NJA 2021 s. 446

Byggsanktionsavgift. Otillåten användning av personhissar har ansetts inte kunna rättas genom att ett protokoll från en senare utförd och godkänd besiktning getts in. Avgift har därför tagits ut.

Byggnadsnämnden i Göteborgs kommun beslutade den 19 december 2017 att med stöd av 11 kap. 51 § plan- och bygglagen (2010:900) och 9 kap. 5 § plan- och byggförordningen (2013:308) påföra Bostadsrättsföreningen Billdals Sjösida en byggsanktionsavgift om 268 800 kr för att ha använt personhissar i strid mot 5 kap. 14 § plan- och byggförordningen.

Länsstyrelsen i Västra Götalands län

Länsstyrelsen i Västra Götalands län

Bostadsrättsföreningen överklagade nämndens beslut hos Länsstyrelsen i Västra Götalands län och yrkade att sanktionsavgiften inte skulle tas ut.

Länsstyrelsen (länsjuristen Anders Hjalmarsson) meddelade beslut den 6 april 2018. Efter en redogörelse för innehållet i tillämpliga bestämmelser anfördes i beslutet följande.

LÄNSSTYRELSENS BEDÖMNING

– – –

Eftersom hissarna underkändes vid besiktning i april 2017 inträdde ett användningsförbud till dess det visas ett protokoll att hissarna uppfyller kraven på skydd för säkerhet och hälsa. Vid tillsynsbesök i oktober 2017 konstaterades att hissarna ändå var i bruk. Detta är en överträdelse som i och för sig medför att en byggsanktionsavgift ska tas ut.

Emellertid ska en sanktionsavgift inte tas ut om rättelse sker innan frågan om sanktion har tagits upp till överläggning vid ett sammanträde med tillsynsmyndigheten, dvs. nämnden. Rättelse innebär i detta fall att Brf Billdals Sjösida visar ett protokoll att hissarna uppfyller kraven på skydd för säkerhet och hälsa. De hade fram till nämndens sammanträde den 19 december 2017 på sig att göra detta.

Av handlingarna framgår att Brf Billdals Sjösida den 11 december 2017 kom in till nämnden med protokoll över besiktningar med godkänt resultat. Därmed har rättelse skett i rätt tid för att sanktionsavgift inte ska tas ut, och därför ska det överklagade beslutet upphävas.

BESLUT

Länsstyrelsen upphäver det överklagade beslutet.

Vänersborgs tingsrätt, mark- och miljödomstolen

Byggnadsnämnden i Göteborgs kommun överklagade i Vänersborgs tingsrätt, mark- och miljödomstolen, och yrkade att länsstyrelsens beslut skulle upphävas och nämndens beslut fastställas.

Mark- och miljödomstolen (rådmannen Susanne Lindblad och tekniska rådet Hans Ringstedt) anförde i dom den 13 augusti 2018 följande.

DOMSKÄL

– – –

Fråga i målet är om rättelse enligt 11 kap. 54 § plan- och bygglagen, PBL, ska anses ha skett vid överträdelse av förbudet i 5 kap. 14 § plan- och byggförordningen, PBF.

Vare sig lagtext eller praxis ger direkt vägledning i frågan om vad som ska anses utgöra en rättelse i situationer som den nu förevarande. Bestämmelsen om uttagande av byggsanktionsavgift i en sådan situation saknar även motsvarighet i äldre rätt.

I kommentaren till 11 kap. 54 § PBL (Didón m.fl., Zeteo) anförs bl.a. följande. Kravet på rättelse innebär i normalfallet att det som har åstadkommits genom den olovliga åtgärden – t.ex. en ny byggnad eller en tillbyggnad – ska tas bort. En del åtgärder kommer emellertid inte till uttryck i form av att något nytt tillkommer. Ett exempel på detta är att en byggnad eller en del av den tas i anspråk för ett väsentligen nytt ändamål (se 9 kap. 2 § första stycket 3 a PBL). Här innebär kravet på rättelse att den nya användningen helt ska upphöra. Jämför även Mark- och miljö-överdomstolens dom den 11 november 2015 i mål P 3047-15.

Med hänsyn till byggsanktionsavgiftens straffrättsliga karaktär bör vidare inte bestämmelserna i PBF tolkas extensivt. Så som bestämmelsen i 5 kap. 14 § PBF är utformad anser mark- och miljödomstolen att rättelse kan ske genom att ägaren eller den som annars ansvarar för anordningen med ett protokoll enligt 5 kap. 11 § PBF kan visa att anordningen uppfyller de krav på skydd för hälsa och säkerhet som avses i 10 kap. 20 § andra stycket 1 PBF.

Av utredningen i målet framgår att Brf Billdals Sjösida den 11 december 2017 inkom med godkända besiktningsprotokoll för de aktuella anordningarna. Således har Brf Billdals Sjösida vidtagit rättelse innan nämndens sammanträde. Vad nämnden anfört medför ingen annan bedömning. Det saknades därför förutsättningar att påföra bolaget byggsanktionsavgift och överklagandet ska därför avslås.

DOMSLUT

Mark- och miljödomstolen avslår överklagandet.

Svea hovrätt

Byggnadsnämnden i Göteborgs kommun överklagade i Svea hovrätt, Mark- och miljööverdomstolen, och yrkade att nämndens beslut att påföra Bostadsrättsföreningen Billdals Sjösida en byggsanktionsavgift om 268 000 kr skulle fastställas.

Bostadsrättsföreningen motsatte sig att mark- och miljödomstolens dom ändrades. Om domstolen skulle finna att byggsanktionsavgift skulle tas ut yrkade föreningen att avgiften skulle jämkas.

Mark- och miljööverdomstolen (hovrättsråden Fredrik Ludwigs och Ingrid Åhman, referent, tekniska rådet Inger Holmqvist samt tf. hovrättsassessorn Erik Stålhammar) anförde i dom den 6 april 2020 följande.

MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSKÄL

– – –

Utgångspunkter för prövningen

– – –

Det är utrett i målet att de tre aktuella hissarna har använts utan att föreningen har kunnat visa med besiktningsprotokoll att anordningarna uppfyller gällande krav på skydd för säkerhet och hälsa. Hissarna har således använts i strid mot 5 kap. 14 § PBF och överträdelserna är sådana att de kan träffas av byggsanktionsavgift enligt 11 kap. 51 § PBL och 9 kap. 5 § PBF. Det är vidare utrett att föreningen, innan frågan om byggsanktionsavgift togs upp till överläggning vid ett sammanträde med nämnden, gav in ett protokoll som visade att hissarna uppfyllde kraven på skydd för säkerhet och hälsa. Den fråga som Mark- och miljööverdomstolen främst ska pröva är om sistnämnda åtgärd innebär att föreningen har vidtagit rättelse enligt 11 kap. 54 § PBL på ett sätt som medför att någon byggsanktionsavgift inte ska tas ut.

Bestämmelserna om motordrivna anordningar i PBF ersatte förordningen (1999:371) om kontroll av hissar och vissa andra motordrivna anordningar i byggnadsverk. Enligt 14 § i 1999 års förordning kunde den som använde en anordning i strid mot ett användningsförbud dömas till böter. I samband med att reglerna om kontroll och användning av motordrivna anordningar införlivades i PBF ersattes straffstadgandet i den äldre förordningen av plan- och bygglagstiftningens bestämmelser om byggsanktionsavgift.

Bestämmelserna om byggsanktionsavgift har sitt ursprung i den numera upphävda lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m.m. och de överfördes, med vissa ändringar, till äldre plan- och bygglagen (1987:10), ÄPBL. Enligt bestämmelserna skulle en byggnadsavgift och i vissa fall även en tilläggsavgift tas ut när någon utförde en lovpliktig åtgärd utan lov (10 kap. 4 och 7 §§ ÄPBL). För vissa andra överträdelser än sådana som avsåg åsidosättande av bestämmelserna om lov skulle i stället en särskild avgift tas ut (10 kap. 6 § ÄPBL). Varken byggnadsavgift eller tilläggsavgift skulle tas ut om rättelse vidtogs innan frågan om påföljd eller ingripande togs upp till överläggning vid sammanträde med byggnadsnämnden (10 kap. 5 § och 7 § andra stycket ÄPBL). Någon motsvarande bestämmelse om befrielse från avgift vid rättelse fanns inte beträffande den särskilda avgiften.

I samband med införandet av PBL ersattes avgiftstyperna byggnadsavgift, tilläggsavgift och särskild avgift av en ny sammanhållen byggsanktionsavgift för överträdelser av PBL:s bestämmelser (se prop. 2009/10:170 s. 340 ff.). Förändringen innebar att bestämmelsen om rättelse i 11 kap. 54 § PBL kom att omfatta samtliga överträdelser som kan träffas av en byggsanktionsavgift.

Har rättelse skett?

Enligt 11 kap. 54 § PBL får byggsanktionsavgift inte tas ut om rättelse sker innan frågan om sanktion har tagits upp till överläggning vid ett sammanträde med tillsynsmyndigheten. Sanktionsregleringen är av straffrättslig karaktär och sanktionsavgifterna kan vara betydande. På motsvarande sätt som gäller för t.ex. straffrihetsbestämmelserna i 24 kap. BrB bör rättelsebestämmelsen i 11 kap. 54 § PBL läsas ihop med sanktionsbestämmelsen i fråga. Rättelsebegreppet bör därför inte ges en för den enskilde restriktiv tolkning. Trots detta har begreppet rättelse i praxis inte ansetts omfatta samtliga fall då den enskilde vidtar åtgärder som medför att en överträdelse upphör. Att inkomma med erforderliga handlingar för startbesked, som också utfärdats, har inte ansetts innebära rättelse för att ha påbörjat en byggåtgärd utan startbeskedet. Inte heller har ett i efterhand beviljat marklov för trädfällning ansetts utgöra rättelse för en trädfällning som skett dessförinnan. (Se Mark- och miljööverdomstolens domar den 8 januari 2014 i mål nr P 7235-13 och den 15 oktober 2018 i mål nr P 2879-18.) Att avhysa personer efter föreläggande om olovligt ändrad användning av en byggnad från kontorslokal till studentbostäder har dock ansetts som rättelse (Mark- och miljööverdomstolens dom den 11 november 2015 i mål nr P 3047-15. Parterna synes ha varit överens om att detta i och för sig var att anse som rättelse). I det nu aktuella fallet består överträdelsen av att tre hissar har använts i strid med ett användningsförbud föranlett av avsaknaden av ett protokoll som visar att hissarna uppfyller kraven på skydd för säkerhet och hälsa. Det är alltså användningen under den tid som förbudet gällde som utgör överträdelsen. Några bestående konsekvenser av överträdelsen som kan åtgärdas finns inte; ingen byggnad som kan tas bort eller mark som kan återställas. Förhållandena är alltså liknande dem i de ovan först nämnda fallen; endast en för saken i fråga erforderlig skriftlig handling har i efterhand inkommit. Mark- och miljööverdomstolen bedömer därför att den omständigheten att föreningen före nämndens sammanträde har lämnat in det erforderliga protokollet, inte innebär att rättelse vidtagits i den mening som avses i 11 kap. 54 § PBL. Åtgärden innebär endast att det för tiden därefter inte finns någon överträdelse. En sådan tolkning av bestämmelsen om rättelse är förenlig med 9 kap. 2 § PBF, eftersom den bestämmelsen förutsätter att överträdelsen fortgår efter nämndens beslut om byggsanktionsavgift. Mark- och miljööverdomstolens slutsats är alltså att föreningen i detta fall inte har vidtagit rättelse och att byggsanktionsavgift därmed kan tas ut.

Finns det skäl för avgiftsbefrielse eller nedsättning av byggsanktionsavgiften?

Enligt 11 kap. 53 § PBL behöver en byggsanktionsavgift inte tas ut om det är oskäligt med hänsyn till att den avgiftsskyldige på grund av sjukdom inte har förmått att själv eller genom någon annan fullgöra sin skyldighet, att överträdelsen berott på en omständighet som den avgiftsskyldige inte har kunnat eller bort förutse eller kunnat påverka, eller vad den avgiftsskyldige har gjort för att undvika att en överträdelse skulle inträffa. I 11 kap. 53 a § PBL stadgas vidare att en byggsanktionsavgift i ett enskilt fall får sättas ned till hälften eller en fjärdedel, om avgiften inte står i rimlig proportion till den överträdelse som har begåtts. Vid prövningen av om avgiften bör sättas ned ska särskilt beaktas om överträdelsen inte har skett uppsåtligen eller av oaktsamhet eller om överträdelsen av andra skäl kan anses vara av mindre allvarlig art.

Föreningen har som skäl för jämkning av avgiften åberopat bl.a. att dess styrelse bytts ut efter det att hissarna underkändes vid besiktning, att den nu har sett över och ändrat sina rutiner samt att den hela tiden har haft gällande avtal med entreprenörer om besiktning och underhåll av hissarna.

Omständigheterna i detta fall är inte sådana att det kan anses oskäligt att ta ut byggsanktionsavgift av föreningen. Inte heller finns det tillräckliga skäl att sätta ned avgiften. Mark- och miljödomstolens dom ska därför ändras och nämndens beslut att påföra föreningen byggsanktionsavgift om 268 800 kr ska fastställas.

Frågan om hur bestämmelsen om rättelse bör förstås i förhållande till olika slag av sanktionsbestämmelser i PBL har bedömts på olika sätt av myndigheter och domstolar. Det får anses vara av vikt för ledning av rättstillämpningen att målet prövas av HD. Mark- och miljööverdomstolen tillåter därför med stöd av 5 kap. 5 § lagen (2010:921) om mark- och miljödomstolar att domen överklagas.

MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSLUT

Med ändring av mark- och miljödomstolens dom fastställer Mark- och miljööverdomstolen Byggnadsnämnden i Göteborgs kommuns beslut den 19 december 2017, § 669, att påföra Bostadsrättsföreningen Billdals Sjösida byggsanktionsavgift om 268 800 kr.

Högsta domstolen

Bostadsrättsföreningen Billdals Sjösida överklagade och yrkade att HD skulle i första hand upphäva Mark- och miljööverdomstolens dom och fastställa mark- och miljödomstolens domslut, i andra hand sätta ned byggsanktionsavgiften.

Byggnadsnämnden i Göteborgs kommun motsatte sig föreningens yrkanden.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Henrik Jonsson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.

DOMSKÄL

Bakgrund

Punkterna 1–7 motsvarar i huvudsak punkterna 1–7 i HD:s dom.

Användning och kontroll av hissar

Punkterna 8–10 motsvarar i huvudsak punkterna 21 och 22 i HD:s dom.

Systemet med sanktionsavgifter i plan- och bygglagen

Punkterna 11–13 motsvarar i huvudsak punkterna 12 och 13 i HD:s dom.

Befrielse från avgiftsskyldighet genom rättelse

14.

Redan i 1976 års lag infördes en möjlighet att befrias från skyldigheten att betala byggnadsavgift genom att en överträdelse rättades. Tanken var att mildra den ekonomiska bördan hos den som haft kännbara kostnader för att återställa åtgärden. I förarbetena angavs som exempel på rättelse att en olovligt uppförd byggnad revs (se prop. 1975/76:164 s. 30 f. och 67 f.). Exemplet synes ligga i linje med att det var det utförda som skulle rättas för att befrielse från avgift skulle inträda (se 5 § jfr 6 §).

15.

När bestämmelsen fördes över till 1987 års plan- och bygglag hade den omarbetats såväl språkligt som redaktionellt. Syftet var emellertid inte att innebörden skulle ändras i någon egentlig mening. (Se prop. 1985/86:1 s. 771.)

16.

En motsvarande bestämmelse har tagits in i den nu gällande plan- och bygglagen. Byggsanktionsavgift ska – enligt 11 kap. 54 § – inte tas ut om rättelse sker innan frågan om sanktion eller ingripande enligt kapitlet har tagits upp till överläggning vid ett sammanträde med tillsynsmyndigheten. Bestämmelsen är allmänt formulerad och inte begränsad till en viss typ av överträdelser. Av förarbetena framgår att avgiftsbefrielse ska inträda

i varje fall då rättelse har skett. Tillämpningsområdet bör således omfatta samtliga sanktionsbestämmelser i plan- och byggrätten. Någon närmare vägledning om när rättelse ska anses ha skett anges emellertid inte. (Se prop. 2009/10:170 s. 497.)

17.

Bestämmelsen har i allt väsentligt samma språkliga innehåll som i 1976 års lag. Rättelse torde således typiskt sett utgöras av att ett olovligt uppfört byggnadsverk rivs (se prop. 1975/76:164 s. 30 f. och 67 f.). Motsvarande gäller rimligen även när mark återställs efter att markarbeten har utförts utan lov. I någon mån talar detta för att ett praktiskt synsätt bör anläggas vid bedömningen; om överträdelsen återställts i en konkret mening har rättelse skett. Syftet med 1977 års lag var emellertid att motverka just olovligt byggande och uttalandet i lagmotiven måste förstås mot den bakgrunden. Sanktionssystemet har sedan dess förändrats och utvecklats och innehåller en mängd överträdelser med varierande syften. Tillämpningen av bestämmelsen måste med hänsyn till det ovan anförda därför anpassas till hur systemet ser ut i dag.

HD:s slutsats

18.

Bedömningen av om rättelse ska anses ha skett bör, med anledning av att sanktionsbestämmelserna har olika syften, utgå från överträdelsen i det enskilda fallet. En ordning som innebär att bestämmelsen ska tillämpas endast för överträdelser som i en konkret mening kan rättas riskerar emellertid att leda till komplicerade avvägningar och bristande förutsebarhet. Som utgångspunkt bör därför det intresse som den enskilda sanktionsbestämmelsen syftar till att skydda vara styrande för bedömningen.

19.

Detta innebär att om sanktionsbestämmelsens skyddsintresse har säkerställts genom de åtgärder som utförts för att vidta rättelse, så ska rättelse typiskt sett anses ha skett. Detta under förutsättning att åtgärden har vidtagits innan frågan om sanktion eller ingripande har tagits upp till överläggning vid ett sammanträde med tillsynsmyndigheten (jfr 11 kap. 54 § plan- och bygglagen). Om en sanktionsbestämmelse syftar till att skydda flera intressen måste vart och ett säkerställas genom åtgärderna.

HD:s bedömning

20.

Utredningen i målet visar att hissarna i föreningens byggnad har använts trots att detta inte varit tillåtet. Överträdelsen är sådan att byggsanktionsavgift ska tas ut. (Se 9 kap. 5 § plan- och byggförordningen.)

21.

Kontrollen av motordrivna anordningar – särskilt av personhissar – syftar till att trygga människors säkerhet och hälsa. Sanktionsbestämmelsen i 9 kap. 5 § skyddar således dessa intressen. Skyddsintressena garanteras genom att regelbundna kontroller görs och att användningsförbud inträder om detta underlåts. Användningsförbud inträder också om en brist konstateras i anordningens säkerhets- och skyddsanordningar eller i andra väsentliga funktioner. Om anordningen används under sådana förhållanden föreligger risk för människors hälsa och säkerhet. Att i efterhand ge in ett besiktningsprotokoll som visar att en anordning uppfyller regelverkets krav säkerställer inte skyddsintresset för dem som använt anordningen när sådan risk förelegat.

22.

Föreningen har med anledning av detta inte vidtagit rättelse enligt 11 kap. 54 § plan- och bygglagen genom att ge in besiktningsprotkollet till tillsynsmyndigheten innan frågan om sanktion tagits upp till överläggning vid myndighetens sammanträde. HD delar Mark- och miljööverdomstolens bedömning att det inte är oskäligt att ta ut en avgift och att det inte finns skäl att sätta ned avgiften.

23.

Mot denna bakgrund ska föreningens överklagande avslås.

DOMSLUT

Se HD:s dom.

Domskäl

HD (justitieråden Anders Eka, Johnny Herre, Dag Mattsson, referent, Malin Bonthron och Johan Danelius) meddelade den 17 juni 2021 följande dom.

DOMSKÄL

Byggsanktionsavgift

1.

Enligt 11 kap. 51 § plan- och bygglagen (2010:900) ska tillsynsmyndigheten vid brott mot där angivna bestämmelser ta ut en byggsanktionsavgift. Avgiften ska enligt 54 § inte tas ut om rättelse sker innan sanktionsfrågan har tagits upp till överläggning vid ett sammanträde med myndigheten.

Omständigheterna i korthet

2.

Bostadsrättsföreningen Billdals Sjösida äger en fastighet med ett stort antal bostadslägenheter i Billdal utanför Göteborg. I husen finns det tre personhissar.

3.

Vid en besiktning anmärktes att hissarnas nödevakuering var ur funktion och att hissarna därför inte kunde användas med betryggande säkerhet. Besiktningsprotokollet skickades till byggnadsnämnden, som i egenskap av tillsynsmyndighet erinrade bostadsrättsföreningen om att hissarna inte fick användas. Ett tillsynsbesök genomfördes ett halvår senare. Det konstaterades då att de tre hissarna fortfarande användes, trots att de inte hade ombesiktigats och godkänts.

4.

Först vid en besiktning som gjordes en och en halv månad därefter blev hissarna godkända för användning. Protokollet från den besiktningen skickades på en gång till byggnadsnämnden. Nämnden överlade i frågan om byggsanktionsavgift påföljande vecka.

5.

På sammanträdet konstaterade byggnadsnämnden att en person-hiss enligt plan- och byggförordningen (2011:338) inte får användas om den som ansvarar för hissen inte kan visa med ett besiktningsprotokoll att föreskrivna krav på skydd för säkerhet och hälsa är uppfyllda. Nämnden beslutade att bostadsrättsföreningen därför skulle betala en byggsanktionsavgift för den otillåtna användningen av hissarna med 268 800 kr.

Frågan i målet

6.

Frågan i målet är om bostadsrättsföreningen ska anses ha vidtagit rättelse enligt 11 kap. 54 § plan- och bygglagen, vilket alltså hindrar att byggsanktionsavgiften tas ut.

7.

Länsstyrelsen och mark- och miljödomstolen gjorde bedömningen att rättelse hade skett, eftersom bostadsrättsföreningen kunde visa ett protokoll över en godkänd besiktning innan byggnadsnämndens sammanträde hölls. Mark- och miljööverdomstolen har kommit fram till att rättelse inte kan anses ha skett i en situation som denna.

Den straffrättsliga bakgrunden

8.

Byggsanktionsavgiften har sin bakgrund i ett påföljdssystem av straffrättslig natur.

9.

Enligt 1947 års byggnadslag och 1959 års byggnadsstadga kunde den som uppförde en ny byggnad eller vidtog en annan åtgärd i strid med ett förbud som meddelats i eller med stöd av lagen dömas till böter eller, om omständigheterna var synnerligen försvårande, fängelse i högst sex månader. Ett vanligt exempel på vad som åsyftades var byggnadslagens förbud mot nybyggnad i strid med fastställd generalplan.

10.

Om ett byggande på detta sätt hade skett i strid med lagen, kunde också – vid sidan av det straffrättsliga förfarandet – överexekutor meddela handräckning till rättelse av det olovligt uppförda. Det innebar att byggnaden revs och att den som hade byggt den fick stå för rivningskostnaden. Ett alternativ som kunde tillgripas i vissa situationer var att byggnadsnämnden, i stället för att vända sig till överexekutor, kunde förelägga ägaren att själv vidta rättelse genom att undanröja den olovliga byggnaden.

Ett avgiftssystem

11.

Ett avgiftssystem för olovligt byggande infördes genom 1976 års lag om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande.

12.

Det grundläggande syftet med påföljdslagens avgiftsreglering var att, liksom tidigare, avhålla den enskilde från överträdelser men också ge samhället möjlighet att få det olovligt utförda undanröjt eller på annat sätt rättat på ett effektivt och enkelt sätt. För att åstadkomma sanktioner som bättre avhöll den enskilde från olovligt byggande gjordes bedömningen att man borde gå över till ett system med avgifter i stället för straff. Med ett avgiftssystem skulle man enligt förarbetena få en sanktion som på ett helt annat sätt än böter verkar avhållande på dem som överväger att bygga utan lov. Just preventionssyftet betonas genomgående. (Jfr prop. 1975/76:164 s. 19 f.)

13.

Med olovligt byggande, som alltså kunde medföra avgift, avsågs att någon utan byggnadslov hade vidtagit en åtgärd som krävde lov. Särskilt allvarliga fall, där även en tilläggsavgift skulle kunna utgå, var uppförandet av en helt ny byggnad, tillbyggnad på en befintlig byggnad, inredning eller ianspråktagande av en befintlig byggnad för väsentligt annat ändamål och otillåten rivning av en byggnad.

Möjligheten till rättelse

14.

Motsvarigheten till den nu i målet aktuella regeln, att avgift inte utgår om rättelse skett, togs in i 1976 års påföljdslag närmast för att

hindra oskäliga resultat. Enligt vad som uttalades i det lagstiftningsärendet framstod det som rimligt att den som själv vidtar rättelse innan byggnadsnämnden tar upp frågan om påföljd inte ska behöva betala någon avgift. Däremot skulle avgiften betalas om undanröjandet av det olovliga byggandet hade skett genom handräckning. Med rättelse avsågs då att ”det olovligt utförda rivs eller på annat sätt undanskaffas” (se prop. 1975/76:164 s. 67).

15.

Rättelseregeln fördes sedan vidare till 1987 års plan- och bygglag. I linje med vad som tidigare hade gällt var sanktionsavgiften enligt den lagen inriktad på olovliga åtgärder som krävde bygglov och rivningslov. För att det klarare skulle framgå att regeln avsåg även det fallet att en olovlig användning av en byggnad eller byggnadsdel upphör ändrades ”om det som har utförts blir rättat” till ”om rättelse sker” i lagtexten (se prop. 1985/86:1 s. 771).

16.

Vid införandet av den nu gällande plan- och bygglagen gjordes sanktionssystemet om i flera avseenden (se prop. 2009/10:170). En viktig förändring är att avgiften har fått ett avsevärt bredare tillämpningsområde. Byggsanktionsavgift ska enligt 11 kap. 51 § tas ut när någon vidtar en åtgärd eller underlåter en åtgärd och därigenom bryter mot en bestämmelse i lagen, en föreskrift eller ett beslut som har meddelats av ansvarig myndighet eller en EU-förordning på området. Ett antal föreskrifter som tidigare fanns i specialförfattningar är nu samlade under plan- och bygglagen.

17.

Rättelseregeln flyttades över till den nya plan- och bygglagen utan några särskilda uttalanden om den i målet aktuella frågan. Som har framgått tog regeln ursprungligen sikte på en åtgärd som gjordes frivilligt men som annars kunde framtvingas genom handräckning, t.ex. en rivning. Till skillnad från 1976 års påföljdslag och 1987 års plan- och bygglag innehåller den gällande plan- och bygglagen ett stort antal handlingsnormer av vitt skilda slag. Några närmare överväganden gjordes inte om hur rättelseregeln ska tillämpas i denna nya rättsliga miljö.

18.

Visserligen har rättelseregeln fått vad som framstår som en undantagslös utformning i 11 kap. 54 § plan- och bygglagen, och lagen måste anses utgå från att den som har överträtt en föreskrift ska kunna rätta till detta och därigenom undvika att byggsanktionsavgift utgår. Men samtidigt ligger det i sakens natur att inte alla överträdelser är sådana att de kan bli rättade genom åtgärder i efterhand. I domstolsavgöranden har rättelse bedömts inte ha skett exempelvis när en byggåtgärd påbörjats utan det startbesked som krävs, även om erforderliga handlingar för startbeskedet senare getts in. Ett annat exempel på något som inte har ansetts kunna rättas är viss olovlig fällning av träd.

19.

Lagstiftningen kan inte sägas bygga på någon principiell ståndpunkt när det gäller i vilka fall som rättelse i praktiken inte kan komma i fråga, trots den till synes undantagslösa utformningen av rättelseregeln. Med tanke på alla de olika sorters överträdelser som kan aktualiseras går det knappast heller att slå fast någon bestämd princip för detta.

20.

Avgörande måste därmed bli en bedömning, utifrån den överträdda föreskriftens ordalydelse, av vilken innebörd som föreskriften måste anses ha. Mot bakgrund av sanktionsavgiftens straffrättsliga karaktär är det följdriktigt att vid den bedömningen särskilt beakta den aktuella föreskriftens grundläggande skyddsändamål. Hänsyn ska också tas till att avgiftens syfte – alltsedan den infördes – är att effektivt avhålla från överträdelser.

Användningsförbud för hiss

21.

Plan- och bygglagen och plan- och byggförordningen innehåller en rad bestämmelser för användningen av personhissar, kompletterade med Boverkets mer detaljerade föreskrifter. Regleringens grundläggande ändamål är framför allt att skydda människors hälsa och säkerhet men också att mera allmänt se till att enskilda kan använda hissar tryggt utan att behöva oroa sig för säkerheten.

22.

Enligt den bestämmelse som har överträtts i målet, 5 kap. 14 § plan- och byggförordningen, får en personhiss inte användas om den som ansvarar för hissen inte kan visa med ett besiktningsprotokoll, utfärdat i enlighet med förordningen, att hissen uppfyller föreskrivna krav på skydd för säkerhet och hälsa.

23.

Det förhållandet att det handlar om ett användningsförbud hindrar inte i sig att överträdelsen kan rättas (jfr p. 15). Bestämmelsen i 5 kap. 14 § är emellertid utformad så att det är en förutsättning för användning av hissen att det, just när användningen sker, finns ett godkänt besiktningsprotokoll som den ansvarige dessutom kan visa upp. Under den tid som det är ovisst om hissen är tillräckligt säker får den alltså inte användas. Utifrån förbudets skyddssyften ligger det också närmast till hands att förstå regleringen så att den olovliga användning – med oklar säkerhet – som redan har förekommit inte kan anses ha blivit rättad bara för att det senare genomförs en godkänd besiktning av hissen. En annan ordning skulle komma i direkt konflikt med regleringens grundläggande ändamål och även undergräva de preventionshänsyn som ligger bakom sanktionsavgiften.

Bedömningen i detta fall

24.

Av det anförda följer att bostadsrättsföreningen inte kan anses ha vidtagit rättelse för den olovliga användning av hissarna som har förekommit genom att i efterhand ge in besiktningsprotokollet till byggnadsnämnden.

25.

Som Mark- och miljööverdomstolen har funnit är det inte oskäligt att ta ut byggsanktionsavgiften och det finns inte heller skäl att sätta ned den.

26.

Mark- och miljööverdomstolens domslut ska därför fastställas.

DOMSLUT

HD fastställer Mark- och miljööverdomstolens domslut.