B och J.B. överklagade länsstyrelsens beslut till Koncessionsnämnden för miljöskydd och yrkade att bli befriade från skyldighet att vid vite vidta de åtgärder länsstyrelsen förpliktat till. - De åberopade som grund för sitt överklagande bl.a. följande. - De ansåg det med hänsyn till förhållandena inte skäligt att de, som varken ägde det miljöfarliga avfallet eller haft kunskap om att det fanns på fastigheten, skulle förpliktas till åtgärderna. - De förvärvade nyligen fastigheten av konkursförvaltaren, advokaten N-O.H, som företrädde konkursboet Lunnapågar AB i konkurs. Polisen i Lund utredde nu vem som var ägare till oljan eller som var ansvarig för depositionen. När den ansvarige var funnen borde denne föreläggas att forsla bort oljan. - Den deponerade oljan liksom olja i fat förvarade på mark torde inte utgöra fast egendom utan tillhörde annan än fastighetsägaren. Makarna B. kunde därmed inte sägas ha blivit ägare av oljan genom fastighetsköpet. I brist på utredning måste ägenderätten anses tillkomma säljaren, dvs. konkursboet. Därför var det riktigare att förelägga konkursboet att omhänderta oljan och sanera brunnen än att ålägga makarna B. detsamma. - De hade således inget personligt ansvar för föroreningen som de dessutom själva anmält till kommunen. Förhållandet var närmast att likna vid det fall där avstjälpning skett i smyg. B och J.B. hade dessutom ingen ekonomisk möjlighet att av egna medel bekosta saneringen. Det fanns ingen möjlighet att sedan föroreningen upptäckts erhålla kredit med fastigheten som säkerhet. Inget saneringsföretag var berett att utföra arbetet på deras uppdrag utan att erhålla rimlig säkerhet för arbetets betalning. - Den fråga som koncessionsnämnden borde pröva var huruvida makarna B. som nya fastighetsägare i god tro skäligen kunde förpliktas att vidta de aktuella åtgärderna i anledning av att annan på fastigheten avstjälpt/deponerat den aktuella oljan trots att makarna B. inte hade någon anknytning till den eller de som vidtagit de miljöfarliga åtgärderna. Makarna B. hade inte haft någon vinning av åtgärden. De bestred att de på grund av fastighetens skick skulle haft anledning räkna med att olja deponerats i den f.d. urinbrunnen. De var inte ägare av oljan. De hade inte förvärvat fastigheten i syfte att fortsätta den näring som tidigare bedrivits där. - Eftersom konkursboet som sålde fastigheten friskrivit sig från ansvar för dolda fel torde fastighetsägarna inte, som länsstyrelsen anvisat, i ett civilmål mot säljaren jämlikt regler i jordabalken kunna erhålla nedsättning av köpeskillingen eller skadestånd.

Från länsstyrelsen hade koncessionsnämnden inhämtat att priset för att ta hand om oljeblandat vatten, rengöring av brunnen och kontroll av densamma uppgick till 575 kr/ton. Från makarna B:s ombud hade inhämtats att djurhållning inte förekommit på fastigheten på många år även om byggnader som ladugård, lada och urinbrunn fanns kvar. Makarna B. hade inte haft för avsikt att bedriva djurhållning eller industriell verksamhet på gården. - Utav av makarna B. ingivna fotografier av urinbrunnen och dennas placering framgick att brunnen som var helt täckt låg i direkt anslutning till ladugården och ca 5-6 m från bilverkstadsbyggnaden. Brunnen stack upp ca 50 cm ovanför omgivande mark. På ovansidan fanns en öppning, ca 50 x 50 cm, som täcktes av en flyttbar järnskiva.

Koncessionsnämnden för miljöskydd (1994-12-14, ordförande Strömberg) yttrade: Koncessionsnämnden konstaterar liksom länsstyrelsen att makarna B. på sin fastighet förvarar olja i en urinbrunn. På sikt kan detta innebära att mark, ytvatten eller grundvatten förorenas. Enligt 1 § första stycket 2 miljöskyddslagen är makarna B:s användning av marken att anse som miljöfarlig verksamhet, varför miljöskyddslagen är tillämplig på denna. I fråga om miljöfarlig verksamhet gäller enligt 5 § miljöskyddslagen att den som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig verksamhet skall vidta de skyddsåtgärder, tåla den begränsning av verksamheten och iaktta de försiktighetsmått i övrigt som skäligen kan fordras för att förebygga eller avhjälpa olägenhet. - Med hänsyn till föroreningsrisken bör skyddsåtgärder mot denna vidtas. De av miljö- och hälsoskyddsnämnden och länsstyrelsen föreskrivna åtgärderna synes vara såväl tekniskt och miljömässigt motiverade som ekonomiskt rimliga för att förebygga framtida skador. Makarna B. har visserligen inte deltagit i den verksamhet i vilken oljeavfallet har uppstått. De borde dock med vetskap om fastighetens tidigare användning och skick och med iakttagande av den undersökningsplikt som åvilat dem enligt jordabalken rimligen ha upptäckt oljan i urinbrunnen i samband med köpet av fastigheten. Som tidigare anförts utövar makarna B. miljöfarlig verksamhet genom själva förvaringen av oljan. Koncessionsnämnden finner därför att nu ifrågavarande förelägganden enligt miljöskyddslagen, som avser skyddsåtgärder för att förebygga framtida skador, skäligen kan riktas mot dem. - På grund av det anförda finner koncessionsnämnden att överklagandet bör avslås. Med hänsyn till omständigheterna finner dock koncessionsnämnden skäl att flytta fram tidpunkten för när åtgärderna senast skall ha vidtagits till den 1 februari 1995 (bortforslingen av oljan) respektive till den 8 februari 1995 (sanering, besiktning). - Koncessionsnämnden ändrar det överklagade beslutet endast på så sätt att den senaste tidpunkten för borttagande av oljan flyttas fram till den 1 februari 1995 och för sanering och besiktning till den 8 februari 1995.

Makarna B. ansökte hos Regeringsrätten om rättsprövning av koncessionsnämndens beslut och yrkade att beslutet skulle upphävas.

Regeringsrätten (1997-01-16, Tottie, Swartling, Nordborg, Sandström) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 1 § lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut i den lydelse som skall tillämpas i målet skall Regeringsrätten på ansökan av enskild part i ett sådant förvaltningsärende hos regeringen eller en förvaltningsmyndighet som rör något förhållande som avses i 8 kap.2 eller 3 §regeringsformen pröva om avgörandet i ärendet strider mot någon rättsregel på det sätt som sökanden angivit eller som i övrigt klart framgår av omständigheterna i ärendet.

Koncessionsnämndens beslut innebär att makarna B. vid vite förelagts att inom viss tid och i viss ordning dels ha forslat bort olja från en urinbrunn på fastigheten Staffanstorp Flackarp 13:1 i Staffanstorps kommun, dels ha sanerat och rengjort urinbrunnen. Som stöd för beslutet i denna del har åberopats 5 och 40 §§miljöskyddslagen. Beslutet innefattar också ett föreläggande för makarna med stöd av 43 § samma lag att bl.a. inom viss tid lämna in ett intyg om urinbrunnens hållfasthet.

Av 1 § första stycket 2 miljöskyddslagen framgår att lagen är tillämplig på bl.a. användning av mark, byggnad eller anläggning på sätt som kan medföra förorening av mark, av vattendrag, sjö eller annat vattenområde eller av grundvatten. Sådan användning ryms inom det som enligt 1 § tredje stycket kallas för miljöfarlig verksamhet. I 5 § första stycket föreskrivs att den som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig verksamhet skall vidtaga de skyddsåtgärder, tåla den begränsning av verksamheten och iakttaga de försiktighetsmått i övrigt som skäligen kan fordras för att förebygga eller avhjälpa olägenhet. Vidare sägs i samma stycke att skyldigheten att avhjälpa olägenheter kvarstår även efter det att verksamheten upphört. I 40 § första stycket föreskrivs för det fall att tillstånd enligt lagen inte givits, att en tillsynsmyndighet får meddela ett föreläggande om sådana försiktighetsmått eller förbud som behövs för att lagen eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen skall efterlevas. Enligt 43 § andra stycket gäller bl.a. att tillsynsmyndigheten får förelägga den som utövar verksamhet som kan befaras vara miljöfarlig eller den som annars är skyldig att avhjälpa olägenhet från sådan verksamhet att utföra för tillsynens fullgörande behövliga undersökningar av verksamheten och dess verkningar.

Av handlingarna i målet framgår bl.a. följande. Makarna B. förvärvade den ifrågavarande fastigheten av ett konkursbo med tillträde den 20 oktober 1993. Vid tillträdet hade fastigheten sedan 5-6 år använts av olika företag för bilreparationsverksamhet. Denna verksamhet upphörde den 1 november 1993. Någon dag efter tillträdet upptäckte makarna B. urinbrunnen och att den var fylld med olja. De tog då kontakt med miljö- och hälsoskyddskontoret. På uppmaning av företrädare för kontoret gjorde de också polisanmälan. Makarnas kontakt med miljö- och hälsoskyddskontoret föranledde att fastigheten inspekterades den 27 oktober 1993. Efter viss ytterligare utredning beslöt miljö- och hälsoskyddsnämnden den 13 december 1993 att förelägga makarna att bl.a. forsla bort oljan.

Makarna B. har anfört bl.a. följande. De har inte upplåtit fastigheten till den eller dem som gjort depositionen. De äger inte oljan, de har inte haft något ekonomiskt utbyte av den och de avser inte att fortsätta den verksamhet som bedrivits på fastigheten. De har ingen annan anknytning till oljedepositionen än att de efter det att oljan blivit avstjälpt förvärvat äganderätten till fastigheten. Ett föreläggande enligt miljöskyddslagen förutsätter att adressaten utövar miljöfarlig verksamhet. Makarna utövar inte någon sådan verksamhet. Koncessionsnämndens avgörande innebär att redan fastighetsägandet som sådant ansetts utgöra tillräcklig grund för ett föreläggande. Detta synsätt saknar emellertid stöd i lag. Det är riktigare att förelägga säljaren av fastigheten, konkursboet, att utföra saneringen.

Regeringsrätten gör följande bedömning.

Föreläggandena vid vite att bl.a. forsla bort olja från fastigheten har utfärdats med hänvisning till 5 och 40 §§miljöskyddslagen. Av det föregående framgår att sådana förelägganden kan riktas, såvitt nu är av intresse, endast mot den som utövar eller har utövat miljöfarlig verksamhet.

Regleringen i miljöskyddslagen syftar till att skydda miljön mot utsläpp, föroreningar och störningar av olika slag. Även om reglerna i första hand tar sikte på industriell och likartad verksamhet har de ett vidare tillämpningsområde än så. Den miljöfarliga verksamheten behöver inte vara kopplad till någon form av kommersiell aktivitet utan kan vara begränsad exempelvis till att en anläggning används för förvaring av ämnen som vid utsläpp kan skada miljön. Med hänsyn till bl.a. vad som i målet upplysts om den osäkerhet som rått beträffande urinbrunnens täthet och hållfasthet står det klart att förvaringen av olja i brunnen i sig utgör en miljöfarlig verksamhet.

Frågan är då om makarna B. kan betraktas som utövare av denna verksamhet. Hade de själva fyllt i oljan, skulle ett jakande svar vara givet. Enligt Regeringsrättens mening kan bedömningen inte ändras av att depositionen gjorts av någon annan än makarna och att de förvärvat fastigheten utan vetskap om depositionen. I och med att de genom fastighetsförvärvet blivit ägare till den anläggning i vilken oljan förvaras får de anses i miljöskyddslagens mening utöva den miljöfarliga verksamhet som förvaringen enligt det nyss sagda utgör.

Makarna B. skall således anses utöva miljöfarlig verksamhet. Vad de uppgett om att de inte själva deltagit i den verksamhet i vilken oljeavfallet uppstått och att de vid fastighetsförvärvet var ovetande om förvaringen av olja har av Koncessionsnämnden beaktats vid prövningen av om förelägganden skäligen kunde riktas mot dem. Det kan inte anses att koncessionsnämnden vid denna prövning gått utanför det utrymme för beslutsfattandet som bestämmelserna i miljöskyddslagen ger.

Mot bakgrund av vad nu sagts konstaterar Regeringsrätten att makarna B. inte har anfört några omständigheter som innebär att koncessionsnämnden vid beslutsfattandet skulle ha felbedömt fakta eller överskridit gränserna för det handlingsutrymme som myndigheterna har i ärenden av det aktuella slaget eller att det vid handläggningen har förekommit något fel. Inte heller i övrigt framgår klart av omständigheterna i ärendet att koncessionsnämndens beslut strider mot någon rättsregel. Beslutet skall därför stå fast.

Bilplåtslageribolaget överklagade och yrkade att länsrättens dom skulle undanröjas. Till stöd härför anförde bolaget bl.a. följande. Fastigheten Gådersta 7:1 ägdes av bilplåtslageribolaget, vilket sedan flera år tillbaka inte bedrev någon egen verksamhet, förutom att bolaget hyrde ut fastigheten till Skanditbuss International AB (bussbolaget), vilket utifrån denna bedrev busstransportverksamhet. I anslutning till denna verksamhet tvättade bussbolaget sina egna bussar samt utförde mindre och enklare serviceåtgärder på fastigheten. Då det inte heller var bilplåtslageribolaget, som hade lagrat aktuella oljefat och inte heller det bolaget som bedrev verksamheten med oljehantering på fastigheten, borde part i målet vara bussbolaget.

Miljö- och hälsoskyddsnämnden avstyrkte bifall samt anförde bl.a. följande. Nämndens uppfattning var att fastighetsägaren Bilplåtslageribolaget var ansvarigt för åtgärder enligt miljöskyddslagen i det aktuella fallet. Åtgärderna som föreskrevs i föreläggandet riktades mot en fast tankanläggning utomhus på den aktuella fastigheten. Åtgärderna som föreläggandet gällde var åtgärder som skulle vidtas på fastigheten (bl.a. hårt, tätt och invallat underlag vid tankplats och under cisterner, samt byggande av skyddande tak över anläggningen). Det var hur fastigheten vid tankanläggningen var anordnad som var avgörande i denna fråga. Den som var ansvarig för detta var i första hand fastighetsägaren. På grund av detta, samt att åtgärder på fastigheten i första hand måste åvila fastighetsägare, hade föreläggandet riktats till fastighetsägaren. Bussbolaget hyrde lokaler på den aktuella fastigheten. I lokalerna (inomhus) bedrev man busstvätt- och serviceverksamhet. Förutom detta använde bussbolaget tankanläggningen utomhus för tankning av sina bussar. Detta kunde inte anses vara grund, enligt miljöskyddslagen, för ett föreläggande mot bussbolaget.

Bilplåtslageribolaget överklagade och yrkade att Regeringsrätten med ändring av kammarrättens dom skulle undanröja det vitesbelopp som hade dömts ut och anförde bl.a. Bilplåtslageribolaget hade upplåtit hela sin fastighet Gådersta 7:1 i Sigtuna kommun till bussbolaget. Den i målet aktuella tankanläggningen hade bekostats och satts upp av bussbolaget. Den bestod av två uppställda och sammankopplade oljetankar av modell "farmartankar". De utgjorde inte fast egendom i jordabalkens mening. Det var att utsträcka ansvaret enligt miljölagstiftningen för långt att ålägga fastighetsägaren, bilplåtslageribolaget, samma miljöansvar som den som de facto utövade verksamheten på fastigheten.

Bilplåtslageribolaget yrkade även ersättning för rättegångskostnader i Regeringsrätten med 6 500 kr för arvode.

Prövningstillstånd meddelades.

Miljö- och hälsoskyddsnämnden i Sigtuna kommun bestred ändringsyrkandet och anförde i huvudsak. Den omständigheten att det nu hävdas att det var bussbolaget som har ställt upp och bekostat tankanläggningen ändrade inte nämndens uppfattning om vem som i detta fall måste anses som ansvarig enligt miljöskyddslagen för tankanläggningen och de utsläpp som hade skett och kunde ske från den. Fastighetsägaren måste nämligen anses råda över fastigheten och den fasta anläggningen samt de skyddsåtgärder som behövde vidtas på fastigheten enligt det ursprungliga vitesföreläggandet. Detta gällde även om annan uppfört anläggningen, eftersom uppförandet inte var avgörande för vem som var ansvarig enligt miljöskyddslagen.

Regeringsrätten (1997-01-16, Tottie, Swartling, Holstad, Nordborg, Sandström) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Såvitt framgår av handlingarna har bilplåtslageribolaget till bussbolaget upplåtit fastigheten för användning i det senare bolagets verksamhet. I målet har obestritt uppgivits att det är bussbolaget som har uppfört och bekostat den anläggning som de i föreläggandet angivna åtgärderna skulle avse. Frågan i målet är om det har funnits fog för att rikta föreläggandet mot bilplåtslageribolaget.

Det är inte ovanligt att fastighetsägare också i upplåtelsefall har ett långtgående ansvar för skador och olägenheter som emanerar från fastigheten. I förarbetena till naturvårdslagen (1964:822) har t.ex. förutsatts att fastighetsägaren i regel har åtminstone ett sekundärt ansvar (prop. 1964:148 s. 149 och 155). I hälsoskyddslagen (1982:1080) framgår fastighetsägarens ansvar av bl.a. 19 §. I förarbetena till miljöskadelagen (1986:225) finns uttalanden som innebär att enbart en upplåtelse av nyttjanderätt inte skall föranleda ansvar men att bedömningen kan ändras exempelvis om fastighetsägaren är direkt ekonomiskt engagerad i en näringsverksamhet som nyttjanderättshavaren driver på fastigheten (prop. 1985/86:83 s. 52). Är förhållandena sådana skulle det alltså i miljöskadelagens mening kunna anses att fastighetsägaren "bedriver eller låter bedriva" den skadegörande verksamheten (jfr 6 §).

Regleringen i miljöskyddslagen innebär bl.a. följande. Lagen är enligt 1 § första stycket 2 tillämplig på bl.a. användning av mark, byggnad eller anläggning på sätt som kan medföra förorening av mark, av vattendrag, sjö eller annat vattenområde eller av grundvatten. Sådan användning ryms inom det som enligt 1 § tredje stycket kallas för miljöfarlig verksamhet. I 5 § första stycket föreskrivs att den som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig verksamhet skall vidtaga de skyddsåtgärder, tåla den begränsning av verksamheten och iakttaga de försiktighetsmått i övrigt som skäligen kan fordras för att förebygga eller avhjälpa olägenhet. Om tillstånd inte har getts enligt lagen (jfr 9 §), får enligt 40 § första stycket tillsynsmyndigheten meddela föreläggande om sådana försiktighetsmått eller förbud som behövs för att lagen eller föreskrifter som har meddelats med stöd av den skall efterlevas. Föreläggandet kan enligt 40 § fjärde stycket förenas med vite.

Det i målet aktuella vitesföreläggandet har meddelats enligt 40 §. En förutsättning för att föreläggandet skall anses lagenligt är att bilplåtslageribolaget kan anses ha utövat miljöfarlig verksamhet. Grunden för ett sådant betraktelsesätt skulle vara antingen att upplåtelsen i sig konstituerar miljöfarlig verksamhet eller att de nära personrelationerna mellan detta bolag och bussbolaget (samma verkställande direktör, styrelse och firmatecknare) motiverar att bilplåtslageribolaget anses ha utövat miljöfarlig verksamhet genom bussbolaget.

Som tidigare nämnts är det bussbolaget som har uppfört och bekostat den anläggning som de i föreläggandet angivna åtgärderna skulle avse. Hade det varit fråga om en tillståndspliktig verksamhet skulle ansvaret för att söka tillstånd ha åvilat bussbolaget. På motsvarande sätt skulle ett föreläggande att lämna upplysningar om anläggningen ha riktats mot det bolaget (jfr 43 § första stycket).

Enligt Regeringsrättens uppfattning får miljöskyddslagen mer generellt anses bygga på principen att ansvaret för åtgärder skall avkrävas endast den eller dem som direkt kan sägas utöva eller ha utövat miljöfarlig verksamhet. Föreläggandet hade därför inte bort riktas mot bilplåtslageribolaget. Följaktligen skall det i föreläggandet utsatta vitet inte dömas ut.

Yrkandet om ersättning för rättegångskostnader i Regeringsrätten kan inte lagligen bifallas.