lagen.nu

RH 1994:70

Fråga om polisman handlat vid myndighetsutövning.

Utöver vad som framgår av referatet yrkades ansvar även för grovt sexuellt utnyttjande och medhjälp därtill. Åtalet i dess delar har ogillats.

Allmän åklagare yrkade vid Göteborgs tingsrätt ansvar å envar av T.C. och C.L. för grovt tjänstefel med följande gärningsbeskrivningar:

1. T.C. tjänstgjorde natten mellan den 23 och 24 september 1993 som polisassistent inom 3:e vaktdistriktet, Polisen i Göteborg. Han var befälhavare i polisbil 3110 och tjänstgjorde i den tillsammans med polisassistent C.L.. De hade övervakningsuppgifter i centrala Göteborg. - Patrullen T.C./C.L. erhöll uppgift om att A.T. som befann sig i Rosenlundsområdet var i behov av hjälp från patrullen. A.T. påträffades utanför Telias lokaler på Rosenlundsgatan och T.C. erbjöd henne att sitta i polisbilen. När A.T. tagit plats i bilens baksäte, bredvid T.C., körde C.L. bilen till Falutorget i Göteborg. I polisbilen på Falutorget lät T.C. A.T. sexuellt tillfredsställa honom genom ett oralt samlag. A.T. har därefter med polisbilen körts tillbaka till Rosenlundsområdet och avlämnats där.

T.C. har åsidosatt vad som gällt för hans myndighetsutövning som polisman genom att:

underlåta att omhändertaga A.T. jämlikt lag om omhändertagande av berusade personer m.m.;

under tjänstetid i polisens fordon ha samlag med kvinnan;

härigenom agera på sätt som uppenbarligen strider mot de allmänna principer för polisverksamhet som framgår av polislagen och polisförordningen.

Brottet är att anse som grovt enär T.C. genom sitt agerande allvarligt missbrukat sin ställning som polisman i Göteborg och därigenom orsakat såväl polismyndigheten som enskild allvarligt förfång.

2. C.L. tjänstgjorde natten mellan den 23 och 24 september 1993 som polisassistent inom 3:e vaktdistriktet, Polisen i Göteborg. Han utgjorde tillsammans med T.C. besättning i radiobil 3110. De hade övervakningsuppgifter i centrala Göteborg. - Patrullen C.L./T.C. erhöll uppgift om att A.T. som befann sig i Rosenlundsområdet var i behov av hjälp. A.T. påträffades utanför Telias lokaler på Rosenlundsgatan och hon erbjöds taga plats i polisbilens baksäte bredvid T.C.. - C.L. körde därefter bilen till Falutorget i Göteborg där T.C. lät A.T. sexuellt tillfredsställa honom genom ett oralt samlag. Efter att samlaget avslutats körde C.L. polisbilen tillbaka till Rosenlundsområdet där A.T. lämnades.

C.L. har åsidosatt vad som gällt för hans myndighetsutövning som polisman genom att:

underlåta att omhändertaga kvinnan jämlikt lagen om omhändertagande av berusade personer m.m.;

köra polisbilen från Rosenlundsområdet till Falutorget med insikt om att T.C. avsåg att utnyttja A.T. sexuellt; C.L. har därigenom möjliggjort och främjat T.C:s brott;

underlåta att avbryta T.C:s agerande med A.T.;

underlåta att rapportera händelsen för närmaste befäl eller arbetsledning;

härigenom agera på sätt som uppenbarligen strider mot de allmänna principer för polisverksamhet som framgår av polislagen och polisförordningen.

Brottet är att anse som grovt enär C.L. allvarligt missbrukat sin ställning som polisman och därigenom orsakat såväl polismyndigheten som enskild allvarligt förfång.

T.C. och C.L. förnekade gärningarna. I andra hand gjorde de gällande att det i vart fall inte var fråga om grovt tjänstefel.

Göteborgs tingsrätt (1994-02-04, rådmannen Margareta Täcklind samt nämndemännen Stig Pettersson, Inga Lill Feldt och Britt Rignäs) fann envar av T.C. och C.L. skyldig till grovt tjänstefel och dömde T.C. till åtta månaders fängelse och C.L. till sex månaders fängelse.

I domskälen fann tingsrätten att T.C. och C.L. inte kunde anses ha varit skyldiga att omhänderta A.T. enligt lagen om omhändertagande av berusade personer m.m. och att underlåtelse i denna del därför inte kunde läggas dem till last som tjänstefel. Vidare anförde tingsrätten:

Vid bedömningen av frågan om tjänstefel förelegat i annat avseende skall följande beaktas. A.T. erbjöds att sätta sig i polisbilen och tog plats i dess baksäte tillsammans med T.C.. T.C. och C.L. var två medelålders män iförda uniform och i tjänst som poliser med T.C. som befäl i bilen. De hade fått i uppgift att tillse just denna kvinna, som kunde antagas vara en socialt utslagen person, som prostituerade sig. Hon var ung, påverkad, obalanserad och i behov av hjälp. Hennes härigenom utsatta situation måste ha stått klar för både T.C. och C.L.. Trots att hon berättade för polismännen att hon väntade på sin sambo, som skulle hämta henne på platsen, fördes hon därifrån i polisbilen till Holmens Industriområde vid Falutorget, vilket är en enslig, mörk och undanskymd plats, där T.C., som snart blivit sexuellt upptänd, lät henne tillfredsställa honom sexuellt genom ett oralt samlag medan C.L. satt kvar i bilens framsäte.

C.L. har underlåtit att vidta någon åtgärd för att avbryta förfarandet i bilens baksäte, trots att han varit medveten om vad som höll på att ske, och genom att oombedd köra iväg polisbilen till en undanskymd plats har han möjliggjort och främjat det som hände mellan kvinnan och T.C., vilket C.L. måste ha insett.

T.C:s sexuella umgänge med A.T. under tjänstetid i polisbilen och C.L:s förfaringssätt i nyss ovan nämnda hänseenden strider uppenbarligen mot allmänna principer för polisverksamhet enligt polislagen och polisförordningen och utgör ett allvarligt åsidosättande av vad som gällt för deras myndighetsutövning. Vid detta förhållande skall C.L:s underlåtelse att så snart det kunnat ske rapportera det inträffade inte läggas honom till last som en särskild försummelse.

På polismän, som har till uppgift att hålla ordning, skydda och hjälpa allmänheten och förebygga brott, måste ställas mycket höga krav på rättrådighet och omdöme. Särskilt viktigt är att deras förfaringssätt fyller dessa krav och att de uppträder på ett sätt som inger förtroende och respekt, när de är i tjänst i uniform ute bland allmänheten. T.C. och C.L. har arbetat som poliser sedan 1970-talets slut och måste varit väl förtrogna med för dem gällande regler. Vad T.C. anfört om psykisk och fysisk trötthet samt utbrändhet och vad C.L. uppgivit om bristande handlingskraft kan inte frita dem från ansvar. Gärningarna har skett uppsåtligen och är på av åklagaren anförda skäl att anse som grovt tjänstefel.

De tilltalade överklagade domen och yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet för grovt tjänstefel. I andra hand yrkade T.C. att tjänstefelet skulle bedömas som ringa och C.L. att tjänstefelet skulle bedömas som icke grovt brott.

Åklagaren bestred ändring. Han justerade gärningsbeskrivningarna så att de i fråga om de förfaranden som särskilt angavs som åsidosättande av myndighetsutövning fick följande utformning:

1. T.C. har åsidosatt vad som gällt för hans myndighetsutövning som polisman genom att:

underlåta omhändertaga kvinnan jämlikt lag om omhändertagande av berusade personer m.m.;

efter att ha anmält själv eller låtit anmäla till polisens växel att besättningen på radiobil 3110 var upptagen av tjänsteuppdrag avseende medling oaktat detta inte var sant, under tjänstetid i polisens fordon ha samlag med kvinnan;

härigenom agera på sätt som uppenbarligen strider mot de allmänna principer för polisverksamhet som framgår av polislagen och polisförordningen.

Brottet är att anse som grovt enär T.C. genom sitt agerande allvarligt missbrukat sin ställning som polisman i Göteborg och därigenom orsakat såväl polismyndigheten som enskild allvarligt förfång.

2. C.L. har åsidosatt vad som gällt för hans myndighetsutövning som polisman genom att:

underlåta att omhändertaga kvinnan jämlikt lag om omhändertagande av berusade personer;

till polisens växel anmäla att fordon 3110 med besättning var upptagen av tjänsteuppdrag avseende medling oaktat detta inte var sant;

köra polisbilen från Rosenlundsområdet till Falutorget med insikt om att T.C. avsåg att utnyttja kvinnan sexuellt; C.L. har därigenom möjliggjort och främjat brott;

underlåta att avbryta T.C:s agerande med kvinnan;

underlåta att rapportera händelsen för närmaste befäl eller arbetsledning;

härigenom agera på sätt som uppenbarligen strider mot de allmänna principer för polisverksamhet som framgår av polislagen och polisförordningen.

Brottet är att anse som grovt enär C.L. allvarligt missbrukat sin ställning som polisman och därigenom orsakat såväl polismyndigheten som enskild allvarligt förfång.

Hovrätten för Västra Sverige (1994-06-23, hovrättspresidenten Ove Lindh, hovrättslagmannen Gunnel Wennberg och tf. hovrättsassessorn Maria Frödin, referent) ogillade åtalet med följande skäl:

En grundläggande förutsättning för straffbarhet enligt 20 kap. 1 § brottsbalken är att gärningen begåtts vid myndighetsutövning. Begreppet myndighetsutövning är ingalunda detsamma som tjänsteutövning; gärningen skall för att det skall vara fråga om myndighetsutövning inte bara vara begången i tjänsten utan också innebära utövning av offentlig myndighet.

Myndighetsutövning som förutsättning för straffbarhet infördes i lagstiftningen om tjänsteförseelser genom den s.k. ämbetsansvarsreformen år 1975, vilken i fråga om dessa brott innebar en avsevärd inskränkning av det straffbara området. Reformen byggde på en privaträttslig syn på det offentligrättsliga anställningsförhållandet, och förseelser i tjänsten skulle närmast ses som ett brott mot anställningsavtalet och beivras inte av domstol i brottmål utan i administrativ ordning. Rekvisitet myndighetsutövning har - trots utredningsförslag om motsatsen - bibehållits vid senare vidtagna ändringar i regelsystemet, och har i huvudsak samma innebörd här som i annan lagstiftning, t.ex. skadeståndslagen och förvaltningslagen.

Sammanfattningsvis avses med myndighetsutövning i nu ifrågavarande sammanhang endast sådana beslut och faktiska åtgärder som ytterst är ett uttryck för samhällets maktbefogenheter och som i kraft av offentligrättsliga regler får rättsverkningar för eller emot den enskilde. Myndighetsutövning kan således bestå i meddelande av formella beslut som för den enskilde innebär förmåner, rättigheter eller skyldigheter i olika hänseenden samt i faktiska åtgärder för att verkställa beslut (prop. 1975:78 s. 142 f., s. 180; se även SOU 1993:55). Exempel härpå utgör de i rättsfallet NJA 1983 s. 644 åtalade gärningarna: en åklagares åtgärd att åtala en person för gärning som inte var straffbar och en domares åtgärd att fälla personen till ansvar för gärningen. Myndighetsutövning kan också ta sig uttryck i faktiska åtgärder som inte har föregåtts av formligt beslut, t.ex. då en polisman dirigerar trafiken eller ingriper för att upprätthålla allmän ordning. Högsta domstolen har i en dom den 10 maj 1994 funnit en polismans förfarande att med användande av polismyndighetens blankettset upprätta anmälningar om brott och senare tillställa anmälarens anhöriga kopior av anmälningarna ha skett vid myndighetsutövning.

Även en uteslutande faktisk åtgärd skall emellertid för att kunna medföra ansvar för tjänstefel företas vid myndighetsutövning. Belysande är Svea hovrätts uttalande i rättsfallet NJA 1988 s. 665 att ett antal faktiska åtgärder av polismän vid spaningsverksamhet som föregick ett gripande inte innefattade någon form av offentlig maktutövning och därför inte utgjorde myndighetsutövning. Frågan kom i rättsfallet inte under Högsta domstolens bedömande.

Myndighetsutövning kan också innebära skyldighet att vara verksam, och en underlåtenhet att handla kan i sådana fall utgöra oriktig myndighetsutövning. Som exempel kan nämnas en åklagares underlåtenhet att åtala brott eller en polismans underlåtenhet att gripa en efterlyst brottsling.

Det bör här nämnas att en viss utvidgning av det straffrättsliga tjänsteansvaret för offentligt anställda kom till stånd år 1989. Därvid ändrades rekvisitet "i myndighetsutövning" till att avse "vid myndighetsutövning". Avsikten var inte att ge begreppet myndighetsutövning någon annan innebörd än tidigare utan att till det straffbara området föra också åtgärder som, även om de inte självständigt kan anses innefatta myndighetsutövning, ändå har betydelse för hur myndighetsutövningen kommer att ske gentemot den enskilde. Det straffbara området omfattar därför - förutom myndighetsutövning - åtgärder som ingår som ett led i myndighetsutövningen eller på annat sätt står i ett mycket nära tidsmässigt och funktionellt samband med denna.

Åklagaren har lagt T.C. och C.L. till last att de har åsidosatt vad som gällt för deras myndighetsutövning genom att i vissa närmare angivna hänseenden agera på ett sätt som uppenbarligen strider mot de allmänna principer för polisverksamhet som framgår av polislagen och polisförordningen. Häri får anses ligga ett påstående av åklagaren att T.C. och C.L. handlat vid myndighetsutövning.

Åsidosättandet anges - såsom hovrätten har uppfattat åklagarens gärningspåstående - ha skett såvitt gäller båda genom att de underlåtit att omhänderta A.T. enligt lagen om omhändertagande av berusade personer m.m. (LOB), såvitt gäller T.C. dessutom genom att han - efter att ha anmält själv eller låtit anmäla till polisens ledningscentral att besättningen i radiobilen var upptagen av tjänsteuppdrag oaktat detta inte var sant - under tjänstetid i bilen haft samlag med A.T., och såvitt gäller C.L. dessutom genom att han till polisens ledningscentral anmält att polisbilen med besättning var upptagen av tjänsteuppdrag oaktat detta inte var sant, genom att han kört polisbilen från Rosenlundsområdet till Falutorget med insikt om att T.C. avsåg att utnyttja A.T. sexuellt samt genom att han underlåtit att dels avbryta T.C:s agerande med kvinnan, dels rapportera händelsen till närmaste befäl eller arbetsledning.

Åklagaren har härutöver angett att myndighetsutövningen bestått i övervakning av den allmänna ordningen enligt 2 § polislagen.

Av utredningen framgår att T.C. och C.L., med anledning av att prostitutionsgruppen sagt sig ha problem med en berusad kvinna, av personalen i en annan polisbil ombetts att "se vad saken gällde och bilda sig en uppfattning". Det framgår vidare att kvinnan - A.T. - när T.C. och C.L. kom till platsen genast kastade sig om halsen på T.C. och därefter omfamnade även C.L., att hon av polismännen erbjöds att i polisbilen vänta på sin sambo som enligt vad hon uppgav skulle komma och hämta henne samt att hon frivilligt satte sig i bilens baksäte tillsammans med T.C. medan C.L. intog förarplatsen och underrättade polisens ledningscentral. Om denna underrättelse är utrett att C.L. rapporterade att de "fått in en tjej i bilen och att de fick se vad det blev av det hela" samt att anmälningen registrerades med kodbeteckning för medling o.d. Rörande det fortsatta händelseförloppet har T.C. och C.L. lämnat en annan version än A.T.. Som tingsrätten funnit skall T.C:s och C.L:s uppgifter om vad som förevarit läggas till grund för bedömningen. Utredningen visar således att A.T. redan då polisbilen stod kvar i Rosenlund gjorde sexuella närmanden mot T.C., att dessa successivt trappades upp, att C.L. utan protester från A.T:s sida förde polisbilen till en avsides belägen plats där T.C. i bilen lät A.T. tillfredsställa honom genom ett oralt samlag, att bilen därefter kördes tillbaka till Rosenlundsområdet samt att A.T. efter några minuters väntan steg ur bilen och gick till sin sambo som då kommit till platsen.

När det gäller frågan om polismännens handlande inneburit någon form av myndighetsutövning behandlar hovrätten först de förfaranden som åklagaren i gärningsbeskrivningarna särskilt angett såsom åsidosättande av myndighetsutövning.

T.C. och C.L. har samstämmigt uppgett att förutsättningar inte förelåg för ett ingripande enligt LOB. Utredningen ger inte stöd för att deras bedömning härvidlag varit oriktig. Ett omhändertagande enligt LOB skulle ha medfört att tjänsteutövningen tagit formen av myndighetsutövning. Något sådant omhändertagande har emellertid inte förekommit och som nyss sagts finns inte heller fog för påståendet att ett sådant omhändertagande borde ha skett. T.C:s och C.L:s underlåtenhet att vidta åtgärden kan därför inte läggas dem till last som oriktig myndighetsutövning.

T.C:s och C.L:s anmälan till ledningscentralen, riktig eller oriktig, utgjorde inte någon form av beslut. Den innebär ingen underrättelse om ett omhändertagande eller någon annan faktisk åtgärd. Någon myndighetsutövning kan inte anses ha förelegat heller i detta moment.

Det därpå följande skeendet innefattar färden från Rosenlundsområdet, det sexuella umgänget och återfärden till Rosenlund. Inte heller i detta skeende, som såvitt utredningen visar utvecklats i samförstånd mellan de berörda, förekommer något som kan betecknas som myndighetsutövning från vare sig T.C:s eller C.L:s sida. Detsamma gäller den av åklagaren särskilt angivna underlåtenheten från C.L:s sida att avbryta T.C:s agerande med A.T..

Vad härefter gäller C.L:s av åklagaren påtalade underlåtenhet att rapportera händelsen till närmaste befäl eller arbetsledning kan, trots vad som föreskrivs i polisförordningen, ifrågasättas om någon rapporteringsskyldighet ålegat C.L. med hänsyn till att rapporteringen kunde ha inneburit att han angett sig själv såsom medverkande till brott. Oavsett hur det förhåller sig med rapporteringsskyldigheten - och oavsett om det varit fråga om myndighetsutövning - finner hovrätten att någon försummelse inte kan läggas C.L. till last; tidsutrymmet för honom att göra anmälan har varit mycket begränsat och den frist som med hänsyn till de speciella omständigheterna rimligen stått till hans förfogande härför kan inte anses ha löpt ut när han hämtades till förhör.

Som tidigare anförts omfattar det straffbara området för tjänstefel, förutom myndighetsutövning, även åtgärder som utan att självständigt utgöra myndighetsutövning ingår som ett led i en myndighetsutövning eller på annat sätt står i ett mycket nära samband med denna. Frågan är då om gärningsbeskrivningarna i de delar som inte berörts i det föregående innefattar någon form av myndighetsutövning som har en sådan smittoeffekt.

Av särskilt intresse är härvid T.C:s och C.L:s erbjudande till A.T. att ta plats i polisbilen i avvaktan på att hennes sambo hämtade henne. Detta erbjudande är enligt hovrättens mening att betrakta som ett utslag av polisens hjälpande verksamhet eller serviceverksamhet. Sådana åtgärder faller i princip utanför området för myndighetsutövning (prop. 1972:5 s. 499 f.). Det saknas skäl att se åtgärden som ett undantag från den sålunda gällande huvudregeln. Någon myndighetsutövning har således inte förevarit härigenom. Detsamma gäller de överväganden och bedömningar som T.C. och C.L. gjorde med avseende på A.T. omedelbart dessförinnan. Inte heller i övrigt inrymmer gärningsbeskrivningarna något inslag av myndighetsutövning som kan föranleda att det straffbara området utvidgas till närliggande handlingar som inte självständigt kan anses innefatta myndighetsutövning.

Som åklagaren framhållit och även tingsrätten konstaterat strider T.C:s och C.L:s förfarande mot allmänna principer för polisverksamhet. Med hänsyn till vad som anförts om att agerandet inte till någon punkt innefattar myndighetsutövning, kan det emellertid inte föranleda ansvar för tjänstefel.

En annan sak är deras - även enligt deras egen mening - klandervärda beteende som polismän i tjänsteutövning kan medföra annan påföljd än straffrättslig sådan. Frågan därom kan lagligen inte prövas i nu förevarande sammanhang; den skall enligt lagen om offentlig anställning prövas i annan, administrativ ordning.

Nämndemännen Anita Bager-Johansson och Harry Andersson var skiljaktiga och fastställde tingsrättens dom.

Målnummer B 249/94

Metadata

Domstol
Hovrätten för Västra Sverige
Avgörandedatum
1994-06-23
Målnummer
B249-94
Lagrum
20 kap. 1 § brottsbalken
Rättsfall
NJA 1983 s. 644
Litteratur
Prop. 1972:5 s. 499 f
Prop. 1975:78 s. 142 f, 180
SOU 1993:55, särskilt s. 68 ff.
Sökord
Tjänstefel
Myndighetsutövning
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation