Kronofogdemyndigheten överklagade och yrkade att Regeringsrätten med ändring av kammarrättens dom skulle fastställa länsrättens dom. Till stöd för sin talan anförde Kronofogdemyndigheten bl.a. följande. Uppgifterna om L.K:s skulder var när de tillfördes utsöknings- och indrivningsdatabasen riktiga, adekvata och relevanta i förhållande till de ändamål som anges i 2 kap. 2 § lagen om behandling av uppgifter i Kronofogdemyndighetens verksamhet (databaslagen). Bedömningen av om korrigering av uppgifterna skall ske måste göras med beaktande av dessa ändamål. De uppgifter om L.K. som nu behandlas i utsöknings- och indrivningsdatabasen är uppgifter om avslutade mål om verkställighet och indrivning av krav på underhållsstöd. Kronofogdemyndigheten har enligt arkivlagen (1990:782) skyldighet att bevara allmänna handlingar, vilket även gäller upptagningar av den art det är fråga om i detta mål. Bevarandet av handlingar bör ses som en naturlig följd av att handläggningen i enlighet med de i databaslagen angivna ändamålen har kunnat äga rum. Den behandling som nu sker är därför, i den mån den inte direkt täcks in av de i databaslagen angivna ändamålen, i vart fall inte oförenlig med dessa ändamål. Innehållet i 9 § första stycket d) personuppgiftslagen jämfört med andra stycket samma paragraf innebär att behandling av uppgifter i avslutade mål är tillåten. - I det nu aktuella fallet har handläggningen i målen avslutats sedan den exekutionstitel som låg till grund för ansökan om verkställighet och indrivning upphävts och det slagits fast att skulderna inte var riktiga. Det inträffade skall ses mot bakgrund av att 38 och 41 §§ lagen om (1996:1030) om underhållsstöd har tillåtit indrivning och verkställighet trots att exekutionstiteln inte vunnit laga kraft. Detta är vanligt både när det gäller privaträttsliga fordringar (se t.ex. 3 kap.6 och 11 §§utsökningsbalken) och offentligrättsliga fordringar där förutsättningarna för verkställighet och indrivning regleras av specialförfattningar. Det förhållandet att verkställighet tillåts i förtid medför med nödvändighet att det ibland händer att exekutionstiteln upphävs efter det att ansökan om verkställighet eller indrivning gjorts. Exekutionstitelns upphävande medför då att verkställighet inte längre kan äga rum och att vidtagna åtgärder i viss utsträckning kan återgå (3 kap. 22 § utsökningsbalken). Upphävandet innebär dock inte något konstaterande av att verkställighetsmålet aldrig borde ha handlagts. Det skulle inte vara förenligt med de regler som tillåter förtida verkställighet. Frågan är om bedömningen i det här målet av uppgifternas förenlighet med de kvalitetskrav som framgår av 9 § personuppgiftslagen - dvs. om uppgifterna är adekvata, relevanta och riktiga i förhållande till ändamålen - skall göras mot bakgrund av de förhållanden som förelåg när uppgifterna fördes in i databasen eller mot bakgrund av senare tillkomna fakta. Förändringar som inträffar under det att ett mål handläggs, t.ex. att skulden sätts ned eller helt bortfaller måste givetvis, för att personuppgiftslagens krav skall uppfyllas, avspegla sig i den information som behandlas i databasen genom att ändring görs - på det sätt som skett - i de uppgifter som berörs av förändringarna. Det väsentliga är om det vid den tidpunkt då uppgifterna fördes in i databasen förelåg förutsättningar för verkställighet och indrivning. De uppgifter som nu behandlas av Kronfogdemyndigheten utvisar att de aktuella målen har varit föremål för handläggning och att skuldbeloppet satts ned. Behandlingen av dessa uppgifter är således förenlig med reglerna i databaslagen och personuppgiftslagen.

L.K. bestred bifall och anförde bl.a. följande. Skulden har aldrig funnits och uppgifterna kan därför inte vara riktiga, adekvata eller relevanta i verkligheten. Verkställighetsmålen borde aldrig ha handlagts. Uppgifterna fördes in i databasen på grund av felaktiga uppgifter och felaktig handläggning.

Regeringsrätten (2006-10-12, Eliason, Almgren, Hamberg, Fernlund) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Vid tidpunkten för kronofogdemyndighetens beslut gällde föregångaren till databaslagen, utsökningsregisterlagen. Denna lag innehöll inte några bestämmelser om rättelse av oriktiga eller missvisande uppgifter i utsökningsregistret, men enligt 8 § datalagen fanns en skyldighet att rätta oriktiga eller missvisande uppgifter i personregister. Utsökningsregisterlagen upphörde att gälla den 1 oktober 2001 då databaslagen trädde i kraft. Några övergångsbestämmelser av intresse för förevarande mål finns inte.

Uppgifter i utsöknings- och indrivningsdatabasen får enligt 2 kap. 2 § databaslagen behandlas för tillhandahållande av information som behövs i bl.a. Skatteverkets och Kronofogdemyndighetens verksamhet för verkställighet enligt utsökningsbalken och indrivning av statliga fordringar. När personuppgifter behandlas enligt databaslagen gäller bl.a. bestämmelserna i 9 § första stycket a-h personuppgiftslagen om grundläggande krav på behandlingen. Detta innebär bl.a. att den personuppgiftsansvarige skall se till att de personuppgifter som behandlas är adekvata och relevanta i förhållande till ändamålen med behandlingen, att personuppgifterna är riktiga och, om det är nödvändigt, aktuella och att alla rimliga åtgärder vidtas för att rätta, blockera eller utplåna sådana personuppgifter som är felaktiga eller ofullständiga med hänsyn till ändamålen med behandlingen. Av 28 § personuppgiftslagen, som också gäller vid behandling av personuppgifter enligt databaslagen, framgår att den personuppgiftsansvarige är skyldig att på begäran av den registrerade snarast rätta, blockera eller utplåna sådana personuppgifter som inte har behandlats i enlighet med personuppgiftslagen eller föreskrifter som utfärdats med stöd av lagen. Kronofogdemyndigheten är personuppgiftsansvarig för den behandling myndigheten skall utföra (1 kap. 5 § databaslagen).

Frågan i målet gäller om personuppgifterna i utsöknings- och indrivningsdatabasen rörande L.K:s skulder avseende underhållsbidrag har behandlats i enlighet med personuppgiftslagen. För att så skall vara fallet krävs att uppgifterna är riktiga samt adekvata och relevanta i förhållande till ändamålen med behandlingen. Att en uppgift är oriktig till sitt innehåll, t.ex. att ett personnummer är felaktigt återgivet, är sällan komplicerat att fastställa. Bedömningen av om i och för sig riktiga personuppgifter behandlats i strid med personuppgiftslagen kan emellertid erbjuda större svårigheter (se Öman - Lindblom, Personuppgiftslagen En kommentar 2 u. s. 99 f. och SOU 1999:105 s. 284 ff.). Frågan om en uppgift i utsöknings- och indrivningsdatabasen som i sig överensstämmer med de faktiska förhållandena ändå utgör en otillåten behandling enligt personuppgiftslagen bör enligt Regeringsrättens mening bedömas bl.a. mot bakgrund av ändamålen med databasen och vilka uppgifter som får behandlas.

Ett primärt ändamål med utsöknings- och indrivningsdatabasen är att tillhandahålla information som behövs i Kronofogdemyndighetens verksamhet för indrivning av statliga fordringar. Försäkringskassan har hos kronofogdemyndigheten ansökt om indrivning av de ifrågavarande fordringarna. En ansökan om indrivning skall registreras i utsöknings- och indrivningsdatabasen. I databasen får uppgifter om bl.a. identitet och exekutionstitel behandlas (12 § indrivningsförordningen [1993:1229], 2 kap. 4 och 5 §§ databaslagen samt 2 § förordningen [2001:590] om behandling av uppgifter i Kronofogdemyndighetens verksamhet). För att behandlingen i utsöknings- och indrivningsdatabasen skall stå i överensstämmelse med personuppgiftslagens krav på att uppgifterna skall vara adekvata och relevanta i förhållande till ändamålen med behandlingen bör det vid tidpunkten för registreringen av uppgifterna i databasen inte bara finnas en ansökan om indrivning utan också en fordran som kan verkställas enligt utsökningsbalken. Har gäldenären vid registreringstidpunkten t.ex. redan betalat beloppet finns inte någon sådan fordran.

Ett beslut om återbetalningsskyldighet rörande underhållsstöd är en exekutionstitel och gäller omedelbart om inte något annat anges i beslutet (38 och 41 §§ lagen om underhållsstöd och 3 kap. 1 § första stycket 6 utsökningsbalken).

Av handlingarna i målet framgår inte annat än att det - när de aktuella personuppgifterna fördes in utsökningsregistret - förelåg verkställbara fordringar. Uppgifterna var således riktiga vid registreringstidpunkterna. Det förhållandet att försäkringskassans beslut om underhållsstöd senare ändrats av länsrätt och exekutionstitlarna upphävts och kronofogdemyndighetens handläggning av målen till följd därav avslutats innebär inte att behandlingen av uppgifterna skulle stå i strid med personuppgiftslagen.

Kronofogdemyndigheten överklagade och yrkade att kammarrätten skulle förordna att kronofogdemyndighetens beslut skulle stå fast. Myndigheten anförde bl.a. följande. Det är ostridigt att N-O.B. har uppmanats att betala ett belopp om 38 000 kr och att betalningsuppmaningen i den delen uppfyller de krav som följer av reglerna i skattebetalningslagen och indrivningsförordningen. Hur N-O.B:s betalning den 26 februari 2002 påverkat förutsättningarna för indrivning måste bedömas med hänsyn till de regler för debitering och kreditering på skattekontot som gäller enligt skattebetalningslagen. Varje betalning bokförs på skattekontot utan någon avräkningsordning mellan olika skatter och avgifter. Inbetalt belopp räknas av från den skattskyldiges sammanlagda skatteskuld oberoende av vad den skattskyldige har begärt. Om han har uppmanats att betala ett underskott på skattekontot och betalar in ett belopp motsvarande betalningsuppmaningen kan betalningen inte styras till att täcka just det betalningsuppmanade beloppet. Det belopp som har betalningsuppmanats är inte en viss skatt eller avgift utan en generell skattekontoskuld. Den skattskyldige får alltså inte destinera betalningar i skattekontosystemet och det kan därför inte vara av någon betydelse vilken skatt han ansett sig betala. - Efter det att betalningsanmaningen skickats ut till N-O.B. har både skett betalning till skattekontot och debiterats ny skatt. Transaktionerna har ägt rum före det att indrivning begärdes. Det belopp som betalningsuppmanades den 4 februari 2002 bestod av skulden på skattekontot. Eftersom kontot visade en skuld överlämnades ett belopp motsvarande betalningsuppmaningen till kronofogdemyndigheten för indrivning. Uppgiften i länsrättens dom om att skulden överlämnades med motiveringen att skatt att betala enligt omprövningsbeslutet inte var betald vid avstämningen på skattekontot den 2 mars 2002 stämmer inte. Det belopp som överlämnades var skulden på skattekontot motsvarande det betalningsuppmanade beloppet. Inbetalningen på 38 000 kr den 26 februari 2002 kan inte hänföras till skulden enligt betalningsuppmaningen. Hinder för indrivning på det sätt länsrätten konstaterat har därför inte förelegat. Uppgifterna om ärendet skall därför stå kvar tills de gallrats.

Kronofogdemyndigheten överklagade och yrkade att Regeringsrätten skulle undanröja kammarrättens dom och fastställa att uppgifterna om N-O.B. skall kvarstå i utsöknings- och indrivningsdatabasen. Till stöd för sin talan anförde myndigheten bl.a. följande. Ändamålet med utsöknings- och indrivningsdatabasen är primärt att tillhandahålla den information som behövs i kronofogdemyndighetens verksamhet vid verkställighet enligt utsökningsbalken eller annan författning samt indrivning av statliga fordringar (2 kap. 2 § databaslagen). Är avsikten med behandlingen att registrera uppgifter som kommit in, t.ex. ett indrivningsuppdrag, torde dessa uppgifter vara riktiga om de stämmer överens med de inkomna uppgifterna. En personuppgift är därmed i detta avseende att anse som riktig om det fanns ett verkställbart indrivningsuppdrag vid tidpunkten för registreringen. Om uppgifterna därefter ändras - exempelvis skulden betalas eller indrivningsuppdraget återkallas - framgår det oftast av databasen. Uppgifterna i databasen blir därigenom också aktuella. Debiteringsbeslutet är en exekutionstitel. Den enda prövning kronofogdemyndigheten, såsom varande en i detta avseende enbart exekutiv myndighet, skall göra är att kontrollera om en exekutionstitel verkligen föreligger mot gäldenären. Finns en exekutionstitel är kronofogdemyndigheten skyldig att handlägga målet och måste sålunda föra in uppgifterna om målet i utsöknings- och indrivningsdatabasen. Vid tidpunkten för den aktuella registreringen var skatten obetald och omfattades inte av något anstånd. Därmed förelåg det förutsättningar för verkställighet. De uppgifter som nu finns i utsöknings- och indrivningsdatabasen är därmed riktiga och aktuella i det att de faktiskt utvisar förloppet av handläggningen. Uppgifterna har hos kronofogdemyndigheten behandlats i enlighet med de författningar och de ändamål som styr myndighetens verksamhet. Utsöknings- och indrivningsdatabasen är inte ett belastningsregister innehållande s.k. betalningsanmärkningar utan ett ADB-baserat diarium för utsökningsmål. Det är därför av stor betydelse för insynen i myndighetens verksamhet att uppgifter inte utesluts ur databasen i annat fall än då det direkt följer av lagen. - Det av länsrätt och kammarrätt förda resonemanget synes förutsätta att den inbetalning från N-O.B. som bokfördes på skattekontot den 26 februari 2002 direkt skall avräknas en viss betalningsuppmanad skuld och inte mot det samlade underskottet på skattekontot. Detta strider direkt mot 16 kap. 9 § skattebetalningslagen. Enligt detta lagrum skall ett inbetalat belopp avräknas mot den skattskyldiges sammanlagda skatteskuld. Avstämning av skattekontot skall ske månadsvis. Detta innebär enligt kronofogdemyndighetens tolkning att förekomsten av ett underskott eller överskott endast kan konstateras månadsvis i samband med kontoavstämningen då debiterad skatt avstäms mot gjorda inbetalningar.

N-O.B. bestred ändring av kammarrättens dom och anförde bl.a. följande. Såväl länsrätten som kammarrätten har funnit att han fullgjort sina åligganden som skattskyldig på grundval av den betalningsuppmaning som riktats mot honom att betala skattemyndighetens fordran om 38 000 kr. Att under angivna förutsättningar ändå registrera honom såsom betalningsförsumlig i utsöknings- och indrivningsdatabasen strider mot all rim och reson och medför ekonomiska komplikationer av allvarlig art för honom.

Regeringsrätten (2006-10-12, Eliason, Almgren, Hamberg, Fernlund) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Uppgifter i utsöknings- och indrivningsdatabasen får enligt 2 kap. 2 § databaslagen behandlas för tillhandahållande av information som behövs i bl.a. Skatteverkets och Kronofogdemyndighetens verksamhet för verkställighet enligt utsökningsbalken och indrivning av statliga fordringar. När personuppgifter behandlas enligt databaslagen gäller bl.a. bestämmelserna i 9 § första stycket a-h personuppgiftslagen om grundläggande krav på behandlingen. Detta innebär bl.a. att den personuppgiftsansvarige skall se till att de personuppgifter som behandlas är adekvata och relevanta i förhållande till ändamålen med behandlingen, att personuppgifterna är riktiga och, om det är nödvändigt, aktuella och att alla rimliga åtgärder vidtas för att rätta, blockera eller utplåna sådana personuppgifter som är felaktiga eller ofullständiga med hänsyn till ändamålen med behandlingen. Av 28 § personuppgiftslagen, som också gäller vid behandling av personuppgifter enligt databaslagen, framgår att den personuppgiftsansvarige är skyldig att på begäran av den registrerade snarast rätta, blockera eller utplåna sådana personuppgifter som inte har behandlats i enlighet med personuppgiftslagen eller föreskrifter som utfärdats med stöd av lagen. Kronofogdemyndigheten är personuppgiftsansvarig för den behandling myndigheten skall utföra (1 kap. 5 § databaslagen).

Frågan i målet gäller om personuppgifterna i utsöknings- och indrivningsdatabasen rörande N-O.B:s skuld om 38 000 kr har behandlats i enlighet med personuppgiftslagen. För att så skall vara fallet krävs att uppgifterna är riktiga samt adekvata och relevanta i förhållande till ändamålen med behandlingen. Att en uppgift är oriktig till sitt innehåll, t.ex. att ett personnummer är felaktigt återgivet, är sällan komplicerat att fastställa. Bedömningen av om i och för sig riktiga personuppgifter behandlats i strid med personuppgiftslagen kan emellertid erbjuda större svårigheter (se Öman - Lindblom, Personuppgiftslagen En kommentar 2 u. s. 99 f. och SOU 1999:105 s. 284 ff.). Frågan om en uppgift i utsöknings- och indrivningsdatabasen som i sig överensstämmer med de faktiska förhållandena ändå utgör en otillåten behandling enligt personuppgiftslagen bör enligt Regeringsrättens mening bedömas bl.a. mot bakgrund av ändamålen med databasen och vilka uppgifter som får behandlas.

Ett primärt ändamål med utsöknings- och indrivningsdatabasen är att tillhandahålla information som behövs i Kronofogdemyndighetens verksamhet för indrivning av statliga fordringar. Skattemyndigheten har hos kronofogdemyndigheten ansökt om indrivning av den ifrågavarande fordringen. En ansökan om indrivning skall registreras i utsöknings- och indrivningsdatabasen. I databasen får uppgifter om bl.a. identitet och exekutionstitel behandlas (12 § indrivningsförordningen, 2 kap. 4 och 5 §§ databaslagen samt 2 § förordningen [2001:590] om behandling av uppgifter i Kronofogdemyndighetens verksamhet). För att behandlingen i utsöknings- och indrivningsdatabasen skall stå i överensstämmelse med personuppgiftslagens krav på att uppgifterna skall vara adekvata och relevanta i förhållande till ändamålen med behandlingen bör det vid tidpunkten för registreringen av uppgifterna i databasen inte bara finnas en ansökan om indrivning utan också en fordran som kan verkställas enligt utsökningsbalken. Har gäldenären vid registreringstidpunkten redan betalat beloppet eller, vad gäller skattefordringar, fått anstånd med betalning av skatten finns inte någon sådan fordran.

Länsrätten och kammarrätten har funnit att förutsättningar för indrivning av det belopp om 38 000 kr som angavs i betalningsuppmaningen inte förelåg eftersom N-O.B. betalat beloppet, och ansett att uppgifterna i utsöknings- och indrivningsdatabasen därför skall utplånas.

Skattekontosystemet, som infördes genom skattebetalningslagen, innebar radikala förändringar i uppbördsförfarandet. Ett skattekonto upprättas för varje skattskyldig (3 kap. 5 §). På skattekontot bokförs löpande bl.a. debiterade skatter och varje skatteinbetalning som den skattskyldige gör. Inbetalda och andra tillgodoförda belopp avstäms mot påförda belopp dels årligen, dels månatligen när det förekommit transaktioner på kontot (3 kap. 6 §). Om skattekontot vid en avstämning visar underskott skall en uppmaning att betala underskottet skickas till den skattskyldige. Är skattekontot, trots betalningskravet, inte utjämnat vid nästa månadsavstämning lämnas fordringen till Kronofogdemyndigheten för indrivning om den uppgår till ett visst lägsta belopp (20 kap. 1 § skattebetalningslagen). En grundprincip i systemet är att inbetalda belopp krediteras kontot utan någon inbördes avräkningsordning mellan olika skatter och avgifter (prop. 1996/97:100, Del 1 s. 307 ff. och 347 f.). Det är alltså inte möjligt, med ett här inte aktuellt undantag, att destinera ett belopp till en viss skatt eller avgift, utan ett inbetalt belopp räknas av från den skattskyldiges sammanlagda skatteskuld oberoende av vad den skattskyldige har begärt (16 kap. 9 §).

Underskottet på skattekontot är exekutionstitel och kan verkställas omedelbart (20 kap. 4 § andra stycket och 23 kap. 7 §skattebetalningslagen, 3 kap. 1 § första stycket 6 utsökningsbalken och a. prop. s. 628 f.). Innan ett belopp överlämnas för indrivning skall den skattskyldige normalt uppmanas att betala beloppet (20 kap. 3 § skattebetalningslagen).

I det nu aktuella målet har N-O.B. uppmanats att betala ett underskott på skattekontot om 38 000 kr senast den 26 februari 2002 och han har också betalat detta belopp inom den föreskrivna tiden. Den 20 december 2001 fattade dock skattemyndigheten ett omprövningsbeslut, vilket resulterade i att ytterligare ett skattebelopp om 165 617 kr förföll till betalning den 26 februari 2002. Detta belopp debiterades skattekontot på förfallodagen. Vid den avstämning som gjordes den 2 mars 2002 fanns därför ett betydande underskott på skattekontot. Av underskottet överlämnade skattemyndigheten det belopp som angivits i betalningsuppmaningen, 38 000 kr, till kronofogdemyndigheten för indrivning. Detta förfarande vid betalningsuppmaning och överlämnande för indrivning förutskickades i lagstiftningsärendet (se a. prop. s. 329) och är en konsekvens av de principer som bär upp skattekontosystemet och det förhållandet att det belopp som anges i betalningsuppmaningen inte avser en viss skatt eller avgift utan ett underskott på skattekontot. Systemet innebär således att en skattskyldig i ett fall som det förevarande kan behöva betala avsevärda belopp som visserligen är förfallna till betalning men som inte omfattats av någon betalningsuppmaning för att undvika att det belopp som angivits i betalningsuppmaningen överlämnas till Kronofogdemyndigheten för indrivning.

Det sagda innebär sammanfattningsvis att det belopp som skattemyndigheten överlämnade till kronofogdemyndigheten för indrivning utgjorde en indrivningsbar fordran. Uppgifterna om N-O.B:s skatteskuld i utsöknings- och indrivningsdatabasen får således anses ha behandlats i enlighet med personuppgiftslagen. Skäl att utplåna uppgifterna föreligger därför inte.