NJA 2015 not 11

1. Enligt 58 kap. 3 § 1 st. 2 RB får resning beviljas till men för en tilltalad som har frikänts, om det för brottet är föreskrivet fängelse i mer än ett år och det åberopas någon omständighet eller något bevis som inte tidigare har förebringats och vars förebringande sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade hade dömts för brottet. Enligt 2 st. får resning inte beviljas på grund av någon ny omständighet eller något nytt bevis, om inte parten gör sannolikt att han inte hade kunnat åberopa omständigheten eller beviset i rättegången, eller att han annars har haft giltig ursäkt för att inte göra det. Det krävs ett mera avgörande nytt material för en ny rättegång mot den som har frikänts än för att ge möjlighet att i efterhand fria någon från en fällande dom (se NJA 1998 s. 321).

 Enligt 58 kap. 4 § 2 st. RB ska en ansökan om resning till men för den tilltalade göras inom ett år från det att sökanden fick kännedom om det förhållande som ansökningen grundas på.

3. För resning enligt den nu aktuella bestämmelsen fordras alltså att det åberopas någon omständighet eller något bevis som inte tidigare har förebringats. Syftet med detta s.k. nyhetskrav är att förhindra att det sker en omprövning av bevisvärderingen på extraordinär väg. Nyhetskravet hindrar dock inte att den bevisning som förelåg vid rättegången prövas på nytt i ljuset av den nya bevisningen. Den värdering som hovrätten gjorde av den då föreliggande bevisningen ska emellertid ligga till grund för prövningen även i resningsärendet. (Se t.ex. NJA 2013 s. 931 p. 4.)

4. Som grund för resning åberopar riksåklagaren dels uppgifter som har lämnats under olika förhör med E.A. före och vid den huvudförhandling som kom att hållas mot honom för delaktighet i mordet på S.S., dels iakttagelser som gjorts av polisen angående H.G:s och E.A:s relation till varandra. Vidare åberopas den omständigheten att E.A. nu är dömd i både tingsrätt och hovrätt och att domstolarna i ljuset av den sammantagna bevisningen har funnit det utrett att E.A. anstiftat mordet på S.S. och att H.G. deltagit i gärningen.

5. De nämnda omständigheterna och bevisen har inte förebringats i rättegången mot H.G. och uppfyller därför nyhetskravet.

6. E.A:s uppgifter, polisens iakttagelser och domarna mot E.A. förelåg, mot bakgrund av att E.A. befann sig utomlands och var onåbar för det svenska rättssystemet, inte vid tiden för rättegången mot H.G. och hade därför inte kunnat åberopas där.

7. Resning till men för den tilltalade ska som nämnts sökas inom ett år från det att sökanden fick kännedom om det förhållande som ansökningen grundas på. Ettårsfristen ska som huvudregel räknas särskilt för varje åberopad ny omständighet och varje åberopat nytt bevis (se NJA 1998 s. 321, jfr NJA 2013 s. 931 p. 13–17).

8. Ansökan om resning inkom till HD den 17 mars 2015.

9. Vad gäller av E.A. lämnade uppgifter har riksåklagaren anfört att det är först i ett förhör den 20 mars 2014 som E.A. uppgett att H.G. sagt att denne sålt skulden vidare till någon annan, vilket gjorde E.A. rädd. Vidare har riksåklagaren framhållit att E.A. i samma förhör sagt att han trodde att skulden till H.G. fortfarande fanns kvar och att han flyttade mellan olika adresser för att inte riskera sitt liv. Riksåklagaren har även anfört att E.A. i förhör den 22 april 2014 berättat närmare om telefonsamtalen med H.G. och att det är första gången som E.A. i förhör sagt att han påstått att han var ”pappaledig” med sin son, vilket han förklarat med att han var rädd för H.G. och inte ville tala om var han i själva verket befann sig för att han inte ville att H.G. skulle komma dit. Dessa uppgifter får anses ha åberopats i rätt tid.

10. Vad gäller polisens iakttagelser angående H.G:s och E.A:s relation till varandra hänför sig dessa till ett möte som ägde rum den 23 maj 2014. Även denna bevisning är således åberopad i rätt tid.

11. Vad slutligen avser domarna mot E.A. är dessa meddelade inom fristen.

12. Bedömningarna av händelseförloppet i samband med S.S:s död i de av riksåklagaren åberopade brottmålsdomarna mot E.A. kan inte läggas till grund för resning till men för H.G. (jfr bl.a. NJA 2015 s. 141 angående bevisverkan av en brottmålsdom i en senare brottmålsrättegång som rör delvis samma förhållanden).

13. Riksåklagaren har i sin resningsansökan justerat gärningsbeskrivningen genom att lägga till ett alternativt påstående av innebörd att H.G. anlitade en annan person för att utföra mordet på S.S.

14. Ett justerat gärningspåstående kan inte beaktas vid prövning av en resningsansökan om inga nya omständigheter eller bevis åberopas till stöd för justeringen. Detsamma gäller om de nya omständigheter eller bevis som åberopas saknar relevans för justeringen.

15. De nya bevis som riksåklagaren åberopar avser dels vissa uppgifter som E.A. har lämnat, dels polisens iakttagelser av ett möte mellan E.A. och H.G. Det finns inte något relevant samband mellan de nya bevisen å ena sidan och det alternativa gärningspåståendet å den andra. Det alternativa gärningspåståendet ska därför inte beaktas när frågan om resning prövas.

16. Vid bedömningen av vilken betydelse som det nya materialet skulle ha haft om det hade funnits redan vid rättegången i hovrätten, ska de omständigheter och den bevisning som presenterades i rättegången där värderas på det sätt som har kommit till uttryck i hovrättens dom.

17. Enligt hovrätten visade utredningen i målet att S.S. hade berövats livet i enlighet med vad som närmare framgick av gärningsbeskrivningen, och den fråga som hovrätten hade att ta ställning till var om H.G. skulle dömas för denna gärning.

18. Hovrätten fann att det förelåg utredning i målet, både i form av indicier och i form av DNA och fingeravtryck, som talade för att H.G. var gärningsman. Däremot gick det enligt hovrätten inte att dra någon säker slutsats vad gällde den motivbild som åklagaren hade presenterat, varvid pekades på det förhållandet att E.A. inte hade hörts i rättegången och att dennes eventuella uppgifter således inte kunde prövas mot åklagarens teori om det inträffade.

19. H.G:s egen berättelse bedömdes av hovrätten i centrala delar som så ofullständig att den inte var möjlig att kontrollera. Detta gällde förekomsten av den gärningsman som försvaret valt att kalla ”Adam”, vilken H.G. uppgett dödade S.S. H.G:s uppgifter om att han sysslat med narkotikaaffärer och att även E.A. varit inblandad i dessa affärer vann förvisso enligt hovrätten visst stöd av utredningen i övrigt. Vidare kunde det inte uteslutas att färden mellan Sätra och Eskilsvägen hade genomförts på det sätt som H.G. hade uppgett, vilket enligt vad som framgår av tingsrättens dom kunde innebära bl.a. att H.G. hade hämtat upp ”Adam” på vägen.

20. Övriga delar av H.G:s berättelse framstod emellertid enligt hovrätten i många avseenden som svårförståeliga och mindre logiska och därmed, åtminstone delvis, som en efterhandskonstruktion. Till exempel framstod det inte som särskilt sannolikt att den påstådde gärningsmannen ”Adam” – vars uppdrag enligt H.G. varit att skjuta E.A. i benet i syfte att få honom att betala en skuld – i stället av misstag skulle ha skjutit S.S. tre gånger i huvudet när hon öppnade lägenhetsdörren för att därefter fortsätta att slå henne med pistolen. Även det förhållandet att H.G. och E.A. tillsammans i maj 2010 – en tidpunkt då H.G. uppgett sig vara mycket arg och irriterad på E.A. på grund av en utebliven betalning – tillsammans begett sig för att träffa en person i narkotikaaffärer framstod enligt hovrätten som svårförståeligt.

21. Hovrätten uttalade härefter att domstolen vid bevisvärderingen inte kan bortse från omständigheter av substans som t.ex. pekar i riktning mot att gärningsmannen är en annan än den åklagaren påstått. Hovrätten framhöll att samtliga barn som iakttagit gärningsmannen i lägenheten hade uppgett att denne hade en hårfärg som beskrevs som blond, grå eller ljusgrå, vilket inte överensstämde med H.G:s utseende eftersom han är mörkhårig.

22. Hovrätten ansåg att det inte gick att bortse från barnens iakttagelser och att detta innebar att det fanns utrymme för en annan gärningsman. Vid sådant förhållande var det inte ställt utom rimligt tvivel att H.G. var gärningsman, och åtalet för mord skulle av detta skäl ogillas.

23. Som tidigare har sagts ska i resningsärendet de omständigheter och den bevisning som presenterades i rättegången värderas på samma sätt som hovrätten gjorde. Någon fristående omvärdering får alltså inte ske. Det hindrar inte att vissa omständigheter och bevis ges en annan betydelse i ljuset av den nya utredningen och att de alltså i den meningen värderas annorlunda. Ny utredning kan påverka bedömningen av bevisvärdet av ett redan prövat bevis. Styrkan av den bevisning som har förelegat är därvid av intresse. För att det ska kunna avgöras om den nya bevisningen har sådan vikt att förutsättningar för resning föreligger måste den sålunda bedömas med beaktande av den gamla bevisningens värde i enlighet med vad som har redovisats i domen eller, om sådan redovisning saknas eller inte ger tillräcklig ledning, har fastställts efter resningsdomstolens självständiga bedömning. (Se NJA 2011 s. 254 p. 16 och NJA 2013 s. 931 p. 26.)

24. Hovrättens dom får så förstås att det på grund av barnens uppgifter om skyttens hårfärg inte kunde uteslutas att det hade funnits ytterligare en person inblandad och att det varit denna person som hade avlossat skotten mot S.S. Denna hovrättens uppfattning ska rimligen även ses mot bakgrund av att det inte kunnat uteslutas att H.G. hämtat upp en person på vägen till S.S:s bostad. Åtalet mot H.G. omfattade emellertid enbart skyttens gärning och inte någon annan form av medverkan till mordet.

25. De av E.A. lämnade uppgifterna, vilka står i samklang med de uppgifter som H.G. lämnade i den tidigare rättegången, gäller relationen och kontakterna mellan E.A. och H.G. Riksåklagaren har även hänvisat till den omständigheten att hovrätten i sin dom mot H.G. uttalat att det inte gick att dra någon säker slutsats vad gällde den motivbild som åklagaren presenterat, varvid pekades på det förhållandet att E.A. inte hade hörts i rättegången och att dennes eventuella uppgifter således inte kunde prövas mot åklagarens teori om det inträffade, och att E.A. nu är hörd utan att kunna lämna någon trovärdig förklaring till sina kontakter med H.G.

26. E.A:s uppgifter kan inte anses tillföra något väsentligt nytt i fråga om motivbilden eller i övrigt och ger inte stöd för att H.G. skjutit S.S.

27. De åberopade iakttagelserna av polisen går ut på att H.G. och E.A. i samband med att E.A. i maj 2014 förhörts av polisen rörande brottet mot S.S. har setts skratta, prata och krama varandra. Denna bevisning talar emot H.G:s uppgift att avsikten var att E.A. skulle skjutas i benet för att denne skulle betala sin skuld till H.G. och att S.S. alltså dödades av misstag. Det medför i och för sig att åklagarens teori om motivet till att S.S. dödades har stärkts.

28. Med utgångspunkt i hovrättens bevisvärdering, där betydelsen av barnens vittnesmål rörande gärningsmannens hårfärg var avgörande för att H.G. inte kunde fällas för mord i enlighet med gärningsbeskrivningen, kan det dock inte bedömas som sannolikt att polisens vittnesmål skulle ha lett till en fällande dom mot H.G. om det hade förebringats i rättegången.

29. De av riksåklagaren åberopade nya omständigheterna och bevisen är sammanfattningsvis inte sådana, vare sig enskilt eller sammantaget, att de sannolikt skulle ha lett till en fällande dom om de hade förebringats i rättegången.

Resningsansökningen ska därför avslås.