NJA 2022 s. 277
Det förstärkta laglottsskyddet enligt 7 kap. 4 § ÄB när arvlåtaren uttalat en avsikt att genom gåva till en bröstarvinge göra en annan bröstarvinge arvlös.
Hudiksvalls tingsrätt
M.N. förde vid Hudiksvalls tingsrätt den talan mot A.B. som framgår av tingsrättens dom.
Domskäl
Tingsrätten (rådmannen Stefan Lättman) anförde i dom den 19 juli 2019 följande.
BAKGRUND
J.B. avled den 9 maj 2018 vid en ålder av 68 år. Han efterlämnade makan M.-B.B., det gemensamma barnet A.B. och särkullbarnet M.N. Av bouppteckningen efter J.B. framgick en brist i boet på 7 243 kr. Den 29 juli 2015 respektive den 10 februari 2016 gav J.B. penninggåvor om 700 000 kr (totalt 1 400 000 kr) till A.B. Tingsrätten ska pröva om dessa gåvor skänkts bort under sådana omstän-digheter att gåvorna till syftet är att likställa med testamente.
YRKANDEN OCH INSTÄLLNING
M.N.
M.N. har yrkat att tingsrätten ska fastställa att J.B:s gåvor till A.B. om 700 000 kr den 29 juli 2015 och den 10 februari 2016 (sammanlagt1 400 000 kr) till den del de kränker M.N:s laglott ska återbäras till dödsboet efter J.B.
A.B.
A.B. har motsatt sig käromålet.
GRUNDER
M.N.
J.B. skänkte penninggåvorna till A.B. kort tid innan han avled. Han led av Hortons sjukdom, övervikt och var medveten om att det fanns ärftlighet i släkten för tidigt dödsfall. Vidare hade J.B. uttalat att han hade för avsikt att ändra successionen. Vart och ett av ovan angivna rättsfakta samt dessa gemensamt innebär att gåvorna är att likställa med testamente.
A.B.
Gåvorna är inte att likställa med testamente. Det fanns inte något testamentariskt inslag i gåvorna som utgjorde en kraftig inskränkning och ekonomisk uppoffring från J.B. J.B. var i fullt arbete fram till sin dödsdag och var i allt väsentligt frisk. Han dog av en massiv hjärnblödning utan koppling till hans sjukdom eller övervikt. Det fanns inte någon ärftlighet i släkten för tidigt dödsfall.
– – –
SKÄLEN FÖR TINGSRÄTTENS AVGÖRANDE
M.N. ska förlora målet
Allmänt om det förstärkta laglottsskyddet i 7 kap. 4 § ÄB
Om en arvlåtare under sin livstid gett bort egendom under sådana omständigheter eller på sådana villkor att gåvan till syftet är att likställa med testamente, har bröstarvinge rätt att begära att gåvan ska jämkas på motsvarande sätt som ett testamente som inkräktar på laglotten. Jämkningen innebär att värdet av gåvan ska läggas till kvarlåtenskapen vid beräkningen av laglotten. Motta-garen av gåvan är skyldig att återbära egendomen eller att utge ersättning för den om det behövs för att täcka laglotten (se 7 kap. 4 § ÄB).
Bestämmelsen är ett undantag från huvudregeln att en ägare till viss egendom har rätt att fritt förfoga över densamma och har kommit till för att skydda gåvogivarens bröstarvingar mot förfoganden som utgör ett kringgående av bestämmelserna om laglott. För att lagrummet ska vara tillämpligt krävs att man kan ana en avsikt hos givaren att ordna successionen genom sin gåva. Om givaren däremot har haft ett eget, på förhållandena under sin livstid riktat intresse av att företa rättshandlingen, kan det emellertid inte komma i fråga att tillämpa bestämmelsen. Om givaren både har haft till syfte att ordna successionen och ett på förhållandena under sin livstid riktat intresse att företa rättshandlingen, ska domstolen genom en samlad bedömning pröva om gåvan till sitt syfte är att likställa med testamente. Vid den bedömningen ska domstolen bl.a. beakta att gåvor som är gjorda med hänsyn till snart väntade dödsfall i regel saknar det avhållande moment som består i att den ekonomiska följden av gåvan går ut över givaren själv. Det är företrädesvis i två typfall som lagrummet tillämpas. Dels fall där givaren väntar eller tror sig vänta döden inom förhållandevis kort tid och därför inte längre har samma intresse av sin egendom. Med detta avses i första hand gåvor som ges på dödsbädden eller under givarens sista tid i livet. Även gåvor som ges tidigare kan dock omfattas om syftet kan antas ha varit att ordna successionen. Gåvogivarens ålder och hälsotillstånd vid tidpunkten för gåvan är omständigheter som ska tillmätas en avgörande betydelse vid bedömningen. Det andra typfallet är när egendom formellt ges bort men detta sker på sådana villkor att gåvogivaren kan räkna med att fram till sin död ha kvar nyttan av egendomen (se t.ex. rättsfallet NJA 1988 s. 534 och motivuttalanden i NJA II 1928 s. 443 ff.). Det finns ingenting som utesluter att bestämmelsen kan tillämpas även i andra fall än de två typfallen under förutsättning att egendomen har skänkts bort under sådana omständigheter eller på sådana villkor att gåvan till syftet är att likställa med testamente.
Omständigheterna var inte sådana att gåvorna är att likställa med testamente
I målet har inte gjorts gällande att gåvorna omfattades av villkor som innebär att de till syftet är att likställa med testamente. M.N. har emellertid gjort gällande att gåvorna gavs bort under sådana omständigheter att de till syftet är att likställa med testamente ef-tersom J.B. avled kort tid efter gåvotillfället, led av sjukdom och övervikt, var medveten om att det fanns ärftlighet i släkten för tidigt dödsfall samt hade uttalat att han hade för avsikt att ändra successionen.
När det gäller J.B:s ålder och hälsotillstånd m.m. vid gåvotillfällena kan tingsrätten inledningsvis konstatera att J.B. var 65 år respektive 66 år gammal vid tidpunkten för gåvorna och att han avled drygt två år efter det andra gåvotillfället. Av journalhandlingarna framgår att J.B. under åren 2010 till och med 2012 vid några tillfällen var i kontakt med sjukvården med anledning av bl.a. huvudvärk och ledvärk. Av handlingarna framgår också att han hade diagnostiserats med Hortons sjukdom och att han vid ett tillfälle uppgett att han haft morbröder som dött vid ung ålder. Det framgår emellertid inte att han var allvarligt sjuk eller att det fanns anledning för J.B. att misstänka att han skulle komma att dö i förtid. Av beslut från Region Gävleborg och dom från kammarrätten framgår att M.N. inte har fått ta del av vissa journalhandlingar avseende J.B. Detta eftersom handlingarna innehåller integritetskäns-liga uppgifter avseende bl.a. J.B:s hälsotillstånd. Tingsrätten bedömer att det inte är möjligt att utifrån detta dra några slutsatser om J.B:s hälsotillstånd vid gåvotillfällena. M.N., P.K. och L.K. har alla beskrivit att J.B. var överviktig och att de uppfattade att hans kosthållning var ohälsosam. Det har emellertid inte kommit fram att J.B:s övervikt innebar en akut hälsorisk för honom. Varken J.B:s ålder eller vad som har kommit fram om hans hälsotillstånd m.m. innebär enligt tingsrättens bedömning att J.B. hade anledning att tro att han endast hade en kortare tid kvar i livet vid gåvotillfällena. Gåvorna innebar därmed en ekonomisk uppoffring för J.B. under dennes återstående livstid som inte kunde förväntas bli kortvarig. Det som har kommit fram om J.B:s ålder och hälsotillstånd m.m. vid gåvotillfällena innebär därför inte att gåvorna är att likställa med testamente.
Genom den muntliga bevisningen är det utrett att M.N. och J.B. helt bröt kontakten med varandra i samband med att M.N. separerade från P.K. omkring år 2010. Vidare har P.K. berättat att J.B. – i samband med att J.B. ärvde pengar från en bror – sa till P.K. att J.B. skulle göra M.N. arvlös och se till att A.B. skulle få ärva allt. P.K:s uppgifter har bekräftats av L.K. som har sagt att P.K. berät-tade för honom att J.B. skulle ge allt till A.B. Även om P.K. och L.K. är närstående till M.N. bedömer tingsrätten att deras uppgifter är såväl trovärdiga som tillförlitliga samt att det genom deras uppgifter är klarlagt att J.B. hade för avsikt att genom gåvorna göra M.N. arvlös. Detta innebär att avsikten med J.B:s gåvor till A.B. delvis var att ordna successionen efter J.B. Samtidigt medförde gåvorna – som tingsrätten har konstaterat ovan – en ekonomisk uppoffring för J.B. Sammantaget bedömer tingsrätten att den ekonomiska uppoffringen under den förväntade återstående livstiden innebär att gåvorna inte är att likställa med testamente. M.N. ska därmed förlora målet.
– – –
DOMSLUT
M.N:s talan ogillas.
– – –
Hovrätten för Nedre Norrland
M.N. överklagade i Hovrätten för Nedre Norrland och yrkade att hovrätten skulle bifalla hennes vid tingsrätten förda talan.
A.B. motsatte sig att tingsrättens dom ändrades.
Domskäl
Hovrätten (hovrättslagmannen Susanne Hård, hovrättsrådet Karin Gustin och tf. hovrättsassessorn Mimmi Hägg, referent) anförde i dom den 1 december 2020 följande.
HOVRÄTTENS DOMSKÄL
– – –
Utgångspunkter för hovrättens bedömning
Som tingsrätten har redogjort för ska bestämmelsen i 7 kap. 4 § ÄB tillämpas på fall där en arvlåtare i livstiden gett bort egendom under – såvitt nu är aktuellt – sådana omständigheter att gåvan till syftet är att likställa med testamente. Vid sådana förhållanden ska gåvan jämkas på motsvarande sätt som vid jämkning av testamente som inkräktar på laglotten.
En förutsättning för att bestämmelsen ska bli tillämplig är, som tingsrätten har angett, att det kan antas att givarens avsikt har varit att ordna sin succession. Ett typiskt fall där bestämmelsen kan bli tillämplig är när givaren väntar döden inom en förhållandevis kort tid och därför inte har samma intresse av egendomen. Bestämmelsen kan även tillämpas på fall där gåvan har getts tidigare om syftet kan antas ha varit att ordna successionen, t.ex. att givaren vid tidpunkten för gåvan var sjuk och trodde sig komma att dö men sedermera blivit frisk igen (se Ärvdabalken Del I, Gösta Walin m.fl. Publicerad i JUNO den 18 mars 2020, version 7Z).
Vid bedömningen av om gåvan kan likställas med testamente är arvlåtarens ålder vid tidpunkten för gåvan en omständighet som är relevant men inte avgörande. Även tiden som har förflutit mellan gåvotillfället och dödsfallet är av betydelse. När det gäller gåvor som är gjorda med hänsyn till blivande dödsfall ska även beaktas att det avhållande moment som består i att den ekonomiska följ-den av gåvan går ut över givaren själv i regel saknas (NJA II 1928 s. 445 f.).
Det är ostridigt i målet att J.B. genom penninggåvorna till A.B. har gett bort egendom. Den fråga som hovrätten har att pröva är om gåvorna från J.B. till A.B. till sina syften är att likställa med testamente och om det därför finns förutsättningar för att värdet av gåvorna – till den del de i sådana fall bedöms kränka M.N:s laglott – ska återbäras till J.B:s dödsbo.
Det är den som påstår att en gåva till sitt syfte är att likställa med testamente som har bevisbördan för sitt påstående (se NJA II 1928 s. 446 och NJA 1998 s. 534). Hovrätten konstaterar att det således är M.N. som ska styrka att de i målet aktuella gåvorna till syftet är att likställa med testamente.
Är det fråga om gåvor som till sitt syfte är att likställa med testamente?
M.N. har gjort gällande att det är fråga om gåvor som har getts bort under sådana omständigheter att de till syftet är att likställa med testamente. Som grund för att gåvorna har varit att likställa med testamente har hon anfört att J.B. avled kort tid efter gåvotillfället, att han led av sjukdom och övervikt, att han var medveten om att det fanns ärftlighet i släkten för tidigt dödsfall och att han hade för avsikt att ändra successionen.
Hovrätten delar tingsrättens bedömning att det genom den muntliga bevisningen är utrett att J.B. i samband med att han ärvde pengar från sin bror uttalat till M.N:s före detta make, P.K., att han avsåg att göra M.N. arvlös och att A.B. skulle få ärva allt. Detta uttalande, i förening med vad P.K. har uppgett om att M.N:s och J.B:s kontakt bröts omkring år 2010 dvs. några år före gåvorna samt att kontakten mellan dem därefter var dålig, talar för att J.B. genom gåvorna till A.B. avsett att ordna sin succession. Hovrätten anser dock inte att enbart detta uttalande är tillräckligt för att bestämmelsen i 7 kap. 4 § ÄB ska bli tillämplig. Vid bedömningen av om gåvorna till sitt syfte har varit att likställa med testamente måste även beaktas J.B:s ålder vid tidpunkterna för gåvorna och om den ekonomiska följden av gåvorna har gått ut över J.B.
Av utredningen har kommit fram att J.B. var 65 år respektive 66 år vid tidpunkterna för gåvorna och att han avled drygt två år efter det senare gåvotillfället. Annat har inte kommit fram än att dödsorsaken var hjärnblödning. Av journalanteckningar har kommit fram att J.B. diagnostiserades med Hortons sjukdom och att han mellan åren 2010 till och med 2012 var i kontakt med sjukvården på grund av huvudvärk.
Hovrätten delar tingsrättens bedömning att det som har kommit fram om J.B:s ålder och hälsotillstånd vid gåvotillfällena inte ger stöd för uppfattningen att han – även om hans hälsa emellanåt varierat – inom en förhållandevis kort tid väntat döden och att detta utgjort en omständighet som har styrt hans handlande. J.B:s ålder vid tidpunkterna för gåvorna var inte heller sådan att det var na-turligt att vidta åtgärder gällande sin succession. Det har även varit fråga om två penninggåvor som var och en för sig avsett en be-tydande summa samt att J.B. villkorslöst avstått från dispositionsrätten till pengarna. Med hänsyn till vad som har kommit fram om J.B:s hälsotillstånd och ålder vid tidpunkterna för gåvorna har inte annat visats än att han då förväntades leva under en relativt lång tid framöver. Hovrätten anser därför, i likhet med tingsrätten, att gåvorna sett var och en för sig innebar en stor ekonomisk uppoff-ring för J.B.
Det finns visserligen vissa omständigheter som talar för att J.B. genom gåvorna avsett att ordna successionen. Hovrätten anser dock inte vid en samlad bedömning av vad som kommit fram i målet att M.N. visat att gåvorna från J.B. till A.B. om 700 000 kr den 29 juli 2015 respektive 700 000 den 10 februari 2016 varit att likställa med ett testamente. Detta innebär att tingsrättens dom – – – ska fastställas.
– – –
HOVRÄTTENS DOMSLUT
Hovrätten fastställer tingsrättens dom.
– – –
Högsta domstolen
M.N. överklagade och yrkade att HD skulle fastställa att J.B:s gåvor till A.B. om dels 700 000 kr den 29 juli 2015, dels 700 000 kr den 10 februari 2016, till den del de kränkte M.N:s laglott skulle återbäras till dödsboet efter J.B.
A.B. motsatte sig att hovrättens dom ändrades.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Margareta Sandén, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.
DOMSKÄL
Frågan i målet
Punkten 1 motsvarar i huvudsak punkten 1 i HD:s domskäl.
Bakgrund
Punkterna 2–5 motsvarar i huvudsak punkterna 2–6 i HD:s domskäl.
Det förstärkta laglottsskyddet
Punkten 6 motsvarar i huvudsak punkten 7 i HD:s domskäl.
I 7 kap. 4 § ÄB regleras det förstärkta laglottsskyddet. Om arvlåtaren i livstiden har gett bort egendom under sådana omständigheter eller på sådana villkor att gåvan till syftet är att likställa med testamente, kan bröstarvinge för att få ut sin laglott påkalla jämkning (nedsättning) av gåvan. Gåvan ska jämkas, om det inte finns särskilda skäl emot det. Vid nedsättning av gåvan ska motsvarande del av den bortgivna egendomen återbäras eller, om så inte kan ske, ersättning utges för dess värde. Vid laglottens beräkning ska värdet av den bortgivna egendomen läggas till kvarlåtenskapen.
Bestämmelsen om det förstärkta laglottsskyddet infördes ursprungligen genom lagen den 8 juni 1928 om arv. Enligt motiven skulle bröstarvingar inte i allmänhet skyddas mot arvlåtarens gåvohandlingar under livstiden, utan endast mot sådana förfoganden där avsikten var att kringgå laglottsregleringen. Anledningen till åtgärder av detta slag kunde enligt motiven exempelvis vara att på bröstarvingars bekostnad gynna en make i ett senare äktenskap eller barn i en ny kull. Avsikten med regleringen var att gåvor som omfattades av det förstärkta laglottsskyddet ska behandlas som testamente. (Se NJA II 1928 s. 444 ff.)
Enligt motiven kommer företrädesvis två fall av sådana gåvor för dödsfalls skull i beaktande, nämligen dels fall där givaren väntar döden inom jämförelsevis kort tid och därför inte har samma intresse av sin egendom, dels fall där egendomen visserligen formellt ges bort men detta sker på sådana villkor eller annars under sådana omständigheter att arvlåtaren kan räkna med att till sin död få behålla nyttan av egendomen (se NJA II 1928 s. 445 f.).
Även i andra fall än de två som nämns i motiven kan en gåva vara att jämställa med testamente om man kan anta en avsikt hos givaren att ordna successionen genom gåvan. Bestämmelsen kan vara tillämplig även om en gåva har inneburit en kännbar ekonomisk uppoffring för gåvogivaren.
Det avgörande för att bestämmelsen om det förstärkta laglottsskyddet ska vara tillämplig är att man kan anta en avsikt hos givaren att ordna successionen genom sin gåva. Om givaren däremot har haft ett eget, på förhållandena under livstiden riktat intresse av att företa gåvohandlingen kommer en tillämpning av bestämmelsen inte i fråga. (Jfr ”Diamanthandlarens gåvor” NJA 2021 s. 605 p. 22 och 23 och där nämnda rättsfall samt NJA II 1928 s. 443 ff.)
Det har i rättspraxis klargjorts att bestämmelsen kan tillämpas även om arvlåtaren inte har haft för avsikt att kringgå laglottsreglerna (se ”Aktiegåvan till sonen” NJA 1973 s. 687). Om det kan visas att arvlåtaren hade en avsikt att göra en arvinge arvlös talar detta emellertid starkt för att denne vid gåvotillfället hade successionen i åtanke och att gåvan till syftet är att jämställa med testamente (jfr NJA 1963 s. 345).
Bedömningen i detta fall
J.B:s ålder vid gåvotillfällena, 65 respektive 66 år, kan inte sägas vara sådan att han väntade döden inom jämförelsevis kort tid. M.N. har inte heller visat att J.B. på grund av sitt hälsotillstånd väntade döden inom kort och därför inte hade samma intresse av sin egendom. Det har inte gjorts gällande att gåvorna skett på sådana villkor eller att de getts bort under sådana omständigheter att J.B. kunnat räkna med att ha fortsatt nytta av egen-domen. (Jfr p. 9.)
Genom den muntliga bevisningen är det utrett att kontakten mellan J.B. och M.N. bröts omkring år 2010 efter en konflikt. Vidare är det utrett att J.B. i samband med att han ärvde pengar efter sin bror, vid flera tillfällen sade till M.N:s före detta make att han avsåg att göra M.N. arvlös och att A.B. skulle få ärva allt.
Mot bakgrund av J.B:s uttalanden om sin avsikt, som gjordes när kontakten mellan honom och M.N. hade brutits, och då gåvorna har givits endast ett par år innan J.B. avled, får det antas att gåvorna har skett för dödsfalls skull (jfr p. 10–12).
Det ska därför fastställas att gåvorna till den del de kränker M.N:s laglott ska återbäras till dödsboet efter J.B.
– – –
DOMSLUT
Se HD:s domslut.
Domskäl
HD (justitieråden Gudmund Toijer, Agneta Bäcklund, Stefan Johansson, Eric M. Runesson, referent, och Cecilia Renfors) meddelade den 13 april 2022 följande dom.
DOMSKÄL
Frågan i målet
Frågan i målet är om två gåvor har getts under sådana omständigheter att de till syftet är att likställa med testamente enligt 7 kap. 4 § ÄB.
Bakgrund
J.B. avled i maj 2018 vid en ålder av 68 år. Han efterlämnade sin maka, den gemensamma dottern A.B. och ett särkullbarn, M.N. Bouppteckningen efter J.B. visade en brist i boet.
A.B. har mottagit gåvor av J.B. om dels 700 000 kr den 29 juli 2015, dels 700 000 kr den 10 februari 2016.
M.N. yrkade fastställelse av att gåvorna till den del de kränker hennes laglott skulle återbäras till dödsboet, eftersom gåvorna enligt henne är att likställa med testamente. Hon anförde bland annat följande. J.B. gav pengarna till A.B. kort tid innan han avled, han led av Hortons sjukdom och övervikt och han var medveten om att det fanns ärftlighet i släkten för tidigt dödsfall. Han ärvde peng-arna efter sin bror och i samband med arvet uttalade han till M.N:s före detta make att han hade för avsikt att göra M.N. arvlös och att A.B. skulle ärva allt.
A.B. gjorde bland annat gällande att det inte fanns något testamentariskt inslag i gåvorna och att dessa innebar en ekonomisk uppoffring för J.B.
Tingsrätten ogillade käromålet. Domstolen gjorde bedömningen att avsikten med gåvorna delvis var att ordna successionen efter J.B. Samtidigt ansåg tingsrätten att gåvorna medförde en ekonomisk uppoffring under J.B:s förväntade återstående livstid och att gåvorna därför inte var att likställa med testamente. Hovrätten har gjort samma bedömning och fastställt tingsrättens dom.
Det förstärkta laglottsskyddet
Lagregleringen
En bröstarvinges laglott utgör hälften av arvslotten och en bröstarvinges anspråk på laglotten skyddas mot testamentariska förordnanden genom att testamente kan jämkas så att laglotten kan utges (se 7 kap. 1 och 3 §§ ÄB).
En bröstarvinges laglottsskydd förstärks genom 7 kap. 4 § ÄB. Om arvlåtaren i livstiden har gett bort egendom under sådana omständigheter eller på sådana villkor att gåvan till syftet är att likställa med testamente, kan bröstarvinge påkalla att gåvan nedsätts genom jämkning; gåvan ska jämkas om inte särskilda skäl talar däremot. Skyddet kompletteras med en regel i 14 kap. 7 § försäkringsavtalslagen (2005:104) om jämkning av förmånstagarförordnanden (jfr prop. 1986/87:86 s. 103 ff.).
Vid nedsättning ska motsvarande del av gåvan återbäras eller – om återbäring inte kan ske – motsvarande värdeersättning utges. Vid laglottens beräkning ska värdet av den bortgivna egendomen läggas till kvarlåtenskapen.
Bestämmelserna om det förstärkta laglottsskyddet infördes ursprungligen genom 1928 års lag om arv. Bestämmelserna över-fördes senare till nu gällande ärvdabalk.
Av lydelsen till 7 kap. 4 § ÄB framgår att bestämmelserna tillämpas på gåvor som till syftet är att likställa med testamente. Ett sådant syfte kan framgå av omständigheterna kring gåvan eller av villkoren för den.
Paragrafen inskränker den allmänna principen om att ägaren till viss egendom har rätt att fritt förfoga över den (jfr ”Gåvan till akademien” NJA 1998 s. 534). Regleringen är inte avsedd att tillämpas på gåvor som föranleds av givarens intressen under livstiden och ger därmed inte något allmänt skydd för bröstarvingar mot att arvlåtare lämnar gåvor; regleringen tillämpas endast på gåvor som lämnats för dödsfalls skull eller för att ordna successionen utan testamente. (Jfr NJA II 1928 s. 70 och s. 444 ff.)
Enligt förarbetena infördes paragrafen för att arvlåtare inte skulle kunna kringgå laglottsreglerna. Exempelvis skulle det kunna uppfattas som stötande om en arvlåtare ville gynna sina barn i en ny kull framför sina andra barn eller ville gynna en make i ett senare äktenskap på sina bröstarvingars bekostnad.
Närmare om det förstärkta laglottsskyddet
En tillämpning av 7 kap. 4 § ÄB förutsätter att gåvan till syftet är att likställa med ett testamente. Däremot fordras det inte att syftet med gåvan har varit att kringgå laglottsreglerna (jfr ”Aktiegåvan till sonen” NJA 1973 s. 687 och Gösta Walin, SvJT 1972 s. 125 på s. 131).
Avgörande för bedömningen blir normalt om gåvan har tillgodosett givarens intresse i livstiden eller om den har avsett ett successionsintresse. Syftet kan dock vara svårt att utreda efter givarens död. Ofta blir det i praktiken fråga om att utgå från de åtgärder som givaren har vidtagit, att bedöma deras konsekvenser och att ta ställning till vad åtgärderna säger om givarens syfte.
Inte sällan kan det ha funnits flera olika syften med gåvan och det får då göras en samlad bedömning av vilket syfte som framstår tydligast (jfr ”Gåvan till akademien” och Gösta Walin, a.st.). Eftersom utgångspunkten är att ägaren har rätt att förfoga över sin egendom genom gåvor (jfr p. 12), måste en tillämpning av 7 kap. 4 § förutsätta att successionen är det huvudsakliga skälet för gåvan.
Enligt förarbetena blir syftet att ordna successionen tydligt främst i två typfall; dels fallet att givaren väntar döden i närtid, dels fallet att egendom skänkts under sådana omständigheter eller på sådana villkor att givaren kan antas ha räknat med att behålla nyttan av egendomen fram till sin död (jfr NJA II 1928 s. 70 och 445 f.). Det gemensamma för de fallen är att givaren inte räknar med att gåvan ska medföra någon ekonomisk uppoffring av praktisk betydelse för henne eller honom.
Det sagda hindrar självfallet inte att ett direkt syfte att kringgå laglottsreglerna har betydelse, när ett sådant syfte kan visas. Ett uttalande av givaren – t.ex. om att gynna någon på en bröstarvinges bekostnad – bör då vägas in vid bevisprövningen. För att ges verkan ska det vara fråga om ett uttalande som måste uppfattas som allvarligt menat och som följs av dispositioner som ligger i linje med det som givaren har sagt.
Förhållandena kan emellertid även i dessa situationer vara långtifrån entydiga. Det kan framgå att det främsta syftet med en disposition har varit att redan under givarens livstid kunna hjälpa eller stödja gåvotagaren, även om det samtidigt missgynnar en bröstarvinge. En sådan situation faller normalt utanför paragrafens tillämpningsområde. Om det däremot framgår att det verkliga syftet har varit att missgynna en bröstarvinge, exempelvis efter en konflikt, och givaren har varit beredd att göra detta även om följden blir en ekonomisk uppoffring redan under dennes livstid, kan bedömningen bli en annan. Sker detta i en ordning som sätter lag-lottsreglerna helt eller delvis ur spel, bör det förstärkta laglottsskyddet kunna tillämpas. Avgörande blir vad som kan anses utgöra det huvudsakliga skälet för gåvan.
Bestämmelserna om det förstärkta laglottsskyddet kan komma att träffa gåvor som mottagits en lång tid före givarens död. Tidsutdräkten mellan gåvan och dödsfallet kan utgöra ett skäl som talar emot jämkning, något som ytterst får avgöras efter omständigheterna i det enskilda fallet.
Bedömningen i detta fall
M.N. har inte visat att J.B. trott sig ha väntat döden i närtid och därför velat ordna med successionen genom gåvor i stället för genom testamente.
Genom den muntliga bevisningen är det dock utrett att kontakten mellan J.B. och M.N. bröts omkring 2010 efter en konflikt. Vidare är det utrett att J.B., i samband med att han ärvde pengar efter sin bror, vid flera tillfällen sagt till M.N:s före detta make att han avsåg att göra M.N. arvlös och att A.B. skulle få ärva allt.
Mot bakgrund av J.B:s uttalanden om sin avsikt får det antas att gåvorna lämnades väsentligen för dödsfalls skull.
Det ska därför fastställas att gåvorna ska återbäras till dödsboet efter J.B. till den del de kränker M.N:s laglott.
– – –
DOMSLUT
HD ändrar hovrättens dom i huvudsaken och fastställer att J.B:s gåvor till A.B. om dels 700 000 kr den 29 juli 2015, dels 700 000 kr den 10 februari 2016, ska återbäras till dödsboet efter J.B. till den del de kränker M.N:s laglott.