RÅ 1996:94

Ett vitesföreläggande att lämna självdeklaration hade föregåtts av ett föreläggande som inte delgetts den deklarationsskyldige enligt delgivningslagen (1970:428). Hinder mot att döma ut vitet har inte ansetts föreligga.

Länsrätten i Kronobergs län

Skattemyndigheten i Kronobergs län förelade var och en av makarna U. och K.N. två gånger, den 22 juni och den 5 september 1994, att inom viss tid lämna självdeklaration avseende 1994 års taxering. De första föreläggandena skickades ut med vanligt brev medan de andra, som var förenade med ett vite om 5 000 kr för var och en av makarna, delgavs makarna den 29 september 1994. Enligt föreläggandena skulle de senast 14 dagar efter mottagandet ha kommit in med sina deklarationer.

Skattemyndigheten ansökte den 1 november 1994 om utdömande av vitena och anförde bl.a. att makarna inte efterkommit föreläggandena och att det inte visats föreligga laga förfall.

Domskäl

Länsrätten i Kronobergs län (1994-12-13, ordförande Ritseson) yttrade: Enligt 2 kap. 34 § första stycket lagen (1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter får den som inte fullgjort sin deklarationsskyldighet i tid föreläggas av skattemyndigheten att lämna självdeklaration. Enligt 4 kap. 5 § första stycket samma lag får föreläggande förenas med vite. Länsrätten gör följande bedömning. - Utredningen i målet visar inte annat än att U.N. är skyldig att avge allmän självdeklaration för taxeringsåret 1994 och att skattemyndigheten haft fog för att förelägga honom vid vite att avge deklarationen. Det har inte framkommit någon omständighet som medför att U.N:s underlåtenhet att följa anmaningen varit ursäktlig. Det förelagda vitet framstår som skäligt. Länsrätten finner därför att vitet skall uttagas med ett belopp om 5 000 kr. - Länsrätten förpliktar U.N. att utge vite med 5 000 kr. - Länsrätten meddelade samma dag en likalydande dom beträffande K.N..

Kammarrätten i Jönköping

Makarna N. överklagade och yrkade att vitena inte skulle dömas ut. De anförde bl.a. att det förekommit ett missförstånd mellan makarna och den ekonomibyrå som hjälpte dem och att de blivit arbetslösa och därför inte mått bra.

Skattemyndigheten motsatte sig bifall.

Domskäl

Kammarrätten i Jönköping (1995-03-22, Nordling, Stridbeck, referent, Krönmark) yttrade: Enligt 2 kap. 34 § lagen om självdeklaration och kontrolluppgifter framgår att den som inte fullgjort sin deklarationsskyldighet i rätt tid får föreläggas av skattemyndigheten att lämna självdeklaration. Av 4 kap. 5 § samma lag följer att föreläggande får förenas med vite. - Som huvudregel bör gälla (Jfr. RÅ 1989 ref. 68) att föreläggande att inkomma med självdeklaration som är förenat med vite bör utfärdas först om den deklarationsskyldige har underlåtit att efterkomma en anmaning som inte varit förenad med vite och som avsett samma taxeringsår. Endast om särskilda skäl föreligger bör redan den första anmaningen kunna förenas med vite. Som sådant särskilt skäl bör i allmänhet kunna räknas bland annat att den skattskyldige under två eller flera år omedelbart före det år anmaningen gäller har försummat att i rätt tid fullgöra sin deklarationsskyldighet och att det inte finns någon giltig ursäkt härför. - Av utredningen framgår att till U.N., som tidigare taxeringsår uppenbarligen fullgjort sin deklarationsskyldighet, utsänts i lösbrev ett den 22 juni 1994 dagtecknat föreläggande att lämna självdeklaration. Väl kan antagas att försändelsen kommit adressaten tillhanda, men bevis att U.N. erhållit del av föreläggande saknas. U.N. kan således inte ha haft möjlighet att efterkomma sagda föreläggande. Särskilda skäl att härefter ändå förena ett föreläggande att avge självdeklaration med vite har på grund av det sagda inte förelegat. Det i målet aktuella vitet skall därför inte dömas ut. - Kammarrätten bifaller besvären och undanröjer länsrättens dom.

Kammarrätten meddelade samma dag en likalydande dom beträffande K.N..

Regeringsrätten

Riksskatteverket överklagade och yrkade att Regeringsrätten skulle förplikta var och en av U. och K.N. att utge vite med 5 000 kr. Till stöd för sin talan anförde verket bl.a. följande. De första föreläggandena att lämna självdeklaration hade utsänts till makarna N. i lösbrev. Kammarrätten hade konstaterat att bevis att makarna fått del av föreläggandena saknats och utgått från presumtionen att de inte kunde ha haft möjlighet att efterkomma föreläggandena. Kammarrätten har ansett att det vid sådant förhållande inte funnits förutsättningar att utfärda nya förelägganden vid vite. - Föreläggande enligt 2 kap. 34 § lagen om självdeklaration och kontrolluppgifter att lämna självdeklaration sker normalt genom lösbrev. I 5 § förordningen (1990:1237) om självdeklaration och kontrolluppgifter anges inte på vilket sätt ett föreläggande skall sändas. Det finns således inte någon reglering som motsvarar vad som gäller för underrättelse om taxeringsbeslut enligt 11 § taxeringsförordningen (1990:1236). Huvudregeln är där att underrättelse skall sändas i vanligt brev, men är det av betydelse att få bevis för att ett föreläggande eller annan handling kommer den skattskyldige eller annan till handa skall dock delgivning ske. - Enligt verkets mening hade skattemyndigheten genom att utsända de första föreläggandena i lösbrev uppfyllt det krav, som enligt RÅ 1989 ref. 68 uppställts för att ett andra föreläggande skall kunna förenas med vite. Ett föreläggande som inte besvarats och inte kommit i retur fick antas ha kommit den deklarationsskyldige till handa. Som kammarrätten funnit kunde det i detta fall antas att föreläggandena kommit makarna N. till handa. Det var endast i sådana fall där det framgick av omständigheterna att ett första föreläggande inte kommit den deklarationsskyldige till handa som delgivning borde tillgripas. - Sådana omständigheter som kunde innebära laga förfall eller annars kunde medföra att vitena inte skulle utdömas hade inte framkommit.

Prövningstillstånd meddelades.

Regeringsrätten (1996-10-31, Berglöf, Holstad, Nordborg, Sandström) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Det har inte framkommit något som ger anledning anta annat än att de första föreläggandena - de som skickades ut i vanligt brev den 22 juni 1994 - tillställts makarna N. i sådan ordning att de haft möjlighet att efterkomma dem innan skattemyndigheten utfärdade de senare föreläggandena. Skattemyndigheten har därmed haft fog för att förena dessa senare förelägganden med vite. Vitesföreläggandena uppfyller de krav som ställs i 5 § förordningen om självdeklaration och kontrolluppgifter och 2 § lagen (1985:206) om viten (viteslagen) och de har delgetts makarna.

Enligt 9 § första stycket viteslagen skall vite inte dömas ut om ändamålet med vitet förlorat sin betydelse. Ändamålet med de viten som förelagts makarna kan, även om de numera skulle ha kommit in med deklaration, inte anses ha förlorat sin betydelse (jfr prop. 1984/85:96 s. 55). Förutsättningar att döma ut vitena föreligger därför. Mot denna bakgrund, och då skäl att jämka vitena inte visats föreligga, skall Riksskatteverkets yrkanden bifallas.

Domslut

Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten upphäver kammarrättens domar och fastställer de slut som länsrättens domar innehåller.

Föredraget 1996-09-18, föredragande Johansson, målnummer 2871--2872-1995