NJA 2020 s. 1083

Domskäl

Tingsrätten (nämndemännen Gunnar Larsson, Birgitta Juhlin och Remzija Kolasinac) anförde i dom den 15 november 2018 följande.

D.L.H. har vidgått att han skrivit i Facebookgruppen på det sätt som gjorts gällande men bestritt ansvar för brott på den grund att han saknat uppsåt till att sprida ett meddelande som uttryckt missaktning för folkgrupper eller annan grupp av personer med anspelning på etniskt ursprung och trosbekännelse. Han har gjort gällande att brottet i vart fall är att bedöma som ringa med hänsyn till att det är oklart dels hur stor spridning meddelandet har fått då kommentaren har gjorts i en sluten grupp och dels hur många som faktiskt har tagit del av meddelandet.

UTREDNINGEN

D.L.H. har hörts över åtalet. Åklagaren har som bevisning därutöver åberopat utdrag från Facebook.

D.L.H. har berättat: Han skrev som han gjorde eftersom han blev förbannad över förövaren i artikeln. Han skrev väl så för att han tycker att våldtäktsmän generellt är äckliga. Han tror att det framgick av artikeln som var länkad att det var en syrisk muslim som hade gjort det. Han skrev förmodligen kommentaren direkt efter att han hade läst artikeln som han tror innehöll ordet muslim. Det var ogenomtänkt att göra den kommentaren och det var i ren vrede mot förövaren. Han har ingen åsikt mot muslimer utan kommentaren var riktad mot person som artikeln handlade om.

DOMSKÄL

Ska D.L.H. dömas för hets mot folkgrupp?

För hets mot folkgrupp döms den som i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning (se 16 kap. 8 § BrB). Påföljden är fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, böter (se angiven bestämmelse).

Det är genom den skriftliga bevisningen och D.L.H:s egna uppgifter utrett att han skrivit på det sätt som åklagaren gjort gällande. Kommentaren har gjorts i anslutning till ett inlägg på en Facebooksida. Även om det skulle vara fråga om en sluten sida framgår att inlägget har delats 393 gånger och att det finns 1 300 reaktioner på inlägget. Kommentaren som D.L.H. har gjort har således varit tillgänglig för andra och det är ett meddelande som har spritts.

För att åtalet ska vara styrkt ska D.L.H. även genom sitt meddelande ha visat missaktning för en folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på etniskt ursprung och trosbekännelse. D.L.H:s invändning om att han i sitt meddelande enbart avsåg att rikta sig mot individen i artikeln får godtas. Med hänsyn till lydelsen i kommentaren och vad D.L.H. har berättat anser tingsrätten det inte visat annat än att han genom sitt meddelande riktat sig mot personen i artikeln. Han har således inte uppsåtligen visat missaktning för en folkgrupp eller annan grupp av personer. Åtalet är därför inte styrkt och ska ogillas.

DOMSLUT

Tingsrätten frikände D.L.H. från åtalet.

Tingsfiskalen Hedwig Kagmark var skiljaktig och anförde följande.

I enlighet med vad majoriteten i den delen anfört anser jag det utrett att D.L.H. har uttryckt sig på det sätt som åklagaren gjort gällande i en kommentar i anslutning till ett inlägg i gruppen Politikfakta på Facebook och att det är fråga om ett meddelande som spridits i den mening som avses i 16 kap. 8 § BrB. Vad gäller frågan om han i meddelandet har uttryckt missaktning för folkgrupper eller annan grupp av personer med anspelning på etniskt ursprung eller trosbekännelse gör jag dock följande bedömning.

I förarbetena till den senaste ändringen av bestämmelsen om hets mot folkgrupp anges bl.a. följande. Vid prövningen av om en gärning utgör straffbar hets måste det aktuella meddelandet bedömas i sitt sammanhang. Motiven för gärningen ska då beaktas. Meddelandet måste, vid en objektiv bedömning och med hänsyn tagen till sammanhanget, framstå som innefattande uttryck för missaktning för en sådan grupp som avses i bestämmelsen och det måste stå klart att gärningsmannens uppsåt varit att sprida ett sådant meddelande. (Se prop. 2001/02:59 s. 60.) För ansvar krävs att missaktning riktas mot en kollektivt bestämd grupp och kollektiv av sådana grupper, således inte en enskilt identifierbar individ (jfr a. prop. s. 15).

Även om det meddelande som D.L.H. har skrivit enligt honom varit riktat mot personen som omnämns i artikeln han läst ger dess ordalydelse och sammanhanget i vilket det förekommer uttryck för missaktning i en vidare bemärkelse. Meddelandet har förmedlats i form av en kommentar till inlägget vilket talar för att D.L.H. därmed vänt sig även till de som hade möjlighet att ta del därav. Kommentaren utgörs snarare av en anmärkning över personen som muslim på ett nedsättande sätt än ett meddelande riktat direkt till personen. Mot denna bakgrund anser jag det styrkt att meddelandet uttryckt missaktning mot den kollektivt bestämda gruppen med anspelning på trosbekännelse.

För straffbarhet krävs att det är helt klart att uttalandet överskrider gränsen för en saklig och vederhäftig diskussion rörande gruppen i fråga (se a. prop. s. 15). Genom sitt meddelande har D.L.H. uttryckt sig på ett sätt som, även om det var i form av en kommentar på innehållet i artikeln, klart överskrider denna gräns. Detta, med en tolkning av bestämmelsen om hets mot folkgrupp i enlighet med de rättigheter som följer av Europakonventionen.

D.L.H. har varit medveten om på vilket sätt och i vilket sammanhang han uttryckt sig. Han måste därmed även ha varit medveten om den spridning som kommentaren kunde få. Han har följaktligen agerat med uppsåt och således gjort sig skyldig till hets mot folkgrupp.

Även om kommentaren gjorts i anslutning till ett inlägg på en i och för sig sluten grupp framgår att 393 personer har delat inlägget, att 1 300 personer har reagerat på det och att 168 personer har kommenterat det. Dessa personer måste rimligtvis ha kunnat ta del av kommentaren. Denna omständighet innebär, oaktat att det inte framgår hur många som faktiskt har tagit del av kommentaren, att brottet inte kan bedömas som ringa. Vad som framkommit om gärningen i övrigt föranleder ingen annan bedömning. Brottet är således att bedöma som hets mot folkgrupp, av normalgraden. Mot denna bakgrund anser jag att åtalet ska bifallas.

Domskäl

Hovrätten (hovrättspresidenten Erik Brattgård, tf. hovrättsassessorn Oskar Viström, referent, och nämndemannen Sten-Erik Nilsson) anförde i dom den 16 oktober 2019 följande.

HOVRÄTTENS DOMSKÄL

Som tingsrätten konstaterat är det klarlagt att D.L.H. skrev ”äckliga muslimjävel” i en kommentar till en artikel i Facebookgruppen Politikfakta och att meddelandet var tillgängligt för andra på det sätt som krävs för ansvar för hets mot folkgrupp.

Frågan är om D.L.H. genom kommentaren visade missaktning för en folkgrupp eller en annan grupp av personer med anspelning på etniskt ursprung och trosbekännelse. Tingsrätten har besvarat denna fråga nekande med hänvisning till att D.L.H. riktade meddelandet endast till den person som omnämns i Politikfaktas artikel.

Hovrätten konstaterar dock att brottet hets mot folkgrupp inte förutsätter att ett meddelande riktas till flera olika personer inom den aktuella folkgruppen. Ett meddelande som är riktat mot en särskilt utpekad person kan utgöra hets mot folkgrupp om meddelandet, förutom att det är nedsättande för adressaten, även uttrycker missaktning för folkgruppen som sådan (jfr rättsfallet NJA 1999 s. 702).

D.L.H:s kommentar måste ses i sitt sammanhang. Politikfaktas artikel handlar om en man av utländsk härkomst som dömts för en våldtäkt motiverad av heder. Kommentaren kan mot den bakgrunden svårligen uppfattas på annat sätt än att D.L.H. menade att mannens brott var direkt kopplat till dennes förmodade religiösa övertygelse som muslim. Det står därmed klart att D.L.H. visade missaktning för folkgruppen som sådan på det sätt som avses i bestämmelsen om hets mot folkgrupp. Eftersom kommentaren vidare tydligt överskridit gränsen för en saklig och vederhäftig debatt ska D.L.H. dömas för hets mot folkgrupp. Brottet är inte att bedöma som ringa.

Påföljden kan stanna vid en villkorlig dom i förening med ett måttligt bötesstraff.

HOVRÄTTENS DOMSLUT

Hovrätten ändrar tingsrättens dom på så sätt att hovrätten dömer D.L.H., enligt 16 kap. 8 § första stycket BrB, för hets mot folkgrupp den 31 januari 2018 och bestämmer påföljden till villkorlig dom och 40 dagsböter om 310 kr.

Hovrättsrådet Rikard Ebbing och nämndemannen Ann-Louise Svensson var skiljaktiga och anförde följande.

I 16 kap. 8 § första stycket BrB stadgas att den som i uttalande eller annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning döms för hets mot folkgrupp till fängelse högst två år eller om brottet är ringa till böter.

Vi ansluter oss till majoritetens mening att kommentaren ” Äckliga muslimjävel” fått den spridning som krävs för straffbarhet. Den kommentar som D.L.H. skrev är vidare nedsättande.

D.L.H. har uppgett att han skrev kommentaren direkt efter att ha läst en artikel om en syrisk muslim som enligt artikeln gjort sig skyldig till våldtäkt. Han har vidare uppgett att han inte har någon åsikt om muslimer utan kommentaren riktade sig mot den person som artikeln handlade om. D.L.H:s uppgift är inte motbevisad och den ska därför godtas.

Annat är således inte utrett än att hans kommentar riktar sig mot en speciell person, nämligen den person som påstods ha gjort sig skyldig till en våldtäkt. En enskild person kan rent språkligt inte sägas utgöra en grupp. Redan lagtextens ordalydelse talar således starkt emot att det D.L.H. skrev på Facebookgruppen ”politikfakta” är straffbart enligt 16 kap. 8 § BrB.

HD har i NJA 1999 s.702 uttalat att rasistiska yttranden som riktar sig mot enskilda personer straffbeläggs enligt 5 kap. BrB.

Enligt förarbetena till bestämmelsen är det kollektivt bestämda grupper som skyddas, men inte enskilda identifierbara individer. Förföljelse av exempelvis en familj på grund av nationell eller etnisk tillhörighet bestraffas inte enligt denna bestämmelse. Straffbestämmelser om t.ex. olaga hot, ofredande eller förolämpning kan vara tillämpliga i dessa fall (se Brottsbalken en kommentar, Holmqvist m.fl., avsnitt 16:8 s. 5).

Vid nu angivna förhållanden och då strafflag av rättssäkerhetsskäl alltid ska tolkas restriktivt föreligger inte förutsättningar att döma D.L.H. för hets mot folkgrupp. Tingsrättens dom ska därför fastställas.

Domskäl

HD (justitieråden Anders Eka, Svante O. Johansson, Malin Bonthron, referent, och Eric M. Runesson) meddelade den 21 december 2020 följande dom.

DOMSKÄL

Bakgrund

Vad målet gäller

Rättslig reglering

Meddelanden riktade mot en enskild individ

Bedömningen i detta fall

DOMSLUT

HD fastställer hovrättens domslut.

Justitierådet Dag Mattsson var skiljaktig och ogillade åtalet. Han anförde.

Bestämmelsen i 16 kap. 8 § BrB om hets mot folkgrupp tar sikte på rasistiska och liknande yttranden. För straffansvar krävs att meddelandet innebär uttryck för hot mot eller missaktning för en grupp människor med avseende på deras ras, religiösa övertygelse eller andra angivna egenskaper.

Straffstadgandet tillkom 1948 mot bakgrund av erfarenheterna av vulgärpropagandan och den antisemitiska förföljelsen under föregående decennier. Tidigare hade gärningar av detta slag kunnat straffas som förargelseväckande beteende. Rekvisitet missaktning togs in i bestämmelsen 1971 i samband med tillträdet till FN:s rasdiskrimineringskonvention. Det ersatte då rekvisiten förtal och smädelse. Avsikten var att ge bestämmelsen en större räckvidd, framför allt för att i enlighet med konventionen säkerställa att förlöjliganden omfattades.

Bedömningen av den närmare innebörden ska ta sin utgångspunkt i det förhållandet att straffstadgandet utgör en inskränkning i den grundlagsskyddade yttrandefriheten. Denna frihet får enligt regeringsformen inte begränsas mer än vad som är nödvändigt för att nå det ändamål som ska motivera begränsningen. Hets mot folkgrupp är ett brott mot den allmänna ordningen. Ändamålet med straffstadgandet är att förhindra det anstötliga och för hela samhällslivet farliga i att en grupp i befolkningen förföljs på grund av sin ras, trosövertygelse eller liknande. Det är naturligt att straffbestämmelsen tillämpas i det enskilda fallet med beaktande av den starka begränsning som ligger i regeringsformens krav på nödvändighet för att uppnå lagstiftningens grundläggande syfte.

Vid bedömningen av innebörden av straffstadgandet ska vidare beaktas att det är fråga om ett allvarligt brott för vilket straffet är enbart fängelse, när inte brottet undantagsvis kan bedömas som ringa. Hets mot folkgrupp är i straffhänseende ett allvarligare brott än annan närliggande brottslighet, inte bara svårare än förargelseväckande beteende och förtal utan också svårare än olaga hot, uppvigling och olaga diskriminering. Det ska röra sig om en gärning som i princip förtjänar fängelse.

Ordet missaktning har ingen entydig innebörd. Med missaktning kan man avse sådant som förakt, hånfull överlägsenhet, kränkande nedvärdering och liknande. Men ordet kan användas också för avsevärt mindre grova men ändå klandervärda beteenden, t.ex. förnedrande, förolämpande eller stötande yttringar eller bara respektlöshet. Missaktningen ska vara för gruppen som sådan, men även indirekta uttryck för missaktning kan omfattas av straffbestämmelsen.

Om man skulle tillämpa straffstadgandet rakt av enligt ordalagen, kan straffansvaret bli långtgående och oklart avgränsat och rättsläget bli osäkert, något som Lagrådet anmärkte på i 1970 års lagstiftningsärende (se prop. 1970:87 s. 126). Det framstår som självklart att stadgandet inte kan vara avsett att tillämpas på de former av missaktning som mest är ett ohyfsat, provocerande och stötande beteende men ofarligt för den allmänna ordningen. En alltför utsträckt tillämpning av rekvisitet missaktning kan riskera att relativisera den allvarliga brottslighet som kriminaliseringen är avsedd att riktas in på och med tiden försvaga genomslaget för straffstadgandets angelägna samhällssyfte.

Med hänsyn till svårigheten med det valda uttrycket missaktning uttalades från riksdagen i 1970 års lagstiftningsärende att uttrycket måste tolkas med viss försiktighet samt att därunder inte borde innefattas alla yttranden av nedsättande eller förnedrande natur utan för straffbarhet borde krävas att det var fullt klart att yttrandet överskred gränsen för en saklig och vederhäftig diskussion rörande gruppen i fråga (se NJA II 1970 s. 535). Vad som sades om saklig och vederhäftig diskussion kan inte förstås som att lagstiftaren angett en bestämd förutsättning för straffrihet; tanken kan inte vara att i alla dessa sammanhang kräva balanserad och rationell diskussion. Riksdagsuttalandet får uppfattas mer som en erinran om behovet av försiktighet och restriktivitet i tillämpningen än som en anvisning för enligt vilka kriterier prövningen bör ske i enskilda fall (jfr ”Flygbladen på skolan” NJA 2006 s. 467 särskilt justitierådet Victors tillägg).

Behovet av en försiktig och restriktiv tillämpning har på olika sätt återkommande betonats i senare lagstiftningsärenden rörande stadgandet, varvid det hänvisats till den begränsning som regeringsformen föreskriver. Det har även framhållits av HD (se ”De otillåtna märkena” NJA 1996 s. 577 och ”Predikan i Borgholm” NJA 2005 s. 805).

Också den utformning som straffstadgandet har fått ger stöd för att rekvisitet missaktning är avsett att tillämpas återhållsamt. Det förhållandet att missaktning i lagtexten förekommer tillsammans med ett så påtagligt straffvärt handlande som hot mot en skyddad grupp talar, liksom brottsrubriceringens ”hets”, för att missaktningen för att vara straffbar ska vara tydlig och någorlunda kvalificerad. Det kan noteras att regeringen 1981 föreslog att ”missaktning” skulle bytas mot ”förakt” för att språkligt precisera och bättre markera det straffvärda området och att riksdagen inte ansåg att det fanns tillräckliga skäl för den ändringen (se prop. 1981/82:58 s. 13 f. och bet. JuU 1981/82:41 s. 6 f.).

Mot bakgrund av det anförda måste det för straffansvar som princip krävas att missaktningen för gruppen i fråga har kommit till ett klart och otvetydigt uttryck. En samlad och nyanserad bedömning ska göras, där hänsyn tas till hur yttrandet kan allmänt uppfattas och påverka ordningen i samhället.

Av väsentlig betydelse blir i vilket sammanhang yttrandet förekommer och omständigheterna kring det. I princip ska yttrandet bedömas utifrån det budskap som det förmedlar snarare än en textkritisk granskning. Vad som isolerat kan framstå som ett kanske ganska oskyldigt yttrande kan, när det sätts i sitt sammanhang och ses i ett bredare perspektiv, ändå vara ett klart uttryck för missaktning som i förlängningen kan bidra till övergrepp mot den aktuella gruppen. Omvänt kan sammanhanget medföra att ett i och för sig förgripligt yttrande inte kan sägas tydligt visa på någon egentlig missaktning för gruppen som sådan. Även om bedömningen ska vara huvudsakligen objektiv, är rekvisitets karaktär sådan att det inte går att bortse från motiven och tanken bakom yttrandet. Det saknar däremot betydelse om någon i den angripna gruppen har tagit del av yttrandet eller inte; avgörande är hur yttrandet uppfattas allmänt i samhället.

I målet leder detta till följande.

Av utredningen framgår att D.L.H. på en facebooksida läste en ditlänkad artikel som handlade om en dom på fyra års fängelse för en enligt domstolen rå och kalkylerad våldtäkt i en familjesituation, där förövaren angavs ha hänvisat till att han begick brottet för att få återupprättelse för sin värdighet. När D.L.H. hade läst färdigt skrev han orden ”äckliga muslimjävel” i kommentarsfältet under länken. Han har förklarat att han inte har något emot muslimer men tycker våldtäktsmän generellt är äckliga och blev förbannad på förövaren när han läste artikeln; förövaren kom från Syrien och han tror att det stod att han var muslim.

Den kommentar som D.L.H. skrev var i och för sig av sådant slag att den kan förstås som ett uttryck för förakt för den grupp människor som har muslimsk tro. I sitt sammanhang kunde den korta och uppenbarligen spontana kommentaren emellertid uppfattas också på ett annat sätt, närmast som ett utfall bara mot förövaren och brottet.

Kommentaren kan alltså inte anses ha gett ett så klart och otvetydigt uttryck för missaktning för muslimer att det konstituerar hets mot folkgrupp. Liksom tingsrätten finner jag att D.L.H. inte ska fällas till ansvar.