NJA 2015 s. 466

Parternas tvist rör i botten frågan om vem som är ägare till aktierna i Ållonö och därmed har rätt att utse styrelse i bolaget. T.T. och Mpire har gjort gällande att den sammankomst som ägt rum den 14 augusti 2012 inte är att betrakta som bolagsstämma i Ållonö eftersom sammankomsten inte har hållits av bolagets aktieägare. Den talan som förs i målet är en talan om fastställelse att beslut som fattats vid sammankomsten utgör en nullitet. För en sådan talan gäller allmänna regler om fastställelsetalan och någon särskild klanderfrist är inte föreskriven (SOU 1941:9 s. 556). Fråga är alltså inte om en talan enligt 7 kap. 50 § aktiebolagslagen (2005:551), låt vara att en sådan fastställelsetalan som förs i målet i regel inte skiljer sig från en nullitetstalan enligt nämnda bestämmelse (SOU 1971:15 s. 245). Målet rör en bolagets angelägenhet och svarande i målet är bolaget (jfr NJA 1960 s. 52).

Den fråga HD i första hand har att ta ställning till är vem som är behörig att företräda Ållonö som svarandepart i detta mål.

Enligt 8 kap. 1 § aktiebolagslagen ska ett aktiebolag ha en styrelse med en eller flera ledamöter. Styrelsen utses enligt 8 kap. 8 § aktiebolagslagen av bolagsstämman. Enligt 8 kap. 35 § aktiebolagslagen företräder styrelsen bolaget och tecknar dess firma.

Ett bolagsstämmobeslut att utse en styrelseledamot gäller även om det inte har registrerats i aktiebolagsregistret. Enligt 8 kap. 13 § aktiebolagslagen har dock ändringar i styrelsens sammansättning verkan först från den tidpunkt då anmälan om ändringen inkom till Bolagsverket eller från den senare tidpunkt som anges i det beslut som anmälan grundar sig på. Bestämmelsen infördes i samband med att 2005 års aktiebolagslag trädde i kraft mot bakgrund av förekomsten av problem med att hålla avgående styrelseledamöter ansvariga för handlingar som företagits i bolagets namn (prop. 2004/05:85 s. 313 ff.).

Om en anmälan om vem som har utsetts till styrelseledamot eller verkställande direktör har förts in i aktiebolagsregistret och kungjorts i Post- och Inrikes Tidningar, kan bolaget, enligt 27 kap. 5 § aktiebolagslagen, inte mot tredje man åberopa fel eller brister vid beslutet att utse den registrerade personen. Detta gäller dock inte, om bolaget visar att tredje man kände till felet eller bristen.

Talan enligt 7 kap. 50 § aktiebolagslagen förutsätter att ett beslut har fattats på bolagsstämma. Om det råder tvekan om huruvida det är fråga om en bolagsstämma kan talan om fastställelse om att viss sammankomst inte utgör bolagsstämma föras (se ovan punkt 8 med där gjorda hänvisningar).

Ett bifall till en klandertalan eller en nullitetstalan får som huvudregel verkan ex tunc, dvs. stämmobeslutet i fråga betraktas såsom ogiltigt från början (se t.ex. NJA 2008 s. 796, SOU 1941:9 s. 559 f, Andersson m.fl., Aktiebolagslagen, 1 jan 2014 Zeteo, kommentaren till 7 kap. 52 §, Johansson, Bolagsstämma, 1990, s. 91 samt Kedner och Roos, Aktiebolagslagen, Del I, 5 uppl. 1995, s. 312). När det gäller klandertalan mot ett styrelseval har emellertid motsatsen ansetts böra gälla, dvs. att en styrelse som valts genom ett klanderbart bolagsstämmobeslut är behörig att i åtminstone viss utsträckning företräda bolaget till dess en domstol undanröjt valet genom lagakraftvunnen dom eller dessförinnan inhiberat stämmans beslut om styrelse. Skälet till denna ordning är framför allt att det skulle uppstå osäkerhet och praktiska svårigheter om ett bolag skulle stå utan styrelse till dess frågan prövats. (NJA 1998 s. 419, NJA 2008 s. 796, SOU 1941:9 s. 560, SOU 1992:83 s. 187, prop. 1993/94:196 s. 134 och 208 samt prop. 2004/05:85 s. 318.)

Huruvida samma regel rörande en felaktigt tillsatt styrelses behörighet skulle gälla även när ett styrelseval är en nullitet överlämnades i förarbetena åt doktrin och rättspraxis att besvara (SOU 1941:9 s. 560 och prop. 1993/94:196 s. 134). I doktrinen har inte framkommit någon enhetlig linje i denna fråga (se NJA 2008 s. 796 med där gjorda hänvisningar).

I rättsfallet NJA 2008 s. 796 uppkom fråga om vem som var behörig att företräda ett bolag såsom kärandepart i en skadeståndsprocess mot tidigare styrelseledamöter. Svarandena invände att den uppgivna ställföreträdaren för kärandebolaget inte var behörig att företräda bolaget eftersom den bolagsstämma vid vilken hon utsetts till styrelseledamot inte hade hållits av bolagets rätta ägare. HD konstaterade att systematiska skäl talade för att en åtskillnad borde göras mellan angriplighet med stöd av en klandergrund och nullitet, att i det senare fallet utgångspunkten är att styrelsevalet är helt overksamt men att det i vissa fall kan tänkas att den felaktigt tillsatta ”styrelsen” bör anses ha varit behörig att vidta en åtgärd, om den varit av stor betydelse och behövts för att säkerställa bolagets intresse. Vidare uttalade HD att om ett ”styrelseval” skulle ha skett vid en sådan sammankomst som inte är en bolagsstämma saknar valet och därmed vad ”styrelsen” beslutar all verkan. Om svaranden invänder att val inte har skett på en sammankomst som utgör bolagsstämma ska domstolen därför först pröva den frågan.

Utgångspunkten när det fastställs att ett ”styrelseval” inte har skett på en bolagsstämma är alltså, till skillnad från vad som gäller när ett styrelseval angrips med stöd av en klandergrund, att den sålunda valda ”styrelsen” inte i något skede har behörighet att företräda bolaget. Frågan om valet av M.G. till styrelseledamot i Ållonö har skett på en bolagsstämma eller inte (huvudfrågan) kommer att avgöras slutligt genom dom i målet. Frågan nu är emellertid vem, när två konkurrerande bolagsstämmor har utsett varsin styrelse som båda anser sig behöriga att företräda bolaget, som ska anses vara behörig fram till dess huvudfrågan slutligen avgjorts.

De argument som förts fram till stöd för att låta en felaktigt vald styrelse ha behörighet till dess annat fastslås (främst att bolaget annars skulle stå utan styrelse) har inte samma relevans i en situation när det finns två styrelser som båda gör anspråk på behörighet. Det är då istället angeläget med en klar regel för vilken styrelse som ska anses berättigad att omhänderha förvaltningen av bolagets angelägenheter (se Åhman, Behörighet och befogenhet i aktiebolagsrätten, 1997, s. 371 f.).

I doktrinen har framförts uppfattningen att det i en sådan situation vore lämpligast att den gamla styrelsen anses vara behörig fram till dess klanderpreskription inträder eller, om valet är en nullitet, tills ny styrelse utses genom lagligt beslut (Åhman, a.a. s. 372).

För en huvudregel med innebörd att en styrelse som utsetts av en konkurrerande bolagsstämma inte ska anses ha någon behörighet förrän det har fastslagits slutligt talar, vilket T.T. och Mpire har framhållit, att motsatsen skulle innebära att vem som helst på ett enkelt sätt kan, om än tillfälligt, frånta ett bolags rättmätiga företrädare kontrollen över bolaget. Dessutom skulle det kunna medföra att kontrollen över bolaget skulle växla genom att nya ”bolagsstämmor” hölls vid upprepade tillfällen.

I vart fall om den första styrelsen är registrerad talar även omsättningsintresset för att den gamla styrelsen bör fortsätta vara behörig till dess annat fastslås (jfr bestämmelsen i 27 kap. 5 § aktiebolagslagen).

Enligt 8 kap. 13 § aktiebolagslagen får ändringar i styrelsens sammansättning verkan först då anmälan om ändringen inkommit till Bolagsverket. Av bestämmelsen framgår att en ändringsanmälan är en nödvändig förutsättning för en ny styrelses behörighet. Anmälan är däremot inte en tillräcklig förutsättning. Bestämmelsen utgör därför inte ett skäl för att låta den nya styrelsen vara behörig.

Övervägande skäl talar således för att ett bolag, när en konkurrerande bolagsstämma gör anspråk på att ha avsatt en sittande styrelse och valt en ny, i allmänhet och som utgångspunkt ska företrädas av den första styrelsen till dess annat fastslagits i lagakraftvunnet avgörande. Vilken styrelse som är registrerad bör då inte vara av avgörande betydelse.

Den sålunda formulerade huvudregeln skulle, om den tillämpades i den i detta mål aktuella situationen, medföra att den registrerade styrelsen i Ållonö ska anses behörig att företräda bolaget som svarandepart i målet. Det skulle medföra att såväl kärandesidan som svarandesidan företräds av personer som har utsetts av det bolag som kärandena påstår är ägare till aktierna. Det innebär i sin tur att den grundläggande frågan i målet undandrar sig materiell prövning (jfr Johansson, SvJT 1991 s. 615). Det framstår inte som rimligt. Ändamålsskäl talar därför för att huvudregeln inte ska tillämpas i detta mål. HD har också i avgörandet NJA 1960 s. 52 ansett att en förening som svarandepart i ett mål som avser vem som är behörig företrädare för föreningen ska företrädas av den omtvistade styrelsen.

Frågan om äganderätten till aktierna i Ållonö kan visserligen prövas även på annat sätt än genom dom i detta mål. Detta förhållande utgör dock inte ett skäl för att undandra frågan materiell prövning i detta mål. Här bör bl.a. beaktas risken för motstridiga avgöranden.

De skäl som anförts ovan till stöd för en huvudregel med innebörd att den först valda styrelsen vid konkurrerande bolagsstämmor i allmänhet ska få företräda bolaget gör sig inte gällande när det gäller företrädarfrågan i processen. Eftersom det dessutom är fråga om ett undantag från nämnda huvudregel innebär det faktum att bolaget som svarandepart i processen företräds av den omtvistade styrelsen inte att bolaget fråntas sin möjlighet att rättshandla i allmänhet utanför processen.

Sammanfattningsvis bör ett bolag, när en konkurrerande bolagsstämma gör anspråk på att ha avsatt en sittande styrelse och valt en ny, i allmänhet och som utgångspunkt företrädas av den första styrelsen till dess annat fastslagits i lagakraftvunnet avgörande. När det dock specifikt gäller frågan om företrädare för bolaget i den tvist som avgör vilken styrelse som är behörig ska bolaget företrädas av den omtvistade styrelsen.

Det sagda innebär att hovrättens slut i den dispenserade frågan är riktigt och att överklagandena ska avslås.

Vid denna bedömning saknas det skäl att meddela prövningstillstånd beträffande målet i övrigt.

I Ållonö Slott Egendom AB är T.T. registrerad som ensam styrelseledamot, T.L. som suppleant och verkställande direktör samt H.J. som delgivningsbar person.

Den 14 augusti 2012 hölls en protokollförd sammankomst rubricerad extra årsstämma i Ållonö. I protokollet angavs BL International Trading (Shanghai) Co. Ltd som ägare till alla aktier. Vid sammankomsten entledigades styrelsen i Ållonö samt valdes M.G. till ny styrelseledamot och R.R. till ny styrelsesuppleant. Efter en anmälan om besluten har Bolagsverket vilandeförklarat ärendet i avvaktan på utgången i detta mål.

T.T. och Mpire Capital Ltd väckte talan mot Ållonö och yrkade i första hand att rätten skulle fastställa att de beslut som hade fattats vid den uppgivna extra årsstämman utgör en nullitet och i andra hand att besluten skulle undanröjas. De anförde att aktierna i Ållonö ägdes med hälften vardera av Mpire och bolaget C-Vision Ltd och att sammankomsten därför inte utgjorde någon bolagsstämma i Ållonö.

Tingsrätten delgav stämning med T.L. och H.J. I svaromål undertecknat av T.L. medgav Ållonö käromålet. Härefter ingav BL Trading och M.G. svaromål för Ållonös räkning och bestred käromålet. För det fall tingsrätten skulle anse att T.L. hade rätt att företräda Ållonö i tvisten ansökte BL Trading och M.G. om att självständigt få intervenera i rättegången.

Tingsrätten avvisade i beslut under rättegång BL Tradings ansökan på skäl som saknar betydelse för HD:s bedömning. M.G:s ansökan om intervention lämnades utan bifall eftersom han inte hade visat sannolika skäl för sin rättsställning som styrelseledamot i Ållonö.

Hovrätten har återförvisat målet till tingsrätten och såvitt nu är av intresse funnit att M.G. är att betrakta som ställföreträdare för Ållonö i målet.

HD:s prövning ska enligt det meddelade prövningstillståndet ta sikte på om M.G. har rätt att intervenera på Ållonös sida. Vad som gäller i det hänseendet hänger samman med hur talan ska föras mot ett beslut om ny styrelse, när det mot beslutet invänds att detta har fattats på en sammankomst som inte utgör bolagsstämma.

Om ett bolagsstämmobeslut inte har tillkommit i behörig ordning eller på annat sätt strider mot aktiebolagslagen, tillämplig lag om årsredovisning eller bolagsordningen, så får enligt 7 kap. 50 § aktiebolagslagen (2005:551) en aktieägare, styrelsen, en styrelseledamot eller den verkställande direktören föra talan mot bolaget vid allmän domstol om beslutet. Denna talerättsbestämmelse gäller för såväl klandertalan (talerättsfristen är tre månader enligt 7 kap. 51 § första stycket) som nullitetstalan (lagstadgad talerättsfrist saknas, se andra stycket samma paragraf).

Det fallet att giltigheten av ett beslut bestrids på den grunden att det har fattats på en sammankomst som inte skulle utgöra någon bolagsstämma är inte reglerat i aktiebolagslagen (jfr SOU 1941:9 s. 556 och SOU 1971:15 s. 245). En grundläggande fråga i målet är hur man ska se på sådana fall.

En möjlighet är att tvister som rör frågan huruvida en sammankomst utgör en bolagsstämma ligger utanför den aktiebolagsrättsliga regleringen. En fastställelsetalan får då föras av den som har ett fastställelseintresse mot den eller de personer som på det ena eller andra sättet stödjer sig på beslutet. En annan möjlighet är att i åtminstone viss utsträckning analogt tillämpa de regler som i aktiebolagslagen ges för nullitetsfall.

Det finns flera skäl för den senare linjen. Ett är att det sakligt sett i regel inte finns någon anledning att skilja mellan nullitetsfall och fall av det slag som är aktuellt i målet. Ett annat därmed sammanhängande skäl är att gränsdragningen mellan vad som är ett med nullitet behäftat bolagsstämmobeslut och vad som inte alls är ett bolagsstämmobeslut kan vara svår att dra. Och ett tredje skäl är att om någon påstår att ett ifrågasatt beslut har fattats på en bolagsstämma, så framstår en prövning i den ordning som gäller för bolagsstämmobeslut som närliggande. Till det kommer att aktiebolagslagen tillhandahåller en reglering som hanterar många av de praktiska problem som en talan av det aktuella slaget kan föranleda (jfr p. 26 beträffande frågan om subjektiv rättskraft).

Som utgångspunkt bör alltså de regler som gäller för nullitetstalan tillämpas analogt när talan förs mot ett beslut på den grunden att den sammankomst som beslutet fattades på inte är att anse som en bolagsstämma.

Det saknas emellertid regler i aktiebolagslagen för den speciella situation som detta mål aktualiserar, nämligen att det beslut mot vilket talan förs innebär att en ny styrelse utses. I det fallet uppkommer frågan om beslutets betydelse för talerätten respektive bolagsrepresentationen i processen. Vad som gäller bör bestämmas med särskilt beaktande av betydelsen av kontradiktion, dvs. att de två sidornas ståndpunkter blir framförda och bemötta.

Som har framgått av det föregående har såväl styrelsen som dess enskilda ledamöter talerätt mot bolagsstämmobeslut. När det angripna beslutet innebär att en ny styrelse har utsetts främjas uppenbarligen kontradiktionen av att denna talerätt tillkommer den ”gamla styrelsen” och dess ledamöter. Den ordningen bör i allt fall gälla när beslutet påstås vara behäftat med nullitetsfel eller ha fattats på en sammankomst som inte utgör bolagsstämma. Vad som gäller vid klanderfel och vad som gäller när någon utanför den i 7 kap. 50 § aktiebolagslagen nämnda kretsen väcker talan lämnas här och i det följande därhän.

Av det föregående följer att talan ska föras mot Ållonö och att T.T. och Mpire Capital Ltd har talerätt.

Det leder till frågan vem som ska företräda Ållonö i målet. Om nämligen M.G. är rätt företrädare för bolaget på det sätt som hovrätten har funnit, så följer redan av det att han på grund av bristande interventionsintresse inte kan inta ställning som intervenient.

I rättsfallet NJA 2008 s. 796 gjorde HD vissa uttalanden rörande det fallet att ett styrelseval var behäftat med fel eller brist. När ett nullitetsfel hade förekommit eller om ett ”styrelseval” skulle ha skett vid en sammankomst som inte är bolagsstämma, så skulle utgångspunkten vara att styrelsevalet var helt overksamt.

Av 2008 års avgörande följer i förlängningen att under den tid då oklarhet av det aktuella slaget råder om vilken personsammansättning som utgör bolagets styrelse, bör i allmänhet den ”gamla styrelsen” vara behörig. En sådan ordning motverkar att ett bolags rättmätiga företrädare fråntas kontrollen över bolaget genom s.k. bolagskapningar. Vidare undviks med ordningen en serie av konkurrerande bolagsstämmor. (Jfr Ola Åhman, Behörighet och befogenhet i aktiebolagsrätten, 1997, s. 371 f.)

Skulle den ”nya styrelsen” begäras registrerad bör Bolagsverket, såsom har skett i detta fall, i regel låta ärendet vila om det framkommer att rättegång pågår rörande huruvida beslutet är behäftat med nullitetsfel eller ifall det har fattats på bolagstämma. Och skulle registrering ha skett torde beslutet - om det skulle visa sig föreligga ett nullitetsfel eller om sammankomsten inte har utgjort någon bolagsstämma - inte få vidare rättsverkningar än vad som följer av legitimationsbestämmelsen i 27 kap. 5 § aktiebolagslagen.

Om den ”gamla styrelsen” är behörig att företräda bolaget i en process varigenom beslutet att utse den ”nya styrelsen” angrips, så medför det att såväl kärandesidan som svarandesidan företräds av personer som har utsetts av en och samma ägargruppering. Det skulle i sin tur kunna innebära att den grundläggande frågan huruvida det angripna beslutet är verksamt inte blev materiellt prövad (jfr Svante Johansson, Interimistiska åtgärder vid aktiebolagsrättsliga processer, SvJT 1991 s. 601 ff., särskilt s. 615). Kontradiktionen skulle alltså sättas ur spel. En sådan ordning kan undvikas genom att bolaget i denna speciella situation företräds av den ”nya styrelsen”.

I rättsfallet NJA 1960 s. 52 ansågs talan om vem som tecknade en förenings firma, när det fanns två konkurrerande val, vara en angelägenhet som rörde föreningen. Talan befanns därför böra riktas mot föreningen med den representation som framgick av det senaste föreningsbeslutet, dvs. det beslut enligt vilket den nya representationen utsågs. Fallet utgör ett visst stöd för att den ”nya styrelsen” ska företräda bolaget, när det rör sig om en inbördes tvist mellan aktieägare. Det kan då framstå som naturligt att alla aktieägare indirekt får ta kostnadskonsekvensen genom att bolaget blir kostnadsansvarigt.

Det fallet att det bakom styrelsekonkurrensen finns en tvist om vem som är rätt ägare till aktierna är emellertid annorlunda. Om det i rättegången klarläggs att beslutet om den ”nya styrelsen” är ogiltigt därför att det har fattats på en sammankomst som inte utgör bolagsstämma, så drabbas bolaget såsom förlorande part av ett rättegångskostnadsansvar som rätteligen borde bäras av annan. Det är visserligen en nackdel som möjligen skulle kunna motverkas i skadeståndsrättslig ordning, men säkert är detta inte.

Det sagda föranleder frågan om kontradiktionen kan säkerställas genom interventionsreglerna samtidigt som bolaget kan undvika kostnadsrisken.

Enligt 14 kap. 9 § RB har den som inte är part i rättegången rätt att inträda som intervenient, om han påstår att saken rör hans rätt och visar sannolika skäl för sitt påstående. Av 14 kap. 11 § andra stycket följer att om en dom i målet blir gällande för och mot intervenienten på samma sätt som om han hade varit part, så har han också ställning av part i rättegången (självständig intervention).

Ett adekvat rättsskydd för den, som med anspråk på att vara aktieägare står bakom det ifrågasatta styrelsevalet, måste förutsätta rätt till självständig intervention. Annars skulle bolaget företrätt av den ”gamla styrelsen” genom ett medgivande kunna förhindra en materiell prövning av talan mot beslutet om val av den ”nya styrelsen” (jfr p. 20). Det föranleder frågan vilken omfattning rättskraften av en dom i ett mål som detta kan ha.

I 7 kap. 52 § andra stycket aktiebolagslagen föreskrivs det att om ett bolagsstämmobeslut upphävs eller ändras genom dom, så gäller domen även för de aktieägare som inte har fört talan. Den bestämmelsen bör vara analogt tillämplig i den diskuterade situationen (se p. 11). En sådan tillämpning är dessutom erforderlig för att rättskraften av ett avgörande ska omfatta alla som kan grunda någon rätt på det ifrågasatta beslutet.

Det anförda innebär att om interventionsrätt föreligger, så är den självständig. Vid sådan intervention ansvarar intervenienten ensam för kärandesidans rättegångskostnader, om endast intervenienten och inte svaranden motsätter sig förd talan (jfr 18 kap. 11 § RB samt Sven Larsson i Festskrift till Lars Welamson, 1988, s. 375). Den ovan påtalade kostnadsrisken för bolaget undviks alltså i det läget.

Ett ytterligare och särskilt skäl för att bolaget ska företrädas av den ”gamla styrelsen” är, att när det rör sig om bolagskapningar så finns det en risk för handläggningsproblem om bolaget företräds av den ”nya styrelsen”, t.ex. delgivningssvårigheter när en s.k. målvakt har utsetts till styrelse. Det ska då vägas mot att när de som pretenderar på att vara nya ägare inte saknar fog för anspråket, så kan det inte sägas att en tillämpning av interventionsreglerna ger sämre rättsskydd än en representationsrätt för den ”nya styrelsen”.

För att bolaget ska företrädas av den ”nya styrelsen” talar emellertid att det med utgångspunkt i 1960 års fall kan förefalla närliggande att detta är ordningen vid en nullitetstalan (se p. 21), och att en enhetlig företrädarordning har ett värde. Det kan ju tänkas att det angripna beslutet påstås vara såväl behäftat med nullitetsfel som tillkommit på en annan sammankomst än en bolagsstämma. Men möjligen ligger det närmare till hands att en enhetlig företrädarordning uppnås genom att bolaget också i nullitetsfallet företräds av den ”gamla styrelsen”.

Oberoende av vad som gäller för en nullitetstalan talar dock övervägande skäl för att bolaget i den diskuterade situationen ska företrädas av den ”gamla styrelsen”, medan de som med anspråk på att vara nya aktieägare och som sådana står bakom den ”nya styrelsen” kan få sitt intresse av rättslig prövning tillgodosett genom interventionsreglerna.

När det gäller handläggningen finns det anledning att uppmärksamma att den blivande domens rättskraft omfattar även dem som med anspråk på att vara aktieägare står bakom den ”nya styrelsen” samtidigt som de inte är parter i processen (om de inte intervenerar). Tingsrätten har därför att - trots att målet i grunden är dispositivt - säkerställa att de som pretenderar på aktieägarställning har möjlighet att tillvarata sina intressen. Det kan föranleda behov av en viss officialprövning. I allmänhet bör det emellertid räcka med att kontradiktion möjliggörs genom att pretendenterna får kännedom om processen. Det kan åstadkommas genom att en kopia av stämningsansökningen skickas till någon av dem som ingår i den ”nya styrelsen”. Dessa har ju utsetts att representera bolaget och får förutsättas underrätta dem, som står bakom styrelsevalet, om den pågående processen. Ett översändande motiveras också av att utgångspunkten måste vara att beslutet kan vara verksamt sålunda att en ny styrelse har tillsatts, låt vara att denna inte representerar bolaget under den tid då oklarhet om styrelsevalets giltighet råder. Skulle den ”gamla styrelsen” medge talan mot beslutet om styrelseval, bör någon av dem som ingår i den ”nya styrelsen” underrättas om även detta samt erforderlig tid beredas för intervention av någon som gör gällande aktieägarställning.

Att i en tvist som denna bolaget företräds av den ”gamla styrelsen” och att de, som med anspråk på att vara aktieägare har ställt sig bakom det ifrågasatta styrelsevalet får erforderligt rättsskydd genom interventionsreglerna, besvarar dock inte den fråga som HD har att avgöra, nämligen om den som har valts till styrelseledamot enligt det angripna beslutet har interventionsrätt.

Enligt 7 kap. 50 § aktiebolagslagen har bl.a. en styrelseledamot rätt att föra talan mot ett bolagsstämmobeslut. Förklaringen till den talerätten får anses vara ett allmänt intresse av att beslut som på det ena eller andra sättet är oriktiga inte ska bli bestämmande i bolaget. Att en styrelseledamot har talerätt har således inte sin grund i hans eller hennes eget skyddsbehov. Inte ens när det gäller beslut som angår tillsättande eller avsättande av en styrelseledamot kan den berörda personen anses ha ett sådant eget intresse av beslutets riktighet, att det i sig motiverar en talerätt.

Rätt till intervention förutsätter att saken rör den interventionssökandes rätt (se p. 24). Här handlar det dock inte om en interventionsansökan i eget intresse. Interventionsrätt i annans intresse kan emellertid tänkas när den interventionssökande har en skyldighet att bevaka det intresset. Men så är inte situationen i förevarande fall. Bestämmelsen i 7 kap. 50 § aktiebolagslagen ger inte en styrelseledamot någon rätt att försvara ett beslut som han eller hon anser vara riktigt. Då kan heller inte någon skyldighet att ingripa föreligga.

Av det anförda följer att den som har utsetts till styrelseledamot inte har något interventionsintresse och därför inte får intervenera på bolagets sida i ett mål där talan förs mot beslutet om styrelsevalet.

Mot den angivna bakgrunden får M.G. inte inträda i målet som intervenient vid sidan av Ållonö. Det leder till att M.G:s interventionsansökan ska, såsom tingsrätten har funnit, lämnas utan bifall. Hovrättens beslut ska ändras i enlighet med det.

Det saknas skäl att meddela prövningstillstånd beträffande målet i övrigt.

Vid den angivna utgången ska M.G. ersätta sina motparter för rättegångskostnader.

Om den ”gamla styrelsen” är behörig att företräda bolaget i en process varigenom beslutet att utse den ”nya styrelsen” angrips, så medför det dock att såväl kärandesidan som svarandesidan företräds av personer som har utsetts av en och samma ägargruppering. Det skulle i sin tur kunna innebära att den grundläggande frågan huruvida det angripna beslutet är verksamt inte blev materiellt prövad (jfr Svante Johansson, Interimistiska åtgärder vid aktiebolagsrättsliga processer, SvJT 1991 s. 601 ff., särskilt s. 615). Kontradiktionen skulle alltså sättas ur spel. En sådan ordning bör undvikas eftersom bolagets intresse inte kan säkerställas på ett tillfredsställande sätt.

En lämplig ordning för prövning av den materiella frågan kan utformas på olika sätt. För att handläggningen av tvisten ska bli så effektiv och enkel som möjligt bör bolaget i tvister av nu aktuella slag därför företrädas av den styrelse som ifrågasätts. Är det ägargrupperingen som står bakom den ”gamla styrelsen” som väcker talan, ska bolaget representeras av den ”nya styrelsen”. Om partsställningen är den motsatta, ska bolaget företrädas av den ”gamla styrelsen” för att intresset av kontradiktion ska kunna tillgodoses.

Det kostnadsskäl som kan anföras mot den anförda lösningen i de fallen att det i rättegången klarläggs att beslutet om den styrelsen av en eller annan anledning är ogiltigt är i och för sig beaktansvärt. Bolaget kan då drabbas av rättegångskostnader som rätteligen borde bäras av annan. Den nackdelen kan dock motverkas av den skadeståndsrättsliga sanktionen. Kostnadsargumentet har således inte den tyngd att det bör hindra en materiell prövning av den reella tvistefrågan utan att man tillgriper reglerna om intervention.

HD har också i rättsfallet NJA 1960 s. 52 berört denna fråga vid en s.k. fraktionsbildning i en förening. Domstolen ansåg att en talan om vem som ägde teckna föreningens firma är en angelägenhet som rör föreningen. Därför ska en sådan talan riktas mot föreningen med den representation som framgår av det senaste föreningsbeslutet, dvs. det beslut enligt vilket den nya representationen utsågs. Motsvarande synsätt bör anläggas i alla de situationer där en styrelse eller styrelseledamot har utsetts och det uppkommer tvist där detta beslut ifrågasätts.

Sammanfattningsvis medför det anförda att när konkurrerande bolagsstämmor gör anspråk på att ha utsett behörig ställföreträdare för bolaget ska bolaget i processen företrädas av den ifrågasatta styrelsen.

Enligt 14 kap. 9 § RB har den som inte är part i rättegången, men påstår att saken rör hans eller hennes rätt, och visar sannolika skäl för sitt påstående, rätt att inträda som intervenient. Bestämmelsen ger uttryck för de grundläggande krav som ställs för att intervention ska tillåtas. Särskilt gäller att den som vill intervenera ska ha ett befogat intresse av att träda in i rättegången.

Talan i målet har riktats mot Ållonö med den registrerade styrelsen som företrädare. Emellertid skulle talan, enligt vad som anförts tidigare, ha förts mot Ållonö med den representation som framgår av protokollet till den extra årsstämman i augusti 2012.

Det sagda innebär att M.G. i processen bör betraktas som företrädare för parten Ållonö. Han har därför inte något intresse av att inträda som intervenient på svarandesidan i tvisten.