NJA 2019 s. 788

Domskäl

Tingsrätten (chefsrådmannen Malou Lindblom samt rådmännen Manne Pavín och Mari-Ann Roos) anförde i dom den 17 maj 2017 bl.a. följande.

BAKGRUND

Den 17 juni 2011 blev en man påkörd av en spårvagn och den 5 oktober 2011 blev en kvinna påkörd av en spårvagn. Mannen och kvinnan fick personskador till följd av olyckorna, vilka Göteborgs Spårvägar AB ansvarar för.

Vid tidpunkten för olyckorna hade Göteborgs Spårvägar gällande ansvarsförsäkring hos Göta Lejon och hos Moderna Försäkringar. Självrisken för den försäkring som Göteborgs Spårvägar hade hos Göta Lejon uppgick till 250 000 kr, medan självrisken för den försäkring som Göteborgs Spårvägar hade hos Moderna Försäkringar uppgick till l 000 000 kr.

Den 2 november 2011 gjordes skadeanmälningar till Sverigeskador AB, som tog hand om Göta Lejons skadereglering av personskador. Sverigeskador AB bedömde att både mannens och kvinnans skada till följd av olyckorna uppgick till över l 000 000 kr. Göta Lejon anmälde därför skadorna till Moderna Försäkringar genom Marsh AB. Mannens skada anmäldes till Moderna Försäkringar den 13 september 2012 och kvinnans skada anmäldes till Moderna Försäkringar den 19 september 2012.

– – –

GRUNDER

Göta Lejon

Dubbelförsäkringssituation

Göteborgs Spårvägar var försäkrat av både Göta Lejon och Moderna Försäkringar, med samma typ av försäkring, som avsåg samma intresse och ersatte samma förlustposter, då mannen skadades den 17 juni 2011 och då kvinnan skadades den 5 oktober 2011. Göteborgs Spårvägar har endast tagit i anspråk försäkringen hos Göta Lejon och Göta Lejon reglerar försäkringsfallen samt utbetalar försäkringsersättning i anledning av dessa.

Enligt 6 kap. 4 § försäkringsavtalslagen (2005:104 – ‚FAL‚) föreligger en dubbelförsäkringssituation när försäkringstagaren har rätt att utfå ersättning från två försäkringsbolag. Göteborgs Spårvägars försäkring hos Moderna Försäkringar har en självrisk om l 000 000 kr medan Göteborgs Spårvägars försäkring hos Göta Lejon har en självrisk om 250 000 kr, vilket innebär att en dubbelförsäkringssituation föreligger i respektive skadefall om skadan överstiger l 000 000 kr. Göta Lejon har, efter avdrag för självrisk om 250 000 kr, hittills betalat ut ersättning med 2 363 846 kr för kvinnans skada och med l 315 236 kr för mannens skada. Eftersom båda försäkringsbolagens självrisk understiger både mannens och kvinnans skada föreligger dubbelförsäkring. Moderna Försäkringar är därför skyldigt att utge ersättning till Göta Lejon.

Ersättningens storlek

Den ersättning som Moderna Försäkringar är skyldigt att utge till Göta Lejon uppgår till hälften av ansvarsbeloppen för skadorna enligt tredje meningen i lagrummet, vilken utgörs av hälften av de båda skadorna till den del skadorna omfattas av dubbelförsäkring. Av kvinnans skada omfattas 1 613 846 kr (2 363 846 + 250 000 – l 000 000) av dubbelförsäkring och av mannens skada omfattas 565 236 kr (l 315 236 + 250 000 – l 000 000) av dubbelförsäkring. Moderna Försäkringar är därför skyldigt att till Göta Lejon utge l 089 541 kr (l 613 846/2 + 565 236/2).

– – –

Moderna Försäkringar

Dubbelförsäkringssituation

Det erkänns att utbetalningar har gjorts och att det har förelegat dubbelförsäkringssituationer. Moderna Försäkringars ersättningsskyldighet på grund därav har dock prekluderats och preskriberats.

– – –

Göta Lejon - genmäle

Det bestrids att Göta Lejons ersättningsrätt har prekluderats eller preskriberats.

SAKFRAMSTÄLLNINGAR

Parterna har anfört bl.a. följande.

Moderna försäkringar

Preklusion

Enligt försäkringsavtalet mellan Göteborgs Spårvägar och Moderna Försäkringar skulle Göteborgs Spårvägar anmäla skada så snart som möjligt och senast inom sex månader från det att skadan upptäcktes (punkterna 5 och 6 i de allmänna villkoren) för att rätten till ersättning inte skulle prekluderas. Enligt försäkringsavtalet skulle Göteborgs Spårvägar även framställa anspråk i anledning av skadorna inom sex månader från det att Göteborgs Spårvägar fått kännedom om sin fordran för att rätten till ersättning inte skulle prekluderas. Göteborgs Spårvägar måste senast när skadeanmälan gjordes till Göta Lejon genom Sverigeskador AB den 2 november 2011 ha känt till skadorna och fordringarna på försäkringsersättning av Moderna Försäkringar. Rätten till försäkringsersättning prekluderades därför enligt båda bestämmelserna i försäkringsavtalet senast sex månader därefter, dvs. den 2 maj 2012. Preklusionsfristerna beträffande mannens skadefall började löpa tidigare än sex månader innan skadan anmäldes till Moderna Försäkringar den 13 september 2012, och preklusionsfristerna rörande kvinnans skadefall började löpa den 28 december 2011 eller i vart fall tidigare än sex månader innan skadan anmäldes till Moderna Försäkringar den 19 september 2012. Göteborgs Spårvägars rätt till ersättning av Moderna Försäkringar har därför prekluderats. Eftersom Göteborgs Spårvägars rätt till ersättning av Moderna Försäkringar har prekluderats har även Göta Lejons regressrätt pga. dubbelförsäkringssituationen prekluderats. Moderna Försäkringar är därför inte skyldigt att utge någon ersättning till Göta Lejon.

Preskription

Preskriptionsfristen börjar löpa från tidpunkten då den ersättningsberättigade får kännedom om att anspråket kan göras gällande, och talan måste väckas inom tre år från den tidpunkten enligt 7 kap. 4 § FAL i dess lydelse från den l januari 2006. Detta innebär att preskriptionsfristen började löpa när Göta Lejon insåg att inträffad skada kunde komma att överstiga l 000 000 kr (dvs. Moderna Försäkringars självrisk). Göta Lejon måste ha insett detta i februari 2012 då skadornas omfattning stod klar (dvs. att kvinnan aldrig skulle bli återställd och att mannen hade fått en allvarlig bestående funktionsnedsättning), eller senast i september 2012 då skadorna enligt Sverigeskador AB:s skaderapporter översteg l 000 000 kr. Eftersom Göta Lejon väckte talan först den 11 december 2015 är rätten till ersättning alltså preskriberad. Under alla förhållanden har preskriptionsfristen börjat löpa tidigare än tre år före den 11 december 2015, då Göta Lejon väckte talan.

Göta Lejon

Preklusion

Det vitsordas att mannens skadefall anmäldes till Moderna Försäkringar den 13 september 2012 och att kvinnans skadefall anmäldes till Moderna Försäkringar den 19 september 2012. Det bestrids emellertid att detta påverkar Göta Lejons rätt till ersättning från Moderna Försäkringar. Moderna Försäkringar kan nämligen inte genom avtal med Göteborgs Spårvägar begränsa Göta Lejons lagstadgade rätt vid dubbelförsäkring. Inte heller kan Göteborgs Spårvägar genom sitt agerande, eller underlåtenhet att agera, förta Göta Lejons rätt vid dubbelförsäkring.

Preskription

Det erkänns att Göta Lejon kände till att skadorna översteg l 000 000 kr i september 2012. Det förnekas dock att Göta Lejon kände till att någon av skadorna översteg det beloppet dessförinnan. Det bestrids att 7 kap. 4 § FAL är tillämplig på ersättningsanspråket, eftersom bestämmelsen reglerar försäkringsersättning och förhållandet mellan försäkringsgivare och försäkringstagare. Det ersättningsanspråk som målet rör avser en annan typ av ersättning som gäller förhållandet mellan försäkringsbolag. För anspråket gäller istället den allmänna preskriptionstiden. Även om bestämmelsen skulle vara tillämplig var Göta Lejons anspråk inte preskriberat när talan väcktes den 11 december 2015. Preskriptionsfristen började nämligen löpa först från det att en dubbelförsäkringssituation förelåg, vilket var när 750 000 kr hade utbetalats för respektive skada (dvs. då respektive skada, med beaktande av Göta Lejons självrisk om 250 000 kr, uppgick till l 000 000 kr). De utbetalningar som har gjorts uppgick till det beloppet den 10 juli 2013 avseende kvinnans skada och den 13 november 2013 avseende mannens skada.

– – –

DOMSKÄL

Parterna är i målet ense om att det föreligger en dubbelförsäkringssitua­tion enligt 6 kap. 4 § FAL. Tvist föreligger emellertid om Göta Lejon mist sin rätt till ersättning genom att Göteborgs Spårvägar inte anmält skadorna inom den tid som stipuleras i försäkringsavtalet mellan Göteborgs Spårvägar och Moderna Försäkringar, eller om Göta Lejons rätt till ersättning preskriberats på grund av bestämmelsen i 7 kap. 4 § FAL i dess lydelse från den l januari 2006 därför att Göta Lejon inte väckt talan mot Moderna Försäkringar inom preskriptionstiden. För den händelse Göta Lejon är berättigad att utfå ersättning av Moderna Försäkringar är parterna ­slutligen oense om utgångspunkterna för beräkningen av ersättningen.

Tingsrätten behandlar frågorna i den ordning som de sålunda nämnts.

Regleringen i 6 kap. 4 § FAL bygger på att den försäkrade i fall av dubbelförsäkring kan kräva ersättning av vilket som helst av försäkringsbolagen upp till det belopp för vilket det bolaget svarar. Om summan av ansvarsbeloppen överstiger skadan fördelas ansvarigheten mellan försäkringsbolagen efter förhållandet mellan ansvarsbeloppen. Av 8 kap.18 § FAL framgår att bestämmelsen i 6 kap. 4 § ska tillämpas även vid företagsförsäkring. Bestämmelsen om försäkringsbolagens solidariska ansvar är tvingande till försäkringstagarens fördel, medan avtalsfrihet föreligger rörande förhållandet mellan försäkringsbolagen. En överenskommelse mellan försäkringsbolag föreligger genom en ‚dubbelförsäkringsöverenskommelse‚. Det är dock ostridigt att någon överenskommelse av det slaget inte är tillämplig i målet.

Den ståndpunkt som Moderna Försäkringar intagit innebär att Göta Lejons regressrätt för utgiven försäkringsersättning kan begränsas genom bestämmelser om anmälningsskyldighet i försäkringsavtalet mellan Moderna Försäkringar och den skadelidande. Den ståndpunkten låter sig emellertid inte förenas med den nämnda lagregleringen, som innebär att den skadelidande, i händelse av dubbelförsäkring, kan vända sig till vilket som helst av försäkringsbolagen upp till det belopp för vilket bolaget svarar. Någon möjlighet för Moderna Försäkringar att begränsa Göta Lejons i lag stipulerade regressrätt genom villkor om anmälningsskyldighet i försäkringsavtalet med den skadelidande anser tingsrätten inte föreligga. Tingsrätten lämnar därför invändningen om preklusion utan beaktande.

Enligt 7 kap. 4 § FAL i dess lydelse från den l januari 2006 hade den som ville göra anspråk på försäkringsersättning att väcka talan mot försäkringsbolaget inom tre år efter att ha fått kännedom om att anspråket kunde göras gällande och i varje fall inom tio år från det att anspråket tidigast kunde göras gällande. Om anspråk hade framställts till försäkringsbolaget inom denna tid var fristen dock alltid minst sex månader från det att bolaget hade förklarat att det hade tagit slutlig ställning till anspråket. Verkan av att talan väcktes för sent var att rätten till ersättning gick förlorad, dvs. fordran preskriberades.

I konsumentförsäkringslagen (1980:38 – KFL), som upphävdes genom införandet av FAL, reglerades frågan om preskription på ett annat sätt än i FAL. Preskriptionsbestämmelsen i 39 § KFL avsåg sålunda endast anspråk på försäkringsersättning (prop. 1979/80:9 s. 165). Preskriptionsregeln i 7 kap. 4 § FAL omfattar emellertid varje fordran på grund av försäkringsavtalet (prop. 2003/04:150 s. 199f). Det sagda innebär att det även i fråga om återkrav mellan försäkringsbolag enligt 7 kap. 4 § i dess i målet aktuella lydelse gällde en treårig preskriptionstid som började löpa från det att kännedom erhölls om att anspråket kunde göras gällande. Sådan kännedom ansågs föreligga först när det reglerande försäkringsbolaget betalat ut ersättning till den skadelidande; dessförinnan bedömdes bolaget inte ha den kännedom som lagen avsåg (se Ds 2011:10, Preskription av rätt till försäkringsersättning m.m., s. 42 och 90 och Bengtsson, Försäkringsavtalsrätt, Norstedts, 2 uppl. s. 328).

Göta Lejon har med början år 2012 betalat ut försäkringsersättning i de båda skadefallen. Enligt Göta Lejons uppgifter – som inte ifrågasatts av Moderna Försäkringar – har utbetalningarna emellertid först i juli 2013, vad avser kvinnans skadefall, och i november 2013, gällande mannens skadefall, uppgått till den självrisk som gällt för Göteborgs Spårvägar i försäkringsavtalet med Moderna Försäkringar. Det är alltså först från den tidpunkten som Göta Lejon haft kännedom om att anspråket mot Moderna Försäkringar kunde göras gällande. Göta Lejon har väckt talan mot Moderna Försäkringar i december 2015, vilket ligger inom ramen för den treåriga preskriptionsfristen. Även Moderna Försäkringars invändning om preskription ska alltså lämnas utan beaktande.

Efter att ha behandlat ersättningsfrågan anförde tingsrätten avslutningsvis.

Det tingsrätten kommit fram till i målet innebär att Göta Lejons talan ska bifallas i dess helhet.

DOMSLUT

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Ragnar Palmkvist och hovrättsrådet Kristoffer Persson, referent) anförde i dom den 18 oktober 2018 bl.a. följande.

HOVRÄTTENS DOMSKÄL

Efter en inledande genomgång av bakgrund och tvistefrågor i hovrätten anförs följande.

Parterna har i hovrätten åberopat samma omständigheter och utvecklat sin talan på i huvudsak samma sätt som i tingsrätten, dock att Moderna Försäkringar i hovrätten har frånfallit sin invändning med avseende på beräkningen av en eventuell ersättnings storlek.

Moderna Försäkringar har anfört att bolaget på grund av Göteborgs Spårvägars underlåtenhet att anmäla skada i rätt tid enligt försäkringsvillkoren inte längre ansvarar för sitt åtagande att ge ut försäkringsersättning till Göteborgs Spårvägar. Bolaget har hävdat att det till följd därav även saknas grund för återkrav från Göta Lejon mot Moderna Försäkringar. Moderna Försäkringar har vidare gjort gällande att återkravsrätten under alla förhållanden är preskriberad eftersom Göta Lejon inte har väckt talan mot Moderna Försäkringar i rätt tid.

Är Göta Lejons eventuella återkrav mot Moderna Försäkringar preskriberat?

Hovrätten inleder med frågan om ett eventuellt återkrav från Göta Lejon mot Moderna Försäkringar är preskriberat till följd av att Göta Lejon inte har väckt talan i rätt tid.

I likhet med tingsrätten anser hovrätten att preskriptionsbestämmelsen i 7 kap. 4 § FAL, i dess lydelse som gällde fram till den l januari 2015, är tillämplig på Göta Lejons eventuella återkrav mot Moderna Försäkringar.

I tillägg till vad tingsrätten har anfört i den här delen vill hovrätten framhålla följande. Lagstiftaren har i specialmotiveringen till 7 kap. 4 § FAL angett att bestämmelsen förutsätter att det är fråga om krav på sådan ersättning som grundas direkt på ett försäkringsavtal, alltså försäkringsersättning. Som exempel på ersättning som faller utanför bestämmelsens tillämplighet nämns skadeståndskrav på grund av brister i handläggningen av ett försäkringsärende (se prop. 2003/04:150, s. 449). Hovrätten anser att en skyldighet att utge ersättning till annat försäkringsbolag vid dubbelförsäkring får ses som ett utflöde av åtagandet att utge försäkringsersättning enligt försäkringsavtalet. Att åtagandet, till följd av den fördelningsregel som gäller vid överskjutande ansvarighet vid dubbelförsäkring, istället infrias till det andra försäkringsbolaget förändrar inte den saken. Göta Lejons krav mot Moderna Försäkringar avser därför enligt hovrättens uppfattning sådan ersättning som grundas direkt på ett försäkringsavtal.

Hovrätten delar även tingsrättens bedömning att den treåriga preskriptionsfristen ska räknas från den tidpunkt då Göta Lejon hade betalt ut försäkringsersättning med belopp motsvarande Göteborgs Spårvägars självrisk i försäkringsavtalet med Moderna Försäkringar (se i tillägg till tingsrättens hänvisningar även avgörandet NJA 2009 s. 94). Det är inte ifrågasatt att detta har inträffat inom den treåriga preskriptionsfristen.

Hovrätten delar således tingsrättens ställningstagande att Göta Lejons återkrav, i den mån det finns ett sådant krav, inte är preskriberat. Moderna Försäkringars invändning om preskription på grund av för sent väckt talan ska därför inte bifallas.

Är Moderna Försäkringars skyldighet att ge ut ersättning prekluderad?

En utgångspunkt för hovrättens prövning i den här delen är att Göteborgs Spårvägar inte har anmält skada enligt anmälningsvillkoren i försäkringsavtalet med Moderna Försäkringar. Konsekvensen av underlåtenheten är enligt villkoren att den som har fordran på grund av försäkringen förlorar sin rätt. Anmälningsvillkoret är utformat i enlighet med vad som är tillåtet enligt 8 kap. 20 § FAL, i dess lydelse före den l januari 2015, jämförd med l kap. 6 § andra stycket FAL. Göta Lejon har inte heller påstått att anmälningssvillkoret strider mot tvingande rätt.

Frågan är om Moderna Försäkringar, trots vad som nyss sagts, är skyldigt att utge ersättning till Göta Lejon enligt reglerna om dubbelförsäkring i 6 kap. 4 § FAL. Den bestämmelsen, som enligt 8 kap. 18 § tredje stycket FAL är tillämplig även vid företagsförsäkring, reglerar dels förhållandet mellan parterna till försäkringsavtalet, dels förhållandet mellan försäkringsbolagen.

Regleringen av förhållandet mellan den försäkrade och respektive försäkringsbolag, som är tvingande till förmån för den försäkrade, innebär att varje försäkringsgivares ansvarighet ska bedömas utan hänsyn till andra möjligen existerande försäkringar (se förarbetena till 41 § i 1927 års lag om försäkringsavtal, SOU 1925:21, s 126). Det innebär bl.a. att den försäkrades rätt till försäkringsersättning från ett av försäkringsbolagen inte är beroende av att den försäkrade anmäler skadan till samtliga försäkringsbolag. Det är dock inte samma sak som att samtliga försäkringsbolag ansvarar på grund av anmälan till ett av bolagen. En sådan lösning skulle tvärtom innebära att hänsyn togs till omständigheter hänförliga till ett annat försäkringsavtal, vilket är mindre väl förenligt med vad som framgår av lagtext och förarbeten. Lösningen skulle även inge betänkligheter, då den kunde få till följd att Moderna Försäkringar fick ansvar med anledning av anspråk som anmälts till bolaget en avsevärd tid efter att anmälningsfristen i de egna villkoren hade löpt ut. Åtagandet att utge försäkringsersättning skulle med andra ord utvidgas utan att bolaget vare sig godkänt eller ens känt till att åtagandet blivit mer omfattande. En avgörande funktion med anmälningsvillkoret, dvs. att minska osäkerheten om framtida anspråk, skulle på det sättet helt eller delvis gå förlorad och Moderna Försäkringar skulle inte fullt ut kunna överblicka sitt åtagande vid försäkringsavtalets ingående.

Mot bakgrund av vad som nu sagts anser inte hovrätten att Moderna Försäkringars ansvar gentemot Göteborgs Spårvägar i den aktuella situa­tionen kan vidmakthållas genom att Göteborgs Spårvägar uppfyller sin anmälningsskyldighet mot Göta Lejon. Moderna Försäkringars ansvar enligt sitt försäkringsåtagande mot Göteborgs Spårvägar har således fallit bort på grund av att Göteborgs Spårvägar inte har uppfyllt sin anmälningsskyldighet enligt försäkringsvillkoren.

När det gäller regleringen av förhållandet mellan försäkringsbolagen i 6 kap. 4 § FAL, konstaterar hovrätten att det redan av ordalydelsen framgår att det är ansvarigheten som ska fördelas och att fördelningen ska ske utifrån ansvarsbeloppen. Med ansvarsbeloppen avses de belopp som varje försäkringsbolag skulle ha ansvarat för om det ensamt hade meddelat försäkring mot skadan (se Bengtsson, Försäkringsavtalsrätt, 3 uppl., 2015, s. 317). Regelns utformning talar för att det endast ska ske en fördelning mellan försäkringsbolag som har ett faktiskt ansvar att infria sitt åtagande att utge försäkringsersättning. Det stämmer enligt hovrättens uppfattning också väl överens med regleringens systematik. Fördelningsregeln i bestämmelsens tredje mening hanterar ett överskjutande ansvar till följd av begränsningsregeln i bestämmelsens andra mening. Den senare regeln skulle inte fylla någon funktion med mindre än att flera bolag var för sig ansvarade för sina åtaganden gentemot den försäkrade och det sammanlagda ansvarsbeloppet översteg skadan.

Hovrätten anser inte heller att denna, utifrån regleringens ordalydelse och systematik mest närliggande, tolkning av regleringen kan förväntas leda till orimliga resultat. Den innebär inte att Göta Lejons rätt till återkrav begränsas genom bestämmelser om anmälningsskyldighet i försäkringsavtalet mellan Moderna Försäkringar och Göteborgs Spårvägar. Det är istället fråga om ett villkor som slår mot Göteborgs Spårvägar och som – till följd av hur den bestämmelse som återkravsrätten grundas på är utformad – får verkan även mot Göta Lejon. Att försäkringsavtalets parter kan förfoga över sina rättigheter och skyldigheter enligt försäkringsavtalet och att detta vid dubbelförsäkring får verkan även mot annat försäkringsbolag, får stöd av avgörandet NJA 1937 s. 290, där fördelningen mellan försäkringsbolagen utgick ifrån de olika värderingar av skadans storlek som fastställts i de respektive försäkringsavtalsrelationerna.

Även andra överväganden talar enligt hovrättens mening mot en tolkning som innebär att återkravsrätt skulle föreligga även gentemot ett försäkringsbolag vars ansvar enligt försäkringsavtalet har bortfallit. Ett försäkringsbolag kan genom villkorsregleringen i försäkringsavtalet (i den mån inte tvingande rätt står i vägen) avtala om förutsättningarna för och storleken av den försäkringsersättning åtagandet omfattar. Det ligger i sakens natur att ett försäkringsbolag har ett starkt intresse av att vid avtalets ingående kunna definiera och för framtiden överblicka omfattningen av detta åtagande. För att begränsa denna möjlighet för försäkringsbolagen att styra över sitt åtagande torde det krävas starka motstående intressen.

En jämförelse kan göras med de överväganden som har gjorts ifråga om skadelidande tredje mans direktkravsrätt vid ansvarsförsäkring. En ansvarsförsäkring syftar indirekt till att skydda den skadelidandes rätt till skadestånd, och direktkravsrätten syftar till att säkerställa att ersättningen faktiskt kommer den skadelidande till godo. Vid obligatorisk ansvarsförsäkring, där skyddet av skadelidande gör sig särskilt starkt gällande, framgår det numera av 8 kap. 20 § fjärde stycket FAL att direktkravsrätten gäller även om den försäkrade har försummat att anmäla skada enligt villkoren i försäkringsavtalet. I avgörandet NJA 2017 s. 60l (punkterna 20 och 21) har HD uttalat att villkor om anmälningsfrist i försäkringsavtalet däremot kan göras gällande mot skadelidande tredje man om inte annat anges i lag (vilket det inte gör ifråga om ansvarsförsäkring som inte är obligatorisk).

Hovrätten anser inte att ett försäkringsbolags intresse av fördelning av ansvarighet vid dubbelförsäkring är mer skyddsvärt än skadelidande tredje mans intresse att få ersättning ur en ansvarsförsäkring som inte är obligatorisk. Tvärtom framstår skyddsintresset för försäkringsbolaget som förhållandevis svagt. Vad försäkringsbolaget får infria är i normalfallet precis det åtagande som bolaget har valt att göra i försäkringsavtalet, och som bolaget dessutom har kompenserats för genom inbetalning av försäkringspremier. Det är en annan sak att begränsningen av den försäkrades rätt till ersättning med hänvisning till berikandeförbudet ger upphov till ett behov att i vissa situationer fördela ett överlappande ansvar, vilket åstadkoms genom fördelningsregeln i 6 kap. 4 § FAL.

Hovrättens slutsats blir således att det inte vid dubbelförsäkring finns tillräckligt starka motstående intressen för att motivera en begränsning av försäkringsbolagets rätt att i villkorsregleringen (i den mån inte tvingande rätt står i vägen) avtala om förutsättningarna för och storleken av den försäkringsersättning åtagandet omfattar.

Det kan avslutningsvis upprepas att regleringen avseende fördelning av ansvarighet mellan försäkringsbolag vid dubbelförsäkring är dispositiv. I den mån den inte fullt ut anses leda till en ändamålsenlig uppdelning av ansvarighet mellan försäkringsbolagen kan de alltså komma överens om en annan lösning. Så har också skett genom den dubbelförsäkringsöverenskommelse som tillämpas mellan de försäkringsbolag som har valt att ansluta sig till densamma. Det är emellertid ostridigt i målet att Göta Lejon inte är anslutet till den överenskommelsen och att den därför inte är tillämplig här.

Sammanfattningsvis anser hovrätten i den här delen att Göteborgs Spårvägars rätt till försäkringsersättning från Moderna Försäkringar har fallit bort till följd av att Göteborgs Spårvägar inte har anmält skadan i rätt tid. Eftersom Moderna Försäkringar inte har något ansvar enligt försäkringsavtalet med Göteborgs Spårvägar, finns det inget överlappande ansvar som ska fördelas mellan försäkringsbolagen. Göta Lejon saknar därmed rätt till återkrav från Moderna Försäkringar och Göta Lejons talan ska, med ändring av vad tingsrätten har kommit fram till, ogillas.

HOVRÄTTENS DOMSLUT

Med ändring av tingsrättens dom ogillar hovrätten Försäkrings AB Göta Lejons talan.

Tf. hovrättsassessorerna Michael Mackiewicz och Anna Stolt var skiljaktiga i frågan om Moderna Försäkringars skyldighet att utge ersättning var prekluderad och anförde följande.

Enligt den i målet aktuella preklusionsbestämmelsen får i försäkringsavtalet föreskrivas att den som gör gällande anspråk på försäkringsersättning måste anmäla detta inom viss tid, som dock inte får understiga sex månader från det att han har fått kännedom om sin fordran (8 kap. 20 § andra stycket i 2005 års försäkringsavtalslag [FAL], i dess lydelse före den l januari 2015). Om anmälan inte görs till försäkringsgivaren inom angiven tid går den försäkrade miste om sin rätt till ersättning. Syftet bakom regleringen är att frågan om försäkringsbolagens betalningsansvar inte ska hållas svävande alltför länge (se NJA II 1927 s. 407 f. och Bengtsson, Försäkringsavtalsrätt, 3 uppl., s. 355 f.).

När det gäller direktkravssituationer enligt 9 kap. 7 § FAL har HD kommit fram till att ett försäkringsbolag i relation till den skadelidande tredje mannen kan åberopa att den försäkrade inte iakttagit preklusionsbestämmelsen (se NJA 2017 s. 601). I en återkravssituation enligt 22 § trafikskadelagen har HD (i mål om preskription) i stället anfört att återkravsrätten enligt nämnda bestämmelse är en helt annan fordringssituation än den som föreligger mellan en försäkringsgivare och en skadelidande och innebär en självständig rätt för det reglerande försäkringsbolaget gentemot det försäkringsbolag som slutligen ska stå för ersättningen. Frågan huruvida en sådan fordran är preskriberad bör enligt avgörandet bedömas utan avseende på när preskriptionstiden för den skadelidandes ersättningsfordran börjar löpa och det är först när det reglerande bolaget betalar ut ersättning till den skadelidande som rätten till återkrav kan göras gällande (se NJA 2009 s. 94, jfr också Ds 2011:10 s. 42).

Direktkravssituationen enligt 9 kap. 7 § FAL skiljer sig från dubbelförsäkringssituationen på flera sätt, både till syfte och reglering. Bland annat har direktkravets koppling till försäkringsavtalet kommit till uttryck redan i lagtexten. Även om också återkrav enligt 22 § trafikskadelagen utgör en annan situation, i en annan lag, innebär den i likhet med ersättningskrav pga. dubbelförsäkring en uppgörelse mellan försäkringsbolag i fråga om ansvarighetens fördelning, en fördelning där den skadelidande får anses sakna egentligt intresse. Vidare uppstår även ett dubbelförsäkringsanspråk mot det andra försäkringsbolaget i regel först när försäkringsersättning har betalats ut till den försäkrade. Mot bakgrund av nämnda omständigheter ligger det för vår del närmare till hands att bedöma preklusionsfrågan vid dubbelförsäkring i ljuset av vad som anförts om återkrav enligt trafikskadelagen.

En1igt vår bedömning kan inte heller bortses från att dubbelförsäkring – att försäkra samma intresse flera gånger – allmänt sett anses meningslöst och inte sällan, liksom i nu aktuellt fall, torde bero på förbiseende hos försäkringstagaren (se Bengtsson, s. 316). Om den försäkrades underlåtenhet att anmäla anspråket i tid till det andra försäkringsbolaget skulle tillmätas betydelse skulle försäkringsbolags möjligheter att rikta dubbelförsäkringsanspråk mot andra försäkringsbolag därmed i praktiken omintetgöras, om inte dessa samtidigt har träffat en särskild dubbelförsäkringsöverenskommelse. Det skulle också framstå som slumpmässigt vilket försåkringsbolag som skulle få bära den slutliga bördan eftersom det i huvudsak bestäms av vilket försäkringsbolag som den försäkrade väljer att vända sig till. En betydande andel stora försäkringsbolag i Sverige har i dag också ingått avtal om att preklusion enligt försäkringsvillkoren inte ska gälla i dubbelförsäk­ringssituationer (Dubbelförsäkringsöverenskommelse – företag, 2005).

Vi kommer därför fram till att tillämplighet av Moderna Försäkringars försäkringsavtal begränsas av bestämmelsen i 8 kap. 20 § andra stycket FAL genom att räckvidden av den försäkrades preklusion inte omfattar ett dubbelförsäkringsanspråk. I stället började preklusionsfristen för Göta Lejons dubbelförsäkringsanspråk att löpa först när bolaget betalade ut ersättning till den försäkrade. Det sagda innebär således att Göta Lejons rätt till ersättning inte är prekluderad, vilket innebär att käromålet i en1ighet med tingsrättens dom ska bifallas.

Domskäl

HD (justitieråden Gudmund Toijer, Dag Mattsson, referent, Malin Bonthron, Eric M. Runesson och Stefan Reimer) meddelade den 15 oktober 2019 följande dom.

DOMSKÄL

Bakgrund

Frågan i målet

Allmänt om lagregleringen av dubbelförsäkring

Fördelningsregelns ändamål

Bedömningen i detta fall

DOMSLUT

Med ändring av hovrättens dom fastställer HD tingsrättens domslut under punkterna 1 och 2.