PMÖD 2019:11

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDEPatent- och marknadsdomstolens dom 2018-05-16 i mål PMT 12737-16, se bilaga A

PARTER

KlagandeBiluthyrarna Sverige, 802015-0333 Karlavägen 14 A 114 31 Stockholm

Ombud: Advokaterna J.Å. och L.G. Advokatfirman Westermark Anjou AB Box 16030 103 21 Stockholm

Motpart Konsumentombudsmannen, 202100-2064 Box 48 651 02 Karlstad

Ombud: Processrådet P.M.

SAKEN Förbud mot användning av avtalsvillkor

________________

DOMSLUT

1. Patent- och marknadsöverdomstolen fastställer Patent- och marknads-domstolens domslut.

2. Biluthyrarna Sverige ska betala ersättning för Konsumentombudsmannens rättegångskostnader med 60 000 kr samt betala ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från dagen från Patent- och marknadsöverdomstolens dom till dess betalning sker.

________________

YRKANDEN

Biluthyrarna Sverige har yrkat att Patent- och marknadsöverdomstolen ska ogilla Konsumentombudsmannens talan och upphäva det förbud som meddelats genom Patent- och marknadsdomstolens dom. Biluthyrarna Sverige har även yrkat att Patent- och marknadsöverdomstolen ska befria föreningen från förpliktelsen att ersätta Konsumentombudsmannens rättegångskostnad och i stället förplikta myndigheten att ersätta Biluthyrarna Sverige för dess rättegångskostnad i Patent- och marknadsdomstolen med där yrkat belopp.

Konsumentombudsmannen har bestritt ändringsyrkandena.

Parterna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader i Patent- och marknadsöverdomstolen.

Målet har, med stöd av 3 kap. 1 § lagen (2016:188) om patent- och marknads-domstolar och 50 kap. 13 § andra stycket 2 rättegångsbalken, avgjorts utan huvudförhandling.

PARTERNAS TALAN OCH UTREDNINGEN I MÅLET

Målet gäller, liksom i Patent- och marknadsdomstolen, frågan om skäligheten av punkten 8 (Avtalsvillkoret) i Biluthyrarna Sveriges allmänna hyresvillkor vid uthyrning av personbilar och lätta lastbilar för biluthyrningsbranschen (Hyresvillkoren, bilaga 1 till Patent- och marknadsdomstolens dom). Enligt Avtalsvillkoret ansvarar hyrestagaren för skador på eller förlust av fordonet under hyrestiden. Undantag gäller dock för skador som kan hänföras till normalt slitage eller som tredje part har godkänt ersättningsskyldighet för. I punkten 9 i Hyresvillkoren regleras s.k. skadekostnadsreducering.

Parterna har åberopat samma grunder och utvecklat sin talan i huvudsak på samma sätt som i Patent- och marknadsdomstolen med, sammanfattningsvis, följande tillägg.

Biluthyrarna Sverige

Hyresvillkoren utgör inte det fullständiga avtal som föreligger mellan en konsument och en biluthyrare vid uthyrning av fordon. Hyresvillkoren utgör endast en rekommendation och en mall. När en biluthyrare använder Hyresvillkoren kompletteras dessa bland annat med belopp som begränsar konsumentens kostnadsansvar vid skada. Då Hyresvillkoren är ofullständiga är det inte möjligt att göra en helhetsbedömning av parternas respektive rättigheter och skyldigheter enligt avtalet. Det går därmed inte av de ofullständiga Hyresvillkoren att utläsa en snedbelastning mellan parterna.

Konsumentens kostnad begränsas alltid till en självrisk (skadekostnad i punkten 9 i Hyresvillkoren) vars belopp är förutbestämt och avtalat och som vanligtvis ligger långt under totalkostnaden för en skada som bärs av biluthyrare och försäkringsbolag, alternativt av fordonstillverkarens vagnskadegaranti. Mot en särskild avgift kan konsumentens kostnad för en skada dessutom reduceras eller elimineras (skadekostnadsreducering).

Vid tillämpning av ett presumtionsansvar för konsumenten innebär bevis-lättnaden, som i sig medför att konsumenten enbart behöver göra sannolikt att det hyrda fordonet har framförts aktsamt, att biluthyraren möter betydande svårighet att kunna bevisa oaktsamhet. Detta då biluthyraren inte har haft rådighet över fordonet under uthyrningsperioden då skada uppstod.

Slutligen skulle ett förbud mot Avtalsvillkoret kunna ha en konkurrens-begränsande effekt, särskilt i regioner nära nationsgränser. Om ansvarsregeln i Avtalsvillkoret förbjuds i Sverige, skulle biluthyrare få högre kostnader och därför behöva ta ut högre priser, vilket i sin tur skulle kunna medföra att konsumenter i exempelvis Malmö väljer att hyra bil på Kastrup eller i Köpenhamn.

Konsumentombudsmannen

Att priset för bland annat självrisk utelämnas innebär inte att det är omöjligt att marknadsrättsligt bedöma Avtalsvillkorets skälighet. Biluthyrarna Sverige kan inte av praktiska och rättsliga skäl centralt bestämma vad de enskilda bilut-hyrningsföretagen ska ta ut i bl.a. självrisk, då det skulle utgöra ett otillåtet konkurrensbegränsande samarbete mellan företag enligt 2 kap. 1 § kon-kurrenslagen (2008:579).

Det överensstämmer inte med innebörden eller lydelsen av punkten 9 i Hyresvillkoren att konsumentens kostnad alltid begränsas av en självrisk vars belopp är förutbestämt och avtalat. Den första kolumnen i punkten 9 ”Skadekostnad” kan inte avse något annat än den faktiska kostnaden för skadan.

Tilläggstjänsten skadekostnadsreducering ger en begränsning av ersättnings-skyldigheten vid skador som uppstått genom olyckshändelse eller tredje mans vållande. Skadekostnadsreduceringen ger därmed endast den ansvars-begränsning som den dispositiva rätten annars skulle föreskriva, det vill säga att konsumenten svarar för skador som konsumenten orsakat genom oaktsamhet.

Ett förbud mot avtalsvillkoret skulle inte kunna ha en internationellt konkurrensbegränsande effekt.

Utredning

Parterna har inte åberopat någon bevisning. Biluthyrarna Sverige har i Patent- och marknadsöverdomstolen åberopat ett rättsutlåtande av professor M.R.

DOMSKÄL

Avtalsvillkorets skälighet och vitesförbud

Rättsliga utgångspunkter Målet rör frågor om oskäliga avtalsvillkor i konsumentförhållanden vid hyra av lös sak.

Enligt 3 § lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden (AVLK) får en näringsidkare, som använder ett avtalsvillkor som med hänsyn till pris och övriga omständigheter är oskäligt mot konsumenten, förbjudas att i framtiden i liknande fall använda samma eller väsentligen samma villkor. En ytterligare förutsättning för att ett förbud ska kunna meddelas är att det är motiverat från allmän synpunkt eller annars ligger i konsumenternas eller konkurrenternas intresse.

Av 3 § tredje stycket AVLK framgår också att en sammanslutning av näringsidkare som använder eller rekommenderar användning av ett oskäligt avtalsvillkor får förbjudas att i framtiden använda eller rekommendera villkoret. Biluthyrarna Sverige utgör en sådan sammanslutning av näringsidkare som rekommenderar användning av Hyresvillkoren. Rättsliga förutsättningar finns därmed att pröva om Biluthyrarna Sverige ska förbjudas att rekommendera Avtalsvillkoret.

I förarbetena till AVLK framhålls tre huvudgrupper av avtalsvillkor som kan vara oskäliga; avtalsvillkor som strider mot tvingande konsumentskyddande lagstiftning eller tvingande allmänna rättsprinciper, avtalsvillkor som givits en vilseledande eller oklar utformning och slutligen avtalsvillkor som avviker från dispositiva regler. Ett avtalsvillkor som innebär en avvikelse från dispositiv rätt får typiskt sett anses oskäligt om avvikelsen ger näringsidkaren en förmån eller berövar konsumenten en rättighet och därigenom åstadkommer en sådan snedbelastning i fråga om parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet, att en genomsnittligt sett rimlig balans mellan parterna inte längre är för handen. Vid bedömning om ett avtalsvillkor är oskäligt utifrån en avvikelse från dispositiva regler ska en helhetsbedömning göras varvid såväl pris som övriga avtalsvillkor kan tas i beaktande (prop. 1994/95:17 s. 65).

Avtalsvillkor ska bedömas efter sin lydelse och innebörd. Att de kan ha tillämpats på ett sätt som avviker från dessa saknar betydelse för prövningen av deras skälighet (MD 2015:3 p. 34 med däri gjord hänvisning).

Som Patent- och marknadsdomstolen har utvecklat i sin dom har rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (direktivet om oskäliga avtalsvillkor) införlivats med svensk rätt genom AVLK. Av artikel 3.1 följer att ett avtalsvillkor som inte varit föremål för individuell förhandling ska anses vara oskäligt om det i strid med kravet på god sed medför en betydande obalans mellan parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten. Artikel 3.3 hänvisar till en vägledande, inte uttömmande, s.k. ”grå lista” med villkor som kan anses oskäliga. I artikel 4 anges vissa närmare bedömningskriterier som ska beaktas när ett avtalsvillkors skälighet ska prövas. Av artikel 7.1 framgår att medlemsstaterna ska tillse att det finns effektiva medel för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor.

EU-domstolen har slagit fast att frågan huruvida ett avtalsvillkor orsakar en betydande obalans mellan avtalsparternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten, ska bedömas med beaktande av nationell dispositiv rätt. Domstolen ska jämföra om och i vilken grad avtalet försätter konsumenten i ett sämre läge än vad som följer av gällande nationell rätt. Vid bedömning om en betydande obalans föreligger kan inte enbart en kvantitativ ekonomisk bedömning göras utifrån en jämförelse mellan, å ena sidan, det totala beloppet för transaktionen som avtalet avser och, å andra sidan, de kostnader som konsumenten åläggs betalningsansvaret för i det aktuella villkoret. En betydande obalans mellan parterna kan tvärtom följa redan av att den rättsliga ställning som konsumenten, såsom part i det aktuella avtalet, har enligt tillämpliga nationella bestämmelser undergrävs på ett tillräckligt allvarligt sätt. Detta kan ske antingen genom en begränsning av de rättigheter som avtalet enligt nämnda bestämmelser ger konsumenten, genom att konsu-menten hindras från att utöva dessa rättigheter, eller genom att konsumenten åläggs en ytterligare förpliktelse som inte föreskrivs i nationell rätt (se EU-domstolens dom av den 16 januari 2014, Constructora Principado SA, C-226/12, EU:C:2014:10, p. 22-23). Vid bedömningen av om en sådan obalans uppkommer ”i strid med kravet på god sed” ska en prövning göras av huruvida en näringsidkare, som förutsätts handla lojalt och rättvist mot konsumenten, rimligen kunde utgå från att konsumenten skulle godta det aktuella avtalsvillkoret efter en individuell avtalsförhandling (EU-domstolens dom den 14 mars 2013, Aziz, C-415/11, EU:C:2013:164, p. 68–69).

Avtalsvillkorets innebörd Avtalsvillkoret innebär att hyrestagaren åläggs ett strikt skadeståndsansvar för skador på och vid förlust av fordonet under hyrestiden. Enligt ordalydelsen undantas från detta ansvar skador som kan hänföras till normalt slitage eller som tredje part godkänt ersättningsskyldighet för.

Biluthyrarna Sverige har gjort gällande att undantaget avseende tredje mans ersättningsskyldighet även innefattar situationer där utredningen i övrigt visar att tredje man är vållande. Som framgått ovan ska avtalsvillkoret bedömas efter sin lydelse och innebörd. Patent- och marknadsöverdomstolen konstaterar att situationer där en skada orsakats av en oidentifierad tredje man, eller av en tredje man som bestrider ersättningsskyldighet, inte kan omfattas av undan-taget så som detta formulerats. Avtalsvillkoret kan inte heller tolkningsvis, mot den klara ordalydelsen, ges en sådan innebörd att nämnda situationer omfattas av undantaget. Patent- och marknadsöverdomstolen anser således att den av Biluthyrarna Sverige anförda innebörden av Avtalsvillkoret inte kan inrymmas i dess lydelse.

Avviker Avtalsvillkoret från dispositiv rätt till nackdel för konsumenten? Patent- och marknadsöverdomstolen instämmer i Patent- och marknads-domstolens redogörelse för innehållet i gällande dispositiv rätt. I avsaknad av Avtalsvillkoret hade det alltså förelegat ett presumtionsansvar för hyrestagaren i det i målet aktuella hyresförhållandet. Detta innebär att hyrestagaren skulle ha haft bevisbördan för att han eller hon inte vållat skadan genom vårdslöshet.

När det gäller nivån på beviskravet har det i äldre rättsfall ansetts att den som haft hyrd egendom i sin besittning ska styrka att skadan uppkommit utan dennes vållande (NJA 1931 s. 462 och NJA 1953 s. 409). Enligt standardavtal på flera områden råder emellertid en bevislättnad av innebörd att det räcker om hyrestagaren kan göra sannolikt att han eller hon inte varit försumlig (Ds 2010:24 s. 33 och 36). Det kan framstå somrim ligt att tillämpa en sådan bevislättnad generellt i konsumentförhållanden, men i avsaknad av lagstiftning eller prejudikat är rättsläget på denna punkt inte klart (jfr a.a. s. 70 och MD 1982:2).

Det finns inte något uttryckligt stöd för att hyrestagarens presumtionsansvar vid hyra av lös sak skulle vara beroende av hyrestidens längd. Särskilda överväganden torde dock kunna göras vid sådana långtidsavtal som innebär att någon annan än leverantören av saken är uthyrare, t.ex. ett finansierings-institut vid finansiell leasing. Om ett avtal föreskriver en optionsrätt för hyrestagaren att under hyrestiden förvärva egendomen med äganderätt, föreligger sådana likheter med ett kreditköp att det kan motivera andra ansvarsregler. Eftersom Hyresvillkoren inte reglerar sådana förhållanden finns det emellertid inte anledning att i detta mål pröva frågan om undantag från principen om hyrestagarens presumtionsansvar.

Avtalsvillkoret, som ålägger konsumenten ett strikt skadeståndsansvar, innebär alltså även enligt Patent- och marknadsöverdomstolen en avvikelse från dispositiv rätt till nackdel för konsumenten. Detta gäller oavsett vilken nivå på beviskravet som ska tillämpas enligt dispositiv rätt.

Biluthyrarna Sverige har framhållit att en biluthyrare, vid tillämpning av ett presumtionsansvar för konsumenten, har svårt att motbevisa en invändning om aktsamhet. Patent- och marknadsöverdomstolen konstaterar att ett presumtionsansvar enligt dispositiv rätt innebär att bevisbördan åvilar konsumenten. Eventuella bevissvårigheter drabbar således konsumenten och inte biluthyraren.

Är Avtalsvillkoret oskäligt? Den centrala frågan i målet är om konsumentens rättsliga ställning genom avtalet undergrävs på ett tillräckligt allvarligt sätt genom att konsumenten åläggs ett strikt skadeståndsansvar enligt Avtalsvillkoret. Vid denna bedömning har Patent- och marknadsöverdomstolen att pröva om Avtalsvillkoret, vid en helhetsbedömning av parternas samtliga rättigheter och skyldigheter enligt Hyresvillkoren, är oskäligt. Härvid uppkommer frågor om avtalet innehåller villkor som är så gynnsamma för konsumenten att det uppväger den nackdel som avvikelsen från dispositiv rätt innebär.

Som Patent- och marknadsöverdomstolen redan har redogjort för ska ett avtalsvillkor bedömas utifrån sin lydelse och innebörd. Det faktum att Hyresvillkoren är ofullständiga i den bemärkelsen att vissa belopp i Hyres-villkoren inte är ifyllda utgör därmed inte hinder för en marknadsrättslig prövning av Avtalsvillkoret. Det förhållandet att beloppen kan variera mellan individuella avtal får i stället beaktas i helhetsbedömningen.

När det gäller Hyresvillkoren i övrigt gör Patent- och marknadsöverdomstolen följande överväganden.

Den redaktionella utformningen av punkten 9 i Hyresvillkoren och de formuleringar som används i detta avtalsvillkor ger inte stöd för Biluthyrarna Sveriges påståenden om att begreppet ”Skadekostnad” är begränsat till en självrisk eller att uthyrda fordonen ska vara helförsäkrade. Enligt Patent- och marknadsöverdomstolen måste klausulen enligt sin lydelse i stället tolkas på det sätt som Konsumentombudsmannen gjort gällande, vilket innebär att begreppet avser en faktisk kostnad. Som Konsumentombudsmannen anfört leder detta till att en konsument som inte köpt till skadekostnadsreducering riskerar att få stå kostnaden för hela skadan, om biluthyraren endast har en trafikförsäkring.

Biluthyrarna Sverige har särskilt framhållit att aktuell egendom är dyr och att framförande av fordon alltid är förenat med risker. Att det alltså kan uppstå stora kostnader vid en skada är ett förhållande som enligt Patent- och marknadsöverdomstolens mening snarare talar för att ett strikt ansvar för en konsument är oskäligt. En hög skaderisk är också en omständighet som gör Avtalsvillkoret mer betungande för konsumenten.

Genom punkten 9 i Hyresvillkoren regleras konsumentens ersättningsskyldighet närmare. Hyrestagaren erbjuds möjlighet att mot en särskild kostnad teckna en skadekostnadsreducering. En sådan möjlighet kan i och för sig lindra den börda som ett strikt ansvar medför. I det här fallet framstår skadekostnadsredu-ceringen emellertid inte som heltäckande och vissa villkor kan inte anses förmånliga för konsumenten. Av fjärde stycket i punkten 9 framgår att skade-kostnadsreducering inte gäller om fordonet stjäls med nyckel. Det innebär att hyrestagaren kan bli skadeståndsskyldig för en stulen bil, även om hyres-tagaren inte agerat vårdslöst utan frånhänts nyckeln genom exempelvis fick-stöld. Av villkorets sista stycke framgår också att en tecknad skadekostnads-reducering inte friskriver hyrestagaren från ansvar för reparationskostnader för skador som uppstått genom vårdslöshet. Punkten 9 och dess möjlighet till skadekostnadsreducering uppväger alltså inte den avvikelse från dispositiv rätt som Avtalsvillkoret innebär.

Av punkten 6 framgår visserligen att uthyraren ansvarar för att fordonet är i funktionsdugligt och lagenligt skick och att hyrestagaren är berättigad till bl.a. nedsättning av hyran om det under hyrestiden p.g.a. fordonets kondition uppkommer fel eller driftstopp. Ett sådant grundläggande ansvar för uthyraren kan dock inte i någon betydande mån anses tala för Avtalsvillkorets skälighet.

Inte heller i övrigt finns det några rättigheter för hyrestagaren enligt avtalet som balanserar Avtalsvillkoret. Det framstår inte heller som rimligt att konsumenten skulle godta Avtalsvillkoret efter en individuell avtalsförhandling. Att Biluthyrarna Sveriges medlemmar inte i någon omfattning mottagit klagomål eller synpunkter från konsumenter om att Hyresvillkoren skulle vara oskäliga kan inte tas till intäkt för att Avtalsvillkoret skulle godtas vid en individuell förhandling. Härvid kan noteras att Avtalsvillkoret synes vara främsta anledningen till att Konsumentverket och Biluthyrarna Sverige inte kunde nå en ny branschöverenskommelse.

Ett upprätthållande av det presumtionsansvar som följer av dispositiv rätt kan inte i sig innebära att någon i detta sammanhang relevant konkurrens-begränsande effekt uppstår för Biluthyrarna Sveriges medlemmar. Vad Biluthyrarna Sverige har anfört avseende en sådan potentiell effekt av ett förbud mot Avtalsvillkoret talar alltså inte emot att villkoret är oskäligt.

Vid en helhetsbedömning finner Patent- och marknadsöverdomstolen, i likhet med Patent- och marknadsdomstolen, att Avtalsvillkoret, i strid med kravet på god sed medför en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten. Avtalsvillkoret är alltså oskäligt mot konsumenten.

Vitesförbud Patent- och marknadsöverdomstolen instämmer i Patent- och marknads-domstolens slutsatser att ett förbud ska meddelas och att det ska förenas med vite i enlighet med vad som framgår av Patent- och marknadsdomstolens domslut.

Sammanfattning Avtalsvillkoret, som ingår i ett standardavtal om allmänna hyresvillkor vid uthyrning av personbilar och lätta lastbilar, innebär att hyrestagaren bär strikt ansvar för skada på eller förlust av fordonet. En sådan ansvarsregel avviker från det presumtionsansvar som hyrestagaren har enligt dispositiv rätt. Vid en helhetsbedömning av parternas samtliga rättigheter och skyldigheter enligt Hyresvillkoren kan klausulen om strikt ansvar inte anses uppvägas av andra, för konsumenten mer förmånliga villkor. En samlad bedömning, i ljuset av såväl förarbetena till 3 § AVLK som direktivet om oskäliga avtalsvillkor, leder Patent- och marknadsöverdomstolen till slutsatsen att Avtalsvillkoret är oskäligt. Det ska därför meddelas ett sådant vitesförbud som underinstansen förordnat. Patent- och marknadsdomstolens domslut, punkten 1, ska alltså inte ändras.

Rättegångskostnader

Med hänsyn till utgången i huvudsaken ska Biluthyrarna Sverige som tappande part ersätta Konsumentombudsmannen för rättegångskostnader i båda instanserna. Patent- och marknadsdomstolens domslut i fråga om rättegångs-kostnader ska alltså stå fast.

Biluthyrarna Sverige har här vitsordat av Konsumentombudsmannen yrkat belopp som skäligt i och för sig och ska ersätta Konsumentombudsmannens rättegångskostnader i enlighet med vad som framgår av domslutet.

Överklagande

Det saknas skäl att göra undantag från huvudregeln att Patent- och marknads-överdomstolens domar inte får överklagas, 1 kap. 3 § tredje stycket lagen, 2016:188, om patent- och marknadsdomstolar.

Patent- och marknadsöverdomstolens dom får därför inte överklagas.

I avgörandet har deltagit hovrättsråden Ulrika Beergrehn, Ulrika Ihrfelt, referent, Magnus Ulriksson och Per Claréus.

____________________________________________

BILAGA A

Patent- och marknadsdomstolens dom

PARTER

Kärande Konsumentombudsmannen Box 48 651 02 Karlstad

Svarande Biluthyrarna Sverige, 802015-0333 Karlavägen 14 A 114 31 Stockholm

Ombud: Advokaterna J.Å. och L.G. Advokatfirman Westermark Anjou AB Box 16030 103 21 Stockholm

__________________

DOMSLUT

1. Patent- och marknadsdomstolen förbjuder Biluthyrarna Sverige, vid vite om 1 000 000 kr, att rekommendera näringsidkare som hyr ut personbilar eller lätta lastbilar till konsumenter att på sätt som skett enligt bilaga 1 använda följande eller väsentligen samma avtalsvillkor: “HT ansvarar för skador på eller förlust av fordonet under hyrestiden. Undantag från detta gäller för skador som kan hänföras till normalt slitage eller som tredje part godkänt ersättningsskyldighet för.”.

2. Biluthyrarna Sveriges ska ersätta Konsumentombudsmannen för rättegångskostnad med 66 150 kr jämte enligt 6 § räntelagen (1975:635) från denna dag till dess betalning sker.

___________________

BAKGRUND

Biluthyrarna Sverige (Biluthyrarna) är en branschorganisation för näringsidkare som hyr ut personbilar och lätta lastbilar. Biluthyrarna företräder ca 90 procent av samtliga biluthyrningsföretag i Sverige.

Biluthyrarna har utarbetat allmänna hyresvillkor vid uthyrning av personbilar och lätta lastbilar upp till 3,5 ton för biluthyrningsbranschen (Hyresvillkoren), se bilaga 1. Hyresvillkoren används, med vissa modifieringar, av i stort sett samtliga Biluthyrarnas medlemmar.

Enligt de allmänna hyresvillkor som gällde fram till år 2006 hade hyrestagaren ett presumtionsansvar, dvs. vid skada på eller förlust av fordonet gick hyres-tagaren fri från ansvar om skadan eller förlusten berodde på brister i det hyrda fordonet eller om hyrestagaren annars kunde göra sannolikt att skadan eller förlusten inte vållats av denne genom oaktsamhet.

Biluthyrarna reviderade sina allmänna hyresvillkor år 2006 varvid punkten 8 (Avtalsvillkoret), vars skälighet är fråga för bedömningen i detta mål, infördes i Hyresvillkoren.

Punkten 8 lyder: ”HT [hyrestagaren] ansvarar för skador på eller förlust av fordonet under hyrestiden. Undantag från detta gäller för skador som kan hänföras till normalt slitage eller som tredje part godkänt ersättningsskyldighet för.”

Punkten 9 anger i första stycket olika typer av skador och till varje skada finns kolumnerna skadekostnad, reducering samt eliminering. Samma punkt föreskriver i fjärde stycket: ”HT kan mot särskild avgift s.k. skadekostnads-reducering (SKR), vars storlek anges på första sidan av detta avtal, minska sin ersättningsskyldighet för varje skademoment. Efter sådan reducering begränsas HT’s ersättningsskyldighet till det belopp inkl moms som anges ovan inom parantes inom respektive skademoment.”

Genom revideringen av de allmänna hyresvillkoren år 2006 ersattes alltså det tidigare presumtionsansvaret med att hyrestagaren ansvarar för skador på eller förlust av fordonet under hyrestiden, såvida inte skadorna och förlusterna är att hänföra till normalt slitage eller sådana som tredje part godkänt ersättningsskyldighet för.

Målet har avgjorts utan huvudförhandling med stöd av 3 kap. 1 § lagen (2016:188) om patent- och marknadsdomstolar och 42 kap. 18 § första stycket 5 rättegångsbalken.

YRKANDE OCH INSTÄLLNING

Konsumentombudsmannen (KO) har yrkat att Patent- och marknadsdomstolen vid vite förbjuder Biluthyrarna Sverige att rekommendera näringsidkare som hyr ut personbilar eller lätta lastbilar till konsumenter att använda följande eller väsentligen samma avtalsvillkor. “HT ansvarar för skador på eller förlust av fordonet under hyrestiden. Undantag från detta gäller för skador som kan hänföras till normalt slitage eller som tredje part godkänt ersättningsskyldighet för.”

Biluthyrarna har bestritt yrkandet.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

GRUNDER M.M.

KO

Biluthyrarna rekommenderar de anslutna biluthyrningsföretagen att vid uthyrning av bil eller lätt lastbil till konsument använda ett standardavtal som innehåller ett villkor där konsumenten åläggs ett strikt skadeståndsansvar vid förlust av eller skador på fordonet under hyrestiden. De enda undantagen från det strikta ansvaret är enligt villkoret skador som är en följd av normalt slitage och skador som tredje part godkänt ersättningsskyldighet för.

Det strikta ansvaret får till följd att konsumenten även svarar för skador som beror på en olyckshändelse eller som uppkommit trots att konsumenten varit aktsam. Enligt dispositiv rätt står uthyraren i egenskap av ägare för skador på fordonet som hyrestagaren inte orsakat genom oaktsamhet eller uppsåt. Det är hyrestagaren som ska bevisa att skadan på fordonet inte uppkommit till följd av dennes oaktsamhet eller uppsåt (s.k. omvänd bevisbörda eller presumtions-ansvar).

Avtalsvillkoret om strikt skadeståndsansvar innebär i förhållande till den dispositiva regeln om presumtionsansvar en sådan försämring för konsumenten att det inte föreligger en genomsnittligt sett rimlig balans mellan parterna. Inte heller Hyresvillkoren i övrigt förändrar detta förhållande. Avtalsvillkoret är således oskäligt och Biluthyrarna ska därför vid vite förbjudas att framöver rekommendera villkorets användning vid uthyrning av fordon till konsument.

Biluthyrarna

På samma sätt som vid tidigare presumtionsansvar ansvarar hyrestagaren gentemot biluthyraren för skador som orsakas av oaktsamhet eller uppsåt. I dessa fall har införandet av Avtalsvillkoret inte påverkat hyrestagarens ansvar. Den ändring av ansvar som Avtalsvillkoret har medfört är att hyrestagaren i förhållande till tidigare praxis även ansvarar för skador som orsakas utan vållande.

Avtalsvillkoret är inte oskäligt. Detta mot bakgrund av att den dispositiva rätten på området är oviss, att samtliga hyrbilar är försäkrade, att hyrestagarens ansvar för ett mycket värdefullt hyresobjekt under alla omständigheter är begränsat till den självrisk som tydligt framgår av det specifika biluthyrnings-företagets avtalsvillkor och att hyrestagaren själv har möjlighet att välja att helt eliminera sitt ansvar genom att teckna en s.k. självkostnadseliminering.

Det råder en sådan osäkerhet om rättsläget vid hyra av lös sak, och särskilt hyra av fordon, att det aktuella Avtalsvillkoret inte kan anses utgöra en sådan väsentlig avvikelse i förhållande till gällande dispositiv rätt som KO gör gällande.

Med hänsyn till pris och övriga omständigheter ger Biluthyrarnas hyresvillkor uttryck för en rimlig balans mellan biluthyrarens och konsumentens ansvar varför Avtalsvillkoret inte är oskäligt.

UTVECKLING AV TALAN

KO

Konsumentverket och Biluthyrarna försökte under åren 2009 och 2010 omför-handla den tidigare branschöverenskommelsen från 1996 med allmänna hyres-villkor för personbilar och lätta lastbilar. Någon överenskommelse kunde dock inte träffas eftersom Konsumentverket inte hade möjlighet att tillmötesgå Biluthyrarnas krav på att konsumenten skulle åläggas ett strikt skadestånds-ansvar för skador på eller vid förlust av fordonet under hyrestiden.

Den tidigare överenskommelsen från år 1996 reglerade under punkten 8 konsumentens ansvar och ersättningsskyldighet vid skada på eller förlust av fordonet enligt följande:

”Hyresmannen ansvarar gentemot uthyraren för att fordonet inte skadas eller förekommer under hyrestiden. Hyresmannen går fri från ansvar om skadan eller förlusten beror på brister i det hyrda fordonet eller om han annars kan göra sannolikt att skadan eller förlusten inte vållats av honom genom oaktsamhet. Hyresmannen skall betala ersättning till uthyraren för skador som han svarar för enligt följande”.

Därunder uppräknas i villkoret olika typer av skador och de angivna beloppen för respektive skada motsvarar uthyrarens självrisk till försäkringsbolaget. Den tidigare överenskommelsen byggde alltså på att konsumenten hade ett så kallat presumtionsansvar för förlust av eller skador på fordonet som inträffade under hyrestiden, dvs. att konsumenten var skadeståndsansvarig om hen inte kunde bevisa (i aktuellt fall ”göra sannolikt”) att skadan eller förlusten uppkommit utan dennes oaktsamhet eller vårdslöshet.

Biluthyrarna valde efter de misslyckade förhandlingarna med Konsumentverket att på eget initiativ lämna en rekommendation för allmänna hyresvillor vid uthyrning av personbilar och lätta lastbilar till konsumenter. I standardavtalet, som Biluthyrarna rekommenderar att dess medlemmar använder vid bilut-hyrning, infördes ett villkor där konsumenten ålades ett strikt skadestånds-ansvar för förlust av eller skador på fordonet under hyrestiden.

På Biluthyrarnas webbplats har föreningen försökt förenkla och förklara i ”klartext” vad de aktuella standardvillkoren egentligen innebär. Under avsnittet ”DITT ANSVAR MOT BILUTHYRAREN” anges i den andra punkten följande.

”Du har ansvaret för om bilen skadas eller stjäls under hyrestiden och skall betala ersättning till uthyraren för skador som du svarar för enligt belopp som framgår under punkt 9 i Allmänna Hyresvillkor.”

Under avsnittet ”OM DU MÅSTE ANLITA FÖRSÄKRINGEN” anges under första och punkten följande.

”Din hyrbil har obligatorisk trafikförsäkring. Kontrollera med din biluthyrare vilka övriga försäkringar (t.ex. stöld-, vagnskade-, brandförsäkring) som ingår.”

Under tredje punkten anges vidare följande.

”Om bilen skadas eller stjäls under hyrestiden eller om du måste anlita bilens bärgnings- eller räddningsförsäkring är du ersättningsskyldig med de belopp (kan variera) som finns under punkt åtta på baksidan av hyresavtalet. Du kan minska ersättningsskyldigheten till ett minimibelopp (se avtalet) för varje skademoment om du tecknar en s.k. ersättningsreducering. Ersättnings-reducering gäller inte om bilen stjäls med nyckel.”

Den dispositiva rätten

Avtal där någon mot vederlag upplåter en lös sak för nyttjande, dvs. hyra av lös sak, saknar lagreglering, med undantag av vissa äldre bestämmelser i 13 kap.handelsbalken. Vad som är gällande dispositiv rätt för hyra av lös sak måste i stället utläsas genom analogi till närliggande lagstiftning, såsom konsumentköplagen och hyra av hus enligt 12 kap.jordabalken och genom att tillämpa allmänna rättsgrundsatser.

Professor B.B. har i en departementspromemoria från år 2010 (Ds 2010:24) uttömmande gått igenom vad som får anses vara gällande rätt vid hyra av lös sak och utifrån det lämnat ett lagförslag som ska gälla när uthyraren är näringsidkare och hyrestagaren är konsument. Förslaget har dock inte lett till någon lagstiftning.

Av den dispositiva rätten för hyra av lös sak följer att det är uthyraren, i egenskap av ägare till den uthyrda egendomen, som står risken för att den uthyrda egendomen skadas eller förstörs genom en olyckshändelse. Uthyraren ansvarar även för normalt slitage på den uthyrda egendomen. Hyrestagaren har i stället enligt den dispositiva rätten en skyldighet att väl vårda den uthyrda egendomen, en s.k. vårdplikt. Om den uthyrda egendomen skulle skadas eller förkomma ansvarar hyrestagaren för skadan om den orsakats genom oakt-samhet eller uppsåt. Det är hyrestagaren som har bevisbördan (presumtions-ansvar) för att hen inte orsakat skadan genom oaktsamhet eller uppsåt. Beviskravet bör dock i detta avseende inte ställas alltför högt om hyrestagaren är en konsument, utan ett sannolikhetskrav torde vara tillräckligt.

Vad gäller långtidsuthyrning så har KO ännu inte haft anledning att pröva denna fråga, men det kan mycket väl vara så att ett strikt skadeståndsansvar även här är oskäligt, låt vara att långtidsuthyrning har större likheter med ägande än korttidsuthyrning. Slutligen måste KO påpeka att de självrisker som Biluthyrarna redogör för är väsentligt högre, även med självriskreduceringen, än de som gäller för en privatperson när den försäkrar sin egen bil.

Avtalsvillkoret anger att det alltid är konsumenten som är ansvarig för skador på eller vid förlust av fordonet under hyrestiden, med undantag av skador som är en följd av normalt slitage eller en skada som tredje part har påtagit sig ersättningsskyldigheten för. Det innebär att konsumenten även ansvarar för skador som är en följd av ren olyckshändelse eller som uppkommit trots att konsumenten varit aktsam och iakttagit alla rimliga försiktighetsåtgärder för att undvika en skada. Det betyder att konsumenten alltid måste betala skadestånd, vanligtvis i form av självrisken för skadan, vid stölder, skadegörelser, olyckshändelser såsom stenskott eller nedfallande träd, trafikolyckor och parkeringsskador, om nu inte en tredje part har påtagit sig ansvaret för skadan. Detta betyder även, utifrån ordalydelsen av Avtalsvillkoret, att konsumenten även ansvarar för skador som uppstår under hyrestiden, men som är en följd av en brist i fordonet, t.ex. vid en krockskada som orsakats av bristfälliga bromsar.

Att godkänna ett ersättningsanspråk är vidare något annat än att vara vållande, det går exempelvis alldeles utmärkt att vara vållande, men förneka att så har varit fallet. Det innebär, enligt Avtalsvillkoret, att konsumenten kan bli skadeståndsansvarig, i vart fall under utredningsstadiet, gentemot bilut-hyraren trots att trafikskadeersättning ska utgå på grund av någon annans vållande eller brister i fordonet.

Biluthyrarna

Uthyrning av bilar är i lagens mening att betrakta som hyra av lös sak, vilket är ett område som bortsett från några få ålderdomliga bestämmelser i 13 kap.handelsbalken, saknar särskild lagstiftning. Det finns inga tvingande regler på området som en näringsidkare har att beakta i förhållande till konsument och inte heller någon dispositiv rätt finns att falla tillbaka på. Frågan om vad som utgör gällande dispositiv rätt får därför avgöras med analogier från annan lagstiftning och med tillämpning av allmänna kontraktsrättsliga principer, något som fått till följd att rättsläget rörande hyra av lös sak i många fall både är ovisst och omstritt.

Det har i Ds 2010:24 konstaterats att det följer av allmänna kontraktsrättsliga regler att den som omhändertagit annans egendom har ett presumtionsansvar för uppkomna skador. Detta presumtionsansvar gäller dock vid transportavtal, lån, förvaring och reparation. Vad gäller hyra av lös sak noteras i departe-mentspromemorian endast att det finns ett äldre rättsfall från 1931 som ”talar för att ett presumtionsansvar skulle gälla också vid hyra av lös sak” (s. 35). Detta uttalande kan inte tas till intäkt för vilket ansvar som ska anses utgöra gällande dispositiv rätt vid uthyrning av fordon.

Då det inte finns någon särskild dispositiv lagstiftning menar Biluthyrarna att det är mer naturligt att söka ledning i de villkor som tillämpas vid andra hyresformer rörande bilar såsom privatleasing än att göra analogier till lagstiftning som är baserad på andra överväganden än vad som är för handen i det aktuella fallet.

Det råder en sådan osäkerhet om rättsläget vid hyra av lös sak, och särskilt hyra av fordon, att det aktuella Avtalsvillkoret inte kan anses utgöra en sådan väsentlig avvikelse i förhållande till gällande dispositiv rätt som KO gör gällande.

Avtalsvillkorets ordalydelse utgör inte den enda tolkningsdata vid en bedömning huruvida villkoret ska anses vara oskäligt. I stället ska avtalet – och den situation det reglerar – i sin helhet beaktas. Domstolen ska således i detta fall bl.a. beakta hyrestagarens kostnad att hyra ett fordon i relation till fordonets värde, att hyrbilar alltid är försäkrade antingen genom tvingande lag (trafik-skadelagen [1975:1410]), avtal med försäkringsbolag eller biltillverkarens garantier samt att kostnader alltid uppstår vid skada, oaktat vållande. Därutöver måste beaktas att en hyrestagare mycket väl är medveten om att en bil som hyresobjekt till sin natur utsätts för stora risker enbart genom brukandet i den miljö som den är avsedd för, dvs. framförande i trafik.

Vidare framgår av praxis att vid en bedömning huruvida ett avtalsvillkor ska anses vara oskäligt måste en samlad bedömning av parternas rättigheter och skyldigheter göras. För en verksamhet som biluthyrning till konsumenter måste således både biluthyrarens och hyrestagarens respektive ansvar och kostnader i ljuset av fordonets försäkring och dess premiekostnader och självrisk vid skada beaktas. Av punkten 9 i Hyresvillkoren framgår tydligt hyrestagarens ersättningsskyldighet.

Det faktum att det är biluthyraren som ansvarar för att det inte finns brister i bilen innebär naturligtvis att hyrestagaren inte är skadeståndsansvarig för olyckor som orsakas av att biluthyraren brustit i sitt åtagande att tillhandahålla en bil i fordonsdugligt och lagenligt skick.

Vid hyra hos både Avis och Hertz, vars sammanlagda uthyrning uppgår till ungefär hälften av den totala biluthyrningen i Sverige, ingår obligatorisk självriskreducering (såvida inte hyrestagaren aktivt väljer bort detta skydd, vanligtvis på grund av att hyrestagaren har ett alternativt försäkringsskydd). Självrisken begränsar hyrestagarens ansvar i förhållande till skadan på hyresobjektet/bilen. Kostnaden för självriskreduceringen är således en del av hyrestagarens totala kostnad för hyrbilen. Hyrestagaren själv kan dock välja att helt eliminera risken att betala självrisken genom att välja en självrisk-eliminering. Kostnaden för sådan elimineringsrisk uppgår i genomsnitt till ca 150 kr per dygn. Uppgår skadan till ett lägre belopp än självriskbeloppet debiteras enbart den faktiska kostnaden för skadan.

Det faktum att en hyrestagare under vissa förutsättningar är tvungen att ersätta biluthyraren för del av biluthyrarens skada beaktas vid den generella prissättningen av biluthyrarnas tjänster, med dygnshyror oftast under 500 kr för hyra av bil vars genomsnittliga inköpspris uppgår till 250 000 kr. I många fall är hyrbilens inköpspris betydligt högre än så.

Biluthyrarens skada består primärt av reparations- och transportkostnader samt intäktsbortfall. Den självrisk som hyrestagaren har att utge till biluthyraren utgör endast en begränsad del av de kostnader som en biluthyrare åsamkas med anledning av att hyrbilen orsakas skador genom en olycka. Hyrestagarens självrisk täcker i bästa fall biluthyrarens kostnader men i de allra flesta fall drabbas alltså biluthyraren av kostnader som denne inte kan övervältra på hyrestagare eller bli ersatt för från försäkringsbolag. Det faktum att hyrestagaren genom införande av Avtalsvillkoret ålagts en skyldighet att betala självrisken för olyckor som orsakats utan vållande innebär således inte att biluthyrarens kostnader försvunnit eller att biluthyraren gör en vinst på den enskilde hyrestagares bekostnad. Tvärtom, biluthyraren står fortfarande merparten av kostnaderna men genom att ålägga den enskilde hyrestagaren en skyldighet att betala självrisk har biluthyraren minskat kostnaden i det specifika fallet och kan därigenom erbjuda konsumenter hyrbilar till ett lågt pris relaterat till kostnaden att äga en bil. Avtalsvillkoret innebär således att biluthyraren inte tillämpar ett kollektivt kostnadsansvar för skador som uppstår under den enskilda hyrestagarens hyresperiod.

Ansvaret i Avtalsvillkoret är i linje med vad som gäller då en privatperson råkar ut för en olycka med en privatägd eller leasad bil. I båda dessa fall är det privatpersonen som står för självrisken, även vid skada utan vållande. Denna ordning synes både marknaden, försäkringsbolag och rättsordningen acceptera varför Biluthyrarna anser att Avtalsvillkoret – som tillämpas vid uthyrning av fordon – inte är oskäligt mot konsumenten.

Avtalsvillkoret i nu aktuellt mål tillämpas vid biluthyrning oavsett hyres-periodens längd. Biluthyrarnas medlemmar tillhandahåller fordon för hyra från några timmar, till dygn, till månader, till år. Som exempel kan nämnas att både Avis och Hertz hyr ut fordon med kontrakt som löper tills vidare med en uppsägningstid om 30 dagar. Biluthyrarna kan inte se att en sådan situation skiljer på ett sätt som motiverar att olika ansvarsregler ska gälla vid ägande respektive hyra av bil. För frågan i målet kan Biluthyrarna inte heller se var gränsen skulle gå mellan vad KO benämner korttidsuthyrning och långtids-uthyrning. Inom branschen används begreppet korttidsuthyrning som en vedertagen term för en hyresperiod som uppgår till maximalt 11 månader och 29 dagar.

UTREDNINGEN

Parterna har inte åberopat någon bevisning.

DOMSKÄL

Målet gäller om Avtalsvillkoret avseende hyrestagarens ansvar för skada på eller förlust av ett hyrt fordon är oskäligt.

Avtalsvillkorets skälighet

I 1 § lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden (AVLK) anges att lagen gäller för avtalsvillkor som näringsidkare använder när de erbjuder varor, tjänster eller andra nyttigheter till konsumenter. Genom AVLK har rådets direktiv 93/13 EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (direktivet om oskäliga avtalsvillkor) införlivats med svensk rätt (se prop. 1994/95:17).

Om ett avtalsvillkor som näringsidkare använder när de erbjuder varor, tjänster eller andra nyttigheter till konsumenter med hänsyn till pris och övriga omständigheter är oskäligt mot konsumenten får Patent- och marknads-domstolen enligt 3 § första stycket AVLK förbjuda näringsidkaren att i fram-tiden i liknande fall använda samma eller väsentligen samma villkor. Förbud får enligt samma bestämmelse meddelas endast om det är motiverat från allmän synpunkt eller annars ligger i konsumenternas eller konkurrenternas intresse. Det anges vidare i 3 § tredje stycket AVLK att förbud även kan riktas mot en sammanslutning av näringsidkare som använder eller rekommenderar användning av ett oskäligt avtalsvillkor.

Den ovan redovisade bestämmelsen 3 § första stycket AVLK har sin grund i artikel 3.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor. Enligt den nämnda artikeln är ett avtalsvillkor, som inte varit föremål för individuell förhandling, att anse som oskäligt om det i strid med kravet på god sed medför en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsu-menten. EU-domstolen har slagit fast att frågan om ett avtalsvillkor orsakar en ”betydande obalans” mellan avtalsparternas rättigheter och skyldigheter till nackdel för konsumenten ska bedömas med beaktande av de regler som enligt den nationella rätten blir tillämpliga om parterna inte träffat något sådant avtal (se dom den 16 januari 2014 i mål C-226/12, Construtora Principado SA mot José Ignacio Menédez Álvarez, EU:C:2014:10, punkt 21 och där angiven praxis).

Domstolens bedömning.

Inledningsvis konstaterar domstolen att Biluthyrarna är en sådan samman-slutning som avses i 3 § tredje stycket AVLK och att Avtalsvillkoret inte är individuellt förhandlat. Det finns alltså förutsättningar för en marknadsrättslig prövning av Avtalsvillkoret enligt AVLK.

Av Avtalsvillkoret följer att hyrestagaren oberoende av vållande svarar för skador på eller förlust av fordonet under hyrestiden. Undantaget är sådana skador på fordonet som kan hänföras till normalt slitage eller skador som tredje part godkänt ersättningsskyldighet för. Hyrestagaren har alltså i princip ett strikt ansvar för skador på eller förlust av fordonet under hyrestiden, vilket enligt KO är oskäligt mot konsumenten enligt 3 § första stycket AVLK.

Som angetts ovan följer det av EU-domstolens praxis att en bedömning av om det föreligger en ”betydande obalans” mellan avtalsparternas rättigheter och skyldigheter till följd av ett avtalsvillkor ska göras med utgångspunkt i vad som skulle ha gällt mellan parterna om avtalet ingåtts utan villkoret ifråga. För att bedöma om villkoret är oskäligt eller inte måste alltså Patent- och marknads-domstolen först ta ställning till vad som gäller för hyrestagarens ansvar för skador eller förlust av det hyrda fordonet om parterna inte avtalat om detta.

Som det konstaterades i 2010 års departementspromemoria avseende hyra av lös sak saknas det lagreglering om hyrestagarens ansvar för den hyrda saken (se Ds 2010:24, s. 24 f.). Frågan är även sparsmakat behandlad i doktrin och praxis.

Vad gäller dispositiv rätt om hyrestagarens ansvar för skador på den hyrda saken kan först konstateras att Marknadsdomstolen vid två tillfällen kommit fram till att hyrestagarens ansvar vid hyra av en lös sak enligt dispositiva regler normalt är begränsat till skador som hen åstadkommer uppsåtligen eller genom vårdslöshet (se MD 1982:2 och MD 1990:12). Marknadsdomstolen förbjöd i de nämnda avgörandena vissa avtalsvillkor som medförde ett strikt ansvar för konsumenten för skador på den hyrda saken under hyrestiden. Det äldre avgörandet avsåg avtalsvillkor vid uthyrning av bil enligt vilket hyrestagaren svarade även för skador som uppkommit genom rena olyckshändelser. Enligt Marknadsdomstolen utgjorde detta en sådan avvikelse från gällande dispositiv rätt att en genomsnittligt sett rimlig balans mellan parterna inte längre förelåg.

I avsaknad av lagstiftning kan det enligt Patent- och marknadsdomstolen också finnas anledning till att dra analogier från konsumentskyddande lagstiftning (se MD 2015:5, punkt 80). En sådan lagstiftning är bestämmelserna i konsument-tjänstlagen (1985:716). I 32 § första stycket konsumenttjänstlagen anges att om egendom som näringsidkaren har i sin besittning eller annars under sin kontroll skadas så är denne ersättningsskyldig såvitt inte näringsidkaren visar att skadan inte beror på försummelse av honom eller någon som på hans sida anlitats för att utföra tjänsten. Med andra ord är det fråga om ett presumtions-ansvar och inte ett strikt ansvar för skador på egendom som näringsidkaren har i sin besittning. Näringsidkaren kan således genom att visa att hen inte varit vårdslös undgå ansvar för skada på egendomen.

I juridisk litteratur har med hänvisning till 32 § första stycket konsument-tjänstlagen uttalats att en hyrestagare har ett presumtionsansvar vad gäller skador på den hyrda saken (se Hellner, Hager och Persson, Speciell avtalsrätt II. Kontraktsrätt. Första häftet, 2017, s. 225 och Malmström, Civilrätt, 25 uppl. 2018, s. 155). Att ett presumtionsansvar råder vid hyra av lös sak om inget annat avtalats är också den slutsats som dras i den ovan nämnda departe-mentspromemorian, som även innehåller ett lagförslag med det innehållet (se Ds 2010:24, s. 35 f. och s. 95).

Sammantaget talar slutsatserna i Ds 2010:24, en analogi från bestämmelsen i 32 § första stycket konsumenttjänstlagen och ovan redovisad praxis samt doktrin för att det i avsaknad av Avtalsvillkoret skulle ha förelegat ett presumtionsansvar för hyrestagaren i det i målet aktuella hyresförhållandet. Slutsatsen gäller särskilt eftersom det här är fråga om ett förhållande mellan konsument och näringsidkare. Det föreligger således inte någon sådan osäkerhet om rättsläget som Biluthyrarna anfört till stöd för varför Avtals-villkoret är godtagbart. Att ålägga en konsument ett strikt ansvar för skador på eller förlust av ett hyrt fordon i förhållande till en näringsdikare får därför enligt domstolen anses utgöra en avvikelse från dispositiv rätt till nackdel för konsumenten. Enligt domstolen förändras inte denna slutsats av värdet på det hyrda fordonet.

Det kan visserligen diskuteras om det råder ett presumtionsansvar enligt dispositiv rätt oberoende av hyrestidens längd. Biluthyrarna har här gjort gällande att ett hyresförhållande kan bestå under mycket lång tid och att situationen då bör bedömas som om hyrestagaren var ägare till det hyrda fordonet eller som om det var fråga om leasing av fordonet. Bedömningen av ett avtalsvillkor enligt 3 § första stycket AVLK är emellertid inriktad på villkoren i det aktuella avtalet, och dessa är här inte begränsade till hyra för längre tidsperioder. Bedömningen är vidare koncentrerad på vilken innebörd och vilka konsekvenser en viss typ av avtalsvillkor typiskt sett får anses ha för konsumenterna (se Bernitz, Standardavtalsrätt, 8:e uppl., s. 188). Att konsumenter i det enskilda fallet kan komma att hyra fordon för en avsevärd tid påverkar inte det faktum att en bestämmelse om strikt ansvar för skador på eller förlust av det hyrda fordonet typiskt sett får anses ha negativa konse-kvenser för konsumenten. Domstolen ser därför inte anledning att inom ramen för den marknadsrättsliga prövning som nu görs ta sin utgångspunkt i en dispositiv regel av annat innehåll än ett presumtionsansvar för konsumenten.

Det bör vidare framhållas att det är förbehållet undantagssituationer att ålägga en part ett strikt ansvar för uppkommen skada. En princip om strikt skade-ståndsansvar har vunnit insteg huvudsakligen genom lagstiftning på vissa avgränsade områden där det visat sig föreligga en särskilt påtaglig skaderisk. En viss utveckling har skett också i rättspraxis även om domstolarna varit återhållsamma med att ålägga ansvar utan vållande. (Se NJA 1997 s. 684).

Att Avtalsvillkoret innebär en avvikelse från dispositiv rätt behöver emellertid inte i sig medföra att villkoret är oskäligt enligt 3 § första stycket AVLK. Vid en marknadsrättslig bedömning av om så är fallet måste också pris och villkor i avtalet i övrigt beaktas (se även prop. 1994/95:17 s. 65). Frågan om ett avtalsvillkor är oskäligt ska med andra ord avgöras på grundval av en samlad bedömning av parternas rättigheter och skyldigheter (se MD 2015:5, punkt 76). Vidare ska beaktas vilken typ av varor och tjänster som avtalet rör (se a. prop. s. 40).

Domstolen ska bedöma avtalsvillkoren efter deras lydelse och innebörd. Om avtalsvillkoren i praktiken tillämpas på ett sätt som avviker från denna betydelse saknar därför relevans för prövningen av deras skälighet (se MD 2015:5, punkt 79).

Vad först gäller parternas rättigheter och skyldigheter enligt Hyresvillkoren så har Biluthyrarna särskilt lyft fram punkten 9, som bland annat ger konsu-menten en möjlighet till skadereducering alternativt skadeeliminering. Dessutom har det gjorts gällande av Biluthyrarna att ett fordon normalt är försäkrat och att skadekostnaden konsumenten kan drabbas av därför stannar vid den självrisk uthyraren måste betala för att ta sin försäkring i anspråk.

I vilken utsträckning avtalsvillkoret i punkten 9 i Hyresvillkoren medför en lättnad för konsumenten blir, såvitt domstolen kan bedöma, i hög utsträckning beroende på omständigheterna i det enskilda fallet. Exempelvis kan konstateras att den enda försäkring som är obligatorisk för ägaren av fordonet är trafik-försäkringen. Därtill kan det konstateras att det trots kostnadsbegränsningen för självrisken sammantaget kan bli fråga om kännbara kostnader för konsumenten.

Det kan vidare enligt domstolen vara svåröverblickbart för konsumenten vilka konsekvenserna blir av de olika alternativa begränsningsmöjligheterna av ansvaret för skador som punkt 9 i Hyresvillkoren erbjuder. Den snedbelastning till näringsidkarens fördel i fråga om rättigheter och skyldigheter enligt avtalet som det strikta ansvaret ger upphov till kvarstår därför enligt domstolen även med beaktande av punkten 9 i avtalet. Inte heller i övrigt finns det några villkor i avtalet som får denna snedbelastning att upphöra.

Sammanfattande slutsats.

Domstolen har funnit att Avtalsvillkoret får anses gynna uthyraren (närings-idkaren) på konsumenternas bekostnad på ett sätt som medför att det råder en betydande obalans mellan parternas rättigheter och skyldigheter. Denna obalans råder även om hänsyn tas till parternas övriga rättigheter och skyldigheter enligt Hyresvillkoren. Avtalsvillkoret är följaktligen oskäligt mot konsumenten och KO:s yrkande om förbud ska därför bifallas.

Förbudets utformning och vitets storlek

Förbud enligt 3 § första stycket AVLK ska enligt fjärde stycket i samma bestämmelse förenas med vite om det inte av särskilda skäl är obehövligt. Några skäl som skulle göra ett vite obehövligt i förevarande fall föreligger inte. Förbudet att använda Avtalsvillkoret ska således förenas med ett vite.

Enligt domstolens bedömning uppfyller det av KO yrkade förbudet viteslagens (1985:206) krav på entydighet och konkretion av ett vitesföreläggande.

Vitesbeloppets storlek ska enligt 3 § viteslagen fastställas till ett belopp som med hänsyn till vad som är känt om adressatens ekonomiska förhållanden och till omständigheterna i övrigt kan antas förmå honom eller henne att följa det föreläggande som är förenat med vitet. Vid bedömningen av vitesbeloppets storlek ska även beaktas det skyddsintresse som vitesförbudet avser att säkerställa (se Patent- och marknadsöverdomstolens dom den 10 april 2018 i mål PMT 8457-16 och prop. 1984/85:96 s. 27).

Vitesbeloppet bör i det här fallet återspegla det starkt konsumentskyddande intresset av att avtalsvillkor som anses oskäliga enligt AVLK inte kommer till användning. I målet saknas närmare information om Biluthyrarnas ekonomiska förhållanden. Det kan dock konstateras att branschföreningen organiserar merparten av de företag som ägnar sig åt uthyrning av fordon i Sverige. För att förbudet ska vara verkningsfullt bör därför vitesbeloppet sättas förhållandevis högt. Vid en avvägning av dessa förhållanden bedömer domstolen att vitesbeloppet bör bestämmas till 1 000 000 kr.

Rättegångskostnader

Biluthyrarna har vitsordat KO:s yrkande på ersättning för rättegångskostnader.

HUR MAN ÖVERKLAGAR, se bilaga 2 (DV 401) Överklagande, ställt till Patent- och marknadsöverdomstolen, ska ges in till Patent- och marknadsdomstolen – på grund av mellankommande helgdag – senast den 7 juni 2018. Prövningstillstånd krävs.

Daniel Severinsson            Peter Adamsson                  Erik Mårild

Bilaga 1: Allmänna hyresvillkor