NJA 2012 s. 435

Det måste beaktas att reglerna om domens rättskraft fyller en viktig trygghetsfunktion för den vinnande parten (se t.ex. Lars Welamson och Johan Munck, a.a., s. 169). Flera rättsverkningar är knutna till rättskraften och till att avgörandet har fått laga kraft. Lagstiftaren har valt att med några få undantag låta domens eller beslutets dag bilda utgångspunkt för tiden att överklaga en allmän domstols avgörande. När tiden har gått ut, ska det vara möjligt för parter, andra intressenter och verkställande myndigheter att med en rimlig grad av säkerhet ta ställning till om avgörandet har överklagats eller om målet är slutligt avgjort.

Detta talar för att det bör ställas i vart fall vissa beviskrav på den som ansöker om återställande av försutten tid och påstår att han eller hon inte har fått avgörandet, trots att det enligt domstolens anteckningar har expedierats. I annat fall skulle frågan om ett avgörande står fast eller inte kunna förbli öppen under ganska lång tid, vilket bidrar till ett oklart läge under mellantiden. Den definitiva fristen för att ansöka om återställande av försutten tid är sålunda ett år från det att tiden för överklagande gick ut (58 kap. 12 § RB). Fristen löper visserligen normalt ut tidigare, eftersom ansökan i första hand ska göras inom tre veckor från det att förfallet upphörde. Den tidpunkten kan dock vara svår att bedöma för en motpart, inte minst då frågan är om en annan part har fått avgörandet. I praktiken skulle detta leda till att en vinnande part som vill undanröja en osäkerhet på den här punkten måste säkra bevisning om att avgörandet verkligen har kommit den andra parten till handa. En sådan ordning är mindre väl förenlig med reglerna om bestämda tider för överklagande och om laga kraft, vilka regler i normalfallet alltså innebär att tiden räknas från dagen för avgörandet och att avgörandet inte ska delges med parterna. Att indirekt lägga en aktivitetsplikt på den vinnande parten innebär också en ändring av den principiella utgångspunkten att bevisbördan för omständigheter som utgör laga förfall ligger på den som söker återställande av försutten tid.

Att utan något stöd i utredningen godta en invändning, som innebär att avgörandet inte har nått (den förlorande) parten utgör därmed en betydande systematisk och praktisk förändring, även om den begränsas till fall då ett mål avgörs på handlingarna och parterna inte i förväg har fått något besked om tiden för avgörandet. Den rådande ordningen kan dock i sådana fall leda till materiellt otillfredsställande resultat, eftersom det är förenat med avsevärda svårigheter och i de flesta fall omöjligt att i efterhand prestera fullt bevis för att en försändelse, som har skickats, inte har kommit adressaten till handa. HD har därför satt beviskravet lågt (se t.ex. NJA 1998 s. 60 och NJA 2000 C 32). Men även ett lågt ställt beviskrav är svårt att möta, om bevismedel saknas.

Av rättssäkerhetsskäl bör därför den förlorande partens intresse av att kunna överklaga ett avgörande väga över i vissa situationer, när målet har avgjorts på handlingarna. Ett påstående om att parten inte har fått avgörandet kan då inte omedelbart lämnas utan avseende. En sådan ordning får anses vara motiverad när det är ett brottmål som har avgjorts på handlingarna vid tingsrätt eller i hovrätt (däri inkluderat ett beslut av hovrätt att inte meddela prövningstillstånd). Den ligger också väl i linje med artikel 2 i Europakonventionens sjunde tilläggsprotokoll om en rätt till överklagande för var och en som har dömts för brottslig gärning. Den osäkerhet som en sådan ändring av rättstillämpningen för med sig för den vinnande parten bör däremot, typiskt sett, inte få gå ut över ett annat enskilt intresse. I vilken utsträckning motstående enskilda intressen bör ges en annan inbördes vikt än tidigare synes mer vara en fråga för lagstiftning där en lämplig balans kan åstadkommas; exempelvis kan det ske på så sätt att reglerna om expediering av domar och beslut ges en utformning som innebär att ett domsmeddelande eller motsvarande sänds ut före expedieringen för att minska risken för att förlorande part lider rättsförlust genom att en enstaka postförsändelse kommer bort.

En uppdelning genom rättspraxis måste göras förhållandevis schematisk för att inte skapa svårigheter vid tillämpningen. Det bör därför dras en skiljelinje mellan brottmål, också sådana där ett enskilt anspråk handläggs gemensamt med frågan om ett straffrättsligt ansvar, och andra mål. Även om enskilda intressen är berörda i många brottmål, inte minst naturligtvis när enskilda anspråk förs fram, får de allmänt sett anses vara mindre vanliga och av relativt begränsad storlek i den typ av mål som vid tingsrätt eller i hovrätt kan avgöras på handlingarna (se 45 kap. 10 a § samt 49 kap. 13 § och 51 kap. 13 § RB). En målsägandes intresse av att målet avgjorts slutligt bör i sådana fall inte hindra att domstolen godtar den tilltalades invändning om att han eller hon inte har fått ett avgörande som beslutats på handlingarna och därför gått miste om möjligheten att överklaga. I andra mål bör utgångspunkten vara den motsatta, även om inte enskilda utan andra intressen är berörda.

I ett brottmål som har avgjorts på handlingarna och där parterna inte i förväg har underrättas om när avgörandet skulle meddelas, bör därför den tilltalades påstående - att försändelsen inte har kommit henne eller honom till handa - godtas, om inte omständigheterna talar emot påståendet och om han eller hon inte heller på något annat sätt har fått vetskap om avgörandet inom överklagandetiden. I detta sammanhang finns det inte skäl att behandla avgöranden som avser särskilda rättsmedel på något annat sätt, när den bakomliggande frågan rör ansvar för brott. I andra fall bör sökanden i ett ärende om återställande av försutten tid, liksom hittills, ha bevisbördan för att avgörandet inte har kommit fram, med den lättnad av beviskravet som HD tidigare har formulerat.

M.S:s ansökan, som gäller möjligheten att överklaga ett beslut där tingsrätten har avslagit ett yrkande om att undanröja ett föreläggande av ordningsbot, bör därför bifallas (jfr majoritetens skäl, p. 11).

Enligt en anteckning på tingsrättens dagboksblad expedierades beslutet till M.S. samma dag som det meddelades. Allt talar för att beslutet postades i enlighet med vad som har antecknats (jfr Lars Welamson och Johan Munck, Rättegång VI, 4 uppl. 2011, s. 180, samt bl.a. NJA 1957 C 575). Det finns vidare inte någon anledning att anta att försändelsen inte var rätt adresserad. Den större eller mindre osäkerhet som kan finnas i de nu berörda hänseendena bör dock beaktas vid en bedömning av vad omständigheterna kan anses tala för (se p. 11).