NJA 2015 s. 405
Ett gärningspåstående om att den tilltalade har gjort sig skyldig till fullbordad stöld har ansetts innefatta ett påstående om även försök till stöld. Eftersom den tilltalade i förväg hade fått reda på att bestämmelserna om försök till stöld skulle kunna vara tillämpliga och beretts möjlighet att anpassa sitt försvar efter detta har det inte funnits något hinder för domstolen att döma för försök till stöld.
Norrköpings tingsrätt
Allmän åklagare väckte vid Norrköpings tingsrätt åtal mot D.T. för stöld enligt följande gärningsbeskrivning: D.T. har den 23 september 2012 i varuhuset Bauhaus på Kromgatan i Norrköping stulit varor bland annat flera strömställare värt tillsammans 1 156 kr.
D.T. erkände stöld.
Domskäl
Tingsrätten (ordförande rådmannen Girion Blomdahl) anförde i dom den 6 februari 2013 följande.
Utredningen
Åberopad bevisning
Åklagaren har åberopat D.T:s erkännande och lista över tillgripet gods, av vilken framgår tillgripet gods värt tillhopa 1 156 kr 65 öre. Åklagaren har därutöver åberopat vittnesförhör med C.K.
Utsagor
Tilltalade D.T. har, hörd över åtalet, i huvudsak uppgett följande. Han åkte till Bauhaus för att handla, men kom att stjäla istället för att han var dum. Han tog de saker som framgår av förteckningen och lade dem i bakluckan bakom barnvagnen. Han ångrade sig redan inne i butiken och var skakig och nervös. Han blev stoppad innanför grinden på driveindelen av varuhuset. Polisen kom och då fick han köra ut. Det var först när polisen kom som man öppnade grinden och han fick köra ut från varuhuset. Polisen parkerade utanför och kom in till honom och bad honom köra ut. Personalen hade inte tidigare hittat sakerna han hade i bilen, då han till personalen nekat att han stulit. Han var vid kassan när personalen frågade om han tagit något och han nekade. Personalen nekade honom att lämna. Han var kvar vid kassan till dess polisen kom.
Butiksanställda C.K. har i huvudsak uppgett följande. Hon arbetade vid tiden normalt i Linköping, men var den aktuella dagen på Norrköpingsvaruhuset och lånade ett kontor. Hon fick veta att en stortjuv, som man länge haft ögonen på, var i varuhuset. Hon gick ner för att se vad D.T. hade för sig. Han gick med sin kundvagn till driveindelen och tog saker och lade där man förvarar reservdäcket. Han betalade för något i kassan, men hon minns inte vad, kanske en cementsäck. Han betalade dock inte för det han hade i bakluckan. Man ringde efter polis. Hon var på väg att stoppa honom, men blev tillsagd av den person som hade jouren att släppa honom och hon antog då att polis var på väg. Hon konfronterade honom innanför kassan, men han togs utanför. Polisen hittade sakerna.
Domskäl
Fullbordad stöld?
För att stölden skall ha varit fullbordad krävs att besittningen till det stulna från Bauhaus sida har brutits. Fråga är om så har skett till följd att det kan anses ha förelegat en fullbordad stöld.
Av utredning framgår klart att D.T., med tillägnelseuppsåt, lagt ner saker värda omstämt belopp i bagaget på sin bil inne på driveinavdelningen på Bauhaus. Detta i sig kan inte anses ha fullbordat stölden, utan han måste även passerat den punkt där man betalar. I driveinanläggningar finns det som D.T. benämnt som ”grind”, det vill säga ett slags betalstation, som närmast är att likna vid kassalinjen i en vanlig butik. Först när grinden/bommen släpps och han fritt kan fara iväg kan han anses kommit i ett läge där stölden är fullbordad. Fråga är om det kan anses ställt utom rimligt tvivel att han fritt passerat denna punkt.
Vad som är klart är att C.K. ingriper mot D.T., men avbryter ingripandet inne i butiken. Av hennes utsaga framgår även att polisen ingriper mot D.T. utanför butiken, det vill säga när han lämnat denna. Mot detta skall hållas D.T:s egen utsaga att han stoppats vid kassan - alltså att han inte fått fritt lämna denna - och att polisen kommit in i butiken och hämtat upp honom. Polisen skall sedan ha bett honom köra ut, varpå de gått igenom bilen.
Tingsrätten anser att domen, med beaktande av de beviskrav som gäller i brottmål, måste baseras på D.T:s utsaga i dessa delar. Detta då C.K. gör sitt ingripande före kassalinjen och sedan avbryter sitt ingripande, vilket ger anledning anta att hennes iakttagelse av det fortsatta förloppet inte blir lika noggrann som om hennes ingripande fortsatt. Det är även så att en del av det hon kunnat berätta - det vill säga att polisens genomgång av bilen sker utanför varuhuset - i sig är förenligt med D.T:s utsaga.
Sammantaget är det inte ställt utom rimligt tvivel att D.T. brutit Bauhaus besittning före det att polisen ingriper mot honom. Stölden kan därför inte anses fullbordad.
Ansvar för försök?
Det kan konstateras att åklagaren stämt på fullbordat brott och att någon justering inte skett under huvudförhandlingen efter förhörsutsagorna utifrån hur de berättat om vad som hände. Fråga är då om ansvar för försök kan komma i fråga.
Svea hovrätt har i rättsfallet RH 2004:75 kommit fram till att det går att döma till försök till stöld baserat på en gärningsbeskrivning som endast innefattat påstående om fullbordad stöld. Tingsrätten delar inte hovrättens syn i detta rättsfall. Ett försöksbrott förutsätter - utöver vad som gäller för ett fullbordat brott - en fara för fullbordan, jfr 23 kap. 1 § BrB. Det är således ett ytterligare rekvisit som måste vara uppfyllt för att ett försöksbrott skall kunna göras gällande, nämligen ett farerekvisit. Ett påstående om ett sådant rekvisits uppfyllande kan inte anses ligga inom ramen för det som åklagaren påstår vid ett fullbordat brott, där ju påstås att en stöld faktiskt har ägt rum, något som inte är fallet vid ett försök.
Det kan även föranleda problem för den tilltalade att kunna fällas till ansvar för ett försöksbrott, när det endast är stämt på ett fullbordat brott, rörande hur försvaret skall läggas upp. Detta då det mot bakgrund av det tillkommande farerekvisitet kan vara så att annan utredning blir aktuell, till exempel rörande de praktiska möjligheterna att undgå upptäckt innan fullbordan. Även om denna synpunkt inte gör sig särskilt starkt gällande i detta individuella mål medför den ur principiell synvinkel betänkligheter mot att rymma in ett påstående om försöksbrott inom ramen för ett påstående om ett fullbordat brott.
Till det sagda kan läggas ett det rent lydelsemässigt inte går att rymma ett försök till stöld inom lokutionen ”har stulit”. Själva uttrycket innebär ju nämligen att en stöld har genomförts, vilket inte är visat i detta mål.
Sammantaget är det tingsrättens uppfattning att försök till stöld inte kan bifallas inom ramen för den förevarande gärningsbeskrivningen. Åtalet skall således ogillas.
Domslut
Domslut
Åtalet ogillas.
Göta hovrätt
Åklagaren överklagade i Göta hovrätt och yrkade att hovrätten skulle döma D.T. för stöld eller, i andra hand, försök till stöld.
D.T. motsatte sig ändring av tingsrättens dom.
Domskäl
Hovrätten (hovrättslagmannen Mats Lundeholm, hovrättsrådet Henrik Jonsson, referent, tf. hovrättsassessorn Victoria Håpnes och två nämndemän) anförde i dom den 1 oktober 2013:
Hovrättens domskäl
I hovrätten har presenterats samma muntliga bevisning som vid tingsrätten; förhören med D.T. har spelats upp med ljud och bild, medan förhöret med C.K. har spelats upp med ljud. Härutöver har det i hovrätten hållits tilläggsförhör med D.T. Det har även som ny muntlig bevisning i hovrätten på åklagarens begäran hållits vittnesförhör med polismännen M.L. och M.A. Slutligen har åklagaren som ny skriftlig bevisning i hovrätten åberopat en skiss över ”drive-in-delen” på varuhuset Bauhaus i Norrköping.
Hovrätten gör följande bedömning
De varor som omfattas av åtalet har funnits på en avdelning inom varuhuset Bauhaus dit kunder kunnat köra med bil. Varorna har varit av sådant slag att kunder själva fått plocka till sig och lägga dem i bilen. I enlighet med den praxis som gäller vid butikstillgrepp anses en kund, som befinner sig i varuhuset när det är öppet, inte ha gjort sig skyldig till ett olovligt tagande av sådana varor så länge kunden är kvar där. I ett sådant fall kan ett olovligt tagande, som är en förutsättning för att det ska vara fråga om en fullbordad stöld, föreligga först när varorna har förts utanför varuhusets område utan att kunden har betalat för dem.
Den av åklagaren åberopade skissen visar att det finns två utfarter för biltrafik från den avdelning inom varuhuset där varorna har funnits. Utfarterna är försedda med bommar och innanför var och en av bommarna finns det ingång till en kassahytt. Varken skissen eller övrig utredning visar annat än att ingångarna till kassahytterna ligger nära respektive bom. Varuhusets område får mot angiven bakgrund anses sträcka sig fram till bommarna.
Det är utrett att D.T. har tagit varor enligt åtalet, att personal tillkallat polis medan han varit kvar inne på varuhusets område, och att han slutligen i bil fört med sig varorna utanför bommarna utan att ha betalat för dem. M.L. har dock omvittnat att han som polis sagt till D.T. att köra till en plats utanför bommarna för körkortskontroll medan den sistnämnde alltjämt befunnit sig innanför bommarna. D.T. har varit skyldig att följa polismannens anvisning och annat har inte framkommit än att denna anvisning varit orsaken till att han kört ut från varuhusets område. Varorna kan därför inte anses ha hamnat utanför varuhusets område som ett led i ett tagande som varit olovligt. Åtalet för fullbordad stöld kan vid angivna förhållande inte bifallas.
Frågan är då om det finns grund för hovrätten att pröva om D.T. ska dömas för försök till stöld på den föreliggande gärningsbeskrivningen. Det har i hovrättspraxis uttryckts olika uppfattningar i fråga om en domstol kan pröva ansvar för försöksbrott när åtal för fullbordad stöld inte bifallits och gärningsbeskrivningen inte justerats (se RH 2004:75 och RH 2012:62). I litteraturen har det dock anförts att åtal för fullbordat brott normalt innefattar ett påstående om försök till samma brott och HD synes också ha intagit den ståndpunkten vid sin rättstillämpning (se Nordh, Praktisk process II, 2 uppl., s. 37, och NJA 2000 s. 256).
Med utgångspunkt från det sistnämnda finner hovrätten att den föreliggande gärningsbeskrivningen i sig ger utrymme för att döma för försök till stöld. Vidare har frågan om D.T. ska dömas för försök till stöld avhandlats vid huvudförhandlingen i hovrätten och han har i förhör här bl.a. svarat på frågor om vad han haft för avsikt med de varor som funnits i bilen men som han inte betalat för. Han får mot den bakgrunden även anses ha haft fullgoda möjligheter att försvara sig mot åklagarens påstående att han i vart fall ska dömas för försök till stöld. Hovrätten finner därför att det i varje fall numera finns förutsättningar för att pröva om D.T. ska dömas för försök till stöld på den föreliggande gärningsbeskrivningen.
D.T. har i hovrätten uppgett att han tänkte lämna tillbaka varorna eller betala för dem innan han lämnade varuhusets område. Såväl C.K:s som M.L:s vittnesmål visar dock att varorna varit placerade under bagagerummets golv där reservdäcket förvaras. Vidare har D.T. själv uppgett att han inte berättade om varorna när varuhuspersonal vid kassan tillfrågade honom om han hade tagit något. Det kan därför hållas för visst att D.T. hade för avsikt att olovligen ta och tillägna sig varorna när han befann sig inom varuhusets område.
Det är mot angiven bakgrund, och med hänsyn till att varorna tillsammans har varit värda 1 156 kr, utrett att D.T. påbörjade ett stöldbrott vid det i åtalet angivna tillfället och att det som återstod endast var att han skulle lämna varuhusets område. På grund av personalens ingripande kom detta dock inte att ske förrän polisen hade kommit till platsen. Det har därför även förelegat en fara för att stöldbrottet skulle fullbordas. D.T. ska därmed dömas för försök till stöld.
D.T. har tidigare dömts för förmögenhetsbrott. Dessa domar ligger dock förhållandevis långt tillbaka i tiden och det saknas skäl att tillmäta dem någon betydelse vid påföljdsvalet för det nu aktuella brottet. Vad som framkommit om hans personliga förhållanden medför att det saknas särskild anledning att befara att han kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. Påföljden ska därför bestämmas till villkorlig dom. Den villkorliga domen ska, då inte finns några särskilda skäl däremot, förenas med böter.
Hovrättens domslut
Med ändring av tingsrättens dom dömer hovrätten D.T. för försök till stöld enligt 8 kap. 1 § och 23 kap. 1 § BrB till villkorlig dom med dagsböter 40 å 150 kr.
Högsta domstolen
D.T. överklagade hovrättens dom och yrkade att HD skulle frikänna honom.
Riksåklagaren motsatte sig att hovrättens dom ändrades.
Betänkande
HD avgjorde målet efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Christian Malmqvist, föreslog i betänkande följande dom:
Domskäl
Domskäl
Åtalet och domstolarnas bedömningar
1-4. Överensstämmer i huvudsak med punkterna 1-6 i HD:s dom.
Ramen för brottmålsprocessen och kraven på gärningsbeskrivningen
Enligt 30 kap. 3 § RB får domstolen inte döma över annan gärning än den för vilken talan i behörig ordning förs. Med gärning avses vad som framgår av åklagarens gärningsbeskrivning. Enligt 45 kap. 4 § första stycket 3 RB ska i denna anges bl.a. ”den brottsliga gärningen med uppgift om tid och plats för dess förövande och de övriga omständigheter som behövs för dess kännetecknande”. Åklagaren ska även ange det eller de lagrum som åberopas.
Gärningsbeskrivningen utgör ramen för brottmålsprocessen. Denna kan inte vara alltför detaljerad i beskrivningen av det påstådda händelseförloppet. Det är tillräckligt att den innehåller vad som är tillräckligt för gärningens kännetecknande, dvs. det som konstituerar brottet. Påståenden om gärningen som inte framgår av gärningsbeskrivningen får inte läggas till grund för dom. (Se NJA 2003 s. 486 och NJA 2013 s. 7 p. 13.)
Vid domstolens prövning ska även Europakonventionens krav beaktas (se NJA 2014 s. 664). Av artikel 6 i Europakonventionen följer bl.a. att var och en som anklagas för brott har rätt att i detalj underrättas om innebörden av och grunden för anklagelsen mot honom. Den anklagade ska få tillräcklig tid och möjlighet att förbereda sitt försvar.
Av Europadomstolens praxis följer att underrättelsen ska avse såväl vilken gärning det är fråga om som den rättsliga kvalificeringen (se Europadomstolens dom den 25 mars 1999 i målet Pélissier och Sassi mot Frankrike, Report of Judgments and Decisions, 1999-II). Det är därför inte möjligt att döma den tilltalade enligt en annan straffbestämmelse utan att den tilltalade i förväg har fått reda på att en sådan kan vara tillämplig och har beretts möjlighet att anpassa sitt försvar efter detta (jfr NJA 2011 s. 611 p. 17). Kraven är alltså mer långtgående än vad som följer enligt 30 kap. 3 § andra meningen RB av vilken följer att domstolen inte är bunden av det åberopade lagrummet.
Det finns inga särskilda anvisningar om i vilken form den tilltalade ska få del av de krav som följer enligt Europakonventionen. Det innebär alltså att sådan information inte nödvändigtvis måste ges i gärningsbeskrivningen. Detta är dock att föredra med hänsyn till gärningsbeskrivningens centrala betydelse i den svenska brottmålsprocessen som ram för processen. Tydlighetsskäl talar därför starkt för att den tilltalade bör få sådan information genom gärningsbeskrivningen.
Omfattas försök till brott i ett påstående om fullbordat brott?
Endast om det är särskilt angivet är en gärning straffbelagd på försöksstadiet. Enligt 23 kap. 1 § BrB förutsätter ansvar för försök till brott att det förelegat fara för gärningens fullbordan eller att sådan fara varit utesluten endast på grund av tillfälliga omständigheter. Det krävs vidare att gärningsmannen har uppsåt till att begå det fullbordade brottet.
I förhållande till det fullbordade brottet krävs att ytterligare rekvisit är uppfyllt. En gärningsbeskrivning för ett fullbordat brott under påståendet att den tilltalade ”har stulit” innebär därför inte att åklagaren i denna påstått även försök till brott. Ett sådant påstående kan vare sig språkligt eller genom det åberopade lagrummet anses vara framställt. Detta gäller även om försök till brott är en lindrigare gärning än det fullbordade brottet.
Det sagda innebär alltså att ett påstående om fullbordat brott inte kan anses innefatta ett påstående om försök till detta brott eller påstående om något annat osjälvständigt brott. Det återstår att pröva om ett sådant påstående genom tolkning har gjorts gällande och i så fall under vilka förutsättningar sådan tolkning kan göras. (Jfr NJA 2013 s. 7 p. 13.)
Gränserna för domstolens tolkning av gärningsbeskrivningen
Utgångspunkten för domstolens prövning ska alltid vara den skriftliga gärningsbeskrivningen men denna får tolkas (jfr punkten 9). Genom tolkning kan domstolen döma över ett gärningsmoment eller en lagbestämmelse som inte direkt framgår av gärningsbeskrivningen. Tolkning måste ske med mycket stor restriktivitet. Det får inte finnas någon tveksamhet för den tilltalade om vad denna kan dömas för, vare sig vad gäller vilka gärningsmoment som kan komma att prövas eller vilken rättslig kvalificering som kan bli aktuell. Den tilltalade måste alltid getts möjlighet att försvara sig mot det som påstås. Genom att uppställa krav på restriktivitet uppfylls även de krav som följer enligt artikel 6 i Europakonventionen.
Vid bedömningen av om den tilltalade getts möjlighet att försvara sig ska hänsyn tas till vad som framkommit under processen. Att åklagaren muntligen nämner att domstolen bör kunna döma för ett visst brott innebär att ett eventuellt överraskningsmoment undanröjs. Rätten kan då anse att ett sådant omnämnande tolkningsvis ska omfattas av gärningsbeskrivningen. Vid oklarheter om vad som avses ska domstolen undanröja sådant tvivel genom att i förekommande fall bedriva materiell processledning (jfr NJA 1993 s. 134).
Möjligheterna till tolkning beror alltså på omständigheterna i det enskilda fallet. Den restriktivitet som är påkallad vid tolkningen måste alltid vägas mot att det inte uppstår orimliga resultat då det är uppenbart för den tilltalade vad som omfattas av domstolens prövning.
Bedömningen i detta fall
Att D.T. kunnat dömas för försök till stöld är något som behandlats under hovrättens huvudförhandling. Han har därför haft möjlighet att anpassa sitt försvar efter ett sådant påstående och en sådan brottsrubricering. Domstolen kan då enligt såväl 30 kap. 3 § RB som artikel 6 i Europakonventionen pröva om D.T. kan dömas för försök till stöld.
D.T. ska vid denna bedömning dömas för försök till stöld. HD delar hovrättens bedömning i påföljdsfrågan.
Domslut
Domslut
HD fastställer hovrättens domslut.
Domskäl
HD (justitieråden Ann-Christine Lindeblad, Kerstin Calissendorff, Martin Borgeke, referent, och Anders Eka) meddelade den 16 juni 2015 följande dom:
Domskäl
Åtalet
D.T. åtalades för stöld enligt följande gärningsbeskrivning. D.T. har den 23 september 2012 i varuhuset Bauhaus på Kromgatan i Norrköping stulit varor bland annat flera strömställare värt tillsammans 1 156 kr.
Som tillämplig bestämmelse åberopade åklagaren 8 kap. 1 § BrB.
Handläggningen i tingsrätten och hovrätten
Vid tingsrätten erkände D.T. gärningen. Domstolen bedömde emellertid att D.T. inte hade lämnat varuhuset med varorna. Något fullbordat stöldbrott hade han därför inte begått. Tingsrätten ansåg att gärningsbeskrivningen inte medgav att D.T. fälldes till ansvar för försök till stöld. Han frikändes därför.
Åklagaren överklagade tingsrättens dom och yrkade i hovrätten att D.T. skulle dömas för stöld eller, i andra hand, för försök till stöld. Någon justering av gärningsbeskrivningen gjordes inte. Inte heller åberopade åklagaren några andra bestämmelser än 8 kap. 1 § BrB.
Vid huvudförhandlingen i hovrätten behandlades frågan, om D.T:s gärning skulle bedömas som försök till stöld. D.T. fick också frågor om vad han hade för avsikt med de aktuella varorna. Hovrätten ansåg därmed att han hade haft fullgoda möjligheter att försvara sig mot åklagarens påstående att gärningen skulle bedömas som i vart fall försök till stöld.
Hovrätten har dömt D.T. för försök till stöld och bestämt påföljden till villkorlig dom och 40 dagsböter.
Frågan i målet
Frågan i målet är om D.T. kan dömas för försök till stöld när gärningsbeskrivningen innehåller ett påstående om endast fullbordat stöldbrott.
Ramen för brottmålsprocessen och kraven på gärningsbeskrivningen
Enligt 30 kap. 3 § första meningen RB får domstolen inte döma över annan gärning än den, för vilken talan i behörig ordning har förts. Med gärning avses i detta sammanhang vad som framgår av åklagarens gärningsbeskrivning. Enligt 45 kap. 4 § första stycket 3 ska i gärningsbeskrivningen anges bl.a. den brottsliga gärningen med uppgift om tid och plats för dess förövande och de övriga omständigheter som behövs för dess kännetecknande. Åklagaren ska även ange de bestämmelser som är tillämpliga.
Ett väckt åtal får enligt 45 kap. 5 § första stycket RB inte ändras. Enligt tredje stycket är det dock tillåtet att åklagaren beträffande samma gärning inskränker sin talan eller åberopar annat lagrum än det som har angivits i stämningen eller ny omständighet till stöd för åtalet.
Gärningsbeskrivningen utgör ramen för brottmålsprocessen. Det innebär att endast påståenden om gärningen som kan utläsas av gärningsbeskrivningen får läggas till grund för domen. Det krävs emellertid inte att åklagaren i detalj ska beskriva den brottsliga gärningen. Det räcker att han eller hon anger (se p. 8) de omständigheter som är tillräckliga för dess kännetecknande. Detta innebär att gärningsbeskrivningen ska innehålla det som enligt åklagaren konstituerar brottet. Man kan även uttrycka det så att gärningsbeskrivningen ska innehålla sådana rekvisit som karaktäriserar gärningen som brottslig. Påståenden rörande gärningen som inte kan utläsas av gärningsbeskrivningen får inte läggas till grund för en fällande dom. (Se t.ex. NJA 2003 s. 486 och NJA 2013 s. 7 p. 13.)
Tolkning av gärningsbeskrivningar, m.m.
En domstol är inte bunden av yrkanden beträffande brottets rättsliga beteckning eller tillämpligt lagrum (30 kap. 3 § andra meningen RB). Det är domstolens uppgift att känna till lagens innehåll och att tillämpa rätt bestämmelser på de faktiska förhållanden som anges i gärningsbeskrivningen. Domstolen kan enligt bestämmelsen alltså göra en annan rättslig bedömning av den påstådda gärningen och komma fram till att det rör sig om ett annat brott än det som åklagaren har antagit.
Som en allmän utgångspunkt gäller att gärningsbeskrivningen ska tolkas i belysning av det lagrum och den brottsbeteckning som åklagaren har angett. Hur tolkningen av gärningsbeskrivningar närmare ska göras går det inte att ge några generella besked om. Vad som innefattas i ett gärningspåstående får i stället avgöras från fall till fall. En tolkning av en gärningsbeskrivning får dock inte leda till att en dom baseras på något för den tilltalade överraskande moment, som han eller hon inte har haft möjlighet att försvara sig emot (se t.ex. NJA 2014 s. 664 p. 12).
Om en gärningsbeskrivning är oklar eller framstår som ofullständig ska domstolen genom materiell processledning verka för att det blir klarlagt vad den innefattar. Detta kan ske genom frågor och påpekanden som initierar förtydliganden av gärningsbeskrivningen (jfr NJA 1993 s. 134, jfr också Roberth Nordh, Praktisk process II, Processens ram i brottmål, 3 uppl. 2012, s. 39 ff.). Rätten bör dock vara försiktig vid sin processledning så att dess opartiskhet inte kan sättas i fråga.
Vid domstolens prövning ska även Europakonventionens krav beaktas. I artikel 6 föreskrivs bl.a. att var och en som anklagas för brott har rätt att i detalj underrättas om innebörden av och grunden för anklagelsen mot honom. Den anklagade ska få tillräcklig tid och möjlighet att förbereda sitt försvar.
Av Europadomstolens praxis följer att underrättelsen om anklagelsen ska avse både vilken gärning det är fråga om och den rättsliga kvalificeringen (se bl.a. Europadomstolens dom den 25 mars 1999 i målet Pélissier och Sassi mot Frankrike, Report of Judgments and Decisions, 1999-II). Det är inte möjligt att döma den tilltalade enligt en viss straffbestämmelse utan att han eller hon i förväg har fått reda på att bestämmelsen skulle kunna bli tillämplig och har fått möjlighet att anpassa sitt försvar efter detta (jfr NJA 2011 s. 611 p. 17 och NJA 2014 s. 664 p. 10).
Det finns inga särskilda krav på i vilken form den tilltalade ska få reda på hur den gärning som åtalet avser kan kategoriseras rättsligt eller vilken bestämmelse som kan vara tillämplig. Information behöver alltså inte nödvändigtvis ges i gärningsbeskrivningen eller i anslutning till denna. Även om det är att föredra att så sker, kan det räcka att upplysningar lämnas till den tilltalade under huvudförhandlingen. En förutsättning är, som framgått, att informationen har lämnats på sådant sätt att den tilltalade har getts möjlighet att anpassa sitt försvar efter denna.
Bestämmelserna om stöld och försök till stöld
För stöld ska enligt 8 kap. 1 § BrB den dömas som med tillägnelseuppsåt olovligen tar något som tillhör någon annan. En ytterligare förutsättning är att tillgreppet innebär skada, dvs. att det innefattar en förmögenhetsöverföring.
Bestämmelsen om ansvar för försök till brott finns i 23 kap. 1 § BrB. Enligt denna krävs för försöksansvar att det är särskilt angivet att gärningen är straffbelagd på försöksstadiet. Enligt 8 kap. 12 § är försök till stöld straffbelagt.
Ansvar för försök till brott förutsätter att gärningsmannen har påbörjat utförandet av ett visst brott men att detta inte har kommit till fullbordan. Dessutom ska det ha förelegat fara för att handlingen skulle leda till brottets fullbordan eller ska sådan fara ha varit utesluten endast på grund av tillfälliga omständigheter. Det krävs också att gärningsmannen har haft uppsåt att begå det fullbordade brottet. Straffet för försök ska bestämmas till högst det straff som gäller för det fullbordade brottet och får inte sättas under fängelse om det lägsta straffet för det fullbordade brottet är fängelse i två år eller däröver. Straffvärdet av försöksbrott motsvarar alltså högst straffvärdet av det fullbordade brottet, men är ofta lägre.
Skillnaden mellan stöld och försök till stöld är att gärningen i försöksfallet inte har blivit fullbordad. Gärningsmannen har dock haft uppsåt till fullbordat brott. Att det för försöksansvar krävs att det har förelegat fara för att handlingen skulle leda till brottets fullbordan - eller att sådan fara har varit utesluten endast på grund av tillfälliga omständigheter - hänger samman med att man från försöksansvaret har velat undanta de otjänliga försöken. Ansvar för försök till brott ska träffa endast sådana försök som är värda att ta på allvar.
Gärningsbeskrivningen innefattar även ett påstående om försök till stöld
Visserligen har åklagaren i sin gärningsbeskrivning påstått att D.T. ”har stulit” de aktuella varorna. I detta påstående ligger dock naturligen både att D.T., på ett tidigare stadium i sitt handlande, har påbörjat utförandet av en stöld av varorna och att han har haft uppsåt till att gärningen skulle fullbordas. Det står också klart att gärningspåståendet innefattar att det har förelegat en fara för att stöldbrottet skulle fullbordas. Detta innebär att gärningsbeskrivningen låter sig tolkas så, att den omfattar också försök till stöld. (Jfr NJA 2000 s. 256 och Nordh, a.a. s. 47.)
D.T. kan dömas för försök till stöld
Åklagaren har i hovrätten yrkat att D.T. i andra hand ska dömas för försök till stöld. Därmed har D.T., som i hovrätten var företrädd av en försvarare, i förväg fått reda på att bestämmelserna om ansvar för försök till stöld skulle kunna vara tillämpliga och beretts möjlighet att anpassa sitt försvar efter detta. Det innebär att det inte har funnits något hinder för hovrätten att döma D.T. för försök till stöld.
D.T. har begått den gärning som hovrätten har dömt honom för
Genom utredningen i målet är det bevisat att D.T. har gjort sig skyldig till försök till stöld.
HD:s slutsats
Hovrättens avgörande av skuldfrågan är alltså riktigt. Också beträffande påföljden gör HD samma bedömning som hovrätten. Hovrättens domslut ska alltså fastställas.
Domslut
Domslut
HD fastställer hovrättens domslut.
Skiljaktig
Justitierådet Dag Mattsson var skiljaktig och ogillade åtalet av följande skäl.
Enligt 30 kap. 3 § RB får en dom inte avse någon annan gärning än den för vilken talan i behörig ordning har förts.
I stämningsansökningen ska åklagaren därför enligt 45 kap. 4 § första stycket 3 RB ange den brottsliga gärningen, med uppgift om tid och plats för dess förövande och de övriga omständigheter som behövs för dess kännetecknande. Åklagaren ska därvid ange alla de yttre faktiska omständigheter och subjektiva moment som är av omedelbar betydelse för gärningens identitet och för dess straffrättsliga rubricering. Det beskrivna händelseförloppet ska sedan utgöra grundvalen för processen.
När åtalet är väckt kan det inte ändras. I 45 kap. 5 § tredje stycket RB finns dock en möjlighet för åklagaren att, under vissa förutsättningar, senare justera gärningsbeskrivningen. Detta kan göras genom att åklagaren åberopar en ny omständighet till stöd för åtalet.
Den tilltalade ska sålunda på ett formaliserat och tydligt sätt få besked om vad saken gäller - vad som läggs honom till last och därmed också vad han ska inrikta sitt försvar på. Det står därigenom vid huvudförhandlingen även klart för alla i rätten vad man ska ta ställning till vid överläggningen till dom. En tydligt föreskriven grund för processen ligger också i åklagarens intresse. Reglerna ger uttryck för den ackusatoriska grundsatsen för brottmålsprocessen och de krav på rättssäkerhet som den principen ställer, men de är också motiverade av andra skäl såsom intresset att skärpa förundersökningen och åstadkomma en effektiv handläggning i domstolen.
HD har i tidigare avgöranden framhållit att den tilltalade kan fällas till ansvar för ett brott endast om gärningsbeskrivningen svarar mot rekvisiten i straffbestämmelsen. Påståenden rörande gärningen som inte kan utläsas av gärningsbeskrivningen får inte läggas till grund för en fällande dom.
Vid tillämpningen av 30 kap. 3 § RB får gärningsbeskrivningen tolkas av rätten genom att den läses i belysning av det brott som åklagaren påstår att den tilltalade har begått och det lagrum som åberopas. En sådan tolkning måste rymmas inom ramen för en naturlig förståelse av gärningsbeskrivningens lydelse och får inte innebära att någon annan omständighet av betydelse förs in. Avgörande blir alltså hur gärningsbeskrivningen är närmare utformad i det enskilda fallet och vilka omständigheter som anges i den. För att ett påstående om fullbordat brott ska anses omfatta även försök till brottet måste alla de omständigheter som i den aktuella situationen konstituerar försöket på något sätt framgå av gärningsbeskrivningen.
Vad som framkom under förhören i tingsrätten föranledde inte åklagaren att justera gärningsbeskrivningen. Gärningsbeskrivningen - enligt vilken D.T. ”har stulit varor” - kan inte med en vanlig läsning förstås så att den anger försök till stöld. Eftersom gärningsbeskrivningen inte kan tolkas så att försök till stöld omfattas av den, saknar det betydelse för ansvarsfrågan vad åklagaren kan ha påstått eller annars sagt om försök under huvudförhandlingens gång i tingsrätten och hovrätten. Som tingsrätten har konstaterat ska åtalet alltså ogillas.
HD:s dom meddelad: den 16 juni 2015.
Mål nr: B 5390-13.
Lagrum: 8 kap. 1 och 12 §§ samt 23 kap. 1 § BrB, 30 kap. 2 och 3 §§ samt 45 kap. 4 och 5 §§ RB, artikel 6 i Europakonventionen.
Rättsfall: NJA 1993 s. 134, NJA 2000 s. 256, NJA 2003 s. 486, NJA 2011 s. 611, NJA 2013 s. 7 och NJA 2014 s. 664 samt Europadomstolens dom den 25 mars 1999 i målet Pélissier och Sassi mot Frankrike, ECHR 1999-II.