NJA 2021 s. 1050
Ett aktivitetscenter erbjöd besökare att delta i olika fysiska aktiviteter. En person skadade foten i en hoppgrop. Fråga om aktsamhetsbedömningen vid prövning av skadeståndsansvar för centret.
Uppsala tingsrätt
C.S. väckte vid Uppsala tingsrätt talan mot Turbo Dome Sport Zone AB och yrkade att tingsrätten skulle fastställa att bolaget var skadeståndsskyldigt för den personskada som hade vållats henne i Turbos aktivitetscenter den 27 januari 2018.
Till grund för sin talan åberopade C.S. följande.
Hon besökte den 27 januari 2018 aktivitetscentret Turbo tillsammans med sina söner. I samband med att C.S. hoppade i aktivitetscentrets hoppgrop vållades hon personskada i form av tre frakturer på vänster fotled.
Turbo har uppsåtligen eller av vårdslöshet vållat C.S. personskadan och är därför skyldigt att ersätta den. Vållandet har bestått i att Turbo har brustit i tillsyn och underhåll av sin anläggning. Personskadan har uppkommit i en del av anläggningen vari allvarliga skador kan uppkomma och för vilken Turbo följaktligen haft ett särskilt stort ansvar för tillsyn och underhåll. Personskadan hade inte kunnat uppkomma om inte Turbo brustit i sitt ansvar, varför Turbo är skadeståndsskyldigt för personskadan oavsett om C.S. kan anses medvållande till den.
Turbo Dome Sport Zone AB bestred C.S:s talan.
Turbo åberopade i första hand att man inte hade gjort sig skyldig till skadeståndsgrundande oaktsamhet. I andra hand gjordes gällande att C.S. genom egen oaktsamhet hade medverkat till uppkomsten av skadan i sådan grad att skadeståndet skulle jämkas.
Partsförhör under sanningsförsäkran ägde rum med C.S. och Turbos ställföreträdare T.B. Vittnesförhör hölls på begäran av C.S. med hennes son D.S. och med B.K., som hade ådragit sig en skada vid ett besök på aktivitetscentret, samt på begäran av Turbo med K.A., anställd vid företaget.
Domskäl
Tingsrätten (rådmannen Riikka Liljenfeldt) anförde i dom den 25 januari 2019 bl.a. följande.
DOMSKÄL
Enligt 2 kap. 1 § skadeståndslagen ska den som uppsåtligen eller av oaktsamhet vållar en personskada ersätta skadan.
Det är ostridigt i målet att C.S. drabbats av en personskada i form av flera frakturer på fotleden i samband med att hon hoppat i hoppgropen på Turbos aktivitetsanläggning den aktuella dagen. Den fråga som tingsrätten har att ta ställning till är om Turbo uppsåtligen eller av vårdslöshet har vållat henne skadan genom att på något vis brista i sin kontroll av utrustningen eller säkerhetsåtgärder kring hoppgropen på sådant sätt att skadeståndsskyldighet uppkommit. Det är som utgångspunkt C.S. som har bevisbördan för att uppsåt eller vårdslöshet föreligger i förhållande till den uppkomna skadan.
Till en början kan det konstateras att sport och annan fysisk aktivitet av olika slag, såsom hopp på studsmatta eller i hoppgrop av det slag det är fråga om i detta mål alltid medför viss ökad risk för skador för den som utövar aktiviteten. Detta får anses vara allmänt känt och något som den som väljer att utöva sådan aktivitet måste ta i beräkning. Bedriver någon en anläggning för sådan aktivitet vid vilken det finns en förhöjd risk för skador har dock även denne ett ansvar för att se till att nödvändiga säkerhetsrutiner och föreskrifter finns kring verksamheten så att risken för att skador ska uppstå minimeras.
Det har enligt tingsrättens bedömning inte framkommit något som tyder på att C.S:s skada skulle vara en följd av något uppsåtligt agerande från Turbos sida. Frågan är då om vållande som grundar skadeståndsskyldighet har förekommit.
Av såväl ingivna handlingar som av förhöret med Turbos ställföreträdare T.B. har det framgått att det har funnits rutiner för kontroll av den utrustning och de anordningar som finns i Turbos anläggning och att regelmässiga kontroller har utförts, så även den dag då C.S. besökte anläggningen. Vidare står det också klart att det funnits tydliga anvisningar om hur den som hoppade i hoppgropen skulle genomföra sitt hopp, bland annat anvisning om att landa på rygg eller rumpa, och att det funnits personal på plats som övervakat hoppgropen. Det finns alltså inte något som tyder på att de rutiner som Turbo haft för användningen och säkerheten kring hoppgropen har varit bristfälliga.
Inte heller har det framkommit något som tyder på att någon ytterligare person skulle ha ådragit sig någon liknande skada (eller annan skada) vid användning av hoppgropen den aktuella dagen eller något som visar att det skulle ha varit något fel på anordningen den aktuella dagen. Att vittnet B.K. ådragit sig en skada vid ett annat tillfälle vid hopp i Turbos anläggning har inte någon betydelse för tingsrättens bedömning i detta mål eftersom den skadan inte uppstått då anläggningen var öppen för besökare. Det faktum att hoppgropen tidigare under dagen varit avstängd är inte heller något som kan tas till intäkt för en slutsats om att det var något fel på gropen eftersom T.B. har förklarat att avstängningen berodde på att en ingenjör som skulle titta på anläggningen inför en ombyggnad var på besök.
C.S. har själv sagt att hon inte ville landa på ryggen men försökte landa på rumpan, men kom att landa så hon nästan hamnade stående. C.S:s son D. har vittnat om att han såg att hon landade ”med rumpan och benen samtidigt” och sedan studsade framåt och slog i benet. K.A., som var anställd på Turbo och jobbade vid hoppgropen den aktuella dagen har beskrivit att C.S. enligt hans uppfattning landade rakt på foten. Av dessa förhörsuppgifter drar tingsrätten slutsatsen att C.S. vid landningen har haft tyngdpunkten längre fram än vad en landning enligt skyltad anvisning skulle ha inneburit och att detta förhållande har medfört att belastningen på hennes fot vid landningen har blivit så kraftig att hon ådragit sig den aktuella skadan.
Sammanfattningsvis bedömer tingsrätten att inte heller något sådant oaktsamt vållande som medför skadeståndsskyldighet kan tillskrivas Turbo för den skada som C.S. har drabbats av. C.S:s talan ska därför ogillas.
DOMSLUT
C.S:s talan ogillas.
Svea hovrätt
C.S. överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten skulle fastställa att Turbo var skadeståndsskyldigt för den personskada som hon vållats i Turbos aktivitetscenter den 27 januari 2018.
Turbo Dome Sport Zone AB motsatte sig att tingsrättens dom ändrades.
C.S. frånföll påståendet att Turbo uppsåtligen hade vållat hennes personskada. Turbo förklarade att det inte längre gjordes gällande att C.S. hade medverkat till uppkomsten av skadan i sådan grad att skadeståndet skulle jämkas.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsråden Christina Jacobsson, referent, Ulrika Ihrfelt och Göran Söderström) anförde i dom den 15 januari 2021 följande.
HOVRÄTTENS DOMSKÄL
Bakgrund
Parterna är överens om att C.S. har drabbats av personskada i form av en fraktur på vänster fotled i samband med att hon den 27 januari 2018 hoppat i en hoppgrop, en s.k. PillowPit, i Turbos aktivitetsanläggning i Uppsala.
Enligt Turbo är madrassen i hoppgropen kvadratisk (6 x 6 meter) och ca 1,7 meter hög. Turbo har vidare beskrivit att madrassen består av en PVC-duk, ett skumgummiskikt och en luftkudde. När en person landar på madrassen pyser det ut lite luft och därefter pumpas det in ny luft genom två luftpumpar som är kopplade till madrassen då hoppgropen är öppen. C.S. har inte invänt mot Turbos beskrivning av hur madrassen är uppbyggd.
Parterna är inte ense om från vilken höjd C.S. hoppade. Enligt C.S. hoppade hon från den övre avsatsen på tre meters höjd, medan Turbo har angett att höjden på hoppet var ca 1,8 meter.
Utgångspunkter för hovrättens bedömning
C.S. har till stöd för sitt påstående om att Turbo är skadeståndsskyldigt åberopat att Turbo av oaktsamhet vållat hennes skada genom att brista i tillsyn och underhåll av sin aktivitetsanläggning, vilket Turbo har bestritt. C.S. har bevisbördan för sitt påstående. Prövningen av C.S:s skadeståndskrav bör enligt hovrätten göras med utgångspunkt i att det genom hennes besök i anläggningen har uppkommit ett kontraktsliknande förhållande mellan parterna.
C.S. har vidare anfört att det är något oklart om Turbo har följt sina rutiner samt att det inte framgår om lufttrycket i madrassen har kontrollerats och varit tillräckligt för att undvika olyckor. C.S. har alltså inte hävdat att Turbo brustit i tillsyn och underhåll av anläggningen genom ett aktivt handlande. Innebörden av hennes påstående är att Turbo har underlåtit att vidta de åtgärder som borde ha gjorts för att hindra eller tillräckligt motverka ett förverkligande av faran för att hon skulle skadas då hon hoppade på madrassen. I en sådan situation krävs det att den skadelidande anger ett aktivt handlande som den påstådde skadegöraren borde ha utfört. När det föreligger ett underlåtenhetsansvar bör det finnas en plikt att vidta en möjlig åtgärd redan om den påtagligt motverkar faran för skada. Den som har en plikt att handla kan dock undgå ansvar om han eller hon visar att åtgärden inte skulle ha hjälpt. (Se NJA 2013 s. 145 punkterna 39, 40 och 42.)
Eftersom det funnits ett kontraktsliknande förhållande mellan parterna, har Turbo som utgångspunkt haft en allmän skyldighet att vidta skadeförebyggande åtgärder. I denna situation behöver C.S. inte bevisa att en viss åtgärd faktiskt skulle ha förhindrat skadan. Det hon har att visa är endast vad som var ett möjligt och lämpligt farereducerande handlande. Innebörden av att ett handlande är lämpligt är att det i regel får anses oaktsamt att inte agera så. Frågorna om kausalitet och oaktsamhet kommer därmed att överlappa varandra. (Se a. rättsfall punkten 43.)
Hur stor bevislättnaden ska vara beträffande vad som var ett möjligt och lämpligt farereducerande handlande, samt hur stor den farereducerande effekten ska vara för att det ska finnas en plikt att utföra handlingen, beror främst på skyddssyftet med den åsidosatta normen, den handlingspliktiges närhet eller anknytning till faran och faresituationen som sådan. (Se a. rättsfall punkten 44.)
Faran för personskador motiverade högt ställda krav på skademotverkande åtgärder
Vid all fysisk aktivitet som innefattar sport och lek finns det en risk för att den som deltar kan drabbas av skada. Skaderisken varierar dock från person till person och vissa aktiviteter är mera riskfyllda än andra.
När det gäller Turbos aktivitetsanläggning är det utrett att den vid tidpunkten för tingsrättens prövning hade varit i drift i ca tre år. Enligt T.B. hade anläggningen under den tiden besökts av cirka 375 000– 400 000 personer, mestadels barn men även vuxna. Han har också berättat att det under den tiden inträffat ca 30 arm- eller benbrott i andra delar av anläggningen och att tio av de besökare som skadats har varit vuxna. När det gäller hoppgropen har det dock enligt T.B. endast förekommit att besökare stukat sig, och kanske en lite allvarligare stukning, förutom vid de tillfällen då C.S. och B.K. skadat sig. Beträffande B.K., som bröt en nackkota, har T.B. framhållit att hon skadades då hoppgropen inte var öppen och att luftkudden därför inte var uppblåst. Enligt T.B. är lufttrycket i madrassen centralt för skaderisken.
Av T.B:s uppgifter framgår att en förhållandevis stor andel av de personer som skadats i aktivitetsanläggningen har varit vuxna, vilket tyder på att risken för att skadas där generellt sett är betydligt högre för vuxna än för barn. Vidare leder den omständigheten att besökare stukat sig då de använt hoppgropen till slutsatsen att det finns en viss risk för att drabbas av förhållandevis allvarliga skador även i denna del av anläggningen. Vid sådant förhållande får det anses klarlagt att det föreligger ett stort behov av att personalen har god uppsikt över de personer som vistas i anläggningen och att besökarna får tydliga instruktioner om vad som gäller vid användning av bl.a. den nu aktuella hoppgropen.
Den som besöker Turbos aktivitetsanläggning kan emellertid inte räkna med att det är helt riskfritt att utnyttja anläggningen utan varje besökare har ett eget ansvar för att följa de instruktioner som ges om hur de olika attraktionerna ska användas. För Turbos del gäller dock att det måste beaktas att en besökare kan följa de instruktioner som ges mer eller mindre väl. Det bör alltså finnas ett säkerhetsmässigt toleransutrymme eftersom en besökare kan göra en felbedömning och av misstag inte i alla delar använda anläggningen på det sätt som föreskrivits. Dessutom måste det beaktas att anläggningen vänder sig till en bredare allmänhet som får förutsättas sakna närmare kunskap om skaderisken och hur de olika attraktioner som finns i anläggningen ska användas. Mot den bakgrunden har Turbo haft en skyldighet att vidta sådana åtgärder som varit möjliga och lämpliga för att påtagligt motverka risken för att den som besöker anläggningen skadas.
Sammantaget har det med hänsyn till omständigheterna varit motiverat att ställa höga krav på Turbo att vidta skademotverkande åtgärder.
Frågan om Turbo har underlåtit att vidta de åtgärder som borde ha genomförts
Det saknas stöd för C.S:s påstående om att Turbo brustit i underhåll av anläggningen. Frågan är därmed om Turbo brustit vid sin tillsyn.
Av utredningen framgår att det alltid finns en anställd som övervakar hoppgropen och att varje hopp föregås av att den anställde ger besökaren klartecken att hoppa.
Det har framkommit att K.A. fullgjorde dessa uppgifter vid det tillfälle då C.S. hoppade. Det finns därför inte några invändningar mot Turbos uppsikt över hoppgropen.
Vidare är det utrett att det väl synligt från trampolinen fanns en skylt med instruktionen ”landa alltid på rygg eller rumpa”. I instruktionen angavs dock inte uttryckligen att man med hänsyn till risken för skador skulle undvika att landa stående eller med fötterna först, även om detta framgår indirekt. Informationen om hur ett hopp ska gå till kunde alltså ha varit tydligare.
Som angetts består madrassen av bl.a. en luftkudde vilken är kopplad till två luftpumpar som blåser in ny luft i madrassen då hoppgropen är öppen. Av utredningen framgår att en förutsättning för att en besökare ska kunna hoppa utan risk för att skadas är att luftkudden är tillräckligt fylld med luft och därmed har ett motstånd som gör att den person som hoppar inte når botten av madrassen eller golvet.
C.S. har berättat att hon vid hoppet försökte landa på det sätt som angavs i instruktionen men att hon av misstag gled fram något i luften och kände att det blev stumt och ”tog stopp”. Hon vet inte säkert hur hon landade men kände att fötterna kom rakt ner och att hon hamnade nästan stående. C.S:s antagande att hon landade med fötterna först stöds av de uppgifter som lämnats av K.A. Det är därmed utrett att C.S., som Turbo invänt, inte följde instruktionen om hur man ska hoppa och att hon inte landade som instruktionen anger att man ska göra.
Enligt C.S. är det sannolikt att hon skadades därför att lufttrycket i madrassen var för lågt och att hon som en följd av det landade mot golvet, eller i allt fall mot ett hårt underlag i botten av madrassen. Av det läkarintyg och de journalanteckningar som C.S. har åberopat framgår att hon vid hoppet ådrog sig en fotledsfraktur i vänster fot med en 90-gradig felställning av fotleden. Det finns inte skäl att ifrågasätta det som angetts i läkarintyget om att en sådan typ av skada är synnerligen ovanlig utan hårt motstånd. Som C.S. hävdat skulle ett hårt motstånd ha kunnat bero på att hon vid sitt hopp landade på benen eller fötterna i förening med att lufttrycket i madrassen var otillräckligt.
Frågan är alltså om Turbo, som C.S. påstått, brustit i tillsyn av sin anläggning genom att bl.a. underlåta att kontrollera att madrassen hade tillräckligt lufttryck vid det tillfälle då hon använde hoppgropen. Utgångspunkten är därvid att Turbo har haft både möjlighet och – med hänsyn till skaderisken – en skyldighet att utföra farereducerande åtgärder. Dessutom är Turbo den av parterna som haft de bästa förutsättningarna att säkra bevisning när det gäller madrassens funktionsduglighet. Det leder till att C.S., som alltså har en viss bevislättnad, endast har att visa vad som var ett möjligt och lämpligt farereducerande handlande. I C.S:s påstående om att Turbo har brustit i tillsyn av anläggningen och att lufttrycket i madrassen var för lågt ligger att hon menar att Turbo borde ha kontrollerat bl.a. lufttrycket innan hoppgropen öppnades den aktuella dagen.
Turbo har uppgett att madrassen alltid är fylld med luft när hoppgropen är öppen och att det därför inte stämmer att C.S. vid hoppet sjönk så djupt ner att hon stötte mot botten eller golvet under madrassen. Enligt Turbo kontrolleras madrassens funktion regelbundet och så gjordes även den dag då C.S. besökte anläggningen. Till stöd för sitt påstående i denna del har Turbo åberopat protokoll från den besiktning som gjordes den aktuella dagen. Turbo har också åberopat en beskrivning av vad som innefattas i kontrollen av madrassen samt förhör med T.B. och K.A.
Parterna är överens om att hoppgropen var avstängd på förmiddagen innan C.S. använde den och att det då inte fanns något lufttryck i madrassen. När det gäller de av Turbo ingivna protokollen har C.S. anmärkt att checklistorna för kontroll av utrustningen inte indikerar att hoppgropen undersöktes innan den togs i bruk den dagen. Enligt C.S. framgår det inte heller av checklistorna att man har en rutin för kontroll av lufttrycket i madrassen.
I beskrivningen av vad som innefattas i kontrollen av madrassen, benämnd PillowPit, anges bl.a. att den som utför kontrollen ska försäkra sig om att madrassen är uppblåst under öppningstider samt att den ska övervakas konstant av personal. Vidare beskrivs vilka åtgärder som ska vidtas för att bibehålla den goda kvalitén i madrassen. Dessa åtgärder innefattar att dagligen kontrollera det generella tillståndet av madrassen och dess omgivning, att utföra en visuell kontroll av överdraget för att säkerställa att det inte har skador och att kontrollera överdraget mot stålkonstruktionen.
I checklistan för de dagliga kontrollerna markeras med kryss att åtgärder motsvarande de tre som anges i den ovan angivna beskrivningen har utförts varje morgon innan anläggningen öppnas. När det gäller den nu aktuella dagen, den 27 januari 2018, har markerats med kryss att samtliga tre kontrollåtgärder har utförts. Checklistan är signerad av KK och ytterligare en person, vars signatur är oläslig. T.B. har förklarat att den oläsliga signaturen är hans och att KK står för Kristoff, som var anställd i bolaget. Dessutom har checklistan undertecknats av ytterligare en person. Av de som signerat checklistan är det endast T.B. som har hörts i målet.
Enligt T.B. uppfyller kontrollåtgärderna de krav som ställts från Konsumentverkets sida. Han har också uppgett att lufttrycket kontrolleras varje dag innan hoppgropen öppnas trots att detta inte framgår av vare sig beskrivningen eller checklistan. Den kontrollen görs enligt T.B. inte genom att lufttrycket mäts utan genom att den ansvarige gör ett provhopp samt går runt madrassen och trycker med handen på den och känner att det finns tillräckligt lufttryck i den.
Som angetts bevakades hoppgropen av K.A. den dag då C.S. besökte anläggningen. Han har berättat att han brukar göra några provhopp innan hoppgropen öppnas och att den inte hade varit avstängd tidigare den dagen. Hans uppgift om att hoppgropen inte hade varit avstängd stämmer inte med de uppgifter som lämnats av T.B., C.S. och D.S. K.A. har vidare berättat att Kristoff, som signerat checklistan, gör övriga kontroller samt att han inte minns när hoppgropen kontrollerades den dag då C.S. skadades.
Av det nu anförda framgår att Turbo inte tillämpar en rutin som innebär att det varje dag innan hoppgropen öppnas görs en kontroll av att lufttrycket i madrassen är tillräckligt och att denna kontroll dokumenteras. Vidare saknas en rutin som innebär att den kontroll som görs genom provhopp och okulär besiktning av madrassen dokumenteras. Enligt hovrätten får sådana åtgärder anses rimliga och befogade med hänsyn till skaderisken. Som en följd av det har Turbos kontrollrutiner varit bristfälliga.
Även med beaktande av den generella beskrivning som T.B. lämnat i fråga om hur kontrollen går till får det vidare, mot bakgrund av de uppgifter som lämnats av K.A., anses oklart om den kontroll som gjordes av hoppgropen den dag då C.S. skadades ägde rum innan eller efter det att anläggningen ostridigt var avstängd. Det förhållandet att T.B. har förklarat att madrassen kontrollerades efter avstängningen och att han just den dagen signerade checklistan leder inte till någon annan bedömning.
Av T.B:s uppgifter framgår att ett otillräckligt lufttryck i madrassen är helt avgörande för risken att skadas vid användning av hoppgropen. Det saknas därför stöd för att anse att risken för att C.S. skulle komma att skadas i någon avgörande mån påverkades av den omständigheten att hon misslyckades med att följa instruktionen och landade på sina fötter. I stället får det antas att de angivna kontrollåtgärderna i fråga om lufttrycket på ett påtagligt sätt hade motverkat faran för att C.S. skulle skadas på det sätt hon gjorde då hon hoppade i hoppgropen.
Som angetts har C.S. i denna situation en viss bevislättnad. Enligt hovrätten har hon i tillräcklig grad visat att Turbo brustit i sin tillsyn och att en tillämpning av de redovisade rutinerna hade inneburit ett lämpligt och möjligt farereducerade handlande från bolagets sida. Genom att inte tillämpa dessa rutiner har Turbo agerat oaktsamt. Det innebär att de krav på oaktsamhet och kausalitet som gäller för det av C.S. hävdade skadeståndsansvaret är uppfyllda. Den skada som C.S. drabbats av är inte en osannolik följd av Turbos bristande tillsyn och rutiner. Skadan är därför adekvat.
Mot bakgrund av det anförda är Turbo skadeståndsskyldigt gentemot C.S. för den personskada som hon vållats i Turbos anläggning den 27 januari 2018. C.S:s fastställelseyrkande ska således bifallas. Tingsrättens dom i huvudsaken ska därför ändras i enlighet med detta.
HOVRÄTTENS DOMSLUT
Med ändring av tingsrättens domslut fastställde hovrätten att Turbo Dome Sport Zone AB var skadeståndsskyldigt för den personskada som C.S. vållats i Turbos aktivitetscenter den 27 januari 2018.
Högsta domstolen
Turbo Dome Sport Zone AB överklagade hovrättens dom och yrkade att HD skulle ogilla C.S:s talan.
C.S. motsatte sig att hovrättens dom ändrades.
Betänkande
HD avgjorde målet efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Maria Schöllin, föreslog i betänkande följande dom.
DOMSKÄL
Bakgrund
Punkterna 1–7 innehåller en genomgång motsvarande punkterna 1–5 i HD:s dom med en mera omfattande redogörelse för innehållet i tingsrättens och hovrättens domar.
Vad målet handlar om
Målet i HD handlar om skadeståndsskyldighet för personskada. I detta aktualiseras frågor om bevisbörda och beviskrav.
Allmänna utgångspunkter
Skadeståndsansvar vid underlåtenhet
Enligt 2 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207) ska den som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar person- eller sakskada ersätta skadan.
En allmän förutsättning för skadeståndsskyldighet är att skada har drabbat någon annan än den skadeståndsskyldige själv. När man tillfogar sig själv skada till person eller sak är man varken berättigad till eller förpliktigad att utge skadestånd. (Se Jan Hellner och Marcus Radetzki, Skadeståndsrätt, 11 uppl. JUNO, s. 106.)
Skadeståndsskyldighet aktualiseras i första hand vid aktiva handlingar, då man som huvudregel är skyldig att ta hänsyn till risken för skada. Utgångspunkten får sägas vara att underlåtenhet att handla inte medför skadeståndsansvar, men det finns undantag.
Skadeståndsansvar för underlåtenhet kan uppkomma när en handlingsplikt har föreskrivits i lag. Ansvar för underlåtenhet kan även aktualiseras utan ett sådant författningsstöd exempelvis när någon har en särskild anknytning eller närhet till en skaderisk. Så kan vara fallet när någon har skapat en fara för skada, upplåtit en lokal eller en anläggning för användning av allmänheten eller en viss krets och när någon har tillsyn över personer eller egendom som kan vålla skada. I dessa fall anses man ha en plikt att vidta rimliga åtgärder för att förebygga risken för skada. (Se a.a., s. 108 ff.)
Vid fysisk aktivitet som innefattar sport och lek finns det ofta en risk att den som deltar skadar sig. Den som besöker en anläggning för sådant måste därför vara införstådd med att den fysiska aktiviteten i anläggningen, som vid all sport och lek, kan innebära en viss risk för skada.
Bevisbörda och beviskrav
Som utgångspunkt är det den som hävdar rätt till skadestånd som har att bevisa att förutsättningarna för rätten till ersättning föreligger. Det innebär att den skadelidande vanligtvis ska visa förekomsten av en ansvarsgrundande handling eller underlåtenhet, uppkomsten av en skada samt att det föreligger ett orsakssamband mellan handlingen/underlåtenheten och skadan.
Ibland kan det vara motiverat att den skadelidande erhåller en bevislättnad i något avseende. Så kan vara fallet när det exempelvis föreligger särskilda svårigheter att framlägga fullständig bevisning om vad som orsakat en skada. Ofta kan olika händelseförlopp vara fullt tänkbara förklaringar till uppkomsten av skadan. HD har i sådana fall medgett den skadelidande en bevislättnad och ansett att den skadelidande, i stället för att visa, har att göra det klart mera sannolikt att orsaksförloppet varit det som den skadelidande har påstått än att det har varit det som motparten påstått. (Jfr NJA 1991 s. 481 och NJA 1977 s. 176 ”Gropen”.)
Vid underlåtenhetsansvar krävs som utgångspunkt att den skadelidande anger ett aktivt handlande som den som enligt honom eller henne ansvarar för skadan borde ha utfört. Då det i regel är svårare att bevisa ett orsakssamband till en skada vid underlåtenhet än vid aktivt handlande har HD ansett att det är motiverat att den skadelidande medges vissa bevislättnader i detta avseende (jfr NJA 2021 s. 473 ”Grannhusets vattenskada” och NJA 2013 s. 145 ”Landskronabranden”.)
Bedömningen i detta fall
I målet är ostridigt att C.S. har drabbats av en personskada, i form av en fotledsfraktur, i samband med att hon hoppade i en hoppgrop på Turbo Dome Sport Zone AB:s aktivitetscenter den 27 januari 2018.
Turbo Dome Sport Zone AB har bedrivit ett aktivitetscenter som har varit öppet för allmänheten. Ett besök i aktivitetscentret måste anses innebära en viss risk för skada. Turbo Dome Sport Zone AB får därigenom anses ha varit skyldigt att vidta rimliga åtgärder för att förebygga risken för att C.S. skulle skada sig vid sitt besök.
C.S. har gjort gällande att Turbo Dome Sport Zone AB har brustit i detta avseende, genom att brista i tillsyn och underhåll av sitt aktivitetscenter, samt att bolaget därigenom av oaktsamhet vållat henne personskadan. C.S. har som utgångspunkt bevisbördan för att hennes skada uppkommit på ett sådant sätt att hon är berättigad till skadestånd av Turbo Dome Sport Zone AB.
Parterna har fört fram två olika förklaringar till hur C.S. har erhållit sin skada vid själva hoppet i hoppgropen. C.S. har gjort gällande att skadan sannolikt uppkommit för att lufttrycket i hoppgropens matta varit för lågt samt att hon därigenom landat på ett hårt underlag. Till det har C.S. påstått att hennes skada inte hade kunnat uppkomma om Turbo Dome Sport Zone AB inte brustit i sitt ansvar avseende tillsyn och underhåll av aktivitetscentret. Turbo Dome Sport Zone AB menar att det inte har varit något fel på hoppmattan och att skadan har orsakats av att C.S., i strid med gällande anvisning, har landat på fötterna i hoppgropen.
Det får konstateras att det föreligger särskilda svårigheter för C.S. att visa att det har varit något fel på Turbo Dome Sport Zone AB:s hoppgrop vid tillfället då hon hoppade i denna. C.S. bör därför beviljas en bevislättnad i detta avseende, innebärande att hon har uppfyllt sin bevisbörda om det i beaktande av samtliga omständigheter i målet är klart mera sannolikt att orsaksförloppet har varit det som hon har påstått, än att det har varit det som Turbo Dome Sport Zone AB påstått. (Jfr p. 15.)
Vid en samlad bedömning av utredningen i målet har C.S. inte förmått göra det klart mera sannolikt att hennes skada har orsakats av ett fel hänförligt till lufttrycket i hoppgropen, än att skadan har berott på hennes felaktiga landning i denna.
Utgångspunkten för den fortsatta prövningen är att skadan har uppkommit genom C.S:s felaktiga landning i hoppgropen, det vill säga genom att hon har landat på sina fötter i hoppmattan.
C.S. har anfört att felaktiga landningar i hoppgropen hade kunnat undvikas om personal vid Turbo Dome Sport Zone AB hade hjälpt till vid själva hoppet. I målet är utrett att Turbo Dome Sport Zone AB har haft anvisningar uppsatta för hur besökare ska landa i hoppgropen och att en anställd övervakar besökares hopp i denna. C.S. har även medgett att hon har tagit del av anvisningarna inför sitt hopp och att hon vid detta varit medveten om att hon skulle landa på rumpan eller ryggen. Även om C.S. erhåller en bevislättnad även i denna del har hon inte i tillräcklig grad bevisat att avsaknaden av ytterligare hjälp vid hoppet inneburit att Turbo Dome Sport Zone AB oaktsamt brustit vid sin tillsyn och därigenom vållat henne skadan. (Jfr p. 16.)
C.S. har alltså inte i tillräcklig grad bevisat att Turbo Dome Sport Zone AB av vårdslöshet vållat hennes personskada.
DOMSLUT
HD ändrar hovrättens dom i själva saken och ogillar C.S:s talan.
Domskäl
HD (justitieråden Anders Eka, Svante O. Johansson, referent, Sten -Andersson, Stefan Johansson och Johan Danelius) meddelade den 15 december 2021 följande dom.
DOMSKÄL
Bakgrund
Turbo Dome Sport Zone AB driver ett aktivitetscenter i Uppsala. I januari 2018 besökte C.S. centret tillsammans med sina barn. När hon under besöket hoppade i en hoppgrop med en luftkuddekonstruktion ådrog hon sig en fraktur på vänster fotled.
C.S. väckte talan mot Turbo och yrkade att tingsrätten skulle fastställa att bolaget var skadeståndsskyldigt för den personskada som hon har drabbats av. Till stöd för sin talan anförde C.S. att Turbo av vårdslöshet vållat henne personskadan. Hon gjorde gällande att vållandet bestått i att bolaget brustit i tillsyn och underhåll av hoppgropen.
Turbo bestred skadeståndsskyldighet på den grunden att bolaget inte hade gjort sig skyldigt till någon skadeståndsgrundande oaktsamhet.
Tingsrätten ogillade C.S:s talan.
Hovrätten har bifallit talan. Enligt hovrätten har C.S. i tillräcklig grad visat att Turbo brustit i tillsyn och att en tillämpning av vissa rutiner hade inneburit ett möjligt och lämpligt farereducerade handlande från bolagets sida. Genom att inte tillämpa dessa rutiner har Turbo enligt hovrätten agerat oaktsamt.
Vad målet handlar om
Målet handlar om skadeståndsansvar för personskada som uppkommit vid ett aktivitetscenter. Vid prövningen aktualiseras frågor om hur verksamhetsutövarens aktsamhet ska bedömas och om bevisbörda och beviskrav.
Rättsliga utgångspunkter
Allmänt om aktsamhetsbedömningen
Enligt 2 kap. 1 § skadeståndslagen ska den som uppsåtligen eller av vårdslöshet (oaktsamhet) vållar person- eller sakskada ersätta skadan. Paragrafen ger uttryck för den s.k. culparegeln. För skadeståndsansvar för en personskada enligt den regeln förutsätts att någon har utfört en oaktsam handling, att det har uppstått en skada på en annan person och att det föreligger orsakssamband mellan handlingen och skadan.
När det som i förevarande fall har ifrågasatts huruvida någon skadeståndsgrundande oaktsamhet förekommit ska det göras en aktsamhetsbedömning. Vid denna bedömning ska hänsyn tas till ett flertal omständigheter. I första hand får man undersöka om det finns någon standard för handlandet i den aktuella situationen. En sådan standard kan finnas i författningar eller föreskrifter utfärdade av myndigheter. Även rättsliga avgöranden kan ha betydelse. Vidare tas normalt stor hänsyn till vad som är brukligt i den verksamhet där skadan har uppkommit. Om tillräcklig ledning inte ges vid en sådan genomgång måste domstolen göra en mer allmän bedömning för att finna den aktsamhetsstandard som bör gälla.
Risken för skada bildar utgångspunkt för den bedömningen. Vilka krav som kan ställas på att handlandet undviks eller att åtgärder vidtas beror främst på hur stor risken för skada är och på omfattningen av den skada som kan uppkomma. Risk för personskada ställer särskilda krav på aktsamhet.
Vid bedömningen ska även beaktas vilka möjligheter som den handlande har att förhindra skadan. Det kan då ställas krav på att rimliga säkerhetsåtgärder vidtas. Slutligen kan den handlandes möjligheter att inse risken för skada vägas in i bedömningen.
Om den skadelidande uttryckligen eller underförstått har samtyckt till risken kan ansvaret lindras. Vid sport och lek får detta en särskild betydelse. Deltagande i sådana aktiviteter är normalt frivilligt och det finns ofta en betydande risk för skador. Vid bedömningen av ansvaret för skador som uppstår vid frivilligt deltagande i sådana riskfyllda aktiviteter kan kraven på aktsamhet sättas lägre (jfr ”Skojbrottningen” NJA 1950 s. 440 och ”Bandyträningen” NJA 1951 s. 79).
Mot bakgrund av omständigheterna ska det göras en helhetsbedömning, där de olika faktorerna vägs mot varandra. Det får då avgöras om ett aktsamt agerande hade krävt ett annat handlande än det som förekommit.
Handling och underlåtenhet
I allmänhet förutsätter skadeståndsansvar enligt culparegeln en aktiv handling; underlåtenhet att handla föranleder normalt inte ansvar. Detta går tillbaka på att utanförstående personer i regel inte har någon skyldighet att motverka förverkligandet av en fara. Särskilda omständigheter kan emellertid undantagsvis medföra ansvar, t.ex. att det föreligger en plikt att handla. I regel förutsätts att en sådan plikt har stöd i lag eller annan författning. Men även utan sådant stöd kan det i vissa speciella fall finnas en skyldighet att handla för att motverka fara.
Ansvaret för en underlåtenhet att agera kan ges ett ganska varierande innehåll. Gränsen mellan handling och underlåtenhet kan många gånger också vara oklar. Ofta följer ansvaret av att skadevållaren direkt eller indirekt har medverkat till att en fara uppkommit men underlåtit att reducera denna genom att vidta säkerhetsåtgärder.
Underlåtenheten att motverka faran har i de sistnämnda fallen föregåtts av ett aktivt handlande. Beroende på omständigheterna kan det medföra en skadeståndssanktionerad skyldighet att verka för att faran undanröjs (se t.ex. ”Badbryggan” NJA 1979 s. 129, ”Trappstenskanten” NJA 1981 s. 683 och ”Trillevallens skidcirkus” NJA 1987 s. 222). Underlåtenheten blir i sådana fall en aktsamhetsfråga som får bedömas på vanligt sätt, eftersom den har föregåtts av ett aktivt handlande. Bedömningen görs då på motsvarande sätt som vid ett sådant handlande.
En kategori av fall där det får anses föreligga en plikt att vidta åtgärder är då någon har en skyldighet att utöva uppsikt över annan. Så kan en vårdnadshavare exempelvis vara skyldig att förhindra att hans eller hennes barn utför skadegörande handlingar. Hit kan också räknas det allmännas ansvar för att motverka förverkligandet av sådana faror som omhändertagna personer kan utgöra; förhållandena kan i sådana fall kräva särskilda överväganden (jfr ”Landskronabranden” NJA 2013 s. 145).
Bevisfrågor
När culparegeln ligger till grund för ett ansvarsyrkande är det den skadelidande som har bevisbördan för att de påstådda faktiska förutsättningarna för skadestånd föreligger. Emellertid kan det för en i bedömningen ingående omständighet ha utvecklats särskilda bevisregler.
De beviskrav som normalt gäller i tvistemål ska i regel tillämpas även i mål om skadeståndsansvar. Men kraven kan komma att variera beroende på vem som har bäst möjlighet att säkra bevisning. Särskilt beträffande orsakssambandet kan omständigheterna vara sådana att det är förenat med särskilda svårigheter att lägga fram full bevisning. Det kan då vara motiverat att den skadelidande medges en viss bevislättnad (jfr t.ex. ”Gropen” NJA 1977 s. 176).
Som utgångspunkt tillämpas samma principer för bevisbörda och beviskrav oavsett om skadeståndsansvar görs gällande på grund av aktivt handlande eller på grund av underlåtenhet. När det är fråga om ansvar för underlåtenhet att förhindra att någon annan utför en skadegörande handling (jfr p. 16) kan dock särskilda överväganden krävas. Det har i sådana situationer ansetts tillräckligt att den skadelidande visar att det har funnits möjliga och lämpliga farereducerande åtgärder som den handlingspliktige hade kunnat vidta. För att undgå ansvar måste då den handlingspliktige visa att åtgärden inte skulle ha hjälpt. (Se ”Landskronabranden” p. 42 och 43, jfr även ”Grannhusets vattenskada” NJA 2021 s. 473 p. 21.)
Bedömningen i detta fall
Inledning
Det är ostridigt att C.S. bröt fotleden när hon hoppade i hoppgropen på Turbos aktivitetscenter. Det är också ostridigt att hon landade i hoppgropen med fötterna först, vilket avvek från de anvisningar som fanns i anslutning till hoppgropen.
Hoppgropen bestod bl.a. av en luftkudde, som hade varit i bruk i knappt två år. Luftkudden var kvadratisk och uppbyggd i olika lager. I botten på gropen låg en 8 cm tjock skumgummimadrass. Ovanpå denna låg en 35 cm hög luftmadrass. Två automatiska luftpumpar pumpade in luft i luftmadrassen. Vinkelrätt från madrassen gick cirka 100 luftcylindrar upp och fäste i en underduk som höll cylindrarna på plats. Överst fanns en toppduk eller ett överdrag som var monterat i stålramen till hoppgropen. När en person landade på luftkudden pyste det ut lite luft och därefter pumpades ny luft in. Även om en luftpump slutade att fungera kunde anläggningen drivas med den kvarvarande pumpen.
C.S. har gjort gällande att lufttrycket var otillräckligt och att hon på grund av detta föll igenom luftkudden och stötte på ett underlag som var så hårt att hennes fotled bröts. Hon har vidare gjort gällande att Turbo inte vidtagit rimliga åtgärder för att förebygga risken för att hon skulle skada sig. Turbo har enligt henne vållat skadan genom att brista i tillsyn och underhåll. Hon har i detta sammanhang framhållit att det är oklart om Turbo följt rutiner för tillsyn av lufttrycket samt att det inte framgår om trycket kontrollerats och varit tillräckligt för att undvika skador. Felaktiga landningar i hoppgropen hade kunnat undvikas om personalen hade hjälpt till vid själva hoppet.
Aktsamhetsbedömningen
Till stöd för sitt påstående om hur skadan uppkom har C.S. åberopat ett läkarintyg där det anges att den typ av skada som det är fråga om är synnerligen ovanlig utan hårt motstånd. I intyget anger läkaren emellertid också att det är svårt för henne att uttala sig om huruvida skadan kan ha förorsakats av luftkudden eller inte. Sammantaget kan läkarintyget inte anses ge stöd för några säkra slutsatser när det gäller lufttrycket i kudden.
Utredningen ger inte heller i övrigt något tydligt stöd för att det skulle ha varit otillräckligt lufttryck i kudden. I det sammanhanget ska det särskilt noteras att C.S. inte var den första person som hoppade efter det att hoppgropen hade öppnats för dagen. Flera personer hade hoppat före henne, uppenbarligen utan att någon hade reagerat på lufttrycket.
Utgångspunkten för den fortsatta prövningen blir därmed att det inte var något fel på lufttrycket i hoppgropen. C.S:s skada måste i stället sättas i samband med hur hoppet genomfördes (se p. 20).
Det står klart att de aktiviteter som tillhandahölls medförde en betydande risk för skada för de personer som utnyttjade anläggningen. Med hänsyn till vad som framkommit om verksamheten och skadefrekvensen på anläggningen fanns det anledning att ställa höga krav på att åtgärder vidtogs för att förebygga skada. När det gäller vilka åtgärder som hade vidtagits i fråga om hoppgropen har följande framkommit.
I anslutning till hoppgropen fanns det en anställd som hela tiden övervakade gropen när den var öppen. Inför varje hopp gavs klartecken till ett nytt hopp. Så skedde också den aktuella dagen.
Vidare fanns en skylt med regler i sex punkter som angav hur ett hopp skulle utföras. Skylten var väl synlig från de platser där hoppning skedde och det är klarlagt att C.S. var medveten om dessa regler. Den första regeln löd: ”Landa alltid på rygg eller rumpa”. Det får anses framgå att reglerna som helhet syftade till att minska risken för skada.
Det har vidare framkommit att Turbo dagligen – även den aktuella dagen – genomförde kontroller innan centret öppnades. Vid kontrollerna användes en checklista som tagits fram i samarbete med Konsumentverket. Kontrollerna innefattade det generella tillståndet av luftkudden, gropen och dess omgivning. Dessutom ingick en visuell inspektion av överdraget för att säkerställa att det inte hade skador och att det var monterat mot stålkonstruktionen.
Sammantaget får Turbo anses ha vidtagit rimliga åtgärder för att förebygga skada vid användning av hoppgropen. Det kan inte krävas att Turbo skulle ha gett anställda i uppgift att hjälpa till vid hoppningen på ett mera aktivt sätt än som skedde. Inte heller kan det krävas att Turbo skulle ha vidtagit andra åtgärder för att motverka risken för skador till följd av hopp i strid med anvisningarna.
Vid en samlad bedömning är omständigheterna alltså inte sådana att Turbo kan anses ha varit oaktsamt beträffande tillsynen eller underhållet av hoppgropen.
Slutsats
Slutsatsen blir att Turbo inte kan anses ha gjort sig skyldigt till skadeståndsgrundande oaktsamhet. Hovrättens dom ska därmed ändras och C.S:s talan ogillas.
DOMSLUT
HD ändrar hovrättens dom i huvudsaken och ogillar C.S:s talan.