NJA 2020 s. 483

P.F. har sitt kontor i Örebro. Vid en huvudförhandling i Göta hovrätt närvarade han som målsägandebiträde via videolänk från Åklagarkammaren i Örebro.

P.F. yrkade ersättning för 30 minuters tidsspillan för promenad tur och retur från sitt kontor till åklagarkammaren. Hovrätten har, med hänvisning till avgörandet RH 2009:85, avslagit begäran om ersättning för tidsspillan. I det rättsfallet ansågs ett målsägandebiträde inte ha rätt till ersättning för tidsspillan för en promenad, när alternativet att ta taxi inte hade berättigat till ersättning för tidsspillan och kostnaden för taxiresan skulle ha understigit den begärda ersättningen för tidsspillan.

Frågan i målet är under vilka förutsättningar ett målsägandebiträde har rätt till ersättning för tidsspillan avseende transport – i detta fall promenad – vid inställelse till förhandling vid domstol.

Av 5 § lagen (1988:609) om målsägandebiträde framgår att måls- ägandebiträdet har rätt till ersättning i enlighet med vad som gäller för biträde vid rättshjälp enligt 27 § rättshjälpslagen (1996:1619).

Enligt 27 § första stycket rättshjälpslagen har ett rättshjälpsbiträde rätt till skälig ersättning för bl.a. tidsspillan som uppdraget har krävt. I paragrafens femte stycke anges att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om bl.a. beräkningen av ersättningen för tidsspillan. Enligt 19  § rättshjälpsförordningen (1997:404), jämförd med 3  § förordningen (1997:408) om målsägandebiträde, fastställer Domstolsverket hur tidsspillan ska beräknas. De i målet tillämpliga föreskrifterna från Domstolsverket finns i DVFS 2018:8. I 2 § i dessa föreskrifter anges att med tidsspillan avses tid då produktivt arbete med något uppdrag inte kan utföras, trots att den ersättnings- berättigades arbetstid tas i anspråk.

Det får från fall till fall avgöras vad som utgör ersättningsgill tidsspillan vid utförandet av målsägandebiträdets uppdrag. Restid utgör ett typfall av tidsspillan.

När den s.k. brottmålstaxan inte tillämpas ersätts normalt tidsspillan om den inte anses obetydlig. Av rättsfallet NJA 2004 s. 549 framgår, när det gäller offentlig försvarare, att sammanlagd tidsspillan i en och samma instans måste uppgå till minst 20 minuter för att inte anses obetydlig. Sammanlagd tidsspillan som uppnår gränsen är då ersättningsgill i sin helhet. Tidsspillan ska dock inte ersättas om tidsåtgången vid något av tillfällena är så obetydlig att den inte ska räknas in. HD ansåg i det fallet att tidsspillan avseende en resa som tur och retur tagit 15 minuter i anspråk inte skulle anses obetydlig. Vid beräkning av tidsspillan måste också beaktas att det är rimligt att ett biträde anländer till förhandlingslokalen med viss marginal innan förhandlingen börjar (se HFD 2011 ref. 41).

Ett målsägandebiträde har vid utförandet av sitt uppdrag ett ansvar för att ta till vara de möjligheter som finns att begränsa kostnaderna för det allmänna (se NJA 1985 s. 91 I och II). I detta ligger bl.a. att ett målsägandebiträde är skyldigt att i möjligaste mån välja det sätt att transportera sig som sammanlagt ger upphov till lägst kostnader. Vilket alternativ som är mest kostnadseffektivt beror på omständigheterna i det enskilda fallet, såsom tidpunkt på dygnet för resan eller trafiksituationen.

Utifrån det sagda ska ett målsägandebiträde i varje enskilt fall göra en bedömning av vilket sätt att transportera sig som är lämpligast. Även om det ankommer på domstolen att pröva ersättningens skälighet, finns det i normalfallet anledning för domstolen att utgå från att målsägandebiträdets bedömning av lämpligt transportsätt haft fog för sig. I dessa fall behöver domstolen därför inte göra egna bedömningar av kostnaderna för alternativa transportsätt. Endast om det finns oklarheter kring det valda sättet att transportera sig eller om detta tydligt framstår som mer kostsamt för det allmänna än andra jämförbara alternativ, bör valet ifrågasättas av domstolen.

P.F. har begärt ersättning för 30 minuters tidsspillan för promenad tur och retur från sitt kontor i samband med huvudförhandlingen i hovrätten. Det finns inte anledning att ifrågasätta hans val av sätt att transportera sig. P.F. har därför rätt till begärd ersättning för tidsspillan.