RÅ 1995:48
En sammanboendes behov av bistånd enligt 6 § socialtjänstlagen (1980:620) har ansetts redan från sammanflyttningen skola bedömas med hänsyn till båda parters sammanlagda tillgångar.
Socialnämnden i Tierps kommun avslog genom tjänstemannabeslut den 11 juni 1993 en av E.S. gjord ansökan om ekonomiskt bistånd till uppehälle under maj månad 1993 samt till telefonräkning med 244 kr. Beslutet motiverades med att behovet av skälig levnadsnivå bedömdes kunna tillgodoses med den sökandes egna medel. Socialnämnden hade därvid bedömt E.S. som sammanboende med L.K. och gjort normberäkningen gemensamt för paret.
Länsrätten i Uppsala län
E.S. överklagade socialnämndens beslut och yrkade att hon skulle beviljas det sökta biståndet. Hon anförde bl.a. följande. Socialnämnden tog felaktigt hänsyn till hennes sammanboendes inkomster när normberäkningen gjordes. De hade bara bott ihop en månad när hon ansökte om bistånd. Hon visste inte hur länge de skulle komma att bo samman. I ett så tidigt skede av sammanboendet kunde man inte komma med krav på pengar mot den andre. Vid prövningen om hennes rätt till bistånd skulle normen för ensamstående gälla.
E.S. begärde vidare att länsstyrelsen eller Socialstyrelsen skulle yttra sig innan målet avgjordes.
Domskäl
Länsrätten i Uppsala län (1994-02-15, ordförande Eriksson) yttrade: Länsrätten, som inte finner skäl att ta in yttrande från länsstyrelsen eller Socialstyrelsen, gör följande bedömning. - Enligt 6 § socialtjänstlagen, SoL, har den enskilde rätt till bistånd för sin försörjning och sin livsföring i övrigt om hans behov inte kan tillgodoses på annat sätt. Den enskilde skall genom biståndet tillförsäkras en skälig levnadsnivå. - Av handlingarna i målet framgår att E.S. flyttade samman med L.K. vid månadsskiftet mars/april 1993, att de tillsammans hyrde en bostad samt att hon ansökte om bistånd vid besök hos socialnämnden den 27 april 1993. E.S. hade tidigare bott ensam i en lägenhet i Gävle. Vid angivna förhållanden delar länsrätten socialnämndens bedömning att E.S. vid tiden för ansökan om socialbidrag var att anse som varaktigt sammanboende med L.K. E.S:s behov av bistånd skall därmed bedömas med hänsyn till hennes och L.K:s sammanlagda inkomster. Eftersom paret tillsammans haft inkomster som överstiger Socialstyrelsens vägledande norm för socialbidrag och det inte heller kommit fram något som tyder på att de befunnit sig i nödläge, är de inte berättigade att få det sökta biståndet enligt 6 § SoL. - Länsrätten avslår överklagandet.
Kammarrätten i Stockholm
E.S. överklagade länsrättens beslut och vidhöll sin ansökan.
Kammarrätten i Stockholm (1994-05-18, Regner, Håkansson, Landelius, referent) delade länsrättens bedömning och ändrade inte den överklagade domen.
Regeringsrätten
E.S. överklagade och yrkade att Regeringsrätten skulle förklara henne berättigad till bistånd enligt 6 § SoL avseende bidrag till uppehälle för maj månad 1993 samt ett bidrag om 244 kr för betalning av en telefonräkning. Till stöd för yrkandet åberopade E.S. att hon vid bedömningen av frågan om rätt till bistånd skulle behandlas som ensamstående och att hennes pojkväns inkomster inte skulle beaktas.
Individ- och familjenämnden i Tierps kommun avgav yttrande.
Prövningstillstånd meddelades, varvid förordnades att Socialstyrelsen skulle avge yttrande i målet.
Socialstyrelsen anförde i ett den 16 januari 1995 avgivet yttrande följande.
Målet rör ett samboförhållande. Frågan i målet gäller om en hushållsekonomisk gemenskap under äktenskapsliknande former kan anses etablerad. Socialstyrelsen har hittills utgått från Regeringsrättens dom den 28 februari 1985 (RÅ 85 2:1) och den övriga rättspraxis som redovisas i Socialstyrelsens allmänna råd: Socialbidrag 1992:4. Regeringsrätten skriver i den angivna domen: "Samboendet bör dock ha bestått viss tid för att de samboende skall kunna jämställas med gifta." Socialstyrelsen har i de allmänna råden ansett att sex månader kan vara en lämplig tidsgräns om paret inte väntar barn tillsammans eller särskilda omständigheter kan föranleda en annan uppfattning i endera riktningen. I det nu aktuella målet finns det inte några sådana särskilda omständigheter. Socialstyrelsen anser fortfarande att det som står angivet i de allmänna råden skall gälla. Eftersom det aktuella paret endast hade sammanlevt en månad finner styrelsen det således lämpligt att endast utgå från kvinnans ekonomi vid beräkningen av bidragets storlek. Den norm som skall tillämpas är halv samboendenorm eftersom det finns anledning att anta att samboendet medför de normala besparingar som förutsätts i normen. Det innebär att Socialstyrelsen anser att överklagandet bör bifallas i enlighet med vad som ovan anges.
Regeringsrätten (1995-10-10, Björne, Sjöberg, Lavin) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 6 § första stycket SoL har den enskilde rätt till bistånd för sin försörjning och sin livsföring i övrigt, om hans behov inte kan tillgodoses på annat sätt.
Om en biståndssökande är gift har makarna enligt bestämmelserna i 6 kap.1 och 2 §§äktenskapsbalken underhållsskyldighet mot varandra. Behovsprövningen enligt 6 § SoL skall därför ske med beaktande av båda makarnas ekonomiska förhållanden. Några bestämmelser motsvarande de nu nämnda i äktenskapsbalken finns inte beträffande dem som sammanbor utan att vara gifta. Enbart avsaknaden av legal underhållsskyldighet i ett sådant sammanboende bör emellertid inte medföra att den biståndssökandes behov skall bedömas med bortseende från den andres ekonomiska förhållanden.
I de socialrättsliga bidragsförfattningarna förekommer att sambor genom uttryckliga föreskrifter jämställs med makar under vissa förutsättningar. I 6 § familjebidragsförordningen (1991:1492) fanns tidigare en bestämning av begreppet sambo av i stort sett samma innebörd som i lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem (se 1 § andra stycket), dvs. det främsta kravet i bestämningen var att sammanlevnaden skedde under äktenskapsliknande förhållanden. Numera används termen sambo direkt i 6 § familjebidragsförordningen. I lagen (1993:737) om bostadsbidrag används ett för denna bidragsform särskilt avpassat sambobegrepp. Enligt 3 § skall om inte skäl för annat visas med makar jämställas man och kvinna som utan att vara gifta med varandra lever tillsammans och 1. har eller har haft gemensamt barn eller 2. är folkbokförda på samma adress. Som framgår förekommer sambobegrepp av olika innebörd inom den socialrättsliga bidragsregleringen.
Vid tillämpningen av 6 § SoL skall en sambos behov av bistånd bedömas mot bakgrund av bl.a. den andres förmåga att tillgodose behovet. Frågan är dock om ett sammanboende måste ha varat en viss tid för att en ömsesidig skyldighet för sambor att bistå varandra skall uppkomma. En längre tids sammanboende kan bekräfta förhållandets stadigvarande art men ger knappast underlag för några generella slutsatser om sambors ekonomiska relationer. Ett par kan redan när de flyttar samman ha för avsikt att etablera ett fast förhållande och inom ramen för detta bistå varandra. Denna avsikt finns då från början och behöver inte konfirmeras genom en viss tids sammanboende. En utgångspunkt för bedömningen bör vidare vara att en man och en kvinna som flyttar samman och därvid skapar ett gemensamt hem i allmänhet också har avsikten att stadigvarande leva tillsammans och att stödja varandra i bl.a. ekonomiskt hänseende. Naturligtvis kan det i vissa fall vara fråga om endast tillfälliga arrangemang, men detta bör i så fall kunna framgå av omständigheterna.
E.S. har i målet gjort gällande att det är rimligt att ge sammanboendet de konsekvenser i fråga om inkomstberäkningen som gäller för äkta makar först när paret verkligen haft tid och möjlighet att överväga ett fortsatt sammanboende. Vad som förekommit i målet ger emellertid inte anledning att utgå från annat än att E.S. och L.K. redan när de flyttade samman hade för avsikt att stadigvarande leva samman och att de därvid varit beredda att vid behov bistå varandra.
På grund av det anförda finner Regeringsrätten i likhet med underinstanserna att E.S:s behov av bistånd skall bedömas med hänsyn till hennes och L.K:s sammanlagda tillgångar och att behovet till följd därav har kunnat tillgodoses på annat sätt än genom bistånd enligt 6 § SoL.
Domslut
Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten avslår överklagandet.
Regeringsrådet Tottie var skiljaktig och anförde: Grunden för att man vid prövning av en enskild sökandes behov av bistånd beaktar även en annan persons ekonomiska förhållanden måste vara att man har anledning räkna med att den andre är beredd eller kan förmås att bistå sökanden med medel för det uppgivna ändamålet. Typfallet på en sådan ekonomisk gemenskap föreligger vid äktenskap och numera även vid registrerat partnerskap, eftersom makar resp. registrerade partner har en ömsesidig legal underhållsplikt som de kan antas vilja frivilligt iaktta eller annars tvångsvis kan förmås att följa. - Lagstiftaren har emellertid velat ställa sig neutral till olika samlevnadsformer och därför inom bl.a. området för sociala bidrag och förmåner, trots avsaknaden av en legal underhållsplikt, likabehandlat sambor med makar. Tanken har varit att de som valt att leva samman på samma sätt som gifta inte skall vare sig tjäna eller förlora på att inte ingå äktenskap. Grunden för likabehandling bör i detta fall vara att man har anledning att räkna med att sambor i praktiken är beredda att bistå varandra på samma sätt som makar, trots att de inte kan tvingas härtill med rättsliga tvångsmedel. - Sambobegreppet behandlades utförligt när lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem antogs. Förutom att parterna skall ha gemensam bostad och gemensamt hushåll - här och i fortsättningen bortses från den situationen att parterna haft, har eller väntar ett gemensamt barn - har krävts bl.a. att förbindelsen inte varit alltför kortvarig (prop. 1986/87:1 s. 252). Ett riktmärke sades vara att parterna bott tillsammans minst sex månader (s. 253). Studier av ogifta samboende par hade visat att en sammanflyttning inte nödvändigtvis innebar att paret hade för avsikt att sambo resten av sitt liv eller för obestämd längre tid. I många av de undersökta fallen var sammanflyttningen ursprungligen ett praktiskt arrangemang som först så småningom utvecklades till ett mera stabilt förhållande. I andra fall skedde en successiv inflyttning av ena parten hos den andra. Parterna kunde vidare ha olika uppfattningar i frågan om och när de blivit att betrakta som sambor (se SOU 1978:55, Att sambo och gifta sig, s. 57-68). - Det är knappast troligt att en majoritet numera skulle vara redan från sammanflyttningen inriktad på en stadigvarande samlevnad. Särskilt när det rör sig om ungdomar vid eller strax över myndighetsåldern har man anledning räkna med att en sådan avsikt saknas. Upplösningsfrekvensen i sådana parbildningar torde vara förhållandevis hög. I ett betydande antal fall av allt sammanboende torde det saknas anledning anta att parterna redan efter en kort tid är beredda att bistå varandra på samma sätt som makar. - Huruvida en biståndssökande är att betrakta som sambo bör egentligen prövas från fall till fall. Detta är emellertid många gånger svårt och olämpligt, då det skulle kräva ingående och integritetskränkande undersökningar. Socialnämnderna har behov av enkla regler i sin dagliga hantering. Med sex månaders sammanboende som riktmärke - med möjlighet att göra en annan bedömning när det föreligger särskilda skäl för detta - kan nämnden efter något mer objektiva grunder skilja ut sådana fall där sammanboendet inte bör jämställas med äktenskap. Regeringsrätten har också i några avgöranden, som rörde bostadsbidrag under värnpliktstjänstgöring, upprätthållit kravet på viss varaktighet av sammanboendet (RÅ 80 2:76 I-III). - En annan lösning på problemet att avgränsa bidragskretsen tillhandahåller numera lagen (1993:737) om bostadsbidrag. Enligt 3 § skall, om inte skäl visas för annat, med makar jämställas man och kvinna som utan att vara gifta med varandra lever tillsammans och är folkbokförda på samma adress. Gemensam folkbokföring, som är ett lätt iakttagbart rekvisit, skapar här en presumtion för likabehandling. De som redan vid sammanflyttningen folkbokför sig på samma adress likabehandlas genast med makar. Det par som känner till regelsystemet kan genom att dröja med att ändra ena partens folkbokföring skaffa sig samma rådrum som den hittills i praxis tillämpade sexmånadersregeln erbjudit. Det är annars klart att presumtionen är svår att motbevisa och att åtskilliga icke äktenskapsliknande förhållanden kommer att likabehandlas. - När det gäller bostadsbidragen finns det dock skäl att i stor utsträckning behandla två personer som delar bostad och hushåll som en enhet oavsett samlevnadsform. Röster har också höjts för en än mer vidsträckt bestämning av bidragskretsen (1992/93:BoU21 s. 11-13). Det är för övrigt sannolikt att den bättre bemedlade av två som delar bostad hellre själv erlägger en större del av eller hela bostadskostnaden än som följd av underlåten betalning riskerar sitt eget boende. - Bistånd enligt 6 § SoL avser främst kostnader för sökandens rent personliga behov. Det finns därför knappast skäl att på det området i större omfattning likabehandla sammanboende med makar än när fråga är om bostadsbidrag eller andra sociala förmåner. Det bör dessutom beaktas att samma gränsdragning helst bör göras vare sig likabehandlingen är till nackdel eller till fördel för sökanden. I valet mellan att låta redan sammanflyttningen, å ena sidan, och sex månaders sammanboende, å andra sidan, utgöra den tidpunkt då förhållandet skall presumeras vara äktenskapslikande är den senare lösningen enligt min mening alltjämt att föredraga. - I målet är fråga om en biståndssökande kvinna som vid tidpunkten för ansökningen var 19 år och sedan högst en månad sammanbodde med en fyra år äldre man. Med hänsyn till kortvarigheten av sammanboendet och då ingenting framkommit som visar att förhållandet ändock varit att betrakta som äktenskapsliknande, kan vid en prövning enligt 6 § SoL hennes behov av bistånd inte anses tillgodosett på annat sätt. Hon är därför berättigad till bistånd, vilket dock med hänsyn till den besparing det gemensamma hushållet innebär för henne bör bestämmas till halv samboendenorm. - Med ändring av kammarrättens och länsrättens domar samt Socialnämndens i Tierps kommun beslut visar jag målet åter till nämnden för ny behandling i enlighet med det anförda.