2.2. Fritidsfängelse

Mitt ställningstagande: Någon ny påföljd i form av fritidsfängelse föreslås inte.

Kommitténs förslag: Inte heller kommittén föreslår att fritidsfängelse införs som självständig påföljd. Kommittén bedömer det som mera väsent- ligt att utvidga det nuvarande frigångsinstitutet.

Remissyttrandena: Praktiskt taget alla remissinstanser ansluter sig till kommitténs uppfattning. En remissinstans anser att försök bör göras med fritidsfängelse som en form av verkställighet av fängelse.

Skälen för mitt ställningstagande: Till de påföljder och påföljdsvarianter som kommittén har undersökt hör fritidsfängelse i form av nattfängelse

• Sida 19
•  Original

och veckoslutsfängelse. Båda dessa typer av frihetsberövanden förekom- mer på vissa håll utomlands. Nattfängelse innebär att den dömde på kvällar och nätter är intagen i anstalt men vistas ute i samhället under dagtid. Veckoslutsfängelse innebär att frihetsberövande bara äger rum under veckosluten.

Kommittén påpekar att fritidsfängelse har flera fördelar jämfört med ordinärt fängelse. Genom att ingreppet i den dömdes livssituation begrän- sas minskar de negativa effekterna av frihetsberövandet. Jämfört med andra alternativ till frihetsstraff har fritidsfängelse bl.a. den fördelen att den allmänpreventiva effekten av straffet kan förväntas vara relativt hög.

Fritidsfängelse har emellertid enligt kommittén också betydande nack- delar. Sålunda torde det av flera anledningar bara vara mycket korta fängelsestraff som kan ersättas av fritidsfängelse. Det är också svårt att bland det nuvarande fängelseklientelct finna någon kategori för vilken fritidsfängelse generellt sett skulle kunna vara en lämplig påföljd. Behovet av en sådan påföljd förefaller därför vara litet. Det finns också en risk för att fritidsfängelse skulle komma att användas i stället för påföljder i frihet.

Vidare påpekar kommittén att nattfängelse inte skiljer sig särskilt myc- ket från det nuvarande frigångsinstitutet. som innebär att anstaltsintagna under dagtid kan få arbeta eller studera utanför anstalten. Enligt kommit- tén är det tveksamt om nattfängelse och frigång skulle kunna finnas samti- digt. Och institutet frigång bör enligt kommitténs mening bestå.

De största nackdelarna med fritidsfängelse gäller enligt kommittén dock de praktiska, administrativa och resursmässiga förutsättningarna för på- följden. Fritidsfängelse skulle leda till att anstalternas kapacitet utnytt- jades dåligt och ojämnt. För verkställighet av även korta straff skulle krävas anstaltsplatser under förhållandevis långa tider. Fritidsfängelse skulle också vara personalkrävande, särskilt under s.k. obekväm arbets- tid.

Kommitténs slutsats är att de fördelar som står att vinna med att införa någon form av fritidsfängelse i det svenska påföljdssystemet inte är så stora att de uppväger nackdelarna. Kommittén bedömer det som mera väsentligt att utveckla frigångsinstitutet.

Vad kommittén här har anfört har vunnit anslutning av praktiskt taget alla remissinstanser. Endast Svea hovrätt redovisar en avvikande uppfatt- ning. Hovrätten anser att påföljdsformen kan antas ha en ganska god allmänpreventiv effekt och att den bör kunna användas vid rattfylleri. misshandel och annan brottslighet där korta frihetstraff tillämpas av enbart allmänpreventiva skäl. Enligt hovrätten bör det genomföras en försöks- verksamhet med fritidsfängelse. utformat som en av domstolen beslutad form för verkställighet av fängelsestraff.

Själv ansluter jag mig i huvudsak till kommitténs uppfattning. Jag anser med andra ord att fördelarna med fritidsfängelse inte väger upp de nackde- lar som en sådan ordning skulle föra med sig.

Med anledning av vad Svea hovrätt har anfört vill jag också peka på att det finns en betydande risk för att fritidsfängelse vid vissa typer av brott eller för vissa kategorier av intagna i praktiken skulle komma användas på ett sätt som står i strid mot strävandena att motverka riskerna för att

• Sida 20
•  Original

sociala orättvisor uppkommer vid verkställigheten av frihetstraff. Jag hän- visar i sammanhanget till rapporten (Ds Ju 1985:1) "Lyxfångar — finns dom?". Rapporten har föranlett en översyn av bl.a. verkställighetsreg- lerna när det gäller frigångsinstitutet i syfte att motverka orättvisor av detta slag. Sålunda har 11 & kungörelsen (1974:245) med vissa föreskrifter rörande tillämpningen av lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (KvalK) kompletterats med en föreskrift som innebär att frigång i allmän- het bara skall medges, om den intagne behöver inskolning i arbetslivet eller om frigång annars kan antas väsentligt underlätta hans försörjningsmöj- ligheter efter frigivningen (SFS 1986:588. jfr även regeringens förordnings- motiv 198616).

2.3. Samhällstjänst

Mitt ställningstagande: Samhällstjänst bör för närvarande inte infö- ras som självständig påföljd. Frågan avskrivs dock inte helt utan kan tas upp till ny prövning, om utvärderingen av de nu pågående försöken med samhällstjänst i Danmark och Norge ger anledning till det. Jag föreslår emellertid att domstolen, när den dömer till villkor- lig dom eller skyddstillsyn. skall få ålägga den dömde att för måls— ägandens räkning utföra visst arbete som syftar till att avhjälpa skada som har vållats genom brottet eller som annars i belysning av brottets och skadans art framstår som lämpligt.

Kommitténs förslag: Kommittén ställer sig avvisande till tanken på sam- hällstjänst som en del av påföljdssystemet. En minoritet inom kommittén förordar emellertid att samhällstjänst införs på försök på några platser i landet.

Remissyttrandena: Kommitténs ställningstagande i denna del har fått ett ganska blandat mottagande. En betydande majoritet av remissinstanserna ställer sig dock med skiftande motiveringar bakom kommittémajoritetens uppfattning. Ett inte ringa antal instanser har emellertid intagit en motsatt ståndpunkt och förordar att samhällstjänst införs — åtminstone på försök. Uppsala tingsrätt föreslår att det i vart fall övervägs att ge domstolarna befogenhet att inom ramen för skyddstillsyn ge föreskrifter om särskilda arbetsuppgifter som är direkt relaterade till brottet. t. ex. reparationsarbe— ten efter vandalisering och städning efter skadegörelse. I liknande riktning uttalar sig Sveriges domareförbund. kriminalvårdsnämnden, Svenska kyr- kans diakoninämnd, Sveriges psykologförbund och länsåklagaren i Norr- bottens län.

Skälen för mitt ställningstagande Bakgrund

Låt mig börja med att erinra om att samhällstjänst, som förekommer på många håll i utlandet. brukar innebära att den dömde som påföljd för brott

• Sida 21
•  Original

åläggs att på sin fritid utföra ett visst mått av oavlönat samhällsnyttigt arbete. Angående påföljdens utformning och tillämpning i främmande län- der fårjag hänvisa till betänkandet (SOU 1984:32 s. 67—84).

Kommitténs ståndpunkt

Frågan om samhällstjänst har behandlats ingående i betänkandet. där kommittén har redovisat tänkbara för- och nackdelar med en sådan på- följdsform.

Bland fördelarna märks enligt kommittén att vissa reparativa och peda- gogiska inslag kan sägas vara innefattade i verkställigheten av en sådan påföljd och även att denna bör kunna göras mera meningsfull för den dömde än verkställighet av andra påföljder. Ytterligare fördelar kan ligga i att den dömde får en fördjupad kontakt med andra människor trnder verkställigheten. Kommittén påpekar också att tanken på samhällstjänst som ett lämpligt inslag i påföljdssystemet även synes ha fått en viss förankring i det allmänna rättsmedvetandet.

Samtidigt är emellertid enligt kommittén en rad nackdelar och komplika— tioner förknippade med att införa samhällstjänst som brottspåföljd. Sär- skilt gäller detta om man tänker sig samhällstjänsten som ett alternativ i första hand till frihetsstraff. Kommittén är tveksam till om samhällstjänst verkligen kan användas i de fall påföljden för närvarande blir fängelse. Dels förutsätter samhällstjänst en arbetsförmåga som fängelseklientelct sällan har. Dels är det tveksamt i vad mån samhällstjänst kan anses tillgodose de allmänpreventiva krav som i allmänhet föranleder att ett fängelsestraff döms ut.

Som ett ytterligare skäl mot samhällstjänst anför kommittén svårigheter- na att finna lämpliga arbetsuppgifter. Kommittén har undersökt möjlighe- terna och kommit fram till att det knappast är möjligt att i vårt land bygga upp en samhällstjänst på offentlig eller offentligt stödd verksamhet utan stora ekonomiska insatser. ] stället torde man i så fall få basera verkstäl- ligheten åtminstone i huvudsak på ideella och liknande organisationer. Detta kan leda till bristande stadga och kontinuitet och individuellt mycket skiftande utformning av verkställigheten.

Mot samhällstjänst kan enligt kommittén också anföras mera principiella invändningar. Det är sålunda tveksamt om arbete bör användas som en straffrättslig reaktion. Arbete uppfattas av de flesta som en förmån och utgör ett väsentligt inslag i samhällslivet. Självklart måste det då vara ett principiellt dilemma att använda arbete även i bestraffande syfte.

Kommittén anser att samhällstjänst inte bör införas i påföljdssystemet med mindre än att man därigenom tror sig kunna vinna positiva effekter, som inte kan uppnås inom det nuvarande systemets ram. I princip finns det enligt kommittén mot denna bakgrund tre tänkbara skäl för att införa samhällstjänst. Ett är att åstadkomma en kraftigare eller åtminstone mera speciell reaktion på viss brottslighet eller för vissa brottslingar, där nuva- rande strafformer inte bedöms som tillräckliga eller lämpliga. Ett annat skäl är att få till stånd en förbättrad rehabilitering av lagöverträdare med minskad återfallsfrekvens som följd. Ett tredje skäl är att erbjuda domsto-

• Sida 22
•  Original

larna ett ytterligare alternativ att använda i stället för fängelse för att därigenom minska antalet frihetsberövanden.

Kommittén ställer sig tveksam till att införa samhällstjänst på bekostnad av bötesstraffets användningsområde. Kommittén anser att det inte heller finns någon grtrnd för att anta att samhällstjänst skulle leda till påtagligt förbättrad rehabilitering. Det enda tänkbara skälet för att införa samhälls— tjänst skulle enligt kommittén vara att påföljden i vissa fall skulle kunna ha fängelsestraffets allmänpreventiva verkan och därför kunna användas i stället för sådana straff. Svårigheterna skulle dock bli stora att bland det nuvarande fängelseklientelet välja ut de kategorier lagöverträdare som skulle kunna vara lämpade för samhällstjänst.

Kommittén har också tagit upp vissa frågor om hur påföljden skulle kunna tänkas bli utformad, om den införs.-samt vilka förutsättningar som skulle gälla för tillämpningen av den och hur den skulle verkställas. Jag hänvisar i dessa delar till betänkandet.

Kommitténs slutsats är alltså att det är många nackdelar förenade med påföljden. I första hand gäller det svårigheterna att få påföljden att träda i stället för fängelsestraff. Samhällstjänsten skulle vidare leda till ett osäkert urval av lagöverträdare, eftersom det skulle vara svårt att generellt ange vilka som borde kunna komma i fråga för påföljden. De principiella invänd- ningar som kan resas mot strafformen är också betydande, liksom svårig- heterna att finna lämpliga arbetsuppgifter. På grund härav anser kommit- tén att samhällstjänst inte bör införas. De positiva inslag som ändå finns i samhällstjänsten bör i stället tas till vara inom ramen för sådan fritidsverk- samhet utom anstalt som kan äga rum med stöd av 14 & KvaL.

Två ledamöter i kommittén har reserverat sig och förordar att försök med samhällstjänst genomförs på några ställen i landet.

Remissutfallet i korthet

Remissutfallet är i den här delen ganska splittrat. Ett trettiotal remissin- stanser ansluter sig till kommitténs uppfattning, medan ett femtontal in- stanser ställer sig positiva till tanken på samhällstjänst som ett inslag i det straffrättsliga sanktionssystemet.

De remissinstanser som ställer sig bakom kommitténs ståndpunkt har i allmänhet anslutit sig till dess överväganden när det gäller nackdelar och svårigheter med den aktuella sanktionsformen.

Sålunda anser åtskilliga remissinstanser att samhällstjänst från allmän- preventiva utgångspunkter inte i någon större utsträckning skulle kunna utgöra en ersättning för fängelsestraff. Flera remissinstanser anser det också tveksamt om det klientel som med en sådan inriktning skulle komma i fråga för samhällstjänst har den arbetsförmåga som sanktionen i och för sig kräver. I det sammanhanget erinras bl.a. om att frihetsstraff här i landet tillgrips förhållandevis sent under den s.k. brottskarriären och att det därför är ett ganska ”nedgånget" klientel som befolkar fängelserna. Kommitténs uppfattning att det av principiella skäl inger betänkligheter att använda arbete som straffrättslig påföljd delas också av åtskilliga remissin- stanser.

• Sida 23
•  Original

Tanken på att ta till vara de positiva inslag som kan finnas i samhälls- tjänsten genom att låta intagna i större utsträckning ta del i aktiviteter utanför anstalt har dock vunnit gehör på många håll. De remissinstanser som tar upp frågan synes ilikhet med kommittén anse att detta bör kunna ske genom att man i den praktiska tillämpningen av KvaL vidgar ramarna för sådan vistelse utanför anstalt som avses i dess 14 %.

Många remissinstanser redovisar emellertid en från kommittén avvi- kande uppfattning. Några av dem anser att man bör vänta med att ta ställning i frågan till dess att det har skett en utvärdering av de försök med samhällstjänst som nu pågåri Danmark och Norge och som jag strax skall återkomma till.

Flertalet av de remissinstanser som ställer sig positiva till samhällstjänst anser att kommittén har överdrivit de. svårigheter som en sådan påföljds- form skulle föra med sig. Man har också från många håll framhållit de positiva effekter som samhällstjänsten kan antas innebära och som kom- mittén har berört. Olika synpunkter har gjort sig gällande i frågan om samhällstjänst — i enlighet med kommitténs tankegångar — i så fall bör förenas med villkorligt fängelse eller om det är möjligt att inordna den under påföljden skyddstillsyn. Den senare lösningen förordas av några remissinstanser. Från något håll påpekas att samhällstjänst i så fall kan användas i kombination med skyddstillsyn i stället för fängelse.

Försöksverksamhct i andra nordiska länder

I Danmark påbörjades år 1982 ett försök med samhällstjänst som till en början var regionalt begränsat. Sedan år 1984 omfattar verksamheten hela landet. Föreskrift om samhällstjänst är i det danska systemet konstruerad som ett villkor vid villkorlig dom; domstolen kan när den meddelar en villkorlig dom föreskriva att den dömde skall fullgöra ett visst antal timmar samhällstjänst. mellan 40 och 200. Arbctsuppgifterna — som till stor del består av städning. uppröjning och liknande okvalificerat arbete - utförs hos såväl privata arbetsgivare som kyrkor och ideella föreningar.

Primärt strävar man i det danska systemet inte efter att uppnå rehabili- teringseffckter med samhällstjänst. Sanktionen skall innebära att den dömde berövas en delav sin fritid. Tanken är vidare att samhällstjänst bara skall användas i fall där påföljden annars skulle bli ovillkorligt fängelse. Jag har inhämtat att denna förutsättning i stort sett anses ha realiserats och att man inte synes ha haft några svårigheter när det gällt att skaffa fram lämpliga arbetsuppgifter. Under försöket har belastningen på frivårdens organ ökat i viss utsträckning. Det har emellertid gjorts vissa beräkningar som tyder på att man samtidigt har kunnat göra besparingar inom den slutna kriminalvården i storleksordningen 150 årsplatser.

Liknande försök pågår för närvarande i Norge.

Samhällstjänst som självständig påföljd

För egen del anser jag i likhet med kommittén att det är uppenbart att samhällstjänst har vissa förtjänster som det kan vara svårt att ta till vara

Prop. 1986/87: 106

• Sida 24
•  Original

med andra kriminalpolitiska medel. Jag tänker bl. a. på de fördelar som kan ligga i fördjupade kontakter med andra människor utanför den tidigare umgängeskretsen. Samhällstjänst har som kommittén konstaterat också reparativa och pedagogiska inslag genom att den dömde får på sin lott att utan ersättning utföra ett samhällsnyttigt arbete. I likhet med kommittén anser jag emellertid att man bör avstå från att göra sig en alltför positiv bild av de rehabiliteringseffekter som samhällstjänsten skulle kunna medföra. Utländska undersökningar på området ger inte stöd för att påföljden skulle vara förenad med några betydande effekter av det slaget.

Klart är också att det är förenat med problem att införa samhällstjänst som straffrättslig sanktion. Kommittén har pekat på dessa svårigheter. Själv anser jag mig sålunda inte kunna bortse från de principiella betänklig- heter som gör sig gällande mot att använda arbete som straff. Till bilden hör samtidigt att samhällstjänst generellt sett är en så påtagligt mycket mindre ingripande påföljd än fängelse att jag för egen del tror att det kan vara svårt att få den accepterad som alternativ i sådana fall där det i dag döms till fängelse. Sannolikt skulle samhällstjänst i praktiken snarare komma att ådömas i sådana fall då påföljden enligt nuvarande ordning normalt blir skyddstillsyn, böter eller överlämnande till vård inom social- tjänsten. Detta behöver självfallet inte i sig vara något avgörande argument mot tanken på att i någon form införa samhällstjänst i systemet, men det innebär att överväganden i ämnet knappast har samband med strävandena att finna nya alternativ till fängelsestraff.

Av stor betydelse är slutligen de svårigheter som otvivelaktigt föreligger när det gäller att finna lämpliga arbeten för de dömda. om samhällstjänst skulle införas som en mera allmän brottspåföljd. Detta gäller vare sig samhällstjänst skulle införas som en särskild påföljd eller som en föreskrift i kombination med skyddstillsyn.

Min slutsats blir att jag på det underlag som nu finns inte anser mig böra förorda att samhällstjänst införs som en generellt inriktad påföljd med syfte att ersätta fängelse. Som jag ser det är emellertid den försöksverksamhet som nu pågår på andra håll i Norden mycket intressant. 1 linje med vad Nordiska Straffrättskommittén har framhållit i sitt betänkande (NU A 1980: 13) Alternativer til frihedsstraf(s. 35) anserjag att det inte är alldeles nödvändigt att eftersträva omedelbar nordisk enhetlighet när det gäller verksamhet av försökskaraktär på detta område. Det ligger i sakens natur att man i viss utsträckning måste pröva sig fram för att finna bärkraftiga nya alternativ till frihetsstraff , och det kan då vara en fördel att vi inom Norden kan dra nytta av varandras erfarenheter. Det finns bl.a. mot den bakgrunden inte skäl att slutgiltigt avskriva frågan om samhällstjänst för svenskt vidkommande. Skulle de erfarenheter som nu görs i Danmark och Norge och som fortlöpande utvärderas motivera det, kan det finnas anled— ning att återkomma till frågan.

Som kommittén har framhållit finns det dessutom tveklöst många posi- tiva inslag i idén om samhällstjänst som det är värdefullt att ta till vara inom ramen för redan gällande bestämmelser. Såvitt gäller fängelsedömda synes detta kunna ske i första hand med stöd av reglerna om frigång (11 & Kval; jfr SFS 1986:588 och regeringens förordningsmotiv 1986:6) och om fritidsverksamhet utom anstalten (14 & KvaL).

• Sida 25
•  Original

Även om dessa regler inte ger stöd för en verksamhet som motsvarar idén med samhällstjänst i dess mest renodlade form, synes åtskilliga av de positiva effekterna kunna uppnås på dessa vägar. Så t. ex. bedrivs en som samhällstjänst betecknad verksamhet vid kriminalvårdsanstalten Haparan- da under medverkan av Svenska Röda korset med stöd av reglerna om fritidsverksamhet utanför anstalten. Verksamhet som på detta sätt innebär att de intagna engageras i samhällsnyttigt arbete i ideella och liknande organisationers regi bör naturligtvis på allt sätt uppmuntras och stödjas. och man har därför all anledning att se positivt på nya initiativ i denna riktning.

Föreskrift att avhjälpa skador m.m.

Jag vill emellertid i detta sammanhang ta upp en annan fråga som har berörts i den del remissyttranden och som otvivelaktigt har ett samband med spörsmålet om samhällstjänst. Det gäller tanken på att skapa en möjlighet för domStolen att ålägga den tilltalade att utföra ett arbete som är direkt relaterat till brottet och som i princip skulle syfta till att avhjälpa den skada som har vållats genom detta. Till de remissinstanser som uttalar sig i denna riktning hör Sveriges domareförbund. Uppsala tingsrätt och Sveri- ges Psykologförbund.

Själv anser jag att en sådan ordning i många fall skulle ge uttryck för en riktig princip och kunna fylla en betydelsefull funktion. Det är en självklar princip inom rättsordningen att den som genom ett brott vållat en skada är skyldig att i möjlig mån hålla den drabbade skadeslös. Det viktigaste medlet för detta är bestämmelserna om skadeståndsskyldighet. [ praktiken är det emellertid vanligt att förutsättningar saknas för att den som döms skall kunna fullgöra sådan skyldighet. Ofta blir inte heller bl.a. mot denna bakgrund skadeståndsfrågan föremål för någon domstolsprövning. Det framstår därför enligt min mening som naturligt att man prövar också andra vägar än skadestånd i syfte att främja att den som begått ett brott skall göra rätt för sig. Den bakomliggande tanken skiljer sig från den som ligger till grund för samhällstjänst somju brukar förutsättas gå ut på att den dömde skall utföra ett samhällsnyttigt arbete i allmänhet utan direkt rela- tion till själva brottet.

Den typ av brottslighet som kommer i blickpunkten för en sådan ordning som de nämnda remissinstanserna är inne på skulle väl snarast vara skade- görelse och vandalism av olika slag, men också vid annan kriminalitet skulle uppenbarligen ibland ett åläggande för den dömde av aktuellt slag kunna vara en adekvat reaktion, i synnerhet när fråga är om yngre lagöver— trädare. Att den som har orsakat skada genom ett brott på ett påtagligt sätt får lära känna brottets verkningar kan i sig ha positiva effekter. Dessutom är det, som jag redan har framhållit. angeläget att målsägandens intressen i all möjlig mån tas tillvara inom straffrättskipningen. Till detta kommer att en ordning av nu skisserat slag säkerligen har en betydande förankring i det allmänna rättsmedvetandet. Den ger inte heller upphov till samma princi- piella och praktiska betänkligheter som samhällstjänst i den utformning som förut har diskuterats.

• Sida 26
•  Original

Klart är dock att en sådan ordning är förenad med vissa problem som medför att den knappast kan bli något mer allmänt förekommande inslag i påföljdssystemet. Som redan antytts gäller till en början att den skulle framstå som adekvat bara vid en viss typ av brottslighet, i synnerhet förhållandevis lindrig brottslighet som lett till egendomsskador. En mycket viktig begränsning ligger också i att den självfallet inte bör vara möjlig att tillämpa annat än i sådana fall då målsäganden samtycker till det. I många av de fall då en påföljd av berört slag i och för sig skulle kunna vara lämplig från individualpreventiv synpunkt kan förutsättas att ett sådant samtycke ej skulle lämnas. Den som har blivit utsatt för brottet vill kanske över huvud taget inte ha några fortsatta kontakter med den dömde eller föredrar att lita till skadeståndsmöjligheten. och en sådan inställning måste natur- ligtvis respekteras. Det kan dock förutses att t. ex. statliga och kommunala myndigheter som blivit utsatta för brott ofta skulle vara beredda att med- verka liksom säkerligen också åtskilliga enskilda personer. Detsamma gäller i viss utsträckning socialt intresserade enskilda personer. även om självfallet försiktighet i tillämpningen här är påkallad.

Ytterligare en begränsning av tillämpningsområdet för en ordning av detta slag har emellertid samband med den tid som normalt hinner förflyta från det att ett brott begås och till dess domstolen avgör målet. Vid sådan brottslighet som enligt det förut anförda närmast kommer i åtanke — skadegörelse och andra former av vandalism — torde det mycket ofta i praktiken förhålla sig så att skadan redan är avhjälpt när domen i målet skall meddelas. Detta gäller även om man. vilket enligt min mening är mycket angeläget. söker minska handläggningstiden i dessa fall. Till detta kommer att påföljdsformen uppenbarligen är särskilt lämpad för yngre lagöverträdare. vilka i praktiken ofta erhåller åtalsunderlåtelse.

Från de synpunkter som har angetts sist skulle det mest effektiva sättet att genomföra den nu diskuterade ordningen vara att ett åläggande för den dömde att hjälpa till med att ställa till rätta på ett eller annat sätt kopplas samman med reglerna om åtalsunderlåtelse. helst i förening med en befo- genhet för polisen att omedelbart efter gärningen eller dess upptäckt initi- era arbete av sådant slag. Som framgår av regeringens skrivelse l986/87:21 om åtgärder mot vålds- och egendomsbrott utreds också dessa frågor för närvarande inomjustitiedepartementet. och detär min avsikt att ett förslag i ämnet inom kort skall kunna remitteras i form av en departementsprome- moria.

Även om alltså tillämpningsområdet för en ordning enligt vilken före- skrifter av aktuellt slag meddelas av domstol i samband med målets avgö- rande kan förutses bli begränsat. kvarstår otvivelaktigt en del fall i vilka sådana föreskrifter i domen skulle framstå som både naturliga och lämpli- ga. Såväl principiella som praktiska skäl talar enligt min mening för att en möjlighet för domstolarna bör öppnas att i dessa fall meddela föreskrifter av aktuellt slag. Den lämpligaste formen för detta är som jag ser det att man ger ett stöd i lag för att sådana föreskrifter skall kunna meddelas i första hand i samband med domar på skyddstillsyn. Som jag ser det bör emellertid även villkorlig dom kunna kombineras med en sådan föreskrift: redan i dag kan ju en föreskrift om tid och sätt för fullgörande av skade- ståndsskyldighet meddelas i samband med villkorlig dom.

• Sida 27
•  Original

En bestämmelse i ämnet synes lämpligen kunna få det innehållet att. om skada har vållats genom ett brott och det med hänsyn till omständigheterna bedöms vara ägnat att främja den dömdes anpassning i samhället. domsto- len kan föreskriva att denne på tid och sätt som anges i domen skall biträda den skadelidande med visst arbete som syftar till att avhjälpa skadan. Bl.a. med hänsyn till att det självfallet mycket ofta förhåller sig så att den tilltalade saknar kompetens att utföra ett arbete som specifikt tar sikte på att avhjälpajust de skador som har vållats genom brottet och att dessa vid domstillfället redan kan vara avhjälpta måste föreskriften också kunna inriktas på annat arbete för målsägandens räkning som i belysning av brottets och skadans art framstår som lämpligt. Med hänsyn till vad som nyss har sagts om vikten av att målsägandens synpunkter beaktas bör det uttryckligen föreskrivas att en föreskrift får meddelas endast under förut- sättning av målsägandens samtycke. Jag återkommer i specialmotivering- en till vissa tillämpningsfrågor.

Avslutningsvis villjag framhålla att den nya möjlighet att meddela före- skrifter som jag nu har föreslagit inte för sin tillämpning bör förutsätta att påföljden annars skulle ha bestämts till fängelse. Tillämpningsområdet skulle då bli alltför begränsat. Den föreslagna ordningen bör i stället ses som ett medel att för vissa speciella fall effektivisera de nuvarande for- merna för kriminalvård i frihet.

2.4. Kontraktsvård

Innan jag går in närmare på frågan om kontraktsvård vill jag kort beröra den försöksverksamhet med sådan vård som genomfördes åren 1979— 1982 och som brukar benämnas Ulleråkersförsöket.

Verksamheten baserades på en tidsbegränsad lag (l979:661). som gav domstol möjlighet att i mål om ansvar för brott. på vilket kunde följa fängelse, under vissa förutsättningar förklara målet vilande, medan den tilltalade undergick narkomanvård enligt en särskild behandlingsplan. En av förutsättningarna för Vilandeförklaring var att den tilltalade vanemässigt missbrukade narkotika. Vidare krävdes att den tilltalade vid huvudför- handlingen erkänt gärningen eller att denna eljest blivit övertygande bevi- sad. En förutsättning var också att resultatet av vården skulle kunna antas få betydelse för påföljdsvalet. Proceduren förutsatte samtycke från den tilltalades sida.

Vilandeförklaring var huvudsakligen avsedd att tillämpas i sådana situa- tioner då brottet, med beaktande av vad som var känt om den tilltalades tidigare vandel, normalt skulle ha lett till fängelse men starka individual- preventiva skäl — såsom att han genom behandlingen lyckats frigöra sig från narkotikamissbruket — kunde förväntas leda till en annan bedömning vid målets slutliga avgörande. Om den tilltalade klarade vården och inga nytillkomna omständigheter talade i annan riktning. borde man ha anled- ning räkna med att icke frihetsberövande påföljd skulle kunna ådömas när målet senare skulle tas upp efter vilandeförklaringen. Om brottet var av

• Sida 28
•  Original

sådan art att det redan från början stod klart att frihetsstraff under alla förhållanden måste väljas av allmänpreventiva skäl — exempelvis vid särskilt allvarlig narkotikabrottslighet — skulle alltså Vilandeförklaring inte tillämpas.

Behandlingen inleddes med en vistelse i slutna former på narkoman- vårdskliniken vid Ulleråkers sjukhus under sex till åtta veckor. Härvid gjordes en medicinsk hälsokontroll av missbrukaren. Dessutom gjordes ansträngningar att få honom med i olika sociala sammanhang. Klinikvårds— delen ägnades cmellertid framför allt åt social planering. Det gällde anskaf- fande av bostad och arbete och en problemanalys. som skulle ligga till grund för det behandlingsprogram som skulle gälla under vårdtiden.

Efter sjukhusvistelsen fördes missbrukaren över till öppen vård. Syssel- sättningsfrågan skulle då vara löst och han skulle bo i sitt hem men vara skyldig att två gånger varje vecka infinna sig vid Ulleråkers, Danderyds eller Huddinge sjukhus för social och psykologisk rådgivning samt kontroll av att han var drogfri. Denna kontroll skedde genom kemiska test av urinprov.

Innan vården tog sin början skulle den tilltalade underteckna ett s.k. vårdkontrakt. Kontraktet hade inte någon juridisk betydelse utan fyllde främst en psykologisk funktion. Misskötsamhet från missbrukarens sida innebar emellertid att kontraktet ansågs ”brutet". Det vilandeförklarade brottmålet skulle då snarast åter tas upp. Ett annat skäl att åter ta upp målet kunde vara att den tilltalade åtalades för ett nytt brott.

Om inte målet hade återupptagits i förtid av något sådant skäl. skulle det tas upp och påföljd ådömas så snart som möjligt sedan ett år hade förflutit från beslutet om Vilandeförklaring.

Vissa preliminära statistiska och andra uppgifter från försöksverksam- heten redovisas i frivårdskommitténs betänkande (SOU 198432 5. 131— 132). Under insyn av delegationen (Ju l979:06) för kontraktsvård pågår en slutlig utvärdering av försöket. Avsikten är att man därvid skall ha följt upp hur det har gått för patienterna under ett år efter kontraktstidens utgång. Vidare är avsikten att redovisa en jämförelse med en motsvarande kontrollgrupp av fängelsedömda missbrukare. Vissa resultat och slutsatser har emellertid redan publicerats och jag har dessutom från försöksledning- en inhämtat dess preliminära syn på verksamheten.

En viktig erfarenhet anses vara att verksamheten gav möjlighet att lokalisera ett tidigare försummat missbruksklientel som annars inte skulle ha kommit i kontakt med den egentliga missbrukarvården. Det gäller de missbrukare som hamnat inom kriminalvården i stället för inom missbru- karvården. Man anser sig nämligen ha funnit att den sistnämnda kategorien av narkotikamissbrukare får avsevärt mera vård för sitt missbruk än den andra.

De slutliga klientuppföljningar som gjorts tyder enligt försöksledningen också på att även många av dem som brutit kontraktet har minskat sitt missbruk. Kontraktsbrottet framstår för vissa som ett enstaka återfall. Många av dem har också hållit en fortsatt vårdkontakt med sjukhuset även efter kontraktsbrottet.

Försöksledningen anser sig vidare ha stöd för att kontraktsvårdstiden

• Sida 29
•  Original

borde ha varit två år i stället för ett år och att det inte var lämpligt att påföljdsvalet hölls öppet under hela kontraktstiden.

1 övrigt anser sig försöksledningen ha visat att det går att genomföra en verksamhet av den art som avsågs med försöket, om än inte var som helst och inte heller med vilken personal som helst. Det står enligt ledningen också klart att ett visst urval måste ske inte bara från domstolarnas utan också från vårdhuvudmannens sida av de tilltalade som bedöms lämpade för vårdåtgärder.

Kommittén har för sin del stannat för att föreslå att kontraktsvård införs som en ny frivårdspåföljd. Med kontraktsvård avser kommittén en straff- rättslig reaktion som innebär att en lagöverträdare frivilligt kan underkasta sig vård enligt en särskild vårdplan i stället för att dömas till en vanlig straffrättslig påföljd. Tanken bakom en sådan straffrättslig reaktion är att missbruk av beroendeframkallande medel för vissa lagöverträdare utgör orsaken till kriminaliteten och är det som i första hand behöver bearbetas. Intresset av att lagöverträdaren avhåller sig från missbruk och därmed från återfall i brott kan då vara starkare än intresset av att det begångna brottet leder till traditionell påföljd. Vid kontraktsvård kan samhället alltså sägas vara berett att välja en annan reaktion på brottet än den gängse mot det att lagöverträdaren underkastar sig vård för detta missbruk.

Kommittén anger som bakgrund till förslaget att andelen missbrukare bland de fängelseintagna enligt vissa beräkningar uppgår till ungefär 60 % och att det därför bör finnas goda möjligheter att minska anstaltspopula- tionens storlek genom en alternativ påföljd som är särskilt inriktad på missbruksklientelet.

Fördelen med kontraktsvård som brottspåföljd är enligt kommittén att den är anpassad till missbruksklientelet och dess problem. Om man kan få kontraktsvården att träda i stället för ett fängelsestraff. står flera fördelar att vinna. 1 bästa fall kan den vård som den dömde underkastar sig bli så framgångsrik att han blir fri från sitt missbruk. Kontraktsvård är enligt kommittén. som senare kommer att redovisas. avsedd endast för sådana missbrukare som för tillfället är intresserade av vård för sitt missbruk. Syftet är att man skall kunna utnyttja sådana tillfällen i en missbrukskarriär och genom kontraktsvård öppna en möjlighet att snabbt få in missbrukaren i lämpliga behandlingsformer. Tanken är att vård så gott som alltid är bättre för lagöverträdaren än fängelsestraff. Ett fängelsestraff antas i regel förlänga en missbrukskarriär och inverkar också på andra sätt menligt på den dömde.

Kontraktsvårdens fördelar antas alltså ligga på behandlingssidan. Frå- gan vilken grund man kan ha för ett sådant antagande beror naturligtvis i någon mån på hur vården utformas. Enligt kommittén har en omfattande s.k. behandlingsforskning inte kunnat visa att någon åtgärd som vidtas mot lagöverträdare inom ramen för ett påföljdssystem ger bättre effekter

• Sida 30
•  Original

än andra åtgärder. Detta gäller inte bara i fråga om frekvensen återfall utan också i fråga om andra mått på rehabilitering, exempelvis att ett missbruk upphör. Erfarenheter från USA vad gäller motsvarande påföljdsformer är inte heller särskilt uppmuntrande.

Om kontraktsvård skall införas, föreslår kommittén för sin del att den skall knytas till redan existerande vårdformer som har visat sig framgångs- rika. Det kan exempelvis vara vård i s.k. hem för vård eller boende eller familjevård. Det är enligt kommittén inte uteslutet att man genom att knyta kontraktsvården till sådana vårdformer kan nå värdefulla resultat. Att det blir så är dock inte säkert, eftersom dessa institutioneri dag i stor utsträck- ning väljer ut sina klienter ur ett annat klientel än det som skulle komma i fråga, om kontraktsvården görs till en brottspåföljd som skall ersätta fängelsestraff.

Utöver den tveksamhet som gäller i fråga om tänkbara vårdresultat påpekar kommittén att kontraktsvård även har vissa nackdelar som straff— rättslig åtgärd. Ett påföljdssystem bör vara enkelt och överskådligt. Kon- traktsvård skulle inte tillgodose detta önskemål. Genom att påföljden skulle få en växlande utformning, beroende på lagöverträdarens vårdbe— hov och tillgången på behandlingsrcsurser. skulle den vara svår att infoga i ett enkelt påföljdssystem. En annan följd av detta är att det skulle uppstå svårigheter att gradera de i straffsystemet ingående påföljdemas inbördes stränghet. Kravet på proportionalitet mellan brott och straff tillgodoses inte heller av en påföljd med så behandlingsinriktad utformning.

Att kontraktsvården ges en så individuell utformning skulle också leda till att de allmänpreventiva kraven blir dåligt tillgodosedda. Kontraktsvård bör därför enligt kommittén om möjligt kombineras med någon annan påföljd eller lagtekniskt utformas på ett sätt som förstärker de allmänpre- ventiva effekterna.

En annan svårighet med kontraktsvård som kommittén pekar på gäller de problem som är förknippade med att välja ut de missbrukare som kan förväntas vara lämpade för den vård som står till buds.

Kommittén finner trots dessa nackdelar att kontraktsvård. till skillnad från de flesta andra påföljder som har diskuterats som nya alternativ till fängelsestraff, torde ha möjligheter att träda i stället för fängelsestraff. Detta beror emellertid inte så mycket på att påföljden för domstolarna framstår som lika ingripande som eller effektivare än ett fängelsestraff utan snarare på att samhället i vissa fall kan ha anledning att jämka sitt krav på reaktion på brottet för att ge plats för en som väsentligare uppfattad behandling av missbruksproblemen.

Remissutfallet i korthet.

Kommitténs ställningstagande i denna del har vunnit bifall av en betydan- de majoritet bland remissinstanserna. Från många håll framhålls särskilt att en påföljd med den inriktning som förslaget innebär torde ge möjlighe- ter till betydligt bättre rehabiliteringseffekter än vad som nu är fallet med fängelsestraff. Därvid erinras om att andelen fängelseintagna med miss- bruksproblem av ett eller annat slag är mycket stor och att en vårdinriktad

• Sida 31
•  Original

påföljd som kontraktsvården kan vara ägnad att. minska användningen av fängelsestraff. Bland dessa remissinstanser finns emellertid också några som betonar att påföljden, för att tillgodose allmänpreventionens krav och därmed bli ett realistiskt alternativ till fängelse, måste ges en stram och konsekvent utformning och att detta kan komma i konflikt med de vård- intressen som gör sig gällande.

Bland de remissinstanser som intar en positiv hållning till grundtankarna i kommitténs förslag finns ett antal som samtidigt ger uttryck för en viss tveksamhet. Flera av dem anser att den föreslagna ordningen bör bli föremål för försöksverksamhet, innan beslut fattas om att den skall föras in som ett alternativ i påföljdssystemet.

Åtskilliga remissinstanser ställer sig emellertid avvisande till tanken på kontraktsvård enligt de föreslagna riktlinjerna. En invändning som därvid framförs tar sikte på att den form av tvångsvård som förslaget innebär inte har förutsättningar att ge goda resultat. beroende på att den dömde inte är motiverad till och frivilligt söker vård.

Från annat håll görs gällande att förslaget leder till att förutsebarheten i påföljdssystemet försämras och att det inflytande över påföljdsvalet, som lagöverträdarna själva får. innebär ett osäkerhetsmoment. Vidare påpekas att den individuellt växlande utformning som kontraktsvården är avsedd att få kan innebära att rättvisekravet i påföljdsordningen blir åsidosatt. Den uppfattningen framförs också att det inte är godtagbart att verkstäl- ligheten av en brottspåföljd, sanktioner vid misskötsamhet och användning av tvångsmedel utan närmare reglering överlämnas till enskilda institutio- ner och hem som inte står under någon särskild tillsyn och kontroll från samhällets sida. Enligt fiera remissinstanser kan syftet med den föreslagna reformen tillgodoses, om vården kommer till stånd inom ramen för verk- ställighet av fängelsestraff.

Min bedömning

Brottsbalken (BrB) anvisar olika vägar för en samordning mellan straff- rättsliga avgöranden och insatser från samhällets social- och sjukvårdande organ. Till en början kan erinras om att den som har begått en brottslig gärning i överensstämmelse med bestämmelserna i 31 kap. BrB under vissa förutsättningar kan överlämnas till särskild vård i stället för att ådömas annan straffrättslig påföljd. Detta kan enligt 31 kap. 2 & BrB avse vård enligt lagen (1981: 1243.) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM). Den möjligheten. som förhållandevis sällan tillgrips i praxis, har dock mindre intresse för överväganden rörande frågan om kontraktsvård, efter- som det där är fråga om vård som äger rum oberoende av missbrukarens eget samtycke.

Av större intresse i detta sammanhang är den hjälp som alkohol- och narkotikamissbrukare kan erhålla inom ramen för påföljden skyddstillsyn. Vid behov kan denna påföljd även kombineras med särskilda föreskrifter om läkarvård, nykterhetsvård eller behandling i eller utom sjukhus eller annan dylik inrättning enligt 26 kap. 15 å och 28 kap. 6 & BrB. Den vård som då blir aktuell sker enligt den lagstiftning som gäller på de olika

• Sida 32
•  Original

vårdområdena. Äsidosätts föreskrifterna. gäller i princip att skyddstill— synen kan undanröjas och fängelse ådömas. Föreskrifter av här aktuellt slag kan meddelas också i samband med villkorlig frigivning från fängelse.

Den möjlighet att meddela sanktionerade föreskrifter om vård och be- handling som alltså finns redan i dag kan, om man så vill. ses som en form av kontraktsvård. Den kan naturligtvis i viss mån också betraktas som ett undantag från den princip om frivillighet som har kommit till uttryck i socialtjänstlagen (19801620. SoL) och hälso- och sjukvårdslagen (l982:763). Samtidigt står det klart att en förutsättning för att en föreskrift om vård skall få något praktiskt innehåll i regel är att inte bara det organ som skall ge vården utan också den som skall ta emot den är införstådd med att vården skall komma till stånd. En vårdföreskrift vid skyddstillsyn föregås också regelmässigt av samråd med å ena sidan den läkare eller den institution som skall meddela den tilltänkta vården och å andra sidan den tilltalade själv. Detta innebär dock inte att det alltid är uteslutet att som ett led i kriminalvården meddela en föreskrift om vård. 1 ex narkomanvård. åt den som inte spontant ger sitt samtycke till att medverka till att vården kommer till stånd.

Föreskrifter av det slag som jag nu har berört används förhållandevis ofta. En undersökning som kriminalvårdsstyrelsen gjorde för några år sedan (se SOU 1981190 5. 79—80) visade att av dem som undergick skydds- tillsyn den 1 oktober 1980 hade drygt 17 % en föreskrift i någon form. Föreskrifter om vård och behandling dominerade. De utgjorde ungefär tre fjärdedelar av alla föreskrifter. En motsvarande undersökning beträffande villkorligt frigivna ("se SOU 1981192 s. 111) visade att andelen av de villkorligt frigivna som hade en särskild föreskrift en viss angiven dag var ungefär lika stor som bland de skyddstillsynsdömda. Här övervägde dock föreskrifter om sysselsättning klart.

Kriminalvårdsstyrelsen har även fön en statistik som visar motsvarande förhållanden per den 1 oktober åren 1981—1986. Jag vill här nämna att drygt 27% av dem som undergick skyddstillsyn den 1 oktober 1986 (sam- manlagt 8 395 personer) hade någon typ av behandlingsföreskrift. Bland de villkorligt frigivna (3463 st) var andelen med sådana föreskrifter endast drygt två %. I sammanhanget vill jag även påpeka att 500—600 av de personer som undergick skyddstillsyn med behandlingsföreskrift var dömda för rattfylleri som huvudbrott och att sammanlagt 576 frivårdsklien- ter var placerade i någon form av missbruksvård (behandlingshem, familje- vård eller liknande). Av dessa var 428 dömda till skyddstillsyn och 148 villkorligt frigivna.

Som kommittén har påpekat har en betydande del av dem som ådöms frihetsstraff klara missbruksproblem. Redan detta förhållande gör det be- fogat att överväga ytterligare insatser för att försöka komma till rätta med deras problem. Det är som jag ser det inte bara en fråga om att generellt sett försöka minska användningen av fängelsestraff. Hänsyn måste också tas till att de sociala organens möjligheter att bereda en mera verkningsfull missbrukarvård under tid då kriminalvård i anstalt pågår ibland kan vara tämligen begränsade. även om en betydelsefull utveckling sker när det gäller kontraktsvårdsliknande åtgärder under verkställighetstiden, huvud-

Prop. 1986/87: 106

• Sida 33
•  Original

sakligen med stöd av 34 & KvaL. En annan omständighet som bör beaktas är att olika former av missbruk ofta utgör en brottsgenererandc faktor. Om det i sådana fall är möjligt att på ett effektivare sätt bryta en missbrukskar- riär. kan också risken för fortsatt brottslig verksamhet motverkas.

Olika arrangemang som svarar mot vad man brukar mena med kon- traktsvård kan som framgått redan nu åstadkommas både inom ramen för kriminalvård i anstalt och med stöd av de regler som ger möjlighet att förena skyddstillsyn med särskilda föreskrifter om behandling. Jag har förståelse för att det med hänvisning till detta kan hävdas att någon särskild lagstiftning i ämnet inte är nödvändig.

En lagstiftning kan emellertid ge stöd åt en fortsatt utveckling av möjlig- heterna till missbrukarvård inom det straffrättsliga påföljdssystemets ram. I belysning av vad jag förut har anfört måste detta ses som i hög grad eftersträvansvärt. Dessutom bör man givetvis ta till vara alla möjligheter till ytterligare samordning mellan de insatser som görs från samhällets sida genom å ena sidan kriminalvården och å den andra sjukvården och social- tjänsten. Detta är i sin tur ägnat att påskynda utvecklingsarbetet inom missbrukarvården. något som får bedömas som mycket väsentligt (jfr prop. 1985/86: 171 ). Jag ansluter mig därför till kommitténs uppfattning att särskild lagstiftning i frågan bör komma till stånd.

Jag ser för min del inget hinder mot att en lagstiftning i ämnet utformas så att den får permanent karaktär. Självfallet är jag emellertid medveten om att en verksamhet av här avsett slag behöver tid för att finna sina former och att tillämpningen under ett förhållandevis långt inledningsskede får en prägel av försöksverksamhet.

I tanken på kontraktsvård ligger att ett nytt system bör ha ett fastare och mera pregnant innehåll än vad som enligt praxis oftast är fallet vid tillämp- ningen av nuvarande vårdföreskrifter vid skyddstillsyn. Samtidigt bör det bygga på ett frivilligt åtagande från den berörde att undergå den värd som blir aktuell. Det förslag om kontraktsvård som kommittén har lagt fram uppfyller enligt min mening i huvudsak de krav som bör ställas på en ny påföljdsvariant av det här slaget.

Kommittéförslaget har en särskild inriktning på de lagöverträdare som har uttalade alkohol- eller narkotikaproblem och som antingen har nått så långt i sin brottskarriär eller har gjort sig skyldiga till sådan brottslighet att de enligt gängse bedömningar skall dömas till fängelse. Jag ansluter mig till uppfattningen att påföljden huvudsakligen bör ta sikte på dessa kategorier. Som jag ser det bör emellertid åtgärder av här aktuellt slag någon gång kunna komma i fråga även beträffande andra lagöverträdare som är i behov av behandling. Jag återkommer till denna fråga.

Det är alltså min avsikt att i det följande föreslå de lagändringar som behövs för att ge stöd åt en utveckling i denna riktning. Den ordning som jag avser att föreslå överensstämmer i många avseenden med kommitténs förslag. Det finns emellertid också betydande skillnader. Bl.a. vill jag nämna att jag, av skäl som jag strax skall utveckla närmare, föreslår att kontraktsvård skall införas som ett inslag i de nuvarande formerna för kriminalvård och inte som en självständig påföljd. Denna lösning kräver en annorlunda lagteknisk utformning än den som kommittén har föreslagit.

Prop. 1986/87: 106

• Sida 34
•  Original

Den torde emellertid också i stor utsträckning eliminera risken för att reformen skall leda till att påföljdssystemet blir alltför komplicerat.

Jag vill emellertid gärna tillägga att ett system med kontraktsvård ändå ingalunda blir helt okomplicerat. Tvärtom inrymmer konstruktionen en rad problemställningar av olika slag.

Ett sådant problem rör frågan om effektiviteten av en behandling som visserligen sker på grundval av ett frivilligt åtagande men som ändå ytterst kan sägas bygga på ett moment av tvång. Ett annat är svårigheterna att under stark tidspress, t. ex. medan någon är häktad. arbeta fram ett realis- tiskt vårdprogram som kan godtas av domstolen, den tilltalade och den som skall tillhandahålla vården. Om ett system med kontraktsvård skall kunna fungera krävs en fortlöpande utveckling även på behandlingssidan. En sådan utveckling understöds bl.a. av de åtgärder som sätts in inom narkomanvården som ett led i bekämpningen av AIDS. Av särskild bety- delse i sammanhanget är de insatser som görs för att förbättra samarbetet mellan socialtjänst och kriminalvård samt de speciella samarbetsgrupper som tillskapas vid flera häkten. Man måste dock säkerligen både i fråga om behandlingsutvecklingen och i andra hänseenden räkna med betydande lokala och regionala skillnader. åtminstone under ett inledningsskede.

Härtill kommer det mer allmänna problemet med att söka skapa garanti- er för att kontraktsvård skall fungera som ett alternativ till frihetsstraff och inte endast komma till användning i sådana fall där i dag andra mindre ingripande påföljder tillämpas. t. ex. skyddstillsyn i vanlig form.

Dessa problem har på olika sätt också berörts under remissbehandling- en. och det finns alla skäl att ta dem på allvar. Det torde vara klokt att över huvud taget försöka hålla förväntningarna på kontraktsvård på en realis- tisk nivå och inte räkna med alltför påtagliga resultat under ett första skede. Vad jag nu har sagt talar också för att systemet bör göras tillräckligt flexibelt för att tillåta att formerna för dess tillämpning kan anpassas till lokala förhållanden och fortlöpande utvecklas i takt med att man får erfarenheter av den nya möjlighet som erbjuds.

Mitt förslag: Kontraktsvård skall kunna användas som en ersättning för fängelsestraff huvudsakligen i sådana fall då brottsligheten har sin grund i alkohol— eller narkotikamissbruk. Det skall dock vara möjligt att tillämpa samma ordning när något annat förhållande som påkallar vård eller behandling i väsentlig mån kan antas ha bidragit till brottsligheten. En förutsättning skall vara att gärningsmannen är beredd att undergå behandling enligt en särskild och av domstolen fastställd behandlingsplan.

Kommitténs förslag: Det överensstämmer i allt väsentligt med mitt för- slag. Kommittén har dock föreslagit att tillämpningsområdet avgränsas så

• Sida 35
•  Original

att kontraktsvård skall kunna ersätta fängelsestraff till och med två år och bara kunna tillämpas vid alkohol- och narkotikamissbruk.

Remissyttrandena: De remissinstanser som har ställt sig bakom tanken på kontraktsvård hari de flesta fallen godtagit den avgränsning som liggeri att påföljden skall användas i stället för fängelse på högst två år. Röster har emellertid höjts för att gränsen skall sättas både högre och lägre. Några remissinstanser har föreslagit att kontraktsvård inte skall reserveras för missbruksklientelet utan även kunna ådömas i andra fall när det finns ett vårdbehov.

Skälen för mitt förslag: Kontraktsvård är enligt kommitténs förslag en påföljd som skall vara avsedd uteslutande för missbrukare av alkohol eller narkotika. Psykisk sjukdom eller andra psykiska störningar bör däremot enligt förslaget inte kunna leda till kontraktsvård. Missbrukaren måste också vara i behov av vård. Det innebär att det skall vara fråga om ett fortgående och vanemässigt missbruk. Vårdbehovet kan vara socialt. me- dicinskt eller psykiskt. Det bör dock inte vara av tillfällig art. Det finns enligt kommittén ingen anledning att använda kontraktsvård för det klien- tel vars missbruk bedöms som lätt övergående.

Kommittén ställer också frågan om vissa typer av brott skall vara uteslutna från kontraktsvård. Skall exempelvis typiska våldsbrottslingar kunna komma i fråga? En annan fråga är om det måste finnas ett orsaks- samband mellan missbruket och brottet eller om exempelvis en narkotika- misbrukare skall kunna få kontraktsvård för skattebrott eller en alkohol- missbrukare för narkotikaförsäljning.

Själv anser jag som redan angetts. i linje med kommitténs förslag. att kontraktsvård huvudsakligen bör kunna få aktualitet när det är fråga om brott som har samband med alkohol- eller narkotikaproblem. Både princi- piella och praktiska skäl talar dock enligt min mening mot tanken att utesluta kontraktsvårdsarrangemang för andra fall där förhållandena på- kallar vård eller annan behandling. Detta gäller särskilt mot bakgrund av att sådana arrangemang kan åstadkommas med stöd av den redan i dag föreliggande möjligheten att förena skyddstillsyn med föreskrifter och att någon begränsning av nu aktuellt slag inte gäller med avseende på den påföljdskombinationen.

Jag kan alltså inte se något hinder mot att en utvidgad form av kontrakts— vård. om förhållandena i det enskilda fallet gör det lämpligt, tillämpas i fall av exempelvis kleptomani eller exhibitionism och vissa former av incest; i sistnämnda fall måste dock naturligtvjs krävas att brottet är av förhållande- vis lindrig art. Detsamma gäller för vissa andra fall då brottet står i samband med ett psykiskt insufficenstillstånd av ett eller annat slag men detta inte är så allvarligt att sluten psykiatrisk vård kommer i fråga.

Klart är emellertid somjag nyss angav att det i huvudsak blir lagöverträ- dare med alkohol- eller narkotikaproblem som står i blickpunkten för ett system med kontraktsvård. Vid bedömningen av om kontraktsvård är en ändamålsenlig påföljd i sådana fall måste man dock ta hänsyn till miss- bruksproblemens art. Att det vid exempelvis mycket avancerade former av alkoholism ibland skulle föreligga stora svårigheter att planera och genomföra kontraktsvård är sålunda troligt. Å andra sidan synes kon-

• Sida 36
•  Original

traktsvård inte heller vara en adekvat påföljd. om det står alldeles klart att de aktuella problemen är av tillfällig och övergående natur. 1 så fall synes i första hand mindre ingripande åtgärder böra prövas.

Som jag ser det bör kontraktsvård förutsätta att det finns en koppling mellan missbruket och den aktuella brottsligheten. Ett sådant samband torde för övrigt nästan alltid föreligga i de fall där missbruket är av den arten att frågan om kontraktsvård kommer upp. Åtminstone i typfallen torde det förhålla sig så att brottsligheten har sin förklaring i eller ingår som ett led i missbruket. Även när det gäller andra förhållanden som påkallar vård eller behandling än missbruk bör enligt min mening förutsättas ett samband mellan vårdbehovet och brottsligheten.

När det gäller brottets art har kommittén föreslagit att kontraktsvård inte skall få ådömas i fall då brottet skulle ha förskyllt mer än två års fängelse. om fängelse hade valts som påföljd. Åtskilliga remissinstanser har anslutit sig till vad kommittén har anfört. men några remissinstanser anser att den föreslagna tvåårsgränsen ger ett alltför stort utrymme för kontraktsvård. Bl. a. Malmö tingsrätt och kriminalvårdsnämnden förordar att gränsdragningen görs så att kontraktsvård får tillämpas, om straffet skulle ha understigit fängelse i två år — detta bl. a. för att kontraktsvård inte formellt skall bli tillämplig vid brott där straffminimum uppgår till fängelse i två år. RÅ föreslår för sin del att den övre gränsen sätts vid fängelse i ett år. De som döms till längre fängelsestraff än ett år har enligt RÅ i allmänhet gjort sig skyldiga till så allvarlig brottslighet att allmänpre- ventionen lägger hinder i vägen för att tillämpa kontraktsvård.

Själv vill jag peka på att kontraktsvården åtminstone i vissa fall torde kunna utformas så att den framstår som en ingripande reaktion. Jag skall senare gå in närmare på de frågor som hänger samman med de olika typer av vård som kan bli aktuella (avsnitt 2.4.5). Som jag då skall utveckla kommer vårdens utformning i det enskilda fallet att bestämmas med hän- syn till vårdbehovets art och omfattning. I vissa fall kommer det att röra sig om vård som inte är särskilt ingripande i den dömdes övriga personliga förhållanden — exempelvis poliklinisk alkoholvård. 1 andra fall kan det bli fråga om ganska långvariga vistelser på behandlingshem eller liknande institutioner med efterföljande vård i mer öppna former.

Bl.a. med hänsyn till att kontraktsvård sålunda i praktiken kan utformas på mycket varierande sätt finner jag det svårt att acceptera tanken på en fixerad straffvärdegräns i lagen, något som saknar motsvarighet i brotts- balkens nuvarande systematik. Generellt sett kan jag visserligen. i linje med kommittéförslaget, finna naturligt att kontraktsvård som regel inte tillämpas i fall där påföljden annars skulle ha blivit fängelse i två år eller mer, men jag vill inte utesluta att det i praktiken kan förekomma fall som motiverar undantag från en sådan princip.

Som jag nyss har berört är det min avsikt att föreslå att kontraktsvård lagtekniskt skall konstrueras som ett särskilt slags föreskrift vid påföljden skyddstillsyn. För skyddstillsyn gäller enligt 28 kap. l & tredje stycket BrB den regeln att påföljden inte får ådömas i fall då minimistraffet för brottet är ett år eller mer om det inte finns särskilda skäl. Någon annan avgräns- ning än denna behöver enligt min mening inte göras i nu aktuellt hänseen- de.

• Sida 37
•  Original

Det arbetsnamn som har brukat användas för den aktuella påföljdsvari- anten — kontraktsvård — bygger på föreställningen att ett kontrakt ingås mellan lagöverträdaren på den ena sidan och samhället företrätt av huvud- mannen för den värd som är "aktuell på den andra. Lagöverträdaren förut- sätts förbinda sig att undergå vård enligt en för honom uppgjord vårdplan och samhället att tillhandahålla vården. Vid kontraktsbrott av lagöverträ- daren hotar samhället med det fängelsestraff. som han skulle ha dömts till om han inte ingått kontraktet.

Självfallet får analogin med kontraktsförhållanden inte uppfattas bok- stavligt. Någon i civilrättslig mening bindande verkan kan naturligtvis inte tilläggas samtycket från den tilltalades sida att undergå vården. Det skulle inte heller vara förenligt med vanliga principer att föreskriva några auto- matiskt verkande konsekvenser av ett kontraktsbrott. Vad som emellertid måste tas till vara är principen att vården skall förutsätta den tilltalades samtycke. Denne väljer så att säga själv bort det fängelsestraff som annars skulle ha ådömts genom att åta sig att undergå vården. Jag återkommer i det följande till detta.

Mitt förslag: Kontraktsvård ådöms genom en ny typ av kvalificerad föreskrift vid skyddstillsyn. Genom föreskriften skall den dömde åläggas att genomgå behandling enligt en i förväg godkänd behand- lingsplan. Om den planerade behandlingen i avgörande grad har bidragit till att domstolen bestämt påföljden till skyddstillsyn, skall i domslutet anges hur långt fängelsestraff som skulle ha ådömts om fängelse i stället hade valts som påföljd. I dessa fall skall domstolen också kunna föreskriva att den som svarar för behandlingen skall underrätta åklagaren och skyddskonsulenten. om den dömde inte fullföljer programmet enligt sitt åtagande. Tanken är att åklagaren i sådant fall skall kunna föra talan vid domstol mcd yrkande om att Skyddstillsynen skall undanröjas och fängelse ådömas för brotten. Underrättelse till åklagaren skall dock inte lämnas. om kontrakts- brottet är av ringa betydelse.

Kommitténs förslag: Det överensstämmer i huvudsak med mitt förslag såvitt avser den grundläggande konstruktionen av påföljden. Kommittén har dock föreslagit att en ny påföljd, villkorligt fängelse, införs och att kontraktsvården kopplas till denna.

Remissyttrandena: Förslaget att knyta kontraktsvården till villkorligt fängelse har vunnit allmän anslutning vid remissbehandlingen. Även i övrigt har kommitténs förslag i denna del i huvudsak godtagits av remissin- stanserna.

Skälen för mitt förslag: I fråga om den lagtekniska konstruktionen har kommittén föreslagit att kontraktsvården kopplas till den redan i det inled- ningsvis nämnda delbetänkandet föreslagna påföljden villkorligt fängelse

• Sida 38
•  Original

som därvid uteslutande skall användas för kontraktsvård. Villkorligt fäng- else skiljer sig enligt komittéförslaget till sin konstruktion från villkorlig dom genom att den förutsätter att en bestämd strafftid utmäts i domen. De nuvarande påföljderna skyddstillsyn och villkorlig dom skall enligt kom- mittéförslaget finnas kvar.

Kommittén anser att den föreslagna lösningen har en rad fördelar. En är att möjligheterna att kontraktsvården skulle fungera som ett alternativ till enbart fängelse blir större. Att brottsligheten förskyller fängelse skulle nämligen då vara en förutsättning för att påföljdsformen skulle kunna komma i fråga. En annan fördel skulle vara att påföljdens allmänpreven- tiva effekter skulle stärkas till följd av det konkreta straffhot som vilar över lagöverträdaren. Tack vare det utmätta fängelsestraffet skulle också pro- ponionaliteten mellan brottet och straffet markeras.

En ytterligare fördel med denna lösning ligger enligt kommittén i att det villkorligt medgivna anståndet skulle kunna förverkas i sin helhet vid ett kontraktsbrott. Någon avräkning av vad som har verkställts i form av undergången kontraktsvård skulle inte behöva ske. Vidare skulle en dom på villkorligt fängelse kunna innebära en större press på missbrukaren att genomföra vården genom att han hela tiden vet vad han riskerar vid ett misslyckande. Slutligen framhåller kommittén att de individuella olikhe- ternai verkställigheten och de orättvisori samband med påföljdsvalet som är oundvikliga på grund av påföljens behandlingsinriktning skulle motver- kas. Kontraktsvård i form av villkorligt fängelse innebär nämligen att alla kontraktsvårdsklienter åtminstone har det gemensamt att ett konkretiserat hot om fängelsestraff vilar över dem. oavsett hur själva vården gestaltar sig i det enskilda fallet.

Kommittén har också prövat om kontraktsvård skulle kunna förekomma inom ramen för föreskrift vid dom på skyddstillsyn. Kommittén ställer sig emellertid tveksam till en sådan lagteknisk lösning. Den väsentligaste invändningen mot ett sådant system är enligt kommittén att det är osäkert om kontraktsvården då skulle fungera som ett alternativ till fängelsestraff. Risk finns för att kontraktsvården i stället skulle användas för att skärpa en skyddstillsyn som även eljest skulle ha ådömts lagöverträdaren.

Ett annat skäl mot denna lösning är enligt kommittén att kontraktsvår- den på ett enkelt sätt bör kunna omvandlas till ovillkorligt fängelse vid kontraktsbrott. Vid skyddstillsyn är det en förhållandevis omständlig pro- cess att undanröja påföljden enbart på grund av villkorsbrott och utan ny kriminalitet.

Som ett tredje skäl mot att utforma kontraktsvård som en föreskrift vid skyddstillsyn framhåller kommittén att domstolen, när den skall mäta ut ett nytt straff efter att Skyddstillsynen har undanröjts. skall ta skälig hänsyn till vad den dömde har undergått till följd av domen på skyddstill- syn (28 kap. 9 & BrB). Om man önskar att ett kontraktsbrott skall leda till att hela det alternativa straffet skall avtjänas, är denna utformning därför inte lämplig. Tanken med kontraktsvård i kommitténs utformning är nämli- gen att den dömde inte till någon det skall räknas till godo vårdtiden, om den inte fullföljs helt och hållet.

Förslaget att knyta kontraktsvården till villkorligt fängelse har godtagits

• Sida 39
•  Original

av de remissinstanser som berör frågan. I flera remissyttranden förordas också att villkorligt fängelse skall införas som självständig påföljd utan koppling till kontraktsvård.

Själv vill jag erinra om att villkorlig dom med samma principiella kon- struktion -— villkorligt anstånd med verkställighet av fängelsestraff —- fanns i det svenska påföljdssystemet innan brottsbalken infördes. då skyddstill- syn och villkorlig dom i nuvarande utformning trädde i dess ställe. Frågan om att återinföra en likartad ordning i form av villkorligt fängelse aktualise- rades redan i samband med behandlingen av kommitténs tidigare delbetän- kande .

I det lagstiftningsärende som föranleddes av delbetänkandet diskuterade min företrädare de för- och nackdelar som kunde vara förenade med att införa villkorligt fängelse som ett nytt inslag i frivårdssystemet (prop. 1982/83z85 s. 57—62). Därvid anförde han bl.a. följande:

En viss risk flnns otvivelaktigt att ett frivårdssystem med den — — — utformningen kan bli svårt att hantera i den praktiska tillämpningen och att en ojämn och varierande praxis när det gäller påföljdsval skulle uppstå. Problem skulle också kunna uppkomma på verkställighetsstadiet. där man skulle få skilda kategorier av övervakningsklientel. En vid remissbehand- lingen föreslagen utväg är — —- — att påföljden skyddstillsyn avskaffas och ersätts med villkorligt fängelse med övervakning i den av kommittén föreslagna utformningen. En del instanser menar på motsvarande sätt att den nuvarande villkorliga domen skulle kunna ersättas av villkorligt fäng- else utan övervakning. Bortsett från de argument som kommittén — åbero- par mot denna lösning kan man emellertid ställa frågan om fördelarna med en sådan ordning skulle vara så påtagliga i förhållande till nuvarande system att de ingripande ändringar i regleringen som skulle behövas är tillräckligt motiverade. En varken av kommittén eller vid remissbehand- lingen diskuterad lösning för att ta tillvara de eventuella pedagogiska effekterna av ett uttalat straffhot i en frivårdspåföljd skulle kunna vara atti stället för att införa villkorligt fängelse ge domstolen möjlighet att vid ådömandet av villkorlig dom eller skyddstillsyn lämna uppgift i domen om hur långt fängelsestraff som i det särskilda fallet skulle ha ådömts. om fängelse hade valts i stället. För denna och en del andra tänkbara lösningar saknas emellertid tillräckligt underlag.

Ett ställningstagande i frågan sköts upp i avvaktan på att frivårds- och fängeIsestraffkommittéerna skulle slutföra sitt arbete. vilket alltså nu i allt väsentligt har skett.

Även med beaktande av de sakliga fördelar som det skulle innebära att knyta kontraktsvård till ett villkorligt fängelsestraff. har jag svårt att bortse från de synpunkter som min företrädare redovisade i fråga om olägenhe- terna med att införa villkorligt fängelse som en självständig frivårdspåföljd. För mig är det av avgörande betydelse att man, om villkorligt fängelse skulle återinföras utan att villkorlig dom och skyddstillsyn avskaffas. up- penbarligen riskerar att få ett frivårdssystem som blir svårhanterligt. Ris- ken för en en ojämn och varierande praxis inom ramen för ett frivårdssys- tem med dessa olika påföljdsvarianter är uppenbar. Dessa olägenheter skulle visserligen bortfalla om de nuvarande påföljderna villkorlig dom och skyddstillsyn avskaffades, men tanken på en sådan lösning kan uppenbarli- gen inte vidareutvecklas i detta ärende.

• Sida 40
•  Original

Jag anser också att det kan starkt sättas i fråga om en reform av nu aktuellt slag motiverar ett så pass kraftigt ingrepp i påföljdssystemet och så omfattande lagstiftning som kommitténs förslag innebär. Särskilt som man torde kunna utgå från att kontraktsvård. åtminstone till en början. kommer att användas för ett begränsat antal lagöverträdare bör man enligt min mening i stället försöka foga in denna åtgärd i det påföljdssystem som redan finns.

Jag vill också erinra om att det förslag som lagts fram av fängelsestraff- kommittén angående införande av generella bestämmelser om straffmät- ning och påföljdsval knappast låter sig förena med villkorligt fängelse som en särskild ny påföljd. Däremot synes det förslaget utan större problem kunna anpassas till att det inom ramen för det nuvarande påföljdssystemet sker förändringar i syfte att tillgodose sådana önskemål som anförts som grund för förslaget om att införa villkorligt fängelse.

Jag är alltså inte beredd att i nuvarande läge föreslå att villkorligt fängelse införs som en självständig påföljd i brottsbalkens påföljdssystem vare sig med eller utan kombination med kontraktsvård.

En annan tanke som förtjänar att något övervägas när det gäller att finna en lagteknisk konstruktion för kontraktsvård skulle vara att bygga vidare på den ordning som tillämpades vid Ulleråkersförsöket (se avsnitt 2.4.1"). Denna ordning innebar att domstolen genom särskild lagstiftning fick stöd för att förklara brottmålet vilande medan den tilltalade undergick behand- lingen. En ordning av detta slag synes dock vara mindre lämplig som permanent system. eftersom den strider mot principen att brottmål skall avgöras så snabbt som möjligt. Till detta kommer att man med ett sådant system inte på ett naturligt sätt kan koppla in kriminalvårdens frivårdsor— ganisation. vilket enligt min mening är en avgörande nackdel.

Närmare till hands skulle därför ligga att kontraktsvård utformas inom ramen för en föreskrift vid dom på skyddstillsyn. De skäl som kommittén anför mot denna ordning är enligt min mening inte av den arten att de bör hindra en sådan lösning. Vad till en början gäller invändningen att det är tveksamt om kontraktsvården inom ramen för en sådan ordning kommer att tillämpas som en ersättning för fängelsestraff. bygger denna uppenbarli- gen på tanken att den i praktiken skulle aktualiseras under samma förut- sättningar som de föreskrifter som nu kan förekomma i samband med domar på skyddstillsyn. En sådan utveckling bör emellertid kunna motver- kas genom en särskild föreskrift i lagstiftningen. Att det ibland ändå kan bli så att kontraktsvård i denna form ådöms den som inte heller enligt gällande ordning skulle ha fått fängelse kan man naturligtvis inte bortse ifrån. men det skulle i så fall säkerligen ha blivit förhållandet även med den konstruk- tion som kommittén har föreslagit.

Remissutfallet har emellertid gett vid handen att kommitténs tanke på att låta ett konkretiserat straffhot komma till uttryck redan i den dom varige- nom kontraktsvård ådöms har vunnit en mycket stark allmän förankring. När min företrädare i det nyss redovisade uttalandet diskuterade frågan om villkorligt fängelse från mera generella utgångspunkter. pekade han på en möjlighet att åstadkomma en sådan ordning utan att ändra principerna för nuvarande frivårdssystem. Jag syftar på uppslaget att ge domstolarna

• Sida 41
•  Original

möjlighet att vid ådömande av kriminalvård i frihet lämna uppgift i domen om hur långt fängelsestraff som i det särskilda fallet skulle ha ådömts. om fängelse hade valts i stället.

Klart är att det inte nu finns underlag för att överväga en generell ordning av angivet slag. l belysning av kommitténs förslag om villkorligt fängelse vid kontraktsvård och remissutfallet i den delen anser jag det emellenid uppenban att en sådan lösning skulle erbjuda stora fördelar för de situationer då kontraktsvård aktualiseras och det står klart att fängelse bör ådömas, om inte denna möjlighet kan utnyttjas. En möjlighet för domstolarna att i en skyddstillsynsdom ange även det fängelsestraff som i annat fall skulle ha ådömts kommer då att avse vissa speciella fall och konsekvenserna av en sådan ordning blir därmed förhållandevis lätta att överblicka. Samtidigt ger ett system av det här slaget utrymme för att ta till vara de psykologiska och pedagogiska effekter som ligger i att man kan låta ett konkretiserat straffhot vila över den som döms till kontraktsvård.

Mina överväganden har alltså lett mig till den uppfattningen att kon- traktsvård bör inordnas i påföljdssystemet i form av en kvalificerad före- skrift vid skyddstillsyn. Med sikte på fall av det slag som jag nyss berörde — när möjligheten att utnyttja kontraktsvård i avgörande grad bidrar till att domstolen avstår från att döma till fängelse — bör domstolen få möjlighet att i domen på skyddstillsyn ange det fängelsestraff som skulle ha ådömts om påföljden hade bestämts till fängelse. Tanken är dels att den dömde därmed på ett påtagligt sätt skall bli medveten om det latenta straffhot som vilar över honom. dels att denna straffbestämning skall kunna tjäna till ledning, om det i ett senare skede blir aktuellt att undanröja skyddstill- synen därför att den dömde inte fullföljer behandlingen i enlighet med sitt åtagande.

Jag är medveten att det från vissa synpunkter kan finnas olägenheter även med ett sådant system. Bl.a. gäller att det kan vara svårt att bilda sig en säker uppfattning om hur straffmätningen i praktiken kommer att ske när det gäller att bestämma längden av det tänkta fängelsestraffet. Domsto- larna är i överensstämmelse med uttalanden i senare års lagstiftningsären- den varsamma med bruket av frihetsstraff. Detta gäller inte bara vid valet av påföljd utan också vid själva straffmätningen i de fall då fängelse ådöms. Men det är tänkbart att samma återhållsamhet inte skulle göra sig gällande när längden på ett fängelsestraff av det här slaget skall bestämmas. Det rör sigju då om ett fingerat straff som enligt både domstolens och den dömdes förhoppning aldrig skall behöva tjäna som underlag för en senare verkstäl- lighet. Det kan i praktiken ligga nära till hands att straffet sätts något högre än som normalt skulle ha skett i denna situation för att öka pressen på den dömde att sköta sig.

En sådan ordning synes emellertid vara oacceptabel både av rättviseskäl och från kriminalpolitiska utgångspunkter. I de fall där den dömde misslyc- kas och det latenta straffet skall verkställas. skulle den uppenbarligen kunna leda till att han får ett längre straff än om han hade dömts till fängelse redan i den första domen. Jag är därför angelägen att redan här understryka vikten av att domstolarna har sin uppmärksamhet riktad på det angivna problemet och strävar efter att åstadkomma en adekvat straff-

• Sida 42
•  Original

mätning även i dessa fall.

Ett annat viktigt spörsmål är vad som skall gälla i fråga om själva proceduren för de fall då fråga uppkommer om att undanröja skyddstillsyn med kontraktsvård. ] den delen har kommittén — som ett skäl för att införa villkorligt fängelse —— framhållit intresset av att kontraktsvården på ett enkelt sätt bör kunna omvandlas till fängelse, om den dömde inte fullföljer vårdprogrammet. En ordning med villkorligt fängelse skulle. enligt kom— mitténs mening, medge ett enklare förfarande, beroende på att det vid skyddstillsyn är en mera omständlig process att undanröja påföljden på grund av enbart villkorsbrott. När frågan om undanröjande kommer upp skall denna sålunda enligt nuvarande system i tur och ordning prövas av huvudmannen för vården. skyddskonsulenten, övervakningsnämnden, åklagaren och domstolen.

Jag delar kommitténs uppfattning att kontraktsvården snabbt bör kunna bytas ut mot en annan påföljd, om den dömde inte fullföljer behandlingen enligt sitt åtagande. Ett sådant snabbt ingripande bör med den av mig föreslagna konstruktionen säkerställas genom särskilda regler om rappor- tering av kontraktsbrott i dessa fall. Domstolen bör sålunda, när den dömer till skyddstillsyn med kontraktsvård. få möjlighet att ålägga den som skall svara för vården att direkt till åklagaren — och skyddskonsulen- ten — rapportera eventuella kontraktsbrott. Åklagaren får sedan avgöra om kontraktsbrottet är så allvarligt att talan bör väckas vid domstolen om att påföljden skall undanröjas och fängelse ådömas i dess ställe. Självfallet kan förutses att åklagaren ibland finner anledning att höra skyddskonsu- lenten eller övervakningsnämnden före sitt ställningstagande, men detta bör med hänsyn till intresset av snabbhet i proceduren inte vara obligato- riskt.

Jag vill tillägga att denna särskilda rapporteringsordning bara bör få tillämpas i fall då domstolen i enlighet med det tidigare anförda i domen har angett det fängelsestraff som skulle ha ådömts om påföljden hade blivit fängelse, dvs. när möjligheten att tillämpa kontraktsvård i avgörande mån bidragit till att påföljden blivit skyddstillsyn i stället för fängelse. 1 andra fall bör allmänna regler om förfarandet vid undanröjande av skyddstillsyn tillämpas.

Vad sedan gäller frågan om den dömde vid undanröjande av skyddstill- synen skall få tillgodoräkna sig den del av kontraktsvården som han har undergått. ser jag för min del snarast fördelar med att allmänna regler får gälla. Det innebär att sådant tillgodoräknande i allmänhet skall ske. Detta ter sig också rimligt från vanliga straffrättsliga utgångspunkter. Vetskapen om att kontraktsbrott omedelbart rapporteras och att påföljden snabbt kan undanröjas torde utöva tillräcklig press på den dömde att fullfölja vården.

Har domstolen angett hur långt fängelsestraff som skulle ha ådömts om påföljden skulle ha blivit fängelse. bör naturligtvis det straffet tas som utgångspunkt för den händelse det blir aktuellt att undanröja skyddstill- synen. Detta straff bör dock inte rimligen få fastställas automatiskt. och inte heller bör någon automatik gälla vid avräkning för den behandlingstid som den dömde undergått. I båda fallen måste en prövning ske av de föreliggande omständigheterna.

Prop. 1986/87: 106

• Sida 43
•  Original

Jag föreslår att kontraktsvård inordnas i påföljdssystemet enligt de rikt- linjer som jag nu har angett. Det innebär att'kontraktsvård skall kunna förekomma inom ramen för en föreskrift i samband med en dom på skydds- tillsyn. Denna lösning kan på det sättjag här har angett utformas så att den till sina praktiska och sakliga konsekvenser blir likartad kommitténs för- slag. men den låter sig lättare inpassas i det nuvarande frivårdssystemet. Jag skall i ett senare avsnitt och i specialmotiveringen närmare utveckla min syn bl.a. på vilka överträdelser som bör föranleda ingripanden mot den dömde och på skyddskonsulentens tillsyn över den som undergår skyddstillsyn med kontraktsvård.

Mitt förslag: Alla former av missbrukarvård och annan behandling skall kunna förekomma inom ramen för kontraktsvård — alltifrån öppen poliklinisk behandling till vård i slutna former. I det särskilda fallet skall den behandlingsform väljas som svarar mot den miss- tänktes vårdbehov.

Kommitténs förslag: Det överensstämmer med mitt förslag. Som tidigare redovisats tar kommittéförslaget dock endast sikte på missbrukare.

Remissinstanserna: Flertalet instanser ställer sig bakom kommittén på den här punkten. Från flera håll betonas särskilt vårdaspekten och vikten av att systemet ges tillräcklig flexibilitet för att medge en ändamålsenlig vård. Några remissinstanser anser att vården åtminstone i inledningsske- det bör vara institutionsbunden.

Skälen för mitt förslag: Man kan rent principiellt tänka sig två modeller för den vård som skall kunna förekomma inom ramen för kontraktsvården. Den ena är att anknyta till befintliga vårdformer. Den andra är att bygga upp en särskild organisation för den vård som här blir aktuell.

Jag vill därför först kort beröra de olika former av missbrukarvård som nu förekommer. Förutom sjukhusvård av missbrukare, som i allmänhet närmast innebär avgiftning, äger vård i frivilliga former rum i bl. a. hem för vård eller boende samt i s. k. familjevård.

Öppen vård förekommer bl.a. vid alkoholpolikliniker. sjukhus. läkar- mottagningar och narkomanvårdsbaser.

För vården av ungdomar under 20 år med missbruksproblem finns två typer av institutioner. Den första kategorin tar emot ungdomar som är omhändertagna enligt 12 5 lagen (19802621) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Sammanlagt finns 580 platser vid sådana hem.

Den andra kategorin är behandlingshem eller kollektiv för unga. Totalt finns 1 600 platser av denna typ. Ungefär 25 % av dessa drivs antingen i privat regi eller av stiftelser.

Institutionsvården av vuxna missbrukare var tidigare uppdelad på be- handling av antingen alkohol- eller narkotikamissbrukare. Även om det fortfarande finns en sådan uppdelning är tendensen att alltfler behandling-

• Sida 44
•  Original

shem tar emot blandmissbrukare. För vården av missbrukare som omhän- dertagits enligt 18 5 lagen (198121243) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) finns 200 platser. För den som omhändertagits enligt ll få samma lag finns [ 260 platser. För den frivilliga vården av missbrukare finns sammanlagt ] 950 platser-. Av dessa drivs 43 % av stiftelser och organisa- tioner.

Såväl vårdtider som innehåll i vården skiljer sig mellan olika institutio- ner och behandlingshem.

Vårdtiderna kan variera mellan tre månader och två år, men på de flesta hemmen är vårdtiden sex — tolv månader.

Vid behandlingshemmen måste missbrukarna inledningsvis anpassa sig till en rad restriktioner. men vården går sedan mot allt större frihet och eget ansvarstagande. Utslussningen i samhället sker successivt. Veckan kan innehålla ca 40 timmars schemalagda aktiviteter. Dessa består till största delen av arbete eller studier. men även gruppaktiviteter med tera- peutiskt syfte, social och fysisk träning samt studiecirklar i t. ex musik och konsthantverk är vanliga. Det är också vanligt att arbetet består av skötsel och underhåll av hemmet.

Det finns ett stort antal inackorderingshem för alkoholmissbrukare och enskilda vårdhem för missbrukare. Totalt rör det sig om ca 130 hem med cirka 1400 platser. Här är variationerna mycket stora. Vid vissa förekom- mer behandlingsinslag. medan andra närmast är att se som en form av skyddat boende för missbrukare.

Vad gäller frågan om förekommande vårdtider redovisar kommittén uppgifter från en enkät som gjordes sommaren 1979, alltså före socialtjän- stereformen. och som tillställdes 95 vårdinstitutioner. Bland dessa ingick samtliga vårdanstalter för alkoholmissbrukare och samtliga motivations- hem och behandlingshem för narkotikamissbrukare samt ett större antal psykiatriska kliniker. Svaren visade bl.a. följande.

På de allmänna vårdanstalterna förband sig de flesta frivilligt intagna patienterna att stanna sex månader på anstalten. Vid inskrivning på de enskilda anstalterna bestämdes den planerade vårdtiden i allmänhet till mellan två och fyra månader. Tider upp till nio månader förekom dock. Behandlingshemmen hade en planerad behandlingstid av i genomsnitt sex till tolv månader. På de psykiatriska kliniker som bedriver akutvård vari- erade den planerade vårdtiden från några dagar till några veckor. Tiden på kliniker med längre tids vård rörde sig om en eller annan månad.

Den faktiska vårdtiden blev dock på många institutioner kortare än den avtalade eller planerade. Den genomsnittliga faktiska vårdtiden på institu- tionerna visade sig vara två till tre månader för vårdanstalterna och oftast något kortare än planerat på de psykiatriska klinikerna. På behandlings- hemmen blev tiden däremot i flertalet fall som planerat. Avbrott i vården förekom sällan vid de allmänna vårdanstalterna. Vid de enskilda vårdan- stalterna var antalet avbrott mycket växlande mellan anstalterna. Behand- lingshemmen och de psykiatriska klinikerna beräknade i genomsnitt av- brotten till mindre än hälften av fallen. Det kan tilläggas att det under senare år har skett en metodutveckling på behandlingshemmen för narkoti- kamissbrukare. Man har i dag längre vårdtider och färre avbrott i behand- lingen.

• Sida 45
•  Original

Till vårdtiden skall sedan läggas den tid som kan vara planerad för en successiv utslussning i samhället. Eftervården är ofta indelad i olika faser som kännetecknas av successivt allt större frihet och ansvarstagande.

Familjevård för alkoholmissbrukare har förekommit i många år. Numera förekommer det framför allt i Stockholms och Göteborgs kommuner. men totalt svarar familjevården för en mycket liten andel av den totala nykter- hetsvården.

Familjevård för narkotikamissbrukare förekommer inom ramen för ett antal mindre enheter. som arbetar speciellt med familjevård för vuxna missbrukare. Sådana enheter förekommer i tre former.

En form innebär att familjemedlemmarna arbetar mer eller mindre yrkesmässigt utan att vara anställda av någon myndighet eller institution. Hemmen tar ofta emot tre— fem placeringar samtidigt. De flesta tar enbart emot barn och ungdomar, men några tar också emot vuxna. Antalet sådana hem kan beräknas till högst 100 i hela landet.

Den andra formen utgörs av s.k. kontrakterade familjehem. Den innebär att en kommun eller ett landsting kontrakterar ett familjehem och garante- rar en viss minimiinkomst, oavsett om det har någon klient eller ej. I gengäld är hemmet tvunget att ta emot de missbrukare som kommunen vill placera där.

Den tredje formen innebär att ett antal hem slår sig samman i ett samarbetsprojekt och anställer personer som sköter administration, place- ringar, stöd till familjer och klienter samt myndighetskontaktcr. Det första projektet av detta slag var Smålandsgårdar. som numera drivs av en stiftelse. där kriminalvårdsstyrelsen och landstinget i Kronobergslän är huvudmän. I styrelsen för stiftelsen ingår också representanter för Vårdfa- miljerna, Växjö kommun, kommunförbundets länsavdelning samt RFHL. Smålandsgårdar arbetar huvudsakligen med klienter som är intagna på kriminalvårdsanstalt och som placeras i familjevård med stöd av 34 & KvaL. Smålandsgårdar består av ett 20-tal hem i Växjötrakten, de fiesta lantbruk. Erfarenheterna är positiva. Vårdtiden är normalt ett år. De krav som ställs på klienterna innebär bl.a. förbud mot att under viss tid ensam lämna familjen. förbud mot användning av droger, krav att delta i familjens normala sysslor och krav att ta itu med den sociala situationen.

En något annorlunda uppläggning har Föreningen Skånegårdar. Den består av ett behandlingshem och ett dussintal familjehem. samtliga jord- bruk. Föreningen samarbetar med kriminalvården och många kommuner. Vårdtider på ett till ett och ett halvt år eftersträvas och även här präglas verksamheten av klart definierade regler för behandlingen.

Familjevård av samma typ som vid Smålandsgårdar och Skånegårdar finns på flera håll i landet.

] Stockholmsområdct finns två projekt på familjevårdsområdet. Social- förvaltningen i Stockholm driver en familjevårdsenhet. i vilken kriminal- vården medverkar. Dessutom arbetar frivårdens behandlingscentral och skyddsvärnet i Stockholm med familjevårdsplaceringar.

Utöver dessa tre former prövas familjevård också i anslutning till olika narkomanvårdsenheter i bl. a. Södertälje och Göteborg. Det finns också en del försöksprojekt av mindre omfattning med sådan inriktning.

• Sida 46
•  Original

Kommittén har för sin del funnit det naturligt och angeläget att alla de olika former av missbrukarvård som nu finns eller sedermera kommer fram och som domstolarna kan godta som en ersättning för fängelsestraff utnytt- jas för den nya påföljden. Det betyder att det i och för sig inte bör finnas några hinder mot kontraktsvård i form av öppen poliklinisk vård, vård på olika hem för vård eller boende eller familjevård. Härigenom åstadkommer man en valfrihet mellan olika vårdformer.

De flesta remissinstanserna har anslutit sig till kommitténs uppfattning på den här punkten. Från flera håll understryks sålunda vikten av att systemet inte bör regleras alltför hårt utan att det görs tillräckligt flexibelt för att medge den typ av vård som är mest ändamålsenlig i varje särskilt fall. I den delen framhålls också att kontraktsvården inte får leda till att behandlingsinstitutioner som bygger på frivillighetens grund blir mera fångelselika. Några remissinstanser menar dock att vården åtminstone i inledningsskedet bör vara institutionsbunden och tiden för vistelsen på institutionen stå i proportion till brottslighetens svårhet.

Uppfattningen att vården bör inledas i slutna former på en institution — med sjukvårdsmyndigheterna som ansvariga organ — kommer till uttryck också i den preliminära utvärdering av Ulleråkersförsöket som jag tidigare har redogjort för.

Jag ställer mig för egen del mycket tveksam till att detaljreglera den vård som kan bli aktuell genom kontraktsvård. En sådan ordning — med exem- pelvis krav.på en viss tids sluten institutionsvård — skulle uppenbarligen medföra stora svårigheter för de ansvariga huvudmännen när det gäller att åstadkomma en integration av den här aktuella vården med den reguljära. För min del anser jag att det från både principiell och praktisk synpunkt skulle vara mindre följdriktigt som allmän princip att inrätta särskilda vårdinstitutioner för den vård som skall etableras inom kontraktsvårdens ram. Samtidigt vill jag dock erinra om det utvecklingsarbete som nu pågår för att få fram fler behandlingshem som är inriktade på vård av missbruka- re från kriminalvården (se bl. a. prop. [985/862171 s. 15).

För mig ter det sig alltså naturligt att utnyttja de olika slag av missbru- karvård som nu finns. Där finns en samlad kunskap som det enligt min mening skulle vara fel att inte ta till vara. Genom det skiftande utbud av vårdformer som då kommer att stå till förfogande ges också goda möjlighe- ter att i det särskilda fallet anpassa vården efter det aktuella vårdbehovet.

En detaljreglering av formerna för vården skulle uppenbarligen kunna leda till att påföljdsvarianten inte kan användas i alla de fall där den annars kan vara befogad. Jag vill i sammanhanget också erinra om att samma metodik naturligtvis inte kan tillämpas vid behandlingen av alkoholproble- matiker som när det gäller narkotikamissbrukare. I de låt vara sannolikt rätt sällsynta fall då kontraktsvård tillämpas i fråga om lagöverträdare vilkas problem inte består i missbruk av beroendeframkallande medel gäller i än högre grad att metodiken måste anpassas till förhållandenai det särskilda fallet.

I huvudsaklig överensstämmelse med kommitténs uppfattning menar jag sålunda att det i princip bör vara å ena sidan missbrukets art och omfatt- ning samt behovet av vård och. å den andra. de tillgängliga institutionernas

• Sida 47
•  Original

inriktning och tillgången på vårdplatser som blir avgörande för valet av vårdform. Självfallet måste också en förutsättning vara att lagöverträdaren är motiverad för den behandling som i praktiken kan bli aktuell.

Att vårdbehovet i princip skall styra valet av vårdform innebär dock inte att brottets art och svårhet är utan betydelse. Somjag tidigare har framhål- lit är det domstolen som i sista hand skall avgöra. om kontraktsvården i det enskilda fallet skall kunna träda i stället för fängelsestraff. Vid denna prövning måste domstolen naturligtvis beakta hur den tilltänkta kontrakts- vården är utformad i fråga om vårdtid. regler och behandlingsinnehåll. Det är då naturligt att en kontraktsvård bestående av exempelvis några måna- ders poliklinisk behandling under boende i eget hem endast kan förekom- ma vid förhållandevis lindrig kriminalitet medan den andra ytterligheten. en längre tids institutionsvård med efterföljande öppen vård. kan förekom- ma även i samband med tämligen grov brottslighet.

Detta betyder dock inte att vissa former av kontraktsvård bör väljas enbart av allmänpreventiva skäl. Valet av vårdform skall göras uteslutande med utgångspunkt från vårdbehovet och visar sig i något fall den tänkta vårdformen alltför kortvarig eller öppen för att kunna accepteras av dom- stolen med hänsyn till brottets beskaffenhet. får man avstå från kontrakts- vård.

Man torde inte kunna komma ifrån att möjligheten att använda kon- traktsvård också kommer att styras av tillgången på behandlingsplatser och i vissa fall av den tilltalades bostadsort. Det är även av dessa skäl angeläget att så många vårdformer och så många vårdinstitutioner som möjligt kan utnyttjas för kontraktsvård. Vidare får man hålla i minnet att det måste vara vårdhuvudmannens sak att bestämma om man i ett givet fall vill tillämpa systemet eller hellre engagera sig för den dömde i andra former. Några möjligheter för domstolarna att framtvinga ett kontrakts- vårdsarrangemang bör inte lämpligen tillskapas.

De exempel på kontraktsvård som kommittén har lämnat ger enligt min mening en klar uppfattning om hur systemet torde kunna fungera i prakti- ken.

En form av behandling skall kunna bestå av institutionsvård vid ett behandlingshem. Vårdprogrammet torde här få anpassas efter de behand- lingsformer som praktiseras vid institutionen. Vårdtiden kommer då i enlighet med nuvarande praxis att i regel vara minst sex månader och värden kommer oftast att bl. a. kännetecknas av bestämda krav på drogfri- het och skötsamhet även i övrigt.

Man bör dock iaktta restriktivitet när det gäller kontraktsvård vid så- dana institutioner som enbart erbjuder ett skyddat boende. 1 den mån kontraktsvård vid en institution av denna typ kommer till stånd bör boen- det kombineras med en skyldighet att hålla regelbunden vårdkontakt med någon annan vårdinrättning. exempelvis en alkohol- eller narkotikamot- tagning.

En annan form av kontraktsvård skall kunna bestå av familjevård. Den dömde placeras då i ett enskilt hem med skyldighet att stanna där under viss tid. En vårdtid på minst tolv månader bör då framstå som normal.

En tredje form kan bestå av öppen poliklinisk behandling. Sådan vård

• Sida 48
•  Original

kan exempelvis innebära en skyldighet för den dömde att var eller varan- nan dag infinna sig vid en alkohol— eller narkotikamottagning för kontroll av drogfrihetcn och den sociala situationen. medicinering samt psykotera- peutisk behandling. Under tiden kan han bo i sitt eget hem.

Vad som nu redovisats är bara exempel på yttre ramar för vården. Att binda kontraktsvården till vissa former framstår i enlighet med vad jag redan har angett som mindre lämpligt. Fördelen med att avstå från ett formbundet system är också att det finns utrymme för nya behandlings- former att utvecklas inom ramen för kontraktsvård.

På en speciell punkt torde dock förutsättningarna vid kontraktsvård skilja sig från dem som föreligger vid missbrukarvård i allmänhet. Vid i synnerhet alkoholproblem består erfarenhetsmässigt en mycket viktig del av arbetet i att skapa en insikt hos missbrukaren om problemens omfatt- ning. något som i sin tur är ägnat att ligga till grund för en motivation från hans sida att försöka bli kvitt problemen. Vid kontraktsvård måste där- emot förutsättas att missbrukaren, eventuellt med hjälp av insatser under det förberedande arbetet, har uppnått missbruksinsikt och motivation när det egentliga behandlingsarbetet tar sin början. Detta kan säkerligen ofta skapa problem och utgör i viss mån en begränsande faktor när det gäller urvalet av de klienter som kan komma i fråga för kontraktsvård. Den grundläggande idén bygger emellertid på tanken att det hotande fängelse- straffet i sig skall verka i motivationshöjande riktning, något som säkerli- gen i åtskilliga fall är realistiskt.

Jag har i det föregående närmast uppehållit mig vid kontraktsvård för missbrukare. I de fall vårdbehovet har annan karaktär kommer de yttre ramarna för vården sannolikt i allmänhet att ha liknande utformning medan naturligtvis innehållet i själva vården blir ett annat. De fall som det här gäller kan förutsättas vara mera speciella till sin natur och vårdplanen blir därmed i hög grad anpassad till det individuella fallet.

Eftersom kontraktsvården enligt mitt förslag inrättas som ett inslag i skyddstillsyn, kommer den dömde att samtidigt stå under övervakning av kriminalvårdens frivårdsorganisation. Ansvaret för själva behandlingen måste dock ligga hos den institution som har träffat vårdavtalet med den dömde eller som annars svarar för behandlingsplanens fullföljande. Under tid då den dömde vistas på institution kommer naturligtvis generellt sett kriminalvårdens tillsyn över den dömde inte att vara särskilt krävande. låt vara att detta. som jag strax skall återkomma till. i någon mån är beroende av hur vården är ordnad. När behandlingen i ett senare skede ändras och övergår i mera öppna former. bör emellertid frivårdsorganisationen på ett mera aktivt sätt utöva sin tillsyn över den dömde. Jag förutsätter att man på ett praktiskt sätt kan få till stånd ett fungerande samarbete mellan frivården och de behandlingsansvariga.

Jag vill nämna att den av mig förordade principlösningen inte ställer några krav på en särskild prövotid för kontraktsvård. I den delen kommer att gälla den prövotid som gäller vid skyddstillsyn. nämligen tre är. Där- emot bör den som döms till skyddstillsyn med kontraktsvård i vissa fall stå under övervakning under längre tid än vad som normalt gäller vid skydds- tillsyn. Domstolen bör i sådant fall redan i domen kunna förordna att

• Sida 49
•  Original

övervakningen skall upphöra vid en senare tidpunkt än efter den tid av ett år som anges i 28 kap. 5 så BrB. Jag skall återkomma till detta i specialmoti- veringen. Här vill jag bara nämna att denna möjlighet bara bör användas när den dömde skall genomgå någon form av institutionsbehandling och kan antas behöva stöd av kriminalvårdens frivårdsorganisation under kor- tare eller längre tid när han lämnar institutionen.

I vilken utsträckning man vill använda sig av formliga vårdkontrakt bör enligt min mening bero på vederbörande huvudmäns bedömning. Detta anses ofta ha en fördel från pedagogisk synpunkt. men frågan är omdisku- terad och skrivna "kontrakt" bör inte vara obligatoriska. Det väsentliga från rättsväsendets synpunkt är att den dömde samtycker till att undergå behandling enligt en på förhand uppgjord plan som tydligt anger de villkor han skall iaktta.

Av värde är naturligtvis om de institutioner som önskar bedriva kon- traktsvård av lagöverträdare i samarbete med kriminalvårdens frivård tar fram typplaner för sådan vård. Med institution åsyftas då även alkohol- och narkotikamottagningar. Här som i övrigt gäller att frågan om en sådan behandlingsplan kan accepteras som en ersättning för fängelsestraffi det enskilda fallet får avgöras av domstolen med hänsyn till brottets art och gärningsmannens personliga förhållanden.

I det fallet att en dom på kontraktsvård följs av ett beslut om inskrivning vid en institution, åtar sig denna det omedelbara ansvaret för vårdens genomförande. Vem som beslutar för institutionens räkning bestäms av dess egen organisation. I vissa fall fattas därför beslutet av socialnämnden eller av en institutionsstyrelse och i andra fall av en föreståndare. I fråga om sjukhus ankommer beslutet normalt på den ansvarige läkaren.

När det gäller familjevård är läget delvis annorlunda. Vissa mindre familjevårdsenheter arbetar under ledning av en gemensam styrelse, exem- pelvis Stiftelsen Smålandsgårdar och Föreningen Skånegårdar. För sådan familjevård finns det eller går det att tillskapa en ansvarig ledning för värden som kan fatta de erforderliga besluten. För annan familjevård finns det däremot inte någon motsvarighet.

I sådana fall får kriminalvårdens frivårdsorganisation ett större ansvar än när fråga är om exempelvis inskrivning vid en institution. Över huvud taget gäller att frivårdens tillsynsansvar blir störst i de fall då vården bedrivs i enkla former utan särskild ledning, såsom exempelvis vid vård i ett enskilt hem som inte tillhör någon särskild organisation eller öppen poliklinisk vård. I sådana fall är det också nödvändigt att frivården tar på sig det huvudsakliga ansvaret för att ett vårdavtal tas fram.

Som jag tidigare har berört är det också min avsikt att den som har behandlingsansvaret skall kunna åläggas att rapportera till åklagaren. om den dömde bryter mot de regler som gäller för behandlingen och som han har åtagit sig att följa. I nästa avsnitt skall jag gå in på frågan om vilka åtgärder som bör vidtas vid kontraktsbrott från den dömdes sida. Här vill jag bara påpeka att man i princip måste se allvarligt på alla kontraktsbrott som inte är av bagatellartad karaktär och att det är viktigt att rapportering sker. I annat fall riskerar man att kontraktsvården inte får den skärpa som detär meningen att påföljdsvarianten skall ha. Rapporteringsskyldigheten.

• Sida 50
•  Original

som lämpligen synes kunna skrivas in i vårdkontraktet när sådant används, utgör ett påtryckningsmedel mot den dömde och ett väsentligt inslag i kontraktsvården.

Kommittén har också tagit upp frågan hur man bör förfara, om behand- lingsplanen behöver ändras rrnder löpande vårdtid. Utgångpunkten är här att kontraktsvården skall pågå under den tid som har angetts i planen. Det kan emellertid under vårdtiden visa sig att vården hellre bör fortsätta i andra former eller att andra väsentliga ändringar behöver göras i det fastställda vårdavtalet. En sådan ändring innebär att förutsättningarna för domstolens påföljdsbestämning ändras och bör därför inte få göras utan vidare.

Enligt kommittén borde i ett sådant läge påföljdsvalet helst på nytt underställas domstolens prövning. Kommittén anser emellertid att detta skulle vara en onödigt komplicerad lösning som dessutom skulle kunna medföra olämplig tidsutdräkt. I stället föreslår kommittén att frågan om ändring av vårdavtalet skall underställas övervakningsnämnden som kan pröva frågan på likartat sätt som domstolen. Nämnden skall pröva frågan efter samma grunder som dem som tillämpades vid det ursprungliga valet av påföljd. Om nämnden skulle finna att det nya vårdavtalet inte kan accepteras och det ursprungliga avtalet inte längre kan följas. återstår för nämnden inget annat än att låta kontraktsvården upphöra. Med den av kommittén föreslagna konstruktionen skulle i så fall övervakningsnämn- den besluta att det villkorliga fängelsestraffet skall gå i verkställighet.

Förslaget att frågor om ändringar i vårdavtalet skall prövas av övervak- ningsnämnden har inte rönt någon särskild uppmärksamhet vid remissbe- handlingen.

Själv vill jag först erinra om att kommitténs ställningstagande skall ses mot bakgrund av att den föreslagit att kontraktsvården Skall förenas med villkorligt fängelse och att det enligt förslaget generellt skulle ankomma på övervakningsnämnden att pröva frågor om undanröjande av anstånd med verkställighet av fängelsestraff. Med den utformning av kontraktsvården som jag föreslår ligger det naturligtvis ännu närmare till hands att över- lämna åt övervakningsnämnd att pröva frågor om ändringar av villkoren för en ådömd kontraktsvård. Övervakningsnämnderna har ju att i andra fall ta ställning till frågor om bl. a. upphävande eller ändringar av föreskrif- ter vid skyddstillsyn eller villkorlig frigivning (26 kap. 16 å andra stycket och 28 kap. 6 € BrB). Jag är mot den bakgrunden beredd att så till vida godta den ordning som kommittén här har föreslagit att övervaknings- nämnden bör ha befogenhet att besluta även om ändring av villkoren för en ådömd kontraktsvård. Några nya regler om detta behöver inte införas.

• Sida 51
•  Original

2.4.6 Den dömdes skyldigheter m. m.

Mitt förslag: Ett grundvillkor vid kontraktsvård av missbrukare bör som regel vara att den dömde håller sig drogfri. Också de övriga villkor som skall gälla, t. ex. för kontroll av drogfriheten.'skall vara tydligt angivna i den av domstolen fastställda planen. Den som svarar för vården skall själv kunna ingripa vid mindre allvarliga förseelser från den dömdes sida. exempelvis genom varning eller restriktivare regler. Även sådana frågor bör regleras i planen. I den mån rätten har föreskrivit det skall kontraktsbrott dock rapporteras till skyddskonsulenten och direkt till åklagaren som har att överväga om talan skall väckas vid domstolen om att Skyddstillsynen med kontraktsvård skall undanröjas. Undanröjs påföljden. skall den dömde tillgodoräknas vad han har undergått till följd av den tidigare domen. Den dömde kan vara omhändertagen under målets hand- läggning. Undanröjs påföljden, skall domstolen kunna förordna att han skall vara omhändertagen till dess att beslutet vinner laga kraft. Tiden för sådant omhändertagande skall räknas som verkställighets- tid.

Kommitténs förslag: Vid kontraktsbrott skall det enligt förslaget ankom- ma på övervakningsnämnden att besluta om förverkande av det villkorligt medgivna anståndet med fängelsestraffet, vilket då i princip oavkortat skall gå i verkställighet. Beslutet skall verkställas omedelbart. ] övrigt överensstämmer kommitténs förslag i sak huvudsakligen med mitt förslag.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser ansluter sig till kommitténs förslag i den här delen. Från några håll påpekas att det kan uppstå kon- flikter mellan å ena sidan det regelsystem som gäller för kriminalvården och. å den andra sidan, de behandlingsideologier som präglar de berörda vårdinstitutionernas verksamhet. Vissa instanser framhåller att det bör klargöras i vilka situationer som det villkorligt medgivna anståndet skall förverkas. Enligt några remissinstanser bör sådana beslut fattas av dom- stol.

Skälen för mitt förslag: Kontraktsvård tar som jag förut har framhållit huvudsakligen sikte på behandling av lagöverträdare med missbruks- problem. När det gäller narkotikamissbruk bör av naturliga skäl ett krav på drogfrihet vara en grundläggande förutsättning för behandlingen. En utfäs- telse om drogfrihet synes i dessa fall också normalt böra skrivas in i vårdkontraktet när sådant förekommer. Konsekvensen av detta blir att återfall i missbruk skall bedömas som kontraktsbrott. vilket i sin tur betyder att man måste överväga om åtgärder skall vidtas för att ersätta värden med fängelse. Ofta synes samma ordning böra gälla när det är alkoholproblem som ligger till grund för behovet av behandling.

Det kan mot bakgrund av det anförda ofta finnas ett behov av att drogfriheten kan kontrolleras och eventuella återfall styrkas på ett tillförlit- ligt sätt. De kontrollmetoder som ligger närmast till hands är urinprov för narkotikamissbrukare och blodprov eller utandningsprov för alkoholmiss- brukare. Sådana kontrollmetoder torde vid behov kunna användas i vart fall i fråga om missbrukare som har kontakt med sjukhus.

Prop. 1986/872106

• Sida 52
•  Original

Som kommittén har framhållit är det emellertid sällsynt att behandlings- hem använder sig av sådana medel för att kontrollera drogfrihet. Det är också tveksamt hur många av hemmen som skulle kunna tänka sig att begagna sådana metoder i samband med verkställighet av kontraktsvård. Från hemmens sida brukar det hävdas att man genom den ständiga kontak- ten med klienten har möjlighet att upptäcka drogmissbruk utan sådana kontrollmetoder. Inom familjevård förekommer kontroller av detta slag inte alls.

Jag har ingen anledning att betvivla att man inom många vårdformer kan klara kontrollen av drogfrihet utan särskilda kontrollmetoder. En god kännedom om och nära kontakt med klienten kan ofta vara tillräcklig,

Jag delar kommitténs uppfattning att något krav på provtagning för att kontrollera eventuell drogfrihet inte kan ställas vid alla former av kon- traktsvård. Vilka regler som skall gälla i det avseendet får bestämmas från fall till fall i samband med att planen upprättas. Därvid kommer naturligt- vis arbetsmetoderna vid den tilltänkta vårdinstitutionen e. (1. att få betydel- se. Men genom att villkoren skall anges i planen som i sin tur skall fastställas av domstolen får också denna ett inflytande. Konstruktionen innebär också att den dömde skall förklara sig införstådd med vilken kontroll som i förekommande fall skall ske.

Kriminalvårdens behov av narkotikaanalyser av urinprov tillgodoses av statens rättskemiska laboratorium. Där bör även i fortsättningen analyser kunna ske, i den mån det inte finns tillgång till andra analysresurser. Jag tänker då närmast på de fall där de dömda har kontakt med alkohol- eller narkomanvårdskliniker och där behövliga analyser bör kunna utföras på sjukhusen. I vart fall torde behovet av kontrollanalyser av det slag som jag nu har berört bli ganska begränsat, eftersom antalet kontraktsvårdsklien- ter, åtminstone till en början, inte kan antas bli särskilt stort.

Klart är vidare att den dömde även på andra sätt än genom återfall i missbruk kan göra sig skyldig till kontraktsbrott genom att inte fullfölja vården i enlighet med kontraktet. Han kan t. ex. undandra sig drogfrihets- kontroll eller andra aktiviteter som ingår som ett led i den överenskomna behandlingen. Jag erinrar därför om att en av tankarna bakom kontrakts- vården är att ett kontraktsbrott i princip skall leda till att det fängelsestraff som har ersatts med kontraktsvård skall dömas ut och gå i verkställighet. För att detta skall säkerställas behövs också en särskild ordning som medger att skyddstillsynen med kontraktsvård snabbt kan undanröjas i händelse av kontraktsbrott.

Somjag tidigare har anfört anser jag att den institution eller motsvarande som svarar för vården skall kunna åläggas en skyldighet att omedelbart rapportera till åklagaren när den dömde gör sig skyldig till kontraktsbrott. Naturligtvis måste det dock finnas ett utrymme för vårdinstitutionerna att reagera på mindre allvarlig misskötsamhet och ordningsförseelser utan att något formellt sanktionssystem behöver tillgripas. I vart fall behandlings- hemmen torde, som kommittén har framhållit, i regel ha en klar praxis i fråga om de åtgärder som skall vidtas i sådana situationer. Det kan t.ex. röra sig om samtal. tillämpning av restriktiva regler för vistelsen och intagning i mera slutna former. Åtgärder av det slaget bör anses omfattade

IQ

• Sida 53
•  Original

av institutionsledningens befogenhet och bör regleras i vårdplanen så långt detta är möjligt.

Huruvida en överträdelse skall anses utgöra ett allvarligt kontraktsbrott eller en mindre allvarlig förseelse får avgöras med utgångspunkt från den aktuella vårdplanen och omständigheterna vid överträdelsen. Vid narkoti- kamissbruk synes emellertid ett åsidosättande av kravet på drogfrihet i princip alltid böra rapporteras. Detsamma bör gälla om den dömde utan giltigt skäl underlåter att underkasta sig drogfrihetskontroll eller om han undandrar sig andra aktiviteter som enligt kontraktet ingår som ett led i behandlingen. I vart fall gäller detta om överträdelsen är upprepad eller annars framstår som så allvarlig att den dömde inte kan sägas följa behand- lingsplanen.

När rapport skickas till åklagaren om att den som är dömd till kontrakts- vård inte fullföljer vården enligt gällande plan, skall samtidigt skyddskon- sulenten underrättas. Omständigheterna kan vara sådana att skyddskonsu- lenten hos övervakningsnämnden omgående bör aktualisera frågan om att omhänderta den dömde enligt 28 kap. 11 % BrB.

Åklagarens uppgift när han får en rapport av angivet slag blir att ta ställning till om kontraktsbrottet är sådant att han bör väcka talan vid domstolen om att påföljden skall undanröjas och fängelse i stället ådömas. Frågan bör avgöras skyndsamt. Självfallet kan det ibland också krävas ytterligare samråd med den som svarar för vården liksom även med skyddskonsulenten eller övervakningsnämnden. Såvitt möjligt bör även den dömde beredas tillfälle att yttra sig innan beslut i frågan fattas. Pre- sumtionen bör vara att en sådan talan skall väckas. Å andra sidan torde omständigheterna i de enskilda fallen vara alltför skiftande för att någon automatik lämpligen skall kunna gälla i fråga om vare sig åklagarens eller domstolens avgörande. Kan kontraktsbrottet i det särskilda fallet sägas vara av ringa betydelse eller finns det grundad anledning anta att det inte kommer att upprepas, måste man ha möjlighet att ge den dömde ytterligare en chans.

Jag vill tillägga att åklagaren bör kunna väcka en talan av nu angivet slag även om han på annat sätt än genom en rapport från den vårdansvarige får kännedom om att den dömde allvarligt åsidosätter sina åligganden enligt vårdplanen.

Den nyss skisserade ordningen med anmälningsskyldighet för den som svarar för behandlingen avviker från vad som normalt gäller vid skyddstill- syn. Då skall frågan först tas upp hos skyddskonsulenten för bedömning av om den skall föras vidare till övervakningsnämnden. Det är därefter nämn- den som beslutar om att göra framställning hos åklagare om att denne skall väcka talan vid domstol om att påföljden skall undanröjas. Den ordningen skulle emellertid, som jag har konstaterat i det föregående, ibland bli onödigt omständlig i de fall som här avses. Det är också enligt min mening ytterst väsentligt att man snabbt och effektivt kan ingripa vid eventuella kontraktsbrott och att den dömde är medveten om att sådana möjligheter finns. Jag är emellertid angelägen om att understryka att den förutsatta nya ordningen inte befriar vare sig skyddskonsulenten eller övervaknings- nämnden från det ansvar som följer av gällande lagstiftning.

• Sida 54
•  Original

Innan jag går över till frågan om kontraktsvård som ett led i verkstäl- lighet av fängelsestraff. villjag återkomma till möjligheten att omhänderta den som är dömd till skyddstillsyn och som allvarligt missköter sig. Ett beslut om sådant omhändertagande får meddelas av övervakningsnämnd eller av domstol bl. a. om fråga uppkommer om att undanröja skyddstill- synen. Den omhändertagne får inte kvarhållas längre än en vecka. Om det föreligger synnerliga skäl, får dock genom ett nytt beslut förordnas att han skall kvarhållas ytterligare högst en vecka.

Bestämmelserna om omhändertagande kommer att vara tillämpliga när fråga uppkommer om att undanröja skyddstillsyn med kontraktsvård. Åklagaren och skyddskonsulenten bör därför vid behov samråda om beho- vet av ett omhändertagande, när de får rapport och underrättelse från vårdinstitutionen om att den dömde har gjort sig skyldig till kontraktsbrott. Skäl för ett omedelbart omhändertagande torde ofta föreligga, i vart fall när det finns risk för återfall i allvarligt missbruk. Skyddskonsulenten bör då ta upp frågan med övervakningsnämnden. som i inledningsskedet torde ligga närmast till hands att avgöra detta. Har åklagaren redan väckt talan om att skyddstillsynen skall undanröjas. torde det dock vara lämpligt att han vänder sig till domstolen med ett yrkande om att den dömde skall omhändertas.

Den som har omhändertagits får som jag tidigare nämnde inte hållas kvar längre än en vecka. Tiden kan dock förlängas med ytterligare högst en vecka. Har talan om undanröjande av skyddstillsynen väckts. ser jag det för min del som ganska naturligt att frågan om en förlängning prövas av domstolen även om det första beslutet fattats av övervakningsnämnden. Klart är emellertid att den utredning som åklagaren behöver för att ta ställning till om talan om undanröjande skall väckas inte kommer att vara särskilt omfattande och tidskrävande. Åklagarens och domstolens hand- läggning bör präglas av sådan skyndsamhet att domstolens prövning av undanröjandefrågan kan komma till stånd inom den tid som omhänderta- gandet kan bestå.

För att säkerställa en snabb och effektiv verkställighet av det fängelse- straff som ådöms när skyddstillsynen undanröjs. bör emellertid införas en möjlighet för domstolen att förordna att den dömde skall vara omhänderta— gen till dess att avgörandet vinner laga kraft. Denna möjlighet bör inte begränsas till kontraktsvårdsfallen utan ges generell räckvidd. På så sätt tillgodoses det önskemål om effektivare verkställighetsregler i situationer av det här slaget som har framförts i olika sammanhang, bl. a. i en skrivelse från övervakningsnämnden i Uppsala som är redovisad i remissamman- ställningen.

Jag vill påpeka att det enligt nuvarande ordning inte ske någon avräkning av tiden för omhändertagande, om någon som är dömd till skyddstillsyn har varit omhändertagen innan påföljden undanröjs och ersätts med fängel- se. Det hänger samman med att omhändertagande för närvarande inte används som ett straffprocessuellt tvångsmedel utan snarast ingår som ett led i verkställigheten av skyddstillsynsdomen. Någon generell ändring i detta avseende är inte motiverad med anledning av de förslag som jag tidigare har berört.

• Sida 55
•  Original

Däremot bör avräkning ske för sådant omhändertagande som äger rum under tiden från beslutet om undanröjande av skyddstillsynen och fram till dess att fängelsestraffet börjar verkställas. I dessa fall tjänar frihetsberö- vandet i allt väsentligt syftet att säkerställa en snabb och effektiv verkstäl- lighet av beslutet att ersätta skyddstillsynen med fängelse. Jag föreslår därför att bestämmelserna om avräkning av häktningstid i lagen (1974: 202) om beräkning av strafftid kompletteras med en föreskrift om att tid. var- under den dömde har varit omhändertagen i målet efter det att slutligt beslut meddelades. skall räknas som tid varunder straffet verkställts.

Lämpligen bör i samma lag även en möjlighet öppnas för den dömde av avge nöjdförklaring avseende det ålagda fängelsestraffet.

Frågor om omhändertagande kan komma upp till prövning också i över- rätt. Sålunda kan själva beslutet om omhändertagande överklagas hos hovrätt vare sig beslutet har fattats av övervakningsnämnd eller av tings- rätt. Har åklagaren fått bifall till sin talan i tingsrätten, kan den dömde överklaga beslutet till hovrätten och yrka att ett ev. omhändenagandebe- slut skall upphävas. Detta följer redan av nu gällande bestämmelser.

Har vid undanröjande av skyddstillsyn förordnats att den dömde skall vara omhändertagen till dess att avgörandet vinner laga kraft. bör vid fullföljd av talan mot beslutet. i konsekvens med vad jag nyss anförde, högre rätt förordna om avräkning av den tid som den dömde sålunda har varit omhändertagen under förutsättning givetvis att talan bifalls såvitt avser undanröjande av skyddstillsynen. I ett fullföljt mål av detta slag bör den dömde betraktas som häktad. För nu angivna ändamål bör ändringar göras även i reglerna om avräkning av häktningstid i 33 kap. BrB och i 19 få lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken.

Har tingsrätt lämnat åklagarens talan om undanröjande av skyddstillsyn utan bifall och i förekommande fall förordnat att den dömde inte längre skall vara omhändertagen. kan åklagaren fullfölja talan mot beslutet och i hovrätten yrka att den dömde omedelbart skall omhändertas på nytt. Förordnar hovrätten om sådant omhändertagande, får den dömde enligt vad jag nyss påpekade inte vara omhändertagen längre tid än två veckor. Målet bör därför avgöras inom den tiden och någon avräkning blir inte aktuell i detta fall.

Vidare bör lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. kompletteras med en föreskrift om att den även gäller för personer som är omhändertagna i avvaktan på att beslut om undanröjande av skyddstillsyn skall vinna laga kraft.

Mitt förslag: Jag föreslår en utvidgad tillämpning av 34 % KvaL samt en förlängning av tiden för vistelse utanför anstalt enligt samma lagrum.

Kommitténs förslag: Kommittén har diskuterat möjligheten att generellt

• Sida 56
•  Original

införa kontraktsvård som en form av verkställighet av fängelsestraff men avvisat en sådan lösning.

Remissinstanserna: Åtskilliga remissinstanser har intagit den principiella hållningen att kontraktsvård. om en sådan ordning införs, bör utformas som en del av verkställighet av fängelsestraff. Andra har dock godtagit kommitténs förslag.

Skälen för mitt förslag: Om den som är intagen i kriminalvårdsanstalt genom vistelse utanför anstalten kan bli föremål för särskilda åtgärder som kan antas underlätta hans anpassning i samhället. kan enligt 34 & KvaL medgivande att för sådant ändamål vistas utanför anstalten ges under lämplig tid, om särskilda skäl föreligger. För sådan vistelse skall vidare ställas de villkor som kan anses erforderliga. Hittills har omkring 90 % av dessa vistelser avsett narkotika- och alkoholmissbrukare. I praktiken är den vård och behandling som sker i form av sådana vistelser jämförbar med kontraktsvård.

Kommittén har för sin del diskuterat lämpligheten av att införa kon- traktsvård enbart som en form för verkställighet av fängelsestraff, grundad på denna paragraf(s. k. 34 å-placering). Enligt kommittén skulle emellertid en sådan ordning vara förenad med många nackdelar.

Sålunda fordras enligt bestämmelsen i dess nuvarande utformning att det finns särskilda skäl för beslut om en 34 å-placering. Enligt kommittén torde det då inte vara tillräckligt att den tilltalade är drogmissbrukare och beredd att underkasta sig vård. varför en utvidgning av 34 å-institutet skulle krävas.

En annan nackdel med den angivna principlösningen är enligt kommittén att kontraktsvården bör påbörjas omedelbart efter det att domen medde- lats medan 34 å-placen'ng är avsedd att förekomma som en avslutning på straffverkställighet i anstalt. Om kontraktsvård generellt utformas som en form av 34 å-placering, skulle den dömde utan domstolens kontroll möjli- gen redan från verkställighetens första dag kunna placeras utom anstalten.

Kommittén pekar vidare bl.a. på att kontraktsvård i form av sluten sjukvård, vård på behandlingshem eller familjevård är väl förenlig med tankarna bakom 34 å-institutet, medan det förhåller sig annorlunda med kontraktsvård i form av öppen vård. Under sådan vård skulle den dömde vistas i sitt hem. Detta stämmer enligt kommittén mindre väl med att 34 å-placering skall vara någorlunda jämförbar med anstaltsvistelse. Verk- ställighetsorganen kan därför inte beräknas vara beredda att mera regel- mässigt medge 34 ä-placering i eget hem utan att en väsentlig utvidgning först görs av 34 å-institutet. '

Ett av de största problemen med att utforma kontraktsvård som en 34 å-placering är emellenid enligt kommittén att en sådan lösning inte är förenlig med tanken bakom kontraktsvården att den dömde vid kontrakts- brott skall avtjäna hela det straff som påföljden satts i stället för. En 34 å-placering räknas som en del av strafftiden. Vid tidpunkten för ett kontraktsbrott kan en stor del av strafftiden ha gått. Tidpunkten för vill- korlig frigivning kan ha inträtt. Tanken med kontraktsvården kan enligt kommittén då inte realiseras.

Åtskilliga remissinstanser har som jag tidigare varit inne på intagit den

• Sida 57
•  Original

principiella ståndpunkten att kontraktsvård inte bör införas som en fri- vårdspåföljd. Flera av dessa instanser menar att kontraktsvård, om en sådan ordning införs. i stället bör kunna ingå som ett led i verkställigheten av ett fängelsestraff.

Själv vill jag till en början nämna att under år 1984 i genomsnitt 90 intagna var placerade utom anstalt enligt 34 & KvaL. Under år l985 var antalet 99. I år beräknas antalet öka till omkring 130.

Bestämmelserna i 34 & KvaL används redan nu i de flesta fall för att låta intagna med missbruksproblem undergå särskild behandling för missbru- ket i behandlingshem eller familjehem. Genom att särskilda villkor ställs upp för en sådan vistelse synes denna form av verkställighet tillgodose de intressen som ligger till grund för tankarna på kontraktsvård. Äsidosätts de uppställda villkoren. föranleder det nämligen regelmässigt att den dömde på nytt tas in i anstalten.

Den verksamhet som sålunda har kunnat bedrivas med stöd av 34 & KvaL har visat sig mycket värdefull och bör självfallet fortsätta. Jag har också i olika sammanhang, bl.a. i prop. 1984/85: 19 om en samordnad och intensifierad narkotikapolitik, förespråkat att 34 å-institutet får ökad an- vändning och att sådana vistelser påbörjas tidigare än vad som sker i dag. Med anledning av AIDS- problemet har jag i förra årets budgetproposition poängterat att kriminalvårdens personal i ökad utsträckning bör försöka arbeta fram lämpliga 34 .5- placeringar. Jag vill här också erinra om att chefen för socialdepartementet prop. l985/86: 171 om särskilda medel för bekämpningen av AIDS har uttalat att en satsning bör göras för att öka antalet 34 ä-placeringar på behandlingshem och i familjevård. En av krimi- nalvårdsstyrelsen avgiven rapport (1985: 1) om tillämpning och utfall av sådana vistelser visar att erfarenheterna av 34 ä-verksamheten är mycket goda och att den utgör ett utomordentligt värdefullt instrument vid verk- ställandet av fängelsestraff. Bl.a. i belysning av att kontraktsvård nu föreslås bli införd som en särskilt kvalificerad form av kriminalvård i frihet för personer som annars skulle dömas till fängelse och till de positiva erfarenheterna av 34 ä-verksamheten serjag det för min del som naturligt att verksamheten vidareutvecklas.

Av naturliga skäl kommer vistelser utanför anstalt enligt 34 & KvaL i regel inte att kunna inledas i direkt anslutning till domen. Man kan dock tänka sig fall då den dömde varit häktad under en tid som svarar mot en så stor del av det straff som dömts ut att en 34 å-placering kan bli aktuell i nära anslutning till straffverkställighetens början. Det kan också förekom- ma fall då det av praktiska skäl inte varit möjligt att under en häktningstid planera lämplig kontraktsvård i form av skyddstillsyn. Visar det sig i ett sådant fall kort tid efter en fängelsedom att adekvat behandling kan ske i form av 34 ä-placering bör också en sådan komma till stånd, om övriga förutsättningar är uppfyllda. Däremot bör det naturligtvis i princip inte komma i fråga att ett av domstolen förkastat kontraktsvårdsförslag i form av skyddstillsyn används för 34 å-placering i nära anslutning till en fängel- sedom.

För att ge stöd åt den redan pågående utvecklingen av den verksamhet som bedrivs med stöd av 34 & KvaL förordar jag att lagrummet komplet-

• Sida 58
•  Original

teras. Lämpligen kan en sådan markering ske genom en föreskrift av innebörd att det vid övervägande av frågan om s' 34-placering kan tillgripas särskilt skall beaktas om den intagne behöver vård eller behandling mot missbruk av beroendeframkallande medel.

Som tidigare nämnts bör enligt min mening 34 .åi- placeringarna påbörjas tidigare än vad som ofta sker i dag. Det är dock viktigt att dessa vistelser utanför anstalt inte påbörjas så tidigt att värden eller behandlingen hinner avslutas före verkställighetstidens utgång. I sådana fall måste den intagne fullfölja strafftiden på anstalt, vilket i de flesta fall måste te sig mycket negativt för honom och kanske i vissa fall kan spoliera den rehabilitering som skett under 34 å- vistelsen. Lagrummet bör därför också kompletteras med en föreskrift som motverkar så tidiga placeringar att detta problem uppstår.

Mitt förslag: Inga särregler föreslås om kontraktsvård som påföljd för rattfylleri. Är förutsättningarna i övrigt uppfyllda. bör dock skyddstillsyn i förening med kontraktsvård kunna komma i fråga som påföljd även för rattfylleri.

Kommitténs förslag: Det överensstämmer med mitt förslag. Remissyttrandena: Vid remissbehandlingen har kommitténs uttalanden lämnats i stort sett utan erinran. Några remissinstanser anser att kontrakts- vård kan vara ett lämpligt alternativ till fängelse som påföljd för rattfylleri i vissa fall. medan ett par remissinstanser ställer sig tveksamma till en sådan ordning med hänvisning till allmänpreventionens krav.

Skälen för mitt förslag: Kommittén har särskilt behandlat frågan i vad mån kontraktsvård skall kunna förekomma som påföljd vid rattfylleri. Det finns enligt kommittén mycket som talar för att de former av kontraktsvård som kommittén föreslår för missbrukande lagöverträdare i allmänhet även skulle vara lämpliga för rattfyllerister. Någon särbehandling av dessa anser kommittén inte vara nödvändig. Sålunda finns det enligt kommitténs me- ning flera skäl mot att utveckla någon speciell kontraktsvård för rattfylle- rister i form av t. ex. enbart trafikundervisning. Ett är att det, både enligt utländska erfarenheter och med tanke på den insikt i trafiksäkerhetsfrågor som allmänt finns i vårt land, är tveksamt om några rehabiliteringseffekter står att vinna den vägen. Ett annat är att det är det mest brotts- och missbruksbelastade klientelet som skulle kunna komma i fråga för kon- traktsvård. om påföljden skulle fungera som en ersättning för fängelse- straff. Ett ytterligare skäl är att det, med hänsyn till de osäkra rehabilite- ringseffekterna, måste anses alltför resurskrävande att bygga upp en sär- skild undervisningsorganisation för detta ändamål.

Vid remissbehandlingen har kommitténs uttalanden lämnats i stort sett utan erinran. Svea hovrätt. TCO och Sveriges domareförbund har uttryck- ligen sagt sig anse att kontraktsvård kan vara ett lämpligt alternativ till

• Sida 59
•  Original

fängelse som påföljd för rattfylleri i vissa fall.-Ett par remissinstanser — länsåklagaren i Norrbottens län och de båda polischefsföreningarna — har emellertid gett uttryck för tveksamhet i frågan under hänvisning till vikten av att allmänpreventionen upprätthålls på området. Föreningen Sveriges frivårdstjänstemän har pekat på att frivården behöver resursförstärkning- ar, om kontraktsvård mera frekvent skall tillämpas vid brott av aktuellt slag.

Det förslag som jag har redovisat i det föregående innebär dels att kontraktsvård skall kunna förekommit inom ramen för påföljden skydds- tillsyn. dels att en utvidgad tillämpning av de s.k. 34 å-placeringarna skall komma till stånd. Det är uppenbart att den senare behandlingsformen saknar intresse när det gäller rattfylleri, eftersom det här rör sig om helt kortvariga fängelsestraff. När det däremot gäller sådan kontraktsvård som kan förenas med skyddstillsyn anser jag i linje med vad kommittén har anfört att sådan kontraktsvård skall kunna förekomma också vid rattfylleri och att någon särbehandling av rattfyllerister inte är motiverad.

Samtidigt måste i detta sammanhang beaktas att nuvarande ordning på området har visat sig leda till en ganska ojämn rättstillämpning, något som jag utförligt har utvecklat i den sedermera återkallade prop. 1984/85:21 (se bl. a. s. 14 ff). Det är naturligtvis av grundläggande betydelse att en utökad möjlighet att kombinera en straffrättslig påföljd med vård- och behand— lingsarrangemang inte genomförs på ett sådant sätt att den riskerar att öka splittringen i praxis.

De typfall där kontraktsvårdande inslag i en skyddstillsynspåföljd kan bli aktuella enligt de allmänna principer som jag förut har redovisat sam- manfaller emellertid till mycket stor del med dem där kriminalvård i frihet anses kunna förekomma redan enligt nuvarande praxis i rattfyllerimål. sådan som den har utvecklats av högsta domstolen. Enligt denna praxis har man i fråga om alkoholproblematiker ansett sig kunna gå ifrån normal- påföljden fängelse i sådana fall då det föreligger ett klart vårdbehov och den tilltalade påbörjat försök med rehabiliterande åtgärder samtidigt som det står klart att denna process försvåras. om den dömde berövas friheten. Att det är själva rattfylleribrottet och upptäckten av detta som utgjort incitamentet till rehabiliteringsförsöken har inte i sig ansetts vara något hinder mot att frångå huvudprincipen om fängelse som påföljd (jfr t. ex. NJA 1980 s.74.1982 s. 190 och 1983 s. 491).

Jag vill här skjuta in att RÄ i en skrivelse den 26 juni 1985 till samtliga åklagarmyndigheter har erinrat om behovet av att eventuella missbruks- problem uppmärksammas redan på förundersökningsstadiet för att man på så sätt skall kunna förbättra domstolarnas underlag för prövning av beho- vet av personutredning i rattfyllerimål. Inom justitiedepartementet pågår vidare arbete på en departementspromemoria som bl.a. är avsedd att innehålla förslag om att personutredning i ökad omfattning skall införskaf- fas i denna typ av mål. Syftet är att en större enhetlighet skall uppnås när det gäller tillämpningen av de riktlinjer för påföljdsvalet som högsta dom- stolen har slagit fast.

De principer för kontraktsvårdande inslag i påföljden skyddstillsyn som jag förut har förordat innebär inte några stora skillnader i förhållande till dagens praxis såvitt gäller rattfylleriklientelet.

• Sida 60
•  Original

Klart är sålunda till en början att ett användande i rattfyllerimål av skyddstillsyn med föreskrift om en behandlingsplan måste förutsätta att ett behov av behandling föreligger. Att avgöra om denna förutsättning är uppfylld torde i dessa mål endast sällan erbjuda några svårigheter, om den tilltalade själv förklarar sig villig att genomgå en behandling som kan erbjudas honom genom sjukvårdens eller socialtjänstens försorg. Som regel har man nämligen i dessa fall inte anledning att befara simulationsför- sök e. d. Det förtjänar här att erinras om att redan den omständigheten att en person har kunnat framföra motorfordon med den höga alkoholkoncen- tration som enligt promilleregeln krävs för rattfylleriansvar anses utgöra en mycket stark indiktion på allvarliga alkoholproblem.

Den situationen kan tänkas föreligga att den tilltalade vid tiden för rättegången inte har påbörjat några rehabiliteringsförsök men förklarar sig ämna göra det enligt ett för honom uppgjort program så snart domstolen har dömt i målet. under förutsättning att han inte döms till fängelse. Ett utrymme för att tillämpa skyddstillsyn bör föreligga även i sådana fall, om den tilltalades föresats bedöms som allvarligt menad. Detta torde kunna ske även enligt nuvarande praxis.

Som framgått förut torde emellertid nuvarande ordning vidare innebära att domstolen skall göra ett slags hypotetisk prövning av om ett fängelse- straff kan befaras lägga hinder i vägen för en tillämnad eller påbörjad rehabilitering. En prövning av detta slag måste enligt min mening göras också i fortsättningen. även om det här är fråga om vanskliga bedömningar som inte kan pressas alltför hårt. Den praktiska situationen torde dock inte sällan vara att den pågående lagföringen och önskemålet om att slippa ett fängelsestraff utgör själva incitamentet för den tilltalade att vilja underkas- ta sig ett behandlingsprogram. Ädöms fängelse. bortfaller motivationen till denna del. Så till vida kan det då finnas anledning befara att ett fängelse- straff kan få negativa effekter i behandlingshänseende. Domstolen måste inte desto mindre alltid söka bilda sig en uppfattning av om förklaringen från den tilltalades sida att han ämnar undergå behandling verkligen är allvarligt menad och om det program som har gjorts upp för honom är realistiskt och kan leda till positivt resultat.

Vad gäller själva vården och innehållet i kontraktet bör samma riktlinjer gälla som för kontraktsvård i övriga fall. Antabusbehandling i öppen vård med stöd och kontroller kan här som eljest ibland tänkas komma till användning. Men också institutionsvård kan bli aktuell. Liksom i andra fall är det viktigt att villkoren för vården anges tydligt i den behandlingsplan som den dömde förklarar sig införstådd med och som domstolen fast- ställer. Också reaktionerna på kontraktsbrott skall givetvis i princip vara desamma som jag tidigare har beskrivit. Uppfyller den dömde inte vill- koren, skall alltså regelmässigt skyddstillsynen undanröjas och ett fängel- sestraff dömas ut.

Även om i enlighet med det anförda de ändringar som jag här förordat kan väntas i någon utsträckning öka utrymmet för att tillämpa kriminalvård ifrihet som påföljd vid rattfylleri. kommer detta dock knappast att ge några märkbara spår i statistiken. Fängelse kommer fortfarande att bli påföljden i det helt övervägande antalet fall.

• Sida 61
•  Original

De synpunkter som jag här har utvecklat har föregåtts av överläggningar med företrädare för n'ksdagspartierna. " ' '

Jag vill i detta sammanhang slutligen erinra om att regeringen nyligen har beslutat om tilläggsdirektiv till utredningen (K 1986:01) om översyn av vissa körkortsfrågor. Enligt tilläggsdirektiven skall den särskilda utredaren undersöka i vad mån nuvarande spärrtidssystem vid körkortsåterkallelser bör vid trafrknykterhetsbrott kompletteras med en särskild lämplighets- prövning. Denna skall innebära att rätten att få tillbaka körkortet görs beroende av om föraren kan visa att han numera uppfyller körkortslagstift- ningens krav på ett nyktert levnadssätt. t. ex. genom att förete intyg om genomgången vård eller behandling.

Mitt förslag: Frågan om kontraktsvård bör aktualiseras under per- sonutredningen i målet. Initiativet kan komma från den misstänkte själv, personutredaren, skyddskonsulenten eller åklagaren eller från organ inom socialtjänsten eller sjukvården som den tilltalade tidiga- re haft kontakt med. Även domstolen bör kunna ta initiativ till att förutsättningarna för kontraktsvård utreds. Utredningen bör ske enligt samma principer som den efter vilka påföljdsvalet förbereds i dag. Skyddskonsulenten bör således ha ett övergripande ansvar för förberedelsearbetet. som går ut på att etablera kontakt mellan den tilltänkta vårdinrättningen och den misstänkte och att vid behov biträda när behandlingsplanen utformas. Den gjorda utredningen. behandlingsplanen jämte i förekommande fall det undertecknade kontraktet skall ges in till domstolen för att ligga till grund för dess bedömning av påföljdsfrågan.

Kommitténs förslag: Det överensstämmer i allt väsentligt med mitt för- slag såvitt avser kontraktsvård som kriminalvård i frjhet.

Remissinstanserna: Dessa har i allt väsentligt godtagit kommitténs för- slag. Från flera håll har emellertid påpekats att särskilda svårigheter kan uppkomma när det gäller att ordna en godtagbar kontraktsvård på den korta tid som står till förfogande, särskilt om den misstänkte är häktad i målet.

Skälen för mitt förslag: Kommittén har för sin del enbart uppehållit sig vid frågan om vilka åtgärder som skall vidtas. innan domstolen kan besluta om sådan kontraktsvård som äger rum som ett inslag i kriminalvård i frihet. Frågan om kontraktsvård bör då aktualiseras redan på personutred- ningsstadiet.

Är brottsligheten sådan att den enligt vad som kan förutses kan komma att leda till fängelsestraff och är övriga kriterier för kontraktsvård upp- fyllda. bör därför enligt kommittén på personutredningsstadiet undersökas om någon lämplig behandlingsform finns. Kommittén pekar också på att domstolen i samband med att den beslutar om personundersökning eller

• Sida 62
•  Original

inhämtar yttrande från skyddskonsulenten kan anmoda denne att särskilt utreda förutsättningarna för kontraktsvård.

Kommittén erinrar också om att frågan om kontraktsvård ibland kan aktualiseras först vid huvudförhandlingen. som då kan skjutas upp och fortsättas eller tas om så snart förutsättningarna för kontraktsvård har kunnat utredas.

Enligt förslaget skall det vidare vara frivårdens uppgift att förbereda kontraktsvården. l förberedelsearbetet ingår att etablera kontakt mellan missbrukaren och den tilltänkta vårdinrättningen, att utarbeta det vård- kontrakt som skall ligga till grund för vården och att utverka ett godkän- nande av den planerade kontraktsvården av huvudmannen. dvs. ofta den misstänktes hem- eller vistelsekommun. Förberedelsearbetet skall enligt kommittén vara avslutat. när domstolen företar målet till slutlig handlägg- ning.

Vad kommittén har anfört i den här delen har inte mötts av någon erinran vid remissbehandlingen. De påpekanden som har gjorts har i allt väsentligt avsett de svårigheter som kan uppstå när det gäller att förbereda kontraktsvård för den som är häktad.

Jag kan i likhet med remissinstanserna i allt väsentligt ansluta mig till vad kommittén har anfört i den här delen.

Det bör då först slås fast att det skall ankomma på frivårdens organ att på vanligt sätt svara för den utredning och det förberedelsearbete som blir erforderligt. Detta följer av lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål.

Sannolikt kommer frågor om mer ingripande kontraktsvård tämligen sällan att aktualiseras när det gäller förstagångsbrottslingar. Det troliga är därför att skyddskonsulenten redan tidigare har kännedom om den miss- tänkte och dennes missbrukshiston'a. när frågan om kontraktsvård kom- mer upp. Detta kan naturligtvis underlätta föreredelsearbetet. När det är fråga om mindre ingripande vård, exempelvis öppen poliklinisk behand- ling, torde det förberedande arbetet ofta vara mindre tidskrävande.

Den aktuella utredningen skall innefatta en redogörelse för den miss- tänktes personliga förhållanden av samma slag som lämnas i personunder- sökningar och yttranden från skyddskonsulent. Missbrukets art och om- fattning skall i förekommande fall redovisas samt en bedömning göras av den misstänktes motivation att genomgå vård för att komma bort från missbruket. Den sistnämnda frågan kan naturligtvis vara svårbedömd. I den delen bör emellertid viss hjälp kunna erhållas från den tilltänkta vårdgivaren, som får förutsättas ha erfarenhet av sådana bedömningar. Vårdgivaren bör bl. a. av detta skäl komma in i bilden så tidigt som möjligt för att underlätta arbetet med att ta fram den vårdplan som avses ligga till grund för domstolens avgörande.

I de fall där kontraktsvård kan bli aktuell måste socialtjänsten kopplas in i vårdplaneringen. Det är av stor vikt att kontraktsvårdsplaneringen blir noggrann och bygger på de samlade kunskaper som finns inom socialtjänst och kriminalvård så att klienten har rimlig möjlighet att klara behandling- en. De speciella narkomanvårdsresurser som nu byggs upp på många häkten och de resurser som satsas på samverkan mellan socialtjänst och

• Sida 63
•  Original

kriminalvård kommer att få stor betydelse för motivations- och planerings- arbetet. '

Förutsättningen för att kontraktsvård skall kunna ådömas är emellertid att domstolen anser att det fängelsestraff som normalt borde ha följt på brottet kan ersättas av att den tilltalade undergår vård enligt den uppgjorda planen. Jag avser att i specialmotiveringen gå in närmare på hur några huvudtyper av behandlingsplaner kan vara utformade. Här vill jag bara nämna att behandlingsplan rörande sådan vård som innefattar vistelse på sjukhus, behandlingshem och liknande institutioner normalt synes böra innehålla föreskrifter om den minsta tid som den misstänkte åtar sig att vistas på institutionen i fråga och en beskrivning av de regler som skall gälla för denna vistelse. Därvid är det i förekommande fall viktigt att ange också hur drogfriheten skall kontrolleras. I planen bör det vidare såvitt möjligt finnas föreskrifter om den fortsatta behandling i mer öppna former som blir aktuell efter vistelsen på behandlingshemmet. Behandlingsplaner rörande öppenvård bör innehålla en beskrivning av den polikliniska och terapeutiska behandling som den misstänkte skall genomgå.

Den misstänktes godkännande av behandlingsplanen med där intagna föreskrifter skall vidare vara en förutsättning för att skyddstillsyn med kontraktsvård skall kunna ådömas. Självfallet är det lämpligt om detta godkännande dokumenteras skriftligt före huvudförhandlingen.

Jag delar kommitténs uppfattning att det många gånger bör vara möjligt att ombesörja och färdigställa en utredning rörande kontraktsvård även i de fall då den tilltalade är häktad i målet. Klart är emellertid att det ofta kan vara svårt att hinna med detta på den tid som står till förfogande fram till dess att huvudförhandlingen normalt skall äga rum. Vid behov kan natur- ligtvis då huvudförhandlingen uppskjutas. en fråga som jag återkommer till i specialmotiveringen. [ andra fall kan en påbörjad utredning bilda underlag för överväganden angående en 34 ä-placering efter straffverkställighetens början.

Jag vill lägga till att det tidigare anförda i allt väsentligt har tagit sikte på förberedelser för sådan kontraktsvård som ådöms i förening med skydds- tillsyn. Motsvarande förfaringssätt torde dock kunna tillämpas i fråga om vistelse utanför anstalt med stöd av 34 få KvaL. ] det fallet kommer dock ansvaret att åvila anstaltspersonalen samt övervakningsnämnden eller kri- minalvårdsnämnden i stället för frivårdens personal och domstolen.

2.5 Genomförande *

Förslaget om kontraktsvårdsföreskrifter i kombination med skyddstillsyn innebär inte några nya åligganden för sjukvårdens och socialtjänstens huvudmän utan endast att ett delvis nytt instrument ställs till deras och till kriminalvårdens förfogande. Det är min avsikt att ta upp frågan om kost- nadsansvaret för kontraktsvården, när jag anmäler frågan om proposition till riksdagen. Klart är emellertid att det. med hänsyn till bl. a. den vari— erande tillgången till vårdplatser och till att missbrukarvården på skilda håll kan ha delvis varierande inriktning. kan förutses att kontraktsvård i praktiken inte kommer att kunna erbjudas inom alla kommuner och lands-

• Sida 64
•  Original

tingsområden under ett första skede. Det torde i väsentlig mån bli beroen- de av de praktiska erfarenheterna på de platser där man redan inlednings- vis lämnar utrymme åt kontraktsvård, om påföljdsvarianten omsider kom- mer att kunna tillämpats över hela landet.

Om riksdagen godtar föreliggande förslag. utgår jag från att man från kriminalvårdsverkets sida både på central och på regional nivå tar upp överläggningar med huvudmännen för att informera om den delvis nya möjlighet som kommer att erbjudas och närmare klarlägga vilka förutsätt- ningar som på olika håll finns att medverka i utvecklingen av det nya institutet.

Förberedelser av det slaget torde inte behöva bli alltför tidskrävande. Jag anser att den nya lagstiftningen bör kunna träda i kraft den 1 juli 1987. Den bör, när den genomförs, kunna gälla även i fråga om brott som har begåtts före ikraftträdandet.

4.2. Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt

345

Kan en intagen genom vistelse utanför anstalt bli föremål för särskilda åtgärder som kan antas underlätta hans anpassning i samhället. kan han medges att för sådant ändamål vistas utanför anstalten under lämplig tid, om särskilda skäl föreligger. Därvid skall särskilt beaktas om den intagne behöver vård eller annan behandling mot missbruk av beroendeframkal- lande medel.

Vistelse utom anstalt för vård eller behandling bör inte påbörjas så tidigt att den planerade vård— eller behandlingstiden blir kortare än den beräknade återstående verkställighetstiden. För vistelsen skall ställas de villkor som kan anses erforderliga.

Första stycket gäller ej en intagen som avses i 7 & tredje stycket och som är placerad i sluten riksanstalt.

Kompletteringen av paragrafen är som nämnts tidigare avsedd att ge stöd åt den pågående utveckling av det 5. k. 34 å-institutet som innebär att detta institut fortlöpande kommer till ökad användning samt att vistelserna utanför anstalt påbörjas tidigare än vad som skeri dag. Enligt statistik från kriminalvårdsstyrelsen bedömdes 61 % av de intagna i anstalt den 1 april 1986 som alkohol- och/eller narkotikamissbrukare. Med hänsyn till att det alltså här rör sig om ett stort antal intagna, drygt 2 000 personer, finns det enligt min mening ett betydande utrymme för en ökning av antalet 34 å-pla- ceringar. Den nya föreskriften om att den intagnes behov av vård eller behandling mot missbruk av beroendeframkallande medel skall särskilt beaktas då medgivande enligt 34å KvaL övervägs, bör få till följd att kriminalvårdens personal intensifierar sina strävanden att förbereda 34 å-placeringar. Jag vill dock betona att det är av stor vikt att den intagnes behov noga utreds och dokumenteras, så att de beslutande organen kan fatta så väl underbyggda beslut som möjligt. Över huvud taget är det av största vikt att 34 ä- placeringarna förbereds väl. Härigenom ökar också förutsättningarna för att den intagne fullföljer den planerade vistelsen.

När det sedan gäller föreskriften om den tidigaste tidpunkten för påbör- jande av 34 å-vistelse för vård eller behandling gäller den närmast vad jag vill beteckna som normalfallen. Detta innebär att det finns ett visst utrym- me för avvikelse från bestämmelsen. Så t.ex. bör även i fortsättningen 34 å-vistelse i vissa fall kunna medges intagen som under anstaltstiden genomgår någon form av missbrukarvård och som ett led i denna har

6 Riksdagen 1986/87. [ saml. Nr 106

• Sida 82
•  Original

behov av vistelse utanför anstalt för deltagande i t.ex. utbildningsverk- samhet eller liknande med anknytning till drogfrågor. Något uttryckligt krav på samtycke till vård och behandling har inte skrivits in i paragrafen. Ett sådant krav får generellt anses gälla för vård- och behandlingsåtgärder under verkställighet av fängelsestraff.

4.3. Förslaget till lag om ändring i lagen (1948z804) om införande av nya rättegångsbalken

195

Har någon genom dom. som får verkställas, trots att den inte äger laga kraft. dömts till straff eller annan påföljd för brott och är han för sådan verkställighet intagen i kriminalvårdsanstalt, skall han vid fullföljd av talan i målet anses som häktad för brottet. Detsamma gäller ifråga om den som är omhändertagen enligt 28 kap. ll ä' brottsbalken. Vad i nya rättegångs- balken är föreskrivet angående brottmål skall, om inte annat är föreskrivet, i tillämpliga delar gälla, då mot någon, som blivit dömd för brott, vid domstol inleds förfarande, som avser undanröjande av påföljd och ådö- mande av annan påföljd för brott eller som avser annan åtgärd i fråga om ådömd påföljd: är han intagen i anstalt som avses i första stycket, skall han anses som häktad för brottet. Har offentlig försvarare förordnats för den dömde. skall ersättning till försvararen alltid betalas av staten. Även kostnad för annan rättshjälp åt den dömde skall betalas av staten.

Det föreslagna tillägget i första stycket innebär att även den som är omhändertagen enligt 28 kap. 11 & brottsbalken vid fullföljd av talan mot beslutet att ersätta skyddstillsynen med fängelse skall anses som häktad för det brott som avses i beslutet. Ändringen syftar till att säkerställa en snabb handläggning av dessa mål i överrätt. — Samtidigt föreslås en del redaktionellajusteringar i paragrafen.

4.4. Förslaget till lag om ändring i lagen (1972:202) om beräkning av strafftid m. m.

55

Bestämmelserna i 4 & äger motsvarande tillämpning i fråga om den som är omhändertagen enligt 28 kap. ]] å tredje stycket brottsbalken eller som undergår fängelse eller på annan grund är intagen i kriminalvårdsanstalt.

Ändringen syftar till att göra reglerna om nöjdförklaring tillämpliga även i de fall då den dömde enligt domstolens förordnande är omhändertagen efter det att beslut om undanröjande av skyddstillsyn har meddelats.

Jag erinrar om att jag i det föregående har föreslagit en bestämmelse om att den som är omhändertagen på angivet sätt skall behandlas som om han vore häktad och att det redan enligt nuvarande lydelse av l & kungörelsen (l9641635) ang. underrättelse om dom i vissa brottmål m.m. följer att domstolen skall sända beslutet eller bevis om utgången i målet till förestån- daren för häktet.

• Sida 83
•  Original

9.5

Är den som skall undergå fängelse häktad. omhändertagen enligt 28 kap. 1] 9" tredje stycket brottsbalkeneller intagen i kriminalvårdsanstalt för undergående av påföljd i annat mål när domen får verkställas. skall styres- mannen vid den kriminalvårdsanstalt där han är intagen eller föreståndaren för det häkte eller chefen för den rättspsykiatriska klinik där han förvaras omedelbart befordra domen till verkställighet.

Förvaras den som är häktad i målet ej i kriminalvårdsanstalt. skall han för verkställighet förpassas till sådan anstalt.

Är den dömde häktad i annat mål när domen får verkställas och förvaras han ej i kriminalvårdsanstalt. får verkställigheten påbörjas där han förva- ras.

195

Vid verkställighet av fängelse räknas strafftiden, när den dömde är häktad eller omhändertagen enligt 28 kap. 1 I ? tredje stycket brottsbalken eller på annan grund intagen i knminalvårdsanstalt. från den dag då domen får verkställas och i annat fall från den dag då den dömde enligt 10 & intages i allmänt häkte eller kriminalvårdsanstalt eller omhändertages av polismyn- dighet för förpassning.

Tid, under vilken den dömde hållits i häkte i målet eller varit omhänder- tagen enligt 28 kap. ]] & tredje stycket brottsbalken efter det att slutlig dom eller beslut däri meddelades, skall räknas som tid varunder straffet verkställts.

De föreslagna tilläggen till 9 och 19 åå innebär att den som är omhänder- tagen efter det att beslut om undanröjande av skyddstillsyn har meddelats i fråga om avräkning av tid för frihetsberövande skall jämställas med den som är häktad. Av skäl som jag har berört i den allmänna motiveringen skall avräkning ske enbart av omhändertagandetid som löper efter det att beslutet om undanröjande av skyddstillsynen meddelades.

4.5. Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl.

17%?

Vad som sägs i denna lag om häktad har motsvarande tillämpning på

1. den som har anhållits eller gripits på grund av misstanke om brott,

2. den som har intagits i häkte eller polisarrest för förpassning till kriminalvårdsanstalt.

3. den som har tillfälligt placerats i häkte med stöd av 23 & tredje stycket, 43 % första stycket tredje meningen eller 50 & tredje meningen lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt och

4. den som har omhändertagits enligt 28 kap. 11 & tredje stycket brotts- balken i avvaktan på att beslut om undanröjande av skyddstillsyn vinner laga kraft.

Denna lag tillämpas inte på barn som gripits enligt 16 5 lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.

• Sida 84
•  Original

Den här föreslagna ändringen innebär att den. som enligt domstols förordnande skall vara omhändertagen i avvaktan på att beslut om undan- röjande av skyddstillsyn vinner laga kraft, skall behandlas som om han vore häktad i målet. Det innebär bl. a. att han skall förvaras i allmänt häkte och får till följd att föreståndaren för häktet blir behörig att ta emot nöjdförklaring avseende det fängelsestraff som har ersatt den tidigare skyddstillsynen.

Bestämmelsen gäller enbart i fråga om omhändertaganden som äger rum efter det att beslut om undanröjande av skyddstillsyn har meddelats. När det gäller omhändertaganden som sker dessförinnan föreslås ingen änd- ring, vilket innebär att den omhändertagne vanligtvis kommer att förvaras i polisarrest.

Övrigt

Utöver vad jag nu har anfört bör några redaktionella ändringas göras.