NJA 2017 s. 157

F.B. åtalades för brott mot strålskyddslagen (1988:220). Åklagaren gjorde sammanfattningsvis gällande att F.B. uppsåtligen eller av oaktsamhet utan tillstånd innehaft en laserpekare i laserklass 3B på bl.a. en skola.

F.B. bestred ansvar för brott. Han medgav de faktiska omständigheterna men gjorde gällande att han inte haft uppsåt eller varit oaktsam i förhållande till att laserpekaren var tillståndspliktig. I vart fall var innehavet ringa och därmed straffritt enligt 38 § strålskyddslagen.

Laserpekaren var märkt med texten ”Danger” och en notering om att den högsta utgående effekten var mindre än 5 mW. Vid mätning har laserpekarens faktiska effekt överskridit 5 mW, något som enligt analysrapporten innebär att laserpekaren tillhör laserklass 3B och att den uppfyller kriterierna för stark laserpekare.

Tingsrätten dömde F.B. för brott mot strålskyddslagen. Påföljden bestämdes till dagsböter. F.B. överklagade till hovrätten, som har beslutat att inte meddela prövningstillstånd.

Den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 21 § strålskyddslagen döms enligt vad som anges i 36 § 2 till böter eller fängelse i högst två år. Enligt 38 § första stycket ska inte dömas till ansvar i ringa fall. Enligt 21 § får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om krav på tillstånd bl.a. för att inneha en teknisk anordning som kan alstra icke-joniserande strålning. Regeringen har meddelat sådana föreskrifter i 8 a § strålskyddsförordningen (1988:293). Av bestämmelsen följer att starka laserpekare inte får innehas utan tillstånd.

Med stark laserpekare avses enligt 1 a § strålskyddsförordningen en bärbar teknisk anordning som uppfyller vissa i paragrafen närmare angivna förutsättningar. Laserpekaren ska bl.a. vara batteridriven eller försedd med annan egen strömförsörjning och vara avsedd att hållas i handen och riktas mot något på avstånd (1 a § första stycket 2 och 4). När det gäller laserpekarens strålningsegenskaper anges att den ska ha ”de strålningsegenskaper som uppfyller kriterierna för laserklass 3R, 3B eller 4 enligt svensk standard SS EN 60825-1, utgåva 4, 2007” (1 a § första stycket 5).

Den standard som bestämmelsen hänvisar till är framtagen av SEK Svensk Elstandard (SEK). SEK är ett standardiseringsorgan utsett av regeringen som fastställer svensk standard på det elektroniska området. Den aktuella standarden finns tillgänglig på SEK:s hemsida mot betalning, för närvarande 1 091 kr.

HD har med tillämpning av 54 kap. 12 a § RB beviljat prövningstillstånd i frågan om det är förenligt med legalitetsprincipen att i en straffbestämmelse hänvisa till en standard som inte är tillgänglig för var och en utan betalning och - i förekommande fall - i frågan om ansvarsfrihet bör inträda på grund av straffrättsvillfarelse. Frågan om meddelande av prövningstillstånd i hovrätten har förklarats vilande i avvaktan på denna prövning.

Legalitetsprincipen är fastlagd i 1 kap. 1 § BrB. Den kommer också till uttryck i 5 § lagen (1964:163) om införande av brottsbalken, 2 kap. 10 § första stycket RF och artikel 7 i Europakonventionen. Legalitetsprincipen innebär primärt att ingen kan straffas för en gärning som inte utgjorde brott (var straffbelagd) när den begicks. Man brukar tala om att legalitetsprincipen innehåller ett föreskriftskrav, ett analogiförbud och ett förbud mot retroaktiv strafflagstiftning. Legalitetsprincipen fungerar som en garanti för rättssäkerheten genom att den ställer krav på lagstiftningen som innebär att den enskilde ska kunna förutse när han eller hon kan bli föremål för straffrättsligt ingripande. I detta ligger också ett s.k. obestämdhetsförbud, som innebär att ett straffbud måste vara i rimlig grad bestämt till sin utformning. Straffbestämmelser måste vara begripliga och i tillräcklig grad tydliga.

Straffbestämmelser som fylls ut genom hänvisningar till regler i andra författningar - s.k. blankettstraffbud - har ansetts principiellt godtagbara och förenliga med legalitetsprincipen. Att det kan krävas efterforskningar från den enskildes sida i fråga om vad som är straffbart innebär inte att en straffbestämmelse ska underkännas med hänvisning till legalitetsprincipen. Detta gäller också om det inte är alldeles enkelt att hitta aktuella textställen. (Se bl.a. NJA 2012 s. 105 och NJA 2016 s. 680.)

Det finns inte heller något formellt hinder mot att i författning hänvisa till normer eller standarder som har utarbetats av svenska eller utländska standardiseringsorgan. En förutsättning är dock att normerna och standarderna lätt kan anskaffas av dem som berörs av dem. (Se prop. 1975/76:112 s. 73, jfr Håkan Strömberg, Normgivningsmakten enligt 1974 års regeringsform, 2 uppl. 1989, s. 200 f. och 206.)

Frågan i målet är alltså i första hand om den tillämpliga straffbestämmelsen är förenlig med legalitetsprincipen.

Straffbestämmelsen i 36 § 2 strålskyddslagen hänvisar till föreskrifter som meddelats med stöd av 21 §. Sådana föreskrifter har meddelats av regeringen i 8 a § strålskyddsförordningen. Av den bestämmelsen följer att det krävs tillstånd för att inneha starka laserpekare. Begreppet stark laserpekare definieras i 1 a §. Vilka strålningsegenskaper en laserpekare ska ha för att uppfylla kriterierna för stark laserpekare följer emellertid inte direkt av författningstexten, utan av den standard som förordningsbestämmelsen hänvisar till. Att man i bestämmelsen hänvisar vidare till en standard är i och för sig godtagbart (se p. 11). Frågan är emellertid vilken betydelse det har att den aktuella standarden endast finns tillgänglig mot betalning.

Legalitetsprincipens huvudsakliga funktion kan sägas vara att göra det förutsebart om straff kan följa på visst handlande. En given utgångspunkt är därför att allmänheten har rimliga möjligheter att skaffa sig kännedom om reglernas innehåll. Ett grundläggande krav måste i det sammanhanget vara att gällande författningar, inklusive sådana normer och standarder som författningen hänvisar till, finns tillgängliga för var och en utan krav på betalning.

Att den aktuella straffbestämmelsen hänvisar till en standard som endast finns tillgänglig mot betalning kan således inte anses förenligt med legalitetsprincipens krav på förutsebarhet och tillgänglighet. Bestämmelsen bör därför tolkas på så sätt att föreskrifterna i standarden inte anses omfattade av kriminaliseringen.

Det nu sagda innebär att det skulle strida mot legalitetsprincipen att fälla en person som innehaft en laserpekare utan tillstånd till ansvar för brott mot strålskyddslagen när det inte av författningstexten eller på något annat sätt av författningen framgår att den är tillståndspliktig. Frågan i prövningstillståndet ska besvaras i enlighet med detta.

Det finns anledning att betvivla riktigheten av det slut som tingsrätten har kommit till. Tillstånd till målets prövning i hovrätten ska därför meddelas.