NJA 2019 s. 136

Preskription enligt 8 kap. 20 § försäkringsavtalslagen. Fråga om vad som krävs för att den som gör gällande anspråk på ersättning enligt en företagsförsäkring ska anses ha anmält detta i tid.

Vänersborgs tingsrätt

C.G. förde vid Vänersborgs tingsrätt den talan mot Länsförsäkringar Älvsborg som framgår av tingsrättens dom.

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Kristian Andersson) anförde följande i dom den 27 februari 2017.

bakgrund

C.G. bedrev tidigare enskild kioskverksamhet från en hyrd lokal på Kungsgatan 17 Trollhättan. Den 7 augusti 2013 anmälde C.G. en skada per telefon till Länsförsäkringar Älvsborg, (nedan Länsförsäkringar) med anledning av en händelse den 5 augusti 2013. Vid tillfället för händelsen var C.G:s verksamhet försäkrad hos Länsförsäkringar genom en affärsförsäkring med nummer V056-01-2296424. Länsförsäkringar har avböjt att utge försäkringsersättning - med undantag av en saneringskostnad om 58 400 kr som utgivits a conto.

Sedan tingsrätten i mål nr T 1824-16 den 4 juli 2016 meddelat tredskodom mot Länsförsäkringar i enlighet med C.G:s yrkanden, har Länsförsäkringar ansökt om återvinning av tredskodomen. Tingsrätten har den 5 juli 2016 på Länsförsäkringars begäran beslutat att tredskodomen tillsvidare inte får verkställas. I sammanhanget antecknas att Länsförsäkringar innan tredskodomen hade inkommit med svaromål, vilket dock vid tiden för tredskodom av okänd anledning varken hade kommit att antecknas i dagbok eller tillföras akten i målet.

YRKANDEN OCH INSTÄLLNING

C.G. har yrkat att tingsrätten ska fastställa att försäkringsfall föreligger, med anledning av rån med efterföljande anlagd brand som C.G. utsattes för i sin kiosk på Kungsgatan 17 i Trollhättan den 5 augusti 2013, med den följden att Länsförsäkringar har att utge försäkringsersättning från affärsförsäkringen med nummer V056-01-2296424 i enlighet med försäkringsvillkoren.

Länsförsäkringar har bestritt käromålet. - - -

GRUND FÖR TALAN

C.G.

Den 5 augusti 2013 utsattes C.G. för ett rån med efterföljande anlagd brand i kiosken. Branden anlades av okända gärningsmän. Vid händelsen blev C.G. slagen medvetslös och kiosken sattes i brand. Kiosken tillsammans med alla inventarier och varor nästintill totalförstördes. C.G.

skadades. Vid händelsen var C.G:s verksamhet försäkrad hos Länsförsäkringar. C.G. har anmält skadan till bolaget i rätt tid. Med anledning av dels rånet, dels den anlagda branden föreligger försäkringsfall, och Länsförsäkringar har att som försäkringsgivare ersätta uppkommen skada.

Försäkringsavtalet innehåller inte någon till preklusion kopplad skyldighet att inom viss tid framställa preciserat ersättningsanspråk.

I allt fall har C.G. gjort vad som ankommer på honom, i fråga om att anmäla skadan till Länsförsäkringar, för att vara bevarad vid sin rätt till försäkringsersättning.

För det fall tingsrätten skulle komma fram till att C.G. inte anmält skadan i rätt tid enligt försäkringsavtalet så har det föranletts av psykiska besvär han fått till följd av händelsen och det vore därmed oskäligt tillämpa avtalsvillkor med innebörd att hans rätt till ersättning prekluderas.

Ovisshet råder om rättsförhållandet mellan parterna som länder C.G. till förfång.

Länsförsäkringar

I första hand görs gällande att de omständigheter C.G. anfört, av tredje man anlagd brand och rån, inte har varit för handen, och att försäkringsfall därmed inte föreligger.

För det fall tingsrätten skulle anse att de omständigheter C.G. anfört har varit för handen, i vilket fall det vidgås att försäkringsfall i och för sig har förelegat, har rätten till försäkringsersättning prekluderats eftersom C.G. inte inom den sexmånadersfrist som uppställs i det mellan parterna avtalade försäkringsvillkoret har framställt något preciserat ersättningskrav till Länsförsäkringar.

UTREDNINGEN

- - -

DOMSKÄL

Frågan om försäkringsfall

Parterna är ense om att för det fall C.G. och hans verksamhet faktiskt utsatts för brand som anlagts av okända gärningsmän (dvs. tredje man utan C.G:s kännedom) och rån som han angett så har försäkringsfall i och för sig förelegat. Parterna är således ense om att försäkringsfall föreligger om sådan anlagd brand och/eller rån som C.G. påstått varit för handen. Käromålet innefattar inte, som tingsrätten anser, påstående om att endast det förhållandet att brand utbrutit innebär att försäkringsfall skulle föreligga.

Parterna är inte ense om att det förekommit sådan anlagd brand eller rån som C.G. påstått. Det är i och för sig ostridigt mellan parterna att den aktuella kiosken drabbats av en anlagd brand, och att det åtminstone uppkommit viss skada. Däremot är parterna inte ense om att branden anlagts av annan än C.G. eller av någon utan hans vetskap - som enligt parterna är ett villkor för att försäkringen ska täcka skada till följd av branden. Parterna är inte heller ense om att C.G. utsatts för rån, dvs. stöld genom våld å hans person.

Såsom Länsförsäkringar får uppfattas har bolaget gjort gällande att händelsen i dess helhet iscensatts av C.G. för att få ut ersättning från försäkringen.

Detta har Länsförsäkringar vidgått. Då det rör sig om en företagsförsäkring har C.G., enligt praxis, bevisbördan för försäkringsfallet med beviskravet att det ska göras klart mera sannolikt att försäkringsfall föreligger än att så inte är fallet.

- - -

Sammantaget anser tingsrätten att C.G., genom vad som framkommit, gjort klart mer sannolikt att av honom påstått försäkringsfall, avseende rån och anlagd brand, föreligger än att så inte är fallet.

Därmed ska av C.G. påstått försäkringsfall anses i och för sig föreligga.

Frågan om preklusion

Parterna är ense om att C.G. gjorde en inledande anmälan om skadan redan den 7 augusti 2013. Länsförsäkringar har gjort gällande att C.G. därutöver haft en skyldighet enligt försäkringsavtalet att, inom sex månader, inkomma med ett preciserat ersättningsanspråk, vid äventyr av bortfallande av rätten till försäkringsersättning.

C.G. har invänt att skyldigheten att avge preciserat anspråk inte enligt försäkringsavtalet är kopplad till vare sig tidsfrist eller preklusionsäventyr - och att något sådant således inte är avtalat.

Frågan om C.G.s rätt till försäkringsersättning alls kan vara bortfallen på grund av för sent framställt preciserat anspråk är inledningsvis beroende av om så, vilket Länsförsäkringar har påstått men C.G. har bestritt, är avtalat mellan parterna. Det i sammanhanget aktuella försäkringsvillkoret har följande lydelse:

1.2 Preklusion - Ersättningskrav

Ersättningskrav ska framställas till bolaget så snart som möjligt och senast 6 månader från det att den försäkrade fått kännedom om sin möjlighet att få ersättning. Avser ersättningskravet förlust enligt B1.04 och B2.04 ska krav framställas senast 6 månader efter ansvarstidens* slut.

Framställs kravet senare är bolaget fritt från ersättningsskyldighet.

Den försäkrade är skyldig att specificera sitt ersättningskrav och på anmodan lämna förteckning över försäkrad egendom - skadad och oskadad - med uppgift om varje föremåls värde före och efter skadan. Den försäkrade är även skyldig att på anmodan styrka ersättningskravet genom att lämna de upplysningar som står till buds och genom att tillhandahålla verifikationer, bevis och andra handlingar som behövs för att bedöma bolagets ansvarighet och ersättningens storlek.

Enligt tingsrättens uppfattning finns anledning tolka försäkringsvillkoret mot bakgrund av den reglering som återfinns i försäkringsavtalslagen. Tingsrätten utgår från att Länsförsäkringar författat villkoret i överensstämmelse med de till förmån för försäkringstagaren tvingande bestämmelserna i lagen.

Således stadgar 8 kap. 20 § andra stycket, i dess vid händelsen gällande lydelse, följande:

I försäkringsavtalet får föreskrivas att den som gör gällande anspråk på försäkringsersättning måste anmäla detta inom viss tid, som dock inte får understiga sex månader från det att han har fått kännedom om sin fordran.

Bestämmelsen, som är tvingande till förmån för försäkringstagaren, innehåller en frist som kan avbrytas redan genom formlös anmälan.

Anmälan ska avse att anspråk på försäkringsersättning eller annat försäkringsskydd med anledning av ett försäkringsfall görs gällande. Enligt tingsrättens mening behöver inte något preciserat anspråk framställas i detta skede. Syftet med bestämmelsen är att förhindra att frågan om försäkringsgivarens betalningsskyldighet ska hållas svävande alltför länge. Samtidigt har man velat skydda den försäkrade mot alltför stränga krav på aktivitet (jfr NJA 2013 s. 253).

Vad beträffar nu aktuell klausul i försäkringsvillkoret anknyter dess första och andra stycke uppenbart till denna reglering i försäkringsavtalslagen.

En sådan anmälan om försäkringsfall som behandlats ovan har C.G. gjort per telefon till Länsförsäkringar den 7 augusti 2013, två dagar efter händelsen.

Utöver att försäkringstagaren har nu behandlad skyldighet enligt lag att anmäla försäkringsfallet, utan krav på precisering, har också försäkringstagaren att uppfylla avtalad skyldighet att medverka i skaderegleringen. 7 kap. 2 § första stycket försäkringsavtalslagen, som genom hänvisning i 8 kap. 19 § andra stycket (även i dess vid händelsen gällande lydelse) är tillämplig även vid företagsförsäkring. Bestämmelsen stadgar, såvitt nu är aktuellt:

Om den ersättningsberättigade har försummat att följa försäkringsvillkor om skyldighet att anmäla försäkringsfall till försäkringsbolaget inom viss tid eller villkor eller anvisningar enligt dessa om skyldighet att medverka till utredningen av försäkringsfallet eller av bolagets ansvar, och försummelsen har medfört skada för bolaget, kan den ersättning som annars skulle ha betalats till honom sättas ned efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.

Vad bestämmelsen först anger om skyldighet att anmäla försäkringsfall har i nu aktuellt försäkringsvillkor ersatts med den strängare reglering som medges i ovan angiven bestämmelse (8 kap. 20 § andra stycket försäkringsavtalslagen i dess vid händelsen gällande lydelse).

Därutöver stadgar alltså bestämmelsen skyldighet för försäkringstagaren att följa försäkringsvillkor om skyldighet att anmäla försäkringsfall till försäkringsbolaget inom viss tid eller villkor eller anvisningar enligt dessa om skyldighet att medverka till utredningen av försäkringsfallet eller av bolagets ansvar. Försummelse av denna skyldighet, är enligt lagens bestämmelse, sanktionerad med nedsättning av den ersättning som annars skulle ha betalats. Dock ska rätten till ersättning inte som sådan bortfalla. Regleringen är därvid tvingande till förmån för försäkringstagaren.

Vad beträffar nu aktuellt försäkringsvillkor anknyter klausulens tredje stycke uppenbart till denna reglering i försäkringsavtalslagen.

Mot denna bakgrund, och hur försäkringsvillkoret är disponerat, finner tingsrätten att parternas försäkringsvillkor inte kan ges den tolkningen att försummelse att precisera ersättningsanspråket inom viss tid, när anmälan om försäkringsfall redan skett, ska medföra att bolaget redan därigenom är fritt från ersättningsskyldighet. Sådan preklusion kan således inte anses avtalad mellan parterna.

Länsförsäkringars ståndpunkt att ersättningskravet, till följd av avtal om detta, skulle kunna vara prekluderat till följd av C.G:s försummelse att inom viss tid avge preciserat ersättningsanspråk kan därmed inte godtas. Preklusion kan därmed inte ha inträtt på den av Länsförsäkringar åberopade grunden.

Sammanfattning

Tingsrätten finner sammantaget att C.G. bevisat att försäkringsfall föreligger, och att hans ersättningsanspråk inte som Länsförsäkringar påstått prekluderats. Käromålet ska därmed bifallas.

- - -

DOMSLUT

Tingsrättens tredskodom den 4 juli 2016 i mål nr T 1824-16 undanröjs.

Tingsrätten fastställer att försäkringsfall föreligger, med anledning av rån med efterföljande anlagd brand som C.G. utsattes för i sin kiosk på Kungsgatan 17 i Trollhättan den 5 augusti 2013, med den följden att Länsförsäkringar Älvsborg har att utge försäkringsersättning från affärsförsäkringen med nummer V056-01-2296424 i enlighet med försäkringsvillkoren.

Hovrätten för Västra Sverige

Länsförsäkringar Älvsborg överklagade i Hovrätten för Västra Sverige och yrkade att hovrätten skulle ogilla käromålet.

C.G. motsatte sig ändring av tingsrättens dom.

Parterna åberopade följande grunder i hovrätten.

Länsförsäkringar

Rätten till försäkringsersättning har preskriberats eftersom C.G. inte i enlighet med gällande försäkringsavtal, framställt något ersättningskrav inom sex månader från det att han fick kännedom om sin möjlighet att få ersättning.

C.G.

C.G. har gjort vad som ankommer på honom, i fråga om att anmäla skadan till Länsförsäkringar, för att vara bevarad sin rätt till försäkringsersättning.

För det fall hovrätten skulle komma fram till att C.G. inte anmält skadan i rätt tid enligt försäkringsavtalet, så har det föranletts av psykiska besvär han fått till följd av händelsen som ligger till grund för hans begäran, varför det skulle vara oskäligt att tillämpa ett försäkringsvillkor med innebörd att hans rätt till ersättning preskriberats.

Länsförsäkringar förnekade att C.G. lidit av psykiska besvär och att det skulle vara oskäligt att tillämpa försäkringsvillkoret avseende preskription.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Henrik Wiman, hovrättsrådet Emelie Strömberg och tf. hovrättsassessorn Linus Örnulf) anförde följande i dom den 27 februari 2018.

HOVRÄTTENS DOMSKÄL

Parterna är överens om att de aktuella försäkringsvillkoren innehåller en regel om preskription (att det är fråga om preskription och inte preklusion framgår av NJA 2013 s. 253). - - -.

Länsförsäkringar har alltså gjort gällande att C.G:s rätt till försäkringsersättning är preskriberad. C.G. har invänt att han gjort vad som ankommer på honom, i fråga om att anmäla skadan till Länsförsäkringar, för att vara bevarad sin rätt till försäkringsersättning. I C.G:s invändning ligger att han påstår att han gjort ett preskriptionsavbrott.

Det är C.G. som har bevisbördan för att preskriptionsavbrott har skett. Beviskravet innebär att det ska vara styrkt att ett avbrott har skett. (Jfr Stefan Lindskog, Preskription, fjärde upplagan s. 704 ff.)

För att kunna bedöma om C.G. lyckats bevisa att preskriptionsavbrott har skett måste den närmare betydelsen av preskriptionsbestämmelsen undersökas. Som tingsrätten har antecknat anknyter klausulen till den vid försäkringsfallet gällande 8 kap. 20 § andra stycket försäkringsavtalslagen. Den preskriptionsbestämmelse som finns i avtalet mellan Länsförsäkringar och C.G. får inte avvika till förmån för Länsförsäkringar i förhållande till nämnda lagregel (se 1 kap. 6 § försäkringsavtalslagen).

Gällande den aktuella lagregeln har det i lagkommentaren uttalats att preskriptionsfristen bryts av en anmälan om anspråk på försäkringsersättning eller annat försäkringsskydd. Vidare anges det att anmälan inte behöver vara skriftlig och att något preciserat anspråk inte torde behöva framställas i detta skede. (Se Bertil Bengtsson, Försäkringsavtalsrätt, tredje upplagan, kommentaren till 8 kap. 20 § tredje stycket försäkringsavtalslagen [bestämmelsen motsvarar i allt väsentligt 8 kap. 20 § andra stycket försäkringsavtalslagen i dess tidigare lydelse], s. 383.)

Syftet med bestämmelsen som ligger bakom preskriptionsklausulen är att förhindra att frågan om försäkringsgivarens betalningsskyldighet ska hållas svävande alltför länge. Samtidigt har man velat skydda den försäkrade mot för stränga krav på aktivitet. (Se NJA 2013 s. 253 p. 7.)

Av rättsfallet NJA 2013 s. 253 p. 1 och 10 kan också den slutsatsen dras, att preskriptionsavbrott sker redan genom att försäkringstagaren anmäler att denne vill ta försäkringen i anspråk för kostnader hänförliga till ett försäkringsfall.

Beträffande frågan om preskriptionsavbrott skett har i utredningen följande omständigheter (bevisfakta) av relevans framkommit såvitt gäller vad som skedde från det att skadan (branden i C.G:s butik) inträffade till dess att preskription som tidigast kan ha inträtt. Omständigheterna berör dels åtgärder som C.G. vidtagit, dels hur Länsförsäkringar agerat med anledning av den information bolaget haft.

C.G. anmälde skadan till Länsförsäkringar per telefon den 7 augusti 2013. Två dagar senare kom skaderegleraren K.E. till C.G:s butik, varvid hon också blev visad skadorna i butiken. Några dagar senare träffade hon återigen C.G. för ett möte, men då på Länsförsäkringars kontor. G.G., som är utredare vid Länsförsäkringar, kom även han i kontakt med C.G. på grund av branden i dennes butik. Han minns dock inte när han träffade C.G. första gången. C.G. ställde ett ombud för sig, Göran, och gav in en fullmakt för denne till Länsförsäkringar. Både K.E. och G.G. träffade Göran. C.G. ställde därtill ut en fullmakt för G.G. så att denne skulle ha möjlighet att hos myndigheter hämta in handlingar och uppgifter som kunde ha betydelse för C.G:s ersättningsanspråk eller hans ansvar under försäkringen. G.G. skickade också ett brev till Skatteverket och efterfrågade räkenskapsuppgifter som kunde underlätta skaderegleringen.

Vid en sammanvägd bedömning av omständigheterna nämnda i stycket ovan drar hovrätten slutsatsen att Länsförsäkringar måste ha förstått att C.G., till följd av åtgärder han vidtagit, ville ta försäkringen i anspråk för att täcka kostnader som härrörde från branden i hans butik. C.G. har alltså styrkt att han i enlighet med försäkringsvillkoren agerat gentemot Länsförsäkringar på ett sätt som gjort att preskriptionsavbrott har skett. Det saknas därmed skäl att pröva vad parterna ytterligare angett som grunder.

Tingsrättens domslut ska fastställas. - - -.

HOVRÄTTENS DOMSLUT

Hovrätten fastställer tingsrättens domslut.

Högsta domstolen

Länsförsäkringar Älvsborg överklagade och yrkade att HD skulle ogilla

C.G:s käromål.

C.G. motsatte sig att hovrättens dom ändrades.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Elin Dalenius, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.

DOMSKÄL

Bakgrund

Punkterna 1-4 överensstämmer i huvudsak med punkterna 1-6 i HD:s domskäl.

Parternas inställning

Parterna är överens om att första och andra stycket i det ovan beskrivna försäkringsvillkoret anknyter till den särskilda preskriptionsregeln vid företagsförsäkring i 8 kap. 20 § andra stycket försäkringsavtalslagen (2005:104) i dess lydelse före den 1 januari 2015. Parterna är också eniga om att de inte har avtalat om ett strängare preskriptionsvillkor än vad som är tillåtet enligt 8 kap. 20 §, oaktat att försäkringsvillkoret har en annan lydelse än lagbestämmelsen. Parterna är dock inte överens om vad som krävs av en försäkringstagare för att preskriptionsavbrott ska ske enligt 8 kap. 20 §.

Länsförsäkringar har gjort gällande att ett anspråk på försäkringsersättning måste ha ett visst mått av tydlighet och precision för att preskriptionsavbrott ska ske. Enligt Länsförsäkringar har C.G. inte framställt något sådant anspråk varför hans rätt till ersättning är preskriberad. C.G. har gjort gällande att han har gjort vad som ankommit på honom för att vara bevarad sin rätt till försäkringsersättning och att preskriptionsavbrott därmed har skett.

C.G. har i andra hand gjort gällande att för det fall preskriptionsavbrott inte anses ha skett så har det föranletts av de psykiska besvär som han fick till följd av händelsen. Det skulle därmed vara oskäligt att tillämpa ett försäkringsvillkor med innebörd att hans rätt till ersättning har preskriberats. Länsförsäkringar har bestritt att C.G. haft sådana besvär att det skulle vara oskäligt att tillämpa bestämmelsen om preskription.

Frågan i målet

Frågan i målet är vad som krävs av den som gör gällande anspråk på försäkringsersättning för att denne ska vara bevarad sin rätt till ersättning när det finns ett avtalat villkor med innebörden att anspråk ska framställas inom viss tid med följden att rätten till försäkringsersättning annars går förlorad på grund av preskription.

Rättsliga utgångspunkter

I 2-9 kap.försäkringsavtalslagen regleras individuell skadeförsäkring. I 8 kap. finns bestämmelser om företagsförsäkring. Ett flertal av bestämmelserna som reglerar konsumentförsäkring är tillämpliga även vid företagsförsäkring.

10.

Enligt 7 kap. 1 § försäkringsavtalslagen, som enligt 8 kap. 19 § första och andra stycket är tillämplig även vid företagsförsäkring om parterna inte har avtalat om annat, ska ett försäkringsbolag som har fått underrättelse om ett försäkringsfall utan uppskov vidta de åtgärder som behövs för att skadan ska kunna regleras. Bestämmelsen innebär att redan en underrättelse om ett försäkringsfall medför att försäkringsbolaget har en skyldighet att agera. I det här skedet behöver försäkringstagaren inte precisera något ersättningsanspråk. Försäkringsbolaget är skyldigt att verka för att den försäkrade får den ersättning den är berättigad till, och kan alltså inte helt överlåta åt den som begär ersättning att utreda saken själv. (Se prop. 2003/04:150 s. 444.)

11.

I 7 kap. 2 § första stycket försäkringsavtalslagen, som enligt 8 kap. 19 § andra stycket är tillämplig även vid företagsförsäkring, finns en bestämmelse avseende försummelse att följa försäkringsvillkor om skyldighet anmäla försäkringsfall m.m. Om den ersättningsberättigade har försummat att följa försäkringsvillkor och försummelsen har medfört skada för bolaget kan den ersättning som annars skulle ha betalats till den ersättningsberättigade sättas ned. Det har i princip helt överlämnats till försäkringsbolagen att i försäkringsvillkoren bestämma den försäkrades förpliktelser vid skaderegleringen (jfr a. prop. s. 446).

12.

De egentliga preskriptionsreglerna finns i 7 kap. 4 § försäkringsavtalslagen. Bestämmelsen är enligt 8 kap. 20 § tillämplig även vid företagsförsäkring. 7 kap. 4 § fick en ny lydelse genom en lagändring den 1 januari 2015. Enligt paragrafens tidigare lydelse måste den som vill göra anspråk på försäkringsersättning som huvudregel väcka talan mot försäkringsbolaget inom tre år efter att ha fått kännedom om att anspråket kunde göras gällande och i varje fall inom tio år från det att anspråket tidigast kunde göras gällande. Rätten till ersättning gick annars förlorad.

13.

Genom lagändringen 2015 togs den treåriga preskriptionsfristen bort. Den nu gällande tioåriga preskriptionsfristen börjar gälla vid den tidpunkt när det förhållande som enligt försäkringsavtalet berättigar till försäkringsersättning eller annat försäkringsskydd inträder.

14.

Bestämmelser om preskription vid företagsförsäkring finns i 8 kap. 20 § försäkringsavtalslagen, som här är tillämplig i dess lydelse före den 1 januari 2015 (se SFS 2013:1092). Enligt paragrafens dåvarande andra stycke fick i försäkringsavtal föreskrivas att den som gör gällande anspråk på försäkringsersättning måste anmäla detta inom viss tid, som dock inte fick understiga sex månader från det att han eller hon har fått kännedom om sin fordran.

15.

8 kap. 20 § försäkringsavtalslagen har sedan den 1 januari 2015 en ny lydelse. Det tidigare andra stycket finns nu i paragrafens tredje stycke. Anmälningsfristen har förlängts till ett år och den börjar löpa när det förhållande som enligt försäkringsavtalet berättigar till försäkringsskydd inträder. I övriga delar motsvarar bestämmelsens tredje stycke det dåvarande andra stycket.

16.

Om ett avtalat villkor om anmälningsfrist inte efterlevs förlorar den som gör gällande anspråk på försäkringsersättning sin rätt till ersättning på grund av preskription.

Tolkningen av den särskilda preskriptionsregeln i 8 kap. 20 §

17.

En preskriptionsregel har en drastisk rättighetsavskärande verkan och ska därför tolkas restriktivt. En preskriptionsregel får inte heller tillämpas analogt. Detta gäller både lag- och avtalsbestämmelser. (Se NJA 2015 s. 862, p. 22.)

18.

Av betydelse för tolkningen av den särskilda preskriptionsregeln i 8 kap. 20 § försäkringsavtalslagen är bestämmelsens ordalydelse. Vid tolkningen utgör även förarbetsuttalanden avseende bestämmelsens innebörd och syfte viktiga hållpunkter. Detsamma gäller hur bestämmelsen har tolkats i praxis liksom vad som har uttalats om bestämmelsens innebörd i den juridiska litteraturen. Det kan dock redan nu konstateras att det saknas vägledande avgöranden rörande den närmare innebörden av uttrycket "den som gör gällande anspråk på försäkringsersättning måste anmäla detta inom viss tid".

19.

Utöver dessa tolkningsdata finns det ett flertal andra bestämmelser i försäkringsavtalslagen som reglerar försäkringstagarens och försäkringsbolagets förpliktelser när ett försäkringsfall har inträffat. Preskriptionsregeln måste även tolkas i den kontexten. Det aktuella uttrycket kan också komma att ges olika innehåll beroende på vad för slags försäkring det är fråga om. I detta fall är det fråga om en skadeförsäkring.

20.

Sett enbart till bestämmelsens ordalydelse kan dess innebörd tolkas på olika sätt. En möjlig tolkning är att bestämmelsen innebär att försäkringstagaren ska anmäla att han eller hon vill ta försäkringen i anspråk på grund av den skada som har inträffat. En annan tolkning är att försäkringstagaren ska framställa ett preciserat ersättningsanspråk till försäkringsbolaget.

21.

Den särskilda preskriptionsregeln i 8 kap. 20 § försäkringsavtalslagen motsvarar i sak bestämmelsen i 30 § andra stycket i lagen (1927:77) om försäkringsavtal. Enligt den bestämmelsen var det tillåtet att i försäkringsavtal ha förbehåll om att försäkringsgivarens ansvar för inträffat försäkringsfall var beroende av att den som ägde fordran på grund av försäkringsfallet gav sitt anspråk till känna inom viss tid. Ordalydelsen talar i viss mån för att anmälan enligt den bestämmelsen skulle avse ett ersättningsanspråk, preciserat till ett visst belopp. Vad som närmare avsågs med att ge sitt anspråk till känna framgår dock inte av förarbetena till den bestämmelsen.

22.

Någon närmare vägledning till hur den särskilda preskriptionsregeln i 8 kap. 20 § ska förstås ges inte heller i motiven till försäkringsavtalslagen. I förarbetena till den lagändring som gjordes 2015, då preskriptionsregeln flyttades till bestämmelsens tredje stycke, uttalas det dock att "[s]om framgår av tredje stycket kan den försäkrade ha en avtalad skyldighet att anmäla ett försäkringsfall inom viss tid för att rätten till försäkringsskydd inte ska falla bort." (se prop. 2012/13:168 s. 62). Detta tyder på att lagstiftarens uppfattning är att det är tillräckligt att anmälan görs av själva försäkringsfallet.

23.

I den departementspromemoria som låg till grund för lagändringen 2015 uttalas det bl.a. att någon särskild form inte behöver iakttas för framställandet av krav. Inte heller behöver det avse något preciserat belopp, bara det framgår att ett försäkringsfall påstås ha inträffat som faller under en försäkring i bolaget. (Se Ds 2011:10 s. 118.) Det anförs dock även att det enligt bestämmelsens ordalydelse inte räcker med en skadeanmälan utan en anmälan av själva kravet (se a. promemoria s. 85).

24.

7 kap. 4 § försäkringsavtalslagen innehåller en tilläggsfrist som delvis är formulerad på ett liknande sätt som den särskilda preskriptionsregeln i 8 kap. 20 §. Enligt 7 kap. 4 § är fristen för att väcka talan alltid minst sex månader från det att bolaget har förklarat att det har tagit slutlig ställning till anspråket, om ett anspråk har framställts till försäkringsbolaget inom den föreskrivna tiden.

25.

Vid den nya försäkringsavtalslagens tillkomst ansågs regleringen i 7 kap. 4 § i sak stämma överens med vad som då gällde enligt 39 § konsumentförsäkringslagen (1980:38, se prop. 2003/04:150 s. 449 och Lagrådets yttrande i a. prop. s. 1071). 39 § innehöll en tilläggsfrist, motsvarande den som finns i 7 kap. 4 § försäkringsavtalslagen. Enligt 39 § andra stycket konsumentförsäkringslagen förlängdes preskriptionsfristen om den som ville kräva ut försäkringsersättning hade anmält skadan till försäkringsbolaget inom den tid som angavs i bestämmelsens första stycke. I detta sammanhang förefaller alltså lagstiftaren ha varit av uppfattningen att framställa anspråk till ett försäkringsbolag var samma sak som att anmäla skada till ett försäkringsbolag.

26.

Syftet med den särskilda preskriptionsregeln har i äldre förarbeten angetts vara att försäkringsbolagets betalningsskyldighet inte ska hållas svävande alltför länge (se NJA II 1927 s. 407 f.).

27.

Inför lagändringen 2015 diskuterades i departementspromemorian vilken funktion bestämmelsen fyllde. Det konstaterades att försäkringsbolagens behov av att bl.a. kunna förutse ersättningskrav i viss mån tillgodosågs av 7 kap. 2 § försäkringsavtalslagen och att bolagens intresse av att kunna överblicka sin ekonomiska ställning tillvaratogs någorlunda av de egentliga preskriptionsreglerna. Det konstaterades dock att det från flera försäkringsbolag hade framhållits att bestämmelsen i 8 kap. 20 § fyllde en viktig funktion eftersom en snabb skadeanmälan underlättade utredningen av skadan och gjorde det möjligt för försäkringsbolagen att se till att åtgärder snarast vidtogs för att minska skadan. (Se Ds 2011:10 s. 86 f.)

28.

Även vad gäller de egentliga preskriptionsreglerna i 7 kap. 4 § försäkringsavtalslagen synes uppfattningen om bestämmelsernas syfte ha ändrats. Preskriptionsreglerna motiverades i förarbetena till 1927 års försäkringsavtalslag med att det var en nödvändig förutsättning för all ordnad försäkringsverksamhet att försäkringsgivaren hade en fullständig överblick över sin ekonomiska ställning (se NJA II 1927 s. 405). Argumentet återkommer inte i motiven till den nya försäkringsavtalslagen. Den lagändring som gjordes 2015, som innebar att den treåriga preskriptionsfristen togs bort, motiverades med att det i praktiken inte syntes finnas behov av en så kort preskriptionstid och att bestämmelsens utformning, som den hade kommit att tolkas i praxis, inte hade gett några avsevärt ökade möjligheter för försäkringsbolagen att överblicka framtida ersättningsanspråk. Skälen för att behålla den anfördes inte framstå som övertygande. (Se prop. 2012/13:168 s. 22.)

29.

I den juridiska litteraturen har den särskilda preskriptionsfristen i 8 kap. 20 § försäkringsavtalslagen ansetts kunna avbrytas genom en formlös anmälan som ska avse anspråk på försäkringsersättning med anledning av ett försäkringsfall. Det har vidare ansetts att något preciserat anspråk inte torde behöva framställas i det skedet. (Se Bertil Bengtsson, Försäkringsavtalsrätt, 3:e uppl., 2015, s. 383. Se även Birger Nydrén, Anspråkslös skadeanmälan? Uppsatser om försäkringsrättsliga regler och principer, 2018, s. 186 ff.) En annan uppfattning är dock att det utifrån bestämmelsens utformning kan antas att det är ett anspråk på ett specifikt belopp som ska anmälas (se Jessica van der Sluijs, Professionsansvarsförsäkring, 2013, s. 279).

30.

Bestämmelserna i 7 kap.1 och 2 §§försäkringsavtalslagen är också av betydelse vid tolkningen av den särskilda preskriptionsregeln i 8 kap. 20 § (se p. 10 och 11).

31.

Någon motsvarighet till den utredningsskyldighet för försäkringsbolagen som följer av 7 kap. 1 § fanns inte i 1927 års försäkringsavtalslag. En anmälan om försäkringsfall framstod istället snarare som en avisering om att anmälaren senare skulle tillställa bolaget underlag och eventuellt anspråk (se SOU 1925:21 s. 96).

Slutsatser

32.

Ordalydelsen i bestämmelsen i 30 § andra stycket 1927 års försäkringsavtalslag talar i viss mån för att det är ett preciserat anspråk på försäkringsersättning som ska anmälas för att preskriptionsavbrott ska ske. De syften som motiverade den tidigare regleringen har dock i senare lagstiftningsarbete inte anförts vara den huvudsakliga motiveringen till att bestämmelsen har behållits i försäkringsavtalslagen. Istället har det uttalats att det från försäkringsbolagens håll lyfts fram att det är av vikt för försäkringsbolagen att erhålla en snabb skadeanmälan för att underlätta utredningen av skadan och göra det möjligt för försäkringsbolaget att se till att åtgärder snarast vidtas för att minska skadan. (Se p. 27.)

33.

Detta syfte tillgodoses redan genom att den som gör gällande anspråk på försäkringsersättning anmäler försäkringsfallet till försäkringsbolaget, förutsatt att det huvudsakliga händelseförloppet anges i anmälan samt att anmälan innefattar sådana uppgifter att det för försäkringsbolaget står klart vem försäkringstagaren är och att denne har en försäkring hos bolaget.

34.

En tolkning av den särskilda preskriptionsregeln i 8 kap. 20 § försäkringsavtalslagen, innebärande att en anmälan av försäkringsfall som innehåller de uppgifter som anges ovan är tillräckligt för att preskriptionsavbrott ska ske, stämmer även överens med de förarbetsuttalanden som gjorts i senare lagstiftningssammanhang (se p. 22). Detsamma gäller avseende de uttalanden som gjordes i motiven till försäkringsavtalslagen angående tilläggsfristen i 7 kap. 4 §, som tyder på att lagstiftaren var av uppfattningen att framställa anspråk var samma sak som att anmäla skada (se p. 25).

35.

Försäkringsbolagens skyldighet enligt 7 kap. 1 § försäkringsavtalslagen att vidta de åtgärder som behövs för att skadan ska kunna regleras och bistå försäkringstagaren så att denne får den ersättning som denne är berättigad till, som inträder redan vid en underrättelse om ett försäkringsfall, talar också för en sådan tolkning.

36.

När en anmälan om försäkringsfall har skett saknas det skäl att kräva att försäkringstagaren i en ytterligare anmälan till försäkringsbolaget uppger att han eller hon vill ta försäkringen i anspråk. Den som har råkat ut för en skada saknar i regel anledning att anmäla detta till försäkringsbolaget om han eller hon inte gör det för att ta försäkringen i anspråk.

37.

Försäkringsbolagens behov av att så snart som möjligt få närmare kännedom om storleken på den ersättningsberättigades krav tillgodoses istället genom den möjlighet som ges i 7 kap. 2 § försäkringsavtalslagen att i försäkringsvillkoren ta in villkor som, om de inte följs av försäkringstagaren, medför att försäkringsbolaget kan sätta ned storleken på det belopp som ska betalas ut om försummelsen medför skada för bolaget.

38.

Om den som gör gällande anspråk på ersättning har anmält försäkringsfallet till försäkringsbolaget och i anmälan lämnat uppgifter om det huvudsakliga händelseförloppet samt sådana uppgifter som gör att det står klart vem försäkringstagaren är och att denne har en försäkring hos försäkringsbolaget har preskriptionsavbrott alltså skett enligt 8 kap. 20 § försäkringsavtalslagen. Preskriptionsavbrottet omfattar samtliga anspråk på försäkringsersättning som försäkringsbolaget får anses ha anledning att räkna med på grund av det beskrivna händelseförloppet.

Bedömningen i detta fall

39.

C.G. anmälde den 7 augusti 2013 per telefon till Länsförsäkringar att han hade blivit rånad i butiken och att butiken senare sattes i brand. I samband med skadeanmälan lämnades alltså uppgifter om det huvudsakliga händelseförloppet. Av Länsförsäkringars anteckningar från skadediariet framgår att Länsförsäkringar bokade in en besiktning tillsammans med C.G. Av den omständigheten kan slutsatsen dras att det inte kan ha funnits någon tveksamhet kring försäkringstagarens identitet och det förhållandet att C.G:s verksamhet var försäkrad hos Länsförsäkringar.

40.

Den anmälan av försäkringsfall som C.G. gjorde den 7 augusti 2013 innefattade därmed de uppgifter som krävs för att avbryta preskriptionsfristen enligt 8 kap. 20 § andra stycket försäkringsavtalslagen i dess dåvarande lydelse.

41.

Parterna är överens om att de inte har avtalat om någon strängare förpliktelse än vad som var tillåtet enligt 8 kap. 20 § andra stycket försäkringsavtalslagen i dess dåvarande lydelse. Vad som nu har sagts innebär därför att C.G:s rätt till försäkringsersättning inte har preskriberats. Hovrättens dom ska följaktligen fastställas.

DOMSLUT

HD fastställer hovrättens dom.

Domskäl

HD (justitieråden Gudmund Toijer, Kerstin Calissendorff, Johnny Herre, Lars Edlund och Stefan Johansson, referent) meddelade den 15 mars 2019 följande dom.

DOMSKÄL

Bakgrund

C.G. bedrev kioskverksamhet som var försäkrad hos Länsförsäkringar.

Försäkringsavtalet innehöll ett villkor med följande lydelse.

Ersättningskrav ska framställas till bolaget så snart som möjligt och senast 6 månader från det att den försäkrade fått kännedom om sin möjlighet att få ersättning. [.]

Framställs kravet senare är bolaget fritt från ersättningsskyldighet.

Den 5 augusti 2013 utsattes kiosken för ett rån. C.G. misshandlades och lokalen brandhärjades. Inventarier och varor skadades. C.G. anmälde detta till Länsförsäkringar per telefon den 7 augusti 2013.

Länsförsäkringar besiktade lokalen och skadorna samt höll ett möte med C.G. på bolagets kontor. C.G. ställde ombud för sig och skickade in fullmakten till Länsförsäkringar. Det förekom sedan ytterligare kontakter mellan parterna. Bland annat lämnade C.G. Länsförsäkringar fullmakt att hos myndigheter och kreditinstitut hämta in handlingar och uppgifter som kunde behövas för bedömningen av hans ersättningsanspråk. Länsförsäkringar begärde skriftligen den 29 januari 2014 Skattemyndighetens bistånd med anledning av den pågående skadehandläggningen.

Den 11 mars 2015 avböjde Länsförsäkringar att betala försäkringsersättning till C.G.

C.G. väckte talan vid tingsrätten för att få fastställt att Länsförsäkringar hade att utge försäkringsersättning i enlighet med försäkringsavtalet. Länsförsäkringar bestred käromålet och gjorde gällande att C.G. inte hade framställt något preciserat ersättningskrav inom den sexmånadersfrist som uppställs i försäkringsvillkoren och att hans rätt till försäkringsersättning därmed var preskriberad.

Tingsrätten biföll C.G:s talan. Hovrätten har fastställt tingsrättens dom.

Frågan i HD

I 8 kap. 20 § försäkringsavtalslagen (2005:104) finns det en särskild preskriptionsbestämmelse, som innebär att det i ett avtal om företagsförsäkring får föreskrivas att den som gör gällande anspråk på försäkringsersättning måste anmäla detta inom viss tid för att ha kvar sin rätt. Frågan är vad som krävs för att en sådan anmälan ska anses ha skett.

Rättsliga utgångspunkter

Tillämpliga bestämmelser vid företagsförsäkring

Reglering av försäkringsfall vid en företagsförsäkring behandlas i 8 kap.19 och 20 §§försäkringsavtalslagen. Av dessa paragrafer framgår att flera av lagens bestämmelser om konsumentförsäkring i 7 kap. ska tillämpas också vid företagsförsäkring.

Anmälan av försäkringsfall och skadereglering

Om inte parterna har avtalat annat ska ett försäkringsbolag som har fått underrättelse om ett försäkringsfall utan uppskov vidta de åtgärder som behövs för att skadan ska kunna regleras (7 kap. 1 § första stycket jämförd med 8 kap. 19 § första och tredje styckena).

10.

En underrättelse om ett försäkringsfall medför att försäkringsbolaget har en skyldighet att agera. I det skedet behöver försäkringstagaren inte precisera något ersättningsanspråk. Försäkringsbolaget ska verka för att den försäkrade får den ersättning som han eller hon är berättigad till, och bolaget kan inte överlåta åt den som begär ersättning att själv utreda saken. (Se prop. 2003/04:150 s. 444.)

11.

Försäkringsbolaget kan emellertid i försäkringsvillkoren ställa krav på försäkringstagaren att inom viss tid anmäla försäkringsfall eller att följa villkor eller anvisningar om skyldighet att medverka till utredningen av försäkringsfallet eller av bolagets ansvar. Försummelse som medför skada för bolaget innebär att det kan sätta ned den ersättning som annars skulle ha betalts efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna. (Se 7 kap. 2 § första stycket och 8 kap. 19 § andra stycket.)

Preskription av rätt till försäkringsersättning

12.

Den som vill ha försäkringsersättning måste som huvudregel väcka talan inom tio år från tidpunkten när det förhållande som enligt försäkringsavtalet berättigar till ersättning inträffade (7 kap. 4 § första stycket och 8 kap. 20 § första stycket).

13.

I ett avtal om företagsförsäkring kan ett försäkringsbolag föreskriva att den som gör gällande anspråk på ersättning måste anmäla även detta inom viss tid. Fristen får dock inte vara kortare än ett år från tidpunkten när det förhållande som enligt försäkringsavtalet berättigar till ersättning inträdde. (Se 8 kap. 20 § tredje stycket.)

Den närmare innebörden av 8 kap. 20 §

14.

Bestämmelsen i 8 kap. 20 § fick sin nuvarande utformning den 1 januari 2015 i samband med att 7 kap. 4 § och 8 kap. 20 § reformerades (se prop. 2012/13:168). Första ledet av bestämmelsen hade även tidigare i allt väsentligt samma lydelse. Däremot var fristen att anmäla kortare och beräknades på ett annat sätt; den fick inte understiga sex månader från det att den som gjorde gällande anspråk på försäkringsersättning hade fått kännedom om sin fordran.

15.

Syftet med ett sådant avtalsvillkor som avses med 8 kap. 20 § är att försäkringsbolagets betalningsskyldighet inte ska hållas svävande alltför länge (se "BWE:s rättsskyddsförsäkring" NJA 2013 s. 253 p. 7 och ”Cremonas ansvarsförsäkring” NJA 2017 s. 601 p. 17).

16.

Hur en anmälan om försäkringsfall förhåller sig till en anmälan med anspråk på försäkringsersättning framgår inte närmare av lagtext eller förarbeten. Detta får till viss del antas bero på att en anmälan om försäkringsfall ofta uppfyller det som krävs enligt 8 kap. 20 § (jfr a. prop. s. 62).

17.

En anmälan med anspråk på försäkringsersättning behöver inte vara skriftlig och försäkringstagaren behöver inte framställa något preciserat anspråk. När den som anmäler ett försäkringsfall lämnar uppgifter som innebär att försäkringsbolaget dels kan identifiera försäkringstagaren och försäkringsavtalet, dels får information om händelseförloppet och att försäkringstagaren till följd av detta vill ta försäkringen i anspråk, har försäkringstagaren också i normalfallet uppfyllt det som krävs enligt 8 kap. 20 §. Redan genom en sådan anmälan har försäkringsbolaget i allmänhet fått de uppgifter som behövs för att kunna utreda och bedöma om skadan omfattas av försäkringen och, om så är fallet, omfattningen av bolagets ersättningsskyldighet. (Jfr Bertil Bengtsson, Försäkringsavtalsrätt, 3 uppl. 2015, s. 383 och Birger Nydrén, Anspråkslös skadeanmälan?, i Uppsatser om försäkringsrättsliga regler och principer, 2018, s. 186 ff.)

18.

Det kan emellertid finnas situationer där en anmälan om försäkringsfall inte innehåller tillräckligt med uppgifter för att försäkringsbolaget ska kunna bedöma om det är fråga om en skada som bolaget ansvarar för och om försäkringstagaren verkligen vill ta försäkringen i anspråk. Sådana avtalsvillkor som avses med preskriptionsregeln i 8 kap. 20 § kan då få självständig betydelse; försäkringstagaren måste vara aktiv och klargöra för försäkringsbolaget att han eller hon verkligen vill ta försäkringen i anspråk.

Bedömningen i detta fall

19.

Försäkringsavtalet ingicks före den 1 januari 2015, vilket innebär att det är försäkringsavtalslagen i dess lydelse före det datumet som ska tillämpas (se SFS 2005:104).

20.

Enligt försäkringsvillkoret skulle ersättningskrav framställas så snart som möjligt och senast sex månader från det att den försäkrade fått kännedom om sin möjlighet att få ersättning. Det kan sättas i fråga om detta var i överensstämmelse med den tvingande bestämmelsen i 8 kap. 20 § andra stycket, eftersom det i bestämmelsen angavs att fristen inte fick understiga sex månader från det att försäkringstagaren fick kännedom om sin fordran. Parterna är emellertid överens om att de inte har avtalat om någon strängare förpliktelse än vad som var tillåtet enligt 8 kap. 20 § andra stycket.

21.

C.G:s anmälan per telefon den 7 augusti 2013 till Länsförsäkringar samt de ytterligare kontakter som han och hans ombud hade med bolaget (se p. 2 och 3) innebär att det måste ha stått klart för bolaget att C.G. gjorde gällande anspråk på försäkringsersättning. C.G. har därmed anmält sitt anspråk i rätt tid.

22.

Hovrättens domslut ska alltså stå fast.

DOMSLUT

HD fastställer hovrättens domslut.