RÅ 1996:18

Domskäl

Länsrätten i Skaraborgs län (1992-09-22, Johansson, ordförande) yttrade:

Enligt 7 kap. 9 § AML kan Yrkesinspektionen, om det finns något missförhållande i skyddshänseende beträffande en lokal som har upplåtits för arbete, meddela förbud mot en sådan upplåtelse till dess angiven åtgärd har vidtagits med lokalen. - I förarbetena till förevarande lagrum (prop. 1976/77:149) underströk vederbörande departementschef att det i första hand är arbetsgivaren som har skyddsansvaret för de arbetstagare som är anställda hos honom och att bakgrunden till den förordade regleringen är att denne inte alltid fullt ut kan förfoga över lokaler där verksamheten bedrivs, varför möjlighet borde finnas för tillsynsmyndighet att vända sig även mot upplåtaren utan att härvid i detalj utreda rättigheter och skyldigheter enligt ingånget upplåtelseavtal. I specialmotiveringen betonas, att det vid meddelande av förbud för upplåtaren mot vidare upplåtelse enligt 9 § är nödvändigt att ta speciella hänsyn. "Det bör sålunda beaktas om den verksamhet som bedrivs i en upplåten lokal avser en kontinuerlig verksamhet som ligger inom upplåtelseavtalets ram. Vidare bör de åtgärder som krävs vara av sådan art att det inte är vederbörande arbetsgivare utan upplåtaren som har den rådighet över lokalen som behövs för att kunna verkställa dem. Det kan också vara nödvändigt att beakta att upplåtaren kan behöva ha särskild tid till sitt förfogande för att kunna vidta avsedda dispositioner". - Enligt arrendekontrakt den 21 april 1976 arrenderar bolaget av M.H. bl.a. arrendestället Stora Bjurum. Av kontraktet (7 och 20 §§) framgår bl.a. att arrendatorn är skyldig att väl vårda och underhålla arrendeställets i arrendet ingående byggnader och övriga tillhörigheter så att inte något därav försämras under arrendetiden. Vid förekommande reparationer gällande underhållet skall jordägaren, enligt 22 §, fritt tillhandahålla material, medan arrenadatorn fritt utför arbetet. Arrendatorn är inte skyldig att verkställa nybyggnad. Vid nybyggnad skall han dock mot ersättning ombesörja transporter. Enligt 12 § i kontraktet skall arrendatorn iaktta god gödselvård. - Av handlingarna i målet framgår att Yrkesinspektionen riktat anmärkningar mot och meddelat vitesförbud för avhjälpande av brister i skyddshänseende avseende arrendestället. M.H. har vitsordat att ifrågavarande brister behöver åtgärdas. Yrkesinspektionen har således den 25 april 1990 meddelat M.H. förbud att upplåta arrendestället för arbete utan att iaktta ovan angivna villkor. Samma dag har bolaget meddelats förbud att använda arrendestället för arbete. Med detta förbud förbands samma villkor som Yrkesinspektionen angett i sitt ovan nämnda förbud mot M.H. M.H. har, oklart varför, ej överklagat Yrkesinspektionens beslut, varför detta har vunnit laga kraft. Bolaget har emellertid överklagat det mot bolaget utfärdade förbudet. I anledning härav har Arbetarskyddsstyrelsen den 16 januari 1991 i stort sett fastställt Yrkesinspektionens beslut, dock med den ändringen att förbudet mot bolaget ej skulle träda i kraft förrän tidigast den 1 mars 1992. I detta beslut konstaterade Arbetarskyddsstyrelsen, efter genomgång av tillämpliga lagrum i AML, att de av Yrkesinspektionen angivna bristerna i arbetsmiljön i koladugården på Stora Bjurum var av sådan omfattning att Yrkesinspektionens beslut varit riktigt. I beslutet anförde Arbetarskyddsstyrelsen bl.a. följande. "Enligt Yrkesinspektionens och styrelsens praxis tillgrips förbud mot upplåtaren endast i fall där ett föreläggande eller förbud samtidigt meddelas mot arbetsgivaren och där ett ingripande även mot upplåtaren kan anses nödvändigt för att säkerställa att erforderliga åtgärder vidtas. Därmed avses samtidigt att markeras från Yrkesinspektionens och styrelsens sida, att frågan om på vem av arbetsgivaren eller upplåtaren konstaterade brister kan bero eller vem som på grund av det civilrättsliga förhållandet dem emellan har att svara för att förelagda åtgärder vidtas eller vem som har att stå för kostnaderna, inte omfattas av Yrkesinspektionens eller styrelsens bedömning". Regeringen, arbetsmarknadsdepartementet, avslog den 11 april 1991 bolagets talan mot Arbetarskyddsstyrelsens beslut, dvs. efter den tidpunkt då förbudet mot M.H. enligt Yrkesinspektionen skulle gälla. - Förhållandet mellan jordägare och arrendatorer regleras i första hand av arrendeavtalet. För att bl.a. komma till rätta med oskäliga avtalsvillkor har frågan om parternas rättsställning noga lagreglerats i jordabalken. Beroende på vilken verksamhet som bedrivs på ett arrendeställe, kan vidare annan lagstiftning (t.ex. olika samhälleliga ''skyddslagar") bli tillämplig gentemot såväl jordägare som arrendatorer. I förevarande mål är det en myndighet, Yrkesinspektionen, som med stöd av AML har riktat förbud mot dem. Andra myndigheter kan emellertid rikta förbud och förelägganden av olika slag och med olika syften mot parterna i ett arrendeförhållande, t.ex. enligt miljöskyddslagen, djurskyddslagen, plan- och bygglagen m.m. Vad gäller M.H. har exempelvis Miljö- och hälsoskyddsnämnden i Falköpings kommun, med stöd av föreskrifter i djurskyddslagen och miljöskyddslagen, den 8 november 1989 förelagt honom att vidta åtgärder som delvis sammanfaller med av Yrkesinspektionen krävda ombyggnadsarbeten, delvis strider mot dessa. Länsstyrelsen i Skaraborgs län har emellertid den 29 april 1991 (efter den av Yrkesinspektionen angivna tiden för förbudets inträdande) upphävt detta beslut. - Enligt 9 kap. 17 a § jordabalken, JB, skall jordägaren, om en myndighet meddelar ett beslut som innebär att arrendestället inte får användas på avsett sätt utan att en befintlig anläggning byggs om eller en ny anläggning sker, utföra arbetet , om anläggningen behövs med hänsyn till en ändamålsenlig planläggning av jordbruket på arrendestället. Vad som nu har sagts gäller dock inte om arbetet ingår i arrendatorns underhållsskyldighet enligt 15 §. I den sistnämnda paragrafen sägs att arrendatorn skall vårda och underhålla arrendestället. Försämras det genom att arrendatorn eftersätter vad som sålunda åligger honom, har jordägaren rätt till på visst sätt angiven ersättning. Vidare stadgas i 9 kap. 17 a § JB att om jordägaren inte inom skälig tid efter anmaning utför ett arbete som åligger honom enligt ovan, får arrendatorn utföra det på hans bekostnad. Frågan om jordägarens byggnadsskyldighet och den beräknade kostnaden härför prövas av arrendenämnden på begäran av endera parten. Eftersom jordägarens investeringsskyldighet inträder endast om investeringen behövs med hänsyn till en ändamålsenlig planläggning av jordbruket på arrendestället, skall, enligt förarbetena till lagstiftningen (prop. 1983/84:136 s. 91), arrendenämnden inhämta yttrande från lantbruksnämnden. - Länsrätten gör följande bedömning. - Såvitt framgår av utredningen i målet har sedan början av 1980-talet ett antal tvister mellan M.H. och bolaget varit föremål för rättslig prövning. Redan vid tiden före ifrågavarande förbud var frågan om M.H:s ombyggnadsskyldighet föremål för arrendenämndens prövning, vilket Yrkesinspektionen var väl medveten om. Yrkesinspektionen avsåg därför inledningsvis att avvakta arrendenämndens ställningstagande innan eventuella åtgärder från inspektionens sida skulle vidtas mot M.H. Sedan arrendenämnden vid sammanträde den 24 april 1990 beslutat att inhämta yttrande från Lantbruksnämnden i Skaraborgs län och i avvaktan härpå förklarat ärendet vilande, har emellertid Yrkesinspektionen två dagar senare beslutat om det nu ifrågavarande vitesförbudet. - Enligt Arrendenämndens i Jönköping protokoll den 24 april 1990, har M.H. i arrendenämnden förklarat sig villig att, enligt olika alternativ, godtaga en ombyggnad som väl svarade mot de åtgärder Yrkesinspektionen angivit i sitt beslut. Bolaget har emellertid krävt ombyggnadsåtgärder i vidare omfattning än så. Tvisten i arrendenämnden har varit svår att lösa, kanske delvis beroende på att parterna enligt förlikningsavtal varit ense om att på så sätt dela ombyggnadskostnaderna att M.H. skulle svara för materialkostnaderna, medan bolaget skulle stå för arbetskostnaderna. Delade meningar har rått mellan M.H. och bolaget (och mellan M.H. och Yrkesinspektionen) om huruvida M.H. i realiteten kunnat utföra de åtgärder som Yrkesinspektionen föreskrivit eller ej. Oavsett hur det i angivna hänseende förhållit sig förefaller en ombyggnad endast för att uppfylla Yrkesinspektionens villkor som ekonomiskt oförsvarbar med hänsyn till den komplexitet som rått och råder i förhållandet mellan M.H. och bolaget. Förfarandet i arrendenämnden har, bl.a. på grund av ovan angivna omständigheter, dragit ut på tiden. Först sedan M.H. och bolaget i september 1991 träffat förlikningsavtal angående byggnadsskyldigheten, har ärendet avskrivits i nämnden. - Länsrätten finner, med hänsyn till vad som ovan anförts och med särskilt beaktande av arrendeavtalets innebörd, arrendelagstiftningens regler om hur jordägarens byggnadsskyldighet vid tvist skall fastställas, att M.H. inte ensam kunnat råda över ombyggnadsarbetenas omfattning, att även annan myndighet förelagt M.H. att vidta åtgärder som delvis sammanhängde med och delvis stred mot de åtgärder Yrkesinspektionen påfordrade och vilka M.H. först efter den av Yrkesinspektionen föreskrivna tidpunkten erhöll besked om att han ej behövde utföra och att det mot bolaget, dvs. den part som enligt förarbetena till lagstiftningen och enligt Yrkesinspektionens praxis i första hand skall föreläggas att vidta erforderliga åtgärder, riktade förbudet senarelagts med ett år, att M.H. uppenbarligen har saknat reell möjlighet att, inom den tid som Yrkesinspektionen angett i sitt beslut, kunna uppfylla de villkor Yrkesinspektionen ställt, utan att riskera att bryta mot föreskrifter meddelade med stöd av annan lagstiftning än den Yrkesinspektionen har att tillämpa eller ådraga sig ekonomiska förpliktelser som vid en samlad bedömning framstår som orimligt höga och i sammanhanget onödiga. Skäl att förordna om vitets utdömande saknas således. - Vid ovan angiven utgång i målet saknas skäl att bifalla M.H:s yrkande om muntlig förhandling. - Länsrätten avslår Yrkesinspektionens ansökan.

I överklagande vidhöll Yrkesinspektionen sitt yrkande att förelagt vite skulle dömas ut och anförde i huvudsak följande. M.H. hade haft rättslig och faktisk möjlighet att vidta åtgärder som skulle ha uppfyllt Yrkesinspektionens villkor i förbudet, bl.a. hade han den 10 september 1991 ingått ett avtal med arrendatorn, av innebörd att Yrkesinspektionens villkor i det mot M.H. meddelade förbudet skulle ha uppfyllts. Avtalet hade inte fullföljts. Enligt 9 kap. 17 a § JB skulle jordägaren utföra arbetet om anläggningen behövs med hänsyn till en ändamålsenlig planläggning av jordbruket på arrendestället. Arbetet ingick inte i arrendatorns underhållsskyldighet.

M.H., som bestred yrkandet, anförde bl.a. följande. Den civilrättsliga situationen som rådde skulle ligga till grund för bedömningen. Han hade upplåtit fastigheten på arrende med rätt för arrendatorn att disponera i arrendet ingående byggnader. Han kunde inte förhindra arrendatorn att nyttja den upplåtna arealen eller de upplåtna byggnaderna. Han hade vidare vidtagit åtgärder för att medverka i ett byggnadsprojekt rörande koladugården. Andra åtgärder, som åvilade arrendatorn, måste emellertid också vidtas för att ett sådant bygge skulle vara meningsfullt. Det var bl.a. frågan om gödselbrunnar. Att söka få ett vite utdömt mot en jordägare som upplåtit fastigheten på arrende till annan syntes vara en utopisk åtgärd egentligen, för skulle han lägga sig i hur arrendatorn skötte sin verksamhet så skulle det enbart komma att rendera jordägaren skadestånd från arrendatorn så länge som det inte var fråga om vanvård av den med arrende upplåtna fastigheten. Med andra ord hade han ingen som helst möjlighet att förhindra arrendatorn att nyttja koladugården. Ett eventuellt förbud med åtföljande vite kunde enbart riktas mot brukaren i detta fall och brukaren var arrendatorn.

Kammarrätten i Jönköping (1993-09-20, von Strokirch, Severing, Bergquist, referent) yttrade: Sedan förlikningsavtal träffats den 10 september 1991 angående byggnadsskyldigheten, har M.H. och arrendatorn återkallat sin hos Arrendenämnden i Jönköping anhängiggjorda talan, varefter nämnden avskrivit ärendet från vidare handläggning. Parterna har därefter väckt ny talan hos arrendenämnden rörande arrendevillkor m.m. Den tvisten är ännu inte avgjord. - Yrkesinspektionens förbud vid vite den 26 april 1990 mot M.H. med stöd av 7 kap. 9 § AML har vunnit laga kraft. I målet är fråga om utdömande av vite på grund av det nämnda förbudet. Hinder möter därvid inte att i detta mål bl.a. pröva lagligheten av detta beslut, jfr NJA 1977 s. 262. - Av 7 kap. 9 § AML följer att Yrkesinspektionen - om det föreligger något missförhållande i skyddshänseende beträffande en lokal som upplåtits för arbete - kan meddela förbud mot upplåtelsen till dess påkallad åtgärd vidtagits. - Sådant förbud får meddelas gentemot upplåtaren av lokalen i fråga, i förevarande fall jordägaren/fastighetsägaren, även om denne inte är arbetsgivare i förhållande till den som utsätts för missförhållandet. I beslut om förbud får vite utsättas. - Av propositionen i fråga (prop. 1976:77:149 s. 271 f) framgår bl.a. följande. I första hand är det arbetsgivaren som har skyddsansvar gentemot anställda. Dock bör tillsynsmyndighet kunna vända sig mot upplåtaren av en lokal om arbetsgivaren inte fullt ut förfogar över lokalen där arbetet utförs. Tillsynsmyndigheten behöver inte i detalj utreda rättigheter och skyldigheter enligt ingånget upplåtelseavtal. Bestämmelsen i 7 kap. 9 § AML är inte dispositiv. - Ett förbud mot upplåtaren enligt 7 kap. 9 § AML hindrar inte att samtidigt förbud meddelas mot "den som har skyddsansvar", dvs. i förevarande fall arbetsgivaren/arrendatorn, att använda lokalen till dess påfordrade åtgärder vidtagits. Sådant förbud vid vite har med stöd av 7 kap. 7 § AML beslutats av Yrkesinspektionen mot arrendatorn av ladugården i fråga. Yrkesinspektionens beslut om vitesförbud gentemot arrendatorn har - i huvudsak - fastställts av Arbetsmarknadsstyrelsen den 16 januari 1991 och av regeringen den 11 april 1991. Fråga om utdömande av vite på grund av detta förbud är för närvarande föremål för länsrättens bedömning. - Om myndighet meddelar ett beslut, som innebär att ett arrendeställe inte får användas på avsett sätt utan att en befintlig anläggning byggs om eller en nyanläggning sker, skall jordägaren - enligt 9 kap. 17 a § JB - utföra arbetet om anläggningen behövs med hänsyn till en ändamålsenlig planläggning av jordbruket på arrendestället. Nu angiven skyldighet gäller ej om arbetet ingår i arrendatorns generella underhållsskyldighet. - Kammarrätten gör följande bedömning. - Verksamheten med djurhållning i ifrågavarande byggnad har pågått även efter den 1 mars 1991. - För att vite skall kunna dömas ut skall föreläggandets/ förbudets adressat ha fått sådan information om vilka krav som ställs på honom att han haft möjlighet att uppfylla kraven. Kammarrätten finner att nu ifrågavarande förbud i sig är så tydligt formulerat att adressaten kunnat förstå vad som skall göras för att han skall kunna undgå vitespåföljden. - Av AML framgår att förbud och föreläggande enligt den lagen kan rikta sig såväl mot arbetsgivaren/arrendatorn som upplåtaren av den lokal där arbetet utförs. Arrendatorn har inte rest hinder mot att M.H. kan vidta i Yrkesinspektionens beslut påfordrade åtgärder i ladugården. M.H. - som upplåtare av arrendestället - har inte heller saknat sådan rådighet över lokalen (ladugården) i fråga att han inte haft rättsliga eller faktiska möjligheter att efterkomma det av Yrkesinspektionen meddelade förbudet. Det förhållandet att civilrättslig tvist pågår mellan upplåtaren och arrendatorn rörande arrendevillkoren m.m. eller att arrendatorn - genom ett numera lagakraftvunnet beslut - meddelats förbud att använda ladugården på i huvudsak enahanda grunder som i det nu aktuella målet föranleder inte annan bedömning. Det har inte heller framkommit att det mot M.H. meddelade förbudet i något hänseende skulle stå i strid mot bestämmelserna om arrende i 9 kap. JB; bl.a. om jordägares eller arrendators skyldighet. - Med hänvisning till det sagda finner kammarrätten att det mot M.H. meddelade förbudet vid vite har stöd i 7 kap. 9 § AML och i övrigt är lagligen grundat. Grund för utdömande av vitet föreligger därmed. Det har inte framkommit några omständigheter som utgör särskilda skäl att jämka vitesbeloppet. - Kammarrätten förpliktar, med undanröjande av länsrättens dom, M.H. att utge förelagt vite, 500 000 kr.