RH 1994:62

Staten har genom tillsynsmyndigheten i konkurser vid Helsingborgs tingsrätt yrkat att tingsrätten förklarar att D.W. saknar rätt till statlig lönegaranti i anledning av AB Europa-Frakts konkurs. Staten har åberopat följande. Bolaget har försatts i konkurs vid tingsrätten den 15 oktober 1993. Bolaget har haft ett flertal anställda som genom beslut av konkursförvaltaren beviljades lönegaranti. I denna grupp ingår D.W.. Enligt 2 § lönegarantilagen (l992:497) utgår betalning enligt garantin endast för fordran som avser anställning med övervägande anknytning till Sverige eller svenska förhållanden. Vid bedömning av vad som skall anses utgöra övervägande anknytning finns vägledande uttalanden i motiven (prop. l991/92:139 s. 25 och 45). Av dessa framgår att en utländsk arbetstagare som är bosatt i utlandet och som huvudsakligen varit sysselsatt i utlandet i allmänhet inte har tillräcklig anknytning till Sverige eller svenska förhållanden. D.W. har varit anställd som chaufför i konkursbolaget och kört bilar tillhöriga bolaget. Han är bosatt i utlandet och är utländsk medborgare. Hans enda anknytning till svenska förhållanden i övrigt är att han hämtat och lämnat visst gods, antingen i Helsingborgs frihamn eller i bolagets terminal i Helsingborg. Arbetet har i övrigt bestått i godstransporter i hela Europa. Enligt tillsynsmyndighetens mening är detta inte tillräcklig anknytning till Sverige för att D.W. skall ha rätt till svensk lönegaranti.

Staten har även yrkat att tingsrätten interimistiskt förordnar om kvarstad på så sätt, att tills vidare inget belopp får utbetalas till D.W. som lönegarantimedel med anledning av konkursförvaltarens beslut. Staten har därvid åberopat att det skäligen kan befaras att D.W. förfogar över egendomen till skada för staten om utbetalning sker.

Helsingborgs tingsrätt (rådmannen Gerd Strömberg) förordnade i beslut den 30 november 1993 om kvarstad på bl.a. den fodran om 32 831 kr som D.W. kan göra gällande mot staten enligt lönegarantilagen på grund av konkursförvaltarens beslut. Tingsrätten anförde i sina skäl följande

Staten har visat sannolika skäl för sin talan. Frågan om domstol kan förordna om kvarstad med tillämpning av 15 kap. 2 § RB trots att talan i målet är en fastställelsetalan har i doktrin och praxis besvarats så att det endast i undantagsfall är möjligt. Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 1988 s. 13 dock uttalat bl.a. att part även i vissa fall när det inte är möjligt att föra en fullgörelsetalan kan ha behov av säkerhetsåtgärd för att förhindra att motparten förfogar över egendom till skada för parten innan målet avgjorts. Lönegarantilagen förutsätter att utbetalning av medel sker sedan arbetstagaren uppfyllt vissa krav. Att talan förts mot konkursförvaltarens beslut utgör inte hinder mot betalning. Någon möjlighet att inhibera utbetalningarna synes inte föreligga Arbetstagare kan endast under vissa forutsättningar förpliktas återbetala uppburna medel. Tingsrätten finner vid en samlad bedömning att skäl föreligger att omedelbart bevilja den sökta åtgärden.

Efter det att D.W. anfört besvär mot beslutet meddelade tingsrätten (rådmannen Gerd Strömberg) den 7 januari 1994 följande beslut.

Vad D.W. anfört i sin skrift föranleder ingen ändring i beslutet den 30 november 1993. Tingsrätten fastställer det interimistiska kvarstadsbeslutet att gälla till dess annorledes förordnas.

Hovrätten över Skåne och Blekinge (hovrättsråden Ingrid Berg, Lennart Frii, referent, och hovrättsassessorn Stefan Reimer), som meddelade prövningstillstånd

lämnade i beslut den 24 februari 1994 besvären utan bifall och anförde.

I målet i tingsrätten har staten yrkat att tingsrätten förklarar att D.W. saknar rätt till statlig lönegaranti i anledning av AB Europa- Frakts konkurs. Staten har i samband därmed även yrkat att tingsrätten förordnar om kvarstad så att inget belopp utbetalas till D.W.. Tingsrätten har i överklagade beslutet förordnat om kvarstad på den fordran D.W. kan ha mot staten enligt lönegarantilagen.

D.W. har yrkat att hovrätten häver tingsrättens beslut om kvarstad. Riksskatteverket har bestritt ändring.

Talan vid domstol om rätt till garantibelopp enligt lönegarantilagen skall handläggas enligt de regler som gäller för tvistemål i allmänhet.

Den i målet förda talan får jämställas med talan om bättre rätt till viss egendom (jfr Ekelöf, Rättegång III, 5 uppl. s. 15).

Kvarstad meddelas i allmänhet för att trygga en kommande verkställighet av en dom. Nuvarande regler om kvarstad tillkom den 1 januari 1982. Som departementschefen uttalade i lagstiftningsärendet kan kvarstad komma i fråga i samband med fastställelsetalan endast i särskilda undantagsfall, då sökanden inte rimligen kan föra en talan som leder till ett verkställbart avgörande men behov av kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd ändå föreligger (prop. 1980/81:84 s. 428, se även NJA 1988 s. 13).

Enligt 16 § lönegarantilagen skall i konkurs utan bevakning förvaltaren snarast pröva och meddela beslut i frågan om en fordran i konkursen skall betalas enligt garantin. Om förvaltaren finner att fordran skall betalas enligt garantin, skall han enligt 17 § samma lag sända underrättelse om detta till vederbörlig länsstyrelse. Som framgår av 22 § och följande paragrafer skall länsstyrelsen sedan - efter viss utredning och under vissa förutsättningar - utbetala medlen.

Möjligheten för arbetstagaren och staten att väcka talan vid tingsrätt om rätt till lönegaranti är en nyhet i den nuvarande lönegarantilagen. Frågan om behov av inhibitionsinstitutet eller av andra säkerhetsåtgärder i lönegarantimålen synes inte ha berörts i lagstiftningsärendet.

Uppenbarligen har dock staten i nu aktuell typ av lönegarantimål behov av säkerhetsåtgärd i någon form för att kunna förhindra att motparten förfogar över utbetalda medel innan målet avgörs. Med hänsyn till statens begränsade möjligheter att återfå utbetalda belopp blir annars statens talan i många fall meningslös.

Med hänsyn till det sagda måste bestämmelserna om kvarstad enligt 15 kap. 2 § rättegångsbalken i och för sig anses tillämpliga i målet.

Liksom tingsrätten finner hovrätten att staten visat sannolika skäl för sin talan. Det kan skäligen befaras att D.W. till skada för staten förfogar över medel som utbetalas.

På grund av det anförda bör tingsrättens beslut om kvarstad bestå.

Målnummer Ö 45/94