NJA 2020 s. 997
Fråga om preklusion av fordran avseende avhjälpandeansvar enligt 10 kap. miljöbalken.
Nacka tingsrätt, mark- och miljödomstolen
Bostadsrättsföreningen Bromma Tracks väckte vid Nacka tingsrätt, mark- och miljödomstolen, talan mot RFP Alfa AB i likvidation om regress-krav för efterbehandlingskostnader enligt 10 kap. MB. Föreningen anförde bl.a. följande. Fastigheten Linneduken 1 är belägen i Bromma. Fastigheten ägdes tidigare av Stockholms kommun och där bedrevs mejeriverksamhet av tomträttshavaren Arla. Den 1 april 2001 överlät kommunen fastigheten till Linneduken KB. Syftet med förvärvet var att genom RFP Alfa genomföra exploatering av fastigheten. Under perioden den 20 december 2001 till den 30 augusti 2002 lät RFP Alfa utföra rivnings- och utfyllnadsarbeten på fastigheten. Resultatet av arbetet blev inte att fastigheten blev sanerad. Istället blev den ytterligare förorenad. Efter ett antal andra överlåtelser förvärvade föreningen fastigheten den 22 december 2014. Föreningen har under våren och sommaren 2015 låtit utföra saneringsåtgärder på fastigheten. RFP Alfa har genom sin tidigare verksamhet på fastigheten orsakat föroreningen på densamma och är därmed solidariskt med föreningen ansvarigt för avhjälpande av föroreningen. Det belopp som föreningen regressvis begär av RFP Alfa uppgår till 9 627 752 kr jämte ränta.
RFP Alfa bestred käromålet och invände bl.a. följande. Bolagsstämman i RFP Alfa beslutade den 26 januari 2015 att bolaget skulle gå i likvidation. Likvidatorn ansökte om kallelse på okända borgenärer. Anmälningstiden gick ut den 12 augusti 2015. Den fordran som föreningen gör gällande har inte anmälts och RFP Alfa har inte heller känt till fordringen före anmälningstidens utgång. Enligt 6 § lagen (1981:131) om kallelse på okända borgenärer förlorar en borgenär som inte är upptagen i förteckningen över kända borgenärer och som underlåter att anmäla sin fordran inom föreskriven tid rätten att kräva ut fordringen, om borgenären inte visar att gäldenären har känt till den före anmälningstidens utgång. Fordringen är alltså prekluderad enligt nämnda lag.
Vid sammanträde för muntlig förberedelse beslutades att preklusionsfrågan skulle prövas i mellandom med följande tema: ”frågan om föreningen förlorat rätten att kräva ut den i målet aktuella fordringen enligt 6 § lagen om kallelse på okända borgenärer eller inte”.
Mark- och miljödomstolen (rådmännen Magnus Hjort och Björn Räftegård, tekniska rådet Ola Lindstrand samt särskilda ledamoten Carl-Johan -Alfthan) anförde i mellandom den 6 december 2018 bl.a. följande.
Det är ostridigt att föreningen inte har anmält fordringen inom den föreskrivna tiden. Föreningen har gjort gällande att RFP Alfa känt till fordringen före anmälningstidens utgång. Föreningen har också gjort gällande att regresskrav enligt 10 kap. MB inte överhuvudtaget kan bli föremål för preklusion enligt lagen om kallelse på okända borgenärer. Dessa frågor är tvistiga och prövas genom denna mellandom.
VAD PARTERNA ANFÖRT I MELLANDOMSFRÅGORNA
Parterna har sammanfattningsvis anfört följande i de frågor som ska prövas.
Föreningen
Frågan om regresskrav enligt 10 kap. MB kan bli föremål för preklusion
Svea hovrätt har i ett beslut den 27 februari 2018 (ärende nr ÖÄ 10867-17) prövat frågan om regresskrav enligt 10 kap. 4 och 6 §§ MB prekluderats genom ett kallelseförfarande avseende okända borgenärer inom ramen för likvidation och då slutit sig till att det av 10 kap. 8 § MB följer att sådana krav inte kan bli föremål för preklusion. Enligt nämnda bestämmelse är preskriptionslagen (1981:130) inte tillämplig på ansvar enligt 2–7 §§ samma kapitel.
Frågan om RFP Alfa känt till fordringen före anmälningstidens utgång
– – –
RFP Alfa
Frågan om regresskrav enligt 10 kap. MB kan bli föremål för preklusion
Svea hovrätts uttalande i det ärende som föreningen hänvisat till är felaktigt. Det saknas helt motivering och hänvisning till någon rättskälla bakom hovrättens ställningstagande. Frågan om preklusion av regressfordringar enligt 10 kap. MB var inte föremål för prövning i ärendet, utan saken gällde entledigande av likvidator.
Det krävs mycket starka skäl för att utsträcka innebörden av 10 kap. 8 § MB till att även avse preklusion enligt lagen om kallelse på okända borgenärer. Sådana skäl föreligger inte. Syftena bakom preskription enligt preskriptionslagen och preklusion enligt lagen om kallelse på okända borgenärer är inte desamma.
Frågan om RFP Alfa känt till fordringen före anmälningstidens utgång
– – –
DOMSKÄL
Frågan om regresskravet kan bli föremål för preklusion
Lagen (1981:131) om kallelse på okända borgenärer är enligt sin ordalydelse tillämplig på alla slags fordringar (jfr rättsfallet NJA 2014 s. 114, som handlade om skattefordringar). Lagen gör alltså inte i sig undantag för fordringar enligt 10 kap. MB.
Enligt 10 kap. 8 § MB är preskriptionslagen (1981:130) inte tillämplig på ansvar enligt 2–7 §§ samma kapitel. Av övergångsbestämmelserna till paragrafen i dess nuvarande lydelse framgår att äldre bestämmelser fortfarande gäller i fråga om miljöskador som orsakats av utsläpp, händelser eller tillbud som har ägt rum före den 1 augusti 2007, eller som ägt rum senare men härrör från verksamhet eller åtgärd som avslutats före den 1 augusti 2007. Motsvarande bestämmelse fanns tidigare i 10 kap. 4 § andra stycket MB och angav att preskriptionslagen (1981:130) inte är tillämplig på efterbehandlingsansvar.
Av såväl nuvarande som tidigare gällande lagtext framgår alltså uttryckligen att preskriptionslagen inte är tillämplig. För det fall lagstiftarens avsikt hade varit att även lagen om kallelse på okända borgenärer skulle undantas från tillämpning borde det ha framgått av lagtexten. Lagstiftarens underlåtenhet att ange detta kan inte antas bero på någon form av förbiseende, särskilt med tanke på de två lagarnas nära samband. Slutsatsen måste alltså bli att lagstiftarens avsikt har varit att lagen om kallelse på okända borgenärer är tillämplig.
Det saknas även sakliga skäl att utsträcka omfattningen av nämnda bestämmelse till att utöver preskriptionslagen också avse lagen om kallelse på okända borgenärer. De två lagarna har olika ändamål och funktion. Den främsta grunden till lagen om kallelse på okända borgenärer är intresset av en ordnad avveckling av bolag m.m., ett intresse som inte gör sig gällande på samma sätt vad avser preskriptionslagen. Vidare framgår av den tidigare lydelsen av bestämmelsen att den tar sikte på efterbehandlingsansvar. Motivet är att en från miljösynpunkt angelägen efterbehandling, som ofta aktualiseras först lång tid efter det att skadan har orsakats, inte ska förhindras av preskriptionslagens regler om tioårig preskription. Detta mål handlar inte om en verksamhetsutövares ansvar för efterbehandling i förhållande till det allmänna, utan det rör sig i stället om en ekonomisk tvist mellan två enskilda. I en sådan situation saknas det skäl att genom en extensiv tillämpning av bestämmelsen låta även lagen om kallelse på okända borgenärer omfattas av densamma. En annan sak är att preklusion enligt lagen om kallelse på okända borgenärer generellt sett inte torde inträda för sådana fordringar som har uppstått så sent att de inte kan göras gällande inom preklusionsfristen (se Lehrberg, I aktiebolagslagens skymningsland, s. 39).
Svea hovrätt uttalade visserligen i ett beslut den 27 februari 2018, ärende nr ÖÄ 10867-17, att det av regleringen i 10 kap. 8 § MB följer att ett anspråk av samma slag inte hade prekluderats genom en kallelse på okända borgenärer. Uttalandet gjordes i ett ärende om entledigande av likvidator utan att skälen för det närmare utvecklades. Prejudikatvärdet av uttalandet är lågt. I andra vedertagna rättskällor saknas uttalanden som ger stöd åt uppfattningen att regresskrav enligt 10 kap. MB inte kan bli föremål för preklusion.
Mot bakgrund av det anförda finner domstolen att den i målet aktuella fordringen i och för sig har kunnat bli föremål för preklusion enligt lagen om kallelse på okända borgenärer.
Frågan om RFP Alfa känt till fordringen före anmälningstidens utgång
– – –
Sammantaget har föreningen inte förmått visa att RFP Alfa känt till dess fordran före anmälningstidens utgång.
Avslutning
Eftersom föreningen inte har anmält sin fordran inom anmälningstiden och inte heller har visat att RFP Alfa har känt till den före tidens utgång har den förlorat rätten att kräva ut fordringen enligt 6 § lagen om kallelse på okända borgenärer. Den fråga som prövas i mellandomen ska besvaras i enlighet härmed.
Mellandomen bör få överklagas särskilt och målet i övrigt vila till dess domen har vunnit laga kraft.
DOMSLUT
Mark- och miljödomstolen förklarar att Bostadsrättsföreningen Bromma Tracks har förlorat rätten att kräva ut den i målet aktuella fordringen enligt 6 § lagen (1981:131) om kallelse på okända borgenärer.
Målet i övrigt ska vila till dess denna dom vunnit laga kraft.
Svea hovrätt, Mark- och miljööverdomstolen
Bostadsrättsföreningen Bromma Tracks överklagade i Svea hovrätt, Mark- och miljööverdomstolen.
Under handläggningen av målet i Mark- och miljööverdomstolen överlät föreningen sin fordran på RFP Alfa till SSM Bygg & Fastighets AB, som också övertog föreningens talan i målet.
SSM Bygg & Fastighets AB yrkade att Mark- och miljööverdomstolen skulle fastställa att bolaget inte hade förlorat rätten att kräva ut den i målet aktuella fordringen enligt 6 § lagen om kallelse på okända borgenärer.
RFP Alfa AB i likvidation motsatte sig att mark- och miljödomstolens dom ändrades.
Mark- och miljööverdomstolen (hovrättsråden Fredrik Ludwigs, Ingrid Åhman, referent, och Ralf Järtelius samt tf. hovrättsassessorn Annika Grönlund) anförde i dom den 9 oktober 2019 bl.a. följande.
MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSKÄL
– – –
Rättsliga utgångspunkter
SSM Bygg har åberopat bestämmelserna i 2 kap. 8 § och 10 kap. 6 § MB till stöd för yrkandet om ersättning för saneringskostnader.
I den allmänna hänsynsregeln i 2 kap. 8 § MB föreskrivs bl.a. att alla som bedriver eller har bedrivit en verksamhet eller vidtagit en åtgärd som medfört skada eller olägenhet för miljön ansvarar till dess skadan eller olägenheten har upphört för att denna avhjälps i den omfattning det kan anses skäligt enligt 10 kap. Avsikten är att ge uttryck för principen att förorenaren betalar (polluter pays principle).
I 10 kap. MB finns regler om ansvar för avhjälpande av miljöskador. Reglerna i kapitlet ändrades genom lagstiftning 2007, som avsåg att genomföra Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/35/EG om miljöansvar för att förebygga och avhjälpa miljöskador. Av övergångsbestämmelserna framgår att den äldre lydelsen av bestämmelserna i kapitlet ska tillämpas i målet.
I 10 kap. 6 § MB i lydelsen före den 1 augusti 2007 behandlas ansvarsfördelningen när flera verksamhetsutövare är ansvariga för efterbehandling. Enligt huvudregeln i första stycket är ansvaret solidariskt. I paragrafens andra stycke anges att vad de solidariskt ansvariga har betalat ska fördelas mellan dem efter vad som är skäligt med hänsyn till den omfattning i vilken var och en har medverkat till föroreningen och till omständigheterna i övrigt.
Ansvaret för efterbehandling gäller i förhållande till det allmänna och kan bara utkrävas av tillsynsmyndigheten (se Bengtsson, Speciell fastighetsrätt, 12 uppl. 2018, s. 231). Den som hålls ansvarig kan sedan enligt 10 kap. 6 § andra stycket MB ibland kräva tillbaka kostnaden av andra ansvariga.
– – –
Omfattas SSM Byggs regresskrav av reglerna om preklusion?
SSM Bygg har gjort gällande att bestämmelsen om preklusion i 6 § kallelselagen inte är tillämplig på fordringen i målet och hänvisat till 10 kap. 8 § MB, dvs. 10 kap. 4 § andra stycket MB i lydelsen före den 1 augusti 2007. I bestämmelsen anges att preskriptionslagen (1981:130) inte är tillämplig på efterbehandlingsansvar. Enligt SSM Bygg ska bestämmelsen tillämpas analogt vid preklusion, så att inte heller 6 § kallelselagen är tillämplig.
Bestämmelsen i 10 kap. 4 § andra stycket MB gäller efterbehandlingsansvaret i förhållande till det allmänna. I detta mål har SSM Bygg inte påstått att tillsynsmyndigheten har utkrävt något efterbehandlingsansvar av föreningen. SSM Bygg för talan om ersättning för kostnader för en sanering som föreningen själv har låtit utföra och det är alltså, som mark- och miljödomstolen också har framhållit, fråga om en ekonomisk tvist mellan två enskilda. En sådan fordran får enligt Mark- och miljööverdomstolen anses falla utanför undantaget i den angivna bestämmelsen och den kan då preskriberas (se Bengtsson, Miljöbalkens återverkningar, s. 163). Redan med hänsyn till detta saknas skäl att tillämpa bestämmelsen analogt så att fordringen inte skulle kunna prekluderas enligt kallelselagen.
Mark- och miljööverdomstolen drar liksom mark- och miljödomstolen slutsatsen att SSM Byggs regresskrav omfattas av reglerna om preklusion.
Hade RFP Alfa kännedom om fordringen före anmälningstidens utgång?
– – –. SSM Bygg har – – – inte visat att fordringen var känd för RFP Alfa under förfarandet med kallelse på okända borgenärer.
Sammanfattande slutsats
Mark- och miljööverdomstolen finner liksom mark- och miljödomstolen att SSM Bygg har förlorat rätten att kräva ut fordringen av RFP Alfa.
MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSLUT
Mark- och miljööverdomstolen fastställer mark- och miljödomstolens domslut.
Högsta domstolen
SSM Bygg & Fastighets AB överklagade Mark- och miljööverdomstolens dom och yrkade att HD skulle fastställa att bolaget inte hade förlorat rätten att kräva ut den i målet aktuella fordran enligt 6 § lagen om kallelse på okända borgenärer.
RFP Alfa AB i likvidation motsatte sig att Mark- och miljööverdomstolens dom ändrades.
HD meddelade det prövningstillstånd som framgår av punkten 8 i HD:s dom.
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Henrik Jonsson, föreslog i betänkande följande dom.
DOMSKÄL
Frågan i målet
1. Miljöbalkens tionde kapitel om verksamheter som orsakar miljöskador innehåller bl.a. bestämmelser om det ansvar – s.k. avhjälpandeansvar – som innebär att den som är ansvarig för att avhjälpa en föroreningsskada i skälig omfattning ska utföra eller bekosta de åtgärder som behövs för att förebygga, hindra eller motverka att skada eller olägenhet uppstår för människors hälsa eller miljön. Om flera är ansvariga är ansvaret solidariskt. Den som ensam har stått kostnaderna för avhjälpandet kan i ett sådant läge regressvis framställa ersättningsanspråk mot någon annan ansvarig.
2. Frågan i målet är om bestämmelsen i 10 kap. 8 § MB som stadgar att preskriptionslagen (1981:130) inte ska tillämpas på avhjälpandeansvar, ska få till följd att en regressfordran som har sin grund i kostnader för fullgörandet av ansvaret inte kan prekluderas enligt lagen (1981:131) om kallelse på okända borgenärer.
– – –
Bakgrund
Punkterna 4–11 motsvarar i huvudsak punkterna 1–8 i HD:s dom.
Preklusion av fordringar enligt lagen om kallelse på okända borgenärer
Punkterna 12–15 motsvarar i huvudsak punkterna 13–16 i HD:s dom.
16. Lagen tillämpas på alla slags fordringar oavsett om de avser pengar, varor, tjänster eller andra prestationer (se Knut Rodhe, Lärobok i obligationsrätt, 6 uppl. 1986, s. 273 och 277; jfr prop. 1979/80:119 s. 83). I rättsfallet NJA 2014 s. 114, som gällde preklusion av skattefordringar, uttalade HD att avvecklingssintresset är en viktig grund för lagen och att det intresset allvarligt skulle motverkas om sådana fordringar inte kunde prekluderas.
17. Med hänsyn till lagens generella tillämpningsområde och de intressen som lagen har sin grund i måste utgångspunkten således vara att en fordran som i och för sig omfattas av lagens tillämpningsområde också ska kunna prekluderas.
18. Som ovan nämnts innebär preklusion av en fordran att borgenären inte längre kan kräva ut fordringen. Följden innebär således samma rättighetsavskärande verkan som för en fordran som har preskriberats. Syftet med de olika instituten skiljer sig emellertid till viss del åt.
Allmänt om preskription av fordringar
19. Allmänna bestämmelser om preskription av fordringar finns i preskriptionslagen (1981:130). Lagen gäller i den mån inte annat är föreskrivet. I likhet med lagen om kallelse på okända borgenärer gäller preskriptionslagen alla sorters fordringar. Sakrättsliga anspråk omfattas däremot inte. I vissa fall kan det således vara av betydelse att skilja mellan en fordran och dess grund. Även om preskription träffar själva fordringen betyder det inte med nödvändighet att även det rättsförhållande som den grundar sig i preskriberas. (Se SOU 1957:11 s. 32, prop. 1979/80:119 s. 83 och Knut Rohde, Lärobok i obligationsrätt, 6 uppl. 1986, s. 275.)
20. Den allmänna preskriptionstiden är tio år från en fordrans tillkomst, såvida inte preskriptionsavbrott sker dessförinnan (se 2 § första stycket). Vid preskriptionsavbrott påbörjas ny preskriptionstid enligt vad som närmare föreskrivs i lagen (se 5–7 §§). En fordran kan med andra ord hållas levande under mycket lång tid om borgenären är aktiv i fordringsförhållandet eller om gäldenären regelbundet erkänner fordringen.
21. Som huvudregel gäller att en fordran som uppkommer på grund av en skadegörande handling anses tillkommen vid tidpunkten för handlingen. Det gäller även om skadan visar sig vid ett senare tillfälle. I särskilda fall kan dock undantag från huvudregeln medges. Utgångspunkten för beräkningen av preskriptionstiden kan då ha sin grund i delvis andra överväganden än de syften som preskriptionsinstitutet vilar på. (Se Medborgarskapet II” NJA 2018 s. 103 p. 10–21.)
22. Lagen syftar således till att fordringsförhållanden ska kunna avvecklas inom rimlig tid. De intressen som bär upp preskriptionsinstitutet brukar sammanfattas på så sätt att reglerna ger säkerhet, trygghet och ekonomi i rättslivet. En borgenär ska kunna räkna med att en fordran kan göras gällande under en klart bestämd tid. Gäldenären, å sin sida, ska kunna utgå ifrån att handlingar som visar att en fordran är betald inte ska behöva bevaras under oöverskådlig tid. Dessutom syftar preskriptionen till att begränsa antalet gamla tvister i domstolarna där bevisningen inte sällan är svag eller ofullständig. Till detta hör att domstolarnas begränsade resurser i första hand bör inriktas mot aktuella tvister. Det allmänna har även ett intresse av att främja goda relationer mellan enskilda. Detta uppnås bl.a. genom avveckling av fordringsförhållanden inom rimlig tid. (Se SOU 1957:11 s. 32, Knut Rohde, Lärobok i obligationsrätt, 6 uppl. 1986, s. 273 ff., Stefan Lindskog, Preskription – Om civilrättsliga förpliktelsers upphörande efter viss tid, 4 uppl. 2017, s. 54 ff., samt Mikael Mellqvist och Ingemar Persson, Fordran och skuld, 11 uppl. 2019, s. 91 ff.)
23. De principer som kommer till uttryck i preskriptionslagen talar för att det inte bör förekomma några undantag från reglerna om fordringspreskription. Härvid bör framhållas att ett avtal om att en fordran inte ska preskriberas eller att preskription ska kunna avbrytas på annat sätt än som föreskrivs i lagen är ogiltigt (se 12 §).
24. Inom vissa rättsområden görs avsteg från de allmänna principerna, t.ex. genom att en annan preskriptionstid bestäms, eller att preskriptionstiden beräknas på ett speciellt sätt. Den grundläggande utgångspunkten att preskription förr eller senare inträder för en fordran gäller dock även inom dessa områden. Exempel på särskilda bestämmelser om preskription finns bl.a. inom miljörätten.
Preskription enligt miljöbalken för vissa ersättningsanspråk
25. I miljöbalken föreskrivs att preskriptionslagen inte ska tillämpas på ersättningsanspråk som omfattas av ett uppskovsbeslut (se 22 kap. 27 §) eller på ersättningsanspråk för oförutsedda skador (se 24 kap. 18 §).
26. Bestämmelserna har sitt ursprung i 1983 års vattenlag och antogs till följd av HD:s slutsatser i rättsfallet NJA 1967 s. 577. Målet gällde anspråk på ersättning för skador på fiske till följd av anläggandet av ett vattenkraftverk i Indalsälven. HD fann sammanfattningsvis att 1918 års vattenlag inte uteslöt en tillämpning av de allmänna preskriptionsreglerna. I lagstiftningsärendet uttalade regeringen att den allmänna preskriptionstiden inte borde tillämpas på sådana ersättningsanspråk. (Se prop. 1981/82:130 s. 545 och 587.)
27. Vid tillståndsprövning enligt miljöbalken för vissa verksamheter ankommer det således på mark- och miljödomstolen att ta ställning till bl.a. ersättningsanspråk från enskilda som kan komma att påverkas negativt av en verksamhet. En prövningförutsättning är dock att den enskilde anmäler anspråket senast vid huvudförhandlingen. Eftersom det kan vara mycket svårt att bedöma vilka skador en verksamhet kan ge upphov till på lite längre sikt, kan domstolen besluta att skjuta upp frågan om ersättning. Ett ersättningsanspråk som omfattas av ett sådant uppskovsbeslut ska preskriptionslagen inte tillämpas på. (Se 22 kap. 19 §, 25 § första stycket 4 och 27 § MB.)
28. När det gäller bestämmelsen om preskription avseende ersättning för oförutsedda skador till följd av vattenverksamhet har den sin grund i att de faktiska verkningarna av verksamheten kan ha missbedömts vid tillståndsprövningen. En skadelidande har därför getts möjlighet att senast inom fem år, eller den längre tid som kan ha bestämts vid tillståndet, framställa ersättningsanspråk till mark- och miljödomstolen. Domstolen får undantagsvis bestämma en så lång tid som tjugo år. Tiden räknas från utgången av den av domstolen bestämda tiden inom vilken arbetena ska vara utförda. (Se prop. 1997/98:45, del 2, s. 261.)
29. Bestämmelserna ger således en skadelidande möjlighet att kräva ut en fordran under en förhållandevis lång tid som inte är beräknad utifrån den skadegörande handlingen (jfr Rolf Strömberg, Vattenlagen med kommentar, 1984, s. 295). Men de innebär inte att ersättningsanspråken kan krävas ut utan någon begränsning i tiden. Till att börja med är en grundläggande förutsättning för att anspråken över huvud taget ska kunna prövas att de anmäls inom den tid som föreskrivs. Underlåts detta kan de inte längre göras gällande. Vidare reglerar bestämmelserna inte vad som gäller när väl ett ersättningsanspråk har prövats slutligt av domstol. I brist på särskild reglering ska preskriptionslagens allmänna bestämmelser tillämpas (se 1, 2 och 5 §§ preskriptionslagen).
Ansvaret för att avhjälpa miljöskador
Den allmänna hänsynsregeln om ansvaret för att avhjälpa miljöskador
Punkten 30 motsvarar punkten 20 i HD:s dom.
Avhjälpandeansvaret i 10 kap. MB
Punkten 31 motsvarar punkten 21 i HD:s dom.
32. Syftet med bestämmelserna är att en föroreningsskada i ett vatten- eller markområde ska avhjälpas av i första hand verksamhetsutövaren och i andra hand fastighetsägaren, utan att kostnaderna belastar statsbudgeten (se 2 och 3 §§ samt prop. 1997/98:45, del 1, s. 359).
33. Med föroreningsskada avses en miljöskada som genom förorening av ett mark- eller vattenområde, grundvatten, en byggnad eller en anläggning kan medföra skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön (se 10 kap. 1 § första stycket). Med avhjälpande avses utredning, efterbehandling och andra åtgärder för att avhjälpa en föroreningsskada eller en allvarlig miljöskada (1 § tredje stycket).
34. Avhjälpandeansvarets närmare innebörd framgår av 4 §. Den som är ansvarig för att avhjälpa en föroreningsskada ska i skälig omfattning utföra eller bekosta det avhjälpande som på grund av föroreningen behövs för att förebygga, hindra eller motverka att skada eller olägenhet uppstår för människors hälsa eller miljön. Ansvaret innebär inte alltid att den ansvarige själv ska avsätta tid och resurser för att utföra de åtgärder som behövs, utan ibland kan det krävas att någon med särskild expertkunskap anlitas. I praktiken kan det således sägas vara fråga om ett kostnadsansvar.
35. Emellertid talar såväl bestämmelsernas ordalydelse som miljömässiga hänsyn för att ansvaret snarare omfattar de faktiska åtgärder och resultat som krävs för att den ansvarige ska anses ha fullgjort ansvaret – nämligen den utredning, efterbehandling och andra åtgärder som på grund av en föroreningsskada behövs för att förebygga, hindra eller motverka att skada eller olägenhet uppstår för människors hälsa eller miljön – inte de ekonomiska konsekvenser som ansvaret kan ge upphov till. En sådan ordning är förenlig med miljöbalkens grundläggande mål i 1 kap. 1 § och hänsynsregeln i 2 kap. 8 §, och den vinner även stöd i förarbetena (se prop. 1997/98:45, del 1, s. 213, 235 och 360, samt prop. 1997/98:45, del 2, s. 118 f.).
36. Det är också av betydelse att ansvaret är av offentligrättsligt slag, inte skadeståndsrättsligt (se Bertil Bengtsson, Speciell fastighetsrätt, 12 uppl. 2018, s. 230 ff.). Således är det samhällets intresse av att förorenade vatten- och markområden saneras som är utgångspunkten för ansvaret, inte förhållandet mellan skadevållare och skadelidande.
37. Av 6 och 7 §§ följer att om flera är ansvariga för att avhjälpa en miljöskada så är ansvaret solidariskt, dvs. det allmänna kan kräva att någon av de ansvariga fullgör ansvaret (se prop. 1997/98:45, del 1, s. 361). Den som har utfört eller bekostat efterbehandlingsåtgärder kan sedan väcka talan om fördelningen av kostnaderna mot andra som är solidariskt ansvariga (se 21 kap. 1 § första stycket 7).
Preskriptionsregeln i 10 kap. 8 §
38. Av 10 kap. 8 § MB följer att preskriptionslagens bestämmelser inte ska tillämpas på det ansvar som anges i 2–7 §§.
39. SSM Bygg har gjort gällande att bestämmelsen i 8 § även ska tillämpas på ett ersättningsanspråk som en ansvarig kan rikta mot någon som är solidariskt ansvarig för samma föroreningsskada. Bolaget menar att en fordran som inte kan preskriberas rimligen inte heller bör kunna prekluderas enligt lagen om kallelse på okända borgenärer. Förarbetena ger mycket begränsad vägledning för bestämmelsens tillämpning (jfr prop. 1997/98:45, del 1, s. 360, och prop. 1997/98:45, del 2, s. 120 f.).
40. Av redogörelsen ovan (se p. 35) framgår dock att ansvaret omfattar de faktiska åtgärder och resultat som på grund av en föroreningsskada behövs för att förebygga, hindra eller motverka att skada eller olägenhet uppstår för människors hälsa eller miljön. Att preskriptionslagen inte ska tillämpas när ansvaret ges en sådan innebörd är rimligt ur ett miljömässigt perspektiv och förenligt med de principer som bär upp miljöbalken.
41. Däremot bör skälen för den allmänna fordringspreskriptionen ha samma styrka i förhållande till en fordran som har sin grund i fullgörandet av ett avhjälpandeansvar som till fordringar i allmänhet. Rättssystematiska skäl – såväl allmänna (jfr p. 22 och 23) som miljörättsliga (jfr p. 29) – talar därför för att preskription även ska kunna inträda för ett ersättningsanspråk som en ansvarig för avhjälpande enligt 10 kap. MB kan rikta mot en annan ansvarig. (Jfr Bertil Bengtsson, Miljöbalkens återverkningar, 2001, s. 159 ff.)
42. Vidare handlar bestämmelsen om preskription. Varken dess ordalydelse eller syfte talar för att den ska förstås på så sätt att lagen om kallelse på okända borgenärer inte ska tillämpas på fordringar som har sin grund i ett avhjälpandeansvar. En annan ordning skulle strida mot de intressen som bär upp fordringspreklusionen (jfr p. 16 och 17).
HD:s slutsats
43. Med hänsyn till det ovan anförda förklarar HD att SSM Byggs fordran omfattas av bestämmelserna om preklusion i 6 § lagen om kallelse på okända borgenärer.
44. Vid denna bedömning finns det inte skäl att meddela prövningstillstånd rörande målet i övrigt. – – –.
DOMSLUT
Se HD:s dom.
HD (justitieråden Ann-Christine Lindeblad, Svante O. Johansson och Malin Bonthron) meddelade den 15 december 2020 följande dom.
DOMSKÄL
Bakgrund
1. På fastigheten Stockholm Linneduken 1 utförde RFP Alfa under 2001 och 2002 för fastighetsägaren vissa åtgärder såsom rivning och utfyllnad för exploatering. I samband med att Bostadsrättsföreningen Bromma Tracks förvärvade fastigheten i slutet av 2014 anmälde föreningen en föroreningsskada till tillsynsmyndigheten. En kompletterande anmälan med riskbedömning gjordes också sedan ytterligare föroreningar upptäckts. Tillsynsmyndigheten beslutade att de åtaganden som hade gjorts i anmälningarna var tillräckliga och att några ytterligare åtgärder inte erfordrades.
2. Bostadsrättsföreningen väckte därefter talan vid mark- och miljödomstolen och yrkade att RFP Alfa skulle förpliktas att betala närmare 10 miljoner kr och ränta. Grunden för yrkandet var att det utgjorde ett regresskrav enligt 10 kap. MB avseende kostnader som föreningen hade haft för att åtgärda en föroreningsskada på fastigheten. Bostadsrättsföreningen gjorde gällande att RFP Alfa såsom tidigare verksamhetsutövare på fastigheten var solidariskt ansvarigt med föreningen för skadan. Enligt föreningen hade RFP Alfas verksamhet bidragit till föroreningsskadan på fastigheten.
3. RFP Alfa bestred käromålet och förnekade att de åtgärder som bolaget vidtagit hade orsakat föroreningsskadan. Vidare anfördes att bolaget hade trätt i likvidation och att ett kallelseförfarande enligt lagen om kallelse på okända borgenärer hade genomförts. Bostadsrättsföreningen hade inte anmält sin fordran inom kallelsefristen. Eftersom RFP Alfa inte heller kände till fordran var den prekluderad enligt 6 § den lagen.
4. Bostadsrättsföreningen invände att fordringar som har sin grund i kostnader för avhjälpande av föroreningsskador enligt 10 kap. MB inte kan preskriberas och gjorde gällande att sådana fordringar därför inte heller kan prekluderas. Föreningen åberopade vidare att RFP Alfa hade känt till fordran.
5. Mark- och miljödomstolen beslutade att i mellandom pröva om föreningen hade förlorat rätten att kräva ut den i målet aktuella fordran enligt 6 § lagen om kallelse på okända borgenärer. Domstolen kom fram till att fordran i och för sig kunde bli föremål för preklusion och att föreningen inte hade visat att RFP Alfa känt till fordran före fristdagen. Domstolen förklarade att föreningen hade förlorat rätten att kräva ut sin fordran.
6. Bostadsrättsföreningen överlät därefter sin fordran till SSM Bygg & Fastighets AB som inträdde i föreningens ställe i rättegången.
7. Mark- och miljööverdomstolen har fastställt mark- och miljödomstolens domslut. Enligt domstolen ska bestämmelsen om undantag från preskription i 10 kap. MB inte tillämpas på sådana fordringar mellan två enskilda som målet rör. Domstolen har ansett att det redan med hänsyn till detta saknas anledning att överväga en analogisk tillämpning av innebörd att fordran inte skulle kunna prekluderas.
8. HD har meddelat prövningstillstånd i frågan om fordran omfattas av bestämmelserna om preklusion i 6 § lagen om kallelse på okända borgenärer. Frågan om prövningstillstånd rörande målet i övrigt har förklarats vilande.
Allmänt om preskription
9. Allmänna bestämmelser om preskription av fordringar finns i preskriptionslagen (1981:130). Lagen gäller i den mån inte annat är föreskrivet (se 1 §).
10. Lagen tillämpas på alla slags fordringar oavsett om de avser pengar, varor, tjänster eller andra prestationer (se prop. 1979/80:119 s. 88). Lagen syftar till att förekommande fordringsförhållanden ska kunna avvecklas inom rimlig tid. Lagens regler är utformade utifrån en avvägning mellan ett antal olika intressen som gör sig gällande, t.ex. borgenärens intresse av att upprätthålla sin fordran och gäldenärens intresse av att inte behöva bevara bevisning om betalning under alltför lång tid.
11. Som huvudregel är preskriptionstiden tio år från fordrans tillkomst om inte preskriptionsavbrott sker dessförinnan. En regressfordran som har uppkommit genom att någon har betalat en skuld, för vilken flera är ansvariga, preskriberas tidigast ett år efter betalningen av huvudfordran. (Se 2 och 4 §§.)
12. Om flera gäldenärer är solidariskt ansvariga för en skuld och skulden preskriberas i förhållande till någon av dem svarar var och en av de andra enligt 9 § endast i förhållande till sin andel; det kvarstående ansvaret fördelas i regel efter huvudtalet vilket också tillämpas i fördelning av brist hos någon av de ansvariga (accessorisk preskription).
Preklusion enligt lagen om kallelse på okända borgenärer vid avveckling av aktiebolag
13. Ett aktiebolag kan avvecklas genom likvidation. Likvidationen syftar till att bolaget ska betala sina skulder och att återstående tillgångar ska fördelas mellan aktieägarna. Att bolaget har avvecklats innebär inte att det har slutat existera utan endast att det blivit overksamt. Det finns då inte längre några fungerande bolagsorgan och inte heller några ställföreträdare. Äganderätten till bolagets tillgångar påverkas emellertid inte, och inte heller ansvaret för bolagets skulder. Men tillgångarna kan inte belastas med någon ny skuld.
14. Ett moment i genomförandet av likvidationen är att likvidatorn ska uppmärksamma eventuella okända fordringsägare på att beslut om likvidation har fattats genom en ansökan om det kallelseförfarande som anges i lagen om kallelse på okända borgenärer.
15. När gäldenären är ett aktiebolag görs ansökan hos Bolagsverket. Till ansökan ska bifogas en förteckning över gäldenärens kända borgenärer. Kallelse utfärdas sedan av myndigheten med föreläggande om att eventuella okända borgenärer senast sex månader från dagen för kallelsen skriftligen måste anmäla sina fordringar. (Se 4 och 5 §§ lagen om kallelse på okända borgenärer.)
16. En borgenär som inte är upptagen i förteckningen över kända borgenärer och som underlåter att anmäla sin fordran inom den föreskrivna tiden förlorar rätten att kräva ut sin fordran. Detta gäller emellertid inte om borgenären visar att gäldenären har känt till fordran före anmälningstidens utgång. (Se 6 §.)
17. Bestämmelsen om accessorisk preskription tillämpas på motsvarande sätt vid preklusion av en skuld i förhållande till någon av flera solidariskt ansvariga gäldenärer (se 7 §).
18. Lagen tillämpas, liksom preskriptionslagen, på alla slags fordringar. I rättsfallet NJA 2014 s. 114, som gällde preklusion av skattefordringar, uttalade HD att avvecklingsintresset är en viktig grund för lagen och att det intresset allvarligt skulle motverkas om sådana fordringar inte kunde prekluderas.
19. Som nämnts innebär preklusion att borgenären inte längre kan kräva ut sin fordran. Det är således samma rättighetsavskärande verkan som för en fordran som har preskriberats; båda instituten syftar till avveckling av fordringar. De skäl som ligger bakom att avveckling anses önskvärt skiljer sig emellertid till viss del åt.
Ansvaret för att avhjälpa miljöskador
Den allmänna hänsynsregeln om ansvaret för att avhjälpa miljöskador
20. Enligt en av de allmänna hänsynsreglerna i miljöbalken gäller att alla som bedriver eller har bedrivit en verksamhet eller vidtagit en åtgärd som medfört skada eller olägenhet för miljön ansvarar till dess skadan eller olägenheten har upphört för att denna avhjälps i den omfattning som kan anses skälig (se 2 kap. 8 §). Den bärande tanken bakom bestämmelsen är att det i första hand är förorenaren som ansvarar för att avhjälpa en skada i ett vatten- eller markområde. Den närmare regleringen finns i 10 kap. MB.
Ansvaret för föroreningsskador i 10 kap. MB
21. Bestämmelserna i 10 kap. fick i huvudsak sin nuvarande utformning genom lagändringar som trädde i kraft den 1 augusti 2007. Av övergångsbestämmelserna framgår att äldre bestämmelser fortfarande gäller i fråga om miljöskador som orsakats av utsläpp, händelser eller tillbud som har ägt rum före ikraftträdandet. Det är den äldre lydelsen som är tillämplig i målet. När det gäller de bestämmelser som aktualiseras är dock den sakliga innebörden i allt väsentligt avsedd att vara densamma även efter lagändringen. (Jfr prop. 2006/07:95 s. 125 ff.)
22. Kapitlet reglerar ansvaret för utredning och efterbehandling (numera benämnt avhjälpande) av bl.a. mark- och vattenområden som är så förorenade att det kan medföra skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön (se 1 §).
23. Det är i första hand verksamhetsutövaren – den som bedriver eller har bedrivit en verksamhet eller vidtagit en åtgärd som bidragit till föroreningen – som ansvarar för den efterbehandling som behövs. Fastighetsägare har under vissa förutsättningar ett subsidiärt ansvar. Den ansvarige ska utföra eller bekosta de åtgärder som på grund av föroreningen behövs för att förebygga, hindra eller motverka att skada eller olägenhet uppstår för människors hälsa eller miljön. (Se 2–4 §§.)
24. Ansvaret är i denna del av offentligrättsligt slag, inte skadeståndsrättsligt (se Bertil Bengtsson, Speciell fastighetsrätt, 12 uppl. 2018, s. 230 ff.). Det är alltså samhällets intresse av att förorenade vatten- och markområden saneras som är utgångspunkten för ansvaret, inte förhållandet mellan skadevållare och skadelidande.
Regress mellan flera ansvariga
25. Om flera är ansvariga enligt kapitlet är ansvaret som huvudregel solidariskt. Det allmänna kan således kräva att någon av de ansvariga fullgör ansvaret. Den som har utfört eller bekostat åtgärder kan sedan rikta regresskrav mot andra som är medansvariga. (Se 6 och 7 §§.) Regressbestämmelserna reglerar alltså den civilrättsliga relationen mellan flera ansvariga verksamhetsutövare eller fastighetsägare.
26. Mark- och miljödomstol prövar som första instans en regresstalan som grundar sig på 6 eller 7 § (se 21 kap. 1 § första stycket 7).
27. Verksamhetsutövares och fastighetsägares ansvar enligt 10 kap. följer direkt av lag och förutsätter inte ett föreläggande från tillsynsmyndighet. Däremot finns under vissa omständigheter en anmälningsskyldighet för den som tänker vidta avhjälpandeåtgärder (se 28 § förordningen, 1998:899, om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd). Det anförda innebär att en regresstalan avseende utgifter för avhjälpandeåtgärder som en fastighetsägare eller verksamhetsutövare haft för att frivilligt uppfylla sitt ansvar enligt 10 kap., måste ses som en regresstalan baserad på 10 kap. 6 eller 7 § (jfr NJA 2012 s. 125). Om motparten anser att åtgärderna inte varit nödvändiga får det prövas inom ramen för regresstvisten.
Bestämmelsen i 10 kap. MB om att preskriptionslagen inte är tillämplig
28. Enligt 10 kap. 4 § andra stycket MB i den lydelse som ska tillämpas i målet är preskriptionslagen inte tillämplig på efterbehandlingsansvaret. I den nu gällande lydelsen finns en bestämmelse om motsvarande fråga i 10 kap. 8 §. Där anges att preskriptionslagen inte är tillämplig på ansvar enligt 2–7 §§. Enligt förarbetena överensstämmer den nya ordalydelsen i sak med innehållet i 4 § andra stycket i den gamla ordalydelsen (se prop. 2006/07:95 s. 129).
29. Av den nya ordalydelsen i 8 § framgår tydligt att också en regressfordran enligt 6 eller 7 § enligt nu gällande regler inte preskriberas enligt preskriptionslagen. Den gamla ordalydelsen var inte lika tydlig på den punkten. Förarbetena till den gamla bestämmelsen bidrar inte med något klargörande.
30. Starka sakskäl talar dock för att samma regler bör gälla enligt kapitlet för såväl en regressfordran som huvudfordran. Eftersom den aktuella typen av skador ofta kan förväntas bli kända först när lång tid förflutit skulle annars möjligheten till regress bli starkt begränsad. Det är mindre väl förenligt med principen om att förorenaren ska betala. Sammantaget med uttalandet i förarbetena till nuvarande 8 § måste regelverket uppfattas så att även den gamla lydelsen av bestämmelserna innebar att preskriptionslagen inte är tillämplig på regressfordringar enligt kapitlet.
Frågan om en fordran enligt 10 kap. MB kan prekluderas
31. Lagen om kallelse på okända borgenärer är enligt sin ordalydelse tillämplig på alla typer av fordringar. Bestämmelserna i lagen gäller också när kallelse sker enligt annan lag eller författning, i den mån inte annat följer av vad som är särskilt föreskrivet. Sett enbart till detta skulle således lagens bestämmelser om preklusion träffa även fordringar enligt 10 kap. MB. Frågan är om andra skäl medför att detta ändå inte ska gälla.
32. Varken i den nu gällande eller den tidigare lydelsen av 10 kap. MB finns någon bestämmelse om att fordringar enligt kapitlet inte skulle kunna prekluderas enligt lagen om kallelse på okända borgenärer. Frågan har inte berörts i lagens förarbeten.
33. Som framgått finns stora likheter mellan regelverken om preskription och preklusion. Om preklusion kan ske innebär det vidare att det finns en möjlighet för en verksamhetsutövare att undgå ansvar för en förorenande verksamhet genom att träda i likvidation. Eftersom de skador som kan aktualiseras ofta inte blir synliga förrän efter en längre tid finns det en risk för att fordran inte anmäls under kallelseförfarandet. Om fordran prekluderas innebär lagens 7 § vidare att övriga ansvariga enligt 10 kap. MB får sitt ansvar begränsat i motsvarande mån. Principen om att förorenaren ska betala kommer då inte att få fullt genomslag. Det finns således skäl som talar för att preklusion inte borde vara möjligt.
34. Samtidigt är konsekvenserna av en sådan reglering svårförutsebara och kan leda till negativa effekter. I vilken utsträckning det kommer att uppstå behov av att väcka till liv sedan länge likviderade bolag är svårt att överblicka, liksom vilken praktisk nytta detta verkligen skulle kunna medföra. Den typen av överväganden kräver ett underlag som bäst tas fram i ett lagstiftningsärende och är även i övrigt av karaktären att det i första hand bör vara lagstiftaren som tar ställning till dem.
35. Det anförda leder till slutsatsen att bestämmelserna om preklusion i 6 § lagen om kallelse på okända borgenärer bör tillämpas även på fordringar enligt 10 kap. MB.
Bedömningen i detta fall
36. SSM Byggs talan avser en regressfordran enligt 10 kap. 6 § MB (se p. 27). Det finns därmed inte skäl att meddela prövningstillstånd för att pröva frågan om mark- och miljödomstol varit behörig att pröva tvisten.
37. Bestämmelserna om preklusion i 6 § lagen om kallelse på okända borgenärer är tillämpliga på SSM Byggs fordran (se p. 35). Den i prövningstillståndet ställda frågan ska besvaras i enlighet med detta.
38. Vid denna bedömning finns det inte skäl att meddela prövningstillstånd rörande målet i övrigt. – – –.
DOMSLUT
HD förklarar att SSM Bygg & Fastighets AB:s fordran omfattas av 6 § lagen (1981:131) om kallelse på okända borgenärer.
HD meddelar inte prövningstillstånd rörande målet i övrigt. Mark- och miljööverdomstolens domslut står därmed fast.
Justitierådet Dag Mattsson var skiljaktig i fråga om motiveringen enligt följande.
Som mark- och miljödomstolen och Mark- och miljööverdomstolen har konstaterat faller en regressfordran av detta privaträttsliga slag utanför miljöbalkens regel om undantag från preskriptionslagen.
Av den i målet tillämpliga äldre lydelsen av 10 kap. MB framgår att regeln bara avser det allmännas avhjälpandekrav, inte de ansvarigas inbördes kostnadsansvar och regressfordringar. Lagmotiven bekräftar att undantaget från preskriptionslagen tar sikte på just avhjälpandeansvaret gentemot det allmänna (jfr prop. 1997/98:45 del 1 s. 360 och s. 605). En regressfordran med anledning av fullgörande av avhjälpandeansvaret omfattas inte av undantaget. Den fordringen preskriberas enligt allmänna regler.
Det saknas därmed, som domstolarna funnit, stöd för att regressfordringen inte också skulle kunna prekluderas på vanligt sätt. Det är ännu tydligare i ett fall som detta där tillsynsmyndigheten inte har konstaterat omfattningen av avhjälpandeansvaret och riktat något åtgärdsföreläggande mot verksamhetsutövaren. Över huvud taget skulle det utgöra ett udda rättsläge om en reguljär penningfordran som en enskild har mot en annan enskild skulle vara helt fri från preskription och preklusion.
Det förhållandet att lagtexten sedan har ändrats och fått en annan – oklart svepande – utformning föranleder inte annan bedömning (jfr prop. 2006/07:95 s. 90 och 129).
Den dispenserade frågan ska av det skälet besvaras så att HD förklarar att SSM Byggs fordran omfattas av 6 § kallelselagen.
Målet väcker även frågan om det allmännas anspråk på avhjälpande för en miljöförstöring omfattas av kallelselagen och därmed kan prekluderas genom det förfarande som föreskrivs där. Följande kan därför tilläggas.
Föreskriften om att avhjälpandekravet är undantaget från preskriptionslagen får ses närmast som ett förtydligande av vad som ändå skulle ha gällt enligt allmänna grundsatser. Sedan länge har ansetts att en offentligrättslig skyldighet att avhjälpa skador av detta slag står kvar till dess att skadorna har åtgärdats och inte är underkastad preskription (jfr NJA 1903 s. 210), låt vara att den rättsliga förklaringen till det är omdiskuterad i doktrinen.
Lagtexten i miljöbalken talar visserligen bara om undantag från preskriptionslagen. Men det innebär inte att man ska dra slutsatsen att preklusion då måste kunna inträda med tillämpning av kallelselagen. En sådan motsatsvis tolkning kan inte göras. Utgångspunkten är att preskription och preklusion, som i princip har samma verkningar, ska följas åt så långt som möjligt; instituten har till stor del sammanfallande ändamål (jfr SOU 1957:11 s. 133 f.). Det förhållandet att ett undantag om preskription har tagits in i miljöbalken talar i själva verket för att det också gäller undantag för preklusion enligt kallelselagen.
I sammanhanget kan man inte jämföra med vad som gäller för obligationsrättsligt grundade anspråk på vidtagande av åtgärd, vilka kan preskriberas och prekluderas enligt allmänna regler. Inte heller går det att jämföra avhjälpandeansvaret för föroreningar med t.ex. en skattefordran, där det står klart att anspråket kan prekluderas enligt kallelselagen (och preskriberas).
Här handlar det i stället om en offentligrättsligt grundad åtgärdsskyldighet av ett slag som inte rimligen kan tillåtas falla bort med tiden utan måste stå kvar till dess att den har fullgjorts. En föroreningsskada utgör en allvarlig inverkan på naturen och påverkar hela samhället och i synnerhet människor som bor eller annars vistas i det område där föroreningen finns. Det är ett ansvar att avhjälpa miljörisken som gäller gentemot det allmänna, i förhållande till alla i samhället. När tillsynsmyndigheten kräver att miljöförstöringen ska åtgärdas uppträder den som företrädare för detta allmänna samhällsintresse av skydd för hälsa och miljön, inte som borgenär i någon obligationsrättslig mening. En skyldighet av det slaget gentemot det omgivande samhället kan inte gärna vara beroende av privaträttsliga dispositioner som den enskilde verksamhetsutövaren vidtar.
En grundläggande hänsynsregel i miljöbalken är att alla som bedriver eller har bedrivit en verksamhet, eller vidtagit en åtgärd som medfört skada för miljön, ansvarar till dess skadan har upphört för att denna avhjälps i den omfattning som kan anses skälig (2 kap. 8 §). Miljörisker upptäcks inte sällan först lång tid efter det ingrepp som har gett upphov till saneringsbehovet. De miljörättsliga hänsyn som ligger bakom principen att avhjälpandeansvaret gäller för all framtid motiverar att kravet inte heller ska kunna prekluderas enligt kallelselagen. Det skulle strida mot principen att förorenaren betalar om åtgärdsansvaret för en miljörisk plötsligt kunde upphöra genom bara en associationsrättslig handling. Det är oförenligt med lagstiftningens grundläggande ändamål – ett avhjälpandeansvar som ska gälla till dess att miljörisken åtgärdas – om ansvaret ändå skulle kunna falla bort med en tillämpning av kallelselagen.
Slutsatsen är därmed att det måste anses följa av miljöbalken att kallelselagen inte ska tillämpas på det allmännas krav på avhjälpande. Någon särskild föreskrift om detta behövs inte (se utformningen av 1 § kallelselagen).
Läget torde vara ett annat när det rör sig om verksamhetsutövarens kostnadsansvar, dvs. i fråga om tillsynsmyndighetens anspråk på ersättning för kostnader som myndigheten har haft för att avhjälpa en miljörisk som omfattas av verksamhetsutövarens avhjälpandeansvar enligt miljöbalken. Miljöförstöringen är då sanerad, och i den situationen fungerar myndigheten närmast som en vanlig borgenär som vill få sina utlägg ersatta. Anspråket på ersättning för kostnader skiljer sig principiellt sett inte från en vanlig fordran. Det finns skäl för att ett ersättningskrav av detta slag inte omfattas av undantaget om preskription i miljöbalken och då även kan prekluderas enligt kallelselagen (jfr ang. preskriptionen Bertil Bengtsson, Miljöbalkens återverkningar, s. 163). Ett sådant synsätt är också i linje med att man i preskriptionshänseende måste göra åtskillnad mellan en fordran och det rättsförhållande från vilket fordringen härleder sig. Samtidigt skulle effektiviteten i det eviga avhjälpandeansvaret ju i praktiken allvarligt urholkas om det åtföljande alternativa ansvaret att ersätta tillsynsmyndighetens kostnader inte också fortsatte att ha verkan. Förarbetena till miljöbalken kan ge intryck av att tanken är att kostnadsansvaret inte kan upphöra (se t.ex. prop. 1997/98:45 del 2 s. 25 f.). Det är därför inte säkert vad som gäller i detta avseende.
Sammanfattningsvis ska miljöbalken enligt min mening förstås så att det föreligger en skillnad i fråga om preskription och preklusion mellan avhjälpandeansvaret och regressansvaret, dvs. mellan det offentligrättsliga ansvaret och det privaträttsliga. I det första ledet kan det allmännas krav på saneringsåtgärder varken preskriberas eller prekluderas enligt kallelselagen, i det andra ledet ska vanliga privaträttsliga regler tillämpas och den fordringen kan såväl preskriberas som prekluderas. Vanliga regler torde också gälla för tillsynsmyndighetens krav på ersättning för kostnader som myndigheten har haft för att låta avhjälpa miljöförstöringen, men detta är inte säkert.
I ett enskilt fall kan det anförda leda till att en verksamhetsutövare, som dragit på sig en kostnad för att avhjälpa en miljöförstöring och har en re-gressfordran mot en annan ansvarig, kan riskera att inte få ut ersättning för den kostnaden om verksamhetsutövaren missar att bevaka fordringen på det sätt som krävs för att hindra att den faller bort genom preskription eller preklusion. En sådan ordning är inte orimlig, och den är väl förenlig med principen att förorenaren ska betala. Den som är ansvarig för att avhjälpa föroreningsskadan får bära kostnaden för skadan, det är bara det att han inte kan föra över en del av den kostnaden till en medskyldig. Det väsentliga är att föroreningen avhjälps och att saneringen inte belastar det allmänna.
Till sist ska sägas att jag är av annan mening än majoriteten i frågan om en verksamhetsutövare med stöd av regressregeln i 10 kap. MB kan föra över kostnader han själv har haft för att komma till rätta med en miljörisk på sin fastighet trots att tillsynsmyndigheten inte har konstaterat eller krävt ut något avhjälpandeansvar (jfr p. 27 i domen och betydelsen av 2012 års rättsfall). Enligt min uppfattning är detta inte möjligt. Saken har inte betydelse för den dispenserade frågan, och det finns inte anledning att utveckla skälen för min inställning.
Referenten, justitierådet Eric M. Runesson, var skiljaktig och anförde följande.
Enligt min mening ska fordran förklaras inte vara omfattad av 6 § lagen om kallelse på okända borgenärer.
Jag ansluter mig till vad majoriteten anför i domskälen under punkterna 1–33. Från och med punkten 34 bör domskälen ha följande lydelse.
34. Principen att det i första hand är verksamhetsutövaren som ska avhjälpa de miljöskador som verksamheten har medfört och att kostnaderna inte bör övervältras på det allmänna uppbär ansvarskonstruktionen i 10 kap. MB. Det följer också av Sveriges internationella åtaganden att ge genomslag åt principen (jfr prop. 1997/98:45, del 1, s. 560). En bokstavstolkning av lagen om kallelse på okända borgenärer skulle medföra att principen inte får fullt genomslag (jfr p. 33).
35. När det allmänna utkräver ansvar synes tanken inte ha varit att det allmänna ska ses som en borgenär, dvs. som mottagare av en avhjälpandeprestation (jfr a. prop., del 1, s. 605). Det har ansetts motivera att det primära anspråket från det allmänna inte ska träffas av preskription. Det primära anspråket har likställts med regressanspråk i preskriptionshänseende, vilket nu uttryckligen framgår av 10 kap. 8 §.
36. Den valda konstruktionen av det primära ansvaret med dess offentligrättsliga inslag talar i lika mån emot preskription som emot preklusion i det ledet; det allmänna är borgenär i lika stor eller liten utsträckning i bägge fallen. Eftersom likställighet mellan primärt ansvar och regressansvar gäller i preskriptionshänseende, ter det sig näraliggande att detsamma också bör kunna gälla i preklusionshänseende.
37. Om preklusion inte inträder kan det bli nödvändigt att återuppta likvidationsförfaranden rörande bolag som varit verksamhetsutövare trots att slutredovisning kan ha skett sedan en längre tid tillbaka. Det kan tyckas försvaga genomslaget för det avvecklingsintresse som uppbär lagen om kallelse på okända borgenärer (jfr SOU 1957:11 s. 135). Avvecklingsintresset har dock underordnats andra intressen i vissa fall. Anspråk som grundas på att bolaget före kallelsefristens utgång borde ha haft kännedom om fordran får göras gällande utan hinder av att fristen utlöpt. Detta får antas gälla även beträffande fordringar som uppkommit efter fristen även om det inte uttryckligen framgår av lagtexten. (Jfr även diskussionen i doktrinen om att också fordringar som blir fullgångna först efter fristen bör omfattas av preklusion; se Stefan Lindskog, Aktiebolagslagen. 12:e och 13:e kapitlet. Kapitalskydd och likvidation, 2 uppl., 1995, s. 314 och Bert Lehrberg, I aktiebolagslagens skymningsland, 1990, s. 39.)
38. Avvecklingsintresset framstår då inte som så starkt att det i sig bör få vara en avgörande invändning mot att avvika från en bokstavstolkning av lagen för att möjliggöra ett genomslag för ändamålet med regleringen i 10 kap. MB.
39. När en fordran inte omfattas av preklusion förutsätts en ordning för att återuppta avslutade likvidationsförfaranden. Beträffande likvidation av aktiebolag ges en sådan ordning i 25 kap. 44 § aktiebolagslagen.
40. En avvikelse från en bokstavstolkning av lagen om kallelse på okända borgenärer ter sig därmed inte heller vara förenad med sådana rättsliga eller praktiska konsekvenser att det bör få hindra ett genomslag för principen om förorenarens ansvar för miljöskador. (Jfr a. prop., del 1, s. 563 f.)
41. Det finns starka sakliga skäl för att ge principen genomslag och tillämpa 10 kap. 8 § analogt så att varken preskriptionslagen eller lagen om kallelse på okända borgenärer träffar ifrågavarande fordringsanspråk. Skälen däremot ter sig förhållandevis svaga.
42. Den anförda leder till slutsatsen att bestämmelserna om preklusion i 6 § lagen om kallelse på okända borgenärer inte bör tillämpas på fordringar enligt 10 kap. MB.
Bedömningen i detta fall
43. Bestämmelserna om preklusion i 6 § lagen om kallelse på okända borgenärer är inte tillämpliga på SSM Byggs fordran. Den i prövningstillståndet ställda frågan ska besvaras i enlighet med detta.
44. Överröstad i denna del är jag ense med majoriteten när det gäller frågan om prövningstillstånd i målet i övrigt – – –.