NJA 2013 s. 560

Ränteberäkning vid utbetalning av ersättning ur trafikförsäkring.

Stockholms tingsrätt

M.W. väckte vid Stockholms tingsrätt talan mot Länsförsäkringar Sak Försäkringsaktiebolag och yrkade förpliktande för bolaget att utge 468 667 kr jämte ränta till honom.

Länsförsäkringar bestred käromålet.

M.W. åberopade ett rättsutlåtande av professor Marcus Radetzki. Länsförsäkringar åberopade ett rättsutlåtande av f.d. försäkringsdirektören Erland Strömbäck.

Domskäl

Tingsrätten (rådmännen Gunnar Jacobsson och Göran Larnefeldt samt tingsnotarien Eric Ödling) anförde i dom den 28 januari 2011:

I målet är ostridigt att M.W. skadades vid en trafikolycka den 15 augusti 1998 och att bilen han färdades i var trafikförsäkrad i Länsförsäkringar. M.W:s ärende har prövats av Trafikskadenämnden vid två tillfällen, den 21 september 2006 och den 3 november 2008, varefter Länsförsäkringar i enlighet med Trafikskadenämndens rekommendation betalat ut 1 648 000 kr jämte viss ränta för lyte och men samt kostnader och olägenheter.

Parterna är vidare ense om att ränta ska utgå från den 15 september 1999 men tvist föreligger huruvida räntan ska beräknas på det uppräknade belopp om 1 648 000 kr som Länsförsäkringar efter rekommendation från Trafikskadenämnden betalat ut eller om ränta ska utgå på det belopp som ostridigt gällde den 15 september 1999 då utbetalning skulle ha skett.

M.W. har anfört följande som grund för sin talan. Det föreligger en skyldighet för Länsförsäkringar att utge ersättning till honom för den skada han drabbades av vid trafikolycksfallet. Länsförsäkringar hade underlag för att kunna göra utbetalning av den ideella ersättningen avseende såväl lyte och men som kostnader och olägenheter den 15 augusti 1999 varför ränta på fordran avseende den trafikskadeersättning M.W. är berättigad till ska beräknas från den 15 september 1999. Räntan ska belöpa på det av Länsförsäkringar utbetalade beloppet. Redan erlagda belopp ska i första hand avräknas mot upplupen ränta. Om ränta beräknas i enlighet härmed kvarstår för Länsförsäkringar att utbetala yrkat belopp.

Länsförsäkringar har som grund för sitt bestridande anfört följande. Det bestrids att ränta ska beräknas på sätt som M.W. anfört. Ränta ska beräknas på det belopp som skulle ha rekommenderats av Trafikskadenämnden om den hade prövat M.W:s ärende den 15 september 1999. Hade Trafikskadenämnden prövat ärendet då hade dess rekommendation gett ett lägre kapitalbelopp. Länsförsäkringar har beräknat ränta på det lägre kapitalbeloppet och betalat ut ränta i enlighet därmed. Länsförsäkringar har således till M.W. betalat den ersättning han är berättigad till.

M.W. har vitsordat att det belopp som skulle betalats ut om Trafikskadenämnden hade prövat ärendet år 1999 uppgår till 1 302 000 kr.

Tingsrätten har med stöd av 42 kap. 18 § första stycket 5 RB avgjort målet utan huvudförhandling.

Domskäl

Fordran avser trafikskadeersättning jämte ränta därå. Trafikskadeersättning behandlas i ränteavseende på motsvarande sätt som skadestånd. Avser fordringen skadestånd som inte kan fastställas utan särskild utredning ska enligt 4 § tredje stycket räntelagen ränta betalas på förfallet belopp från den dag som infaller trettio dagar efter det att borgenären har framställt krav på ersättning och lagt fram utredning som med hänsyn till omständigheterna skäligen kan begäras av honom. I förarbetena till räntelagen uttalade departementschefen att dröjsmålsränta räknas på det slutligt fastställda beloppet eftersom det ofta krävs ytterligare utredning innan skadeståndsskyldigheten kan fastställas (prop. 1975:102 s. 125).

Trafikskadeersättning för lyte och men bestäms med hjälp av Trafikskadenämndens ersättningstabeller i vilka beloppen justeras över tid för förändringar i penningvärdet. En tillämpning av räntelagen på det sätt M.W. gör gällande, som i och för sig synes vara förenlig med ovan nämnda förarbetsuttalande, skulle i förevarande fall innebära att ränta ska utgå även på den del av det slutligen fastställda beloppet som motsvarar förändringar i penningvärdet mellan fordrans förfallodag och tidpunkten för utbetalning. På så sätt skulle den skadelidande kompenseras för eventuella försämringar i penningvärdet både genom att det sker en justering av beloppen i ersättningstabellerna samt genom att ränta belöper på den del av beloppen som utgör en kompensation för försämringar i penningvärdet. En sådan tillämpning kan enligt tingsrättens uppfattning inte vara riktig då eventuella framtida justeringar som görs i ersättningstabellerna efter förfallodagen motsvarar en, vid den tidpunkten, oviss utveckling på ersättningen och knappast kan anses vara ett belopp som är förfallet till betalning vid samma tidpunkt enligt räntelagens ordalydelse. Stöd för en sådan uppfattning finns i förarbetsuttalanden i anledning av senare ändringar i räntelagen. Där uttalade departementschefen att dröjsmålsränta utgår på det belopp som fordringen uppgick till när skyldigheten att utge denna ränta uppkom (prop. 1983/84:138 s. 8). Uttalandet gjordes i anledning av frågan om dubbelkompensation för försämringar i penningvärdet.

Frågan om med vilket belopp ränta på trafikskadeersättning avseende lyte och men samt kostnader och olägenheter ska utgå har behandlats av hovrätten i NJA 1991 s. 796. Hovrätten ansåg beträffande ersättning för lyte och men att ränta skulle beräknas på det belopp som slutligen fastställts. Som motivering anfördes främst de svårigheter som i vissa fall fanns att bestämma det ursprungliga beloppet, dvs. fordringens belopp på förfallodagen, och att beräkning av ränta på det förordade sättet bäst tillgodosåg det i lagstiftningen framhållna syftet att främja en snabb handläggning och inte låta dröjsmål eller oklarheter gå ut över den ersättningsberättigade.

Enligt tingsrättens uppfattning är svårigheterna att bedöma det ursprungliga beloppet avseende lyte och men i förevarande fall, med beaktande av att Trafikskadenämndens ersättningstabeller är och var tillämpliga, inte av sådan karaktär att ränta ska beräknas på det slutligt utbetalda beloppet. I förevarande fall är parterna också överens om beloppets storlek för det fall ersättningen hade betalats ut den 15 september 1999. Med hänsyn till förarbetena vid 1984 års ändring i räntelagen, räntelagens ordalydelse och att trafikskadeersättning avseende lyte och men följer ersättningstabeller gör tingsrätten bedömningen att ränta på sådan ersättning ska beräknas på det belopp som skulle ha utgått om trafikskadeersättning betalades ut vid tidpunkten för fordrans förfallodag på så sätt som Länsförsäkringar har gjort gällande.

Trafikskadeersättning för kostnader och olägenheter beräknas genom att ett årsbelopp fastställs avseende skadebetingade merkostnader. Den livsvariga ersättningen beräknas genom att årsbeloppet multipliceras med en viss given kapitaliseringsfaktor som hämtas ur en av Försäkringsförbundet fastställd tabell. Trafikskadenämnden rekommenderade ett visst årsbelopp vid sin prövning 2008. Hade ärendet prövats 1999 hade detta belopp sannolikt varit lägre. En del av det årsbelopp som Trafikskadenämnden kommit fram till vid sin prövning 2008 svarar mot en försämring i penningvärdet mellan förfallodagen och prövningen. Den del som motsvarar penningvärdets försämring kan, på ovan anförda grunder, inte anses förfallen till betalning på fordrans förfallodag 1999. Räntan bör i stället beräknas på det belopp som framräknas genom att årsbeloppet, som det skulle ha fastställts till vid en prövning på förfallodagen, multipliceras med viss kapitaliseringsfaktor. Länsförsäkringar har i förevarande fall dock bortsett från detta och beräknat ränta på trafikskadeersättning för kostnader och olägenheter på ett belopp som framräknats genom att multiplicera det årsbelopp som Trafikskadenämnden rekommenderade vid sin prövning 2008 med 1999 års kapitaliseringsfaktor. Därigenom måste M.W. anses fullt ersatt i denna del.

Det anförda innebär att tingsrätten kommer fram till att dröjsmålsränta på trafikskadeersättning avseende lyte och men samt kostnader och olägenheter ska beräknas på det sätt Länsförsäkringar gör gällande. Det saknas skäl att ifrågasätta den av Länsförsäkringar gjorda beräkningen avseende utbetald trafikskadeersättning jämte ränta, och den har inte heller ifrågasatts av M.W., varför det i enlighet med vad som anförts ovan inte kvarstår något belopp för Länsförsäkringar att utge till M.W. Käromålet ska därför ogillas.

Domslut

Käromålet ogillas.

Svea hovrätt

M.W. överklagade i Svea hovrätt och yrkade bifall till sin vid tingsrätten förda talan.

Länsförsäkringar bestred ändring.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Mats Wahlberg och Christian von Szalay samt tf. hovrättsassessorerna Therese Gudmundsson och Janina Kastevik) anförde i dom den 13 december 2011:

Hovrättens domskäl

Parterna har åberopat samma grunder och bevisning som i tingsrätten. De har också utvecklat sin talan i huvudsak i enlighet med vad som anges i tingsrättens dom.

Vad som förekommit i hovrätten ger inte i något avseende anledning till ändring av tingsrättens dom. Denna ska alltså fastställas.

Hovrättens domslut

Hovrätten fastställer tingsrättens dom.

Högsta domstolen

M.W. överklagade och yrkade att HD skulle med ändring av hovrättens dom förplikta Länsförsäkringar Sak Försäkringsaktiebolag att till honom betala 468 667 kr jämte ränta.

Länsförsäkringar motsatte sig att hovrättens dom ändrades.

Betänkande

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Marie Göransson, föreslog i betänkande följande dom:

Domskäl

Skäl

Frågeställningen i målet

M.W. skadades i en trafikolycka år 1998. Vid olyckstillfället var bilen han färdades i trafikförsäkrad i försäkringsbolaget. Trafikskadenämnden prövade trafikskadeärendet vid två tillfällen, år 2006 och år 2008. Försäkringsbolaget betalade därefter ut trafikskadeersättning för lyte och men samt för kostnader och olägenheter i enlighet med nämndens rekommendationer.

Frågan i målet gäller den ränta som försäkringsbolaget ska betala till M.W. Parterna är ense om att ränta ska utgå från den 15 september 1999. Tvisten dem emellan gäller på vilket belopp räntan ska beräknas.

Trafikskadenämnden lämnade sina rekommendationer med utgångspunkt i det penningvärde som gällde vid tidpunkten för nämndens beslut. Parterna är ense om att Trafikskadenämnden skulle ha rekommenderat ett lägre belopp om prövningen i nämnden hade skett vid den tidpunkt som ränta ska utgå ifrån. Försäkringsbolaget menar att räntan ska beräknas med utgångspunkt i detta lägre belopp, medan M.W. anser att räntan ska beräknas med utgångspunkt i det belopp som faktiskt har betalats ut.

Rättsliga utgångspunkter

I trafikskadelagen (1975:1410) finns inga bestämmelser om ränta. Reglerna om ränta i försäkringsavtalslagen (2005:104) är därför tillämpliga på trafikförsäkring. Av 7 kap. 1 § andra stycket försäkringsavtalslagen framgår att fordran på försäkringsersättning som inte avser periodiska utbetalningar ska betalas senast en månad efter det att den ersättningsberättigade har anmält försäkringsfallet och lagt fram den utredning som skäligen kan begäras för att betalningsskyldigheten ska kunna fastställas. För tiden därefter utgår ränta enligt 6 § räntelagen. Reglerna om ränta i 7 kap. 1 § andra stycket försäkringsavtalslagen är avsedda att tillämpas på samma sätt som reglerna i 4 § tredje stycket räntelagen (se prop. 2003/04:150 s. 445 och 1070).

I fråga om försäkringsfall som har inträffat före ikraftträdandet av försäkringsavtalslagen tillämpas enligt övergångsbestämmelserna äldre rätt. I 38 § konsumentförsäkringslagen (1980:38), som gällde vid tidpunkten för M.W:s olycka, föreskrivs samma förfallodag som i 7 kap. 1 § andra stycket försäkringsavtalslagen. Innan ikraftträdandet av den nu gällande försäkringsavtalslagen har förfallodagen för försäkringsersättning ansetts bestämd i förväg. Ränta har således utgått enligt 3 § första stycket räntelagen. Ett sådant betraktelsesätt ger i praktiken samma resultat som en tillämpning av 4 § tredje stycket räntelagen respektive 7 kap. 1 § andra stycket försäkringsavtalslagen. Även innan den nu gällande försäkringsavtalslagen trädde i kraft var avsikten att reglerna om ränta på försäkringsersättning skulle tillämpas på samma sätt som reglerna om ränta på skadestånd (se prop. 1975:102 s. 102, jfr prop. 1979/80:9 s. 163).

För att ränta ska börja löpa fordras inte att den skadelidande lägger fram en lika omfattande utredning som kan krävas för att en talan om utfående av försäkringsersättning ska bifallas i domstol. Det är istället i princip tillräckligt att behövliga sakuppgifter läggs fram. Något bestämt belopp som kravet avser behöver inte anges. (Jfr prop. 1975:102 s. 104 och 125 f.)

I vissa fall är det inte möjligt att fastställa det slutliga ersättningsbeloppet förrän efter den dag då ränta börjat löpa. En framtida invaliditetsgrad, som kan ha betydelse för hur stor ersättning som ska utgå för lyte och men, kan t.ex. inte fastställas förrän en tid har förflutit efter försäkringsfallet. Fastställandet av det slutliga ersättningsbeloppet kan också fördröjas av att ett skadeärende prövas i Trafikskadenämnden; i vissa fall är en sådan prövning obligatorisk (6 § andra stycket trafikförsäkringsförordningen, 1976:359). Det är således inte ovanligt att ränta börjar löpa innan en slutlig skadereglering kan ske.

Den typ av ersättning som är aktuell i målet bestäms tämligen schablonmässigt med utgångspunkt i tabeller upprättade av Trafikskadenämnden samt det penningvärde som gäller vid tidpunkten för prövningen (se t.ex. NJA 1982 s. 793 med hänvisningar).

Som angetts ovan behöver den skadelidande inte ange något bestämt belopp i samband med att ersättningsanspråket framställs. Trots det ska ränta, enligt förarbetena till räntelagen, räknas på det slutligt fastställda beloppet (se prop. 1975:102 s. 125). I senare lagstiftningssammanhang har det - med anledning av påpekanden om att viss ersättning fastställs i det penningvärde som gäller när utbetalningen sker - angetts att ränta ska utgå på det belopp som fordringen uppgick till när skyldigheten att utge ränta uppkom, men att det av administrativa eller andra skäl i praktiken kan vara svårt att beräkna ränta på annat belopp än det som har betalats ut (prop. 1983/84:138 s. 8).

HD:s bedömning

Ersättningsbeloppen i målet har bestämts med utgångspunkt i det penningvärde som gällde vid Trafikskadenämndens prövning. Även om det i förarbetena har angetts att ränta ska utgå på det slutligt fastställda ersättningsbeloppet är det inte givet att ränta ska utgå på den del av beloppet som avser penningvärdets förändring efter den dag då ränta började löpa.

En fordran som avser penningvärdets försämring kan inte anses uppkommen före det att försämringen har inträtt. Såvitt den ersättningsberättigades fordran avser penningvärdets försämring efter den dag som ränta på fordringen i övrigt har börjat löpa, kan den inte anses förfallen till betalning, och därmed räntebärande, förrän det slutliga ersättningsbeloppet har fastställts. Vid ränteberäkningen avseende fordringen i övrigt måste utgångspunkt således tas i det belopp som ersättningen, med beaktande av den utredning som har lagts fram vid den slutliga prövningen, skulle ha fastställts till den dag som ränta började löpa. Omräkning kan ske med utgångspunkt i Trafikskadenämndens tabeller och torde således inte innebära några beaktansvärda svårigheter vid beräkningen av räntan.

Mot bakgrund av det som har anförts ska ränteberäkningen i målet göras på det sätt som försäkringsbolaget har angett. M.W. har således inte rätt till ersättning utöver den som redan har betalats. Hovrättens dom ska därför fastställas.

Domslut

HD:s avgörande

HD fastställer hovrättens domslut.

Domskäl

HD (justitieråden Stefan Lindskog, Ella Nyström, Johnny Herre, Agneta Bäcklund och Svante O. Johansson, referent) meddelade den 14 juni 2013 följande dom:

Domskäl

Bakgrund

M.W. skadades i en trafikolycka år 1998. Vid olyckstillfället var bilen han färdades i trafikförsäkrad enligt trafikskadelagen (1975:1410) i Länsförsäkringar Sak Försäkringsaktiebolag. Trafikskadenämnden prövade trafikskadeärendet åren 2006 och 2008. Försäkringsbolaget betalade i enlighet med nämndens rekommendationer ut trafikskadeersättning för lyte och men samt för kostnader och olägenheter.

Trafikskadenämnden lämnade sina rekommendationer med utgångspunkt i det penningvärde som gällde vid tidpunkten för nämndens beslut. Parterna är ense om att Trafikskadenämnden skulle ha rekommenderat ett visst lägre belopp om prövningen i nämnden hade skett vid den tidpunkt som ränta ska utgå från. De är också ense om att ränta ska utgå från den 15 september 1999. Försäkringsbolaget menar att ränta ska beräknas med utgångspunkt från det lägre beloppet, medan M.W. anser att ränta ska beräknas med utgångspunkt från det belopp som faktiskt har betalats ut.

Det yrkade beloppet är beräknat på följande sätt. Försäkringsbolaget har betalat ett belopp som svarar mot vad Trafikskadenämnden rekommenderade jämte ränta beräknad på det lägre belopp som nämnden skulle ha rekommenderat, om prövningen i nämnden hade skett vid den tidpunkt som ränta ska utgå från. M.W. har räknat av det emottagna beloppet på i första hand ränta, då beräknad på det högre belopp som Trafikskadenämnden rekommenderade, och på i andra hand kapitalbeloppet. Det i målet yrkade kapitalbeloppet svarar mot vad som återstår obetalt vid en sådan beräkning.

Frågan i målet

Vad parterna är oeniga om är alltså på vilket belopp ränta ska beräknas. Oenigheten har sin grund i hur ersättningen för lyte och men har bestämts.

Trafikskadeersättning beräknas enligt 9 § trafikskadelagen på samma sätt som skadestånd. Ersättning för lyte och men bestäms med utgångspunkt i olika tabeller. Tabellerna fastställs årligen av Trafikskadenämnden och då beaktas förändringar i penningvärdet.

Frågan i målet är om det förhållandet att den utbetalda ersättningen för lyte och men innefattar en kompensation för penningvärdeförändring innebär att ränta ska beräknas på det utbetalda beloppet efter avdrag för kompensationsbeloppet. Ränteberäkningen avseende ersättningen för kostnader och olägenheter är inte föremål för tvist.

Rättsliga utgångspunkter

Det finns i trafikskadelagen inga bestämmelser om ränta. Reglerna om ränta i försäkringsavtalsförhållanden är därför tillämpliga på ersättning från trafikförsäkring. I situationer som den förevarande, där försäkringsfall har inträffat före ikraftträdandet av försäkringsavtalslagen (2005:104), tillämpas enligt övergångsbestämmelserna äldre rätt. I 38 § konsumentförsäkringslagen (1980:38) föreskrevs att försäkringsersättning ska betalas senast en månad efter det att den ersättningsberättigade har anmält försäkringsfallet och lagt fram den utredning som skäligen kan begäras. Motsvarande regler finns nu i 7 kap. 1 § andra stycket försäkringsavtalslagen.

Vid tillämpning av reglerna om ränta i 7 kap. 1 § andra stycket försäkringsavtalslagen ska reglerna i 4 § tredje stycket räntelagen om ränta på skadestånd beaktas (se prop. 2003/04:150 s. 445 och 1070). Enligt den senare bestämmelsen ska ränta betalas från den dag som infaller trettio dagar efter det att borgenären har framställt krav på ersättning och lagt fram sådan utredning som med hänsyn till omständigheterna skäligen kan begäras av honom. Före försäkringsavtalslagen var synsättet delvis ett annat, men avsikten var att reglerna om ränta på försäkringsersättning skulle ge i princip samma resultat som reglerna om ränta på skadestånd (se prop. 1975:102 s. 102, jfr prop. 1979/80:9 s. 163).

I vissa fall är det inte möjligt att fastställa det slutliga ersättningsbeloppet förrän efter den dag då ränta har börjat löpa. En framtida invaliditetsgrad, som kan ha betydelse för hur stor ersättning som ska utgå för lyte och men, kan t.ex. inte fastställas förrän en tid har förflutit från försäkringsfallet. Fastställandet av det slutliga ersättningsbeloppet kan också fördröjas av att ett skadeärende prövas i Trafikskadenämnden; i vissa fall är en sådan prövning obligatorisk. Det är således inte ovanligt att ränta börjar löpa innan en slutlig skadereglering kan ske.

10.

Trots att något bestämt belopp inte har angetts eller kunnat fastställas vid den tidpunkt när ränta börjar löpa ska räntan, enligt förarbetena till räntelagen, räknas på det slutligt fastställda beloppet (se prop. 1975:102 s. 125). I senare lagstiftningssammanhang har det - med anledning av påpekanden om att viss ersättning fastställs i det penningvärde som gäller när utbetalningen sker - angetts att ränta ska utgå på det belopp som fordringen uppgick till när skyldigheten att utge ränta uppkom, men att det av administrativa eller andra skäl i praktiken kan vara svårt att beräkna ränta på annat belopp än det som betalas ut (prop. 1983/84:138 s. 8)

De principer som bör gälla

11.

Ränta enligt räntelagen är konstruerad så att den innefattar ett hänsynstagande till en försämring av penningvärdet. Det gäller såväl avkastningsränta som dröjsmålsränta. Om en försäkringsersättning utbetalas efter det att ränta har börjat löpa och ersättningen innefattar en kompensation för penningvärdeförsämringen, skulle en ränteberäkning med utgångspunkt från det utbetalda beloppet därför leda till att den ersättningsberättigade blev överkompenserad för penningvärdeförsämringen.

12.

Såsom uttalas i förarbetena bör försäkringsbolaget av praktiska skäl - närmast betingade av beräknings- eller hanteringssvårigheter - ofta kunna beräkna ränta på hela försäkringsersättningen utan att fästa avseende vid att en del av ersättningen avser ett kompensationsbelopp för försämring av penningvärdet (se p. 10). En sådan beräkning blir till den ersättningsberättigades fördel, och förarbetsuttalandet tar därför närmast sikte på vad som kan anses vara försvarligt sett från försäkringsbolagets sida.

13.

Sett ur den ersättningsberättigades perspektiv framstår det också i regel som naturligt att ränteberäkning sker på det totala försäkringsbeloppet i enlighet med de regler som ges i räntelagen. Storleken av en överkompensation är ofta svår att bestämma. Det sagda hindrar inte att en korrigering måste kunna göras för att minska eller helt reducera överkompensationen i sådana fall där en penningvärdeförsämring blir beaktad genom såväl metoden för hur ersättningsbeloppet har fastställts som ränteberäkningen. En sådan korrigering bör emellertid förutsätta att det står klart att den ersättningsberättigade har erhållit full kompensation för penningvärdeförsämringen. Korrigering kan ske på olika sätt, men det saknas anledning att i detta sammanhang gå in på vad som kan vara en matematiskt korrekt metod.

Bedömningen i detta fall

14.

Redan genom att ränta har utgått från den 15 september 1999, då beräknad på det belopp som skulle ha utgått om prövningen i Trafikskadenämnden hade skett vid den tidpunkten, har M.W. fått kompensation för penningvärdeförsämring avseende tiden därefter. Av Trafikskadenämndens tabeller (se p. 5), om vars tillämpning parterna är ense, kan man sluta sig till att han har tillerkänts ett visst kompensationsbelopp därutöver. Det står därmed klart att han har erhållit mer än full kompensation för penningvärdeförsämringen även om han inte får någon ränta på det beloppet. Ränteberäkning ska alltså ske som försäkringsbolaget förespråkar.

15.

Hovrättens domslut ska följaktligen fastställas.

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut.

HD:s dom meddelad: den 14 juni 2013.

Mål nr: T 295-12.

Lagrum: 7 kap. 1 § försäkringsavtalslagen (2005:104) och 4 § räntelagen (1975:635).