NJA 2015 s. 222

Om en domstol grundar sitt avgörande endast eller huvudsakligen på uppgifter som en person har lämnat vid förhör utom rätta utan att den tilltalade har haft tillfälle att ställa frågor till denne och inte heller kan anses ha avstått från sin rätt, föreligger det ett rättegångsfel. Fråga om den tilltalade har avstått från denna rätt.

Göteborgs tingsrätt

Allmän åklagare väckte vid Göteborgs tingsrätt åtal mot T.H. med följande gärningspåståenden.

1.

Kontakt med barn i sexuellt syfte. T.H. har den 23 augusti 2011 i Göteborg i sexuellt syfte träffat en överenskommelse med målsäganden A, som var under 15 år, om ett sammanträffande samt har därefter lämnat beskrivning om färdväg och sedan kommit till i förväg bestämd mötesplats vid ändhållplatsen för spårvagn 10 i Guldheden i Göteborg, sistnämnda åtgärder har varit ägnade att främja att sammanträffande med målsäganden A kommit till stånd.

T.H. begick gärningen med uppsåt. T.H. hade åtminstone skälig anledning att anta att målsäganden var under 15 år.

2.

Sexuellt ofredande. T.H. har tagit målsäganden A på dennas bröst och mellan benen vid underlivet. Handlingarna har varit av sexuell innebörd. Målsäganden A var vid händelsen 14 år. Det hände den 23 augusti 2011 i Göteborg.

T.H. begick gärningen med uppsåt. T.H. hade åtminstone skälig anledning att anta att målsäganden var under 15 år.

T.H. åtalades dessutom för barnpornografibrott.

Målsäganden yrkade skadestånd.

Domskäl

Tingsrätten (ordförande rådmannen Charlotte Driving) anförde i dom den 29 april 2013 följande.

Åtalet för kontakt med barn i sexuellt syfte och för sexuellt ofredande, åtalspunkt 1-2

T.H. har förnekat brott. Han har erkänt att han bestämt träff med målsäganden på angivet sätt samt att han också träffat henne i sin lägenhet. Han har förnekat att det varit fråga om ett sexuellt syfte och att han skulle ha rört vid henne.

Av det åberopade utdraget ut chatloggen framgår att målsäganden och T.H. fick kontakt via chatten ”snyggast.se”. Av deras chatkonversation framgår att de stämt träff med varandra på det sätt som angivits i gärningspåståendet. Detta har också under förhören bekräftats av såväl T.H. som målsäganden.

- - -.

T.H:s förklaring till varför han uttryckt sig som han gjort på chatten ger sken av att vara en efterhandskonstruktion och är dessutom så osannolik att den kan lämnas utan avseende. Det är vidare osannolikt att han av en slump skulle stöta på målsäganden just på den plats de bestämt en kort stund senare. Tingsrätten menar att hans invändning därmed kan lämnas utan avseende.

Av den åberopade chatloggen framgår att målsäganden uppgav att hon var 14 år. Vidare har framgått att T.H. var medveten om att ”snyggast.se” var en ungdomschat. T.H. har därmed, även om hans egen uppfattning är att folk i alla åldrar var aktiva på chatten, haft skälig anledning anta att målsäganden var under 15 år.

Nästa fråga tingsrätten har att ta ställning till är om överenskommelsen skett i sexuellt syfte. - - -. Redan chatkonversationen i sig talar således för att det förelegat ett sexuellt syfte. Därtill kommer att T.H. i de två första förhör som hölls med honom uppgett att målsäganden skulle utföra sexuella tjänster för att få pengar samt att hon erbjöd sig att suga av honom men att han fattade att det inte skulle bli något. Han har vid huvudförhandlingen uppgett att förhörsledaren måste ha missuppfattat honom. Det bör påpekas att T.H. i ett senare förhör rättat till uppgifterna och angett att det aldrig var tal om att målsäganden skulle utföra sexuella tjänster. Någon förklaring till varför han uttryckt sig på det sättet har han emellertid inte lämnat, varför uppgifterna får tillmätas visst bevisvärde. Tingsrätten menar sammanfattningsvis att det av dessa omständigheter är visat att det var fråga om en överenskommelse i sexuellt syfte.

Därefter övergår tingsrätten till att pröva frågan om T.H. sexuellt ofredat målsäganden på sätt som anges i åtalspunkt 2. I denna del står målsägandens ord mot T.H:s.

Av målsägandens berättelse framgår att T.H. tagit på henne på det sätt som anges i gärningspåståendet.

T.H. har å sin sida uppgett att målsäganden följde med hem till honom för att låna hans dator. Att hon satt vid den och chattade samtidigt som han rökte och gick runt i lägenheten. Han förstod att något inte var som det skulle med målsäganden eftersom hon pratade oavbrutet, vilket började kännas obehagligt. Han ville därför få ut henne ur lägenheten och bytte om till sina arbetskläder samt sa att han skulle arbeta. Han har varken duschat, haft på sig morgonrock eller tagit på målsäganden.

Målsäganden har, på grund av sitt hälsotillstånd inte hörts vid huvudförhandlingen utan det förhör som hållits med henne på polishuset har spelats upp. Hennes uppgifter måste därför bedömas med försiktighet eftersom det varit fråga om ett förhör där försvararen inte varit närvarande för att kunna ställa kontrollfrågor. Målsäganden har emellertid lämnat en lång och detaljrik berättelse om besöket hemma hos T.H. Tingsrätten gör bedömningen att målsäganden i förhöret gjort ett trovärdigt intryck. Hon berättar spontant och detaljerat om händelsen och det som T.H. gjort. Hon är nyanserad och också tydlig med när hon är osäker på detaljer, som exempelvis tidsangivelser. Förhörsledaren har inte ställt några ledande frågor i den del som rör vad som hände hemma hos T.H. Däremot ägnas stor del av förhöret åt att försöka identifiera vem personen hon träffade var eftersom man vid tidpunkten för förhöret inte hade identifierat gärningsmannen. Tingsrätten menar att hennes berättelse är följdriktig och inte heller motsägelsefull. T.H:s berättelse framstår däremot som svårförståelig. Han har inte kunnat lämna någon rimlig förklaring till varför han tog med målsäganden hem och mot bakgrund av hur tingsrätten bedömt hans trovärdighet avseende det i åtalspunkt 1 angivna händelseförloppet menar tingsrätten sammanfattningsvis att målsägandens berättelse kan läggas till grund för bedömande av åtalet.

Tingsrätten övergår därefter till att bedöma om det finns anledning att döma för två brott i konkurrens eller om det sexuella ofredandet konsumerar det handlande som föregått ofredandet. Brottet sexuellt ofredande har en strängare straffskala än brottet kontakt med barn i sexuellt syfte, vilket talar för att konsumtion bör ske. Det har i detta fall varit fråga om ett sammanhängande skeende där det sexuella ofredandet varit en direkt följd av den föregående kontakten. Därför gör tingsrätten bedömningen att det endast ska dömas för ett brott, nämligen sexuellt ofredande. Vid bedömning av straffvärdet för gärningen beaktar tingsrätten dock det sätt på vilket T.H. kommit i kontakt med målsäganden.

- - -.

Tingsrätten fann vidare att T.H. gjort sig skyldig till barnpornografibrott som var att anse som ringa.

Domslut

Domslut

Tingsrätten dömde T.H. för sexuellt ofredande och barnpornografibrott, ringa brott, till villkorlig dom med samhällstjänst 50 timmar. Om fängelse i stället hade valts som påföljd skulle fängelse i 1 månad ha dömts ut.

T.H. förpliktades betala skadestånd till målsäganden med 15 500 kr jämte ränta.

Hovrätten för Västra Sverige

T.H. överklagade i Hovrätten för Västra Sverige och yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet och skadeståndsyrkandet.

Åklagaren och målsäganden motsatte sig ändring.

Domskäl

Hovrätten (f.d. chefsrådmannen Marika Estreen samt nämndemännen Kent Fritsö och Karin Lindblad) anförde i dom den 17 december 2013 följande.

Utredningen i hovrätten

Den bevisning som åberopats vid tingsrätten har lagts fram även i hovrätten. Videoupptagningarna av förhören vid tingsrätten har spelats upp. Åklagaren har som ny bevisning åberopat delar av en chattkonversation som T.H. haft med annan vid annat tillfälle till styrkande av att han haft uttalat sexuellt syfte med sitt chattande samt kontoutdrag avseende T.H:s bankomatuttag. T.H. har åberopat läkarintyg beträffande målsäganden daterat den 12 februari 2013.

Hovrättens domskäl

Liksom tingsrätten anser hovrätten att det i åtalspunkterna 1 och 2 är fråga om ett samlat händelseförlopp och att utredningen i dessa punkter därför bör bedömas gemensamt. Hovrätten delar då tingsrättens uppfattning att även om det i vissa avseenden saknas stödbevisning för målsägandens uppgifter dessa ändå sammantagna är i så hög grad mera trovärdiga än T.H:s att de bör läggas till grund för bedömningen i båda åtalspunkterna.

Hovrätten gör samma bedömning som tingsrätten i fråga om skuld, påföljd och skadestånd. Tingsrättens dom ska därför fastställas.

Hovrättens domslut

Hovrätten fastställer tingsrättens dom.

Hovrättslagmannen Hjalmar Forsberg och adjungerade ledamoten Anna Holmgren, referent, var skiljaktiga och anförde:

När det gäller påståendet om att T.H. skulle ha ofredat målsäganden sexuellt står hans ord mot målsägandens. Någon annan bevisning finns strängt taget inte. Målsägandens berättelse framstår visserligen som i hög grad trovärdig. Inte desto mindre har berättelsen endast lagts fram genom uppspelning av ett polisförhör som hölls under förundersökningen. Vid förhöret var försvararen inte närvarande. Dessa omständigheter tunnar ut bevisvärdet av berättelsen. Enligt vår mening är bevisningen därmed inte tillräcklig för en fällande dom på denna åtalspunkt. Åtalet för sexuellt ofredande ska därför ogillas.

Däremot är vi ense med majoriteten i hovrätten om att det är bevisat att T.H. begick brottet under åtalspunkten 1. Eftersom brotten under åtalspunkterna ett och två utgör endast en gärning (den frågan besvarades också jakande av parterna under huvudförhandlingen) är det nu - trots att åklagaren inte överklagat tingsrättens dom - möjligt att döma T.H. för kontakt med barn i sexuellt syfte. Det är också vår uppfattning att han bör dömas för det brottet. I övriga frågor är vi ense med majoriteten.

Högsta domstolen

T.H. överklagade och yrkade att HD skulle ändra hovrättens domslut i ansvarsdelen och ogilla åtalet helt. Han yrkade vidare att HD oavsett utgången i ansvarsdelen skulle ogilla de enskilda yrkandena.

Riksåklagaren motsatte sig inte att hovrättens dom undanröjdes i relevanta delar och att målet återförvisades till hovrätten för fortsatt behandling.

Målsäganden intog samma ståndpunkt som riksåklagaren.

HD meddelade prövningstillstånd i frågan om det hade förekommit rättegångsfel i hovrätten.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Daniel Gillgren, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut.

Domskäl

Skäl

Punkterna 1-8 motsvarar i huvudsak punkterna 1-7 i HD:s beslut.

Europadomstolens praxis på området

9.

Den närmare innebörden av art. 6.1 och 6.3 d har, när det gäller fall då uppgifter, lämnade utom rätta, åberopats mot en tilltalad, utan att den tilltalade fått möjlighet att ställa frågor till aktuell bevisperson, prövats av Europadomstolen i en lång serie avgöranden (se bl.a. fallen Unterpertinger mot Österrike, Kostovski mot Nederländerna, Delta mot Frankrike, Isgrò mot Italien, Asch mot Österrike, Saïdi mot Frankrike, Bocos-Cuesta mot Nederländerna, Demski mot Polen, samt storkammarmålet Al-Khawaja och Tahery mot Förenade Kungariket, och läs vidare i Danelius, Hans, Mänskliga rättigheter i Europeisk praxis, 4:e uppl., Norstedts Juridik AB, Stockholm 2012, på s. 263 ff.).

10.

Vid dessa prövningar har Europadomstolen uttalat att all bevisning i princip måste läggas fram i den tilltalades närvaro vid en offentlig förhandling inför rätten (se t.ex. Demski mot Polen, p. 37). Detta betyder enligt Europadomstolen dock inte att utsagor från vittnen, för att kunna användas som bevisning, alltid måste avges vid en sådan förhandling (termen vittne har här en autonom innebörd och syftar på varje bevisperson vars uttalanden åberopas som bevisning mot en tilltalad, jfr Kaste och Mathisen mot Norge, p. 53).

11.

Att som bevisning använda sådana utsagor som gjorts under förfarandet före rättegången, är nämligen inte i och för sig oförenligt med art. 6.1 och 6.3 d, under förutsättning att försvarets rättigheter respekterats (se bl.a. Bocos-Cuesta mot Nederländerna, p. 68). Enligt vad domstolen har uttalat kräver dessa rättigheter som regel, att den tilltalade ska få en tillräcklig och adekvat möjlighet att motsäga och fråga ut den som vittnat mot honom eller henne, antingen vid den tidpunkt då vittnet gjorde sitt uttalande, eller också i ett senare skede av förfarandet (se t.ex. Isgrò mot Italien, p. 34, och Saïdi mot Frankrike, p. 43).

12.

I linje med denna uppfattning har domstolen i flera av fallen funnit det stridande mot art. 6.1 och 6.3 d, att lägga uppgifter lämnade hos polis- eller åklagarmyndighet till grund för en fällande dom, när uppgiftslämnaren inte hörts i rättegången, och den tilltalade, eller försvararen, inte heller i annat sammanhang fått tillfälle att utfråga denne eller denna (se t.ex. fallen Unterpertinger, Kostovski och Delta). De ifrågavarande uppgifterna synes i dessa fall ha varit den enda, eller i varje fall den helt avgörande, bevisningen mot den tilltalade.

13.

Motsatsvis gäller emellertid, att om försvararen redan på förundersökningsstadiet eller vid huvudförhandling i lägre instans erbjudits, men själv valt att inte utnyttja, en möjlighet att ställa frågor till en mot den tilltalade åberopad bevisperson, så kan försvararen inte senare under rättegången med framgång hävda, att en kränkning av den tilltalades konventionsrättigheter i nu aktuellt avseende ägt rum (jfr Europadomstolens dom i målet S.N. mot Sverige samt fallet Lindqvist mot Sverige inför Europakommissionen).

14.

I svensk rättspraxis har med hänvisning till Europadomstolens tolkning av art. 6 i Europakonventionen den slutsatsen dragits, att domstolarna i brottmål bör tillämpa bestämmelsen i 35 kap. 14 § RB på ett mera restriktivt sätt än ordalagen medger, och den ursprungliga avsikten synes ha varit (se t.ex. rättsfallet NJA 1992 s. 532 samt de i NJA II 1987 på s. 200 f. återgivna lagförarbetena).

Bedömningen i detta fall

15.

De uppgifter som målsäganden lämnat under förundersökningen framstår, såväl när det gäller åtalet för kontakt med barn i sexuellt syfte (åtalspunkt 1), som åtalet för sexuellt ofredande (åtalspunkt 2), som den helt avgörande bevisningen i målet mot T.H. Den övriga bevisning som åklagaren i dessa delar åberopat, bestående av chatloggar från internetsajten www.snyggast.se, samt ett kontoutdrag avseende T.H:s bankomatuttag, ger i och för sig ett visst stöd för åtalet, främst beträffande den som kontakt med barn i sexuellt syfte rubricerade gärningen.

16.

Vad angår åtalet för sexuellt ofredande, dvs. det brott för vilket underrätterna vid prövningen av åtalspunkt 1 och 2 dömt T.H., saknas dock annan bevisning av egentligt värde. Att fällande dom i denna del meddelats på grundval av målsägandens i polisförhöret lämnade uppgifter, trots att T.H. varken under rättegången eller i samband med förundersökningen fått tillfälle att ställa frågor till henne, har inneburit ett åsidosättande av hans rättigheter enligt art. 6.1 och 6.3 d i Europakonventionen.

17.

Av handlingarna i målet framgår visserligen att T.H:s försvarare, sedan åtal väckts och målsägandebiträdet framställt önskemål om att målsäganden inte skulle behöva infinna sig till huvudförhandlingen i tingsrätten, godtagit att hennes uppgifter vid denna lades fram genom att ljud- och bildupptagningen från polisförhöret spelades upp. Försvararen har inte heller, efter att ha tagit del av förhöret i samband med slutdelgivningen av förundersökningen, begärt att få ställa kompletterande frågor till målsäganden. Dessa förhållanden talar i viss mån för att försvararen skulle ha eftergett den tilltalades rätt enligt Europakonventionen att själv förhöra målsäganden.

18.

I överklagandet till hovrätten har emellertid försvararen haft synpunkter bl.a. på förhörsledarens sätt att leda polisförhöret. Försvararen har vidare ifrågasatt att endast ett polisförhör hållits med målsäganden, trots att det är brukligt att en underårig målsägande hörs minst två gånger under förundersökningen. Dessutom har försvararen i HD argumenterat ytterligare i saken och gjort gällande att målsägandens utsaga i polisförhöret inte kan ligga till grund för en till någon del fällande dom.

19.

Mot bakgrund av det senast sagda (se p. 18), och med särskild hänsyn till att försvararen inte ens hade förordnats vid det första och enda förhörstillfället, eftersom det då inte fanns någon misstänkt gärningsman, kan denne inte anses ha agerat på ett sådant sätt att han eftergett T.H:s rätt att få sina rättssäkerhetsintressen enligt art. 6.1 och 6.3 d tillgodosedda. Eftersom försvarets rättigheter inte heller respekterats i domstolsprocessen, har en faktisk kränkning av nämnda konventionsbestämmelser därför ägt rum.

Sammanfattning och slutsatser

20.

Förfarandet har alltså inneburit att T.H. inte fått en sådan rättvis rättegång som Europakonventionen föreskriver.

21.

Av rättens allmänna skyldighet att sörja för att ett brottmål blir tillfredsställande handlagt följer, inte bara att den har ett ansvar för att se till att bevismaterialet läggs fram på bästa möjliga sätt, utan också att bevisupptagningen sker så att befogade rättssäkerhetsanspråk från den tilltalades sida tillgodoses (jfr NJA 1991 s. 512 I och II). En rättstillämpning som är oförenlig med Europadomstolens praxis avseende art. 6, och som strider mot den tvingande regleringen i 35 kap. 14 § RB, kan därför inte enbart sägas utgöra ett bevisvärderingsfel.

22.

Det får i situationer som denna i stället anses ha förekommit ett sådant rättegångsfel, som skulle kunna ha angripits med extraordinärt rättsmedel, om det hade funnits en lagakraftvunnen dom (jfr NJA 1992 s. 532 och HD:s avgörande i NJA 1996 s. 649 läst motsatsvis). Eftersom rättegångsfelet måste anses grovt, och inte utan väsentlig olägenhet kan avhjälpas i HD, bör hovrättens dom i berörda delar undanröjas och målet återförvisas till hovrätten för ny handläggning.

23.

Med beaktande av att såväl tingsrätten som hovrätten i ett sammanhang prövat frågorna om skuld och brottsrubricering avseende åtalspunkterna 1 och 2, för vilka åklagarens bevisuppgift också är en och samma, bör hovrättens dom undanröjas och målet visas åter dit vad avser ansvar för brott enligt bägge dessa åtalspunkter, målsägandens till dem knutna skadeståndsanspråk, samt frågan om påföljd. Prövningstillstånd ska meddelas i dessa delar.

24.

När det däremot gäller åtalspunkt 3 saknas skäl för prövningstillstånd, eftersom målsägandens uppgifter inte legat till grund för hovrättens dom i den delen, i vilken hon inte heller fört talan om skadestånd.

Domslut

HD:s avgörande

HD meddelar prövningstillstånd i frågorna om ansvar för brott enligt åtalspunkt 1 och 2, skadestånd samt påföljd.

HD undanröjer hovrättens dom i dispenserade delar och återförvisar målet till hovrätten för ny handläggning.

HD meddelar inte prövningstillstånd i övrigt. Hovrättens dom i övriga delar står därför fast.

Domskäl

HD (justitieråden Kerstin Calissendorff, Ingemar Persson, referent, och Lars Edlund) meddelade den 10 april 2015 följande beslut.

Skäl

1.

T.H. dömdes i tingsrätten och hovrätten för sexuellt ofredande (åtalspunkterna 1 och 2) och barnpornografibrott, ringa brott (åtalspunkten 3).

2.

Till grund för domstolarnas bedömning när det gäller åtalspunkterna 1 och 2 låg främst målsägandens uppgifter. Målsäganden var emellertid varken i tingsrätten eller i hovrätten personligen närvarande vid huvudförhandlingen. Hennes uppgifter lades i stället fram genom en ljud- och bildupptagning från ett polisförhör. Vid detta förhör hade inte T.H. varit representerad, eftersom han då ännu inte var misstänkt.

3.

T.H. har gjort gällande att hans rätt till rättvis rättegång har kränkts genom att han inte har fått tillfälle att ställa frågor till målsäganden.

4.

HD har meddelat prövningstillstånd i frågan om det har förekommit rättegångsfel i hovrätten.

Den rättsliga regleringen

5.

När huvudförhandling hålls ska bevisning tas upp vid denna (35 kap. 8 § RB). Ljud- och bildupptagning av en berättelse som har lämnats inför polis eller åklagare med anledning av en förestående eller redan inledd rättegång får endast i vissa undantagsfall åberopas som bevis i rättegången (35 kap. 14 § RB). Om det inte föreligger ett sådant undantagsfall men domstolen ändå tillmäter de uppgifter som har lämnats under förhöret betydelse som bevisning, så föreligger det ett rättegångsfel.

6.

När det föreligger ett sådant undantagsfall som avses i 35 kap. 14 § RB måste vid bedömningen av förhörsuppgifterna grundläggande rättssäkerhetsprinciper beaktas. Av artikel 6.3 d i Europakonventionen följer att den som har blivit anklagad för brott har rätt att förhöra eller låta förhöra en åberopad bevisperson.

7.

Enligt Europadomstolens praxis får uppgifter som en bevisperson har lämnat utom rätta åberopas mot en tilltalad i brottmål om den tilltalade eller hans försvarare haft möjlighet att på något stadium - helst under rättegången men alternativt under förundersökningen - ställa frågor till de vittnen, målsägande eller medgärningsmän, vilkas utsagor åberopas som bevisning mot den tilltalade. Om emellertid den tilltalade inte har utnyttjat de möjligheter som bjudits, kan den tilltalade inte senare med framgång göra gällande en konventionskränkning. I målet Andandonskiy mot Ryssland (dom den 28 september 2006, no. 24015/02) fann Europadomstolen att den tilltalade hade avstått från sin rätt att höra ett vittne när han, företrädd av försvarare, på förfrågan inte hade motsatt sig att målet avgjordes i vittnets frånvaro. (Se även Hans Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 4 uppl. 2012, s. 263 ff., Europadomstolens dom den 2 juli 2002 i målet S.N. mot Sverige, no. 34209/96, samt beslutet den 22 oktober 1997 i fallet Lindqvist mot Sverige inför Europakommissionen, no. 26304/95). Av Europadomstolens praxis, se bl.a. det nämnda målet mot Ryssland, p. 53, framgår att ett avstående från en rätt som garanteras av konventionen måste ha varit entydigt.

8.

Om domstolen grundar sitt avgörande endast eller huvudsakligen på uppgifter som en person har lämnat vid förhör utom rätta utan att den tilltalade har haft tillfälle att ställa frågor till denne och inte heller kan anses ha avstått från sin rätt, föreligger det ett brott mot rätten till rättvis rättegång i artikel 6 Europakonventionen (jfr 2 kap. 11 § RF). Det bör då i regel anses ha förekommit ett rättegångsfel som innebär att en väsentlig rättssäkerhetsgaranti har åsidosatts; rättegångsfelet är då att betrakta som grovt.

Frågan om ett rättegångsfel har förekommit

9.

Ett sådant undantagsfall som avses i 35 kap. 14 § RB är att den som har lämnat berättelsen inte kan höras inför rätten på grund av psykiska besvär (se t.ex. NJA 1993 s. 68). I målet har målsäganden med stöd av ett läkarintyg åberopat psykiska besvär som hinder mot att inställa sig till huvudförhandlingen. Det får godtas att ett sådant hinder förelåg. Att domstolarna har fäst avseende vid de uppgifter som målsäganden har lämnat står därför inte i strid mot bestämmelsen i 35 kap. 14 §. Något rättegångsfel har vid bedömningen i denna del därmed inte förekommit.

10.

Frågan är då om det har varit förenligt med T.H:s rätt till rättvis rättegång att lägga de uppgifter som målsäganden lämnade i polisförhöret till grund för sin bedömning på det sätt som domstolarna har gjort.

11.

T.H:s försvarare tog del av polisförhöret med målsäganden i samband med slutdelgivningen av förundersökningen. Han begärde inte då att få ställa kompletterande frågor till målsäganden (jfr 23 kap. 18 § andra stycket RB; om ett sådant förhör hålls har den misstänkte och hans försvarare rätt att närvara). I det läget hade emellertid försvararen anledning att räkna med att målsäganden skulle komma att höras vid huvudförhandlingen. Det förhållandet att kompletterande förhör inte begärdes i samband med slutdelgivningen kan därför inte medföra att T.H. ska anses ha avstått från sin rätt att ställa frågor till målsäganden.

12.

Sedan åtal hade väckts och målsägandebiträdet framställt önskemål om att målsäganden på grund av psykiska besvär inte skulle behöva infinna sig till huvudförhandlingen i tingsrätten godtog försvararen att målsägandens uppgifter vid polisförhöret lades fram genom att ljud- och bildupptagningen spelades upp. T.H. kunde i detta läge eller i samband med överklagande till hovrätten - om han fäste avseende vid möjligheten att få ställa frågor till målsäganden - ha påkallat att ett nytt förhör med målsäganden hölls utom rätta. Vid ett sådant förhör hade försvaret kunnat ställa frågor till målsäganden. Om T.H. förvägrades ett sådant förhör kunde han ha anfört hinder mot huvudförhandling. Genom försvararens ställningstaganden till hur försvaret av T.H. skulle utföras får T.H. anses ha avstått från sin rätt att ställa frågor till målsäganden.

13.

Det förhållandet att domstolarna har lagt de uppgifter som målsäganden lämnade i polisförhöret till grund för sin bevisvärdering innebär därmed inte att T.H. inte har fått en rättvis rättegång.

14.

Något rättegångsfel har inte förekommit i hovrätten. Det saknas skäl att meddela prövningstillstånd rörande målet i övrigt. Av det följer att hovrättens dom kommer att stå fast

Domslut

HD:s avgörande

HD förklarar att det inte utgjorde ett rättegångsfel att fästa avseende vid de uppgifter som målsäganden lämnade under polisförhöret. Prövningstillstånd meddelas inte rörande målet i övrigt. Hovrättens dom står därmed fast.

Skiljaktig

Justitieråden Stefan Lindskog och Ella Nyström var skiljaktiga och förklarade att det utgjorde ett rättegångsfel att fästa avseende vid de uppgifter som målsäganden lämnade under polisförhöret. De anförde följande.

Vi instämmer i vad majoriteten anför t.o.m. punkt 11. Härefter ska skälen enligt vår mening ha följande lydelse.

Sedan åtal hade väckts och målsägandebiträdet framställt önskemål om att målsäganden på grund av psykiska besvär inte skulle behöva infinna sig till huvudförhandlingen i tingsrätten, godtog försvararen att hennes uppgifter vid polisförhöret lades fram genom att ljud- och bildupptagningen spelades upp. Detta ställningstagande får emellertid anses avse det förhållandet att målsägandens psykiska besvär medförde att det inte förelåg hinder enligt 35 kap. 14 § RB mot att målsägandens uppgifter lades fram i den ordningen. Det innebar visserligen att frågor inte kunde ställas till målsäganden, men detta kan inte ges innebörden att T.H. ska anses ha valt att inte ställa sådana frågor; han blev ställd inför situationen.

Det kan sättas i fråga om inte T.H., när det stod klart att målsäganden inte skulle inställa sig till huvudförhandlingen, borde ha anmält hinder mot huvudförhandling eller försökt att få till stånd ett nytt förhör utom rätta, där han hade varit representerad. Han kan emellertid inte genom att inte göra så anses ha valt bort en förhörsmöjlighet på det sätt som det enligt Europadomstolens praxis krävs för att han inte skulle kunna göra gällande sin principiella rätt att låta förhöra målsäganden.

Av det anförda följer att det förhållandet att domstolarna har lagt de uppgifter som målsäganden har lämnat i polisförhöret till grund för sin bevisvärdering innebär att T.H. inte har fått en rättvis rättegång. Det föreligger därmed också ett rättegångsfel. Den i det meddelade prövningstillståndet ställda frågan ska besvaras i enlighet med detta.

Överröstade i denna del är vi ense med majoriteten i frågan om prövningstillstånd ska meddelas rörande målet i övrigt.

HD:s beslut meddelat: den 10 april 2015.

Mål nr: B 360-14.

Lagrum: 2 kap. 11 § RF, artikel 6.3 i Europakonventionen, 35 kap. 14 § RB.

Rättsfall: NJA 1993 s. 68.