Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag som syftar till att stärka skyddet för invandrare mot diskriminerande behandling.

Beträffande brottet hets mot folkgrupp. som återfinns både i brottsbal- ken och i tryckfrihetsförordningens s.k. brottskatalog. föreslås en ändring i syfte att klarlägga att inte bara särskilda etniska grupper skall skyddas utan även kollektiv av sådana grupper. t. ex. invandrare i Sverige. Samti- digt preciseras brottsbeskrivningen för att man skall få ett klarare uttryck för det straffbara området och säkerställa att den allmänna debatten i hithörande frågor. t.ex. rörande invandringen i Sverige och'invandrarnas levnadsförhållanden. inte skall hindras. Avsikten är att ändringen i denna del inte skall leda till att enskilda folkgrupper får ett sämre skydd än de har idag. _

I enlighet härmed föreslås en omformulering av bestämmelsen om hets mot folkgrupp. Enligt förslaget blir det straffbart att offentligen eller an-- nars i uttalande eller annat meddelande som sprids bland allmänheten hota eller uttrycka förakt för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse.

I propositionen föreslås också att brottet förolämpning, som i princip bara målsäganden kan åtala för, skall ligga under allmänt åtal i vissa fall när förolämpningen riktas mot någon med anspelning på hans ras, hudfärg. nationella eller etniska ursprung eller trosbekännelse.

Förslagen. som bl. a. innefattar en ändring i tryckfrihetsförordningen . avses träda i kraft den [januari 1983.

• Sida 2
•  Original

IQ

Prop. 1981/82: 58

1. Förslag till

Lag om ändring i tryckfrihetsförordningen

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 45 tryckfrihetsförordningenl skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 kap. 45

Med beaktande av det i 1 kap. angivna syftet med en allmän tryckfrihet skall såsom otillåtet yttrande i tryckt skrift anses sådan enligt lag straffbar framställning som innefattar:

l. högförräderi, förövat med uppsåt att riket eller del därav skall med våldsamma eller eljest lagstridiga medel eller med utländskt bistånd läggas under främmande makt eller bringas i beroende av sådan makt eller att del av riket skall sålunda lösryckas eller att åtgärd eller beslut av statschefen. regeringen, riksdagen eller högsta domarmakten skall med utländskt bi- stånd framtvingas eller hindras, såframt gärningen innebär fara för uppså- tets förverkligande;

försök. förberedelse eller stämpling till sådant högförräderi;

2. krigsanstiftan. såframt fara för att riket skall invecklas i krig eller andra frentligheter framkallas med utländskt bistånd;

3. uppror, förövat med uppsåt att statsskicket skall med vapenmakt eller eljest med våldsamma medel omstörtas eller att åtgärd eller beslut av statschefen. regeringen, riksdagen eller högsta domarmakten skall sålunda framtvingas eller hindras. såframt gärningen innebär fara för uppsåtets förverkligande:

försök. förberedelse eller stämpling till sådant uppror:

4. landsförräderi eller landssvek, i vad därigenom, då riket är i krig eller eljest i lag meddelade bestämmelser om sådant brott äga tillämpning. någon förleder krigsfolk hörande till rikets eller med riket förbunden stats krigsmakt eller andra som äro verksamma för försvaret av riket till myteri. trolöshet eller modlöshet eller genom osann framställning sprider misströs- tan bland allmänheten eller begår annan dylik förrädisk gärning som är till men för försvaret eller för folkförsötjningen eller. om riket är helt eller delvis oekuperat av främmande makt utan att militärt motstånd förekom- mer, för motståndsverksamheten;

försök, förberedelse eller stämpling till sådant landsförräderi eller landssvek:

5. lands5kadlig vårdslöshet. i vad därigenom någon av oaktsamhet be- går gärning som avses under 4;

6. uppvigling, varigenom någon söker förleda till brottslig gärning. svi- kande av medborgerlig skyldighet eller ohörsamhet mot myndighet:

7. ryktesspridning till fara för rikets säkerhet. varigenom. då riket är i krig eller eljest i lag meddelade bestämmelser om sådant brott äga tillämp- ning, nägon sprider falskt rykte eller annat osant påstående. som är ägnat

' Omtryckt 19792 936.

• Sida 3
•  Original

Prop. 1981/82: 58

'.»

Nuvarande lydelse [röres/(Igen lydelse att framkalla fara för rikets säkerhet. eller till främmande makt framför eller låter framkomma sådant rykte eller påstående:

8. hot mot eller förakt för folk- grupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ur— sprung eller trosbekännelse;

8. hot mot eller missaktning för folkgrupp av viss ras. med viss hud- färg. av viss! nationellt eller etniskt ursprung eller med viss trosbekän- Ile/se;

9. förtal. varigenom någon utpekar annan såsom brottslig eller klander- värd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning. dock ej om det med hänsyn till omständig- heterna var försvarligt att lämna uppgift i saken och han visar att uppgiften

var sann eller att han hade skälig grund för den: _ 10. förtal av- avliden. om gärning som aVSes under 9 är sårande för de efterlevande eller eljest kan anses kränka den frid. som bör tillkomma den

avlidne:

ll. förolämpning. varigenom någon smädar annan genom kränkande tillmäle eller beskyllning eller genom annat skymfligt beteende mot ho- nom: eller

l2. barnpornografibrott. varigenom någon skildrar barn i pornografisk bild med uppsåt att bilden sprides. om inte gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig.

Denna lag träder i kraft den ljanuari 1983.

2. Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 5 & och 16 kap. 8 & brottsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap. 5 &”

Brott som avses i 1—3 åå må ej åtalas av annan än mälsägande. Förtal och grovt förtal. så oekföro- lämpning mot någon i ellerför hans myndighetsutövning må dock åta- las av åklagare. om målsägande an- giver brottet till åtal och åtal av sär- skilda skäl finnes påkallat ur allmän synpunkt.

' Senaste lydelse 19751667.

Brott som avses i 1—3 äåfår ej åta- las av annan än målsägande. Förtal och grovt förtal får dock åtalas av åklagare. om målsägande angiver brottet till åtal och åtal av särskilda skäl finnes påkallat ur allmän syn- punkt. Under samma förutsätt- ningar flir allmänt åtal väckas för förolämpning mot någon i ellerför

• Sida 4
•  Original

Prop. 1981/82: 58 4

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

hans myndig/1etsutövning eller förolämpning mot någon med un- spelning på hans ras. hudfärg. na- tionella eller etniska ursprung eller trosbekännelse.

Har förtal riktats mot avliden, må åtal väckas av den avlidnes efterle- vande make. bröstarvinge. fader. moder eller syskon samt. om åtal av särskilda skäl finnes påkallat ur allmän synpunkt. av åklagare,

Innebär brott som avses i 1—3 åå. att någon genom förgripelse å främ- mande makts statsöverhuvud som vistas här i riket eller å främmande makts representant här i riket kränkt den främmande makten. må brottet åtalas av åklagare utan hinder av vad som stadgas i första stycket. Åtal får dock ej ske utan förordnande av regeringen eller den regeringen bemyndi- gat därtill.

16 kap. 8 sl

Den som offentligen eller eljest i uttalande eller annat meddelande som sprides bland allmänheten ho- tar eller uttrycker missaktning för folkgrupp av viss ras, med viss hud- färg. av visst nationellt eller etniskt ursprung eller med viss trosbekän- nelse. dömes för hets mot folk- grupp till fängelse i högst två år eller. om brottet är ringa. till böter.

Den som offentligen eller eljest i uttalande eller annat meddelande som sprids bland allmänheten hotar eller uttrycker förakt för folkgrupp eller annan sådan grupp av perso- ner med anspelning på ras. hud- färg. nationellt eller etniskt ur- sprung eller trosbekännelse. döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller. om brottet är ringa. till böter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983.

2 Senaste lydelse 1970: 224.

• Sida 5
•  Original

Prop. 1981/82: 58 5

Utdrag

J USTlTIEDEPARTEM ENTET PROTOKOLL vid regeringssammanträde 1981-10-29

Närvarande: statsministern Fälldin. ordförande, och statsråden Ullsten, Wikström, Friggebo. Dahlgren, Åsling. Söder. Johansson, Wirtén, An- dersson. Boo, Petri. Eliasson. Elmstedt, Tillander. Ahrland. Molin

Föredragande: statsrådet Petri

Lagrådsremiss om ändring i tryckfrihetsförordningen och brottsbalken (hets mot folkgrupp m. m.)

2.1. Hets mot folkgrupp

2.1.1. Gällande ordning i korthet

Enligt 16 kap. 8 & BrB skall den som offentligen eller eljest i uttalande eller annat meddelande som sprids bland allmänheten hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp av viss ras, med viss hudfärg, av visst nationellt eller etniskt ursprung eller med viss trosbekännelse dömas för hets mot

• Sida 6
•  Original

Prop. 1981/82: 58 6

folkgrupp. För straffbarhet krävs att gärningen har begåtts med uppsåt (jfr 1 kap. 2 5 första stycket BrB). Straffet är fängelse i högst två år eller. om brottet är ringa. böter. Brottet faller under allmänt åtal. dvs. allmän åklaga- re har skyldighet att åtala de gärningar som kommer till hans kännedom. Däremot har fastslagits av högsta domstolen (NJA 1978 s. 3) att någon målsägande inte kan finnas vid brottet hets mot folkgrupp; straffbestäm- melsen skyddar en folkgrupp. vilken inte som sådan kan föra talan inför domstol.

Brottet hets mot folkgrupp finns också medtaget i tryckfrihetsförord- ningens uppräkning av tryckfrihetsbrott (7 kap. 4 så” 8). En framställning i tryckt skrift som innefattar hot mot eller missaktning för folkgrupp av viss ras. med viss' hudfärg, av visst nationellt eller etniskt ursprung eller med viss trosbekännelse är alltså straffbar enligt tryckfrihetsförordningens re- gelsystem. Detta system innebär bl.a. att i princip endast en person är ansvarig. att justitiekanslern (JK) är ensam åklagare och att särskilda regler gäller för rättegången (bl.a. prövas ansvarsfrågan i regel av en_iury). För framställningar i radio och TV finns regler i radioansvarighetslagen (19661756). lagen (1978:480) om ansvarighet i försöksverksamhet med närradio och lagen (1981 : 509) om ansvarighet för radiotaltidningar. Dessa regler bygger i allt väsentligt på regleringen i tryckfrihetsförordningen. Bl. a. hänvisas i lagarna beträffande frågan vilka yttranden som är straff- bara till förordningens uppräkning av tryckfrihetsbrott.

Bestämmelsen om hets mot folkgrupp tillkom år 1948 och fick sin nuva- rande lydelse år 1971 ( prop. 1970:87 . lLU 1970:41. rskr 1970: 261. KU. l970:31. KU 197115. rskr 1971: 10) i samband med att Sverige tillträdde den konvention om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering. som Förenta Nationernas generalförsamling antog år 1965. Sveriges anslutning till denna konvention (rasdiskrimineringskonventionen: texten finns även intagen i SOU 1981:38 . bilaga 1) föregicks av att en särskild kommitté undersökte vilka krav på svensk lagstiftning mot rasdiskriminering som konventionen ställde. På grundval av kommitténs betänkande ( SOU 1968:68 ) Lagstiftning mot rasdiskriminering beslutades dels ändringar i bestämmelserna om hets mot folkgrupp. dels införandet i brottsbalken av en ny straffbestämmelse om olaga diskriminering (numera 16 kap. 9 s). Båda bestämmelserna finns alltså intagna i brottsbalkens kapitel om brott mot allmän ordning.

Bestämmelsen om hets mot folkgrupp utgör en begränsning av den grundlagsskyddade yttrandefriheten. Denna frihet får begränsas med hän- syn till vissa i 2 kap. 13 & regeringsformen (RF) uppräknade ändamål. däribland allmän ordning och säkerhet. samt i övrigt när särskilt viktiga skäl föranleder det. I förarbetena till regeringsformens bestämmelser om fri- och rättigheter har bestämmelsen om hets mot folkgrupp ansetts hän—' förlig till den allmänna ordningen (se SOU 1975275 5. 203. jfr även KU 1974:21 s. 23).

• Sida 7
•  Original

Prop. 1981/82: 58 7

2.1.2 Reformförslag [ riksdagen m. m.

Brottet hets mot folkgrupp har de senaste åren vid några tillfällen be- handlats i riksdagen. Intresset har knutits till två frågor, dels huruvida målsägandetalan bör kunna förekomma vid detta brott. dels i vad mån invandrare som grupp erhåller tillräckligt skydd av bestämmelsen om brottet.

Med anledning av motioner har justitieutskottet i två betänkanden (JuU l979/80: 7 och l980/81:7). som har godkänts av riksdagen, uttalat sig mot tanken att införa en möjlighet att föra målsägandetalan vid brottet hets mot folkgrupp.

I det först nämnda riksdagsärendet yrkade motionären att företrädare för den folkgrupp som har hotats eller utsatts för missaktning skulle ges ställning som målsägande. Enligt utskottet (JuU 1979/80:7 s. 9) skulle betydande komplikationer uppkomma i den praktiska tillämpningen av en sådan bestämmelse. t.ex. om en främmande stat eller flera rivaliserande organisationer samtidigt önskar företräda en etnisk grupp eller invandrare av en viss nationalitet. Vidare måste enligt utskottet beaktas att det enligt en huvudprincip i svensk rätt är åklagare som väcker åtal vid brott samt att varje medborgare har möjlighet att ange brott till åtal och att påkalla prövning hos öVerordnad åklagare om åtal ej väcks. Samtidigt underströk utskottet vikten av att sådana kriminaliserade yttringar av hot mot eller missaktning för folkgrupp som motionen tar sikte på inte får tolereras och lämnas opåtalade. Härvidlag låg det enligt utskottet ett stort ansvar på de rättsvårdande organen. särskilt polis- och åklagarmyndigheterna.

I det senare ärendet hemställde motionären att diskrimineringsutred- ningen skulle få som tilläggsuppdrag att utreda hur innehållet i artikel 6 i rasdiskrimineringskonventionen, enligt vilken envar skall tillförsäkras verksamt skydd mot rasdiskriminerande handlingar. på ett tillfredsställan- de sätt skulle öVerföras till svensk rätt. Utskottet framhöll (JuU 1980/81: 7 5. 6) att det i första hand är genom den av Sveriges tillträde till rasdiskri- mineringskonventionen föranledda bestämmelsen om olaga diskriminering som den enskilde ges straffrättsligt skydd mot rasdiskriminerande hand- lingar. Vid detta och andra brott med rasdiskriminerande inslag. t.ex. olaga hot. ofredande, förtal och förolämpning. kan målsägandetalan föras. Att så inte kan ske vid brottet hets mot folkgrupp hänger. samman med att den straffbelagda gärningen är riktad mot en folkgrupp och inte mot enskil- da individer. Vidare framhöll utskottet att det saknades skäl att frångå den bedömning som gjordes när Sverige tillträdde rasdiskrimineringskonven- tionen att bestämmelserna i artikel 6 inte påkallade någon särskild lag- stiftningsåtgärd från svensk sida. Utskottet underströk att den omstän- digheten att utskottet avstyrkte bifall till motionen inte innebar att det inte av andra skäl än dem som anfördes i motionen kunde finnas anledning att undersöka om gällande lagstiftning rörande rasdiskriminering behöver ändras. t.ex. med hänsyn till problem som den ökande invandringen kan ha gett upphov till.

• Sida 8
•  Original

Prop. 1981/82: 58 8

Frågan i vad mån bestämmelsen om hets mot folkgrupp erbjuder invand— rarna tillräckligt skydd har i riksdagen varit föremål för en diskussion som föranleddes av en fråga till min företrädare (prot. 1979/80: 29 s. 117—119). Under det senaste riksmötet har riksdagen vidare. med godkännande av ett betänkande från justitieutskottet (JuU 1980/81:36"). avstyrkt bifall till en motion med hemställan att invandrare i allmänhet uttryckligen skulle om- fattas av brottsbalkens regel om hets mot folkgrupp. Utskottet hänvisade till att diskrimineringsutredningen avsåg att avge ett delbetänkande röran- de denna fråga.

2.1.3. Utredningen

Utredningen konstaterar att åtal för brott mot bestämmelserna om hets mot folkgrupp sällan förekommer. Under perioden 1973 till och med ut- gången av november 1980 förekom enligt utredningen 74 anmälningar med påstående om brott mot 16 kap. 8 & BrB. Endast några stycken ledde till åtal. När det gäller det motsvarande tryckfrihetsbrottet. där alltså JK är exklusiv åklagare. har enligt utredningen inte någon av de tillhopa 26 anmälningar som gjorts under perioden 1970— 1980 föranlett något åtal.

Enligt vad utredningen särskilt har uppmärksammat har man i rättstill- lämpningen intagit den ståndpunkten att en eller flera nationellt eller et- niskt bestämda folkgrupper måste vara direkt eller indirekt utpekade i ett uttalande för att handlingen skall vara straffbar. Begreppet invandrare har däremot ansetts omfatta en mångfald olika folkgrupper och därför vara ett alltför obestämt begrepp i detta sammanhang.

Olika angrepp på invandrare i flygblad (ett exempel har intagits i betän- kandet s. 45) har enligt utredningen bestått i nedsättande omdömen om demjust för att de inte är infödda svenskar. Det är därför. anser utredning- en. uppenbart att angreppen mot invandrargrupperna är grundade på att dessa inte har samma nationella eller etniska ursprung som svenskarna. Därtill kommer att angreppen ibland har även rent rasistiska förtecken.

Enligt utredningens åsikt har lagstiftaren avsett att angrepp av detta slag inte skall vara tillåtna. Utredningen erinrar om följande uttalande av depar- tementschefen ( prop. 1970: 87 s. 61 ):

Den nuvarande regeln om hets mot folkgrupp är begränsad på det sättet att den brottsliga handlingen skall vara riktad mot folkgrupp med viss härstamning eller viss trosbekännelse. Denna begränsning av vilka som är skyddade genom bestämmelsen torde innebära att vissa slag av förkastliga uttalanden eller andra meddelanden .är straffria. t.ex. prisande på sådant sätt av folkgrupp av viss ras eller med viss hudfärg att alla folkgrupper av annan ras resp. med annan hudfärg måste anses smädade. I dessa fall är den brottsliga handlingen'inte riktad mot en särskilt utpekad folkgrupp utan mot ett kollektiv av folkgrupper. I likhet med kommittén anserjag att även sådana indirekta påståenden om underlägsenhet hos icke särskilt angivna folkgrupper bör vara kriminaliserade.

• Sida 9
•  Original

Prop. 1981/82: 58 9

Utredningen menar att lagstiftaren i konsekvens med detta uttalande torde ha ansett det vara otillåtet att fälla ett yttrande av innebörden att svenskar är överlägsna samtliga övriga grupper av annan nationalitet. De ' här aktualiserade angreppen tar sig i stället uttrycket att folkgrupper med annan nationalitet än den svenska är en svår belastning för det svenska samhället. Det finns enligt utredningen inte några vägande skäl för att anse uttalanden av endast den ena typen som straffbara.

Vidare erinrar utredningen om att rasdiskrimineringskonventionen inne- bär att en konventionsstat är förpliktad att som förbrytelse. straffbar enligt lag. förklara allt spridande av idéer om överlägsenhet på grund av ras, hudfärg. härstamning eller nationellt eller etniskt ursprung (artiklarna ] och 4). Häri måste enligt utredningen anses ingå angrepp riktat mot ett kollektiv av folkgrupper på grund av att detta kollektiv inte har visst etniskt eller nationellt ursprung.

Sammanfattningsvis menar utredningen att angrepp på kollektiv av folk- grupper är minst lika allvarliga som de som riktar sig mot direkt utpekade etniska grupper. Eftersom de angrepp som har förekommit mot invandrar- na i Sverige inte har ansetts vara straffbara av åtalsmyndigheterna, föreslår utredningen att bestämmelserna om hets mot folkgrupp ändras så att det klart framgår av lagtexten att sådana handlingar är straffbara.

Efter en diskussion om olika tänkbara lagtexter har utredningen stannat för att föreslå en formulering som innebär att varje grupp av personer skyddas som utsätts för hot eller missaktning antingen på grund av att den tillhör folkgrupp av viss ras. med viss hudfärg. av visst nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse. eller också på grund av att den inte tillhör en sådan folkgrupp.

När det gäller frågan om en sådan ändrings inverkan på yttrande- och tryckfriheten menar utredningen att dessa friheter om förslaget genomförs - knappast lider någon inskränkning utöver den som nu innefattas i lagrum- met. En tillämpning av de principer som har lagts fast i de tidigare lagstift- ningsärcndena innebär enligt utredningen att en saklig kritik av invandrar- na inte skall vara straffbar. Detsamma gäller åsiktsyttringar om samhällets invandrings-. invandrar- och minoritetspolitik och de beslut i sådana frågor som träffas av offentliga organ. En annan sak — som enligt utredningen är viktig att poängtera — är att uttryck för missaktning för invandrare i Sverige eller för enskilda etniska grupper och liknande inte sällan tar formen av åsiktsyttringar av sistnämnda slag. Sådana uttryck kan vara att - hänföra till det straffbara området.

Utredningen nämner därefter att det kan ifrågasättas om inte bestämmel- . serna om hets mot folkgrupp. som för straffansvar förutsätter att gärnings- mannen har handlat med uppsåt. borde kompletteras med en bestämmelse som gör det straffbart att av vårdslöshet offentligen göra uttalanden som kan inge fruktan hos en folkgrupp eller som utsätter den för missaktning. Exempel på en sådan bestämmelse finns i utländsk rätt. Utredningen ”rl Riksdagen [981/82. ! rum]. Nr 58

• Sida 10
•  Original

Prop. 1981/82: 58 ' 10

avstår dock från att lägga fram förslag av denna innebörd. Som skäl anges bl. a. att en sådan bestämmelse antagligen skulle strida mot det allmänna rättsmedvetandet.

Beträffande brottet hets mot folkgrupp diskuterar utredningen avslut- ningsvis om åtalsreglerna bör kompletteras med en rätt för enskild att föra talan.

Utredningen. som konstaterar att högsta domstolen har slagit fast att någon mälsägande inte kan förekomma vid brottet hets mot folkgrupp. påpekar att det efter mönster av vissa specialstraffrättsliga regler är lagtek- niskt möjligt att tillägga t. ex. en organisation enskild talerätt vid hets mot folkgrupp. En sådan organisation skulle'enligt 20 kap. 16 & rättegångsbal- ken i fråga om åtal vara att anse som målsägande.

Enligt utredningens uppfattning har polis- och åklagarmyndigheter inte alltid prioriterat bevakningen av detta rättsområde tillräckligt högt. Detta förhållande kunde i och för sig vara ett skäl att låta intresseorganisationer få enskild åtalsrätt. Men utredningen menar att organisationer av detta slag inte har möjlighet att på ett effektivt sätt bevaka efterlevnaden av detta lagrum. Framför allt anser dock utredningen att det är angeläget att den i Sverige normala ordningen — att brott påtalas av allmän åklagare —- får- gälla fullt ut också vid brott främst riktade mot invandrar- och minoritets- grupper i landet; i motsatt fall finns en risk att polis- och åklagarmyndig- heter skulle komma att visa än mindre intresse för brottet hets mot folk- gr PIPP-

Förslaget att låta organisationer föra talan vid brottet hets mot folkgrupp bör enligt utredningen av de angivna skälen inte genomföras. Dessa skäl talar enligt utredningen ännu starkare mot att ge en enskild medlem av en angripen folkgrupp åtalsrätt. Slutligen avvisar utredningen tanken att om- formulera lagtexten så att även en enskild kan vara brottsobjekt — och därmed automatiskt få ställning som målsägande. Utredningen hänvisar här till att denna typ av handlingar redan stratfbeläggs genom andra regler i brottsbalken.

2.1.4. Remissutfailet istort

Utredningens förslag att utforma lagtexten så att det klart framgår att kollektiv av folkgrupper såsom invandrare och utlänningar omfattas av skyddet tillstyrks av en nästan enhällig remissopinion. Några instanser. t.ex. JK, anser dock att något behov av en utvidgning av paragrafens tillämpningsområde inte finns och avstyrker förslaget.

Några andra instanser. t.ex. yttrandefrihetsutredningen och Pressens samarbetsnämnd. menar att beskrivningen av den brottsliga handlingen måste övervägas på nytt för att yttrandefrihetens krav skall kunna tillgo- doses bättre än f.n. och enligt förslaget. Göta hovrätt ifrågasätter om inte lagstiftning i ämnet kan anstå tills diskrimineringsutredningens uppdrag i övrigt har slutförts.

• Sida 11
•  Original

Prop. 1981/82: 58 , 11

Utredningens ståndpunkt att något oaktsamhetsbrott motsvarande det uppsåtliga brottet hets mot folkgrupp inte bör införas har allmänt godtagits av remissinstanserna.

Även utredningens rekommendation att enskild åtalsrätt inte bör införas vid brottet hets mot folkgrupp har fått ett brett stöd under remissbehand- lingen. Från några håll. t. ex. av Sveriges advokatsamfund. framförs dock uppfattningen att organisationer som representerar invandrare bör ges rätt att väcka enskilt åtal.

Till vissa särskilda uttalanden som har gjorts vid remissbehandlingen återkommer jag.

Z.! .5 Vilken krets av människor här skyddas?

Som jag tidigare har nämnt tillkom den nuvarande lydelsen av bestäm- melsen om hets mot folkgrupp i samband med att Sverige tillträdde FN:s rasdiskrimineringskonvention. [ detta lagstiftningsärende vidgades bl.a. kretsen av de befolkningsgrupper som åtnjuter skydd enligt paragrafen. dvs. dennas s.k. brottsobjekt eller skyddsobjekt. Från att tidigare ha omfattat "folkgrupp med viss härstamning eller trosbekännelse" ändrades bestämmelsen till att gälla till förmån för "folkgrupp av viss ras. med viss hudfärg, av visst nationellt eller etniskt ursprung eller med viss trosbekän- nelse". Under förarbetena uttalade den dåvarande chefen för justitiede- partementet ( prop. 1970: 87 s. 73 ;jfr även 5. 61 som har återgivits i avsnitt 2.1.3 ) att det för straffbarhet inte skall krävas att någon eller några raser eller folkgrupper utpekas utan att ansvar skall kunna följa även om objek- tet för den brottsliga handlingen är mer allmänt. Bestämmelsen borde enligt departementschefen kunna tillämpas om t. ex. en viss ras prisas på sådant sätt att alla andra raser måste anses smädade. Mot detta uttalande gjordes ingen invändning av lagrådet eller under riksdagsbehandlingen.

Huruvida befolkningsgruppen "invandrare". dvs. de folkgrupperi Sve- rige som har det gemensamt att de har ett annat nationellt ursprung än majoritetsbefolkningen, skall anses som ett skyddsobjekt i bestämmelsen om hets mot folkgrupp behandlades inte uttryckligen under förarbetena. Som utredningen har påpekat har därefter rått olika uppfattningar om hur bestämmelsen är att förstå i detta hänseende. Det har i rättstillämpningen hävdats att en folkgrupp av ett bestämt nationellt eller etniskt ursprung måste vara åtminstone indirekt utpekad för att bestämmelsen skall vara tillämplig och att ett allmänt angrepp mot invandrare i Sverige därför inte omfattas av straffbarheten. Andra bedömare. såsom utredningen själv och. under remissbehandlingen. t. ex. JO. har utifrån det nyss återgivna motiv- uttalandet om att objektet för den brottsliga handlingen kan vara mera allmänt ansett att hot mot eller uttryck för missaktning för invandrare i allmänhet kan falla under bestämmelsen.

Självfallet är det främst genom saklig upplysning och information som man bör motverka olika former av diskriminering eller kränkande behand-

• Sida 12
•  Original

Prop. 1981/82: 58 . 12

ling av invandrare; straffbestämmelser fyller här endast en begränsad funktion. Den oklarhet som föreligger i fråga om den nu aktuella bestäm- melsens tillämpningsområde är emellertid otillfredsställande och bör lämp- ligen undanröjas.

Skall i enlighet härmed en ändring ske i brottsbalkens bestämmelse om hets mot folkgrupp måste den få slå igenom även i tryckfrihetsförordning- en. som är grundlag. Med hänsyn till de särskilda regler som gäller för ändring i grundlag kommer en ändrad lagstiftning knappast att kunna genomföras förrän med verkan fr.o.m. år 1986 om inte frågan tas upp nu. Bl.a. med hänsyn härtill anser jag mig inte kunna förorda att. som ifråga- satts från ett par håll under remissbehandlingen. ärendet skall vila i avvak- tan på fortsatt utredningsarbete.

Med hänsyn till den allmänna inriktningen av den reform som vidtogs i samband med Sveriges tillträde till rasdiskrimineringskonventionen håller jag det för min del inte för uteslutet att. om det aktuella problemet då hade berörts. lagstiftaren uttryckligen skulle ha förklarat att det kollektiv av folkgrupper som utgörs av invandrarna i Sverige med deras olika etniska och nationella ursprung skulle kunna vara objekt för den brottsliga hand- lingen. En sådan innebörd av straffbestämmelsen svarar också bäst mot innehållet i artikel 4 a i rasdiskrimineringskonventionen. enligt vilken Sverige har förpliktat sig att straffbelägga allt spridande av idéer om överlägsenhet på grund av ras, hudfärg-, härstamning eller nationellt eller etniskt ursprung.

Utvecklingen under den gångna tioårsperioden. då Sveriges karaktär av invandrarland har förstärkts och då olika uttryck för invandrarfrentlighet tyvärr av allt att döma har blivit vanligare. har understrukit det praktiska behovet av att straffbestämmelsen ömfattar också invandrare tagna som grupp. Enligt min mening bör därför, som utredningen med instämmande av flertalet remissinstanser har föreslagit. bestämmelsen om hets mot folkgrupp ändras så att det klart framgår att den skyddar också invandrare som grupp. En sådan justering 'av lagrummet måste ske under beaktande av de allmänna krav som i 2 kap. 13 s RF ställs upp som villkor för att begränsning skall kunna vidtas i bl.a. yttrandefriheten.

När det gäller utformningen av lagtexten 'såvitt rör skyddsobjektet för den brottsliga handlingen har utredningen diskuterat skilda alternativ och stannat för att beskriva objektet som "grupp av personer på grund av att den tillhör eller inte tillhör folkgrupp av viss ras. med viss hudfärg. av visst nationellt eller etniskt ursprung eller med viss trosbekännelse”. Detta lagtextförslag har under remissbehandlingen från flera håll kritiserats både av sakliga och av språkliga skäl. Några instanser har förordat att gruppen "invandrare" anges direkt i lagtexten.

Den ändring som skall vidtas nu bör enligt min mening klargöra att alla hotfulla eller föraktfulla angrepp av nu aktuellt slag mot en persongrupp omfattas av straffbarheten. så snart angreppet tar sin utgångspunkt i de -

• Sida 13
•  Original

Prop. 1981/82: 58 ' 13

angripna personernas rastillhörighet, hudfärger. nationella eller etniska ursprung eller trosbekännelser. Detta bör gälla även för fall då den utpe- kade gruppen består av personer av olika raser. hudfärger. nationaliteter eller religioner. Invandrare bör därmed tillhöra de grupper som skyddas av straffbestämmelsen men även exempelvis "färgade”. "utlänningar”, ”icke kristna" och liknande. I linje med vad som har förordats av flera remissinstanser anser jag med denna utgångspunktatt bestämmelsen lämp- ligen börjusteras på det sättet att vad som straffbeläggs blir att på visst sätt angripa "en grupp av människor med hänvisning till deras rastillhörighet. hudfärg. nationella eller etniska ursprung eller trosbekännelse”. Att ut- tryckligen nämna "invandrare" i paragrafen synes då överflödigt och möjligen även något missledande.

2.1.6. Hur bör den brottsliga handlingen beskrivas?

Under remissbehandlingen har flera instanser uttryckt oro för att be- stämmelserna om hets mot folkgrupp, särskilt efter en ändring i den rikt- ning som utredningen har föreslagit. alltför mycket inskränker yttrandefri- heten. Kritiken tarfrämst sin utgångspunkt i det förhållandet att kriminali- seringen gäller inte bara hot utan även uttryck för missaktning. Från flera håll erinras om att lagrådet i 1970 års lagstiftningsärende förordade att den brottsliga handlingen — liksom tidigare — borde anges som "hot, förtal eller smädelse”. Sveriges Radio AB och Pressens samarbetsnämnd re- kommenderar att straffbestämmelsen omformuleras med utgångspunkt i dessa rekvisit samt kompletteras med ett s.k. försvarlighetsrekvisit, dvs. en regel som utesluter ansvar i de fall då det var försvarligt av gärnings- mannen att yttra sig som han gjorde (jfr bl. a. förtalsbestämmelsen. 5 kap. 1 5 andra stycket BrB). Enligt yttrandefrihetsutredningen kan de företeel- ser som man vill motverka uppenbarligen hänföras till uppkomsten av stämningar som kan utlösa våldshandlingar eller andra övergrepp. Som straffbarhetsförutsättning bör därför enligt utredningen anges att den brottsliga handlingen skall ha bidragit till "uppkomsten av en hatisk stäm- ning som kan leda till övergrepp”.

Hänsynen till yttrande- och tryckfrihetens krav ägnades naturligtvis uppmärksamhet även i 1970 års lagstiftningsärende. då den nuvarande beskrivningen av den brottsliga handlingen tillkom. Lagrådet ansåg ( prop. 1970: 87 s. 126 ) att bestämningen "uttrycka missaktning" ledde till att gränsen mellan sakligt befogad kritik. som enligt remissen till lagrådet skulle vara tillåten, samt straffbar missaktning ibland blev flytande och svår att upprätthålla. Enligt lagrådet borde, som jag nyss nämnde, straff- barheten begränsas till "hot, förtal och smädelser". Med anledning härav framhöll departementschefen (s. 129) att han var medveten om att den föreslagna utvidgningen av det straffbara området kunde medföra vissa svårigheter vid gränsdragningen mellan tillåten, sakligt befogad kritik och straffbara uttalanden. Men enligt honom torde det över huvud taget inte

• Sida 14
•  Original

Prop. 1981/82: 58 14

vara möjligt att undvika sådana gränsdragningssvårigheter hur det straff- bara området än beskrevs och alltså inte heller om man behöll rekvisiten "förtal och smädelse". Departementschefen uttalade vidare att hänsynen till opinionsfriheten och kritikrätten inte borde kunna åberopas till skydd för uttalanden som uttrycker missaktning för en hel folkgrupp på grund av att denna t.ex. tillhör en viss nationalitet och av denna anledning skulle vara mindervärdig. Han såg därför inte tillräckliga skäl att frångå det remitterade förslaget.

Under riksdagsbehandlingen biträdde utskottet (majoriteten: ILU 1970:41 s. 50) departementsförslaget. Utskottet framhöll emellertid att begreppet missaktning måste tolkas med viss försiktighet. Härunder bör enligt utskottet inte innefattas alla uttalanden av nedsättande eller förned- . rande natur utan för straffbarhet bör krävas att det är fullt klart att uttalan- det överskrider gränsen för en saklig och vederhäftig diskussion rörande folkgruppen ifråga.

Själv finner jag det uppenbart att en allmän debatt. innehållande både sakuppgifter och värdeomdömen, måste kunna föras även om olika aspekter på folkgrupper som skiljer sig åt med hänsyn till ras. hudfärg. nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse. Inte minst viktigt är att ett utrymme för sådan debatt säkras när det gäller invandrarfrågor. Invandringen och invandrarnas förhållanden och levnadsmönster kommer. som Sveriges Radio har framhållit. i själva verket i framtiden att höra till de stora samhällsfrågorna. Att frihet därvid måste ges för åsikter om invand- ringspolitiken som även väsentligt avviker från de grundsatser som f. n. är allmänt accepterade i vårt land kan deti och för sig inte råda någon tvekan om.

Erfarenheterna från den hittillsvarande tillämpningen av bestämmelsen bekräftar knappast farhågorna för att den nuvarande lagtexten inte skulle göra det möjligt att i önskvärd utsträckning ta den hänsyn till yttrandefrihe- ten som de nyss återgivna förarbetena förutsätter. Vid en bokstavstolkning av paragrafen kan det emellertid möjligen hävdas att den inte ger någon ovillkorlig rätt att i neutral form framföra ens sanna eller seriöst under- ' byggda uppgifter, om dessa är sådana att de är ofördelaktiga för en viss folkgrupp. Om man. efter den justering i lagrummet som jag nyss har förordat. behåller dess nuvarande lydelse i övrigt. skulle det t. ex. kunna vara tveksamt om det alltid vore möjligt att fritt diskutera sociala problem inom invandrargrupper som sociologiska undersökningar. tidningsrepor- tage. kriminalstatistik eller andra fakta kan ge upplysning om. En sådan oklarhet i fråga om rättsläget kan enligt min mening inte godtas. Som yttrandefrihetsutredningen betonar vore det, med hänsyn inte minst till förhållandet mellan olika folkgrupper i vårt land, olyckligt om resultatet blev att opinionsbildningen i de aktuella frågorna delvis ägde rum i det fördolda. utom räckhåll för den- offentliga debatten.

Om man i samband med den nu aktuella justeringen av bestämmelsen

• Sida 15
•  Original

Prop. 1981/82: 58 15

vill precisera dess innebörd såvitt avser arten av de uttalanden som skall omfattas av kriminaliseringen. kan det synas ligga nära till hands att återgå till rekvisitet "förtal". Emellertid skulle tvekan då kunna uppkomma om bestämmelsens rätta innebörd. Enligt vanligt språkbruk torde förtal omfat- ta endast osanna eller ogrundade uppgifter. men i 5 kap. 1 & BrB används begreppet som benämning för ett brott som kan bestå även i att lämna sanna uppgifter (jfr prop. 1962: 10 del B 5. 146). Ett annat skäl mot den nu diskuterade lösningen är att en återgång till den tidigare beskrivningen skulle kunna uppfattas som om avsikten var att rasera det utvidgade skydd som man genom 1971 års lagstiftning avsåg att bereda mot olika kränkande uttalanden med rasistisk eller liknande anknytning.

Ett annat sätt att i lagtexten markera att ett utrymme måste finnas för den seriösa debatten även i dessa frågor skulle vara att — efter mönster av bestämmelserna om förtal och barnpornografibrott — från det straffbara området uttryckligen undanta gärningar som med hänsyn till omständighe- terna är försvarliga. Ett sådant försvarlighetsrekvisit passar dock enligt min mening mindre väl ihop med en grundläggande brottsbeskrivning som innehåller så värdeladdade ord som t. ex. "hota".

Ytterligare en utväg att avgränsa kriminaliseringen har föreslagits av yttrandefrihetsutredningen. Förslaget går som nämnts ut på att det som en straffbarhetsförutsättning skall krävas att gärningen i det särskilda fallet ”bidrager till uppkomsten av en hatisk'stämning som kan leda till över- grepp". Jag kan ha förståelse för de överväganden från utredningens sida som ligger till grund för förslaget. Det måste emellertid vara mycket svårt att i ett enskilt fall leda i bevis att en gärning har bidragit till att en ”stämning" av det slag som yttrandefrihetsutredningen åsyftar har upp- kommit: rekvisitet synes till sin karaktär vara något diffust. Risken med yttrandefrihetsutredningens förslag blir då att bestämmelsen om hets mot folkgrupp skulle komma att förlora praktisk betydelse. Detta gäller så - mycket mera som det enligt vad historien visar inte sällan är så att fientliga hållningar gentemot minoritetsgrupper uppkommer som en följd av en lång tids propaganda. vars slutresultat knappast kan förutses av den som på ett tidigt stadium har att ta ställning till ett konkret fall.

Mot yttrandefrihetsutredningens förslag synes också kunna anföras att en utformning av bestämmelsen enligt det förslaget inte skulle få en inrikt- ning som tillgodoser vad som får betecknas som huvudsyftet med FN:s rasdiskrimineringskonvention. nämligen att — med beaktande bl. a. av rätten till åsikts- och yttrandefrihet — motverka idéer om rasöverlägsen- het. Föreställningar om rasöverlägsenhet ärju ingalunda alltid eller kanske ens oftast kopplade till något rashat i egentlig mening: vanligast internatio— nellt sett är snarare att de utgår från en uppfattning om mindervärde hos den ena eller den andra rasen och tar sig uttryck på det sättet att en viss rastillhörighet anses diskvalificera från utövandet av medborgerliga och politiska rättigheter.

• Sida 16
•  Original

Prop. 1981/82: 58 16

Med beaktande av det anförda anser jag mig inte kunna godta det nu diskuterade förslaget från yttrandefrihetsutredningen. Över huvud taget tror jag det är svårt att på det här området nå fram till en ändamålsenlig avgränsning av kriminaliseringen genom att knyta straffbarheten till en viss effekt.

Yttrandefrihetsutredningen för emellertid fram ett annat förslag som det enligt min mening finns större anledning att ta fasta på. Utredningen förordar att man byter ut de i bestämmelsen förekommande orden ”uttryc- ker missaktning" mot ”uttrycker förakt". Förslaget motiveras med att "missaktning" framstår som alltför vidsträckt. Jag anser att en sådan justering skulle medföra vissa fördelar och förordar en lösning i enlighet härmed. Missaktning är. som lagrådet anförde år 1970. en något vag bestämning. medan ”förakt” otvivelaktigt språkligt bättre markerar det straffvärda området. Det är som jag nyss var inne på möjligt att man i begreppet missaktning kan tolka in uttalanden som endast syftar till att presentera vissa sakförhållanden av en för någon folkgrupp ofördelaktig karaktär. Använder man i stället förakt som brottsrekvisit. ser jag ingen fara för någon faktisk begränsning av utrymmet för en allmän debatt rörande exempelvis invandringspolitiken. förutsatt givetvis att denna inte förs i för invandrare direkt kränkande former. Detta gäller så mycket mera om man även beaktar de särskilda regler som gäller i fråga om bedömning- en av tryckta skrifter och i synnerhet den s.k. instruktionen i 1 kap. 4 & första stycket TF (jfr även 7 5 radioansvarighetslagen). Uttalanden som är rasistiskt präglade eller annars chikanerande för en folkgrupp torde där- emot med den angivna lösningen regelmässigt falla inom det straffbara området. Även vissa former av förlöjligande framställningar hör hit.

Genom att i enlighet med vadjag nu har föreslagit byta ut orden "uttryc- ker missaktning" mot ”uttrycker förakt" åstadkommer man alltså en språklig precisering som enligt gängse uppfattning om de aktuella ordens valörer klarare markerar det straffbara området. Denna språkliga precise- ring får naturligtvis inte tolkas så att enskilda folkgrupper får ett sämre skydd än de har i dag och utgör således inte grund för en mera restriktiv praxis hos rättsväsendets myndigheter vad gäller kraven på straffbarhet i nu angivna hänseende.

Självfallet bör hot mot en persongrupp av nu aktuellt slag även i fortsätt- ningen omfattas av straffbarheten.

Sammanfattningsvis föreslårjag att 16 kap. 8 & BrB ändras så att det blir straffbart som hets mot folkgrupp att offentligen eller eljest i uttalande eller annat meddelande som sprids bland allmänheten hota eller uttrycka förakt för en grupp av människor med hänvisning till deras rastillhörighet. hud- färg. nationella eller etniska ursprung eller trosbekännelse. En motsvaran- de ändring bör göras i 7 kap. 4 & TF för att den nya lydelsen skall kunna tillämpas också i fråga om framställningar i tryckta skrifter och i radio och TV.

• Sida 17
•  Original

Prop. 1981/82: 58 17

2.1.7. Vissa övriga frågor

Utredningen har i anslutning till sin behandling av brottet hets mot folkgrupp ifrågasatt om man inte borde införa en bestämmelse som gör det straffbart att av vårdslöshet offentligen göra uttalanden som kan inge fruktan hos en folkgrupp eller som utsätter den för missaktning. Utred- ningen har dock funnit att ett sådant oaktsamhetsbrott inte bör införas. Denna ståndpunkt har allmänt godtagits av remissinstanserna och ävenjag ansluter mig till den. särskilt som naturligtvis oaktsamhetsbrott inte utan mycket starka skäl bör tas in i tryckfrihetsförordningens brottskatalog.

Vid sin genomgång av de olika frågor som rör brottet hets mot folkgrupp har utredningen avslutningsvis tagit upp spörsmålet. om enskild åtalsrätt — genom organisation eller enskild person — bör införas vid detta brott. Utredningen själv har stannat för att rekommendera att enskild åtalsrätt inte införs. En så gott som enhällig remissopinion har instämt i utredning- ens uppfattning. Ävcn jag anser med hänsyn till den aktuella bestämmel- sens spceiella konstruktion att ansvaret för att beivra brottet hets mot folkgrupp lämpligen även i fortsättningen bör ligga uteslutande på rättsvä- sendets myndigheter. Samma ståndpunkt har som nämnts intagits av justi- tieutskottet i de av riksdagen godkända betänkandena JuU 1979/80: 7 och 1980/81: 7. vilka har redovisats i avsnitt 2.1.2.

Diskrimineringsutredningen hari olika sammanhang kraftigt understru- kit behovet av information i syfte att stävja tendenser till fördomar och diskriminering. Jag vill här erinra om att bl. a. statens invandrarverk har getts särskilda resurser för att genom informationsverksamhet främja för- ståelsen mellan invandrare och majoritetsbefolkningen. Diskrimineringsut- redningens arbete med att sammanställa en plan för samhällets insatser på detta område fortsätter. Behov av särskild information om bestämmelsen om hets mot folkgrupp föreligger också. Om riksdagen godkänner det föreliggande förslaget. får det ankomma på statens invandrarverk och övriga berörda organ att inom ramen för tillgängliga resurser svara för den information om den ändrade bestämmelsen som behövs utöver sådan som i vanlig ordning ges vid ny eller ändrad lagstiftning.

2.2. Förolämpning

Enligt 5 kap. 3 5 BrB är det straffbart som förolämpning att smäda annan genom kränkande tillmäle eller beskyllning eller genom annat skymfligt beteende mot honom. Gärningen skall inte bedömas som förolämpning om den är straffbar som förtal eller grovt förtal. Straffet är böter eller. vid grovt brott. böter eller fängelse i högst sex månader. I 5 kap. Så BrB finns bestämmelser om åtal för förolämpning och övriga

ärekränkningsbrott. Ärekränkningsbrotten får i princip åtalas bara av målsäganden. Förtal och grovt förtal får dock åtalas av allmän åklagare. om målsäganden anger brottet till åtal och åtal av särskilda skäl finnes T?. Riksdagen [%!/82. I saml. Nr 58

• Sida 18
•  Original

Prop. 1981/82: 58 18

påkallat ur allmän synpunkt. Under samma förutsättningar får allmänt åtal väckas för förolämpning mot någon i eller för hans myndighetsutövning. Särskilda åtalsregler finns vidare för förtal som har riktats mot avliden och för ärekränkningsbrott mot främmande makts statsöverhuvud eller repre- sentant här i riket.

Utredningen påpekar att det är mycket vanligt att enskilda personer t.ex. på arbetsplatser och i bostadsområden blir trakasserade enbart på grund av sitt etniska ursprung. Detta omvittnar enligt utredningen bl.a. invandrar- och minoritetsorganisationerna. Sådana trakasserier kan falla under straffbestämmelserna om olaga hot (4 kap. Såå BrB) eller ofredande ("4 kap. 7 5). men oftast torde det röra sig om förolämpning. Detta brott — i motsats till de två först nämnda -— faller dock inte under allmänt åtal. Enligt utredningen är det synnerligen otillfredsställande att en person som blir angripen på grund av sin ras. sin hudfärg, sitt nationella eller etniska ursprung eller sin trosbekännelse inte utan officiellt stöd kan vinna det skydd han behöver. Utredningen föreslår därför att allmänt åtal i de nyss angivna fallen skall kunna väckas om åklagaren, efter angivelse, finner att åtal är påkallat ur allmän synpunkt. Med rekvisitet att åtal skall vara påkallat ur allmän synpunkt avser utredningen att åtal skall väckas av åklagare endast i de mer svårartade fallen. t. ex. då någon vid upprepade tillfällen utsätts för förolämpning på sin arbetsplats eller i sitt bostadsområ- de. '

Utredningens förslag tillstyrks av flertalet remissinstanser. bl.a. RÅ. rikspolisstyrelsen. statens invandrarverk. ärkebiskopen. Sveriges förfat- tarförbund och samtliga invandrarorganisationer. En grupp instanser anser att utformningen av den föreslagna åtalsregeln bör samordnas med den som gäller vid förolämpning mot någon i eller för hans myndighetsutöv- ning. Bl.a. JK. överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt. länsåklagaren i Västmanlands län. JO och Sveriges domareförbund anser sålunda att det för åtal enligt den nya regeln bör krävas. förutom angivelse. att åtal av särskilda skäl är påkallat ur allmän synpunkt. Rikspolisstyrelscn föreslår att samordning skall ske på så sätt att rekvisitet "särskilda skäl" utmön- stras ur lagtexten. Göta hovrätt och domareförbundet anser att frågan bör tas upp först efter ett mera samlat övervägande av vilka kategorier som kan vara i behov av särskilt skydd, medan överåklagaren i Malmö åklagardistrikt avstyrker ändn'ngsförslaget.

För egen del vill jag först erinra om att åtalsreglerna vid ärekränknings- brotten ingående övervägdes i samband med brottsbalkens tillkomst med anledning av att straffrättskommittén hade föreslagit att dessa brott under vissa förutsättningar skulle läggas under allmänt åtal (prop. 1962: 10 del C s. 184). Motivet för kommitténs förslag var i huvudsak att en person som utsätts för svårartad ärekränkning inför den allmänna opinionen kan behö- va det stöd som det innebär att en allmän åklagare åtar sig han sak. Sedan förslaget hade mötts av kritik vid remissbehandlingen. förordades i propo-

• Sida 19
•  Original

Prop. 1981/82: 58 19

sitionen att förtaIS- och förolämpningsbrotten alltjämt i princip skulle vara målsägandebrott. Förslaget i propositionen. som följdes av riksdagen. grundades bl.a. på att det med kommitténs förslag fanns risk för att åklagarna skulle komma att betungas med ett mycket stort antal anmäl- ningar för ärekränkning.

Rent allmänt gäller naturligtvis att skäl kan anföras både för och emot den restriktiva hållning mot att föra ärekränkningsbrott under allmänt åtal som intogs vid brottsbalkens tillkomst. Det förtjänar dock framhållas att det redan genom brottsbalken har införts en möjlighet till allmänt åtal för förtal eller grovt förtal. när mycket starka skäl talar för det. I samband med att speciella Straffbestämmelser i brottsbalken har slopats har vid två tillfällen möjligheterna att väcka åtal enligt de allmänna åtalsreglerna för ärekränkning utökats i 5 kap. Så BrB. I det första fallet (prop. 1970: 125. lLU 47. rskr 267) har det gällt sådan ärekränkning av främmande makts statsöverhuvud och representant häri riket som innebär kränkning av den främmande makten. ] det andra (prop. 1975: 78. JuU 22. rskr 212) har det varit fråga om förolämpning mot någon i eller för hans myndighetsutöv- ning. Frågan om en mer generell utvidgning av möjligheten att väcka allmänt åtal har diskuterats bl. a. av yttrandefrihetsutredningen i debattbe- tänkandet (SOU 1979: 49) Grundlagsskyddad yttrandefrihet.

Diskrimineringsutredningens förslag att under vissa förutsättningar läg- ga förolämpning mot någon på grund av hans ras eller liknande under allmänt åtal har vunnit anslutning från flertalet håll vid remissbehandling- en. Även jag anser att de skäl som ligger till grund för förslaget är av betydande styrka. Visserligen kan det, som har framhållits under remiss- behandlingen, göras gällande att även andra grupper kan behöva det stöd från samhällets sida som det innebär att förolämpning läggs inom allmänt åtal. Som exempel har nämnts förolämpning mot någon på grund av hans fysiska eller psykiska handikapp. Underlag för en'samlad bedömning av vilka grupper som kan tänkas behöva ett sådant utvidgat skydd finns dock inte i detta lagstiftningsärende. Vad som har framkommit i ärendet leder emellertid otvivelaktigt till den slutsatsen att det från både principiella och praktiska utgångspunkter är särskilt viktigt att samhället stöder den som blir angripen på rasistisk eller liknande grund. Jag fäster mig då inte minst vid vad bl.a. RÅ har påpekat om att förolämpningsbestämmelserna i praktiken förlorar sin skyddsverkan för invandrares och utlänningars del. eftersom dessa på grund av bristande förtrogenhet med svenska förhållan- den ofta saknar förmåga att själva väcka talan. Med hänsyn till det anförda och när det som här gäller inte att utvidga straffbarheten utan endast utrymmet för allmänt åtal anser jag inte att det skulle vara försvarligt att. som ifrågasatts från ett par håll. avvakta resultatet av fortsatta utredningar på området. Jag förordar därför att en möjlighet nu införs att väcka allmänt åtal i de fall som utredningen har åsyftat.

Ätalsregeln bör enligt min mening — i överensstämmelse med vad som

• Sida 20
•  Original

Prop. 1981/82: 58 20

gäller vid förolämpning mot någon i eller för hans myndighetsutövning — utformas så att för åtal skall krävas dels att målsäganden anger brottet till åtal. dels att åtal av särskilda skäl är påkallat ur allmän synpunkt. Som har påpekats från flera håll under remissbehandlingen. t.ex. av J(). torde en så avfattad regel garantera den återhållsamma tillämpning av åtalsregeln som utredningen åsyftar. Jag ansluter mig alltså till utredningens uttalande att åtal bör väckas endast i mera svårartade fall. t. ex. då någon vid upprepade tillfällen utsätts för förolämpning på sin arbetsplats elleri sitt bostadsområ- de.

2.3. Förbud mot organisationer som främjar rasdiskriminering

1 artikel 4 b i rasdiskrimineringskonventionen föreskrivs att organisatio- ner. som främjar och uppmanar till rasdiskriminering. samt deltagande i sådana organisationer skall olagligförklaras av konventionsstaterna.

Utredningen erinrar om att frågan huruvida förbud mot organisationer av angivet slag borde införas i svensk lag diskuterades när Sverige tillträd- de rasdiskrimineringskonventionen. Frågan besvarades då nekande. Som skäl för att inte införa något förbud anförde departementschefen följande (prop. 1970187s. 64):

Med anledning av denna föreskrift kan erinras om att främjande av eller uppvigling till straffbar rasdiskriminering kan beivras med stöd av BrB:s medverkansregler resp. uppviglingsbestämmelsen i 16 kap. 55 BrB. Med- lem i sammanslutning varom nu är fråga kan alltså. liksom givetvis även andra personer. i vissa fall redan nu fällas till ansvar för sådana handlingar som enligt den nu aktuella delen av art. 4 skall vara förbjud-na. Frågan är om kriminalisering dessutom bör ske dels av annat deltagande i samman- slutning av ifrågavarande slag. dels av bildande av sådan sammanslutning. Som exempel på den förstnämnda kategorien kan nämnas att medlem vidtar åtgärd som är ägnad att främja rasdiskriminering som är straffbar men inte kommer till stånd och att medlem uppmanar till rasdiskriminering som inte är kriminaliserad. .

Handlingar av nu angivna slag är självfallet starkt förkastliga från mora- Iisk synpunkt. Av remissinstanserna har LO och socialvårdsstyrelsen i Malmö förordat förbud mot nu ifrågavarande organisationer under fram- hållande av att sådant förbud kan ha förbyggande verkan. Jag vill inte bestrida riktigheten i och för sig av denna uppfattning. Den effekt man sålunda vill nå med ett uttryckligt förbud kan emellertid enligt min mening i viss utsträckning vinnas genom de förslag till kriminalisering i övrigt som jag har berört förut eller kommer att lägga fram i det följande. Jag anser därför inte att något starkt behov av kriminalisering av nu angivna hand- lingar f.n. föreligger i Sverige. Principiella skäl kan också anföras mot att straffbelägga uppvigling till icke kriminaliserad rasdiskriminering.

Utredningen påpekar vidare att FN:s rasdiskrimineringskommitté sena- re har kritiserat Sverige för dess ställningstagande i detta hänseende. Flertalet medlemmar i kommittén har menat att artikel 4 b tar sikte på ett

• Sida 21
•  Original

Prop. 1981/82: 58 21

direkt förbud riktat mot organisationer i fråga och att det inte räcker med det indirekta skydd Sverige har.

Från svensk sida har mot kritiken anförts (fjärde FN-rapporten 1979) att varje nation enligt svenskt synsätt har rätt att själv bestämma de tekniska och lagliga metoder som fordras för att införa konventionens bestämmel- ser. Vidare har framhållits att konventionens krav i svensk rätt tillgodoses genom bestämmelsen om hets mot folkgrupp. som i praktiken gör det straffbart att verka för en sådan organisation. Slutligen har påpekats att Sverige. när under 1970-talet den ganska utförliga fri- och rättighetsregle- ringen infördes i regeringsformen , uttryckligen höll en möjlighet öppen att införa ett förbud mot organisationer som främjar rasdiskriminering. om detta senare skulle visa sig behövas. ] 2 kap. 149" andra stycket RF har nämligen särskilt angetts att föreningsfriheten får begränsas bl.a. såvitt gäller sammanslutningar. vilkas verksamhet innebär förföljelse av folk- grupp av viss ras. med viss hudfärgleller av visst etniskt ursprung.

Utredningen ansluter sig själv till uppfattningen att bestämmelserna om hets mot folkgrupp ger tillräckligt skydd mot organisationer som ägnar sig åt förföljelse av invandrar- och minoritetsgrupper, eftersom medlemmarna i organisationerna straffas om de för ut organisationernas budskap. Enligt utredningens bedömning förekommer f.n. i Sverige heller knappast några mera betydande organisationer av detta slag. Något behov av ett förbud mot sådana organisationer föreligger därför enligt utredningens mening inte f.n.

Utredningens ståndpunkt har med få undantag godtagits under remissbe- handlingen. De instanser som rekommenderar att ett förbud mot organisa- tioner som främjar rasdiskriminering införs nu betonar att förbudet kan ha förebyggande verkan.

Själv ansluterjag mig så till vida till kommitténs uppfattning attjag anser att något behov av ett förbud av nu aktuellt slag inte f.n. föreligger för svensk del och att den linje i fråga om den svenska ståndpunktens överens- stämmelse med rasdiskrimineringskonventionen som Sverige har hävdat är väl försvarbar från folkrättsliga utgångspunkter. Kvar står emellertid att detta synsätt från tid till annan har mötts av kritik inom FN:s rasdiskrimi- neringskommitté. Man har sannolikt anledning att räkna med att det här gäller en kritik som kommer att upprepas i samband med rasdiskrimine- ringskommitténs återkommande granskning av de svenska rapporterna till kommittén. Detta skulle i sig kunna anses tala för att uttryckliga bestäm- melser i ämnet bör meddelas oavsett det praktiska behovet.

Emellertid står klart att tillräckligt underlag för ett ställningstagande till hur eventuella bestämmelser i detta ämne skulle kunna tänkas bli utfor- made inte finns i detta lagstiftningsärende. Med hänsyn härtill och till den uppfattning som har redovisats av utredningen och remissinstanserna har jag inte ansett mig här böra ta upp frågan om ett organisationsförbud. Det kan dock inte uteslutas att denna fråga får behandlas på nytt i annat

• Sida 22
•  Original

Prop. 1981/82: 58 22

sammanhang. Härvid får beaktas inte minst om utvecklingen i Sverige vad gäller denna typ av organisationer ger anledning till detta.

Det skulle naturligtvis kunna hävdas att formuleringen i 2 kap. 145 andra stycket RF bör anpassas till den här föreslagna lydelsen av bestämmelsen om hets mot folkgrupp. Men jag anser för min del inte tillräckliga skäl föreligga för att föreslå en sådan justering av grundlagsbestämmelsen.

3. Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartemcntet upprättats förslag till

1. lag om ändring i tryckfrihetsförordningen ,

2. lag om ändring i brottsbalken . Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.

4. Specialmotivering

4.1. Bestämmelserna om hets mot folkgrupp (16 kap. 85 BrB och 7 kap. 45 TF)

Enligt förslaget skall beskrivningen av brottet hets mot folkgrupp både i 16 kap. 85 BrB och i 7 kap. 45 8 TF ändras så att bestämmelsen träffar den som i offentligt uttalande eller annars i meddelande som sprids bland allmänheten hotar eller uttrycker förakt för en grupp av människor med hänvisning till deras rastillhörighet. hudfärg. nationella eller etniska ur- sprung eller trosbekännelse. Förslaget innebär två ändringar i förhållande till gällande rätt. Dels ändras beskrivningen av den brottsliga handlingen. dels vidgas beskrivningen av bestämmelsernas skyddsobjekt.

Den brdttsliga handlingen” har hittills bestått i att hota eller uttrycka missaktning för folkgrupp av viss ras e. d. Rekvisitet "hot" står kvar i den nya lydelsen, medan däremot "missaktning" har bytts ut mot ”förakt". Som har angetts i den allmänna motiveringen ( avsnitt 2.1.6 ) avses med ändringen i denna del att av hänsyn till yttrandefriheten uppnå en precise- ring av det straffbara området.

Med denna precisering torde det till en början vara fullt klart att den som i vederhäftiga och sakliga former för en debatt som rör en eller flera etniska folkgrupper inte skall drabbas av ansvar. även om de sakuppgifter som förs fram kan — för att citera Sveriges Radios remissvar — "uppfattas som besvärande eller irriterande av enskilda invandrare, invandrargrupper och andra". Motsvarande gäller regelmässigt även för värderingar som fram- förs i sådana former. Ingalunda ovanligt är emellertid att exempelvis kritik mot den svenska invandringspolitiken framförs i vulgär form och med osakliga argument. Inte heller en sådan framställning avses dock falla

• Sida 23
•  Original

Prop. 1981/82: 58 23

under det straffbara området annat än när den uttrycker hot mot eller förakt för invandrare eller andra grupper. vilket i och för sig inte alltid behöver vara fallet.

' Att smäda en etnisk grupp, dvs. att på ett förolämpande eller kränkande sätt tillskriva den vanhedrande eller annars chikanerande egenskaper. faller däremot regelmässigt inom det straffbara området. Uppgifter som i och för sig kan betecknas som sanna kan också ibland framställas på sådant sätt att de ger klart uttryck för förakt. Även vissa former av förlöjligande framställningar kan ge uttryck för förakt och således föranle- da ansvar. Ofta förekommer emellertid i pressen och andra media mera oförargliga framställningar av anekdottyp. Sådana framställningar avses inte vara straffbara. Jag vill vidare hänvisa till vad som i 1970 års lagstift- ningsärende framhölls om uttalanden som innefattar kritik mot en viss stat för handlingar för vilka dess regering är ansvarig. ] den mån sådana uttalanden skulle kunna uppfattas som uttryck för förakt även mot med- borgarna i den staten får straffbarhet som regel anses utesluten redan på den grunden att kravet på uppsåt hos gärningsmannen att uttrycka förakt för folkgruppen som sådan inte är uppfyllt (jfr prop. 1970: 87 s. 126—127 och 129—130).

Beskrivningen av bestämmelsernas skyddsobjekt har i förslaget ändrats från att avse hot e.d. mot "folkgrupp av viss ras. med viss hudfärg. av visst nationellt eller etniskt ursprung eller med viss trosbekännelse" till att gälla angrepp på ”en grupp av människor med hänvisning till deras rastill- hörighet. hudfärg. nationella eller etniska ursprung eller trosbekännelse". Som jag har anfört i den allmänna motiveringen ( avsnitt 2.1.5 ) är avsikten härmed att klargöra att alla rasistiska och liknande angrepp på en grupp personer omfattas av straffbarheten och detta även om gruppen skulle bestå av människor av olika raser. hudfärger. nationella eller etniska ursprung eller religioner. exempelvis invandrare i allmänhet. Trots att ordet ”folkgrupp” inte längre nämns i själva brottsbeskrivningen torde det av bestämmelsens avfattning tillräckligt klart framgå att bestämmelsen liksom f.n. endast avses skydda kollektivt bestämda grupper och alltså inte enskilda identifierbara individer. Bestämmelsen om hets mot folk- grupp skyddar alltså varken f.n. eller enligt förslaget exempelvis en familj som utsätts för förföljelse i ett bostadsområde på grund av nationell eller etnisk tillhörighet. För förföljelser av det slaget finns andra straffbestäm- melser. t. ex. om olaga hot. ofredande och förolämpning (se under 4.2).

Uttrycket "med hänvisning till" rastillhörighet e. d. skall inte uppfattas så att exempelvis den ras eller de raser som det är fråga om i det särskilda fallet uttryckligen behöver omnämnas för att framställningen skall vara straffbar. Även en indirekt hänvisning till öknamn eller annan kränkande benämning på rasen i fråga eller invandrare i allmänhet kan självfallet falla under det straffbara området.

• Sida 24
•  Original

Prop. 1981/82: 58 24

JK har under remissbehandlingen kritiserat utredningens förslag bl. a. för att den förordade utvidgningen av skyddsobjektet leder till att inom det straffbara området kan komma att falla även angrepp på majoritetsgrup- per. i vårt land de infödda svenskarna. Denna kritik drabbar emellertid i så fall även gällande rätt. Någon nackdel ligger enligt min mening inte i detta. Det får f. ö. bedömas som tveksamt om något undantag i aktuellt hänseen- de skulle ha varit förenligt med rasdiskrimineringskonventionen.

4.2. Ätalsregeln vid förolämpning (5 kap. 55 BrB)

Enligt 5 kap. Så första stycket BrB i gällande lydelse får åtal för brotten förtal. grovt förtal och förolämpning i princip väckas bara av målsäganden. För förtal och grovt förtal får dock allmänt åtal väckas. om målsäganden anger brottet till åtal och åtal av särskilda skäl finnes påkallat ur allmän synpunkt. Under samma förutsättningar får också allmänt åtal väckas för förolämpning mot någon i eller för hans myndighetsutövning. [ paragrafens andra och tredje stycken finns ytterligare åtalsregler beträffande ärekränk— ningsbrotten.

Den nu föreslagna ändringen innebär att allmänt åtal skall kunna väckas också för förolämpning mot någon med hänvisning till hans rastillhörighet. hudfärg, nationella eller etniska ursprung eller trosbekännelse. om måls- äganden anger brottet till åtal och åtal av särskilda skäl är påkallat ur allmän synpunkt. Av kravet på att åtal av särskilda skäl skall vara påkallat ur allmän synpunkt framgår att allmänt åtal skall väckas endast i mera svårartade fall av sådana förolämpningar som anspelar på ras eller liknan- de kännetecken. t.ex. då någon vid upprepade tillfällen utsätts för sådan förolämpning på sin arbetsplats eller i sitt bostadsområde.

Den nya regeln har placerats i en tredje mening i paragrafens första stycke. dit av redaktionella skäl ocksä åtalsregeln beträffande förolämp- ning mot någon i eller för hans myndighetsutövning har förts.

4.3 lkraftträdandet

Jag har tidigare föreslagit att en ändring görs bl. a. i tryckfrihetsförord- ningen. För ändring i tryckfrihetsförordningen. som är grundlag. krävs enligt 8 kap. 15.5 RF två likalydande beslut av riksdagen med val till riksdagen däremellan. Vidare krävs — om undantag inte medges i viss ordning — att minst tio månader förflyter mellan den tidpunkt. då ärendet första gången anmäls i riksdagens kammare. och valet.

Under förutsättning att det föreliggande förslaget bordläggs i sådan tid att tio månader därefter hinner förflyta fram till dagen för nästa ordinarie val till riksdagen, som infaller den 19 september 1982. bör den föreslagna lagstiftningen lämpligen träda i kraft den ljanuari 1983.

• Sida 25
•  Original

Prop. 1981/82: 58 25

Av 7å lagen (1964: 163) om införande av brottsbalken följer att ändring- en i 5 kap. Så BrB inte får tillämpning på brott som har begåtts före ikraftträdandet. Detsamma gäller enligt Så nämnda lag i fråga om ändring- en i 16 kap. 85 BrB till den del ändringen innefattar en utvidgad kriminali- sering.

5. Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till 1. lag om ändring i tryckfrihetsförordningen . 2. lag om ändring i brottsbalken .

6. Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

• Sida 26
•  Original

Prop. 1981/82: 58 26