NJA 2014 s. 232
Preskription enligt 12 kap. 61 § jordabalken. Om ett rättsligt förfarande avslutas utan avgörande i sak och borgenären då har tillräcklig tid på sig för att inleda ett nytt förfarande inom preskriptionstiden, har den väckta talan ingen betydelse för preskriptionsfrågan.
Västmanlands tingsrätt
Spago i Västerås AB förde vid Västmanlands tingsrätt den talan mot Boultbee (Västerås) AB som framgår av tingsrättens dom.
Tingsrätten (rådmännen Christina Brobacke, Karl-Åke Persson och Bo Lundborg) anförde i dom (mellandom) den 23 september 2011 följande.
Bakgrund
Spago i Västerås AB, i det följande Spago, hyrde från den 1 januari 1997 av Boultbee (Västerås) AB, i det följande Boultbee, en lokal för restaurangverksamhet i fastigheten Loke 27 i Västerås. Sedan Boultbee, med hänvisning till ombyggnad, sagt upp avtalet till upphörande per den 31 januari 2006 ansökte Spago om medling hos hyresnämnden. Inför sammanträde i hyresnämnden erbjöd Boultbee Spago en ersättningslokal. Förslaget avvisades av Spago på den grunden att ersättningslokalen inte ansågs vara godtagbar. Hyresnämnden beviljade sedermera Spago uppskov med avflyttningen till den 31 januari 2007 med oförändrade hyresvillkor. Spago avflyttade från lokalen den 31 januari 2007.
Spago yrkade i ansökan om stämning, som inkom till tingsrätten den 27 augusti 2007 (mål nr T 3711-07), att tingsrätten skulle fastställa att Boultbee var ersättningsskyldigt gentemot Spago enligt 12 kap. 58 b § jämförd med 12 kap. 57 § JB. Boultbee yrkade avvisning av Spagos talan på grund av skiljeavtal. I beslut den 25 mars 2008 fann tingsrätten att den mellan parterna avtalade skiljeklausulen var tillämplig och avvisade Spagos talan. Spago påkallade därefter skiljeförfarande den 5 november 2008. Sedan Boultbee meddelat att bolaget inte avsåg att ställa säkerhet för ersättningen till skiljemännen återkallade Spago sin talan. I skiljedom den 24 mars 2009 avskrev skiljenämnden målet från vidare handläggning.
Spago inkom den 9 juli 2009 med en ny ansökan om stämning mot Boultbee (det här aktuella målet). Boultbee yrkade att Spagos talan skulle avvisas på grund av preskription. I beslut den 27 april 2010 lämnade tingsrätten preskriptionsinvändningen utan bifall samt avvisade ett av Spago framställt yrkande om avvisning. I beslut den 11 augusti 2010 undanröjde Svea hovrätt tingsrättens beslut och återförvisade målet till tingsrätten för fortsatt handläggning på den grunden att preskriptionsfrågan inte utgör en fråga om rättegångshinder, utan rör själva saken.
Efter fortsatt förberedelse i målet förordnade tingsrätten i beslut den 4 april 2011 att frågan om Spagos eventuella fordran på ersättning är preskriberad ska avgöras genom mellandom.
Yrkanden
Spago har yrkat att tingsrätten ska förplikta Boultbee att till Spago utge 2 500 000 kr jämte ränta. Spago har därtill yrkat att Boultbee ska förpliktas att utge förskott på den slutliga ersättningen. Boultbee har bestritt käromålet.
Boultbee har nu yrkat att tingsrätten i mellandom förklarar att den fordran Spago kan ha mot Boultbee med anledning av parternas hyresförhållande är preskriberad. Spago har bestritt yrkandet.
Grunder och utveckling av talan (i preskriptionsfrågan)
Boultbee
Spagos talan är preskriberad.
Spago har enligt 12 kap. 61 § JB haft att väcka talan mot Boultbee senast den 31 januari 2009 vid äventyr av att preskription annars skulle inträda. Sedan Spago väckt talan mot Boultbee den 27 augusti 2007 avvisade tingsrätten Spagos talan med anledning av den i hyresavtalet införda skiljeklausulen. Eftersom talan inte väcktes på rätt sätt i rätt domstol skedde därmed inte något preskriptionsavbrott. Spago påkallade därefter skiljeförfarande den 5 november 2008. Spago återkallade dock sin talan i skiljeförfarandet innan skiljenämnden framställt krav på säkerhet för sin ersättning eller bestämt storleken på beloppet. Målet avskrevs genom skiljedom den 24 mars 2009 utan att saken blivit rättskraftigt avgjord. Det aktuella målet anhängiggjordes genom ansökan om stämning som inkom till tingsrätten först den 9 juli 2009, dvs. mer än tre månader efter skiljenämndens avskrivningsbeslut. Spago får därmed anses ha avstått från sin fordran. - Eftersom skiljedom har begärts i rätt tid och avslutats utan att saken rättskraftigt avgjorts skulle Spago i vart fall, enligt 45 § lagen (1999:116) om skiljeförfarande, ha väckt talan inom 30 dagar från den dag då parten fick del av skiljedomen. Boultbee mottog skiljedomen den 26 mars 2009. Boultbee bestrider Spagos påstående att tidsfristen enligt 45 § lagen om skiljeförfarande för att väcka talan ska beräknas från den dag då domen vunnit laga kraft. För det fall tidsfristen ska beräknas från den dag då domen vunnit laga kraft bestrider Boultbee att skiljedomen, som Spago påstått, vann laga kraft först den 24 juni 2009. - Boultbee bestrider vidare Spagos påstående att Boultbee förlorat sin rätt jämlikt 5 § 3 lagen om skiljeförfarande, att åberopa skiljeavtalet genom att Boultbee vägrat ställa begärd säkerhet. Boultbees uppfattning är att Boultbee aldrig formellt vägrat att ställa begärd säkerhet. Skiljenämnden informerade parterna om att nämnden skulle komma att begära säkerhet, varvid Boultbee förutskickade att sådan inte skulle komma att ställas från Boultbees sida. Spago valde därvid att, redan innan krav på säkerhet framställdes, återkalla sin talan. Skiljeförfarandet avslutades därefter utan att saken kom att prövas. Att skiljeklausulen för närvarande inte utgör rättegångshinder, innebär i vart fall inte att lagen om skiljeförfarande inte är tillämplig i övrigt. - I vart fall har käranden dröjt i drygt tre månader med att väcka talan varför talan inte kan anses väckt inom rimlig tid i den mån allmänna rättsgrundsatser är tillämpliga.
Spago
Spago bestrider att fordran är preskriberad.
Spago bestrider att Spago avstått från sin fordran. Spago har nu väckt talan tre gånger, varav den första ostridigt väcktes inom tvåårsfristen. Motparten har under hela förloppet agerat på ett sådant sätt att tvisten inte ska komma att prövas i sak. - Skiljedomen meddelades den 24 mars 2009 och vann laga kraft den 24 juni 2009. Domen delgavs Spago dagarna efter att den meddelats den 24 mars 2009. Fristen ska räknas från det datum domen vann laga kraft. Skiljeförfarandet kan inte anses avslutat förrän domen vunnit laga kraft. Cirka två veckor härefter väcktes talan vid Västmanlands tingsrätt. Tidsutdräkten på två veckor måste betraktas som rimlig. Boultbee har i vart fall enligt 5 § 3 lagen om skiljeförfarande förlorat sin rätt att åberopa skiljeavtalet som hinder för rättegång, eftersom Boultbee inte i rätt tid ställt sin andel av säkerhet för ersättningen till skiljemännen. Boultbee har, oavsett om det skett genom ett förutskickande eller som svar på ett formellt föreläggande, vägrat att ställa säkerhet för ersättningen till skiljemännnen. Boultbees rättshandling i detta avseende fick till följd att skiljemännen avskrev målet från vidare handläggning. Enligt Spago har Boultbee genom meddelandet av sin inställning till frågan om säkerheten för ersättningen till skiljemännen genomfört en rättshandling som Boultbee är bundet av. - Under alla förhållanden ska preskriptionsfrågan bedömas utan beaktande av lagen om skiljeförfarande. Spago väckte talan första gången den 27 augusti 2007. Spago har inte på något sätt avstått från sin fordran efter tingsrättens tidigare avvisningsbeslut. Innebörden av detta är att den preskriptionsavbrytande verkan som Spagos väckande av talan innebar bestod trots avvisningsbeslutet och att en ny preskriptionstid började löpa. Rimligtvis är denna preskriptionstid densamma som gällde innan preskriptionsavbrottet inträdde, dvs. två år. Spagos rätt att föra talan preskriberades därför först den 27 augusti 2009. Spago väckte talan i målet den 9 juli 2009, dvs. före preskriptionstiden utgång. Det skiljeförfarande som förevarit mellan parterna saknar därför under alla förhållanden betydelse för frågan om preskription.
Mellandomsfrågan har, med parternas medgivande, avgjorts utan särskild huvudförhandling.
Domskäl
Av 12 kap. 61 § JB följer att hyresvärd eller hyresgäst, som vill framställa fordringsanspråk på grund av hyresförhållande, ska väcka talan om detta inom två år från det hyresgästen lämnade lägenheten. Vidare stadgas att om denna tid inte iakttas rätten till talan är förlorad, om inte annat avtalats. För att en väckt talan ska bryta preskriptionen krävs emellertid att den fullföljs på så sätt att anspråket döms ut eller att talan på annat sätt leder till ett positivt resultat. Om en väckt talan återkallas eller avvisas, förfaller den preskriptionsavbrytande verkan av att talan har väckts (se Rodhe, Lärobok i obligationsrätt, 6 uppl. s. 283 f.). Denna verkan kan likväl bestå om det framgår att borgenären inte har avstått från sin fordran. Låter borgenären däremot saken falla utan mer vägande skäl, förlorar han sin rätt. För att borgenären ska bibehålla sin rätt efter en återkallelse eller en avvisning av en väckt talan uppställs dessutom ett krav på skyndsamhet (se bl.a. NJA 1997 s. 250, NJA 1998 s. 252 och Lindskog, Preskription, 2 uppl., s. 320 ff.).
I 45 § lagen om skiljeförfarande föreskrivs att om enligt lag eller avtal en parts talan ska väckas inom viss tid men talan omfattas av ett skiljeavtal, ska parten inom den angivna tiden begära skiljedom. Har skiljedom begärts i rätt tid men avslutas skiljeförfarandet utan att den fråga som lämnats till skiljemännen rättskraftigt avgörs och beror detta inte på partens vållande, ska talan anses väckt i rätt tid, om parten begär skiljedom eller väcker talan i domstol inom 30 dagar från den dag då parten fick del av skiljedomen eller, om skiljedomen blivit upphävd eller förklarad ogiltig eller talan mot skiljedomen enligt 36 § lagen om skiljeförfarande lämnats utan bifall, från det att domen härom vunnit laga kraft.
Spago avflyttade från lokalen den 31 januari 2007 och har därför haft att väcka talan senast den 31 januari 2009. Den talan som Spago först väckte vid tingsrätten avvisades i beslut den 25 mars 2008, varefter Spago först den 5 november 2008 påkallade skiljeförfarande. Den preskriptionsbrytande verkan av den först väckta talan får därför anses ha förfallit. Sedan Spago, inom tvåårsfristen, påkallat skiljeförfarande men därefter återkallat sin talan, meddelade skiljenämnden dom den 24 mars 2009, dvs. efter utgången av tvåårsfristen. Som redovisats finns en särskild bestämmelse som reglerar en parts möjlighet att i denna situation väcka talan trots att en talerättsfrist har löpt ut. Eftersom skiljenämnden avskrivit målet på grund av återkallelse och saken således inte blivit rättskraftigt avgjord har Spago inte haft mer än 30 dagar från delfående av skiljedomen på sig att på nytt påkalla skiljeförfarande eller väcka talan i domstol. Genom vad Spago anfört framgår att skiljedomen kommit Spago tillhanda dagarna efter det att den meddelades den 24 mars 2009. Talan i det nu aktuella målet väcktes genom ansökan om stämning som inkom till tingsrätten den 9 juli 2009. Det får därför anses framgå att Spago väckt talan i målet först efter det att 30 dagar gått från delfående av skiljedomen. Den av Spago åberopade bestämmelsen i 5 § 3 lagen om skiljeförfarande gäller endast rätten att åberopa skiljeavtalet som rättegångshinder, vilket det inte är fråga om här. Av det anförda följer att Spago väckt talan för sent och att Spagos eventuella fordran gentemot Boultbee med anledning av parternas hyresförhållande är preskriberad.
Även med utgångspunkt från de allmänna principerna om den preskriptionsavbrytande verkan av en väckt talan torde Spagos talan i målet ha väckts för sent.
Domslut
Domslut
Tingsrätten förklarar att den fordran som Spago i Västerås AB kan ha mot Boultbee (Västerås) AB med anledning av parternas hyresförhållande är preskriberad.
Svea hovrätt
Spago överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten skulle lämna Boultbees invändning om preskription utan bifall.
Boultbee bestred ändring.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsråden Christina Jacobsson och Magnus Ulriksson, tf. hovrättsassessorn Daniel Eriksson samt adjungerade ledamoten Eric Åmell) anförde i dom den 20 april 2012:
Hovrättens domskäl
Parterna har i hovrätten åberopat samma omständigheter och utvecklat sin talan på i huvudsak samma sätt som vid tingsrätten.
Frågan i målet är om Spago genom preskription har förlorat rätten att framställa skadeståndsanspråk mot Boultbee med anledning av att Boultbee vägrat att förlänga det hyresförhållande som gällt mellan parterna.
Av 12 kap. 61 § JB framgår att en hyresvärd eller hyresgäst som vill framställa fordringsanspråk på grund av ett hyresförhållande ska väcka talan inom två år från det hyresgästen lämnade lägenheten och att rätten till talan - med visst nu inte aktuellt undantag - är förlorad, om denna frist inte iakttas.
Om en talan återkallas eller avvisas, förfaller den preskriptionsavbrytande verkan av att talan har väckts. Denna verkan kan dock bestå, om det framgår att borgenären inte har avstått från sin fordran. Låter borgenären däremot saken falla utan mer vägande skäl, förlorar han sitt rätt (se NJA 1998 s. 252 med hänvisningar).
Det är ostridigt mellan parterna att Spago lämnade den i målet aktuella lokalen den 31 januari 2007. Spago åberopade därefter sin skadeståndsfordran mot Boultbee genom att väcka talan vid tingsrätten den 27 augusti 2007. Denna talan väcktes alltså inom den preskriptionsfrist som gäller enligt 12 kap. 61 § JB. Spagos talan avvisades emellertid av tingsrätten den 25 mars 2008 med anledning av Boultbees invändning om att tvisten omfattades av en mellan parterna gällande skiljeklausul.
Sedan Spago därefter den 5 november 2008, dvs. inom den tvååriga preskriptionsfristen, anhängiggjort ett skiljeförfarande och Boultbee hade förutskickat att bolaget inte skulle ställa begärd säkerhet för ersättningen till skiljemännen, återkallade Spago sin talan, varefter skiljenämnden den 24 mars 2009 avskrev målet från vidare handläggning. Efter detta väckte Spago återigen, den 9 juli 2009 och således mer än två år efter det att Spago lämnade lägenheten, den nu aktuella talan vid tingsrätten.
Av det anförda framgår att de anspråk som Spago har framställt mot Boultbee inom den tvååriga preskriptionsfrist som föreskrivs i 12 kap. 61 § JB visserligen inte har prövats materiellt. Spago har emellertid varken i processerna eller på annat sätt gett uttryck för att bolaget skulle ha avstått från att göra gällande sitt skadeståndsanspråk mot Boultbee utan tvärtom försökt få till stånd en materiell prövning av sin fordran. Tingsrättens avvisningsbeslut den 25 mars 2008 och skiljenämndens avskrivningsbeslut den 24 mars 2009 kan därför inte anses upphäva den preskriptionsavbrytande verkan som Spagos talan vid tingsrätten har haft.
Sedan specialpreskription har avbrutits löper i allmänhet inte någon ny sådan preskription. Som regel börjar i stället tioårig preskriptionstid att löpa (se Rodhe, Lärobok i obligationsrätt, 6 uppl., s. 283, och Lindskog, Preskription, 3 uppl., s. 378). Eftersom den talan som Spago väckte vid tingsrätten den 27 augusti 2007 avbröt den preskriptionsfrist som då löpte enligt 12 kap. 61 § JB, började således en ny tioårig preskriptionsfrist att löpa vid denna tidpunkt. Då Spago påkallade skiljeförfarande hade alltså en ny tioårig preskriptionsfrist redan börjat löpa. Preskriptionsfrågan ska därför, som Spago har invänt, prövas utan beaktande av den speciella preskriptionsfrist som gäller enligt 45 § lagen (1999:116) om skiljeförfarande.
Spago har väckt talan i nu aktuellt mål den 9 juli 2009, dvs. inom den nya preskriptionsfristen. Det innebär att Spagos skadeståndsfordran mot Boultbee med anledning av parternas hyresförhållande inte är preskriberad. Spagos överklagande ska därför bifallas. Tingsrättens dom ska ändras i enlighet med det anförda.
Hovrättens domslut
Med ändring av tingsrättens dom förklarar hovrätten att den fordran som Spago i Västerås kan ha mot Boultbee (Västerås) AB med anledning av parternas hyresförhållande avseende en lokal i fastigheten Loke 27 i Västerås inte är preskriberad.
Högsta domstolen
Boultbee överklagade och yrkade att HD skulle, med ändring av hovrättens dom, förklara att den fordran som Spago i Västerås AB kunde ha mot Boultbee med anledning av parternas hyresförhållande var preskriberad.
Spago motsatte sig att hovrättens dom ändrades.
Betänkande
HD avgjorde målet efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Christer Thornefors, föreslog i betänkande en dom av följande innehåll.
Domskäl
Domskäl
Efter en inledande redogörelse för bakgrund och underinstansernas avgöranden anförs:
Tvisten i HD
Parterna har i HD åberopat i huvudsak samma omständigheter som de anfört i underinstanserna. Spago har därutöver gjort gällande att 12 kap. 66 § JB är en tvingande bestämmelse, vilket innebär att avsaknaden av en möjlighet att överklaga skiljenämndens dom medför att skiljeklausulen i hyresavtalet är ogiltig.
Parterna har vidare hävdat att vad motparten anfört i HD i frågan huruvida Spagos ageranden eller underlåtenhet att agera efter den 31 januari 2007 ska tolkas som att Spago avstått från sin rätt att väcka talan mot Boultbee innebär att parten i HD har åberopat en ny omständighet. Vad parterna anfört i HD är emellertid inte av sådant innehåll att 55 kap. 13 § RB är tillämplig.
Hyresgästens rätt till ersättning
Enligt 12 kap. 57 § jämförd med 58 b § JB har en hyresgäst under vissa närmare angivna förutsättningar rätt till ersättning från hyresvärden om denne har sagt upp hyresavtalet till upphörande och hyresgästen har rätt till förlängning av hyresavtalet samt inte erbjudits en godtagbar ersättningslägenhet.
Talefristen enligt 12 kap. 61 § JB
Hyresvärd eller hyresgäst som vill framställa fordringsanspråk på grund av hyresförhållande ska enligt 12 kap. 61 § JB väcka talan därom inom två år från det att hyresgästen lämnade lägenheten. Om denna tid inte iakttas är rätten till talan förlorad, såvida inte annat avtalats.
Fråga är således om en processuell regel som har sin grund i preskriptionsrättsliga principer och som medger undantag från den för fordringsrätten grundläggande tioåriga preskriptionstiden. Bestämmelsens karaktär av undantagsregel bör sättas i relation till den grundläggande princip om rättsskydd för hyresgäst gentemot hyresvärd som gäller på hyresrättens område.
Skälet till att det för hyresförhållanden stadgas en kortare frist än den allmänna tioåriga preskriptionsfristen för att väcka talan sedan nyttjanderätten upphört är att parterna var och en på sitt håll ska kunna gå vidare i nya avtalsförhållanden. Liknande bestämmelser finns på andra rättsområden, t.ex. när det gäller möjligheten att enligt 29 kap.aktiebolagslagen väcka skadeståndstalan mot funktionärer i ett aktiebolag eller talan mot en syssloman enligt 18 kap. 9 § HB.
Sedan lång tid tillbaka gäller att den preskriptionsavbrytande verkan av en väckt talan förfaller om talan avvisas eller återkallas utan att någon prövning skett av saken (se t.ex. E.V. Nordling, Om präskription enligt svensk allmän förmögenhetsrätt, 1877, s. 53 och 106 f., och Rodhe, Obligationsrätt, 1956, s. 685). Om det emellertid av omständigheterna framgår att en part inte har avstått från sin fordran kan den preskriptionsavbrytande effekten trots detta bestå (jfr rättsfallen NJA 1997 s. 250 och 1998 s. 252). Detta följer av allmänna fordringsrättsliga principer.
Frågan är då hur det ska avgöras om en part har avstått från sin fordran. Som en utgångspunkt för denna bedömning bör gälla att det inte kan anses ligga nära till hands att anta att en borgenär utan vidare har beslutat att avstå från en rättighet även om viss tid passerar utan att denne är synbart aktiv. En gäldenär bör därför kunna räkna med detta endast om borgenären tydligt har gett till känna att denne har avstått från sin fordran och sin rätt att föra talan angående denna.
Grundläggande fordringsrättsliga principer ger även vid handen att om den tvååriga specialrättsliga preskriptionsfristen avbrutits börjar en ny tioårig preskriptionsfrist att löpa (se Rodhe, Lärobok i obligationsrätt, 6:e uppl. s. 283).
Avtal om prövning i skiljenämnd
Enligt 12 kap. 66 § JB är ett avtal, att en tvist mellan hyresvärd och hyresgäst angående ersättning till hyresgästen enligt 12 kap. 58 b § JB ska prövas av skiljenämnd, inte giltigt om part inte har rätt att klandra skiljedomen. Bestämmelsen framstår till sin karaktär som tvingande enligt 12 kap. 1 § femte stycket JB och avser att skydda den svagare parten i avtalsförhållandet, dvs. som regel hyresgästen. Regeln kan dock knappast tillämpas på det sättet i alla situationer, t.ex. inte i ett läge när en hyresgäst har en fördelaktig position i en tvist. För att en domstol ska beakta bestämmelsen bör därför krävas att den åberopas av parten.
Prövningen i detta fall
Eftersom Spago flyttade från lokalen den 31 januari 2007 har det ankommit på Spago att senast den 31 januari 2009 väcka talan mot Boultbee om ersättning för Boultbees underlåtenhet att förlänga hyresavtalet.
Det är ostridigt att Spago därefter inom tvåårstvisten har väckt talan i tingsrätten, som avvisat Spagos talan, varefter Spago påkallat skiljeförfarande och sedan återkallat sin talan i skiljenämnden då Boultbee avstått från att ställa säkerhet för sin del av skiljemännens ersättning.
Den centrala frågan i målet är huruvida det av händelseförloppet kan utläsas att Spago har avstått från den fordran som Spago kan ha på Boultbee. Denna prövning ska ske på grundval av samtliga föreliggande omständigheter, inte endast frågan huruvida Spago har agerat i rätt tid i förhållande till den tidpunkt då skiljenämnden skrev av skiljeförfarandet.
Av utredningen framgår att Boultbee vid flera tillfällen under handläggningen i hyresnämnden har ställt en ersättningslokal i utsikt för Spago, men avstått från att fullfölja sitt löfte. Spago har därefter två gånger inom den stipulerade tvåårsfristen agerat för att få sin rätt till ersättning prövad rättsligt. Boultbee har då aktivt motverkat Spagos möjlighet att få sitt krav prövat.
Visserligen har en i sammanhanget inte obetydlig tid förflutit från tingsrättens avvisningsbeslut till dess att Spago påkallade skiljeförfarande samt från skiljenämndens avskrivningsbeslut till dess att Spago på nytt anhängiggjorde talan vid tingsrätten. Spago kan emellertid inte anses ha agerat uppenbart långsamt. Omständigheterna har inte heller varit sådana att Boultbee har kunnat ta det sätt som Spago har agerat på till intäkt för att Spago har avstått från sin fordran. Tvärtom har Spago hela tiden markerat att Spago har stått fast vid sitt krav.
Med detta konstaterande har, som hovrätten funnit, varken tingsrättens avvisningsbeslut den 25 mars 2008 eller skiljenämndens avskrivningsbeslut den 24 mars 2009 upphävt den preskriptionsavbrytande verkan som följer av den talan som Spago väckt vid tingsrätten den 27 augusti 2007. I stället har vid denna tidpunkt en ny tioårig preskriptionsfrist börjat löpa för Spagos krav.
När Spago väckt talan den 9 juli 2009 har detta skett inom den nya tioåriga preskriptionsfristen som börjat löpa den 27 augusti 2007. Den fordran som Spago kan ha mot Boultbee med anledning av parternas hyresförhållande är således inte preskriberad.
Boultbees överklagande ska lämnas utan bifall.
Domslut
Domslut
HD lämnar överklagandet utan bifall.
Domskäl
HD (justitieråden Stefan Lindskog, Ingemar Persson, referent, Martin Borgeke och Anders Eka) meddelade den 3 april 2014 följande dom:
Domskäl
Bakgrund
Spago hyrde av Boultbee en lokal för restaurangverksamhet. Sedan Boultbee hade sagt upp hyresavtalet till upphörande på grund av ombyggnad och Spago hänskjutit frågan om avflyttning från lokalen till hyresnämnden för medling lämnade Spago lokalen den 31 januari 2007.
Den 27 augusti 2007 väckte Spago vid tingsrätten en talan mot Boultbee angående rätt till ersättning för att Boultbee hade sagt upp hyresavtalet utan att erbjuda Spago en godtagbar ersättningslokal. Efter invändning av Boultbee avvisade tingsrätten i beslut den 25 mars 2008 Spagos talan på grund av en skiljeklausul i hyresavtalet. Beslutet överklagades inte.
Den 5 november 2008 påkallade Spago skiljeförfarande. Boultbee ställde inte sin del av den av skiljenämnden beslutade säkerheten för ersättningen till skiljemännen. Spago begärde därför att skiljeförfarandet skulle avslutas (jfr 5 § 3 lagen (1999:116) om skiljeförfarande). Skiljenämnden skrev av tvisten genom dom den 24 mars 2009.
I detta mål väckte Spago den 9 juli 2009 på nytt talan mot Boultbee om ersättning.
Frågan i HD
Boultbee har gjort gällande att Spagos anspråk är preskriberat eftersom talan i målet inte har väckts inom tvåårsfristen i 12 kap. 61 § JB. Spago har anfört att preskriptionsverkan enligt den bestämmelsen är utesluten därför att Spago har såväl väckt talan vid tingsrätten som påkallat skiljeförfarande inom tvåårsfristen.
Vad HD har att ta ställning till är alltså om Spago till följd av preskriptionsbestämmelsen i 12 kap. 61 § JB har förlorat den rätt till ersättning av Boultbee som Spago kan ha.
Allmänt om den tillämpliga preskriptionsordningen
En hyresvärd eller hyresgäst som vill framställa fordringsanspråk på grund av hyresförhållandet ska enligt 12 kap. 61 § JB väcka talan inom två år från det att hyresgästen lämnade lägenheten. Om den tiden inte iakttas är rätten till talan förlorad.
Regler om sådan s.k. stark specialpreskription finns i åtskilliga lagar (se t.ex. uppräkningen hos Stefan Lindskog, Preskription, 3 uppl. 2011, § 7:7.2.1). Syftet med en bestämmelse av det slaget är i allmänhet att ett tvistigt mellanhavande ska bli uppklarat eller avvecklat så snart som möjligt. Det sker genom att borgenären, för att inte förlora sin rätt, inom preskriptionstiden måste inleda ett rättsligt förfarande för att få anspråket prövat. I linje med detta avvecklingssyfte gäller som huvudregel att det rättsliga förfarandet ska slutföras till en materiell prövning (jfr p. 15).
Det kan inträffa att en borgenär har inlett ett rättsligt förfarande inom preskriptionsfristen men att han blir förhindrad att fullfölja förfarandet. Bland annat för att borgenären i ett sådant fall inte ska drabbas av en omotiverad rättsförlust har det i fråga om skiljeförfaranden i 45 § andra stycket skiljeförfarandelagen upptagits en bestämmelse som ger borgenären ett visst rättsskydd. Enligt den bestämmelsen gäller att om skiljeförfarandet avslutas utan att den fråga som har lämnats till skiljenämnden avgörs, och det inte beror på borgenärens vållande, ska talan anses vara väckt i rätt tid om borgenären begär skiljedom eller väcker talan vid domstol inom 30 dagar från den dag då han fick del av skiljedomen. En motsvarande bestämmelse fanns redan i 27 § andra stycket lagen (1929:145) om skiljemän.
Det finns inte någon motsvarande bestämmelse för det fallet att borgenären har väckt en talan i domstol och talan har avslutats utan något avgörande i sak. Borgenären kan emellertid i vissa fall i ett nytt rättsligt förfarande få tillgodoräkna sig att han i det första förfarandet väckte talan inom preskriptionstiden. I rättsfallet NJA 1997 s. 250 återkallade en arbetstagare sin talan mot en arbetsgivare sedan denne hade försatts i konkurs. Fordringen bevakades i konkursen, men det skedde först efter utgången av fyramånadersfristen enligt 41 § andra stycket lagen (1982:80) om anställningsskydd. HD fann att bevakningen hade gjorts i sådan anslutning till återkallelsen att arbetstagaren inte kunde anses ha gett upp sin fordran. Återkallelsen upphävde därför inte den preskriptionsavbrytande verkan som talan vid domstol hade (jfr NJA 1998 s. 252).
Betydelsen av skiljeförfarandet
Boultbee har anfört att skiljeförfarandet avslutades efter preskriptionsfristens utgång utan att saken avgjordes, samt att Spago därefter inte har väckt talan inom 30 dagar från den dag då Spago fick del av skiljedomen (se p. 9).
Spago inledde skiljeförfarandet inom tvåårsfristen. Det förhållandet att Spago valde att inte fullfölja förfarandet när Boultbee inte ställde säkerhet för ersättningen till skiljemännen måste anses ha varit försvarligt och utgör därför inte ett sådant vållande som avses i 45 § andra stycket skiljeförfarandelagen (jfr p. 15). Emellertid har den talan som Spago för i detta mål inte väckts inom den tilläggsfrist på 30 dagar som bestämmelsen ger. Det inledda skiljeförfarandet kan därför inte medföra att talan i detta mål ska anses ha väckts inom preskriptionsfristen.
Denna bedömning leder till spörsmålet vilken betydelse den första rättegången kan ha för preskriptionsfrågan.
Betydelsen av den första rättegången
När den talan som väcktes i den första rättegången avvisades återstod lång tid av tvåårsfristen (ungefär nio månader). Något behov av ett sådant rättsskydd som följer av rättsfallet NJA 1997 s. 250 föreligger inte i ett sådant fall. Frågan är om med hänsyn till omständigheterna preskription likväl inte ska anses ha skett enligt regeln i 12 kap. 61 § JB. Spago har till stöd för att det skulle förhålla sig på det sättet framhållit bl.a. att tingsrättens avvisningsbeslut i den första rättegången var felaktigt och att när Spagos talan på Boultbees yrkande avvisades så inledde Spago ett skiljeförfarande som inte kom att fullföljas på grund av förhållande som är att hänföra till Boultbee.
Av rättsfallet NJA 1998 s. 252 framgår den huvudregeln, att om en talan som har väckts inom preskriptionsfristen återkallas eller avvisas, så är alltjämt preskriptionsbestämmelsen tillämplig på anspråket, dvs. den preskriptionsavbrytande verkan av att talan väcks förfaller (jfr p. 8). Undantag skulle dock kunna tänkas, förutsatt att borgenären inte har låtit saken falla utan mer vägande skäl (försvarlighetskravet). Den förutsättningen svarar mot det krav på frånvaro av vållande som gäller enligt 45 § andra stycket skiljeförfarandelagen. En ytterligare förutsättning anges vara att det framgår att borgenären inte har avstått från sin fordran. Denna förutsättning tar sikte på det fallet att borgenären har återkallat sin talan - en situation som här inte är aktuell - och är närmast av avtalsrättslig karaktär; borgenären får inte anses ha eftergett sin fordran.
Vad som, utöver att borgenären inte har låtit saken falla utan mer vägande skäl (försvarlighetskravet), kan krävas i ett avvisningsfall för att preskriptionsbestämmelsen ska ha spelat ut sin roll ger rättsfallet NJA 1998 s. 252 inte något närmare besked om. Rättsfallet NJA 1997 s. 250, som visserligen inte heller det gäller ett avvisningsfall, pekar dock mot att borgenären har att inleda ett nytt rättsligt förfarande så snart som möjligt (jfr Lindskog, a.a., § 7:7.3.4 slutet, där det sägs att borgenären har att handla skyndsamt). Båda rättsfallen avser emellertid en annan situation än den som är aktuell här också på så sätt, att i det fall som är till bedömning i detta mål återstod en förhållandevis lång tid av preskriptionsfristen, när den första rättegången avslutades.
När situationen som här är den, att ett inlett rättsligt förfarande utan prövning i sak avslutas vid en tidpunkt då borgenären har tillräcklig tid på sig för att inleda ett nytt förfarande innan preskriptionstiden enligt en stark preskriptionsbestämmelse har löpt ut, bör det först inledda förfarandet i regel inte tillmätas någon betydelse för preskriptionsfrågan. Borgenären har då i allmänhet inte något behov av rättsskydd i form av ett undantag från huvudregeln att en icke fullföljd talan saknar betydelse för preskriptionsbestämmelsens tillämplighet. Till det kommer att en undantagsregel kan - beroende på hur den utformas - föranleda större eller mindre tillämpningssvårigheter. Ett ytterligare skäl för att hålla på huvudregeln är, att ju vidare utrymme borgenären ges för att undgå specialpreskription utan att behöva fullfölja sitt anspråk i ett rättsligt förfarande, desto mer förfelas specialpreskriptionsbestämmelsens avvecklingssyfte.
Beträffande vad som är tillräcklig tid för att inleda ett nytt rättsligt förfarande sedan det första har avslutats, föreskriver 45 § andra stycket skiljeförfarandelagen 30 dagar när det rör sig om ett skiljeförfarande. Det bör ge viss ledning också när det första förfarandet utgörs av en rättegång.
Den talan som Spago först väckte avvisades på grund av en skiljeinvändning, när Spago hade tillräcklig tid på sig att undvika preskription genom att påkalla skiljeförfarande. Redan av det skälet ska den första rättegången inte tillmätas någon betydelse i preskriptionshänseende. De omständigheter som Spago har anfört till stöd för att preskriptionsregeln har förlorat sin tillämplighet i detta fall (se p. 14) saknar betydelse för bedömningen.
Sammanfattande slutsatser
Eftersom den talan som förs i detta mål inte har väckts inom den i 12 kap. 61 § JB föreskriva tvåårsfristen, och då omständigheterna inte ger stöd för vare sig att talan likväl ska anses ha väckts rättidigt (se p. 12) eller att preskriptionsverkan enligt bestämmelsen på annat sätt skulle ha avvärjts (se p. 19), har Spago på grund av preskription förlorat sin rätt till ersättning.
Tingsrättens domslut ska följaktligen fastställas.
Domslut
Domslut
Med ändring av hovrättens dom fastställer HD tingsrättens domslut.
Skiljaktig
Justitierådet Lena Moore var skiljaktig i fråga om motiveringen och fastställde tingsrättens dom.
HD:s dom meddelad: den 3 april 2014.
Mål nr: T 2386-12.
Lagrum: 12 kap. 61 § JB och 45 § lagen (1999:116) om skiljeförfarande.
Rättsfall: NJA 1997 s. 250 och NJA 1998 s. 252.