NJA 1992 s. 594

Ett samlag mellan en man och en kvinna har filmats utan kvinnans vetskap. Genom visning av filmen har uppgifter lämnats om kvinnan som ansetts ägnade att utsätta henne för andras missaktning. Gärningen har bedömts som grovt förtal.

TR:n

Allmän åklagare väckte vid Trollhättans TR åtal mot F.J., född 1967, för grovt förtal enligt följande gärningsbeskrivning: F.J. har i början av år 1987 i en lägenhet på Lextorpsvägen i Trollhättan utan J.M:s vetskap videofilmat ett samlag mellan F. och J.. F. har under 1987 och 1988 visat filmen ett flertal gånger för olika personer, bl a arbetskamrater till J., och även lånat ut filmen samt hotat med att visa filmen för J:s förman på hennes arbetsplats. Genom sitt handlingssätt har F. utsatt J. för andras missaktning. Brottet har genom det innehåll filmen har och den omfattning den blivit spridd i och även i övrigt varit ägnat att medföra allvarlig skada för J..

Domskäl

TR:n (ordf rådmannen Hulterström) anförde i dom d 7 febr 1991: Åklagaren har, till utveckling av sitt påstående att F.J. genom sitt handlande utsatt J.M. för andras missaktning, gjort gällande att de personer för vilka videogrammet visats bibringats uppfattningen att J. frivilligt medverkat till inspelningen och att hon på grund därav och med hänsyn till videogrammets innehåll blivit utsatt för ett rykte av innebörd att hon var tillgänglig för sexuella handlingar.

Domskäl. F.J. har bestritt ansvar för grovt förtal och till en början gjort gällande att J. varit medveten om att inspelning skedde. F. har också gjort gällande att hans handlande inte faller under förtalsbestämmelsen. Han har också invänt att han genom att visa videogrammet för andra personer inte utsatt J. för andras missaktning eftersom videogrammet visats inom samma sociala krets av ungdomar som såväl han själv som J. tillhör. Det kan heller inte anses förnedrande för varken honom själv eller J. att videogrammet visats.

På åklagarens begäran har målsägandeförhör hållits med J.M.. F.J. har hörts över åtalet.

Av utredningen framgår till en början. J. kom att, ensam tillsammans med F., tillbringa en förmiddag i en lägenhet på Lextorpsvägen vid den tidpunkt som anges i gärningsbeskrivningen. Under kvällen och natten före hade en fest ägt rum i lägenheten. F. använde därvid sin videokamera. På förmiddagen hade J. och F. samlag med varandra. Samlaget inspelades med användande av videokameran. Videogrammet har visats vid olika tillfällen för inemot 30 olika personer i Trollhättan. Av F:s uppgifter framgår att videogrammet en tid funnits i Norge. Orsaken till att videogrammet kommit ur F:s besittning har varit den att han glömt videogrammet hos en kamrat där visning skett. Utredningen ger belägg för att visning skett utan att J. haft vetskap om visningarna. I målet är upplyst att F. utgivit skadestånd till J. med 10 000 kr. F. har uppgivit att anledningen till att han medverkat till en uppgörelse beträffande J:s skadeståndsyrkande inte är den att han vidgår att han gjort sig skyldig till brott. I stället skall betalningen ses som ett uttryck för att han "förstått att hon reagerat".

TR:n beaktar följande.

F:s uppgift att J. varit medveten om att inspelning av samlaget ägde rum motsägs av vad hon själv uppgivit. J. har berättat att hon frågat F. om inspelning skedde och därvid fått det beskedet att något videoband inte fanns i kameran. TR:n anser sig kunna fästa tilltro till hennes uppgift. TR:ns skäl härför är följande. F. har inte annat än svepande hävdat att J. var medveten om att inspelning skedde. För det fall J. skulle ha varit medveten om att inspelning skett, kan inte hennes i och för sig trovärdiga uppgifter om att kamrater under lång tid uttryckt sig kryptiskt om hennes rykte och att hon inte förstått anledningen därtill förklaras. Oavsett om J. vetat om att inspelning skedde eller ej är utrett att F. utan tillstånd av henne visat videogrammet för ett förhållandevis stort antal personer av vilka flera varit sådana som visste vem J. var. Enligt TR:ns uppfattning år det uppenbart att visning av ett videoinspelat samlag inte får äga rum utan att de deltagande personerna givit sitt tillstånd därtill. Detta gäller i ännu högre grad där en av personerna svävar i okunnighet om att inspelning skett. TR:n hyser också den uppfattningen att det måste upplevas som förnedrande för den som varit med om ett samlag att i efterhand få kännedom om att samlaget videofilmats i smyg och att videoupptagningen visats för andra människor. Graden av indignation är inte ägnad att bli mindre därför att filmen visats bland personer vilka har kännedom om den person som utsätts för handlingen. Det kan snarare förhålla sig tvärtom. TR:n saknar anledning betvivla de uppgifter J. lämnat om hur personer i hennes närhet gjort anspelningar som haft sin grund i videoinspelningen. TR:n saknar också anledning betvivla hennes uppgifter om att en pojkvän till henne brutit förhållandet sedan han fått kännedom om videogrammet. De personer som F. visat videogrammet för kan ha bibringats uppfattningen att J. frivilligt låtit inspelning ske. F. har inte lämnat någon uppgift av innebörd att han i samband med visningarna upplyst om motsatsen. F. måste antagas ha insett att videogrammet förmedlade ett intryck av att J. var lättillgänglig för sexuella handlingar. TR:n anser också omständigheterna vara sådana att det för F. måste ha framstått som uppenbart att J. skulle komma i vanrykte genom att videogrammet visades. Genom sitt handlande har F. därför förmedlat uppgift som varit ägnad att utsätta J. för andras missaktning. Genom sitt innehåll har uppgiften också varit ägnad att medföra allvarlig skada för J.. Åtalet för grovt förtal är därför styrkt. Vad F. gjort sig skyldig till förskyller ett kännbart bötesstraff.

Domslut

Domslut. TR:n dömde F.J. enligt 5 kap 2 § BrB för grovt förtal till 80 dagsböter å 100 kr.

HovR:n för Västra Sverige

F.J. fullföljde talan i HovR:n för Västra Sverige och yrkade ogillande av åtalet.

Åklagaren bestred ändring.

HovR:n (hovrättsrådet Morard och hovrättsassessorn Bäck Mirchandani, referent) anförde i dom d 31 mars 1992:

Domskäl

Domskäl. F.J. har i HovR:n, liksom i TR:n, vitsordat de faktiska omständigheterna.

Straffbart som förtal är om någon lämnar en uppgift om en person som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning. Det har inte påståtts att F. i samband med att filmen visades lämnade någon ytterligare uppgift eller kommentar till framställningen. Uppgiftslämnandet består därför i att F. visat filmen. Filmens innehåll är inte sådant att F. genom att visa den kan anses ha lämnat annan uppgift än att han och J. haft samlag med varandra under vissa yttre betingelser. Oavsett om det av filmen framgår att J. hade vetskap om inspelningen kan det inte sägas att F. genom att visa filmen lämnat en uppgift som var ägnad att utsätta J. för andras missaktning. Åtalet skall därför ogillas.

Domslut

Domslut. Med ändring av TR:ns dom ogillar HovR:n åtalet.

Hovrättsrådet Lindskog var skiljaktig och fastställde TR:ns dom.

HD

Riksåklagaren sökte revision och yrkade att F.J. skulle dömas för grovt förtal till det antal dagsböter som TR:n bestämt.

F.J. (offentlig försvarare advokaten J.U.) bestred ändring. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Johansson, föreslog i betänkande följande dom:

Domskäl. F.J. har i HD gjort gällande i första hand att den åtalade gärningen inte är brottslig samt i andra hand att den är att bedöma som förtal och att påföljden för detta brott är preskriberad.

Genom att utan J.M:s vetskap och samtycke visa den i smyg inspelade videofilmen för andra människor har F.J. uppsåtligen lämnat en uppgift om J. (se Beckman m fl, Kommentar till BrB I, 5 uppl 1987, s 231 och Jareborg Brotten, 1:a häftet, 2 uppl 1984, s 294). Av vad J. själv uppgivit inför TR:n framgår klart att hon tagit mycket illa vid sig sedan hon fått kännedom om att videobandet med det inspelade samlaget spridits bland ett stort antal personer, varav flera ingått i hennes och F:s gemensamma bekantskapskrets. Omgivningens reaktioner och attityder gentemot J. har uppenbart varit sådana att den av F. genom videoinspelningen lämnade uppgiften varit av nedsättande beskaffenhet för henne. Den har således varit ägnad att utsätta J. för andras missaktning (se Beckman m fl a a, s 233 n-234 ö). F. kan mot bakgrund härav inte undgå ansvar för förtal. Brottet bör, med hänsyn till att videofilmens innehåll - ett blottläggande av en medmänniskas sexuella känslor - varit ägnat att medföra allvarlig skada för J., bedömas som grovt.

HD ansluter sig till TR:ns bedömning i påföljdsdelen.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom fastställer HD TR:ns domslut.

HD (JustR:n Knutsson, Gregow, Lars K Beckman, Danelius och Nilsson, referent) beslöt följande dom:

Domskäl

I svensk rätt finns inte något generellt förbud mot att utan samtycke filma en enskild person eller för andra visa en film där en enskild person förekommer, trots att ett sådant förfarande i vissa fall kan vara djupt integritetskränkande för den berörda personen. Förslag till regler om skydd för den personliga integriteten i fall av detta slag har visserligen lagts fram vid några tillfällen, men dessa förslag har inte lett till lagstiftning (se redogörelsen i SOU 1992:84 s 194 ff). Frånsett mera speciella situationer, såsom då en film utan samtycke utnyttjas i kommersiell reklam (se 1978 års lag om namn och bild i reklam), är man för närvarande hänvisad till det skydd som reglerna om straff för ärekränkning i 5 kap BrB tillsammans med skadeståndsbestämmelsen i 1 kap 3 § skadeståndslagen kan erbjuda.

Den som visar en enskild person på film får anses därigenom lämna de uppgifter om denne som filmen förmedlar (se Nils Beckman m fl, BrB I, 5 uppl s 231). Uppgiftslämnandet utgör enligt 5 kap 1 § BrB ett förtalsbrott, om uppgifterna är ägnade att utsätta den enskilde för andras missaktning.

Den videofilm som F.J. visat för andra personer lämnar uppgifter om att J.M. haft samlag med honom och om hur samlaget genomfördes. Dessa uppgifter kan inte i och för sig anses nedsättande för henne. Den som ser filmen får emellertid lätt det felaktiga intrycket att J. kände till att samlaget filmades. Slutsatsen ligger då också nära till hands att hon inte hade något emot att filmen visades för andra. Den bild av J. som filmen sålunda förmedlar måste anses nedsättande för henne, vilket bekräftas av de reaktioner och attityder som hon mött i sin omgivning sedan filmen vid olika tillfällen visats för andra. De uppgifter som genom visningen av filmen lämnats om J. har alltså varit ägnade att utsätta henne för andras missaktning. F. har därför gjort sig skyldig till förtal.

Uppgifterna har lämnats i en mycket integritetskränkande form och fått stor spridning samt även i övrigt varit ägnade att medföra allvarlig skada för J.M.. Med hänsyn härtill är brottet att anse som grovt. För denna gärning bör F.J. dömas till det bötesstraff som TR:n har bestämt.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom fastställer HD TR:ns domslut.