NJA 2021 s. 83

Domskäl

Hovrätten (hovrättspresidenten Charlotte Brokelind och hovrättsrådet Per Christensen, referent) anförde i dom den 23 mars 2020 följande.

BAKGRUND

B.P. är sedan 1995 rådman (ordinarie domare) vid Borås tingsrätt. O.L. tillträdde som lagman vid tingsrätten i mars 2012 och han gick i pension sista oktober 2018. Under den tiden var han B.P:s närmsta chef. I mitten av oktober 2018 inspekterade justitieombudsmannen (JO) tingsrätten. Då uppmärksammades bl.a. följande tre tvistemål som B.P. hade haft ansvar för sedan målen kom in till tingsrätten:

T 1911-11 gällde skadestånd för förtal och hade inletts genom en ansökan om stämning som kom in till tingsrätten den 7 juni 2011. Efter att vissa åtgärder hade vidtagits skedde inte någon handläggning mellan den 8 december 2011 och den 7 maj 2019 då B.P. meddelade en dom.

T 2814-12 gällde krav mot en ledamot i styrelsen i en samfällighetsförening och hade inletts vid tingsrätten genom att det överlämnades från Kronofogden den 15 oktober 2012. Ett protokoll från ett sammanträde för muntlig förberedelse skickades till parterna den 23 april 2013. Därefter skedde inte någon handläggning innan målet avslutades genom ett beslut om avskrivning i oktober 2019.

T 1551-13 gällde en tvist i anledning av ett köp och hade inletts vid tingsrätten genom att det överlämnades från Kronofogden den 24 maj 2013. Den 10 september 2014 gjordes en anteckning i målregistret (som kallas VERA) om att en mellandom skulle meddelas under hösten. Därefter har inga handläggningsåtgärder vidtagits. B.P. har vid hovrättens huvudförhandling den 2 mars 2020 sagt att ett avgörande i målet skulle meddelas fredagen den 6 mars.

I anledning av de långa handläggningstiderna inledde JO förundersökning om tjänstefel mot B.P. och O.L. Numera är chefsjustitieombudsmannen åklagare.

YRKANDEN M.M. I HOVRÄTTEN

– – –

B.P. har erkänt oaktsamt tjänstefel

B.P. har bekräftat att det som står i gärningsbeskrivningarna som rör honom är riktigt och har erkänt att han av oaktsamhet eller grov oaktsamhet har gjort sig skyldig till tjänstefel.

O.L. har förnekat brott

O.L. har förnekat brott eftersom han varken av uppsåt eller oaktsamhet har åsidosatt vad som gällde för uppgiften som lagman. Han har framhållit att han inte har haft en skyldighet att föra målen till avgörande i skälig tid; det ansvaret har hela tiden legat på B.P.

UTREDNINGEN I HOVRÄTTEN

Åklagaren har som skriftlig bevisning åberopat dagboksblad som visar vilka åtgärder som har vidtagits i målen och när detta har gjorts, en arbetsordning för Borås tingsrätt och en lista över gamla mål som B.P. hade upprättat per den 31 augusti 2018 och lämnat till O.L. I listan hade B.P. skrivit bl.a. följande:

T 1911-11”Dödfött” käromål som jag bara ska få slut på, på något sätt.

T 2814-12Döfött käromål, [kommentar om käranden utelämnad här; hovrättens anm.]. Käranden har nu avlidit och jag tror inte dödsboet är intresserade av att fortsätta (har tidigare talat med en nära släkting till kdn).

T 1551-13Knepig mellandom, klar i början av oktober.

– – –

O.L. har berättat i huvudsak följande.

Av tingsrättsinstruktionen framgår att en domare handlägger sina mål på eget ansvar och inte på delegation från lagmannen. Skrivningen om att lagmannen ansvarar för att verksamheten bedrivs enligt gällande rätt måste läsas med avsnittet i instruktionen om fördelning av mål. Han kan inte som lagman ansvara för att alla tingsrättens mål och ärenden handläggs enligt gällande rätt, och han måste respektera domarnas självständighet och oberoende. Det finns ett lottningssystem som fördelar målen rättvist mellan domarna. Det åligger honom som lagman att hålla sig underrättad om balanser och arbetsbelastning. En omfördelning av mål får bara ske på sakliga grunder. Han har uppfyllt denna skyldighet genom att kontinuerligt ta del av rapporter ur systemen SIV och VERA samt hålla sig informerad genom övriga chefer i ledningsgruppen.

Vid lönesamtal och medarbetarsamtal har en återkommande fråga varit hur arbetsbelastningen ser ut. Under hans tid på tingsrätten hölls det varje fredag domarmöten, och han ägnade särskild uppmärksamhet åt joursystemet som hanterade förtursmålen. Han visste hur domarnas arbetssituation såg ut. Han valde också att två gånger per år ta in upplysningar från domarna om stora mål och om mål som var mer än två år gamla. Han tog in sådana uppgifter per den sista augusti eftersom det var svårt att få in listorna under sommarsemestrarna. Han höll sig alltså underrättad.

Vid behov hade han möjlighet att omfördela mål. De aktuella målen har funnits på listan eftersom B.P. rapporterade om dem. Han känner igen att B.P. nämnde att parterna gjorde målen svårhanterade. Ordet ”dödfött” har kommit upp vid diskussionerna. Han sparade listorna från föregående genomgång i syfte att hålla sig uppdaterad om hur det såg ut. Om han såg att det inte fungerade så använde han sig av befogenheten i tingsrättsinstruktionen och omfördelade mål eller gav en arbetslättnad.

Hans bild av hur det stod till var inte bara beroende på det som stod på listan. B.P. har pratat om att han (B.P.) skulle vidta åtgärder. B.P. lämnade förklaringar till varför målen inte var klara. O.L. frågade alltså om målen och om B.P:s arbetssituation. Han fick information som ledde till att han inte fann skäl att göra någonting. B.P. var tingsrättens mest erfarna domare och hade stor arbetskapacitet. B.P. var alltid beredvillig och stod alltid i första ledet när det behövdes hjälp med något. B.P. har också visat intresse för tvistemål, ingick i ett nätverk om tvistemålshantering och har ofta suttit ordförande i tresitsar.

Han uppfattade B.P. som en lojal person med stor arbetskapacitet. Han har inte haft anledning att misstro det som B.P. sade och kände inte till att denne var dömd för tjänstefel. Han uppfattade inte att det var en lösning att ge en tillfällig avlastning i B.P:s arbetsuppgifter. Han ville inte heller gå in och ha synpunkter på hur målen blev handlagda. Han visste inte om att målen inte handlades. Han har inte tittat i dagboksbladen eller gått in i målen (i VERA). Han har begärt svar och fått förklaringar. B.P. har lämnat felaktiga uppgifter vilket han inte har förstått. B.P:s rapporter var felaktiga eftersom B.P. inte rapporterade att målen inte har handlagts. O.L. har ofta omfördelat mål och vidtagit åtgärder för att målen skulle komma framåt. Det normala i sådana situationer är att domaren talar om att han eller hon har för mycket att göra. Om han hade vetat om att målen inte hade handlagts så hade han haft anledning att ta ställning till om någon åtgärd skulle vidtas, kanske en omfördelning. Det har dock aldrig fallit honom in att målen inte handlades. Ingen av parterna har kontaktat honom.

Borås tingsrätt har 11 domare och sammanlagt 40–45 anställda. Arbetsbelastningen har varierat men det har varit hanterbart.

HOVRÄTTENS DOMSKÄL

Hovrätten dömer B.P. för uppsåtligt tjänstefel

– – –

Ska O.L. dömas för tjänstefel?

Vad gäller för uppgiften som lagman?

Som framgår av gärningsbeskrivningarna menar åklagaren att O.L. som lagman har underlåtit att vidta de åtgärder som varit påkallade för att föra målen till avgörande inom skälig tid. Första frågan är därför vad som gäller för uppgiften som lagman när ett mål inte avgörs tillräckligt snabbt, samtidigt som det är en annan domare än lagmannen som är omedelbart ansvarig för målet.

Verksamheten vid en tingsrätt styrs bl.a. av regler som finns i tingsrättsinstruktionen. Enligt 15 § första stycket ska det för varje mål och ärende finnas en ansvarig domare. Den domaren är ansvarig för att målet eller ärendet drivs fram mot ett avgörande som står i överensstämmelse med gällande rätt. Enligt JO följer med detta ansvar att domaren ska berätta för lagmannen om handläggningen av ett mål eller ärende inte fortskrider på ett acceptabelt sätt, se JO 2008/09 s. 42, dnr 1677-2006. Enligt 1 § första stycket ska lagmannen se till att verksamheten bedrivs enligt gällande rätt. I detta anses ligga ett ansvar även på lagmannen för målens beredning och avgörande, jfr bl.a. SOU 2000:99 s. 212. I det ovan nämnda beslutet redovisar JO också sin syn på lagmannens skyldighet att hålla sig informerad och hans eller hennes skyldighet att vidta åtgärder. Det finns flera andra beslut från JO om en chefsdomares ansvar i förhållande till de enskilda domarna på domstolen, se t.ex. JO:s beslut 2019-08-22 i dnr 7032-2018 med där gjorda hänvisningar.

Vid Borås tingsrätt fanns det under aktuell period inga andra chefsdomare än lagmannen. Hovrätten anser att rättsläget vid en sådan tingsrätt kan sammanfattas som att lagmannens ansvar omfattar även att mål och ärenden som andra domare på domstolen är ansvariga för blir avgjorda inom skälig tid. I detta ligger att lagmannen måste hålla sig informerad om hur målen handläggs och att han eller hon vid behov ska vidta effektiva åtgärder. Detta överensstämmer för övrigt med det som står om lagmannens ansvar i punkt 4.1 i den lydelse av tingsrättens arbetsordning som har gällt under hela O.L:s tid som lagman. – Det är klart att lagmannens fullgörande av dessa skyldigheter sker vid myndighetsutövning.

Vid ytterlighetsfall av långsam handläggning kan såväl den ansvarige domaren som lagmannen träffas av straffrättsliga och/eller disciplinära sanktioner, jfr SOU 2000:99 s. 213 och 214. Hovrätten har inte hittat något avgörande från HD som ger direkt vägledning vid prövningen av åtalet mot O.L.

O.L. åsidosatte vad som gällde för uppgiften som lagman

Med facit i hand kan det konstateras att B.P. under mycket lång tid inte gjorde någonting i målen och att det inte fanns godtagbara skäl för den passiviteten. Det kan konstateras att målen inte har avgjorts inom skälig tid. Som har nämnts upptäcktes detta vid JO:s inspektion och efterföljande utredning. Mycket talar för att B.P:s låsning var så stark att det annars hade krävts åtgärder från O.L., eller hans efterträdare, för att låsningen skulle brytas och målen avgöras. Det kan också konstateras att O.L. under tiden som han var lagman visserligen höll sig informerad om de nu aktuella målen genom att ta in listor från B.P. två gånger per år. Trots att det alltså var påkallat vidtog han dock inte några åtgärder för att föra målen till ett avgörande inom skälig tid. Genom denna underlåtenhet åsidosatte O.L. vad som gällde för uppgiften som lagman.

Var O.L. oaktsam?

Det kan direkt sägas att utredningen inte ger stöd för att O.L. agerade uppsåtligt när han inte vidtog några åtgärder för att föra de tre aktuella målen till avgörande inom skälig tid. I frågan om han var oaktsam gör hovrätten följande överväganden.

Av O.L:s egen beskrivning av hur han kontrollerade och följde upp verksamheten framgår att han visste om att det i uppgiften som lagman ingick att vid behov vidta åtgärder om andra domare handlade sina mål för långsamt. Två gånger per år informerade han sig särskilt om de mål på B.P:s rotel som vid varje sådan tidpunkt var äldre än två år. Detta genom att B.P. lämnade in en lista och, som hovrätten har förstått saken, av samtal i anslutning till att listorna hade upprättats. Hovrätten utgår från att B.P. hade fört in de tre nu aktuella målen på listan när de hade blivit två år gamla.

O.L. har alltså förnekat att han har varit oaktsam. Han har pekat på att B.P. lämnade uppgifter till honom som gjorde att han inte närmare undersökte anledningarna till att målen inte var avgjorda; han uppfattade aldrig att målen inte var under handläggning. O.L. har vidare framhållit bl.a. att B.P. inte bad om hjälp och att respekten för den enskilde domarens självständighet och oberoende gör det svårt att som lagman lägga sig i hur domaren handlägger sina mål.

Hovrätten konstaterar som en utgångspunkt vid prövningen att B.P. självklart borde ha talat om för O.L. hur det stod till i målen och även berättat om det riktiga skälet till varför målen inte blev avgjorda. Utredningen ger i stället stöd för att B.P. vid samtalen med O.L. i själva verket uttryckte att han skulle avgöra målen så snart som möjligt. B.P. bad inte heller om att få hjälp eller avlastning. Det ligger i sakens natur att O.L:s möjligheter att överblicka behovet av att vidta åtgärder försvårades av B.P:s bristande öppenhet. O.L. hade säkert också fog för sin uppfattning om att B.P. var en erfaren och lojal domare med hög arbetskapacitet som dessutom hade ett särskilt intresse för tvistemål.

Trots att O.L. således på grund av B.P:s agerande inte hade fått den fullständiga bilden klar för sig, anser hovrätten att omständigheterna var sådana att O.L. borde ha förstått att han var tvungen att agera. Skälen för det är följande.

Genom det som stod i listorna visste O.L. om att de aktuella målen med tiden blev mycket gamla. Redan av målens nummer framgick nämligen att de hade kommit in till domstolen 2011, 2012 respektive 2013. När målen, år efter år, återkom på listan borde O.L. ha insett att han var tvungen att kontrollera om B.P. hanterade målen på ett korrekt sätt. Till bilden hör också att det inte har kommit fram att B.P. vid något tillfälle skulle ha lämnat konkreta besked till O.L. om att målen var på väg framåt. O.L. har således vid förhöret i hovrätten endast beskrivit att B.P. lämnade svävande uppgifter bl.a. om att parternas agerande spelade in. De förklaringar som B.P. hade skrivit i listan som upprättades per den 31 augusti 2018 gav inte heller någon vägledning i frågan om varför målen ännu inte var avgjorda. Det måste också konstateras att O.L. grundade sin uppfattning om att det pågick handläggning i målen enbart på det förhållandet att B.P. inte uttryckligen hade sagt till honom att målen inte var under handläggning.

Det kan sammanfattningsvis konstateras att O.L. regelbundet blev påmind om målen och att han hela tiden visste om hur gamla de var. Mot slutet av perioderna som anges i gärningsbeskrivningarna var alla tre målen så uppseendeväckande gamla att O.L. hade kunnat nöja sig bara om han hade fått konkreta besked om att målen skulle avslutas och när detta skulle komma att ske. O.L. har inte fått några sådana besked. Enligt hovrättens mening var det oaktsamt av O.L. att under sådana här omständigheter vara passiv och inte vidta några åtgärder. Vid prövningen måste hänsyn dock också tas till vilka möjligheter O.L. hade att agera. I den frågan har hovrätten gjort följande överväganden.

Det är svårt att slå fast vilken åtgärd som hade varit lämpligast för O.L. att vidta. Det kan dock under alla förhållanden konstateras att han enkelt hade kunnat bilda sig en egen uppfattning om vad som hände i målen genom en kontroll av anteckningarna i målregistret (VERA). Detta hade i sin tur kunnat leda till förutsättningslösa diskussioner med B.P. om hur man bäst skulle lösa den uppkomna situationen. Sådana här åtgärder hade inte kunnat uppfattas som ett angrepp på B.P:s självständighet och oberoende som domare. I själva verket framstår det närmast som uppenbart att det mot slutet av perioden fanns objektivt godtagbara skäl för att omfördela målen från B.P. och detta även i den hypotetiska situationen att han hade motsatt sig en omfördelning. Det som O.L. har anfört om svårigheterna att agera mot en domare ändrar därför inte hovrättens uppfattning om att O.L. borde ha vidtagit åtgärder.

Sammanfattande bedömning

Hovrättens prövning leder till slutsatsen att O.L. i vart och ett av målen – på det sätt som åklagaren har angett i gärningsbeskrivningarna – av oaktsamhet vid myndighetsutövning har åsidosatt vad som gällde för uppgiften som lagman. Vid bedömningen av hur allvarligt man ska se på O.L:s underlåtenhet måste det beaktas att lagmannen vid en tingsrätt spelar en avgörande roll när andra domare vid domstolen inte avgör sina mål inom skälig tid. Det är nämligen bara lagmannen som i sådana fall kan se till att målen blir avgjorda, ytterst genom en sådan omfördelning som lagmannen ensam har formell rätt att besluta om. Sett ur detta perspektiv framstår det närmast som anmärkningsvärt att O.L. under lång tid och i tre olika mål inte vidtog några åtgärder. Som har nämnts verkar O.L. ha varit väl insatt i de skyldigheter som följer med uppdraget som lagman. Han har inte heller lämnat någon rimlig förklaring till varför han inte agerade. Det finns därför anledning att se så allvarligt på O.L:s underlåtenhet att gärningarna inte kan anses som ringa. Hovrätten dömer följaktligen O.L. för tre fall av tjänstefel.

Påföljden ska bestämmas till dagsböter. – – –.

HOVRÄTTENS DOMSLUT

Hovrätten dömer O.L. för tjänstefel i tre fall, 2014-09-07–2018-10-31, enligt 20 kap. 1 § BrB, och bestämmer påföljden till dagsböter 40 å 800 kr.

B.P. dömdes för tjänstefel i tre fall till 80 dagsböter å 650 kr.

Hovrättslagmannen Mats Lundeholm var av skiljaktig mening beträffande ansvar för O.L. och anförde:

Åtalet mot O.L. aktualiserar frågan om domstolschefens ansvar och inte minst dennes befogenheter i förhållande till bl.a. domares grundlagsbefästa självständighet i dömandet. Frågan vilka alternativ en domstolschef har för att komma till rätta med en domare som brister i utförandet av sitt arbete diskuterades redan i 1993 års domarutredning, varvid det ansågs att särskilt åtgärden att ta ifrån en domare ett tilldelat mål krävde bestämmelser i lag. Som framgår av remissvaren var det en inte ovanlig uppfattning att en domstolschef kan stoppa tilldelning av mål m.m. medan det ansågs att domstolschefen i princip inte kunde mot en domares vilja ta ifrån denne ett mål som denne hade tilldelats (Ds 1995:17 del B s. 844). I SOU 2000:99, som bl.a. handlade om domstolschefens roll, återkom denna fråga. Även här ansågs att principer för omfördelning av mål ska ha sin utgångspunkt i bestämmelser i lag. Det framhölls att en domstolschef måste ha mycket goda skäl för att omfördela mål mot en domares vilja, och som sådana skäl nämns domarens sjukdom eller en arbetsanhopning för domaren ifråga. Även under remissbehandlingen av detta betänkande framkom synpunkter på att det var tveksamt om en domstolschef kan ta ifrån en domare ett tilldelat mål utan dennes samtycke.

Frågan har även tagits upp i SOU 2008:16, där man ansåg att en domstolschef har möjlighet att omfördela mål från en domare till en annan i fall av långsam handläggning, och man lämnade förslag till bestämmelser som skulle klarlägga bl.a. denna fråga. I SOU 2011:42, en reformerad domstolslagstiftning, gjordes åter en grundlig inventering av frågan, och förslaget var att det i lag bör finnas grundläggande bestämmelser om fördelning respektive omfördelning av mål mellan enskilda domare. I sak anslöt man sig till bedömningen i SOU 2008:16.

Jag kan konstatera att betänkandena, under den tid som här är aktuell, inte ledde till några i lag fastslagna grundläggande principer för fördelning/omfördelning av mål, utöver en mycket allmänt hållen bestämmelse i 11:3 RF, jämte de bestämmelser i förordningen med tingsrättsinstruktion som tydliggör att det ska finnas en ansvarig domare för varje mål, men som också innehåller en allmän bestämmelse om att lagmannen ansvarar för verksamheten och ska se till att den bedrivs effektivt och enligt gällande rätt. I RB 4:11a har numera införts en allmän föreskrift om att mål ska fördelas mellan domare enligt i förväg fastställda objektiva kriterier, men den bestämmelsen infördes bara några månader innan O.L. gick i pension, och får lämnas därhän vid bedömningen av hur han från 2014 och framåt har hanterat aktuella ärenden.

Det som inträffat i förevarande fall har, såvitt framgått, inte sin förklaring i t.ex. hög arbetsbelastning, domarens bristande kompetens eller sjukdom. Det alternativ som O.L. som domstolschef haft att överväga, när de återkommande samtalen med B.P. om aktuella tvistemål inte ledde till något resultat, har mot den bakgrunden varit en omfördelning av målen, dvs. att föra över dem från B.P. till annan domare. Jag är i och för sig av den åsikt som har kommit till uttryck i flera av betänkandena, dvs. att en domstolschef till slut kan vara skyldig att omfördela ett eller flera mål trots att den ansvarige domaren säger sig vilja slutföra handläggningen. Samtidigt beaktar jag att det under åren har funnits skilda ståndpunkter i frågan om domstolschefens rätt att ta ifrån domare mål mot dennes vilja, och att frågan inte lagreglerats under aktuell tid, trots flera förslag i den riktningen. Jag kan mot den bakgrunden förstå om denna oklarhet kan ha påverkat O.L:s agerande och bidragit till hans passivitet. Trots det är det min bedömning att förhållandena i detta fall har varit så särpräglade att när de återkommande samtalen inte ledde till något resultat, borde O.L. ha omfördelat målen. Genom sin underlåtenhet att vidta denna åtgärd har han brustit i vad som ålegat honom som domstolschef.

Vid avgörande av om hans underlåtenhet att omfördela målen till annan domare är straffbar ser jag tjänstefelsansvaret som en yttersta åtgärd för att komma till rätta med fel och brister vid myndighetsutövning. Sådana fel eller brister kan föranleda uttalad kritik från JO:s sida, och i allvarligare fall kan det föranleda disciplinära åtgärder i form av varning eller löneavdrag. Först om sådana åtgärder inte bedöms som tillräckliga aktualiseras tjänstefelsansvaret, och ringa fall ska då inte bestraffas.

Hovrätten dömer nu den domare som enligt 15 § tingsrättsinstruktionen har haft att ansvara för målen. Det finns all anledning att vara kritisk även till O.L:s passivitet, och han har brustit i det övergripande ansvar som en domstolschef har. Med beaktande av det jag skrivit ovan, och de förmildrande omständigheter i övrigt som hovrättens majoritet har varit inne på i sina domskäl, anser jag emellertid att det som kan läggas O.L. till last som domstolschef inte är tillräckligt för att även han ska dömas för tjänstefel. Åtalet ska då ogillas. Överröstad i denna fråga är jag i övrigt ense med majoriteten.

Domskäl

HD (justitieråden Gudmund Toijer, Kerstin Calissendorff, Agneta Bäcklund, Sten Andersson och Johan Danelius, referent) meddelade den 4 mars 2021 följande dom.

DOMSKÄL

Vad målet gäller

Bakgrund

Den rättsliga regleringen och dess innebörd

Tjänstefel

Handläggningstid

Lagmannens ansvar

Domares självständighet

Bedömningen i detta fall

DOMSLUT

HD ändrar hovrättens domslut endast på det sättet att tiden för brotten bestäms till 2017-01-01–2018-10-31.