NJA 2014 s. 910

Domskäl

Tingsrätten (ordförande rådmannen Ingegärd Lind) anförde i dom den 1 juli 2013 följande.

Av tingsrättens dom framgår att P.T., som var anställd som barnskötare vid förskolan, dömdes av Hovrätten över Skåne och Blekinge den 18 april 2013 för bl.a. sexuellt övergrepp mot barn begånget den 26 juni 2012 och sexuellt ofredande begånget någon gång under år 2012.

Inställning

M.B. har vidgått de faktiska omständigheterna. Hon har bestritt ansvar för brott på den grunden att underlåtenhet att göra en anmälan till socialtjänsten inte utgör myndighetsutövning, eftersom hon arbetar på ett privat daghem. För det fall tingsrätten skulle finna att det varit fråga om myndighetsutövning, har hon gjort gällande att hon inte varit oaktsam på det sätt som krävs för straffrättsligt ansvar.

Utredning

- - -

Hörd över åtalet har M.B. uppgett i huvudsak följande. Måndagen den 18 juni 2012 kom barn 1:s pappa efter att ha lämnat barnet på förskolan och ville tala med henne om något som hade hänt under helgen. Han inledde med att säga att han inte ville göra en stor sak av det hela. Han berättade att barnet vid ett tillfälle under helgen hade bett att få titta på pappas snopp. När han sade nej och ifrågasatte varför hon skulle göra det sade barnet att hon hade fått titta på P.T:s snopp. Pappan berättade att barnet hade sagt detta skrattande, som om hon tyckte det var väldigt lustigt. Han sade också att hon ju var i den åldern, var nyfiken och hade livlig fantasi, varför han inte riktigt visste vad han skulle tro. M.B. uppfattade honom som osäker på flickans uppgifter. Hon kom överens med honom om att hon skulle prata med flickan och med P.T. för att se om det fanns någon förklaring. Hon pratade med P.T. strax efteråt och P.T. var helt oförstående till att flickan skulle ha sagt så. M.B. var övertygad om att det måste vara ett misstag och att barnet t.ex. hade råkat öppna dörren när P.T. var på toaletten. Hon ringde även till barnets mamma och berättade vad hon och barnets pappa hade kommit överens om. Hon förklarade även att det kunde ta ett par dagar, eftersom barnet blir tyst och inte vill prata när hon känner sig trängd eller rädd. Senare samma dag åkte M.B. till vårdcentralen och jobbade sedan hemma med lönerna.

Dagen därpå var barnen ute på förmiddagen. Vid middagstid skulle M.B. duka. Hon tänkte att det var ett bra tillfälle att ta med sig barn 1 och prata med henne ostört. Men de blev avbrutna av att telefonen ringde och att det kom in barn. Hon fick alltså inte tillfälle att tala med flickan. På onsdagen var förskolan iväg på utflykt hela förmiddagen och på eftermiddagen hade barnen andra aktiviteter. På torsdagen var det midsommarfirande på förskolan. En av dessa dagar gick barn 1 hem till lunch. Sedan var det midsommarhelg. M.B. kände att hon borde tala med flickan. Hon hade ju även lovat föräldrarna att göra det.

Måndagen den 25 juni 2012 arbetade hon hemifrån. Tisdagen den 26 juni 2012 var barn 1 inte på förskolan. Vid 21.30-tiden ringde barn 2:s pappa till henne och berättade att barn 2 hade sagt att P.T. skulle ha visat snoppen för henne under vilan. Pappan sade även att han inte riktigt visste vad han skulle tro. Flickan hade nämligen tagit tillbaka allt hon hade sagt och sagt att det inte var sant, men lite senare sagt att det var sant men att hon inte fick säga något. M.B. lovade att de skulle träffas nästa morgon och prata. Hon bestämde sig även för att gå vidare med saken. Nu rörde det sig ju om två barn.

På morgonen den 27 juni 2012 pratade hon med barn 2:s mamma och sade att hon skulle gå vidare med saken. Barn 2:s mamma berättade att en bekant hade sagt att det skulle finnas ett ställe som man kunde ringa till. De kom överens om att den som först kom fram till vart de kunde vända sig skulle höra av sig. Samma förmiddag talade M.B. med barn 1. Flickan fick följa med henne in för att bädda så att de kunde tala ostört på tu man hand. M.B. började tala lite försiktigt om vilan, att hon hade hört att P.T. skulle ha visat snoppen och om hon visste något om det. Barn 1 berättade då skrattande att det hade han gjort och att hon hade visat snippan för honom. Barn 2:s mamma kontaktade M.B. senare samma dag och berättade att hon hade ringt till Barnkriscentrum och att det fanns en person där som kunde ringa upp henne, vilket denna gjorde kl. 14.30. Personen ifråga berättade lite om Barnkris-centrum och sade att det var ett nätverk mellan polis och socialtjänst. M.B. förklarade att hon ville göra en anmälan och att det gällde två barn. Hon fick beskedet att klockan var så mycket att ingen kunde ta emot hennes anmälan då, att hon i stället kunde skriva den i lugn och ro hemma och att hon kunde lämna in den på Barnkriscentrum morgonen dagen därpå. Hon stängde av P.T. från jobbet vid 15-tiden. Hon lämnade in sin skriftliga anmälan till Barnkriscentrum kl. åtta den 28 juni 2012. Utifrån de uppgifter hon fått uppfattade hon det som att hon gjorde en anmälan både till polisen och till socialtjänsten.

Anledningen till att hon inte ringde till socialtjänsten, vilket hon gjort i andra fall, var att hon blev så ställd. Påståendena gällde personal på daghemmet och inte barnens hemförhållanden som vanligen är fallet vid anmälan till socialtjänsten. Hennes första tanke var därför att ringa polisen och inte till socialtjänsten. Hon kopplade inte dessa misstankar till anmälningsplikten enligt socialtjänstlagen. Hon har för några år sedan genomgått utbildning vad gäller anmälningsskyldigheten och vet att hon vid misstanke om att barn far illa ska anmäla detta så snart som möjligt. Det har aldrig diskuterats vad som ska göras om någon i personalen blir anklagad för sexuella övergrepp. Hon hade arbetat tillsammans med P.T. i tre år och skulle aldrig kunna tänka sig att det som påstods ha hänt var sant. Han var väldigt omtyckt av barn, föräldrar och personal.

Förskolan drivs som en ekonomisk förening, står under tillsyn och har blivit godkänd. Hon har arbetat som föreståndare där i fyra år.

Domskäl

Enligt 20 kap. 1 § första stycket BrB ska den som uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning genom handling eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften dömas för tjänstefel till böter eller fängelse i högst två år. Om gärningen med hänsyn till gärningsmannens befogenheter eller uppgiftens samband med myndighetsutövningen i övrigt eller till andra omständigheter är att anse som ringa, ska inte dömas till ansvar.

Åklagaren har gjort gällande att M.B. gjort sig skyldig till tjänstefel genom att åsidosätta sin anmälningsskyldighet enligt socialtjänstlagen (2001:453).

Vid i målet aktuell tid stadgades i 14 kap. 1 § socialtjänstlagen bl.a. att de som är verksamma inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet som berör barn eller unga är skyldiga att genast anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd. Av förarbetena framgår att anmälningsplikten inte förutsätter att det ska vara klarlagt att socialnämnden behöver ingripa. Även förhållanden som är svårbedömda eller obestyrkta ska alltså anmälas, om de tyder på att ett barn kan vara i behov av stöd eller hjälp från socialnämndens sida. Det ankommer på socialnämnden att undersöka vilken grund som kan finnas för uppgiften och utreda det eventuella behovet av åtgärder. (Se prop. 1989/90:28 s. 131 f.) Det finns inga regler för hur en anmälan ska göras. Den kan alltså vara muntlig eller skriftlig.

M.B., som är verksam på en privat förskola, tillhör den yrkeskategori som omfattas av anmälningsskyldigheten i nyss nämnda bestämmelse. Hon har vidgått att hon varit införstådd med detta. Hon har vidare vidgått att hon den 18 juni 2012 fick kännedom om att det fanns misstankar om att ett barn på förskolan hade utsatts för sexuellt övergrepp av personal på förskolan och att hon på kvällen den 26 juni 2012 fick kännedom om att det fanns misstankar om att ytterligare ett barn på förskolan skulle ha utsatts för sexuellt övergrepp av samma personal. Dessa misstankar föll under M.B:s anmälningsskyldighet enligt socialtjänstlagen.

Genom M.B:s egna, icke emotsagda, uppgifter är klarlagt att hon på eftermiddagen den 27 juni 2012 var i kontakt med Barnkriscentrum, att hon då fick information om att Barnkriscentrum var ett nätverk mellan polis och socialtjänst, att hon förklarade att hon ville göra en anmälan beträffande två barn samt att hon uppmanades att nästa morgon inkomma med en skriftlig anmälan till Barnkriscentrum, vilket hon gjorde. Barnkriscentrum har socialtjänsten som huvudman. M.B. får därmed anses ha uppfyllt sin anmälningsskyldighet den 27 juni 2012. Mot bakgrund av att hon fick kännedom om misstankarna avseende övergrepp på barn 2 först sent på kvällen den 26 juni 2012 får hon därmed anses ha uppfyllt kravet på att genast anmäla de misstankarna. Åtalet för tjänstefel i den delen ska därför ogillas.

Fråga är om M.B. genom att anmäla misstankarna avseende övergrepp på barn 1 efter en dryg vecka har gjort sig skyldig till tjänstefel.

En förutsättning för att någon ska kunna dömas för tjänstefel är att gärningen har skett vid myndighetsutövning. Anmälningsskyldighet enligt socialtjänstlagen utgör myndighetsutövning. Den som åsidosätter anmälningsskyldigheten kan därför i vissa fall dömas till ansvar för tjänstefel.

M.B. har invänt att hon är föreståndare för en privat förskola och att gärningen därför inte skett vid myndighetsutövning. Enligt 2 kap. 5 § skollagen (2010:800) får enskilda efter ansökan godkännas som huvudmän för förskola, förskoleklass, grundskola, grundsärskola, gymnasieskola, gymnasiesärskola och fritidshem. Mot bakgrund av M.B:s uppgifter om att förskolan står under tillsyn och har godkänts utgår tingsrätten från att den ekonomiska förening som driver förskolan har godkänts som huvudman för förskolan.

Ett godkännande av en enskild huvudman inom skolväsendet innebär att uppgifter som innefattar myndighetsutövning mot enskilda överlämnas till huvudmannen (se prop. 2009/10:165 s. 598). M.B:s underlåtenhet att inte genast fullgöra sin anmälningsskyldighet beträffande misstankarna avseende övergrepp på barn 1 har alltså skett vid myndighetsutövning.

M.B. har inte negligerat de uppgifter som barn 1:s far lämnat, utan har vidtagit åtgärder som att omedelbart tala med P.T. och även försöka tala med barnet i fråga i syfte att få fram mer information inför en eventuell anmälan. Hon kan därför inte anses uppsåtligen ha åsidosatt sin anmälningsskyldighet. Hon har däremot förfarit oaktsamt genom att fullgöra sin anmälningsskyldighet först en dryg vecka efter det att hon fått kännedom om misstankarna.

Fråga är om M.B:s gärning ska bedömas som tjänstefel eller ringa sådant brott. Denna fråga ska bedömas med beaktande av samtliga omständigheter.

Kriteriet för när anmälningsskyldiga ska anmäla till socialtjänsten förtydligades genom den ändring i 14 kap. 1 § socialtjänstlagen som trädde i kraft den 1 januari 2013. Ändringen innebar att kriteriet ”något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd” ersattes av kriteriet ”får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa”. Bakgrunden till detta klargörande var att det fanns en stor osäkerhet om var gränsen gick för anmälningsskyldigheten.

I samband med ändringen i 14 kap. 1 § socialtjänstlagen ansåg sig regeringen inte kunna tydligt ange vid vilken misstankegrad anmälan ska göras. Regeringen angav vidare att det av naturliga skäl varierar beroende på barnets ålder och förhållanden i övrigt (prop. 2012/13:10 s. 47).

I förevarande fall var det inte fråga om misstankar om att barnet var utsatt för övergrepp i hemmet, for illa på grund av sitt eget beteende eller var utsatt för övergrepp från jämnåriga, vilket allt utgör exempel på situationer där enligt förarbetena anmälan enligt socialtjänstlagen ska göras (se a. prop.). M.B:s omedelbara reaktion att misstankarna skulle polisanmälas och inte anmälas enligt socialtjänstlagen är därför begriplig. Med största sannolikhet hade dessutom en anmälan enligt socialtjänstlagen, efter socialtjänstens utredning, endast resulterat i en polisanmälan och erbjudande om stöd till föräldrarna och barnet. En anmälan till socialnämnden den 18 juni 2012 hade därför inte med säkerhet inneburit att övergreppet den 26 juni 2012 skulle ha förhindrats, såsom åklagaren påstått.

Vid bedömningen går det inte heller att bortse från M.B:s uppgifter om att barn 1:s far uttryckte osäkerhet angående barnets uppgifter, att föräldrarna var överens med henne om att hon skulle försöka tala med flickan, vilket hon även gjorde, att hon omedelbart konfronterade P.T. med uppgifterna och att hon faktiskt gjorde en anmälan efter en dryg vecka.

Mot bakgrund av dessa omständigheter får gärningen bedömas som ringa. Åtalet mot M.B. ska därför ogillas.

- - -.

Domslut

Domslut

Åtalet ogillas.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Göran Lundahl samt hovrättsråden Lars Clevesköld, referent, och Annette Ohlsson) anförde i dom den 19 november 2013 följande.

Hovrättens domskäl

Hovrätten har tagit del av samma utredning som tingsrätten. Förhöret vid tingsrätten med M.B. har spelats upp från tingsrättens ljud- och bildupptagning.

Hovrätten gör följande bedömning.

Ansvar för tjänstefel enligt 20 kap. 1 § BrB förutsätter att den åtalade handlingen eller underlåtenheten har ägt rum vid myndighetsutövning. För att åtalet ska kunna bifallas måste det alltså vara klarlagt att den påstådda skyldigheten för M.B. att göra anmälan enligt 14 kap. 1 § andra stycket socialtjänstlagen (2001:453) i dess lydelse före den 1 januari 2013 stått i samband med någon form av myndighetsutövning från hennes sida.

Hovrätten vill redan här slå fast att själva skyldigheten att göra anmälan enligt 14 kap. 1 § socialtjänstlagen inte är sådan att anmälningen i sig kommer att utgöra en form av myndighetsutövning - anmälan är inte ett utslag av samhällets maktbefogenheter vare sig mot barnet eller mot den som anmälan kan sägas vara riktad mot.

M.B. var vid den aktuella tiden verksam inom en fristående förskola, alltså en enhet som inte i sig ingår i kretsen av myndigheter med underlydande organ. Till en sådan enskild verksamhet i form av t.ex. en juridisk person kan emellertid med stöd av lag överlämnas förvaltningsuppgifter, även om uppgifterna innefattar myndighetsutövning, se 12 kap. 4 § andra stycket RF.

Enligt 2 kap. 5 § skollagen (2010:800) gäller att enskilda efter ansökan får godkännas som huvudmän för bl.a. förskola. Att en sådan enskild huvudman utför förvaltningsuppgifter som innefattar myndighetsutövning har således erforderligt lagstöd. Därmed är emellertid inte sagt att all verksamhet som sker inom ramen för en godkänd fristående förskola innefattar myndighetsutövning; så är för övrigt inte heller fallet med de förskolor och skolor som ingår i kretsen av myndigheter, t.ex. i form av kommunala skolstyrelser med underlydande organ. Den absoluta huvuddelen av verksamheten i båda verksamhetsformerna utgörs av sådant faktiskt handlande som inte kan kvalificeras som myndighetsutövning.

Frågan är alltså om den påstådda skyldigheten att göra anmälan stått i sådant samband med en uppgift som innefattat myndighetsutövning att ansvar för tjänstefel kan komma i fråga.

Åklagaren har inte förklarat på vilket sätt M.B:s påstådda skyldighet att göra anmälan stått i samband med någon del av verksamheten vid den fristående förskolan som utgjorde myndighetsutövning. Det finns alltså inte något konkretiserat sådant påstående för hovrätten att pröva. Inte heller i övrigt kan hovrätten finna att den påstådda anmälningsskyldigheten stått i samband med någon uppgift som innefattat myndighetsutövning. Åtalet ska således redan på denna grund lämnas utan bifall.

Hovrättens domslut

Hovrätten fastställer tingsrättens domslut.

Domskäl

HD (justitieråden Marianne Lundius, Ella Nyström, referent, och Gudmund Toijer, f.d. justitierådet Per Virdesten samt justitierådet Lars Edlund) meddelade den 18 december 2014 följande dom.

Skäl

Bakgrund

Frågan i HD

Anmälningsskyldigheten enligt 14 kap. 1 § socialtjänstlagen

Vid myndighetsutövning

Slutsatser

Domslut

Domslut

HD förklarar att en anmälan enligt 14 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453) från en förskola eller från den som är verksam där sker vid myndighetsutövning.

HD meddelar prövningstillstånd i målet i övrigt.

HD undanröjer hovrättens dom, utom såvitt avser beslutet om ersättning till den offentlige försvararen, och visar målet åter till hovrätten för fortsatt behandling.