NJA 2019 s. 553
Gränsdragningen mellan människorov och människorov som är mindre grovt. Även fråga om människorov konsumerar grov misshandel.
Stockholms tingsrätt
Allmän åklagare väckte vid Stockholms tingsrätt åtal mot M.S. och yrkade att tingsrätten skulle döma honom för människorov, övergrepp i rättssak, grov misshandel, rån (alternativt bedrägeri) och utpressning (alternativt bedrägeri).
Åklagarens gärningsbeskrivning innehöll, efter viss justering i hovrätten, bl.a. följande påståenden.
M.S. och andra har gemensamt och i samförstånd natten mot den 28 april 2018 på Jakobsgatan i Stockholm och under färd därifrån bemäktigat sig V.T. och K.K. sedan de båda målsägarna satt sig i en bil som de åtalade disponerade. Medgärningsman och M.S. angrep härvid V.T. och K.K. med flera slag mot huvudet. M.S. höll även fast V.T. Genom sitt agerande gjorde man klart för V.T. och K.K. att de skulle skadas ytterligare om de satte sig till motvärn eller försökte fly. Man tvingade även V.T. och K.K. att lämna ifrån sig sina telefoner, varvid man tillgrep telefonerna.
M.S. och andra har, sedan målsägarna frihetsberövats enligt ovan, gemensamt och i samförstånd fört iväg de båda målsägarna med bilen i syfte att skada dem eller för att utöva utpressning. Under färden har man utsatt V.T. för ytterligare våld genom slag mot huvudet.
Efter en bits färd har K.K. erbjudits att lämna bilen men han valde att stanna kvar. V.T. hölls däremot fortsatt frihetsberövad till på förmiddagen den 28 april 2018 och fördes till en lägenhet på Gribbylunds torg i Täby (härefter lägenheten) tillsammans med K.K.
Under frihetsberövandet har M.S. och andra gemensamt och i samförstånd, misshandlat V.T. i olika omgångar med slag och sparkar mot huvud och kropp. Misshandeln har skett under färden i bilen och på en okänd plats i Stockholmsområdet där man tillfälligt lämnat bilen samt i lägenheten. Misshandeln har skett även när V.T. legat ner på marken vid det tillfälliga stoppet och när han legat på golvet i lägenheten. I lägenheten har även ett bälte eller liknande använts för ett flertal slag mot V.T:s rygg. I lägenheten tvingades V.T. även att ta av sig alla sina kläder så att han var naken en stund. Det uttalades även hot om att döda och skada V.T. samt utsätta honom för våldtäkt.
V.T. hade enligt åklagaren genom misshandeln orsakats blånader, svullnader, näsblod samt brott på näsbenet och smärta. K.K. hade orsakats näsblod och smärta.
Åklagaren påstod vidare att M.S. och andra gemensamt och i samförstånd genom tvång hade tillgripit V.T:s och K.K:s kontokort samt under hot om ytterligare våld förmått dem att lämna ut koderna till korten. Korten hade därefter olovligen använts för uttag av sammanlagt 21 900 kr. Kontouttagen var enligt åklagaren i första hand att betrakta som rån i förhållande till V.T. och som utpressning i förhållande till K.K., i andra hand som bedrägeri.
För att hindra V.T. och K.K. från att anmäla gärningarna till polisen hade enligt åklagaren M.S. och andra gemensamt och i samförstånd hotat att döda/allvarligt skada dem.
V.T. och K.K. biträdde åtalet och framställde yrkanden om skadestånd.
M.S. förnekade påstådda gärningar och bestred skadeståndsyrkandena.
M.S. åtalades också för narkotikabrott, bestående i olovligt innehav av fyra tabletter Oxazepam och 3,52 gram kokain. M.S. erkände denna gärning.
Domskäl
Tingsrätten (ordförande tf. rådmannen Linus Örnulf) meddelade dom den 1 november 2018.
domskäl
Under denna rubrik redovisas bl.a. följande
V.T:s uppgifter
Den aktuella kvällen hade han varit på middag och därefter på Café Opera där han träffade K.K. Han hade druckit en del alkohol och var berusad men det hade inte gått överstyr. Vid tvåtiden på natten beslutade han och K.K. att de skulle köpa narkotika. K.K. använde en app på sin telefon för att komma i kontakt med en säljare som därefter anlände i en vinröd Volvo till Jakobsgatan där de träffades. V.T. satte sig i mitten i baksätet i bilen och K.K. satte sig till höger om honom. I bilen satt redan tre andra personer, dels M.S. på vänster sida av V.T. i baksätet, dels en chaufför och dels en person i keps och huva och med tätt skägg i det främre passagerarsätet. Efter att de hade satt sig så vände sig chauffören om och V.T. såg då att det var en person som han tidigare hade handlat narkotika av. Personen sa något i stil med ”det är hans kusin” och ”han är skyldig mig pengar” och därefter började han att rikta slag mot V.T. samtidigt som M.S. höll fast honom hårt i håret. Det gick väldigt fort och han blev chockad. Han träffades av flera hårda slag i ansiktet och började direkt blöda från näsan och munnen. Han försökte förklara att han inte hade något med skulden att göra och att han inte heller var skyldig någon några pengar men fick till svar av chauffören att han var skyldig att betala skulden eftersom han och hans kusin var släkt. K.K. försökte hjälpa honom och han tror att K.K. också fick ta emot något slag även om han inte kunde se att så skedde. Chauffören körde därefter iväg med bilen och sa till dem att lämna ifrån sig sina mobiltelefoner, vilket de gjorde till mannen i passagerarsätet fram. Han fick en handduk för att inte bloda ned i bilen och chauffören fortsatte att kräva att han skulle betala skulden. Han försökte förklara att han hade en bil av värde men fick då ta emot nya slag, bl.a. i bakhuvudet av M.S.
Han kommer ihåg att de åkte genom nya Norra länken och att de efter ett tag anlände till en avlägsen åker där bilen stannade och chauffören och M.S. slet ut honom ur bilen. Han fick då ta emot flera hårda knytnävsslag, först i stående position sedan liggande efter att de slagit honom till marken. När han låg ned fick han även ta emot flera hårda sparkar mot huvudet och magen samtidigt som de sa förnedrande tillmälen till honom. K.K. satt vid tidpunkten kvar i bilen med personen i det främre passagerarsätet. Efter en stund fördes han till bilen och färden fortsatte efter att han och K.K. fått handdukar över huvudet så att de inte skulle se var de åkte. De sa till K.K. att han kunde vara lugn för de skulle inte göra något mot honom och K.K. erbjöds även att lämna bilen, vilket han dock inte gjorde.
Till slut kom de till ett ställe där de fick gå ur bilen och upp till en lägenhet. Han visste inte var de befann sig eftersom han hade haft en handduk över huvudet hela vägen dit. Väl uppe i lägenheten fanns det flera knivar som låg framme och han fick uppfattningen att de främst låg där för det fall han eller K.K. skulle försöka göra något. Han blev tillsagd av chauffören att klä av sig naken, vilket han gjorde, och därefter sa de kränkande kommentarer om hans kropp. Han blev även indragen på toaletten av chauffören och M.S. som sa att de skulle ”knulla honom”. Därinne fick han ta emot ytterligare knytnävsslag i huvudet av chauffören. Efter ett tag fick han ta på sig byxorna igen och sätta sig på golvet i vardagsrummet. Chauffören tog då fram ett bälte och piskade honom flera gånger hårt på ryggen. Chauffören tog även fram en av knivarna och knackade honom i huvudet med den. Han kände en väldig rädsla och trodde att männen skulle döda dem. De gick igenom hans och K.K:s plånböcker och de blev tillsagda att uppge sina personuppgifter så att personen som suttit på passagerarsätet fram kunde gå in på olika webbsidor och ansöka om blancolån, på upp till 200 000 kr. De sa även till V.T. att de skulle åka iväg nästa dag och hämta hans bil. Eftersom han var utmattad så försökte de få honom att ta kokain för att piggna till, men han kunde inte få in kokainet i näsan då den var så svullen. Till slut lät de honom gå och lägga sig på en soffa i vardagsrummet för att vila. Personen som suttit i det främre passagerarsätet tog deras kontokort och lämnade lägenheten för att åka till sin flickvän. Det uttalades då hot mot honom och K.K. och deras familjer om de skulle gå till polisen. Chauffören och M.S. kom sedan överens om att vakta V.T. och K.K. så att de inte skulle rymma. V.T. somnade därefter till och när han vaknade på morgonen så såg han att båda männen hade somnat i soffan. Han passade då på att ta en av sina mobiltelefoner och sprang sedan ut ur lägenheten och ut på torget där han stötte ihop med en person som hjälpte honom att kalla på polis och ambulans. Efter misshandeln hade han ont i hela ansiktet och på halsen. Efter händelsen har han haft svårt att sova och drar sig för att gå ut sent eller röra sig i innerstaden.
Härefter ges i domen en liknande redogörelse för de uppgifter som K.K. hade lämnat.
M.S. hade enligt domen inte lämnat några kommentarer rörande sin påstådda inblandning i det inträffade.
Efter en redogörelse för viss ytterligare utredning anförs i domskälen följande.
Bedömning och slutsatser rörande vad målsägandena har blivit utsatta för
Både V.T. och K.K. har lämnat långa och detaljerade berättelser om det som hände den aktuella natten och morgonen. Deras berättelser har varit klara och fria från motsägelser. De har också berättat om saker som varit negativa för dem själva, nämligen att de var ute efter att köpa droger och även hade gjort så vid tidigare tillfällen. De har inte dragit sig för att meddela när de varit i viss mån osäkra rörande vilken gärningsman som gjort vad.
Målsägandenas berättelser har med hänsyn till sina respektive interna kvaliteter ett högt bevisvärde.
Övrig bevisning ger också stöd för vad måsägandena uppgett - - - .
Målsägandenas berättelser ger också otvetydigt stöd åt varandra.
Vid en sammanvägd bedömning av bevisningen så står det klart att målsägandena blivit utsatta för i allt väsentligt det som de själva berättat om. Det återstår därmed att pröva om de tilltalade ska hållas ansvariga för brott och i sådana fall hur deras gärningar ska bedömas.
Är det bevisat att M.S. gjort sig skyldig till vad åklagaren påstått gentemot V.T.?
Av de uppgifter som V.T. och K.K. lämnat framgår det att chauffören relativt omgående pekat ut V.T. som någon som på ett eller annat sätt var skyldig honom pengar. Det råder inget tvivel om att våldet som riktats mot V.T. i detta skede utövats just i syfte att få honom ur balans och för att kunna föra bort honom mot hans vilja.
Genom V.T:s uppgifter, som vinner stöd av vad K.K. berättat, är det visat att M.S. omgående hjälpt chauffören att slå V.T. i huvudet; hjälpen har bl.a. bestått i att hålla fast V.T. När chauffören uttalade att V.T. skulle betala pengar kan det för M.S. inte ha rått några tveksamheter kring varför V.T. skulle få motta våld, och varför han sedan skulle föras i väg. Det har därmed mindre betydelse att vad V.T. fått utstå inte föregåtts av någon närmare planering.
Våldet som riktats mot V.T. och det förhållande att man körde iväg med honom har inneburit dels att man bemäktigat sig honom, dels att man fört bort honom. Allt detta har också skett i syfte att ytterligare skada V.T. och att pressa honom på pengar. M.S. har deltagit i detta på ett sätt som gör att han är att anse som medgärningsman, dvs. han har gjort det i samförstånd med chauffören.
Genom målsägandenas uppgifter råder det heller inget tvivel om att M.S. under den vidare bilfärden varit med och slagit V.T. i huvudet.
När det gäller den misshandel som skett i anslutning till en åker är det genom V.T:s och K.K:s uppgifter visat att V.T. dragits ur bilen och misshandlats både stående och liggande med slag och sparkar mot huvud och kropp, samt att detta skett i närvaro av chauffören och M.S. Även om det inte kunnat utredas exakt vad M.S. gjort vid denna misshandel så står det klart att han åtminstone fortsatt att hjälpa chauffören att misshandla V.T. på det sätt som V.T. berättat om.
Även om chauffören verkar ha varit den som var mest aktiv i lägenheten när det gäller att misshandla V.T. (slag mot huvudet) finns det ingen tvekan om att M.S., som varit med från början, alltjämt gett understöd till chauffören. Vid ett sådant sammanhängande förlopp som det varit fråga om i detta fall saknas det också skäl att bedöma M.S:s medverkan i lägenheten på annat sätt (t.ex. som medhjälp) jämfört med hans medverkan i bilen. Det måste också ur målsägandenas synvinkel ha framstått som om M.S. hela tiden varit med för att hjälpa chauffören att trycka ned V.T. och pressa honom på pengar. Av betydelse härvid är särskilt målsägandenas uppgifter om att M.S. i slutet av händelseförloppet hade till uppgift att hålla vakt; han var alltså chauffören behjälplig ända till slutet.
Med hänsyn till vad som sagts i stycket ovan är M.S. även att anse som medgärningsman när det gäller gärningen att tvinga av V.T. kläder i lägenheten och att slå honom med bälte på ryggen. Likaså är han medgärningsman i förhållande till att tvinga av V.T. hans kontokort och den gärning som inneburit att någon senare tagit ut pengar från V.T:s konto - - - .
När det gäller övergreppet i rättssak står det inte klart vem som uttalat hotet gentemot V.T. hänförligt till det brottet. Det skulle vara att sträcka ut medgärningsmannaskapet för långt att låta M.S. svara som medgärningsman även för den gärningen.
Hur ska de gärningar som M.S. begått mot V.T. rubriceras?
M.S. har alltså varit med och bemäktigat sig V.T. och fört bort honom i syfte att skada honom och pressa honom på pengar. Denna gärning utgör ett människorov. Med hänsyn till att frihetsberövandet inte varat mer än ca åtta timmar och då inga vapen använts (det har i alla fall inte påståtts från åklagaren) samt då människorovet inte föregåtts av någon planering, ska brottet rubriceras som mindre grovt människorov.
Misshandeln av V.T. har varit utdragen och mycket rå. Särskilt obehaglig har den misshandel varit då V.T. dragits ut ur bilen och misshandlats stående och liggande intill en åker. De skador V.T. fått av misshandeln har varit förhållandevis betydande. Då M.S. varit med och visat särskild hänsynslöshet och råhet ska brottet rubriceras som grov misshandel. (Jfr rättsfallet NJA 2011 s. 89.)
Ett kontokort har inget förmögenhetsvärde. Det har därför inte utgjort något rån att ta det från V.T. M.S. har dock varit med och tvingat V.T. genom hot om våld att ge det ifrån sig och sett till att någon annan kunnat ta ut pengar. Dessa gärningar ska rubriceras som olaga tvång och bedrägeri.
Som framgått ovan ska M.S. inte hållas ansvarig för något övergrepp i rättssak.
Sammanfattningsvis så ska M.S. gentemot V.T. dömas för människorov, mindre grovt brott, grov misshandel, olaga tvång och bedrägeri. Åtalet för övergrepp i rättssak ska ogillas.
Är det bevisat att M.S. gjort sig skyldig till vad åklagaren påstått gentemot K.K.?
Av utredningen i målet har det framkommit att det varit främst V.T. som gärningsmännen velat skada och pressa på pengar. Det var V.T. och inte K.K. som pekades ut av chauffören. K.K. verkar endast att ha fått motta våld i det inledande skedet efter att han hade satt sig bilen. K.K. har också vid olika tillfällen fått erbjudande om att lämna bilen och lägenheten.
Det sagda innebär att det inte är bevisat att någon av gärningsmännen haft något uppsåt att bemäktiga sig K.K. och föra bort honom i syfte att skada honom eller pressa honom på pengar.
Det våld som K.K. har fått motta har som sagt utdelats i ett inledande skede och från chauffören. Utredningen talar inte med tillräcklig styrka för att M.S. ska kunna hållas ansvarig för detta våld såsom medgärningsman. Med andra ord är det inte bevisat att det mellan M.S. och chauffören rått något samförstånd kring detta våld.
Precis som när det gäller V.T. har K.K. blivit fråntvingad sitt kontokort och situationen kan inte uppfattas på annat sätt än att tvånget innefattat ett hot om våld. I förhållande till denna gärning är M.S. att anse som medgärningsman. Likaså är M.S. medgärningsman i förhållande till det uttag som gjorts från K.K:s konto med hjälp av det avtvingade kortet.
De gärningar som M.S. svarade för avseende K.K:s kontokort skulle enligt tingsrätten rubriceras som olaga tvång och bedrägeri. M.S. skulle också dömas för övergrepp i rättssak. Åtalet för människorov skulle ogillas.
Det samlade straffvärdet för M.S:s brottslighet uppgick enligt tingsrätten till fängelse i två och ett halvt år. Det fanns vid straffmätningen inte skäl att avvika från straffvärdet. Såväl straffvärdet som brottslighetens art talade för att bestämma påföljden till fängelse. Brotten hade begåtts under prövotid efter villkorlig frigivning och den villkorligt medgivna friheten skulle därför förverkas i sin helhet.
Domslut
Domslut
Tingsrätten dömde M.S. för följande brott.
Grov misshandel, 3 kap. 6 § 1 st. BrB, avseende V.T.
Människorov, mindre grovt brott, 4 kap. 1 § 2 st. BrB, avseende V.T.
Olaga tvång, 4 kap. 4 § 1 st. första meningen BrB, avseende V.T. och K.K.
Bedrägeri, 9 kap. 1 § 2 st. BrB, avseende V.T. och K.K.
Övergrepp i rättssak, 17 kap. 10 § 1 st. första meningen BrB, avseende K.K.
Narkotikabrott, 1 § 1 st. 3 narkotikastrafflagen (1968:64).
M.S. frikändes från åtal för människorov avseende K.K. och övergrepp i rättssak avseende V.T.
Påföljden bestämdes till fängelse 2 år 6 månader. Villkorligt medgiven frihet förklarades helt förverkad.
M.S. ålades att utge skadestånd till V.T. och K.K.
Svea hovrätt
Samtliga parter överklagade i Svea hovrätt.
Åklagaren yrkade att hovrätten skulle döma M.S. även för rån och övergrepp i rättssak mot V.T. samt för människorov och utpressning mot K.K. Åklagaren yrkade också att det människorov mot V.T. som M.S. dömts för inte skulle bedömas som mindre grovt.
V.T. och K.K. biträdde åtalet och yrkade högre skadestånd än tingsrätten hade dömt ut.
M.S. yrkade att han skulle frikännas från åtalet i alla delar utom det erkända narkotikabrottet samt att påföljden under alla omständigheter skulle mildras och att den villkorligt medgivna friheten inte skulle förverkas. Han yrkade vidare att skadeståndsyrkandena helt skulle avslås.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsråden Anne Kuttenkeuler och Karin Jonsson, tf. hovrätts assessorn Rebecka Olsson, referent, och två nämndemän) anförde i dom den 9 januari 2019 bl.a. följande.
Hovrättens domskäl
Tingsrätten har utförligt redogjort för innehållet i målsägandenas berättelser. Hovrätten delar tingsrättens bedömning att uppgifterna är såväl trovärdiga som tillförlitliga och att de har ett högt bevisvärde. De uppgifter som M.S. har lämnat i hovrätten föranleder inte någon annan bedömning. Även hovrätten lägger därför målsägandenas uppgifter till grund för bedömningen. Det är därigenom utrett att V.T. och K.K. satte sig i den aktuella bilen för att köpa kokain, att de tämligen omgående blev utsatta för misshandel, att de sedan fördes därifrån, att V.T. längs vägen blev utdragen ur bilen och fick motta både slag och sparkar och att de därefter togs till en lägenhet. I lägenheten fick V.T. motta ytterligare slag, blev avtvingad sina kläder samt blev slagen över ryggen med ett bälte. Båda blev avtvingade sina mobiltelefoner, kontokort och koder och de fick under hela händelseförloppet motta hot riktade både mot sig själva och sina familjer.
Enligt hovrättens bedömning är det utrett att det var fråga om tre gärningspersoner varav den s.k. chauffören och M.S., såvitt framkommit, var mest aktiva och utövade våld mot målsägandena. Även om det inte är visat att M.S. hade något intresse i den påstådda skuld som V.T:s kusin skulle ha haft till chauffören, och därför ingen egentlig anledning att utsätta denne för brott, anslöt han sig relativt omgående till chaufförens handlingar mot både V.T. och K.K. genom att hålla i dem, slå dem i bakhuvudet och hålla ner deras huvuden under bilfärden. Enligt hovrätten är det utrett att M.S. sedan under hela händelseförloppet fortsatte att agera tillsammans och i samförstånd med chauffören på ett sådant sätt att han ska anses vara medgärningsman till det som målsägandena utsattes för.
Åtalet för människorov
Hovrätten ansluter sig till tingsrättens bedömning att det våld som riktades mot V.T. i bilen och det förhållandet att han därefter kördes iväg innebar att man bemäktigade sig honom och förde bort honom, samt att detta skedde i syfte att skada honom och pressa honom på pengar. M.S. har deltagit på ett sådant sätt som innebär att han ska anses som medgärningsman och dömas för människorov.
Ett människorov ska som utgångspunkt bedömas enligt 4 kap. 1 § första stycket BrB och endast i undantagsfall vara att bedöma som mindre grovt enligt bestämmelsens andra stycke (jfr prop. 1962:10 s. 418). Det våld som utövades mot V.T. i inledningsskedet var både överrumplande och kraftigt. Frihetsberövandet pågick under cirka åtta timmar och bemäktigandet vidhölls genom våld och en på flera sätt kränkande och förnedrande behandling. V.T. fick också ta emot allvarliga hot till liv och hälsa. Vid en sammantagen bedömning finns det i detta fall inte några sådana förmildrande omständigheter som gör att gärningen kan bedömas som mindre grov. Människorovet mot V.T. är istället att bedöma enligt paragrafens första stycke. Tingsrättens dom ska ändras i enlighet med detta.
När det gäller åtalet för människorov av K.K. gör hovrätten följande bedömning. Genom målsägandenas uppgifter är det utrett att även K.K. utsattes för våld efter det att han och V.T. hade satt sig i bilen. Även om V.T. var den som pekades ut av chauffören som delaktig i en skuld har K.K. berättat att gärningspersonerna först sedan bilen stannat längs vägen fick klart för sig att han inte hade någon kännedom om skulden. Det är vidare utrett att K.K. under bilfärden dessförinnan utsattes för både dödshot och våld samt att detta framkallade en panikångestattack hos honom när bilen stannade. Enligt hovrätten är det utrett att M.S. tillsammans och i samförstånd med annan bemäktigat sig och fört bort även K.K. i syfte att skada honom. Att våldet senare kom att fokuseras mot V.T. föranleder ingen annan bedömning. När det gäller rubriceringen beaktar hovrätten att våldet har varit av mindre allvarlig och mindre omfattande art samt att frihetsberövandet bestod under begränsad tid i enlighet med åklagarens påstående. M.S. ska därför dömas för människorov, mindre grovt brott, när det gäller K.K. Den misshandel som K.K. utsattes för ska konsumeras av detta brott. Tingsrättens dom ska ändras i enlighet med detta.
Åtalet för grov misshandel
Hovrätten gör inga andra bedömningar än de som tingsrätten har gjort. Tingsrättens dom ska därför inte ändras i denna del.
Åtalet för rån och utpressning, alternativt olaga tvång och bedrägeri
Hovrätten fann, i likhet med tingsrätten, att M.S. skulle dömas för olaga tvång och bedrägeri när det gällde såväl V.T. som K.K.
Övergrepp i rättssak
Hovrätten gjorde ingen annan bedömning än den som tingsrätten hade gjort avseende övergrepp i rättssak mot K.K. men ansåg på anförda skäl att M.S. skulle dömas även för övergrepp i rättssak mot V.T.
Påföljd
Under denna rubrik anförde hovrätten.
Sammanfattningsvis ska M.S. dömas för människorov, människorov, mindre grovt brott, grov misshandel, två fall av olaga tvång, två fall av bedrägeri samt två fall av övergrepp i rättssak. Han ska också, i enlighet med tingsrättens dom som inte överklagats i den delen, dömas för narkotikabrott.
Hovrätten bedömer att människorovet av V.T. har ett straffvärde motsvarande minimistraffet om fyra år. Människorovet av K.K., om än mindre grovt, har ett straffvärde på cirka två år. Därtill kommer den grova misshandeln med ett straffvärde om i vart fall ett och ett halvt år samt övriga gärningar. Händelseförloppet har varit utdraget och målsägandena har vid flera tillfällen fruktat för sina liv. Enligt hovrätten ligger det samlade straffvärdet på fem år och sex månader. Några förmildrande omständigheter föreligger inte.
Med hänsyn till såväl straffvärdet som brottslighetens art kan någon annan påföljd än fängelse inte komma ifråga. M.S. ska därför dömas till fängelse fem år och sex månader. Tingsrättens dom ska ändras i denna del.
Hovrättens domslut
Hovrätten ändrar tingsrättens dom på följande sätt.
a) Hovrätten bedömer människorovet mot V.T. som människorov enligt 4 kap. 1 § första stycket BrB.
b) Hovrätten dömer M.S. även för
i) människorov, mindre grovt brott, 2018-04-28, enligt 4 kap. 1 § andra stycket BrB, mot K.K., och
ii) övergrepp i rättssak, 2018-04-28, enligt 17 kap. 10 § första stycket första meningen BrB, mot V.T.
c) Hovrätten förtydligar att brottsligheten i punkterna 3 och 4 i tingsrättens domslut utgör olaga tvång och bedrägeri vid två tillfällen.
d) Fängelsestraffets längd bestäms till 5 år 6 månader.
e) Det skadestånd som M.S. ska betala till V.T. bestäms till 96 500 kr jämte ränta - - -.
f) Det skadestånd som M.S. ska betala till K.K. bestäms till 57 800 kr jämte ränta - - -.
Högsta domstolen
M.S. överklagade hovrättens dom och yrkade att HD skulle ogilla åtalen för människorov, människorov som är mindre grovt, övergrepp i rättssak, grov misshandel, bedrägeri och olaga tvång samt befria honom från skyldigheten att utge skadestånd. Om HD skulle fastställa hovrättens dom i ansvarsdelen yrkade han att människorovet mot V.T. skulle bedömas som mindre grovt samt, under alla förhållanden, att längden på fängelsestraffet skulle sättas ned.
Riksåklagaren och V.T. motsatte sig att hovrättens dom ändrades.
Med utgångspunkt i vad hovrätten hade funnit styrkt beträffande gärningarna meddelade HD prövningstillstånd
- i frågan om rubricering av den gärning som hovrätten hade bedömt som människorov enligt 4 kap. 1 § första stycket BrB (p. 1 a i hovrättens domslut),
- i fråga huruvida människorov konsumerar grov misshandel (3 kap. 6 § BrB) samt
- i fråga om påföljd.
Frågan om meddelande av prövningstillstånd rörande målet i övrigt förklarades vilande.
HD avgjorde målet efter huvudförhandling.
Domskäl
HD (justitieråden Anders Eka, Ann-Christine Lindeblad, Johnny Herre, Sten Andersson och Stefan Johansson, referent) meddelade den 19 juni 2019 följande dom.
Domskäl
Bakgrund
M.S. åtalades för bl.a. grov misshandel (3 kap. 6 § BrB) och människorov (4 kap. 1 § första stycket BrB) begångna mot V.T. Enligt åklagaren hade M.S. gemensamt och i samförstånd med andra bemäktigat sig och fört bort V.T. och en kamrat till honom i syfte att skada dem eller utöva utpressning. Under frihetsberövandet hade gärningsmännen misshandlat V.T., dels i en bil, dels på en okänd plats där man tillfälligt lämnat bilen, dels i en lägenhet. Frihetsberövandet pågick i cirka åtta timmar och avbröts genom att V.T. lyckades fly från lägenheten.
Tingsrätten dömde M.S. för grov misshandel och människorov, mindre grovt brott (4 kap. 1 § andra stycket BrB) avseende V.T. Han dömdes dessutom för olaga tvång, bedrägeri, övergrepp i rättssak avseende V.T:s kamrat och för narkotikabrott. Påföljden bestämdes till fängelse i två år och sex månader.
Hovrätten har ändrat tingsrättens dom på så sätt att M.S. har dömts för människorov enligt 4 kap. 1 § första stycket BrB. Därutöver har hovrätten dömt honom för övergrepp i rättssak avseende V.T. samt för människorov som är mindre grovt avseende kamraten. Hovrätten har bestämt påföljden till fängelse i fem år och sex månader.
Frågorna i målet
Målet gäller i första hand om det människorov som M.S. har gjort sig skyldig till mot V.T. ska bedömas enligt första eller andra stycket i 4 kap. 1 § BrB. En ytterligare fråga är om det förhållandet att M.S. döms för människorov medför att han inte ska dömas särskilt för den misshandel som begicks i anslutning till människorovet, dvs. om misshandelsbrottet ska anses konsumerat av människorovet.
Den rättsliga regleringen avseende människorov
Den som bemäktigar sig och för bort eller spärrar in ett barn eller någon annan med uppsåt att skada honom eller henne till liv eller hälsa eller att tvinga honom eller henne till tjänst eller att utöva utpressning, döms för människorov till fängelse på viss tid, lägst fyra och högst 18 år, eller på livstid (4 kap. 1 § första stycket BrB). Är brottet mindre grovt, döms till fängelse i högst sex år (andra stycket).
Människorov är en kvalificerad form av olaga frihetsberövande (jfr 4 kap. 2 § BrB). Frihetsberövandet ska bestå i att offret förs bort eller spärras in. Vidare måste gärningen innebära att gärningsmannen samtidigt med frihetsberövandet (eller dessförinnan) har bemäktigat sig offret, dvs. skaffat sig en tills vidare bestående maktposition över honom eller henne. Slutligen måste gärningsmannen ha uppsåt att skada den bortförde eller inspärrade till liv eller hälsa, tvinga honom eller henne till tjänst eller utöva utpressning (enligt definitionen i 9 kap. 4 § BrB, dvs. brott som innebär ekonomisk förmögenhetsöverföring). Det krävs inte att det som uppsåtet avser har fullföljts utan brottet är fullbordat så snart ett bortförande eller inspärrande med uppsåt av det aktuella slaget har skett. (Jfr bl.a. Nils Jareborg m.fl., Brotten mot person och förmögenhetsbrotten, 2 uppl. 2015, s. 44 ff.)
Allmänt om straffvärde och gradindelning
Om straffvärdebedömningen
Straff ska, med beaktande av intresset av en enhetlig rättstillämpning, bestämmas inom ramen för den tillämpliga straffskalan efter brottets eller den samlade brottslighetens straffvärde (29 kap. 1 § BrB). Bestämmelsen ger uttryck för att straffvärdet utgör utgångspunkten för påföljdsbestämningen och återspeglar de grundläggande straffrättsliga principerna om proportionalitet och ekvivalens.
Vid bedömningen av straffvärdet ska beaktas den skada, kränkning eller fara som gärningen har inneburit, vad den tilltalade insett eller borde ha insett om detta samt de avsikter eller motiv som han eller hon har haft. Hänsyn ska särskilt tas till om gärningen har inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person. (29 kap. 1 § andra stycket BrB.) Härutöver anges i 2 och 3 §§ vissa försvårande och förmildrande omständigheter som, vid sidan av vad som gäller för den särskilda brottstypen, ska beaktas vid straffvärdebedömningen.
Om gradindelning och relationen till straffvärdebedömningen
Vid gradindelade brott är varje grad att se som en egen brottstyp med egen straffskala. Straffskalan ger uttryck för hur allvarligt lagstiftaren ser på brottet. Av hänvisningen i 29 kap. 1 § BrB till den för brottet tillämpliga straffskalan följer att gradindelningen i princip måste ske före straffvärdebedömningen. (Se ”Brevinkastet” NJA 2018 s. 574 p. 19.)
Gradindelningen ska göras med beaktande av samtliga omständigheter vid brottet. De omständigheter som anknyter till rekvisiten i straffbestämmelsen bildar här utgångspunkten. (Se t.ex. ”De upprepade förfalskningarna” NJA 2018 s. 378 p. 15.)
Frågan om gradindelningen hänger nära samman med straffvärdebedömningen. Detta gäller särskilt när det i lagtexten inte anges några särskilda kvalifikationsgrunder till ledning för bedömningen av till vilken svårhetsgrad ett brott är att hänföra. Det är därför inte uteslutet att redan vid gradindelningen väga in faktorer som annars främst påverkar straffvärdet och som saknar direkt anknytning till de grundläggande rekvisiten för brottet (se t.ex. ”Skärpet” NJA 2017 s. 1129 p. 8 med där gjorda hänvisningar). Det innebär att vissa av de försvårande och förmildrande omständigheter som anges i 29 kap. 2 och 3 §§ BrB kan få betydelse vid gradindelningen.
Närmare om gradindelning och straffvärdebedömning vid människorov
Lagtexten ger ingen närmare ledning för när ett människorov ska hänföras till det första respektive andra stycket i 4 kap. 1 § BrB.
Bestämmelserna om människorov tillkom på Lagrådets förslag och godtogs utan ändringar eller tillägg av departementschefen och riksdagen. Lagrådet ansåg att de grövsta fallen av frihetsberövande borde behandlas i en egen paragraf och framhöll särskilt bortförande av barn, som kan ske i otuktssyfte, för utpressning eller eventuellt för att ta livet av barnet (se prop. 1962:10 del B s. 417 f.). Lagtexten träffar emellertid även andra frihetsberövanden än sådana som Lagrådet särskilt tog upp.
Lagrådet ansåg att straffet kunde bestämmas till fängelse på viss tid, lägst fyra och högst tio år, eller - med hänsyn främst till sådana fall då det funnits uppsåt att döda - till fängelse på livstid. Lagrådet anförde vidare att eftersom det inte är uteslutet att en sådan gärning som faller under stadgandet emellanåt kan vara mindre grov, borde det finnas en straffskala även för sådana fall; fängelse i högst sex år. (Se a. prop. s. 418.)
Det särskilda straffstadgandet avseende människorov motiverades alltså av att vissa frihetsberövanden framstår som särskilt allvarliga. Kännetecknande för dessa är att de utgör s.k. instrumentella gärningar, dvs. de begås i syfte att uppnå ett längre bort liggande mål, nämligen att allvarligt skada andra människor, att tvinga dem till tjänst eller att utöva utpressning. För att uppnå detta mål tar gärningsmannen makten över samt använder sig av och utnyttjar en annan människa. Straffvärdet för den typen av gärningar är högt. Detta återspeglas i den stränga straffskalan i 4 kap. 1 § första stycket BrB.
Gärningar som motsvarar människorov i lagtextens bemärkelse kan emellertid vara av mycket skilda slag och i enskilda fall sakna den särskilt grova karaktär som föranledde lagstiftaren att införa ett särskilt straffstadgande för människorov. Så kan t.ex. vara fallet när syftet med frihetsberövandet är att tillfoga offret skador som inte är av mer allvarligt slag. Det kan också föreligga förmildrande omständigheter som medför att en tillämpning av straffskalan i lagrummets första stycke inte är motiverad. Den särskilda straffskalan i andra stycket ska ses mot denna bakgrund.
Bedömningen av om ett människorov är att hänföra till den ena eller andra straffskalan (gradindelningen) ska göras med beaktande av samtliga omständigheter (p. 10). Det är dock naturligt att vissa omständigheter får spela en särskilt framträdande roll.
Gärningsmannens specifika uppsåt ska ges särskild betydelse. Ju allvarligare effekt som gärningsmannen har velat åstadkomma, desto mera talar det för att brottet ska bedömas som människorov enligt första stycket. Också graden av organisation och planering måste beaktas; att ett människorov utgör ett led i en brottslighet som utövas i organiserad form eller systematiskt utesluter därför vanligen att brottet bedöms som mindre grovt (jfr 29 kap. 2 § 6 BrB).
Vid bedömningen bör det vidare beaktas hur bemäktigandet och bortförandet eller inspärrandet har genomförts. Om gärningsmannen har visat särskild hänsynslöshet, t.ex. genom att använda skjut- eller stickvapen eller kraftigt våld, talar det för att brottet ska bedömas enligt första stycket (jfr 29 kap. 2 § 2 BrB).
I likhet med vad som gäller vid olaga frihetsberövande bör också frihetsberövandets längd tillmätas betydelse, liksom den grad av fysiskt eller psykiskt lidande eller obehag som offret har utsatts för eller annars fått utstå (jfr Jareborg, a.a. s. 46 och 53 samt Agneta Bäcklund m.fl., Brottsbalken. En kommentar, suppl. 12, januari 2018, 4:2 s. 3).
Frågor om brottskonkurrens
Människorov är fullbordat så snart gärningsmannen har bemäktigat sig och fört bort eller spärrat in offret med uppsåt att skada, tvinga till tjänst eller utöva utpressning (se p. 6). Brottets konstruktion får till följd att det inte sällan förekommer att andra brott begås i samband med att offret bemäktigas och förs bort eller spärras in, eller under det att frihetsberövandet består, t.ex. våldsbrott enligt 3 kap. BrB.
Om det som gärningsmannen vill åstadkomma med hjälp av frihetsberövandet fullföljs efter det att människorovet har fullbordats, t.ex. misshandel, sexualbrott eller utpressning, ska det dömas särskilt för det brottet. Denna senare gärning ska då inte påverka gradindelningen när det gäller människorovet. Så är fallet oavsett om den sistnämnda gärningen är av lindrigare eller mera allvarligt slag.
Situationen är en annan om det är fråga om hot- och våldshandlingar som ingår i själva bemäktigandet eller bortförandet, t.ex. misshandel och olaga hot (3 kap. 5 § och 4 kap. 5 § BrB). Sådana handlingar konsumeras - med hänsyn till den stränga straffskalan för människorov - i normalfallet av människorovet. Särskilt allvarliga våldshandlingar som representerar ett påtagligt straffvärde, t.ex. grov misshandel (3 kap. 6 §), bör emellertid inte konsumeras (jfr bl.a. Jareborg, a.a. s. 46 och Magnus Ulväng, Brottslighetskonkurrens, 2013, s. 482 f.). I de fall där detta medför att gärningsmannen döms både för människorov enligt 4 kap. 1 § första stycket och för grov misshandel kan det förhållandet behöva beaktas inom ramen för straffvärdebedömningen för att undvika ett opåkallat strängt straff för den samlade brottsligheten.
Bedömningen i detta fall
Den aktuella händelsen
V.T. befann sig tillsammans med en kamrat vid tvåtiden på natten i centrala Stockholm. De kontaktade en person i syfte att köpa narkotika. Säljaren anlände i en bil. I bilen fanns tre män. V.T. och kamraten tog plats i baksätet, där M.S. satt.
Chauffören vände sig om och sade att V.T:s kusin var skyldig honom pengar. V.T. fick utan förvarning motta flera hårda slag i ansiktet från chauffören samtidigt som M.S. höll fast honom i håret. Han började blöda från näsa och mun. Chauffören sade att han måste betala sin kusins skuld. Efter en viss diskussion om skulden åkte de i väg med bilen och V.T. och kamraten fick lämna ifrån sig sina mobiltelefoner. Misshandeln fortsatte under färden, bl.a. fick V.T. motta slag i bakhuvudet av M.S.
Efter en stund stannade de vid en åker. Chauffören och M.S. slet ut V.T. ur bilen. De tilldelade honom flera hårda knytnävsslag, först när han stod upp och sedan när han låg ner. Vid det senare tillfället fick han även ta emot flera hårda sparkar mot huvud och mage. Därefter fortsatte färden. V.T. och kamraten fick handdukar över sina huvuden och kunde därför inte orientera sig. Efter en stund stannade bilen. De tre männen tog med V.T. och kamraten till en lägenhet. V.T. visste inte var lägenheten var belägen.
När de kom upp i lägenheten tvingades V.T. att klä av sig naken och utsattes för kränkande kommentarer om sin kropp. Chauffören och M.S. drog in honom på toaletten där han fick motta ytterligare knytnävsslag. De sade att de skulle ”knulla honom”. Efter ett tag fick han ta på sig sina byxor och placerades på vardagsrumsgolvet. Chauffören piskade honom flera gånger på ryggen med ett bälte eller liknande och knackade honom i huvudet med en kniv.
Gärningsmännen gick igenom V.T:s och kamratens plånböcker och sade åt dem att uppge sina personuppgifter så att gärningsmännen kunde ansöka om lån i deras namn på olika webbsidor. De sade även till V.T. att de nästa dag skulle åka i väg och hämta hans bil. Det uttalades också hot mot honom och kamraten samt deras familjer om de skulle gå till polisen.
V.T. var mycket rädd och trodde att gärningsmännen skulle döda honom och kamraten.
Chauffören och M.S. turades sedan om att vakta V.T. och kamraten. V.T. somnade. När han vaknade såg han att såväl chauffören som M.S. hade somnat. Han flydde då från lägenheten och larmade polisen.
V.T. tillfogades genom misshandeln smärta, blånader, svullnader, näsblod samt brott på näsbenet.
M.S. ska dömas som medgärningsman
Av det som hovrätten har funnit styrkt framgår att M.S. under hela händelseförloppet agerade tillsammans och i samförstånd med chauffören. Han är därför att anse som medgärningsman.
Människorovet är att bedöma enligt 4 kap. 1 § första stycket BrB
Det händelseförlopp som M.S. tog del i innebar att gärningsmännen bemäktigade sig V.T. och förde bort honom i syfte att skada honom och pressa honom på pengar. Rekvisiten för människorov är därmed uppfyllda.
Människorovet var inte planerat. Bemäktigandet och bortförandet genomfördes inte med hjälp av skjut- eller stickvapen eller någon form av tillhyggen. Däremot skedde det på ett överrumplande och våldsamt sätt. Det är uppenbart att gärningsmännen därvid använde betydligt mer våld än vad som krävdes. Frihetsberövandet, som inte var helt kortvarigt och som avbröts först genom att V.T. lyckades fly, präglades av att han genomgående utsattes för en på flera sätt kränkande och förnedrande behandling som var ägnad att få honom att frukta för sitt liv.
Människorovet kan därför inte anses vara mindre grovt och är således att bedöma enligt 4 kap. 1 § första stycket BrB.
M.S. ska dömas även för grov misshandel
M.S. misshandlade, gemensamt och i samförstånd med chauffören, V.T. Misshandeln fortgick i stort sett kontinuerligt under hela händelseförloppet och bör därför bedömas som ett brott. M.S. och chauffören uppvisade därvid -framför allt i den del av misshandeln som förövades på åkern (se p. 26) - särskild hänsynslöshet och råhet. Det är därför fråga om grov misshandel. M.S. ska dömas särskilt för det brottet.
Påföljd och straffvärde m.m.
Det saknas skäl att meddela prövningstillstånd rörande målet i övrigt.
Med hänsyn till den samlade brottslighetens straffvärde kan annan påföljd än fängelse inte komma i fråga. HD ansluter sig till hovrättens straffvärdebedömning.
Hovrättens domslut ska således fastställas.
Domslut
Domslut
HD, som inte meddelar prövningstillstånd i målet i övrigt, bedömer människorovet mot V.T. enligt 4 kap. 1 § första stycket BrB och konstaterar att M.S. ska dömas också för grov misshandel samt bestämmer påföljden i enlighet med hovrättens domslut.
Hovrättens domslut står därmed fast.