NJA 2020 s. 169
Ansvar för grov misshandel. 1. Tillfällig sinnesförvirring utgör inte en särskild grund för ansvarsfrihet utan får vägas in i uppsåtsbedömningen. 2. En tilltalad som begått en gärning i ett akut psykotiskt tillstånd har frikänts från åtal för uppsåtligt brott, eftersom han ansetts inte vara i tillräcklig grad medveten om sitt handlande.
Linköpings tingsrätt
Allmän åklagare väckte vid Linköpings tingsrätt åtal mot P.W. för grov misshandel enligt följande gärningsbeskrivning.
P.W. har misshandlat K.W. genom att han knuffat ner henne mot en säng, hållit fast henne och tryckt ner henne mot sängen samtidigt som han tryckt sina f ingrar i hennes mun och vänstra öga. Det hände den 7 februari 2019 på – – –.
K.W. orsakades
– blödningar och slitskador i och kring det vänstra ögat,
– näthinneavlossning i vänstra ögat,
– underhuds- och mjukdelsblödningar i övriga delar av ansiktet, på huvudet och på kroppen,
– överhudsavskrapningar i ansiktet,
– slemhinneskador i munnen,
– fraktur genom främre delen av en bröstkota,
– andnöd och
– smärta.
Skadorna i den vänstra ögonregionen har gett upphov till en kraftig synnedsättning.
Brottet bör bedömas som grovt dels eftersom K.W. tillfogats en svår kroppsskada, dels eftersom P.W. genom sitt handlande visat särskild hänsynslöshet och råhet.
P.W. begick gärningen med uppsåt.
Domskäl
Tingsrätten (ordförande rådmannen Henrik Ibold) anförde i dom den 3 juni 2019 följande.
DOMSKÄL
Skuld
K.W. och P.W. har hörts. På åklagarens begäran har vittnesförhör hållits med M.S., V.B., J.H., L.M. och G.B. Åklagaren har åberopat viss skriftlig bevisning.
Av utredningen har inledningsvis följande framgått. K.W. är mor till P.W. Vid tiden för den åtalade gärningen var P.W. på besök hemma hos K.W. K.W. blev under natten misshandlad på sätt som anges i gärningsbeskrivningen och erhöll av detta de skador som där anges. Kort efter misshandeln påträffades P.W. av polis i källaren i ett flerfamiljshus på Stationsvägen en bit från K.W:s hus. Polisen spårade med hund sträckan mellan husen. P.W. var naken och blodig. Han hade innan han gått ned i källaren försökt komma in i en lägenhet i huset. Vid brottsplatsundersökningen påträffades en del blod. Vidare konstaterades att ett fönster på ovanvåningen där K.W. blivit misshandlad var krossat och att blod förekom på husets fasad. Analys av detta blod har visat att det kommer från P.W. Kroppsundersökning av P.W. har påträffat skador vilkas utseende möjligen talar för att de uppstått av tänder.
K.W. har uppgett i huvudsak följande. Dagarna före den åtalade gärningen hade hon och P.W:s far, som hon inte bor tillsammans med men har frekvent kontakt med, uppmärksammat att P.W. visat tecken på stor stress som hon tolkade som orsakad av P.W:s arbetsbelastning på jobbet som lärare, hans samtidiga studier i pedagogik och konstvetenskap samt hans drivande av eget företag. Dagen före gärningen pratade P.W. med henne på ett sätt som var olikt denne och framstod som verklighetsfrånvänt med en religiös underton. Hon hade inte tidigare märkt av någon religiositet hos P.W. I anledning av P.W:s tillstånd ringde hon akutpsyk för att försöka ordna hjälp, men denna kontakt ledde inte till något. Den 6 februari 2019 kom P.W. hem till henne på kvällen och sov över. Det var bara de två i huset. Under natten vaknade hon av omänskliga skrik. Hon gick upp och mötte P.W. som anföll henne skrikande ”vik hädan Satan” och ”jag skall döda dig din djävul” samt misshandlade henne på sätt anges i gärningsbeskrivningen. Hon uppfattade det som att P.W. såg djävulen i henne. Hon kan idag inte komma ihåg att han sade som antecknats i polisförhör ”jag skall döda dig kärring jävul” men eftersom det står antecknat måste det vara så. Hon bet honom och lyckades ta sig loss och fly ned till husets undervåning varifrån hon ringde polisen. Hon känner till att P.W. har en konflikt med en tidigare arbetskamrat som heter I.B. och att denne har hotat P.W. Hon var med P.W. i januari 2019 på en bensinstation där de stötte på I.B. Beträffande hennes skada på ögat ser hon mycket dåligt på ögat idag. Hon har fått beskedet att man förhoppningsvis kan rädda något av synen på ögat; om något halvår skall ställning tas till om hornhinnan skall transplanteras.
P.W., som förnekat gärningen och i andra hand bestritt ansvar under åberopande av bristande uppsåt att skada K.W., har uppgett i huvudsak följande. Han mådde bra före händelsen. Han åkte hem till K.W. för att sova över där. Under natten vaknade han av ett ljud. En man vid namn I.B. kom upp för trappan och misshandlade honom på armarna, bröstet och axlarna. I.B. misshandlade även K.W. I.B. fortsatte att misshandla honom och knuffade sedan ut honom från fönstret varefter ambulans kom och körde honom till sjukhuset. Han kommer inte ihåg att han varit i något flerfamiljshus. Senast han såg I.B. var i januari 2019 vid en bensinstation då denne skrek åt honom. Han blev misshandlad av I.B. 2016 och polisanmälde detta. Polisen som tog upp anmälan hette J.M. Han minns inte att han i polisförhör sagt att han mindes att han var i flerfamiljshuset på Stationsvägen där han påträffades av polis. Han vet att där bor en man vid namn K.M. men vet inte så mycket om honom. Han är inte religiös och är främmande för de uttryck som K.W. påstått att han har använt.
M.S. har uppgett i huvudsak följande. Han är polis och var med i en patrull som ingrep i anledning av aktuell händelse. Då de kom till Stationsvägen och påträffade P.W. sade denne att han var Guds son eller Guds barn och att de inte skulle skada honom. Han följde med i ambulansen när P.W. kördes till sjukhuset. Som han kan minnas idag sade P.W. i ambulansen att han sett djävulen och att han skadat och dödat sin mamma. I sin pm har han dock skrivit att P.W. sade att han sett djävulen i sin mamma och velat döda sin mamma. Han är säker på att vad som angetts i pm:en är riktigt med reservation för att han är osäker på om P.W. sade Guds son eller Guds barn samt om han sade att han dödat sin mamma eller ville döda henne.
V.B. har uppgett i huvudsak följande. Han är polis och ingick i en patrull som anlände till – – –. K.W. sade till honom att P.W. försökt döda henne och sagt att hon var Satan och att han skulle driva djävulen ur henne.
– – –
L.M. har uppgett i huvudsak följande. Hon är ambulanssjuksköterska och var i den egenskapen på – – – med anledning av aktuell händelse. K.W. uppgav för henne att P.W. misshandlat henne på sätt anges i gärningsbeskrivningen under utropen ”dö jävla kärring” och ”vik hädan” samt att hon lyckades bita honom innan han hoppade ut genom fönstret.
G.B. har uppgett i huvudsak följande. Hon bor i en lägenhet på Stationsvägen. Där påträffade hon P.W. naken och blodig. P.W. sträckte armarna mot henne och sade att hon var hans mamma. Hon uppfattade också att han nämnde K.M:s namn. Hon uppfattade honom som apatisk.
Tingsrätten gör följande bedömning.
K.W:s uppgifter om händelseförloppet och hennes utpekande av P.W. som gärningsmannen, vilka uppgifter bedöms som trovärdiga och tillförlitliga i sig, får övertygande stöd av utredningen i övrigt, inte minst den spårning med hund som g jorts samt den kroppsundersökning som g jorts av P.W. Vidare får uppgifterna stöd av vad som redovisats av vad P.W. kort efter händelsen uppgett för de poliser som ingripit mot honom. Vad P.W. själv uppgett om att fråga är om en annan gärningsman har inte förmått förta styrkan av denna utredning. Det är således visat att han har misshandlat K.W. på sätt åklagaren påstått.
När det gäller bedömningen av vilket uppsåt P.W. haft är klart av vad som förekommit och vad som framgått av företagen rättspsykiatrisk undersökning att han lidit av en sinnesförvirring med vanföreställningar som nedsatt hans förmåga att inse gärningens innebörd. Frågan är då vad han insett att han misshandlade. Det är straffrättsligt sett skillnad på att misshandla vad man tror är djävulen, som inte är en person i brottsbalkens mening varför handlandet inte är straffbart, och en person som man menar är besatt av djävulen. Av vad som redovisats av hållna förhör och vad som framkommit om P.W:s psykiska hälsa anses visat att han insett att han misshandlade K.W. även om så kan ha skett under föreställningen att hon var besatt av djävulen och att han skulle driva denne ur henne. P.W. har då haft i vart fall ett insiktsuppsåt, också kallat indirekt uppsåt, till misshandeln av K.W. De omständigheter som föranlett gärningen kan anses som förmildrande men förtar inte att gärningen, främst med hänsyn till den svåra kroppsskada den medfört och den hänsynslöshet som visats, oavsett vilken uppfattning P.W. kan ha haft om att K.W. var besatt, bör bedömas som grov misshandel.
PÅFÖLJD
För brottet är föreskrivet fängelse. I den rättspsykiatriska undersökningen bedöms att P.W. begått gärningen under inverkan av en allvarlig psykisk störning, att P.W. lider av en allvarlig psykisk störning, att P.W. till följd av sitt psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt har behov av rättspsykiatrisk vård som är förenad med frihetsberövande och tvång samt att det därmed f inns medicinska förutsättningar att överlämna P.W. till rättspsykiatrisk vård. Tingsrätten delar denna bedömning. Det f inns skäl att förena vården med särskild utskrivningsprövning.
DOMSLUT
P.W. döms för grov misshandel enligt 3 kap. 6 § 1 st. BrB och överlämnas till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.
– – –
Göta hovrätt
P.W. överklagade i Göta hovrätt och yrkade att hovrätten skulle frikänna honom.
Åklagaren motsatte sig att tingsrättens dom ändrades.
Domskäl
Hovrätten (hovrättspresidenten Charlotte Brokelind, hovrättsråden Christer Ganelind, referent, och Thobias Wilhelmsson samt två nämndemän) anförde i dom den 6 augusti 2019 följande.
HOVRÄTTENS DOMSKÄL
Skuld
P.W. har i skuldfrågan g jort gällande att det är en annan person som har misshandlat hans mor. För det fall hovrätten skulle komma fram till att P.W. är gärningsman har han invänt att han inte har haft uppsåt att misshandla sin mor, alternativt att hans handlande med hänsyn till hans sjukdomstillstånd vid gärningstillfället ska vara ursäktligt (och att han därför ska gå fri från ansvar).
När det gäller frågan om vem som är gärningsman konstaterar hovrätten att bevisningen till stöd för att det är P.W. som misshandlat sin mor är mycket stark. P.W:s uppgifter i denna del får, sett i ljuset av den övriga utredningen, bedömas ha ett mycket svagt bevisvärde. Hovrätten gör därför samma bedömning som tingsrätten och kommer fram till att det är bevisat att det är P.W. som g jort sig skyldig till den åtalade gärningen.
Nästa fråga är om P.W., med hänsyn till sin psykiska sjukdom, hade uppsåt till att misshandla sin mor. Den grundläggande förutsättningen för att uppsåt över huvud taget ska kunna föreligga brukar formuleras som ett krav på att gärningsmannen ska ha varit i tillräcklig grad medveten om vad han g jort. Kan en gärningsman med hänsyn till sin psykiska sjukdom inte anses ha handlat med uppsåt ska således inte något uppsåtligt brott anses begånget. I detta fall är klarlagt att P.W. befann sig i ett psykotiskt tillstånd med förvrängd verklighetsuppfattning och att hans beteende framstod som desorienterat. Uppgifterna från K.W., M.S. och L.M. om vad P.W. ska ha sagt under och efter misshandeln, visar dock att P.W. vid gärningen måste anses ha varit i tillräcklig grad medveten om att det var sin mor han attackerade och att han därför måste anses ha handlat uppsåtligt. P.W:s invändning i denna del kan alltså inte frita honom från ansvar.
Slutligen är då frågan om hans handlande med hänsyn till hans sjukdomstillstånd ska vara ursäktligt och att han därför ska gå fri från ansvar. Av 24 kap. 9 § BrB framgår att en gärning som någon begår i villfarelse rörande dess tillåtlighet inte ska medföra ansvar om villfarelsen, på grund av att fel förekommit vid kungörandet av den straffrättsliga bestämmelsen eller av annan orsak, var uppenbart ursäktlig. Annan orsak kan alltså bara beaktas om den gör villfarelsen uppenbart ursäktlig. Enligt praxis måste det bli fråga om situationer som ligger nära de typer av fall lagstiftningen bygger på och under alla förhållanden gälla enbart fall som är mycket särpräglade (se rättsfallet NJA 2012 s. 564). P.W:s psykiska tillstånd är allvarligt men kan inte anses utgöra ett så särpräglat individuellt fall att det motiverar en tillämpning av regeln om frihet från ansvar.
Hovrätten kommer därmed, lika med tingsrätten, fram till att P.W. ska dömas för den åtalade gärningen.
Påföljd
Hovrätten gör samma bedömning som tingsrätten i påföljdsfrågan. P.W. ska därmed överlämnas till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.
– – –
HOVRÄTTENS DOMSLUT
Hovrätten fastställer tingsrättens domslut.
– – –
Högsta domstolen
P.W. överklagade och yrkade att HD skulle frikänna honom.
Riksåklagaren motsatte sig ändring av hovrättens dom.
HD meddelade prövningstillstånd med utgångspunkt i vad hovrätten funnit utrett om den åtalade gärningen.
HD inhämtade yttrande från Socialstyrelsen över den rättspsykiatriska undersökningen i målet.
Målet avg jordes efter huvudförhandling.
Domskäl
HD ( justitieråden Gudmund Toijer, Ann-Christine Lindeblad, Erik Nymansson, Malin Bonthron och Stefan Reimer, referent) meddelade den 5 mars 2020 följande dom.
DOMSKÄL
Vad målet gäller
Målet gäller främst om P.W., som vid gärningen befunnit sig i ett akut psykotiskt tillstånd med bristande och snedvriden verklighetsuppfattning, har varit i sådan grad medveten om sitt handlande att uppsåt kan föreligga (medvetenhetskravet). Målet aktualiserar också frågan om det f inns en oskriven ansvarsfrihetsgrund gällande tillfällig sinnesförvirring.
Bakgrund
P.W. har åtalats för grov misshandel enligt 3 kap. 6 § första stycket BrB med följande gärningsbeskrivning.
P.W. har misshandlat K.W. genom att han knuffat ner henne mot en säng, hållit fast henne och tryckt ner henne mot sängen samtidigt som han tryckt sina f ingrar i hennes mun och vänstra öga. Det hände den 7 februari 2019 [i] Åtvidabergs kommun.
K.W. orsakades
– blödningar och slitskador i och kring det vänstra ögat,
– näthinneavlossning i vänstra ögat,
–
underhuds- och mjukdelsblödningar i övriga delar av ansiktet, på huvudet och på kroppen,
– överhudsavskrapningar i ansiktet,
– slemhinneskador i munnen,
– fraktur genom främre delen av en bröstkota,
– andnöd och
– smärta.
Skadorna i den vänstra ögonregionen har gett upphov till en kraftig synnedsättning.
Brottet bör bedömas som grovt dels eftersom K.W. tillfogats en svår kroppsskada, dels eftersom P.W. genom sitt handlande visat särskild hänsynslöshet och råhet.
P.W. begick gärningen med uppsåt.
Tingsrätten dömde P.W. för grov misshandel i enlighet med åtalet och bestämde påföljden till överlämnande till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Hovrätten har fastställt tingsrättens domslut. Båda domstolarna har funnit att P.W. har begått den åtalade gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk störning men att han trots sitt tillstånd haft uppsåt till gärningen.
P.W. har g jort gällande att han inte begått gärningen uppsåtligen, eftersom han i sitt psykotiska tillstånd i gärningsögonblicket inte varit i tillräcklig grad medveten om sitt handlande. Han har under alla förhållanden åberopat att han helt plötsligt och oförutsägbart drabbats av en akut psykos och därför ska vara fri från ansvar till följd av en oskriven ansvarsfrihetsgrund avseende tillfällig sinnesförvirring utan eget vållande.
HD har meddelat prövningstillstånd med utgångspunkt i vad hovrätten funnit utrett om den åtalade gärningen. Genom hovrättens dom är således avg jort att P.W. begått den åtalade gärningen som gärningsman och att misshandeln ägt rum på det sätt och med de skador och andra följder som hovrätten funnit.
Rättsliga utgångspunkter
Tillfällig sinnesförvirring
Tillfällig sinnesförvirring, som inte är självförvållad, var innan brottsbalken trädde i kraft 1965 en av grunderna till att en person kunde bedömas som otillräknelig och därmed inte straffrättsligt ansvarig (se 5 kap. 5 § andra stycket strafflagen, SL). Som tillfällig sinnesförvirring ansågs bl.a. akuta psykoser ( jfr t.ex. Folke Wetter, Allmän straffrätt, 1945, s. 47; se även resonemanget gällande kortvariga psykotiska tillstånd i NJA 1995 s. 48, på s. 74). I samband med brottsbalkens tillkomst avskaffades kravet på tillräknelighet (ansvarsförmåga) i svensk rätt som en förutsättning för straffrättsligt ansvar. I stället fördes kravet över till påföljdsledet och låg till grund för det fängelseförbud för psykiskt störda lagöverträdare som numera framgår av 30 kap. 6 § BrB. Ansvarsbefriande tillfällig sinnesförvirring regleras inte i brottsbalken. I stället togs i 1 kap. 2 § andra stycket BrB in en bestämmelse som avser självförvållad tillfällig sinnesförvirring (och självförvållat rus).
Tillfällig sinnesförvirring, som uppkommit utan egen skuld, regleras alltså inte i brottsbalken. Lagrådet och därefter departementschefen ansåg att de fall av höggradiga omtöckningstillstånd som tidigare varit fria från ansvar till följd av tillfällig sinnesförvirring ändå inte skulle utgöra brott på grund av bristande uppsåt (NJA II 1962 s. 25 f. och 510). Från Lagrådets sida g jordes också anmärkningen att även höggradiga förvirringstillstånd hos psykiskt störda lagöverträdare måste kunna utesluta att en handling utgör brott. Sedan ståndpunkten gällande tillfällig sinnesförvirring och uppsåt hade utsatts för viss kritik återkom departementschefen i samband med införandet av brottsbalkens promulgationslag till frågan. Han uttalade att en gärning som begås i sådant tillstånd inte heller kommer att betraktas som brott enligt brottsbalken (NJA II 1964 s. 110).
Departementschefens sistnämnda uttalande har i den juridiska litteraturen och i viss utsträckning i förarbeten tagits till intäkt för att det skulle f innas en oskriven ansvarsfrihetsgrund gällande tillfällig sinnesförvirring. (Se prop. 1993/94:130 s. 49 f., SOU 1988:7 s. 161 och bl.a. Ivar Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten, 1976, s. 94 f., Nils Jareborg, Handling och uppsåt, 1969, s. 353 f. samt Petter Asp och Magnus Ulväng, Kriminalrättens grunder, 2 uppl. 2013, s. 370 ff.) Uppfattningen har dock inte varit entydig och rättsläget har bedömts som osäkert (se t.ex. SOU 1996:185, del 1, s. 558 ff. och Martin Borgeke och Catharina Månsson, Studier rörande allmän straffrättspraxis m.m., 2019, s. 647 ff.).
De angivna uttalandena om en särskild ansvarsfrihetsgrund har inte fått någon mer märkbar inverkan på rättstillämpningen. Ett enskilt uttalande i förarbeten till annan lagstiftning har inte heller i sig något större rättskällevärde. Avsikten vid brottsbalkens tillkomst får dock sägas ha varit att de fall som avsågs i 5 kap. 5 § andra stycket SL även fortsättningsvis skulle vara fria från ansvar.
Den sparsamma rättspraxis som f inns gällande situationer som skulle kunna betecknas som tillfällig sinnesförvirring visar att HD enbart har använt sig av en uppsåtsprövning för att avgränsa det straffrättsliga ansvaret (se framför allt NJA 1968 s. 471 och NJA 1969 s. 401).
Rättsläget är därför sådant att det inte f inns tillräckligt stöd för att utläsa eller utveckla en oskriven ansvarsfrihetsgrund gällande tillfällig sinnesförvirring. Huruvida tillräknelighet åter ska införas som ett krav för straffrättsligt ansvar i svensk rätt är en fråga för lagstiftaren.
Frågan om ansvarsfrihet vid situationer som kan ses som tillfällig sinnesförvirring får därför ske genom en prövning av uppsåtet och särskilt genom en tillämpning av det i uppsåtsrekvisitet ingående medvetenhetskravet (se nedan p. 14 och 15).
Uppsåt och psykisk störning
En vanlig uppsåtsprövning ska ske även vid gärningar som begåtts av personer med psykisk störning. Som anmärkts i tidigare avgöranden från HD kan det visserligen vara svårare att bedöma uppsåtsfrågan i sådana fall än i andra (se bl.a. ”Samurajsvärdet” NJA 2012 s. 45 p. 12). Detta gäller särskilt om den psykiska störningen är allvarlig (se NJA 2004 s. 702, på s. 718). Dessa svårigheter har emellertid inte ansetts motivera några avsteg från hur uppsåtsprövningen normalt ska genomföras. I princip ska således uppsåtskravet uppfattas på samma sätt för denna kategori av lagöverträdare som beträffande andra lagöverträdare. Principen har ansetts vara att uppsåt inte föreligger om en person utan den psykiska störningen, men med samma föreställning om sakförhållandena, inte skulle ha bedömts ha haft uppsåt.
Uppsåt och medvetenhet
I uppsåtsrekvisitet ligger ett allmänt krav på medvetenhet (medvetenhetskravet). För att uppsåt ska kunna föreligga måste gärningsmannen ha varit i ett sådant tillstånd att uppsåtsrekvisitet kan vara uppfyllt ( jfr bl.a. Ivar Strahl, a.a. s. 91 ff. och SOU 1996:185, del 1, s. 504 f.). Om gärningsmannen har varit alltför omtöcknad, dvs. om hans eller hennes medvetande har varit grumlat, föreligger således inte uppsåt i straffrättslig mening. Medvetenhetskravet får särskild betydelse när gärningsmannen lider av en allvarlig psykisk störning i form av en akut psykos med bristande verklighetsuppfattning eller något annat motsvarande höggradigt förvirrings- och omtöckningstillstånd. Ofrivilliga handlingar som t.ex. reflexrörelser och andra handlingar där medvetandet har varit helt frånkopplat är däremot att se som brister på brottets objektiva sida (brist på gärningskontroll).
För att medvetenhetskravet ska vara uppfyllt måste gärningsmannen alltså vara i någon grad medveten om att han eller hon utför ett visst handlande. Det har i tidigare avgöranden uttryckts som att gärningsmannen ska vara i tillräcklig grad medveten om sitt handlande (se t.ex. NJA 1968 s. 471 och NJA 1969 s. 401). I detta ligger också att gärningsmannen vid sitt handlande måste ha ett visst mått av basal grundförståelse av det sammanhang och den omgivning där gärningen företas. Endast höggradiga förvirrings- och omtöckningstillstånd som tar sig uttryck i ett grumlat medvetande kan medföra att uppsåt inte föreligger. Det förhållandet att gärningsmannen på grund av en psykisk störning har en helt felaktig uppfattning om motivbilden eller andra bakomliggande förhållanden hindrar inte att medvetenhetskravet är uppfyllt.
Det sagda innebär att bristande uppsåt till följd av grumlat medvetande endast kommer att aktualiseras i ett fåtal fall och bara för en begränsad del av de allvarligt psykiskt störda lagöverträdare som träffas av det absoluta fängelseförbudet i 30 kap. 6 § andra stycket BrB.
Uppsåt och bevisning
Beviskravet i fråga om uppsåt skiljer sig i princip inte från det som i allmänhet gäller i brottmål. Åklagaren ska alltså styrka sådana omständigheter som ger stöd för bedömningen att det är ställt utom rimligt tvivel att gärningsmannen handlade med uppsåt (se ”Samurajsvärdet” p. 9). Detta gäller även för det i uppsåtsrekvisitet ingående medvetenhetskravet. Osäkerhet om vad som närmare är utrett beträffande gärningsmannens föreställning om händelseförloppet, ett visst skeendes innebörd eller bevekelsegrunderna för ett visst handlande ska alltså vid bevisprövningen komma denne till godo och kan innebära att det uppkommer ett rimligt tvivel om gärningsmannen agerade uppsåtligen.
Bedömningen i detta fall
P.W. var på besök hos målsäganden, som är hans mamma. Mitt i natten vaknade målsäganden av hemska skrik och att P.W. plötsligt kom utspringande från sitt rum. Han var enligt henne som en ”furie” och det gick trots flera försök inte att få kontakt med honom. Han var helt personlighetsfrämmande. Han sade ”Vik hädan Satan!” och uttryckte att han skulle döda henne som djävul eller ”kärring jävel”. Han var naken och attackerade henne samt knuffade omkull henne på sängen. Han tryckte också in sina f ingrar i hennes vänstra öga och i hennes mun. Målsäganden försökte få honom att sluta och att förstå att det var hans mamma som han angrep. Till slut bet hon honom, vilket ledde till att han tillfälligt slutade men attackerade henne senare på nytt på samma sätt. Det gick enligt målsäganden inte att ”väcka” honom. Plötsligt slutade han av okänd anledning att angripa henne så att hon kunde ta sig till nedervåningen och ringa efter hjälp.
P.W. saknar egentligen helt minne av händelseförloppet, även om han i efterhand under sitt pågående sjukdomstillstånd kom att tro att det skulle ha varit en annan person, som han hade haft en konflikt med flera år tidigare, som skulle ha attackerat hans mamma och även honom själv.
Det är vidare klarlagt att P.W. efter händelsen kastade sig ut genom ett stängt fönster på andra våningen. Han f ick till följd av detta frakturer och omfattande sårskador. Han gick därefter blodig och naken i snön till ett grannhus; det fanns spår av en ”blodig snöängel” i snön på vägen dit. I grannhuset uppfattade han ett vittne som sin mamma. Vittnet har beskrivit honom som avtrubbad, apatisk och med tom blick. Han hittades av polis i källaren till det huset och påstod då att han var ”Guds son” eller ”Guds barn”.
Det f inns också vittnesuppgifter från en polis om att P.W. på väg från platsen i ambulans skulle ha sagt att han sett djävulen och att han skulle ha dödat eller velat döda sin mamma. Målsäganden skulle till ett annat polisvittne ha sagt att P.W. försökt döda henne och sagt att hon var Satan och att han skulle driva djävulen ur henne.
Av det rättspsykiatriska utlåtandet framgår att P.W. i gärningsögonblicket befann sig i ett psykotiskt tillstånd med förvrängd verklighetsuppfattning och att hans agerande har framstått som svårbegripligt, desorganiserat och inte helt ändamålsenligt. Enligt bedömningen i utlåtandet hade P.W. en i betydande grad nedsatt insiktsförmåga i gärningens natur till följd av sin psykotiskt grumlade verklighetsuppfattning. Han bedömdes ha en allvarlig psykisk störning såväl vid gärningstillfället som vid undersökningstillfället. Socialstyrelsens rättsliga råd har till HD yttrat sig över det rättspsykiatriska utlåtandet och anslutit sig till de bedömningar och slutsatser som kommer till uttryck i utlåtandet.
P.W. har begått gärningen i en akut psykos utan samband med alkohol- eller drogpåverkan. Psykosen har bestått i ett höggradigt förvirrings- och omtöckningstillstånd, där hans medvetande har varit påtagligt grumlat och hans verklighetsuppfattning har varit helt snedvriden med uppfattningar om att hans mamma skulle vara Satan eller djävulen. Hans agerande har varit helt personlighetsfrämmande, desorienterat och obegripligt. Han har inte varit kontaktbar och har använt ett religiöst språkbruk som varit helt främmande för honom.
Mot denna bakgrund har åklagaren inte styrkt att det föreligger sådana omständigheter som ger stöd för bedömningen att det är ställt utom rimligt tvivel att P.W. var i tillräcklig grad medveten om sitt handlande. Han har alltså inte haft en basal grundförståelse av det sammanhang och den omgivning där gärningen företogs. Därmed är medvetenhetskravet inte uppfyllt (se p. 15). P.W. ska därför frikännas från straffrättsligt ansvar på grund av bristande uppsåt.
DOMSLUT
HD ändrar hovrättens dom och frikänner P.W.