RÅ 2003:88

T.H., som arbetade som montör av grafiska maskiner, skadades i en trafikolycka på väg till arbetet den 31 januari 2000. Han var helt sjukskriven fr.o.m. april 2001 och beviljades helt sjukbidrag för tiden juli 2001 - februari 2003.

Västra Götalands läns allmänna försäkringskassa beslutade den 24 augusti 2001 att T.H. inte hade rätt till livränta under tid för sjukbidrag juli 2001 - februari 2003 av det skälet att sjukdomstillståndet inte hade upphört.

Länsrätten i Göteborg

T.H. överklagade kassans beslut och yrkade att livränta skulle medges honom. Han anförde bl.a. följande. Försäkringskassans skäl står i strid med de läkarutlåtanden som avgivits om honom. Han går hos sjukgymnast en - tre gånger per vecka och ägnar sig även åt självträning. Syftet med denna behandling och träning är att underlätta det dagliga livet för honom och minska hans smärtsyndrom. Det pågår inte någon medicinsk behandling som syftar till att återställa hans arbetsförmåga. - Regeringsrätten har i avgöranden (RÅ 1998 ref. 5 och mål nr 896-1997) slagit fast att förvärvsförmågan bör anses vara bestående nedsatt när det inte längre bedöms vara möjligt att genom medicinsk behandling väsentligen återställa den försäkrades arbetsförmåga.

Försäkringskassan ansåg att länsrätten skulle avslå överklagandet.

Domskäl

Länsrätten i Göteborg (2002-10-30, ordförande Dellborg Tengström) yttrade: För att livränta enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, LAF, skall utges förutsätts att den försäkrades förmåga att skaffa sig arbetsinkomst blivit bestående nedsatt med minst en femtondel. Kravet på bestående nedsättning av arbetsförmågan anges i 4 kap. 1 § LAF så, att rätten till livränta inträder när den sjukdom som förorsakats av skadan har upphört. - Av förarbetena till nämnda bestämmelse (SOU 1975:84 s. 103) framgår att ett sjukdomstillstånd har ansetts fortfara under den tid den egentliga sjukdoms- och läkningsprocessen pågår samt så länge läkarvård eller annan behandling för den skadades återställande erfordras. - Av Regeringsrättens avgörande (se RÅ 1999 not. 39) framgår att om den försäkrade under sjukbidragstiden genomgår medicinsk rehabilitering med inriktning på återgång i förvärvsarbete har arbetsförmågan inte ansetts bestående nedsatt och rätt till livränta föreligger inte. Om däremot den försäkrade under sjukbidragstiden genomgår medicinsk behandling inriktad på att förebygga en fortsatt försämring av arbetsförmågan eller på att lindra de besvär som uppkommit till följd av skadan eller sjukdomen och det således inte längre är möjligt att genom medicinsk behandling väsentligen återställa hans arbetsförmåga har arbetsförmågan ansetts bestående nedsatt och rätt till livränta föreligger (se RÅ 1998 ref. 5). - - - (Länsrätten återger därefter det väsentliga innehållet i handlingarna i målet.) - - - Länsrätten gör följande bedömning. - Försäkringskassan har ansett att T.H. skall använda sjukbidragstiden till att rehabilitera sig och därigenom återfå sin arbetsförmåga. Enligt länsrättens mening visar inte det medicinska underlaget att arbetsförmågan inte väsentligen kan återställas. Mot denna bakgrund gör länsrätten den bedömningen att det ännu inte är möjligt att säga att sjukdomstillståndet upphört och att arbetsförmågan därmed är bestående nedsatt. Försäkringskassan har därför haft fog för sin bedömning. Rätt till livränta under den i målet aktuella perioden föreligger därför inte. - Länsrätten avslår överklagandet.

T.H. fullföljde sin talan och anförde bl.a. att hans förvärvsförmåga borde anses vara bestående nedsatt eftersom det inte bedömts vara möjligt att genom medicinsk behandling väsentligen återställa hans arbetsförmåga.

Försäkringskassan ansåg att klagandens förvärvsförmåga var bestående nedsatt under minst ett år fr.o.m. juli 2001 och hänvisade till den nya lydelsen av 4 kap. 1 § LAF fr.o.m. januari 2003.

Kammarrätten i Göteborg (2003-03-26, Bodin, Otto, referent, Lundgren samt nämndemännen Måvholm och Caplan) yttrade: T.H. har beviljats sjukbidrag under tiden juli 2001 - februari 2003. Han har i beslut den 24 augusti 2001 nekats livränta under denna tid eftersom sjukdomstillståndet inte bedömts ha upphört. - Den 1 januari 2003 trädde nya regler i kraft i bl.a. 4 kap. 1 § LAF (SFS 2002:222). Några övergångsbestämmelser har inte införts vad gäller nämnda paragraf. Frågan i målet blir då först vilka regler som skall tillämpas vid kammarrättens avgörande. - 1 4 kap. 1 § finns i lydelsen före den 1 januari 2003 ett krav på att den sjukdom som har förorsakats av skadan har upphört för att rätt till livränta skall föreligga. I den nya lydelsen finns i stället ett krav på att nedsättningen är varaktig eller kan antas bestå under minst ett år. Av förarbetena (prop. 2001/02:81 s. 54 ff. och 105) framgår att ändringen utgör en anpassning till de nya bestämmelserna om sjukersättning och aktivitetsersättning i 7 kap. 1 § lagen (1962:381) om allmän försäkring (SFS 2001:489) som trätt i kraft den 1 januari 2003. I övergångsbestämmelserna till ändringarna i lagen om allmän försäkring sägs bl.a. att äldre bestämmelser gäller fortfarande beträffande ersättning som avser tid före ikraftträdandet. Kammarrätten anser vid en sammantagen bedömning av syftet med ändringen och befintliga övergångsbestämmelser i lagen om allmän försäkring att avsikten inte varit att den nya lydelsen av 4 kap. 1 § LAF skall tillämpas för tid före ikraftträdandet. Det innebär att för denna tid nämnda paragraf skall tillämpas i dess lydelse före den 1 januari 2003. - I sak instämmer kammarrätten i länsrättens bedömning i fråga om tiden före den 1 januari 2003. För januari och februari månader 2003 skall enligt kammarrättens ställningstagande ovan T.H:s rätt till livränta bedömas enligt den nya lydelsen av 4 kap. 1 § LAF. Med hänsyn till instansordningsprincipen anser kammarrätten att denna prövning i första hand bör göras av försäkringskassan. - Kammarrätten avslår överklagandet avseende livränta för tiden juli 2001 - december 2002. - Kammarrätten upphäver försäkringskassans beslut och länsrättens dom avseende januari och februari månader 2003 och överlämnar målet till försäkringskassan för ny prövning i denna del.

Riksförsäkringsverket (RFV) överklagade kammarrättens dom och yrkade att Regeringsrätten med ändring av denna dom förklarade att T.H:s rätt till livränta för tiden juli 2001 - december 2002 skulle bedömas enligt bestämmelserna i 4 kap. 1 § LAF i dess lydelse fr.o.m. den 1 januari 2003. Till stöd för sin talan anförde RFV bl.a. följande. Den 1 januari 2003 trädde nya regler i kraft i bl.a. 4 kap. 1 § LAF. Enligt paragrafens lydelse före den 1 januari 2003 var ett krav för rätt till livränta att den sjukdom som förorsakats av skadan upphört. I den nya lydelsen finns i stället ett krav på att nedsättningen av arbetsförmågan är varaktig eller kan antas bestå under minst ett år. Några övergångsbestämmelser har inte införts vad gäller denna paragraf. Frågan i målet är i första hand vilka regler som skall tillämpas när en domstol efter det att aktuell lagändring trätt i kraft prövar rätten till livränta för tid före lagändringen. - Av allmänna förvaltningsrättsliga grundsatser har ansetts följa att bestämmande för vilka förvaltningsrättsliga föreskrifter - avseende både förfarandet och prövningen i sak - som skall tillämpas i ett mål eller ärende som regel är vilka föreskrifter som är i kraft när prövningen sker. Det anförda har ansetts gälla även vid prövning av besvär över beslut som fattats före ikraftträdandet av de föreskrifter som gällde vid besvärsprövningen. Undantag från dessa grundsatser kan dock vara uttryckligen föreskrivna i övergångsbestämmelser eller följa av uttalanden i motiven till lagstiftningen. Fall kan också tänkas där av omständigheterna framgår att lagstiftaren inte avsett att de nya bestämmelserna skall tillämpas helt enligt de angivna grundsatserna i ett övergångsskede. - De förarbetsuttalanden som kammarrätten åberopar utgör inte tillräcklig grund för att i ett mål som det förevarande göra undantag från den förvaltningsrättsliga grundsatsen att den bestämmelse skall tillämpas som är i kraft när prövningen av det överklagade beslutet sker. En sådan tillämpning är till fördel för den försäkrade.

Prövningstillstånd meddelades.

T.H. medgav bifall till överklagandet.

Regeringsrätten (2003-12-16, Lavin, Nordborg, Eliason, Ersson, Kindlund) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Frågan i målet är om T.H:s rätt till livränta för tiden juli 2001 - december 2002 skall bedömas med ledning av den nya regel i 4 kap. 1 § LAF som trädde i kraft den 1 januari 2003 eller den motsvarande regel i paragrafen som var i kraft före denna tidpunkt. Från T.H:s synpunkt kan det komma att få stor betydelse om den nya regeln skulle anses tillämplig, eftersom den inte, såsom var fallet med den tidigare regeln, innehåller villkoret att den sjukdom som förorsakats av skadan skall ha upphört.

Några övergångsbestämmelser som skulle kunna bringa klarhet i frågan finns inte.

De grundsatser som RFV åberopar till stöd för sin åsikt att regeln i 4 kap. 1 § LAF skall tillämpas i sin nya lydelse härrör från Regeringsrättens uttalanden i rättsfallet RÅ 1988 ref. 132. Regeringsrätten har i senare rättspraxis, bl.a. i pleniavgörandet i RÅ 1996 ref. 57, preciserat och modifierat dessa uttalanden.

Redan av de undantag som Regeringsrätten angav i RÅ 1988 ref. 132 följer att det syfte med lagändringen som anges i lagförarbeten har viss betydelse för frågan om tillämplig lag. I det aktuella fallet har ändringen gjorts för att anpassa lydelsen av ifrågavarande regel till de bestämmelser om sjukersättning och aktivitetsersättning som också trädde i kraft den 1 januari 2003 (prop. 2001/02:81 s. 55 f., 105). Den nya regeln i 4 kap. 1 § LAF utgör således en del av en större reform, genom vilken nya ersättningsformer införts vid den angivna tidpunkten. Härav torde framgå att regeln har ett sådant tidsmässigt samband med de andra reglerna i reformen att den knappast är avsedd att skola tillämpas för tid innan dessa ersättningsformer kunnat beviljas.

Vidare har i senare rättspraxis fästs särskilt avseende vid de effekter som skulle uppkomma om den nya lydelsen av en regel tillämpades på förhållanden som förelåg under tid innan lagändringen trätt i kraft. Se t.ex. RÅ 1997 not. 60, 2000 ref. 11, 2000 not. 176 och 2003 not. 16. Det har därvid bl.a. framkommit att om den nya regeln skulle medföra ett sämre resultat för den enskilde (lägre ersättning eller ingen ersättning alls) den gamla, för enskild förmånligare regeln skall tillämpas.

I det nu aktuella fallet är förhållandena dock sådana att det är den nya regeln som i den faktiska rättstillämpningen kan antagas bli förmånlig för T.H.. Effekterna av en tillämpning skall dock även i ett sådant fall uppfylla rimliga krav på rättssäkerhet och rättvisa. Upprinnelsen till att den nya regeln eventuellt skulle kunna bli tillämplig i T.H:s fall är att denne överklagat länsrättens dom hos kammarrätten och att den nya regeln trätt i kraft under den tid målet var under kammarrättens prövning. Det förhållandet att tidpunkten för den nya regelns ikraftträdande kommit att passeras under målets handläggning har dock väsentligen berott på tillfälligheter, såsom tidpunkten för länsrättens avgörande och handläggningstidens längd i kammarrätten. Att valet av tillämplig lagregel skulle vara avhängigt av dylika omständigheter är - även om det just i T.H:s fall skulle kunna bli till dennes fördel - inte tillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt, eftersom en enskild klagande aldrig på förhand kan riktigt veta vad som i slutänden kommer att gälla i hans fall. En annan icke önskvärd effekt är att försäkrade, som vid tidpunkten för den nya regelns ikraftträdande har sin rätt till livränta redan prövad genom en domstols lagakraftvunna avgörande, skulle få nöja sig med den prövning som skett med tillämpning av den gamla regeln. Vad nu sagts innebär att även allmänt sett från rättssäkerhets- och rättvisesynpunkt den nya regeln i 4 kap. 1 § LAF inte bör tillämpas vid prövningen av frågan om T.H:s rätt till livränta för tiden juli 2001 - december 2002.

Med hänsyn till syftet med lagändringen och effekterna av den nya regelns tillämpning bör regeln i 4 kap. 1 § LAF användas i sin äldre lydelse för att bestämma om T.H. kan anses ha rätt till livränta under den aktuella tidsperioden. RFV:s överklagande skall därför avslås.