NJA 2017 s. 157

I en författning hänvisades till en viss teknisk standard från ett privaträttsligt organ. Eftersom denna standard fanns tillgänglig i läsbar form endast mot betalning, har det ansetts stå i strid med den straffrättsliga legalitetsprincipen att döma för överträdelse av författningen.

Attunda tingsrätt

Allmän åklagare väckte åtal vid Attunda tingsrätt mot K.C. och F.B. för brott mot strålskyddslagen med följande gärningsbeskrivningar.

K.C. har den 13 april 2016 i Sollentuna kommun, uppsåtligen eller av oaktsamhet, utan tillstånd innehaft och överlåtit en laserpekare klass 3B till F.B.

F.B. har därefter fram till den 14 april 2016, uppsåtligen eller av oaktsamhet, utan tillstånd innehaft samma laserpekare på bl.a. Edsbergsskolan i Sollentuna kommun.

Åklagaren yrkade att en i beslag tagen laserpekare skulle förverkas.

De tilltalade erkände de faktiska omständigheterna men motsatte sig att de skulle dömas för brott på grund av att de saknat uppsåt och inte heller varit oaktsamma i förhållande till att laserpekaren var tillståndspliktig. Därtill gjorde de gällande att deras innehav under alla omständigheter varit ringa och därmed straffritt enligt 38 § strålskyddslagen. De medgav förverkandeyrkandet.

Domskäl

Tingsrätten (ordförande rådmannen Thomas Ericsson) anförde följande i dom den 7 september 2016.

Domskäl

Skuldfrågan

Enligt 36 § 2 strålskyddslagen (1988:220) döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 21 § i samma lag till böter eller fängelse i högst två år. Sådana föreskrifter kan meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer och kan gälla krav på tillstånd för att bl.a. inneha en ”teknisk anordning som kan alstra icke-joniserande strålning”. Om en sådan gärning är att bedöma som ringa ska enligt 38 § i samma lag inte dömas till ansvar.

Enligt 21 § i den nämnda lagen får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om krav på tillstånd bl.a. för att inneha en teknisk anordning som kan alstra icke-joniserande strålning. Sådana föreskrifter har meddelats av regeringen i 8 a § strålskyddsförordningen (1988:293). Enligt den föreskriften får starka laserpekare inte innehas utan tillstånd.

Vad som avses med stark laserpekare anges i 1 a § i samma förordning. Ett krav för att en laserpekare ska anses som stark är bl.a. att den har de strålningsegenskaper som uppfyller kriterierna för laserklass 3R, 3B eller 4 enligt svensk standard (EN 60825-1, utgåva 4, 2007). Den lägsta av dessa klasser, R, omfattar lasrar som har en effekt överstigande 1 mW men understigande 5 mW.

En laserpekare ska vara märkt i enlighet med den standard som angetts ovan.

Den aktuella laserpekaren var märkt med varningstexten ”Danger” och en notering på engelska om att den högsta utgående effekten var mindre än 5 mW. Av det åberopade analysresultatet framgår emellertid att laserpekarens faktiska effekt vid mätning har överskridit 5 mW, att det är en laserpekare i klass 3B och att den uppfyller kriterierna för en stark laserpekare. Den är därför tillståndspliktig.

Genom F.B:s och K.C:s uppgifter är det klarlagt att de båda, utan att ha tillstånd, har innehaft laserpekaren och att F.B:s innehav har uppkommit genom att K.C. har lämnat över laserpekaren till honom.

Den utredning som har förebringats i målet visar inte att F.B. eller K.C. har haft uppsåt, i någon form, i förhållande till att laserpekaren var av sådant slag att det krävdes tillstånd att inneha den. Frågan är nu om de har varit oaktsamma i förhållande härtill. I denna del gör tingsrätten följande överväganden.

F.B. och K.C. har enligt vad som framkommit inte närmare läst på laserpekarens etikett och det är inte visat att de har tänkt på att det kunde vara olagligt att använda den. Även om i vart fall K.C. har varit medveten om att det kan vara skadligt att lysa med en laserpekare mot ögonen finns det inte stöd för att någon av de tilltalade har varit med­veten om att det fanns en risk för att laserpekaren var tillståndspliktig. Frågan är då om de borde ha insett risken för att pekaren krävde tillstånd, d.v.s. om de kan hållas ansvariga på grund av s.k. omedveten oaktsamhet.

Det får, som HD uttalat i NJA 2011 s. 725, normalt krävas att den som står i begrepp att hantera en laserpekare i någon utsträckning informerar sig om strålningsegenskaperna och riskerna vid användning för att bedöma om tillstånd krävs. Är det fråga om ett mera tillfälligt, privat bruk, får det enligt vad HD uttalat ofta anses tillräckligt att ta del av laserpekarens märkning.

F.B. och K.C. har inte försökt skaffa sig kunskap om laserpekarens effekt genom att närmare ta del av märkningen med varningstext och måste därför anses ha varit oaktsamma i förhållande till tillståndsplikten. För straffrättsligt ansvar krävs dessutom, som HD vidare uttalat, att det finns ett samband mellan underlåtenheten att göra vad som kunde krävas och den bristande insikten. Det gör det i förevarande fall eftersom tillstånd numera krävs för innehav av laserpekare även med en effekt understigande 5 mW (den nya klassen 3 R).

Genom F.B:s och K.C:s egna uppgifter är det klarlagt att innehaven inte för någon av dem har varit helt kortvariga. Gärningarna kan därför inte bedömas som ringa (jfr Svea hovrätts dom den 26 september 2013 i mål B 7793-13).

Med hänvisning till det sagda ska F.B. och K.C. dömas för brott mot strålskyddslagen.

Påföljdsfrågan

För det brott som F.B. och K.C. nu har befunnits skyldiga till ska påföljden bestämmas till dagsböter.

Övrigt

Förverkandeyrkandet har medgetts och ska bifallas.

Domslut

Domslut

F.B. och K.C. dömdes var och en för brott mot strålskyddslagen, 36 § strålskyddslagen, till 30 dagsböter å 50 kr, varvid 29 kap. 7 § första stycket BrB åberopades. En i beslag tagen laserpekare förklarades förverkad.

Svea hovrätt

F.B. och K.C. överklagade i Svea hovrätt.

Hovrätten (hovrättsråden Mona Wildig och Gunilla Schöldström samt tf. hovrättsassessorn Martina Sjölund, referent) gav i beslut den 14 oktober 2016 inte prövningstillstånd. Tingsrättens avgörande stod därför fast.

Högsta domstolen

F.B. överklagade och yrkade att HD skulle meddela tillstånd till målets prövning i hovrätten.

Riksåklagaren motsatte sig ändring i sak.

HD meddelade följande beslut.

HD beviljar prövningstillstånd i frågan om det är förenligt med legalitetsprincipen att i en straffbestämmelse hänvisa till en standard som inte är tillgänglig för var och en utan betalning, jfr 21 och 36 §§ strålskyddslagen (1988:220) samt 1 a § och 8 a § strålskyddsförordningen (1988:293), och - i förekommande fall - i frågan om ansvarsfrihet bör inträda på grund av straffrättsvillfarelse, se 24 kap. 9 § BrB.

I avvaktan på denna prövning ska frågan om meddelande av prövningstillstånd i hovrätten vila (se 54 kap. 12 a § RB).

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Ann-Sofie Bodin, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut.

Domskäl

Skäl

Bakgrund

1.

F.B. åtalades för brott mot strålskyddslagen (1988:220). Åklagaren gjorde sammanfattningsvis gällande att F.B. uppsåtligen eller av oaktsamhet utan tillstånd innehaft en laserpekare i laserklass 3B på bl.a. en skola.

2.

F.B. bestred ansvar för brott. Han medgav de faktiska omständigheterna men gjorde gällande att han inte haft uppsåt eller varit oaktsam i förhållande till att laserpekaren var tillståndspliktig. I vart fall var innehavet ringa och därmed straffritt enligt 38 § strålskyddslagen.

3.

Laserpekaren var märkt med texten ”Danger” och en notering om att den högsta utgående effekten var mindre än 5 mW. Vid mätning har laserpekarens faktiska effekt överskridit 5 mW, något som enligt analysrapporten innebär att laserpekaren tillhör laserklass 3B och att den uppfyller kriterierna för stark laserpekare.

4.

Tingsrätten dömde F.B. för brott mot strålskyddslagen. Påföljden bestämdes till dagsböter. F.B. överklagade till hovrätten, som har beslutat att inte meddela prövningstillstånd.

Brott mot strålskyddslagen

5.

Den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 21 § strålskyddslagen döms enligt vad som anges i 36 § 2 till böter eller fängelse i högst två år. Enligt 38 § första stycket ska inte dömas till ansvar i ringa fall. Enligt 21 § får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om krav på tillstånd bl.a. för att inneha en teknisk anordning som kan alstra icke-joniserande strålning. Regeringen har meddelat sådana föreskrifter i 8 a § strålskyddsförordningen (1988:293). Av bestämmelsen följer att starka laserpekare inte får innehas utan tillstånd.

6.

Med stark laserpekare avses enligt 1 a § strålskyddsförordningen en bärbar teknisk anordning som uppfyller vissa i paragrafen närmare angivna förutsättningar. Laserpekaren ska bl.a. vara batteridriven eller försedd med annan egen strömförsörjning och vara avsedd att hållas i handen och riktas mot något på avstånd (1 a § första stycket 2 och 4). När det gäller laserpekarens strålningsegenskaper anges att den ska ha ”de strålningsegenskaper som uppfyller kriterierna för laserklass 3R, 3B eller 4 enligt svensk standard SS EN 60825-1, utgåva 4, 2007” (1 a § första stycket 5).

7.

Den standard som bestämmelsen hänvisar till är framtagen av SEK Svensk Elstandard (SEK). SEK är ett standardiseringsorgan utsett av regeringen som fastställer svensk standard på det elektroniska området. Den aktuella standarden finns tillgänglig på SEK:s hemsida mot betalning, för närvarande 1 091 kr.

Prejudikatfrågan

8.

HD har med tillämpning av 54 kap. 12 a § RB beviljat prövningstillstånd i frågan om det är förenligt med legalitetsprincipen att i en straffbestämmelse hänvisa till en standard som inte är tillgänglig för var och en utan betalning och - i förekommande fall - i frågan om ansvarsfrihet bör inträda på grund av straffrättsvillfarelse. Frågan om meddelande av prövningstillstånd i hovrätten har förklarats vilande i avvaktan på denna prövning.

Legalitetsprincipen

9.

Legalitetsprincipen är fastlagd i 1 kap. 1 § BrB. Den kommer också till uttryck i 5 § lagen (1964:163) om införande av brottsbalken, 2 kap. 10 § första stycket RF och artikel 7 i Europakonventionen. Legalitetsprincipen innebär primärt att ingen kan straffas för en gärning som inte utgjorde brott (var straffbelagd) när den begicks. Man brukar tala om att legalitetsprincipen innehåller ett föreskriftskrav, ett analogiförbud och ett förbud mot retroaktiv strafflagstiftning. Legalitetsprincipen fungerar som en garanti för rättssäkerheten genom att den ställer krav på lagstiftningen som innebär att den enskilde ska kunna förutse när han eller hon kan bli föremål för straffrättsligt ingripande. I detta ligger också ett s.k. obestämdhetsförbud, som innebär att ett straffbud måste vara i rimlig grad bestämt till sin utformning. Straffbestämmelser måste vara begripliga och i tillräcklig grad tydliga.

10.

Straffbestämmelser som fylls ut genom hänvisningar till regler i andra författningar - s.k. blankettstraffbud - har ansetts principiellt godtagbara och förenliga med legalitetsprincipen. Att det kan krävas efterforskningar från den enskildes sida i fråga om vad som är straffbart innebär inte att en straffbestämmelse ska underkännas med hänvisning till legalitetsprincipen. Detta gäller också om det inte är alldeles enkelt att hitta aktuella textställen. (Se bl.a. NJA 2012 s. 105 och NJA 2016 s. 680.)

11.

Det finns inte heller något formellt hinder mot att i författning hänvisa till normer eller standarder som har utarbetats av svenska eller utländska standardiseringsorgan. En förutsättning är dock att normerna och standarderna lätt kan anskaffas av dem som berörs av dem. (Se prop. 1975/76:112 s. 73, jfr Håkan Strömberg, Normgivningsmakten enligt 1974 års regeringsform, 2 uppl. 1989, s. 200 f. och 206.)

Bedömningen av frågan i målet

12.

Frågan i målet är alltså i första hand om den tillämpliga straffbestämmelsen är förenlig med legalitetsprincipen.

13.

Straffbestämmelsen i 36 § 2 strålskyddslagen hänvisar till föreskrifter som meddelats med stöd av 21 §. Sådana föreskrifter har meddelats av regeringen i 8 a § strålskyddsförordningen. Av den bestämmelsen följer att det krävs tillstånd för att inneha starka laserpekare. Begreppet stark laserpekare definieras i 1 a §. Vilka strålningsegenskaper en laserpekare ska ha för att uppfylla kriterierna för stark laserpekare följer emellertid inte direkt av författningstexten, utan av den standard som förordningsbestämmelsen hänvisar till. Att man i bestämmelsen hänvisar vidare till en standard är i och för sig godtagbart (se p. 11). Frågan är emellertid vilken betydelse det har att den aktuella standarden endast finns tillgänglig mot betalning.

14.

Legalitetsprincipens huvudsakliga funktion kan sägas vara att göra det förutsebart om straff kan följa på visst handlande. En given utgångspunkt är därför att allmänheten har rimliga möjligheter att skaffa sig kännedom om reglernas innehåll. Ett grundläggande krav måste i det sammanhanget vara att gällande författningar, inklusive sådana normer och standarder som författningen hänvisar till, finns tillgängliga för var och en utan krav på betalning.

15.

Att den aktuella straffbestämmelsen hänvisar till en standard som endast finns tillgänglig mot betalning kan således inte anses förenligt med legalitetsprincipens krav på förutsebarhet och tillgänglighet. Bestämmelsen bör därför tolkas på så sätt att föreskrifterna i standarden inte anses omfattade av kriminaliseringen.

16.

Det nu sagda innebär att det skulle strida mot legalitetsprincipen att fälla en person som innehaft en laserpekare utan tillstånd till ansvar för brott mot strålskyddslagen när det inte av författningstexten eller på något annat sätt av författningen framgår att den är tillståndspliktig. Frågan i prövningstillståndet ska besvaras i enlighet med detta.

Prövningstillstånd

17.

Det finns anledning att betvivla riktigheten av det slut som tingsrätten har kommit till. Tillstånd till målets prövning i hovrätten ska därför meddelas.

Domslut

HD:s avgörande

HD förklarar att det skulle strida mot legalitetsprincipen att döma F.B. till ansvar för innehavet av laserpekaren, eftersom det inte av författningstexten eller på något annat sätt av författningen framgår att det är straffbelagt att inneha den utan tillstånd.

Med ändring av hovrättens beslut meddelar HD tillstånd till målets prövning i hovrätten.

Domskäl

HD (justitieråden Stefan Lindskog, Ann-Christine Lindeblad, Johnny Herre, Dag Mattsson, referent, och Sten Andersson) meddelade den 15 mars 2017 följande beslut.

Skäl

1.

Enligt 21 § strålskyddslagen (1988:220) får regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, meddela föreskrifter om krav på tillstånd för innehav av en teknisk anordning som kan alstra icke-joniserande strålning. Den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot en sådan föreskrift döms enligt 36 § 2 till böter eller fängelse i högst två år.

2.

Med stöd av 21 § strålskyddslagen har regeringen meddelat föreskrifter i strålskyddsförordningen (1988:293). Enligt 8 a § får en stark laserpekare inte innehas utan tillstånd. I 1 a § definieras vad som utgör en stark laserpekare. En stark laserpekare är en bärbar teknisk anordning som svarar mot vissa närmare angivna förutsättningar. Laserpekaren ska vara batteridriven eller försedd med annan egen strömförsörjning, och den ska vara avsedd att hållas i handen och riktas mot något på avstånd (1 a § första stycket 2 och 4). Vidare ska laserpekaren enligt vad som föreskrivs i förordningen ha ”de strålningsegenskaper som uppfyller kriterierna för laserklass 3R, 3B eller 4 enligt svensk standard SS EN 60825-1, utgåva 4, 2007” (1 a § första stycket 5).

3.

Den standard som det hänvisas till i 1 a § första stycket 5 strålskyddsförordningen är framtagen av standardiseringsorganet SEK Svensk El­standard. Standarden återfinns i ett dokument som enligt SEK:s hemsida kan erhållas mot betalning (1 091 kr).

4.

Det är i och för sig möjligt att låta en straffsanktionerad författningsföreskrift hämta sitt materiella innehåll från en teknisk eller liknande standard som har utarbetats av ett privaträttsligt organ. Men det förutsätter att kunskap om standarden lätt kan inhämtas av den som berörs av föreskriften (jfr prop. 1975/76:112 s. 73). Den standard till vilken föreskriften hänvisar ska vara tydligt definierad och gäller i straffrättsligt hänseende oförändrad, så länge inte en senare version har bekräftats genom en författningsändring.

5.

Den straffrättsliga legalitetsprincipen kommer till uttryck bl.a. i 2 kap. 10 § första stycket RF. Legalitetsprincipen innebär att ingen kan straffas för en gärning som inte var straffbelagd när den begicks. Principens huvudsakliga funktion kan sägas vara att göra det förutsebart om straff kan följa på ett visst handlande. En given utgångspunkt är då att den enskilde ska ha rimliga möjligheter att själv skaffa sig kännedom om vilka regler som gäller.

6.

En grundläggande del av legalitetsprincipen får därför anses vara att författningar ska finnas tillgängliga för var och en i läsbar form utan något krav på betalning, och att detta gäller också för en standard som det hänvisas till i en författning.

7.

En förutsättning för att en laserpekare ska anses som stark - och därmed för att det ska föreligga straffansvar för otillåtet innehav - är enligt strålskyddsförordningen att laserpekarens strålningsegenskaper uppfyller vissa kriterier som anges i den aktuella standarden från SEK. Eftersom denna standard finns tillgänglig i läsbar form endast mot betalning, skulle det strida mot legalitetsprincipen att döma F.B. till ansvar för innehavet av laserpekaren. Det förhållandet att SEK och Strålskyddsmyndigheten kostnadsfritt kan informera om standardens innehåll föranleder alltså inte någon annan bedömning.

8.

Prejudikatfrågan ska besvaras i enlighet med det anförda.

9.

Det finns följaktligen anledning att betvivla riktigheten av det slut som tingsrätten har kommit till. Tillstånd till målets prövning i hovrätten ska därför meddelas.

Domslut

HD:s avgörande

HD förklarar att det skulle strida mot den straffrättsliga legalitetsprincipen att döma F.B. till ansvar för innehavet av laserpekaren, eftersom den aktuella standarden finns tillgänglig i läsbar form endast mot betalning.

Med ändring av hovrättens beslut meddelar HD tillstånd till målets prövning i hovrätten.

HD:s beslut meddelat: den 15 mars 2017.

Mål nr: Ö 4833-16.

Lagrum: 2 kap. 10 § RF, 21 och 36 §§ strålskyddslagen (1988:220) samt 1 a och 8 a §§ strålskyddsförordningen (1988:293).