NJA 2018 s. 602

EBN i Göteborg Aktiebolag väckte talan mot A.G. vid Attunda tingsrätt och yrkade att han skulle förpliktas att utge 134 800 kr jämte ränta till bolaget. Beloppet utgjorde ersättning för rättegångskostnad som ESHO Sales AB i konkurs i en dom hade ålagts att betala till EBN och EBN:s talan grundades på att A.G. i egenskap av styrelseledamot i ESHO hade ådragit sig personligt ansvar för bolagets förpliktelser enligt 25 kap. 18 § första stycket 1 aktiebolagslagen (ABL).

A.G. motsatte sig EBN:s yrkande och gjorde som grund för sin ståndpunkt i första hand gällande att ett eventuellt ansvar enligt 25 kap. 18 § aktiebolagslagen hade upphört när ESHO försattes i konkurs.

Tingsrätten beslöt att genom mellandom pröva hur följande fråga skulle bedömas vid avgörande av saken: Omfattar ansvaret enligt 25 kap. 18 § första stycket 1 aktiebolagslagen förpliktelser som uppkommit sedan bolaget försatts i konkurs?

Tingsrätten (rådmännen Emilia Lundberg och Mathias Wastesson samt tingsfiskalen Oscar Lindberg) anförde i mellandom den 28 september 2016 bl.a. följande.

PARTERNAS UTVECKLING AV TALAN I MELLANDOMSFRÅGAN

EBN

HD har genom rättsfallet NJA 2012 s. 858 öppnat upp för att regleringen i 25 kap. 20 § ABL inte är uttömmande men samtidigt fört en argumentation för att motivera ett tillägg. HD ansåg att fastställandet av en årsredovisning - som visar återställt aktiekapital - på en årsstämma kunde jämställas med en kontrollbalansräkning. Ett argument var att en årsredovisning aldrig kan visa ett högre eget kapital än en kontrollbalansräkning och därför kan fylla samma funktion. Alltså ett dokument som är "minst" likvärdigt med en kontrollbalansräkning. I linje med HD:s argumentation bör vi fråga oss om ett försättande i konkurs "minst" ger samma effekt som ett försättande i likvidation.

En konkurs inleder en organiserad avveckling av ett bolag men konkursförvaltaren ersätter inte styrelsen i bolaget, som vid en likvidation, och en konkurs omfattar inte med automatik all egendom i bolaget. Ett försättande i konkurs är alltså inte "minst" likvärdigt med ett försättande i likvidation.

Det uppstår inte heller några praktiska problem för bolagets styrelse om ansvarsperioden fortsätter under konkursförfarandet. När bolaget väl är försatt i konkurs får inte bolaget ta på sig förbindelser som kan göras gällande i konkursen. Förpliktelser som ändå kan uppstå på grund av att de exempelvis hör samman med en rättegång som förvaltaren inte vill inträda i kan lätt undvikas genom att bolagets styrelse förhåller sig passiv så att inga nya kostnader uppstår efter försättandet i konkurs.

Att ansvaret fortgår efter konkurs, trots att styrelsen inte längre råder över bolaget, kan jämföras med en avgående ledamot eller en VD som inte är styrelseledamot. Båda dessa kan bli ansvariga under en ansvarsperiod trots att de inte kan påverka bolagets status och vidta åtgärder enligt 25 kap. 20 § ABL.

En tillämpning av lagtexten i enlighet med dess ordalydelse löser problemet med rättegångskostnadsrisken för motparter till konkursbolag när förvaltaren väljer att inte inträda i pågående rättegångar. I vart fall när en ansvarsperiod enligt 25 kap. 18 § första stycket 1 ABL redan löper.

Ansvaret enligt 25 kap. 18 § första stycket 1 ABL omfattar således förpliktelser som uppkommer sedan bolaget försatts i konkurs.

A.G.

Genom NJA 2012 s. 858 har HD klargjort att regleringen i 25 kap. 20 § ABL inte är fullständig. Av rättsfallet kan slutsatsen dras att om ingen i bestämmelsen angiven åtgärd vidtagits men ersatts av en annan som fyller samma funktion kan åtgärden få ansvarsbrytande verkan.

Mot bakgrund av ovanstående måste man överväga om inte ett beslut av domstol att försätta ett bolag i konkurs ska ha samma verkan som om ett beslut om likvidation skulle ha fattats. Liksom HD gjorde i nämnda fall bör man ställa sig frågan vilket syftet är med bestämmelserna om tvångslikvidation. Det hävdas därvid att lagstiftaren avsett att skapa ett handlingsdirigerande preventivt system som ett skydd för borgenärerna, och särskilt tillkommande borgenärer, genom att en ordnad avveckling av bolaget kommer till stånd. Förutom "avvecklingsintresset" talas även om "varningsintresset" varigenom tillträdande borgenär ska ges möjlighet att undvika att inträda i eller fördjupa sitt engagemang (Nerep & Samuelsson, Aktiebolagslagen kap. 23-32, en lagkommentar, 2 uppl., s. 188 ff. och prop. 2000/01:150 s. 35).

Det tillvägagångssätt som lagstiftaren anvisar för avveckling av bolaget är att åtgärder vidtas för att bolaget inom viss tid ska träda i likvidation. Fram till dess bolaget faktiskt träder i likvidation är förfarandet emellertid inte öppet synbart för borgenärerna och de ovan angivna intressena har ett ganska svagt skydd. Annorlunda förhåller det sig om bolaget istället försätts i konkurs. Därigenom avslutas i princip bolagets hela rörelse och den rörelse som kan bedrivas i konkursboets regi sker öppet och på helt andra villkor. I och med konkursbeslutet bör det anses att en definitiv avveckling likvärdig med likvidation har skett med åtföljd att skulder som uppkommer därefter inte anses omfattas av det personliga ansvaret.

Om ABL:s ansvarsregler ska gälla även efter ett beslut om konkurs måste det även tillhandahållas ett tillvägagångssätt för hur ansvarsperioden skulle kunna avslutas under konkurs. Eftersom återställande av kapital knappast är ett alternativ återstår endast att bolaget träder i likvidation och ett sådant beslut ska i så fall fattas under pågående konkurs. Det är oklart om det ens är möjligt men i vilket fall som helst går det inte att förstå hur en sådan åtgärd skulle tillgodose avvecklingsintresset, varningsintresset eller annars utgöra ett handlingsmönster till skydd för borgenärerna.

Problemet med att vara svarande till ett konkursbolag ligger inte i att ovan angivna intressen inte skulle bli tillgodosedda utan i att svaranden riskerar att bli en "ofrivillig borgenär". Motsvarande förhållande gäller emellertid alltid om man tvingas in i en process med någon med dålig betalningsförmåga, men det har ansetts utgöra en grundläggande rättighet för envar att kunna vända sig till domstol för att hävda sina rättsliga intressen oberoende av om det finns förmåga att reglera de kostnader som kan vållas motparten därigenom. Skulle det finnas skäl att ingripa mot att just ett konkursbolag för talan enligt ovan torde det i så fall motiveras i termer av ansvarsgenombrott och liknande.

Den lösning som käranden föreslår skulle slutligen få negativa konsekvenser i själva konkursförfarandet. Käranden har endast talat om problemet med att "ofrivilliga borgenärer" utsätts för risken för icke ersatta kostnader i ett konkursförfarande. Emellertid måste den av käranden föreslagna ordningen rimligen tillämpas på alla former av talan i en konkurs där gäldenärer agerar genom sin styrelse, själv eller jämte konkursförvaltaren. Ansvaret kan ju inte gärna vara beroende av vem av parterna som väcker talan eller vad som är föremål för talan i det enskilda fallet.

DOMSKÄL

Ansvaret omfattar inte konkursboets förpliktelser

Inledningsvis bör det för tydlighetens skull konstateras att ansvaret enligt 25 kap. 18 § första stycket 1 ABL inte omfattar förpliktelser som uppkommit för konkursboet. I målet är, trots det mer omfattande mellandomstemat, frågan endast om ansvaret för konkursbolagets förpliktelser.

Relevanta bestämmelser

När det finns skäl att anta att ett aktiebolags eget kapital understiger hälften av det registrerade aktiekapitalet ska styrelsen, enligt 25 kap. 13 § 1 ABL, genast upprätta och låta bolagets revisor granska en kontrollbalansräkning. Om styrelsen underlåter det svarar styrelsens ledamöter, med vissa undantag, enligt 25 kap. 18 § ABL solidariskt för de förpliktelser som uppkommer för bolaget under den tid som underlåtenheten består (ansvarsperioden). Av 25 kap. 20 § ABL följer att ansvaret inte omfattar förpliktelser som uppkommer sedan

1. en ansökan om likvidation har gjorts i enlighet med 17 § andra stycket,

I 20 § upptas alltså inte ett beslut om konkurs som en sådan åtgärd som avslutar ansvarsperioden. Precis som parterna har anfört framgår emellertid av rättsfallet NJA 2012 s. 858 att bestämmelsen inte är uttömmande. Frågan är då om ett beslut om konkurs kan jämställas med ett beslut om likvidation.

Ett beslut om konkurs tillgodoser syftet med regleringen

Reglerna i 25 kap. 13-20 §§ ABL ingår som en del i det regelverk vars övergripande syfte är att balansera aktieägarnas frihet från personligt ansvar genom att garantera att ett aktiebolag alltid har tillgångar som minst motsvarar bolagets förpliktelser. Bestämmelsernas närmare syfte är att se till att aktieägarna i aktiebolag med alltför låg konsolideringsgrad utan dröjsmål antingen vidtar åtgärder för att stärka bolagets ställning eller inleder en ordnad avveckling av bolaget. Det personliga betalningsansvaret ska utgöra ett påtryckningsmedel för att få styrelsen att följa det handlingsmönster som lagen föreskriver för underkapitaliserade bolag (se prop. 2000/01:150 s. 33 f. och 42 f. samt SOU 1999:36 s. 90 f. och 99).

Liksom en likvidation innebär en konkurs en ordnad avveckling av bolaget. Även ett försättande i konkurs måste därför anses huvudsakligen tillgodose syftet med regleringen (jfr Lindskog, Kapitalbrist i aktiebolag, 2 uppl., avsnitt 10.3.3 och Svea hovrätts dom den 8 februari 2005 i mål nr T 5582-04).

Vid en likvidation träder likvidatorn i styrelsens och den verkställande direktörens ställe (25 kap. 30 § ABL). I jämförelse företräds bolaget vid konkurs som konkursgäldenär av den styrelse och verkställande direktör som fanns vid konkursens början (25 kap. 49 § ABL). Trots konkursen kan det finnas egendom som tillhör gäldenären som konkursboet inte råder över, främst utmätningsfri egendom eller egendom som konkursboet har avstått sina anspråk på till gäldenären. Sådan egendom är gäldenären oförhindrad att föra talan om (se t.ex. NJA 1999 s. 777). Därmed kan det uppstå en förpliktelse för gäldenären att betala motpartens rättegångskostnader. En sådan skyldighet kan också uppkomma i de fall som regleras i 3 kap. 9 § konkurslagen. Till den del rättegångskostnadsfordran hänför sig till tiden efter konkursbeslutet kan den inte göras gällande i konkursen (5 kap. 1 § konkurslagen). När så är fallet kan motparten i princip inte få någon ersättning för sina rättegångskostnader från gäldenären. Det kan anses som särskilt problematiskt när det är gäldenären som har väckt talan.

I svensk rätt finns det inte något allmänt krav på att den som är part i en rättegång ska ha förmåga att ersätta motpartens rättegångskostnader (se t.ex. NJA 2000 s. 144). Gäldenärens bristande förmåga i det avseendet väger därför ensamt inte särskilt tungt. Den omständigheten tillsammans med andra skulle i vissa fall kunna utgöra skäl för ett rättegångskostnadsansvar för exempelvis en styrelseledamot. Ett sådant ansvar skulle emellertid inte, i vart fall inte ensamt, motiveras av underlåtenheten att följa bestämmelserna i 25 kap. ABL och det skulle kräva en bedömning av det tillbörliga i styrelseledamotens rättshandlande (jfr Lindskog a.a. avsnitt 14, där han skriver om ett möjligt ansvar jämlikt grunderna för kapitalbristreglerna i 25 kap. ABL, och NJA 2014 s. 877).

Sammanfattningsvis anser tingsrätten att ett försättande i konkurs i allt väsentligt tillgodoser syftet med den aktuella lagstiftningen. Med hänsyn till det utgör konkursgäldenärens bristande möjligheter att betala motpartens rättegångskostnader inte ett tillräckligt skäl för ett fortsatt personligt betalningsansvar med stöd av 25 kap. 18 § första stycket 1 ABL efter ett beslut om konkurs.

Den fråga som har prövats genom denna mellandom ska alltså besvaras på det sätt som framgår av domslutet.

DOMSLUT

Tingsrätten förklarar att ansvaret enligt 25 kap. 18 § första stycket 1 aktiebolagslagen (2005:551) inte omfattar förpliktelser som uppkommit sedan bolaget försatts i konkurs.

EBN i Göteborg Aktiebolag överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten, med ändring av tingsrättens mellandom, skulle förklara att ansvaret enligt 25 kap. 18 § första stycket 1 aktiebolagslagen omfattar förpliktelser som uppkommit sedan bolaget försatts i konkurs.

A.G. motsatte sig att tingsrättens mellandom ändrades.

Hovrätten (hovrättspresidenten Fredrik Wersäll, hovrättslagmannen Christine

Lager, hovrättsrådet Eva Edwardsson, referent, och tf. hovrättsassessorn

Markus Tengblad) anförde i dom den 29 augusti 2017 följande.

PARTERNAS TALAN I HOVRÄTTEN

Parterna har åberopat samma grunder i hovrätten och utvecklat sin talan på i huvudsak samma sätt som i tingsrätten.

EBN har därutöver lagt till sammanfattningsvis följande. Trots ett antal revisioner av aktiebolagslagens medansvarsregler har lagstiftaren valt att inte ta med försättande i konkurs som en sluttidpunkt för styrelseledamots ansvarsperiod. För att utöka lagstiftningen med ytterligare ett undantag krävs att åtgärden är minst likvärdig med något av alternativen i 25 kap. 20 § aktiebolagslagen. Det räcker inte att, som tingsrätten anfört, försättande i konkurs i allt väsentligt tillgodoser syftet med den aktuella lagstiftningen.

HOVRÄTTENS DOMSKÄL

Utgångspunkter för hovrättens prövning

Den fråga som hovrätten ska besvara följer av tingsrättens mellandomstema, dvs. om ansvaret enligt 25 kap. 18 § första stycket 1 aktiebolagslagen omfattar förpliktelser som uppkommit sedan bolaget försatts i konkurs. Som tingsrätten påpekat är det endast fråga om ansvaret för de förpliktelser som uppkommit för konkursbolaget, och inte för konkursboet, efter att bolaget har försatts i konkurs.

Den avgörande frågan i målet är om ett beslut om konkurs ska anses avsluta den ansvarsperiod som objektivt sett följer för en styrelseledamot som inte agerat i enlighet med 25 kap. 18 § första stycket 1 aktiebolagslagen. Såsom mellandomstemat är utformat omfattar prövningen alltså inte frågan om ansvar ändå inte ska gälla efter en försumlighetsbedömning enligt 25 kap. 18 § tredje stycket aktiebolagslagen. Hovrätten noterar även att frågan om styrelsen varit skyldig att upprätta en kontrollbalansräkning enligt 25 kap. 13 § aktiebolagslagen är tvistig. Inte heller denna fråga omfattas av mellandomstemat.

Rättsliga utgångspunkter

Som tingsrätten redogjort för finns bestämmelserna om styrelsens handlingsplikt och styrelseledamots medansvar vid kapitalbrist i aktiebolag i 25 kap.13-20 §§aktiebolagslagen. Det närmare syftet med reglerna är att se till att aktieägarna i bolag med alltför låg konsolideringsgrad utan dröjsmål antingen vidtar åtgärder för att stärka bolagets ställning eller inleder en ordnad avveckling av bolaget. Syftet med det personliga solidariska betalningsansvaret för styrelsen är att vara ett handlingsdirigerande påtryckningsmedel för att få styrelsen att vidta sådana åtgärder. Reglerna är ägnade att skydda bolagets borgenärer. (Se prop. 2000/01:150 särskilt s. 42-43 och s. 46.)

Den ansvarsperiod som följer för en styrelseledamot som underlåtit att upprätta en kontrollbalansräkning trots att det funnits en skyldighet att göra det pågår så länge underlåtenheten består (25 kap. 18 § första stycket aktiebolagslagen). Som tingsrätten också redogjort för anges i lagstiftningen tre situationer som medför ett slut på ansvarsperioden. Ansvarsperioden upphör då en ansökan om likvidation givits in till rätten enligt de närmare förutsättningar som regleras i 17 § samma kapitel, då en kontrollbalansräkning utvisande full kapitaltäckning granskats av bolagets revisor och lagts fram på en bolagsstämma eller då ett beslut om likvidation har fattats (se 25 kap. 20 § första stycket 1-3 aktiebolagslagen).

Beslut om likvidation som slut på ansvarsperioden infördes i 25 kap. 20 § första stycket aktiebolagslagen i samband med den revision av likvidationsreglerna som ägde rum i början av 2000-talet. Att beslut om likvidation lades till i lagtexten motiverades med att sedan ett bolag trätt i likvidation företräds bolaget inte längre av dess styrelse och styrelseledamöterna bör då inte heller kunna drabbas av betalningsansvar för de förpliktelser som uppkommer för bolaget. (Se prop. 2000/01:150, s. 46.)

Vid en likvidation träder alltså likvidatorn i styrelsens och den verkställande direktörens ställe (25 kap. 30 § aktiebolagslagen). Som tingsrätten också redogjort för skiljer sig förhållandena vid en konkurs från förhållandena vid en likvidation på så sätt att bolaget som konkursgäldenär, dvs. konkursbolaget, fortfarande företräds av den styrelse och verkställande direktör som fanns vid konkursens början (25 kap. 49 § aktiebolagslagen). Trots konkursen kan det, till skillnad från vid en likvidation, finnas egendom som konkursgäldenären råder över. Ett exempel är det i målet aktuella fallet, dvs. att det finns egendom om vilken rättegång pågår där konkursboet valt att inte överta konkursgäldenärens talan (3 kap. 9 § konkurslagen).

I rättsfallet NJA 2012 s. 858 prövade HD om bolagsstämmans fastställande av en reviderad årsredovisning som utvisade full täckning av det registrerade aktiekapitalet kunde likställas med att en andra kontrollbalansräkning lagts fram på en bolagsstämma (dvs. situationen enligt 25 kap. 20 § 2 aktiebolagslagen) och därför avsluta ansvarsperioden. HD konstaterade att en årsredovisning aldrig kan visa ett högre eget kapital än en kontrollbalansräkning. En reviderad årsredovisning som utvisade full täckning av det registrerade aktiekapitalet var därför vid tillämpning av kapitalbristreglerna att likställa med en andra kontrollbalansräkning. Fastställandet av den reviderade årsredovisningen utgjorde därmed slutpunkten för ansvarsperioden förutsatt att årsredovisningen hade en adekvat aktualitet. (Se NJA 2012 s. 858 p. 11-12.)

Hovrättens bedömning

Ett beslut om konkurs återfinns, som framgått, inte i lagtexten som en sådan händelse som avslutar ansvarsperioden enligt kapitalbristreglerna. Visserligen innebär en konkurs i likhet med en likvidation att det inleds en ordnad avveckling av ett aktiebolags tillgångar (jfr Lindskog, Kapitalbrist i aktiebolag, 2 uppl., avsnitt 10.3.3. och fotnot 15). Men denna ordnade avveckling avser endast de tillgångar som ingår i konkursboet.

För tillgångar som inte ingår i konkursboet, som den i målet aktuella egendomen vilken var föremål för rättegång och där konkursboet valde att inte inträda i rättegången, företräder styrelsen även fortsättningsvis bolaget som konkursgäldenär, dvs. konkursbolaget. Ett beslut om likvidation som definitiv slutpunkt för ansvarsperioden motiveras av att bolagets styrelse därefter inte kan företräda bolaget. Det handlingsdirigerande syftet att få styrelseledamöterna att se till att det blir en ordnad avveckling av tillgångarna är alltså uppfyllt vid en likvidation, men inte vid en konkurs för egendom som inte tillhör konkursboet. Även om styrelsen inte råder över om konkursförvaltaren väljer att inträda i en rättegång eller inte, är det styrelsen som väljer hur den ska disponera över denna egendom sedan konkursförvaltaren beslutat att inte inträda. Detsamma gäller för eventuell annan egendom som inte tillhör konkursboet. Genom konkursen sker alltså inte någon ordnad avveckling av sådan egendom och det är fortfarande styrelsen som disponerar över den. Konkursbeslutet har följaktligen inte samma resultat som ett likvidationsbeslut för egendom som inte tillhör konkursboet. Det är därför inte fråga om två situationer som kan likställas vid tillämpning av kapitalbristreglerna (jfr det ovan redovisade rättsfallet NJA 2012 s. 858 p. 11).

Enligt hovrättens bedömning är det även väl förenligt med det grundläggande borgenärsskyddet som reglerna syftar till att styrelsen objektivt sett blir medansvarig för konkursbolagets rättegångskostnader när styrelsen väljer att fortsätta en rättegång. Om styrelsen invänder att den inte varit försumlig ska dessutom, enligt 25 kap. 18 § tredje stycket aktiebolagslagen, även en subjektiv prövning göras av om styrelsen är slutligt medansvarig. Men denna subjektiva prövning omfattas inte av talan i mellandomen. (Angående prövningen i ett objektivt och ett subjektivt led se NJA 2012 s. 858 p. 7.)

Till detta kommer att ett beslut om konkurs är en förhållandevis vanlig följd av ett aktiebolags kapitalbrist och att det inte heller är ovanligt att det förekommer tillgångar som inte ingår i konkursboet. Trots det har beslut om konkurs inte tagits in i lagstiftningen som ett skäl för ansvarsperiodens upphörande.

Av dessa skäl är det hovrättens slutsats att ett konkursbeslut vid tillämpning av kapitalbristreglerna på förpliktelser som uppkommer för konkursbolaget, inte är att likställa med ett beslut om likvidation enligt 25 kap. 20 § 3 aktiebolagslagen. Och det finns enligt hovrätten inte stöd för att utvidga regelsystemet till att omfatta också konkursbeslut när ett sådant inte är att likställa med en situation som anges i lagstiftningen. Istället talar HD:s resonemang i NJA 2012 s. 858 och vad som anförts ovan om det grundläggande borgenärsskydd som regelsystemet syftar till, för en restriktiv tillämpning av regelsystemet om ansvarsperiodens avslut vid kapitalbrist. Även det förhållandet att lagstiftningen - som ett andra led efter den objektiva prövningen - innehåller en möjlighet för en styrelseledamot att undvika slutligt medansvar efter en subjektiv prövning, talar enligt hovrätten för en sådan restriktiv tillämpning.

Tingsrättens mellandom ska därför ändras och mellandomstemat besvaras på så sätt att ansvaret enligt 25 kap. 18 § första stycket 1 aktiebolagslagen omfattar förpliktelser som uppkommit sedan bolaget försatts i konkurs. Som anmärkts inledningsvis är det endast fråga om ansvaret för konkursbolagets, och alltså inte för konkursboets, förpliktelser.

HOVRÄTTENS DOMSLUT

Med ändring av tingsrättens mellandom förklarar hovrätten att ansvaret enligt 25 kap. 18 § första stycket 1 aktiebolagslagen (2005:551) omfattar förpliktelser som uppkommit sedan bolaget försatts i konkurs.

A.G. överklagade hovrättens dom och yrkade att HD skulle fastställa tingsrättens mellandom.

EBN i Göteborg Aktiebolag motsatte sig att hovrättens dom ändrades.

Betänkande