RÅ 2003 not 146

Not 146. Ansökan av V. A. om resning i mål om rätt att ta del av allmän handling. - L.E. begärde att få ta del av vissa handlingar i ett forskningsmaterial vid Göteborgs universitet. I beslut den 30 augusti 2002 avslog universitetet hans begäran med hänvisning till 7 kap.1 och 13 §§ samt 13 kap. 3 §sekretesslagen (1980:100). L.E. överklagade beslutet hos Kammarrätten i Göteborg. I dom den 6 februari 2003, mål nr 6208-2002, förordnade kammarrätten med ändring av universitetets beslut att L.E. skall få ta del av de begärda handlingarna och att universitetet skall fastställa de förbehåll som därvid skall gälla till skydd för enskildas intressen enligt 7 kap.1, 4, 9 och 13 §§sekretesslagen. - E.K. begärde att få ta del av vissa handlingar i samma forskningsmaterial. Universitetet beslutade den 27 februari 2002 att inte lämna ut materialet med motiveringen att det innehöll uppgifter om enskilda personers hälsotillstånd som, om de röjdes, kunde antas skada enskild person eller denna närstående. E.K. överklagade beslutet hos Kammarrätten i Göteborg som återförvisade målet till universitetet för prövning huruvida materialet kunde lämnas ut i avidentifierat skick eller om risken för skada kunde undanröjas genom ett utlämnande med förbehåll enligt 14 kap. 9 § sekretesslagen (1980:100). I beslut den 10 september 2002 fann universitetet att förutsättningar för utlämnande inte förelåg. E.K. överklagade beslutet hos Kammarrätten i Göteborg. I dom den 6 februari 2003, mål nr 5741-2002, förordnade kammarrätten med ändring av universitetets beslut att E.K. skall få ta del av de begärda handlingarna och att universitetet skall fastställa de förbehåll som därvid skall gälla till skydd för enskildas intressen enligt 7 kap.1, 4, 9 och 13 §§sekretesslagen. - V.A. ansökte om resning i de genom kammarrättens båda domar den 6 februari 2003 avgjorda målen. Han begärde även att Regeringsrätten skulle förordna att domarna tills vidare inte fick verkställas (inhibition). Han anförde bl.a. att det aktuella forskningsmaterialet innefattade integritetskänsliga uppgifter och att han var direkt drabbad eftersom han var en av de 141 personer som omfattades av den aktuella studien. -Regeringsrätten (2003-07-22, Ragnemalm, Lindstam, Lavin, Stävberg): Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 2 kap. 15 § tryckfrihetsförordningen och 15 kap. 7 § sekretesslagen kan den som begärt att få ta del av en handling föra talan mot beslut, varigenom denna begäran avslagits eller bifallits med förbehåll som inskränker sökandens rätt att yppa handlingens innehåll eller annars förfoga över den. Annan än sökanden är inte behörig att överklaga beslut rörande utlämnande av allmän handling. V.A. har därför inte ägt rätt att i ordinär väg föra talan mot kammarrättens domar. - Den grundläggande frågan i målet är, om V.A. i stället enligt sina ansökningar kan få sin talan prövad inom ramen för tillämpning av det extraordinära rättsmedlet resning. - Den fragmentariska regleringen av detta institut i 11 kap. 11 § regeringsformen och 37 b § förvaltningsprocesslagen (1971:291) saknar helt bestämmelser om vem som har rätt att ansöka om resning. Enligt doktrin och praxis gäller som huvudregel, att förutsättningarna för sådan talerätt överensstämmer med dem som uppställts för rätt att överklaga i ordinär väg, dvs. att det angripna beslutet angår klaganden/sökanden och gått honom emot (jfr 33 § förvaltningsprocesslagen). Talerätt tillkommer således i första hand den som varit part i det genom det lagakraftvunna beslutet avgjorda ärendet eller som, utan att inta formlig partsställning, på ett inte alltför obetydligt sätt berörs av beslutets verkningar; beträffande sistnämnda kategori av s.k. intressenter krävs ytterligare att dessa personers intresse i saken på något sätt erkänts av rättsordningen, t.ex. genom bestämmelser om att de skall beredas tillfälle att yttra sig, innan beslut fattas, eller att vid besluts meddelande på annat sätt hänsyn skall tas till av dem företrädda intressen. Det sagda gäller inte endast då beslutet vunnit laga kraft, eftersom överklagandetiden utgått, utan också då sökanden i resningsärendet genom ett uttryckligt författningsstadgande frånkänts överklaganderätt men i och för sig berörs av beslutets verkningar på ett sådant sätt, att han - om författningsstadgandet inte funnits - haft klagorätt. - Regeringsrätten har i linje med det sagda ibland som enda grund för att avvisa en resningsansökan hänvisat till sökandens avsaknad av partsställning i grundärendet (t.ex. RÅ 1991 ref. 24) eller talerätt i ordinär väg (t.ex. RÅ 1994 not. 230). I andra fall har man emellertid tillfogat den reservationen att sökanden, såvitt framgår av handlingarna, inte heller på annan grund är behörig att ansöka om resning (t.ex. RÅ 1983 2:85 och RÅ 1988 ref. 59), eller att sökanden inte påvisat någon omständighet i övrigt av beskaffenhet att medföra rätt att föra talan om resning i ärendet (t.ex. RÅ 1992 ref. 83). Då det gäller tillämpningen av ett extraordinärt rättsmedel är det naturligt, att Regeringsrätten inte med absolut automatik velat begränsa talerätten till situationer, där sökanden har rätt att angripa beslutet i ordinär väg, utan lämnat en öppning för avvikelser i speciella fall. (Se t.ex. RÅ 1984 2:99, där medlem av bostadsrättsförening i viss situation ansågs ha rätt att ansöka om resning, trots att han saknat rätt att överklaga beslutet, samt RÅ 2003 ref. 19 ang. ansökan om resning i ett namnärende.) - Vad särskilt gäller ärenden om utlämnande av allmän handling bör framhållas att lagstiftaren på ett otvetydigt sätt prioriterat intresset av att handlingar tillhandahålls - eller, om man så vill, av offentlighetsprincipens effektivitet - framför andra, skyddsvärda enskilda och allmänna intressen. I lagstiftningssammanhang framförda önskemål om att klagorätten borde utvidgas, så att t.ex. intresset av att motverka intrång i personlig integritet eller intresset av en allsidig prejudikatbildning genom ett överklagande kunde bevakas av dem som blir lidande av att en handling utlämnas eller av ett allmänt ombud, har bestämt avvisats (prop. 1975/76:160 s. 203 f. och prop. 1979/80:2 Del A s. 363). Mot denna bakgrund kan det normalt inte bli fråga om att ge företrädare för intressen, som kolliderar med sökandens, möjlighet att resningsvägen få till stånd den överprövning som överklagandereglerna på området förvägrar dem. För att sådan talerätt skall medges måste erfordras mycket speciella skäl, knutna till ett alldeles exceptionellt enskilt fall. (Ett sådant fall skulle kunna vara, att det organ som av domstol förelagts att utlämna en handling hävdar, att det över huvud inte utgör någon myndighet och därför inte omfattas av lagregleringen om allmänna handlingar; jfr RÅ 1984 2:101 och Ragnemalm i FT 1985 s. 116 ff. ang. löntagarfondernas talerätt.) - I förevarande mål är sökanden i resningsärendena en av de personer som omfattas av forskningsprojektet. Enligt vad han uppger innefattar forskningsmaterialet integritetskränkande uppgifter rörande honom. Att han på ett inte obetydligt sätt berörs av kammarrättens beslut att - med förbehåll - lämna ut materialet till utomstående får anses stå klart. - Som framgår av vad som ovan anförts är detta emellertid inte tillräckligt för att en person, som inte varit part i det genom det lagakraftvunna avgörandet avgjorda ärendet, skall få en resningsansökan prövad. För talerätt krävs enligt de i doktrin och praxis utbildade riktlinjerna också att en sådan persons intresse i saken på något sätt erkänts av rättsordningen. Hur ett sådant erkännande skall komma till uttryck är inte närmare fixerat och inte heller kan kriteriet förutsättas ha exakt samma innebörd i alla måltyper. Vid bestämmandet av omfattningen av en i författning helt oreglerad rätt att anlita ett extraordinärt rättsmedel måste hänsyn tas till det rättsliga sammanhang i vilket talerättsfrågan aktualiseras. - Sekretesslagens primära syfte är att skydda olika allmänna och enskilda intressen, som skulle kunna skadas om den i tryckfrihetsförordningen stadgade rätten att ta del av allmänna handlingar undantagslöst skulle gälla. Var och en som berörs av t.ex. de i 7 kap.sekretesslagen intagna bestämmelserna om sekretess med hänsyn till skyddet för enskilds personliga förhållanden skulle därför kunna sägas ha ett av rättsordningen erkänt intresse i ärenden rörande tillämpning av dessa regler. - Som ovan framhållits baseras emellertid den grundlagsförankrade offentlighetsprincipen på motstående övergripande intressen, som motiverar att talerätten i resningsärenden rörande utlämnande av allmänna handlingar blir mera begränsad än vad som annars gäller (t.ex. i namnärenden, se RÅ 2003 ref. 19). Som framgår av RÅ 2003 ref. 18 III bör principen vara att den som i tryckfrihetsförordningen är utesluten från rätten att överklaga beslut i utlämnandeärenden inte heller ges möjlighet att få till stånd en överprövning resningsvägen. Om ett på nyssnämnt sätt från sekretesslagen härlett skyddsintresse vore tillräckligt för att grunda talerätt i resningsärende, skulle offentlighetsprincipen förlora i genomslagskraft. Kretsen av presumtiva taleberättigade skulle med ett sådant synsätt bli synnerligen vid och obestämd. Den av lagstiftaren konsekvent värnade effektivitet som följer av inskränkningen i klagorätten skulle - särskilt om ett utlämnande hindrades genom inhibitionsbeslut - äventyras. - Av det sagda följer att V.A., även om hans intresse i saken skulle anknyta till någon av sekretesslagens skyddsregler, saknar rätt att ansöka om resning i målen. Hans talan skall därför avvisas. - Vid denna utgång faller frågan om inhibition. - Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten avvisar V.A:s resningsansökningar. (fd I 2003-07-15, Liljeros)

*REGI

*INST