NJA 2013 s. 830

Domskäl

Tingsrätten (chefsrådmannen Bengt Olsson samt rådmännen Lars-Olle Larsson och Karoline Fridolf) anförde följande i dom den 20 juni 2011.

Bakgrund

U.E. har varit anställd vid Högskolan i Kristianstad (Högskolan). Genom skrivelse daterad den 14 juli 2005, vilken U.E. fick del av den 20 juli 2005, avskedade Högskolan U.E. från hans anställning. U.E. väckte genom stämningsansökan daterad den 21 juli 2005 talan mot Högskolan. U.E. yrkade att tingsrätten skulle förklara Högskolans avskedande av honom ogiltigt, att tingsrätten interimistiskt skulle förklara att hans anställning bestod under tiden tvisten pågick samt att han skulle tillerkännas allmänt skadestånd och ersättning för rättegångskostnader. Kristianstads tingsrätt avslog U.E:s interimistiska yrkande om att anställningen skulle bestå, vilket beslut sedan fastställdes av Arbetsdomstolen. I en dom av den 10 mars 2009 fastställde Kristianstads tingsrätt att avskedandet varit ogiltigt samt tillerkände U.E. allmänt skadestånd om 100 000 kr och ersättning för rättegångskostnader. Domen har vunnit laga kraft.

U.E. är genom beslut av den 18 januari 2008 försatt i personlig konkurs. Konkursförvaltare är advokaten P.T. och konkursen är ännu inte avslutad. U.E:s konkursbo (konkursboet) bereddes tillfälle att träda in i processen mot Högskolan i U.E:s ställe men konkursförvaltaren förklarade att konkursboet avstod från detta.

U.E. och Högskolan har efter Kristianstads tingsrätts dom nått en överenskommelse gällande det belopp som U.E. är berättigad till avseende utebliven lön och semesterersättning. Såväl U.E. som konkursboet har gjort anspråk på dessa pengar och Högskolan har därför deponerat beloppet hos Länsstyrelsen i Skåne. U.E. har till följd av detta väckt talan mot konkursboet om bättre rätt till det deponerade beloppet.

Tingsrätten har med stöd av 42 kap. 18 § första stycket 5 p. RB och med parternas samtycke företagit målet till avgörande utan huvudförhandling.

Parternas ståndpunkter

U.E. har yrkat att tingsrätten ska fastställa att han har bättre rätt till av Högskolan hos Länsstyrelsen i Skåne deponerat belopp.

Konkursboet har bestritt käromålet i sin helhet.

U.E. har som grund för sin talan anfört följande. Han är försatt i personlig konkurs. Konkursboet har beretts tillfälle att träda in i processen mot Högskolan med stöd av 3 kap. 9 § konkurslagen men avstått. Det som kan komma ur tvisten med Högskolan ska därför inte ingå i konkursboet utan ska tillfalla U.E. personligen. Detta ska även gälla den förlikningslikvid Högskolan valt att betala ut.

Konkursboet har som rättslig grund för bestridandet anfört följande. Retroaktiv lön m.m. som tillfaller U.E. som en följd av att anställningsförhållandet består under konkursen ingår i hans konkursbo. Bestämmelsen i 3 kap. 9 § konkurslagen är tillämplig endast avseende process om egendom, vilket inte har varit fallet här. Om 3 kap. 9 § konkurslagen ska anses tillämplig ska den i vart fall endast få effekt på vad som kan vinnas i målet, dvs. vad som har dömts ut. Då det inte yrkades utbetalning av retroaktiv lön m.m. omfattades detta inte heller av domen och det ska därför istället ingå i konkursboet.

Utveckling av parternas ståndpunkter

U.E. har till utveckling av sin talan i huvudsak anfört följande. Den rättegång som konkursboet valde att inte träda in i rörde inledningsvis såväl fastställelse som fullgörelse avseende utebliven lön. Först sedan U.E. som ombud anlitat en specialist på arbetsrätt återkallades yrkandet om fullgörelse av utebliven lön, då ombudet förklarade att en fastställelse av att ett avskedande varit ogiltigt alltid medför att arbetstagaren har rätt till utebliven lön.

Efter återkallelsen av fullgörelsedelen avseende utebliven lön rörde talan förvisso i huvudsak en fastställelsetalan. Rättsverkan av att ett avskedande förklaras ogiltigt är dock att anställningen består. Det innebär att Kristianstads tingsrätts dom medför att det beslut om avsked som personal- och ansvarsnämnden vid Högskolan fattade den 3 mars 2005 därmed saknar rättsverkan och att han därför ska anses ha varit fortsatt anställd vid Högskolan även därefter. Han har därför rätt till utebliven lön från den 1 augusti 2005.

De direkta rättsföljder som Kristianstads tingsrätts ogiltigförklaring av avskedandet medför ska anses omfattas av den rättegång som konkursboet valt att inte träda in i. Det ska tas i beaktande att konkursförvaltaren har haft tillgång till samtlig information som varit nödvändig för att bedöma det möjliga utfallet av tvisten. Vid tidpunkten för Kristianstads tingsrätts underrättelse till konkursförvaltaren kvarstod vidare alltjämt U.E:s yrkande om fullgörelse avseende utebliven lön. Vid tiden för underrättelsen utgjorde talan således en fullgörelsetalan.

Även för det fall tingsrätten inte hade underrättat konkursförvaltaren före det att yrkandet om fullgörelse återkallades, måste denne ändå ha insett att ett bifall till U.E:s talan skulle innebära att han skulle komma att ha rätt till utebliven lön. Konkursförvaltaren har trots detta avstått från att träda in och därmed undvikit risken att behöva ersätta Högskolans rättegångskostnader. U.E. har därmed själv stått hela risken att behöva utge Högskolans rättegångskostnader och ska därför också ensam åtnjuta utfallet av tvisten och konkursförvaltaren kan inte i efterhand göra anspråk på den uteblivna lönen. Om detta skulle godtas innebär det att konkursförvaltaren tillåts göra anspråk av denna typ gällande utan att över huvud taget riskera att tvingas utge ersättning för rättegångskostnader. Konkursboet skulle under sådana förhållanden strängt taget kunna spekulera i tvistens utgång.

Konkursboet har till utveckling av sin talan i huvudsak anfört följande. 3 kap. 9 § konkurslagen är över huvud taget inte tillämplig då stadgandet avser process om egendom som hör till konkursboet. U.E:s talan mot Högskolan rörde ingen egendom utan rörde istället fastställelse av avskedandets ogiltighet. Konkursboet har därför bättre rätt till den omtvistade lönen.

U.E:s resonemang att samtliga de följder som kan uppkomma ur en fastställelsetalan skulle följa processen är felaktigt. Om 3 kap. 9 § konkurslagen skulle anses tillämplig innebär detta endast att konkursboet avstått från vad som kunnat vinnas i den aktuella processen, med vilket avses vad som kunnat dömas ut i målet. Bestämmelsen i 3 kap. 9 § konkurslagen, vilken är en slags undantagsbestämmelse, bygger på att konkursboet måste veta vad det tar ställning till. Effekten av stadgandet är begränsad till den egendom som processen omfattar och vilken således ska framgå av yrkandena i målet. Om så inte vore fallet skulle detta skapa betydande osäkerhet om vad som ingår respektive inte ingår i en konkurs efter en process. Det vitsordas att konkursboet har haft tillgång till samtlig information i målet om ogiltigförklaring av avskedande vid tiden för underrättelsen. Det saknar emellertid betydelse vilka andra följder en fastställande dom får eller kan få och om en konkursförvaltare känner till dessa eller inte.

Syftet med U.E:s process mot Högskolan var att han skulle få behålla sin anställning. Om U.E:s arbetsgivare hade valt att utbetala lön under tiden processen pågick skulle konkursboet kunna göra anspråk på denna lön. Detta är kanske ovanligt men fullt möjligt eftersom en anställning består under en arbetstvist. I detta fall valde arbetsgivaren att inte betala ut lön under tiden arbetstvisten pågick och situationen kan rimligtvis inte bli sämre för U.E:s fordringsägare till följd av detta. Om U.E:s resonemang var riktigt skulle det vidare få till följd att även framtida lön skulle vara undantagen konkursboet eftersom även sådan framtida lön i en sådan situation måste anses vara en följd av att avskedandet ogiltigförklarades och anställningen bestod.

Domskäl

U.E. har åberopat viss skriftlig bevisning från Kristianstads tingsrätts mål samt ett e-postmeddelande från Högskolan till U.E. angående deponering av det i detta mål omtvistade beloppet.

Konkursboet har inte åberopat någon bevisning.

I målet är utrett att konkursboet haft möjlighet att träda in i U.E:s process med Högskolan men avstått. Det är vidare utrett att den process som konkursboet valt att avstå från att träda in i rört dels en fullgörelsetalan avseende allmänt skadestånd, dels en fastställelsetalan avseende ogiltigförklaring av avskedande. Utrett är också att tingsrätten dömt till U.E:s fördel i denna process innebärande att avskedandet ogiltigförklarades samt att han tillerkändes allmänt skadestånd om 100 000 kr och ersättning för rättegångskostnader. Konkursboet har inte gjort anspråk på det allmänna skadeståndet eller ersättningen för rättegångskostnader.

Av 3 kap. 9 § konkurslagen följer att om det vid konkursutbrottet pågår rättegång mellan gäldenären och någon annan om sådan egendom som hör till konkursboet, får konkursboet överta gäldenärens talan. Om konkursboet - trots att det underrättats om rättegången - inte övertar gäldenärens talan, ska egendomen inte anses tillhöra konkursboet. Egendomen får då så länge konkursen pågår inte utmätas för en fordran som kan göras gällande i konkursen.

Av bestämmelsens ordalydelse framgår att rättegången ska röra egendom som hör till konkursboet. Vare sig av ordalydelsen eller förarbetena framgår om processen måste avse en fullgörelsetalan avseende visst precist belopp eller viss utpekad egendom eller om talan kan avse fastställande av visst rättsförhållande, vilket i sin tur avser viss egendom.

Konkursboet har anfört att bestämmelsen bara omfattar processer som rör egendom. Konkursboet har därvid anfört att den process som U.E. fört mot Högskolan, utöver det allmänna skadeståndet och ersättningen för rättegångskostnader, inte har rört någon egendom och att 3 kap. 9 § konkurslagen därför inte är tillämplig. Konkursboet har vidare anfört att även för det fall 3 kap. 9 § konkurslagen är tillämplig så ska den endast omfatta vad som faktiskt har dömts ut i målet, vilket i detta fall varit allmänt skadestånd och ersättning för rättegångskostnader. U.E. har anfört att allt vad som kan komma ur ett bifall till den av honom förda fastställelsetalan ska anses utgöra sådan egendom som omfattas av bestämmelsen. Den uteblivna lön som han och Högskolan träffat förlikning om, ska därför inte ingå i konkursboet.

Frågan som tingsrätten har att pröva är vem av U.E. och konkursboet som har bättre rätt till den uteblivna lön m.m. som U.E. överenskommit med Högskolan ska utgå till följd av att avskedandet ogiltigförklarats. Tvistefrågan gäller sålunda inte vem som har rätt till framtida löneförmåner.

Tingsrättens bedömning

Inledningsvis kan konstateras att U.E. blivit avskedad från sin anställning vid Högskolan i Kristianstad. Till skillnad mot vad som gäller vid uppsägning består inte anställningen under tiden rättegång om ogiltigförklaring av avskedande pågår. Domstolen har möjlighet att besluta interimistiskt att anställningen ska bestå under tiden tvisten pågår om arbetstagaren framställer sådant yrkande, se 35 § lagen (1976:580) om anställningsskydd. U.E. framställde sådant interimistiskt yrkande som tingsrätten avslog. Tingsrättens beslut fastställdes av Arbetsdomstolen. U.E:s anställning har därmed inte bestått under tiden tvisten med Högskolan pågick och någon skyldighet för Högskolan att utbetala lön till U.E. under denna tid har således inte förelegat.

Rättsföljden av att ett avskedande förklaras ogiltigt är att anställningen har bestått från dagen för det ogiltiga avskedandet. Den direkta följden av detta är att arbetstagaren har rätt till lön jämte semesterersättning för tiden från det ogiltiga avskedandet.

När det gäller en fastställelsetalan kan det, till skillnad mot vid en fullgörelsetalan, vara osäkert vad ett bifall till talan kan komma att innebära. Vidare kan det inte uteslutas att den vinnande parten tvingas väcka ny talan om fullgörelse i syfte att uppnå önskat resultat. Det kan därför konstateras att det vid en fastställelsetalan i regel är svårare för ett konkursbo att överblicka vad en process omfattar sedan det underrättats om processen enligt 3 kap. 9 § konkurslagen än vid en fullgörelsetalan.

Det är emellertid inte vid alla fall av fastställelsetalan som det är osäkert vad utfallet av tvisten kan komma att bli. Här avses exempelvis situationen att en konkursgäldenär innan konkursutbrottet väckt talan mot sitt försäkringsbolag om fastställande av att försäkringsfall har inträffat i visst hänseende, t.ex. avseende en viss summa pengar som stulits. Vid bifall till en sådan talan torde inte råda tvivel om att konkursgäldenären har rätt att få det bakomliggande beloppet som är sådant att det som huvudregel ska ingå i konkursboet. Någon osäkerhet om vad tvisten omfattar kan knappast anses råda i en sådan situation. Vidare kan den situationen nämnas att det pågår process om bättre rätt till viss egendom. Sådan talan rör inte fullgörelse och det som kan vinnas i processen är endast en förklaring att gäldenären har bättre rätt till egendomen. Om egendomen är i annans besittning och denne vägrar att utge egendomen, kan gäldenären tvingas väcka talan om handräckning. Något tvivel om att denna specifika egendom ska anses inte ingå i konkursboet i de fall där konkursförvaltaren avstått från att inträda i fastställelseprocessen finns emellertid inte.

Mot bakgrund av vad som anförts anser tingsrätten inte att 3 kap. 9 § konkurslagen per definition endast omfattar processer som rör en fullgörelsetalan avseende viss specifik egendom. Bedömningen om följderna av en fastställelsetalan ska omfattas av 3 kap. 9 § konkurslagen bör i stället göras från fall till fall.

I nu aktuellt fall kan konstateras att U.E:s lön vid tiden för avskedandet varit 27 800 kr, vilken uppgift konkursboet har vitsordat. Rätt till utebliven lön är en direkt följd av att ett avskedande förklaras ogiltigt. Konkursboet måste därmed ha insett att U.E. vid ett bifall till sin talan skulle ha rätt till utebliven lön motsvarande i vart fall 27 800 kr per månad från avskedandet jämte semesterersättning. Eftersom konkursboet har haft tillgång till uppgifter om vad målet omfattade, har det också haft en fullgod möjlighet att bilda sig en uppfattning om vad som stått att vinna i processen. Konkursboet har därmed även haft möjlighet att ställa detta i förhållande till vilka risker ett inträdande skulle innebära. Någon betydande osäkerhet om processens omfattning kan därmed, i motsats till vad konkursboet har anfört, inte anses ha förelegat i detta fall.

Mot bakgrund härav anser tingsrätten att den uteblivna lönen jämte semesterersättning utgör sådan egendom som avses i 3 kap. 9 § konkurslagen. Eftersom konkursboet valt att inte träda in i processen ska egendomen anses inte ingå i konkursboet. Egendomen ska istället tillfalla U.E. personligen. U.E. ska därmed förklaras ha bättre rätt till det belopp avseende utebliven lön m.m. vilket Högskolan deponerat hos Länsstyrelsen i Skåne.

Domslut

Domslut

Tingsrätten fastställer att U.E. har bättre rätt till hos Länsstyrelsen i Skåne deponerat belopp.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Bengt Sagnert, hovrättsråden Susanne Kaevergaard och Dag Cohen, referent, samt tf. hovrättsassessorn Maria Anvin) anförde följande i dom den 4 juni 2012.

Hovrättens domskäl

Konkursboet har valt att inte överta U.E:s talan i den process som U.E. förde mot Högskolan Kristianstad angående giltigheten av avskedandet av honom från hans tjänst som adjunkt (Kristianstads tingsrätts dom den 10 mars 2009 i mål nr T 1371-05). Liksom vid tingsrätten är frågan i målet om konkursboet genom att inte överta processen enligt 3 kap. 9 § konkurslagen (1987:672) kan anses ha avstått från det av högskolan deponerade beloppet, avseende förlorad lön och semestersättning, till förmån för U.E.

I den aktuella bestämmelsen föreskrivs att om det pågår en rättegång mellan gäldenären och någon annan om sådan egendom som hör till konkursboet får konkursboet överta gäldenärens talan. Av bestämmelsen följer vidare att om konkursboet, trots att det har underrättats om rättegången, inte övertar gäldenärens talan ska den omtvistade egendomen anses inte tillhöra konkursboet.

Konkursboet har i första hand gjort gällande att konkursboet inte kan anses ha avstått från det deponerade beloppet, eftersom 3 kap. 9 § konkurslagen endast är tillämplig när en rättegång rör viss specifik egendom.

Ordalydelsen i bestämmelsen ger enligt hovrättens mening uttryck för att en förutsättning för att konkursboet ska kunna överta en gäldenärs talan är att rättegången avser en process om egendom av beskaffenhet att kunna tillfalla konkursboet. Vidare omfattar uttryckssättet såväl en fullgörelsetalan som en fastställelsetalan. Bestämmelsens innebörd är alltså att gäldenären är fri att föra talan om egendom som inte ingår i konkursboet, t.ex. därför att egendomen inte är utmätningsbar eller därför att konkursboet har avstått från sina anspråk på den (se NJA 1999 s. 777). Lagrummets ordalydelse kan inte, som konkursboet har gjort gällande, anses innebära att bestämmelsen endast skulle vara tillämplig om tvisten rör en fullgörelsetalan eller en fastställelsetalan avseende viss specifik egendom.

Konkursboet har i andra hand gjort gällande att det som konkursboet med bindande verkan kan avstå från, genom att inte överta en talan enligt 3 kap. 9 § konkurslagen, är begränsat till vad part har yrkat i processen.

I de allra flesta fall då konkursboet avstår från att inträda i en process torde det stå relativt klart vilken den omtvistade egendomen är. Så är till exempel fallet då processen rör en specifik fordran eller bättre rätt till viss egendom. I situationer som den aktuella får frågan om rättegången avser egendom som hör till konkursboet avgöras med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.

För ståndpunkten att det som konkursboet avstår från är begränsat till vad part har yrkat i processen talar i och för sig att en sådan tolkning skulle göra det enklare för konkursförvaltaren att avgöra vad konkursboet avstår från.

För den motsatta ståndpunkten talar i detta fall att några tveksamheter inte kan ha funnits om vad som har stått att vinna med att överta processen. När det gäller en talan om ogiltighet av avskedande följer nämligen av 38 § första stycket lagen (1982:80) om anställningsskydd att en arbetsgivare som bryter mot denna lag ska betala inte bara lön och andra anställningsförmåner som arbetstagaren kan ha rätt till utan även ersättning för skada som uppkommer. Av andra stycket samma paragraf följer att skadestånd enligt första stycket kan avse både ersättning för den förlust som uppkommer och ersättning för den kränkning som lagbrottet innebär.

Till stöd för ståndpunkten att vad konkursboet har avstått från inte ska vara begränsat till vad som har yrkats i processen talar vidare bl.a. riskfördelningen vad gäller rättegångskostnader. För gäldenärens del är den väsentliga rättsföljden av konkursboets förklaring att konkursboet därmed har avstått från den omtvistade egendomen. Detta sammanhänger med principen om ansvaret för rättegångskostnader (se Welamson m.fl., Konkurs, 10 uppl. 2003, s. 127). Driver gäldenären tvisten själv bär han eller hon ensam ansvar för kostnaderna. Eftersom gäldenären har tagit hela kostnadsrisken anses han eller hon i konsekvens härmed normalt ha rätt till det som kan erhållas genom processen. Om konkursboet däremot övertar talan, övertar boet också ansvaret för rättegångskostnader inklusive sådana kostnader som hänför sig till tiden före övertagandet. Då gäldenären ofta saknar medel att betala eventuella rättegångskostnader får det i regel anses ligga i motpartens intresse att konkursboet övertar processen och därmed även ansvaret för rättegångskostnaderna.

Att U.E. har nått framgång i processen om giltigheten av avskedandet har alltså varit en nödvändig och förutsebar förutsättning för att högskolan skulle utbetala det omtvistade beloppet. U.E. är vidare den som har stått risken för rättegångskostnaderna i processen. Detta talar för att konkursboet inte ska kunna göra anspråk på det deponerade beloppet enligt ovan redogjorda principer om riskfördelning vad gäller rättegångskostnader. En snävare tolkning av 3 kap. 9 § konkurslagen skulle innebära att konkursboet till nackdel för motparten skulle kunna välja att avstå från att överta processen om avskedandets giltighet för att sedan skörda frukterna av vad som har stått att vinna med processen.

På nu anförda grunder är det hovrättens slutsats att U.E. har bättre rätt till deponerat belopp. Tingsrättens domslut ska därför fastställas.

Hovrättens domslut

Hovrätten fastställer tingsrättens domslut.

Domskäl

HD (justitieråden Ann-Christine Lindeblad, Lena Moore, Ingemar Persson, Svante O. Johansson och Lars Edlund, referent) meddelade den 14 oktober 2013 följande dom.

Domskäl

Bakgrund

Frågan i målet

Rättsliga utgångspunkter

Bedömningen i detta fall

Domslut

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut.