RH 1997:52

Åklagaren yrkade ansvar å G.N., född 1933, för sexuellt umgänge under följande ansvarspåståenden.

1. G.N. har vid ett flertal tillfällen under tiden från våren 1986 till november 1987 haft sexuellt umgänge med målsägande A., född 1978, nämligen dels under tiden våren 1986 - sommaren 1987 i en lägenhet i Kristianstad, dels under tiden sommaren 1987 - november 1987 i en lägenhet i Kristianstad. Det sexuella umgänget har bestått i att G.N. vid ett flertal tillfällen med sin hand på ett varaktigt sätt smekt och berört målsäganden A:s könsorgan och att han vid flera tillfällen fört in ett finger i hennes vagina. - Sexuellt umgänge med barn (6 kap. 6 § brottsbalken i dess lydelse före den 1 juli 1992).

2. G.N. har vid ett tillfälle under tiden juni - november 1987 i en lägenhet i Kristianstad haft sexuellt umgänge med målsäganden B. född 1978, genom att G.N. med sin hand varaktigt under kläderna smekt hennes könsorgan. - Sexuellt umgänge med barn (6 kap. 6 § brottsbalken i dess lydelse före den 1 juli 1992).

G.N. förnekade vad åklagaren lagt honom till last. G.N. förklarade att för den händelse tingsrätten skulle finna honom övertygad om ansvar i enlighet med gärnings-påståendet under åtalspunkten 2 detta brott borde bedömas allenast som sexuellt ofredande och därför ogillas på grund av preskription.

Kristianstads tingsrätt (1994-11-11, rådmannen Anders Nilsson samt nämndemännen Marianne Åström, Sven Enocson och Bertil Malmberg) dömde G.N. för sexuellt umgänge mot målsäganden A. samt bedömde gärningen mot målsäganden B. som sexuellt ofredande. Tingsrätten, som på grund av att påföljden för sistnämnda brott bortfallit, lämnade åtalet i denna del utan bifall, bestämde påföljden för brottet mot målsäganden A. till fängelse ett år sex månader.

Tingsrätten angav följande bakgrund till åtalet.

A:s föräldrar skilde sig 1979. A. har därefter stadigvarande bott hos sin mamma. Under 1985 träffades G.N. och A:s mamma, och de inledde ett förhållande. G.N. bodde då i trakten av Göteborg, där han hade en prästerlig befattning. Påföljande år tillträdde han en befattning i Kristianstad och flyttade hit. A. bodde vid den tiden tillsammans med sin mamma och en syster, född 1967, i en större lägenhet. Under sommaren 1987 flyttade familjen till en mindre lägenhet. Under den tid då A:s mamma och G.N. hade ett förhållande, förekom det av och till att G.N. övernattade hos henne. Deras förhållande upphörde i slutet av 1987.

Under hösten 1993 började A. visa tecken på psykiska besvär. Hon började utveckla anorektiska symptom och gick ned starkt i vikt. I slutet av året inledde hon en kontakt med kommunens ungdomsmottagning. Företrädare för socialförvaltningen gjorde den 20 januari 1994 en polisanmälan rörande misstanke om att A. varit utsatt för sexuella övergrepp.

Vid tiden för den påstådda brottsligheten var A. och B. lekkamrater, och det förekom att B. övernattade hemma hos A..

Tingsrätten angav i sina domskäl bl.a. följande.

Skuldfrågorna

Åklagaren har till utvecklande av sin talan bl a anfört: Sedan polisanmälningen avgivits har tre längre polisförhör hållits med målsäganden A. i mars, juni och oktober månader 1994. Samtliga förhör har inspelats på video. Dessutom har i maj månad två förhör hållits med målsäganden B.. Den 26 september 1994 greps och anhölls G.N..

Det är upplyst i målet att åklagaren och försvaret tagit del av videoupptagningarna.

Åklagaren har inledningsvis påkallat uppspelning av banden men sedermera avstått från detta. Försvaret har inte efter målsägandeförhören påkallat uppspelning av banden. De har således inte uppspelats inför rätten.

A. har hörd inför rätten som målsägande berättat: Det har alltid rått goda förhållanden mellan henne och hennes mamma. Då mamman och G.N. började sällskapa, hade A. inte någon bra kontakt med sin biologiske pappa. G.N. blev som en extrapappa för henne. Hon tyckte om honom. När andra personer var närvarande uppträdde G.N. på helt naturligt sätt mot henne. Redan från början visade han emellertid intresse av att företa sexuella handlingar med henne så snart de två var ensamma. Hon hade ett eget rum men var ganska mörkrädd av sig. Ofta gick hon på natten in och lade sig hos sin mamma. Detta förekom också vid tillfällen, då G.N. övernattade och låg i mammans dubbelsäng. Eftersom mamman hade ett arbete, som innebar att hon måste lämna hemmet mycket tidigt på morgnarna även på lördagar och söndagar blev det ibland så att A. och G.N. kom att ligga kvar ensamma i sängen. Han sov naken, medan hon bar pyjamas eller nattlinne. Det förekom då ofta att han började att smeka henne på könsorganet under nattdräkten. Det hände också att han stoppade upp ett finger i hennes slida. Det gjorde fruktansvärt ont, men hon lät honom hålla på och sade ingenting till honom. Hon minns inte om G.N. brukade yttra någonting. Efteråt brukade hon springa in på toaletten och med spegel undersöka sitt underliv. Eftersom det sved, då hon skulle kissa, brukade hon smörja sig i underlivet med vaselin eller någon liknande salva. Vid andra tillfällen förekom det att hon satt i en soffa mellan G.N:s särade ben och såg på TV. Hon brukade då han en filt över sig. G.N. stack då in en hand under hennes kläder och smekte henne på könsorganet och förde upp sitt finger i slidan. Hon minns att hon brukade fundera över om han gjorde likadant med hennes mamma. Hon hade ju sett hur de pussades och höll om varandra. Om hennes mamma kom in i rummet, drog G.N. undan sin hand. Vid den tiden tyckte målsäganden A. om att gymnastisera. Hon brukade försöka att stå på händer. G.N. hjälpte henne då så att hon inte skulle falla omkull. Då han skulle hålla om henne, förekom det att han med handen smekte hennes könsorgan under kläderna. A. ville inte röra vid G.N:s könsdelar. Det hände vid några tillfällen då G.N. hade krupit ned till A. i hennes säng, att hon med en leksaksmus strök över G.N:s penis. Det hände också någon gång att hon med handen rörde vid hans penis. Hon minns inte om han då också vidrörde henne. Hon tyckte det var äckligt. Huruvida hans penis var erigerad minns hon inte. Leksaksmusen påminde henne om någonting som var äckligt. Därför gav hon så småningom musen till sin mormoder som prydnadsföremål. Vid ett senare besök hos mormodern tog hon musen och kastade bort den. G.N:s sexuella handlingar mot henne förekom så ofta att det blev till en vana och hon upplevde det nästan som naturligt. När de var ensamma, och det inte skedde någonting, tyckte hon att det var konstigt. Ofta funderade hon över att hon borde be honom att få vara i fred, men det blev aldrig av. Övergreppen blev mindre frekventa mot slutet av mammans och G.N:s relation. Hon var rädd för att hennes mamma skulle få vetskap om vad G.N. gjorde bl. a. eftersom hon visste att de älskade varandra. Mamman kunde ju uppfatta det hela som ett svek från dotterns sida. Eftersom hon hade vissa kunskaper om sexuallivet, trodde hon att hon skulle kunna bli med barn. Det skrämde henne att mamman i så fall skulle få veta vad som skett. Hon kommer ihåg att hon tänkte att hon och G.N. kanske skulle gifta sig med varandra, när hon blev stor. G.N. använde aldrig något våld mot henne, och hon vet egentligen inte om han tvingade henne till de sexuella handlingarna. Därför har hon efteråt klandrat sig själv - som medansvarig för det som hänt. G.N. var snäll och gav henne emellanåt gåvor, men hon tror absolut inte att det var hans avsikt att härigenom muta henne. Hon har ibland undrat över om G.N. också "rört vid" hennes storasyster, som under en del av den aktuella tiden bodde hemma. Hon har emellertid aldrig vågat fråga systern. A. har inte varit utsatt för sexuella handlingar från någon annan än G.N.. - Vid den tid det är fråga om i målet hade hon olika lekkamrater, som brukade vara hemma hos henne och ibland övernatta där. Vid ett tillfälle hade hon besök av B.. Då de hade gått till sängs, kom G.N. in och skulle säga godnatt. Han kröp då ned till A. och smekte henne mellan benen. Hon bad honom lägga sig hos B. i stället, vilket han också gjorde. Hon förstod vad han då gjorde med B. men försökte inte att stoppa det. B. blev rädd och bad G.N. att krypa tillbaka till A.. G.N. låg då kanske tio minuter hos vardera flickan. Denna händelse har A. kommit att erinra sig först efter det att förhör hade ägt rum med B.. Det dyker ständigt upp nya minnesbilder. En gång, då A. gick i andra klass, berörde hennes fröken frågan om övergrepp mot barn. A. kommer ihåg att hon då till B. sade: "Då har vi blivit våldtagna". - När mamman och G.N. separerade, kände A. ett slags lättnad men samtidigt kom hon att sakna honom. - Hon har under åren som gått förträngt vad hon varit utsatt för och försökt glömma det. Under hösten 1993 började hon emellertid må psykiskt dåligt. Kamrater mobbade henne och började kalla henne "hora". Hon kopplade detta till vad G.N. hade utsatt henne för. Det förelåg emellertid inget sådant samband. Hon hade nu börjat sällskapa med pojkar, för så skall det ju vara. Hon fann emellertid att hon saknade förmåga till känslomässiga engagemang. När hon kom i närkontakt med en pojke, dök bilden av G.N. upp. Hon kände det som om det var han som höll i henne. Så snart en relation började få sexuella inslag drog hon sig ur relationen. Därför uppfattade kamraterna henne som ombytlig. Hon har ännu ej haft samlag med någon pojke. - Hon hade samtal med skolans kurator och antydde för henne att hon hade blivit utsatt för sexuella övergrepp av en präst. A. har en gudstro och var rädd att hon kunde bli straffad om hon angav en präst, som ju är Guds utsände. Hon ställde sig frågan om man över huvud taget kunde få rätt mot någon som var präst. I skolan lyssnade hon på ett föredrag om barn som hade utnyttjats sexuellt. Hon började gråta och nödgades lämna lektionssalen. Så småningom fick hon kontakt med kommunens ungdomsmottagning och berättade vad som hade skett. Det var detta som ledde till polisanmälningen den 20 januari 1994. Hon började bli självdestruktiv, och vid ett tillfälle hösten 1993 skar hon sig i en handled. Hon ogillade sin egen kropp och fick anorektiska besvär. Under ett halvår gick hon ned i vikt från 50 kilo till 38 kilo. För detta har hon under det gångna året erhållit behandling vid Barn- och ungdomspsykiatriska kliniken vid ett 20-tal besök på kliniken. Hon vill bli frisk och har nu delvis återtagit den förlorade vikten. Skolarbetet, som hon hade svårigheter med under det gångna året, har hon åter börjat trivas med. Hon går alltjämt på behandling på ungdomsmottagningen.

Målsägande B. har hörd inför tingsrätten berättat:: Hon och A. var lekkamrater och har därefter gått i samma skola. Det hände att B. övernattade hemma hos A.. Hon träffade då G.N. flera gånger. Vid ett tillfälle då A. och hennes mamma hade flyttat till Västra Storgatan 17 skulle B. sova över där. Hon minns att de hade varit ute och köpt godis. G.N. kom in i deras rum för att säga godnatt. Det var ganska mörkt i rummet. Han lade sig först hos A., som var avvisande mot honom. Han kom då och lade sig hos B. och stack sin hand under hennes täcke. Hon bar trosor. Han smekte henne på könsorganet under trosorna. Det pågick kanske tre minuter. B. kommer ihåg att hon yttrade någonting avvisande till honom. Han lade sig därefter åter hos A. samt därefter ytterligare en gång hos B.. En gång på lågstadiet berördes frågor om våldtäkt. A. sade då till B.: "Vi har blivit våldtagna." B. svarade att det hade de inte. I övrigt har A. och B. under åren inte talat med varandra om händelsen. - Under de gångna åren har B. endast vid något enstaka tillfälle tänkt på händelsen. Hon kallades den 4 maj i år till polisförhör och blev tillfrågad huruvida hon hade varit utsatt for något övergrepp från G.N:s sida. Eftersom hon inte ville "dra upp" händelsen, svarade hon nekande. Då hon kom hem, berättade hon för sin mamma att hon faktiskt hade blivit utsatt för det. Påföljande dag besökte hon på mammans inrådan polisstationen och berättade att G.N. faktiskt hade förgripit sig på henne. - Hon har försökt att "lägga locket på", men nu när händelsen åter blivit aktuell, upplever hon det som jobbigt. Hon förknippar det med något obehagligt, som hon helst vill glömma. På senare tid har hon varit ledsen och gråtit. Hon tycker att det inte är klokt att det kan ha hänt. Det har inte påverkat hennes skolarbete.

G.N. har hörd över åtalen uppgivit: En orsak till att han flyttade till Kristianstadstrakten var att hans mor, som bodde här, höll på att bli blind. Han hade starka känslor för A:s mamma men också för A.. Än idag tycker han att de är en underbar familj. Under den tid han och A:s mamma sällskapade, träffades de inte dagligen och ibland inte ens varje vecka. Han brukade komma hem till familjen på kvällsfika eller middag. Han har aldrig känt sig sexuellt dragen till barn. Det har från hans sida aldrig förekommit några sexuella handlingar riktade mot A.. Ibland - kanske någon gång i månaden - övernattade han hos familjen. Han och A:s mamma låg då i en dubbelsäng. G.N. var iklädd pyjamas. Ibland kom A. in och lade sig hos dem. Det hände att hon låg hos dem i sängen, då de hade samlag med varandra. Bortsett från att han någon gång gav flickan en godnatt- och morgonkram, rörde han inte vid henne. A. var som barn mycket livlig av sig. Hon hoppade och skuttade. Det hände att han höll i henne, när hon skulle stå på händer. Han kan då möjligen någon gång av misstag ha råkat få tag om hennes skrev. Om det förekommit något "skamgrepp", har det inte varit avsiktligt från hans sida och inte haft något sexuellt inslag. - Möjligen kan han ha tagit ett så hårt grepp att A. kan ha fått uppfattningen att han förde upp ett finger i hennes slida. Det hände att han satt med A. i knäet och läste sagor för henne i en soffa framför TV:n. Vid några tillfällen stack hon ned sin hand i hans byxor och vidrörde hans penis. Dessutom förekom det ganska ofta att hon, då hon satt i hans knä, grep tag i hans händer och förde dem hårt mot sitt underliv. Första gången det inträffade, uppfattade han det som en tillfällighet. Beteendet upprepades emellertid. G.N. fann det vara ett onormalt beteende. Eftersom det rådde ett gott förhållande mellan honom och A., som han inte ville förstöra, ville han inte genom åthutning eller på annat sådant sätt reagera mot A.. Han drog bort händerna och sade till hennes mamma att A. gjorde vissa saker, som inte stämde med hänsyn till hennes ringa ålder. Det förekom ibland att hon dansade inför G.N. och rörde på underlivet på ett ytterst utmanande sätt. Han påtalade detta för mamman. Hon svarade att det berodde bara på att dottern var ett så livligt barn. G.N. uppfattade A:s beteende som mycket tragiskt. - Den händelse som B. berättat om har han inget minne av. Han minns emellertid att A. och en kamrat till henne vid ett tillfälle hade lagt sig i en säng, där de inte skulle ligga. Han grep tag i dem och lyfte bort dem. De kan ha missuppfattat det grepp han tog om dem. - Han har ingen annan förklaring till A:s beteende än att hon måhända tidigare hade blivit utsatt för sexuellt övergrepp av någon man. Det hade varit en "genomströmma" av män hos mamman. Innan G.N. kom in i familjen, hade A:s mamma sällskap med en annan man. G.N. har fått veta att denne man brukade bada tillsammans med A.. Vid något tillfälle hörde A:s mamma av sig till G.N.. Hon var rädd för en mansperson. G.N. fick uppfattningen att denne man hade tillgång till nakenbilder av A:s mamma och att mannen försökte utöva utpressning mot henne. - Relationen mellan honom och A:s mamma upphörde, då de insåg att de båda hade så krävande arbeten att det var svårt att hålla ihop.

A:s mamma har hörts inför rätten och berättat: Hon träffade G.N. sommaren 1985, och de inledde ett förhållande. De träffades några gånger varje vecka, och någon natt i veckan övernattade G.N. hos henne. Han sov då tillsammans med henne i hennes dubbelsäng. A. hade eget rum, men eftersom hon var mörkrädd, hände det ofta att hon kom in och kröp ned i mammans säng. Det förekom aldrig att mamman och G.N. hade samlag, då dottern fanns i sovrummet. - Hon drev en verksamhet, som krävde en mycket stor arbetsinsats med långa arbetsdagar och som också innebar att hon nödgades att tidigt på morgnarna lämna sin bostad. Normalt tog hon då A. med sig och skickade från arbetsplatsen flickan till förskolan. Vid tillfällen då G.N. övernattade, förekom det att han var ensam med dottern i lägenheten och passade henne till dess att det var dags för henne att gå till förskolan. Det hände också någon gång att han skjutsade A. dit. - Då mamman började sällskapa med G.N., var A. inte så förtjust i att träffa sin biologiske pappa, som var förhållandevis gammal. Relationen mellan dem har sedermera blivit mycket bättre. Det har alltid varit en varm och nära kontakt mellan A. och mamman. Dottern hade behov av en pappafigur och hon och G.N. tyckte om varandra. Han brukade sitta och läsa sagor för henne. Mamman upptäckte aldrig att det hände någonting som var anmärkningsvärt mellan dem, och dottern antydde aldrig att det förekom otillbörligheter. Dottern var mycket livlig av sig. Vad G.N. berättat om utmanande dans är grundlöst. Dottern har alltid varit mycket pryd av sig. G.N. har berättat att han märkt vid besök på diskotek att flickor som han höll om hade en benägenhet att trycka sitt underliv mot honom. I november 1987 upphörde hennes och G.N:s relation. - Innan A:s mamma träffade G.N., hade hon sällskap med en annan man. Det är riktigt att A. och denne man brukade sitta i badkaret och leka vattenlekar med varandra. Det förekom emellertid inget som helst otillbörligt då. Vad G.N. påstår om utpressning är felaktigt. A:s pappa brukade under äktenskapet köpa vackra underkläder till hustrun, och det förekom att han fotograferade henne i dessa kläder. Vid äktenskapsskillnaden 1979 blev det en för A:s mamma oförmånlig bodelning. - Det är riktigt att A. och B. umgicks som lekkamrater. B. brukade också övernatta hemma hos A.. Helt plötsligt upphörde B:s besök. Då A. blev tillfrågad om anledningen till detta, svarade hon att de lika gärna kunde leka hemma hos B.. - A. kom förhållandevis sent i puberteten. Hon fick sin första menstruation strax före fyllda 15 år. Under hösten 1993 började hon må dåligt. Hon drabbades av anorexia, och hon som alltid varit omtyckt av sina kamrater började för dem framstå som jobbig. Man sökte hjälp vid ungdomsmottagningen. Den 10 januari 1994 kom A. hem helt förgråten. Då mamman bad om att få veta anledningen därtill, svarade A., att det var lika bra att hon berättade hur det förhöll sig. Hon berättade då för första gången att G.N. hade "varit på henne" när hon var liten men att hon inte tidigare hade kunnat berätta om det. Efter besök på ungdomsmottagningen berättade A. närmare för mamman om som hade förekommit. - Med tanke på risken för att A. skulle företa självdestruktiva handlingar har mamman nu ständigt övervakat dottern. Hon har funnit en lapp, där dottern hade skrivit att hon trott att G.N. skulle bli som en pappa för henne och att det inte skulle bli "något sexuellt". Ett antal andra lappar och dagböcker, som A. hade skrivit, har förkommit i samband med att familjen städade upp efter ett omfattande inbrott, som skett i familjens bostad. Det gångna året har varit ett svart år för familjen. A. har nu ett stort ärr i själen. Hon har emellertid fått mycket god hjälp av Barn- och ungdomspsykiatriska kliniken. Där har man uppgivit att A:s symptombild är typisk för barn som varit utsatta för sexuella övergrepp. För närvarande går hon till sin skolsköterska en gång i veckan och till en kurator en kväll i veckan. Dessutom går hon två timmar i veckan till en psykolog för behandling. Trots allt har dottern lyckats sköta sitt skolarbete.

Åklagaren har såsom skriftlig bevisning åberopat ett brev, som A. i oktober 1993 sänt till sin skolkurator. I brevet uttalar A. bl a följande. Hon gråter och är ledsen och känner sig så äcklig att hon vill spy. Hon ångrar att hon dragit upp det som hänt för så länge sedan. Hon anser att hon själv bär skulden för det som hänt. Hon väntade på att hans händer och hans fingrar skulle tränga in samt på smärtan för att sedan springa in på toaletten och smörja det ömma. Ibland trodde hon att hon var gravid, eftersom hon inte visste vad mer som krävdes än en pojke och en flicka. Hon bar på sådana skuldkänslor att hon inte kunde se sin lågstadiefröken i ögonen. Hon önskar nu att hon orkade läsa läxorna och bry sig om skoluppgifterna samt framför allt sluta skolka.

Tingsrättens bedömning

Ansvarspåståendena mot G.N. grundar sig huvudsakligen på målsägandenas uppgifter. Det föreligger inte några direkta vittnesiakttagelser och inte heller någon teknisk bevisning. Det blir således av avgörande betydelse att bedöma trovärdigheten av målsägandenas berättelser i belysning av vad som i övrigt förekommit i målet.

Följande förhållanden är till en början klarlagda. Målsägande A. har under hösten 1993 företett starka symptom på psykiska besvär, som yttrat sig i relationssvårigheter för henne i kamratkretsen och i insjuknande i anorexia. Sedan hon kommit i kontakt med skolkurator och kommunens ungdomsmottagning och uppgivit för sin mamma att hon varit utsatt för sexuella övergrepp av G.N. har socialförvaltningen i Kristianstad den 20 januari i år gjort polisanmälan om övergreppen. Därefter har med målsägandena hållits en rad förhör.

Ingenting tyder på att målsägandena har blivit påverkade av någon att berätta att de varit utsatta for sexuella övergrepp.

Målsägande A. har inför rätten och i G.N:s närvaro lämnat en berättelse, vari hon spontant besvarat frågor som ställts till henne. Hon har vidare lämnat en rad detaljuppgifter. På frågor som rört hennes allmänna förhållanden till G.N. har hon svarat anmärkningsvärt nyanserat. Hon synes verkligen ha lagt sig vinn om att inte beskylla G.N. för någonting som hon inte varit säker på. Hennes allmänna uppträdande under förhöret har förefallit helt adekvat till situationen. Nämnda omständigheter utgör ett mycket starkt stöd för att A:s berättelse återger något självupplevt. A:s reaktioner under det senaste året - då hon genomgått en pubertetsutveckling - såsom benägenhet för självanklagelse och självdestruktivitet är väl förenliga med hennes berättelse om övergreppen. Hennes uppgifter vinner dessutom stöd av målsägande B:s berättelse.

Under hänvisning till det redovisade och under övervägande av utredningen i övrigt finner tingsrätten tveklöst att tilltro skall fästas till A:s berättelse. Tingsrätten finner därmed utrett att G.N. förgripit mot målsägande A. i den omfattning och på det sätt åklagaren påstått. Åtalet mot G.N. för sexuellt umgänge med barn skall följaktligen i denna del i sin helhet bifallas.

Vad därefter angår åtalet för övergrepp mot målsägande B. gör tingsrätten följande bedömning. Båda målsägandena har berättat om det påstådda övergreppet. Det saknas anledning att rörande åtalet i denna del frångå den ovan redovisade bedömningen av A:s trovärdighet. Det var för målsägande B. en för länge sedan inträffad enstaka händelse. Om hon upplevt den, är det förklarligt att hon ville glömma den och att hon därför vid första polisförhöret förnekade händelsen. Även utredningen i övrigt, såsom A:s mammas uppgift att B. plötsligt slutade att besöka A., utgör stöd för att G.N. sexuellt förgripit sig också mot B..

Under hänvisning till det anförda finner tingsrätten tillförlitlig utrett att G.N. någon gång under den av åklagaren angivna tiden med ena handen vidrört B:s könsorgan under kläderna.

Det skall emellertid beaktas att B. vid den aktuella tiden var i åttaårsåldern och att därefter sju år förflutit. Självfallet måste det vara närmast omöjligt för B. att nu närmare beskriva beröringen och hur varaktig den var. Det kan i vart fall inte med tillräcklig grad av säkerhet fastslås att beröringen varit av den art och haft sådan varaktighet att brottet skall bedömas som sexuellt umgänge med barn. Den skall därför bedömas allenast som sexuellt ofredande. Eftersom G.N. inte häktats eller erhållit del av åtalet i denna del inom två år från det att brottet kan ha begåtts skall påföljd ej ådömas härför.

Påföljdsfrågan

Med hänsyn till brottslighetens art kan annan påföljd än fängelse ej komma i fråga. Som försvårande omständighet vid bedömningen av straffvärdet av brottsligheten skall beaktas att G.N. sällskapade med A:s mamma och att övergreppen skedde hemma hos A. samt att A. då befann sig i en för hennes utveckling betydelsefull ålder. Eftersom det är fråga om brottslighet som ofta upptäcks först då barnet kommer upp i puberteten kan vid bedömningen av straffvärdet inte någon nämnvärd betydelse tillmätas det förhållandet att lång tid förflutit sedan brottsligheten begicks. Det skall emellertid beaktas att det finns välgrundad anledning att anta att G.N. till följd av brottsligheten kommer att avskedas från sin anställning som komminister. Vid en samlad bedömning av nu nämnda omständigheter finner tingsrätten straffvärdet vara fängelse ett år sex månader. Brottsligheten har således ett så högt straffvärde att påföljden även av detta skäl skall bestämmas till fängelse. G.N. skall följaktligen ådömas fängelse ett år sex månader.

Såväl åklagaren som G.N. fullföjde talan. Åklagaren yrkade att hovrätten skulle döma G.N. även för sexuellt umgänge med barn enligt åtalspunkten 2. G.N. yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalen. Parterna bestred varandras ändringsyrkanden.

Hovrätten över Skåne och Blekinge (1996-02-09, hovrättslagmannen Olle Ekstedt, hovrättsrådet Lennart Frii, referent, tf. hovrättsassessorn Ingegärd Lind samt nämndemännen Mårten Hansson och Sven-Åke Johansson) dömde G.N. för sexuellt umgänge med såväl målsäganden A. som målsäganden B. till fängelse ett år åtta månader.

Hovrätten yttrade i sina domskäl följande efter att utförligt ha redogjort för utredningen, vilken i hovrätten omfattat fler förhörspersoner än vid tingsrätten.

Hovrätten gör följande bedömning.

I detta mål liksom i de flesta mål om sexualbrott utgörs den grundläggande bevisningen huvudsakligen av målsägandenas uppgifter. För att dessa skall vara tillräckliga för fällande dom krävs som Högsta domstolen framhållit i olika avgöranden (se bl.a. NJA 1991 s. 83, 1992 s. 446 och 1993 s. 68) att utredningen i övrigt stöder uppgifterna så att det står utom allt rimligt tvivel att den tilltalade gjort sig skyldig till vad som lagts honom till last. Det blir sålunda i nu förevarande mål av avgörande betydelse att bedöma målsägandena A:s och B:s uppgifter i belysning av vad som i övrigt förekommit i målet.

Om det yttre händelseförloppet har framkommit följande.

Målsäganden A. har i december 1993 för en kurator vid Ungdomsmottagningen i Kristianstad börjat berätta om att hon vid ett flertal tillfällen utsatts för sexuella övergrepp under våren 1986 - november 1987. Enligt vad U.W. berättat hade det dessförinnan under början av hösten inträffat en incident på den skola där målsäganden A. och målsäganden B. gått. Målsäganden A. hade då råkat i slagsmål med andra elever, som kallat målsäganden A. bl.a. för hora. Målsäganden A. hade tagit illa vid sig. U.W. hade försökt att prata igenom situationen med de inblandade eleverna. Även B.S. som då var klassföreståndare för målsäganden A:s skolklass var inblandad i försöken att reda ut vad som inträffat. En av flickorna berättade för U.W. att hon blivit slagen av sin far. U.W. har då sagt att hon har anmälningsplikt till de sociala myndigheterna beträffande sådana saker. U.W. har sagt till eleverna att hon haft motsvarande plikt att anmäla sexuella övergrepp. När eleverna lämnade U.W. har målsäganden A. sagt till henne - "Vad säger Du om det är en präst?". U.W. och B.S. har inte pratat närmare om slagsmålet och vad det orsakats av. Målsäganden A. har återkommit på korta besök till U.W. och berättat att en präst hade gjort något mot henne när hon var i åttaårsåldern. U.W. har inte försökt att pressa målsäganden A. och har inte heller fått några mera preciserade uppgifter om vad som inträffat. U.W. har själv inte fört sexuella övergrepp på tal. U.W. har uppmanat målsäganden A. att berätta för sin mor och för polisen om det har varit något som hänt. U.W. har vid ett tillfälle talat med målsäganden A:s moder, som läst i målsäganden A:s dagbok och därför varit rädd för att målsäganden A. haft självmordstankar.

Målsäganden A:s moder har inte framfört några farhågor om att målsäganden A. skulle ha utsatts för sexuella övergrepp. U.W. har uppgivit att hon vid den tid då målsäganden A. besökte henne fick ett brev från målsäganden A.. Detta brev har varit daterat lördagen den 9/10 - söndagen den 10/10. I detta brev har målsäganden A. beskrivit sina ångestkänslor och i ett avsnitt av brevet skrivit följande. "Jag önskar att jag aldrig dragit upp det där som hände för så länge sedan. Det var fel att lägga skulden på någon annan när det var MITT FEL! Fatta det. Jag väntade på hans händer och att hans fingrar skulle tränga in, jag väntade på den smärtan för att sedan springa in toaletten och smörja det ömma. Jag var aldrig riktigt säker på om det bara var hans fingrar eller något annat. Ibland trodde jag att jag var gravid, jag visste inte vad mer som krävdes än en pojke och en flicka. Jag bar på sådana skuldkänslor att jag inte kunde se våran lågstadiefröken i ögonen."

Den 7 december 1993 har en av målsäganden A:s kamrater ringt och beställt tid åt målsäganden A. vid Ungdomsmottagningen i Kristianstad. I utdraget ur den av kurator A-L.L. förda journalen vid Ungdomsmottagningen i Kristianstad avseende målsäganden A. har om det första besöket på mottagningen den 8 december 1993 följande antecknats. "I tisdags var målsäganden A. (målsägandens identitet här och i det följande anonymiserad) med sin klass på studiebesök på mottagningen. Hon kände då att hon blev motiverad att komma hit och prata 'det var så mysigt'." Vidare finns i utdraget ur journalen antecknat bl.a. följande. "Mamman hade träffat en man genom en väninna, vars man var bror till G.N., som mannen heter. Mannen bodde kvar hos mamman - jag är osäker på om han flyttade in på riktigt - När mamman hade gett sig av på morgonen, låg G.N. och målsäganden A. kvar i sängen. G.N. började ta på henne på hela kroppen och förde också in fingret i slidan på målsäganden A.. Målsäganden A. hade sett mamman och G.N. tillsammans i sängen, så att hon tänkte att 'så gör han med mamma också.' Hon förstod att det var något konstigt med det hela - dessutom gjorde det så vansinnigt ont. Men hon sa ingenting. Detta hände väldigt ofta. Likadant gjorde han när de satt i TV-rummet och mamman var ute i köket och fixade något. Målsäganden A. satt med en filt omkring sig och kom han in under filten, rörde vid henne och förde in fingret i slidan. Målsäganden A. gråter ljudlöst under tiden hon berättar. Hon har vantarna på sig under en stor del av samtalet. Hon är rädd att hon inte kan bli kär i någon kille på riktigt. Hon är ihop med killar men bara för att det måste vara på det sättet 'alla andra'. Hon har aldrig haft samlag. Hon reagera med tårar när de såg en film under temadagarna (en tecknad film förmodligen Sex en bruks- anvisning). 'En hand smekte en kropp' Hon tänkte på vad hon varit utsatt för. 'Det känns så hemskt - jag kan inte glömma'. När några i en parallellklass kallade henne hora, fick hon bekräftelse på - tyckte hon - att de visste; att det var sant det de sa. Hon hade ju tagit emot hans presenter."

Ungdomsmottagningen har i början av januari 1994 anmält till socialtjänsten i Kristianstads kommun att det förelegat misstanke om sexuellt utnyttjande av målsäganden A.. I denna anmälan har bl.a. följande angetts. "A-S.L. har sedan före jul haft kontakt med målsäganden A. och träffat henne vid fem tillfällen. Målsäganden A. sökte själv upp ungdomsmottagningen och har berättat att hon utsatts för sexuella kränkningar när hon var 7 år. Detta pågick till hon var 9 år. Övergreppen skedde vid flera tillfällen/vecka under två års tid. Målsäganden A. levde då med sin ensamstående mamma. - Modern hade en relation med en man under den aktuella tidsperioden. Mannen G.N. arbetade då som präst. Mannen övernattade vissa nätter i veckan i familjens lägenhet. När modern på morgonen steg upp och gick till hotellet för att förbereda frukost till hotellgästerna utsattes målsäganden A. för övergrepp. G.N. låg kvar tillsammans med målsäganden A. i sängen och smekte hennes underliv och förde upp fingrar i hennes slida. Målsäganden A. berättar att detta gjorde ont. På kvällarna i samband med att man tittade på TV blev målsäganden A. utsatt för samma behandling när modern lämnade rummet för att ordna något i köket t.ex. Målsäganden A. låg då vid TV:n med en filt över sig och övergreppen skedde under filten. Vid ett tillfälle sov en kamrat över hos målsäganden A.. Flickorna sov i samma säng. G.N. kom då in och rörde vid kamraten som rusade upp och blev arg. Målsäganden A. är plågad i dag av den upplevelsen hon burit på och som har satt spår i hennes liv. Minnena har väckts upp i samband med att modern fört G.N. på tal före jul i samband med att han skulle fylla 60 år. Målsäganden A. känner sig också annorlunda än kamrater när det gäller att våga ha relationer till pojkar. Vid det sista samtalet på ungdomsmottagningen var modern närvarande och fick del av målsäganden A.:s upplevelser."

Därefter har den 21 januari 1994 från Kristianstads kommun en anmälan inkommit till polismyndigheten i Kristianstad om misstankar om sexuellt utnyttjande av målsäganden A.. Polisen har därefter hållit förhör med målsäganden A. den 31 mars 1994. Detta förhör har videofilmats. Polisen har i därefter på eftermiddagen den 4 maj 1994 hållit ett förhör med målsäganden B.. Vid detta förhör har målsäganden B. inte sagt sig kunna minnas att prästen gjort något otillbörligt mot henne. Som framgår av vad målsäganden B:s moder berättat har hennes dotter på kvällen till en början varit ovillig att berätta något för sin mor. Dottern har emellertid brutit ihop och börjat gråta och därefter berättat om en händelse på hotellet när hon övernattat där. Dottern hade dock inte berättat allt. Målsäganden B:s moder har ringt till polisen dagen efter och bett dem hålla ett nytt förhör. Påföljande dag kl. 11 har polisen påbörjat ett nytt förhör med målsäganden B.. Målsäganden B. har då berättat att prästen som heter G.N. eller X. vid den aktuella tiden haft sällskap med målsäganden A:s moder och sexuellt förgripit sig mot henne när även målsäganden A. varit närvarande. Sedan har nya förhör hållits med målsäganden A. den 7 juni och den 3 oktober 1994. Även dessa förhör med målsäganden A. har videofilmats.

Hovrätten övergår härefter till att behandla de olika faktorer som kan ha betydelse för bedömningen av målsägandenas berättelser.

I målet har G.N. hävdat att målsäganden A. och B. inte upplevt de av dem påstådda övergreppen. Han har hävdat att målsäganden A. berättat på det sätt hon gjort bl.a. därför att falska minnen inplanterats hos henne när hon sökt hjälp bl.a. för anorektiska besvär. I fråga om målsäganden B. har G.N. hävdat i huvudsak att hon fått falska minnen genom att solidarisera sig med målsäganden A.. Beträffande båda flickorna har han hävdat att det kan vara så att de fabulerat helt och hållet eller gjort det i kombination med att de berättat om falska minnen.

Som den sakkunnige German Hesslow framhållit - och som allmän erfarenhet visar - kan man tränga bort ångestladdade minnen i den bemärkelsen att man undviker att återkalla dem. Detta att man försöker undvika att tänka på sådant som är obehagligt är ingenting ovanligt. I dessa fall vet man - framhåller German Hesslow - emellertid hela tiden om att det obehagliga har inträffat. Målsäganden A. har visserligen sagt att hon "förträngt" övergreppen. Som dock klart framgår av målsäganden A:s berättelse i övrigt har hon aldrig glömt det som hänt. Hon har bl.a. känt skam och därför inte berättat om det för någon. Målsäganden A. har även uppgett att hon genom att prata om händelserna och drömma om dem erinrat sig nya detaljer men att ingen har påverkat henne eller väckt några minnesbilder hos henne. Av betydelse är även att både målsäganden A. och B. berättat att målsäganden A. - någon gång när de båda gått i tvåan - till målsäganden B. sagt: "Vi har blivit våldtagna!" och att målsäganden B. förklarat att det inte var så. Denna episod är en bland flera som visar att både målsäganden A. och målsäganden B. haft äkta minnesbilder av övergrepp. Enligt hovrättens mening är det uppenbart att det inte framkommit uppgifter som gör det befogat att tala om att målsägandena på det sättet varit utan minnen att det kan föranleda bedömningen att det de berättat grundas på falska minnen av det slag som diskuterats i målet.

G.N. har även hävdat att målsägandena suggererats inte bara av anhöriga och varandra utan även av de kuratorer, poliser och personer som målsägandena kommit i kontakt med under hösten 1993 och våren 1994 till att berätta om händelser som de inte varit med om. Hovrätten gör i denna fråga om olika påverkanskällor följande bedömning.

G.N. har utan att peka på någon speciell omständighet påstått att det av G.N. åberopade vittnet U.W. suggererat målsäganden A. att berätta om övergrepp som målsäganden A. inte varit med om. Enligt hovrättens mening finns det inte vare sig i U.W:s eller B.S:s berättelser något som ens antyder någon form av påverkan. I sammanhanget kan anmärkas att Ungdomsmottagningen blivit inkopplad i ärendet inte av U.W. - som till eleverna sagt att hon haft anmälningsplikt - eller någon annan anställd på skolan utan genom att en kamrat till målsäganden A. ringt till Ungdomsmottagningen och beställt tid för målsäganden A..

G.N. har hävdat att vad målsäganden A. berättat på Ungdomsmottagningen utgör resultatet av en konspiration ledd främst av U.W. och personal på Ungdomsmottagningen. G.N. har i denna del åberopat det tidigare omtalade brevet som målsäganden A. skrivit till U.W.. Detta har enligt G.N. haft ett sådant innehåll att U.W. bort anmäla saken vidare till de sociala myndigheterna. Eftersom U.W. inte ingivit en sådan anmälan kan hon enligt G.N. inte ha fått brevet - som enligt honom - fabricerats i syfte att försvåra situationen för G.N.. U.W. har emellertid uppgivit att hon bedömt att brevet inte innehållit sådana uppgifter att hon haft anledning att anmäla saken vidare. Brevet är som nyss angetts daterat lördagen den 9 och söndagen den 10 oktober. Dessa datum har infallit på dessa veckodagar just under år 1993. Allt tyder därför på att brevet skrivits då. Vidare saknas det anledning att anta att det är någon annan än målsäganden A. som skrivit brevet. Vid nu angivna förhållanden finner hovrätten att brevet inte medger de slutsatser om konspiration som hävdats i målet.

G.N. har även hävdat att de berättelser som lämnats av målsäganden A. haft sin grund i att hennes moder varit svartsjuk eller velat dölja andra problem genom att anklaga G.N. för sexuella övergrepp. Utredningen i målet - i den första frågan närmast i form av förhör med L.W. - ger inte något som helst stöd för ett antagande i angiven riktning. Även G.N:s påståenden i målet att det inte kan uteslutas att processen förts i syfte att erhålla skadestånd eller för att målsäganden A. önskat uppmärksamhet framstår också som grundlösa.

Av utredningen framgår att målsäganden A. berättat att hon under hösten 1993 sett en tecknad film "Sex en bruksanvisning" och då kommit att tänka på vad hon varit med om. När hon av några andra elever kallats hora har hon fått en bekräftelse på att de känt till vad hon varit med om. Hon har dock inte mera konkret berättat för någon om att hon varit utsatt för sexuella övergrepp förrän hon kommit i kontakt med A-S.L. vid Ungdomsmottagningen i Kristianstad. Hovrätten finner inte heller i fråga om denna film eller kamraternas uttalanden underlag för antagandet att målsäganden A. har suggererats att berätta om händelser som hon inte varit med om. Som framgår av den anmälan som den 21 januari 1994 inkom till polismyndigheten har målsäganden A. träffat A-S.L. vid fem tillfällen, varvid målsäganden A:s moder varit närvarande vid det sista samtalet. Först då har målsäganden A:s moder fått del av målsäganden A:s upplevelser. En annan omständighet som talar för att målsäganden A:s moder fått kännedom om vad målsäganden A. berättat för A-S.L. på ett så sent stadium är att målsäganden A:s moder inte - vilket framgår av vad det av G.N. åberopade vittnet L.W. berättat - uppträtt på något märkligt sätt när hon i december 1993 bilat till Halmstad med G.N:s moder och där träffat G.N. på dennes sextioårsdag.

Utredningen i målet omfattar på grund av regler i sekretesslagen inte hela den journal rörande målsäganden A. som förts vid Ungdomsmottagningen. Av den tillgängliga delen av journalen framgår dock att målsäganden A. redan vid det första besöket lämnat en förhållandevis detaljerad berättelse om olika former av sexuella övergrepp som hon varit med om. Denna berättelse motsvarar till stora delar basen i den berättelse som målsäganden A. sedermera lämnat vid förhören inför polismyndigheten, vid tingsrätten och i hovrätten. Det har vid det första samtalet vid Ungdomsmottagningen därför inte varit fråga om sådant i den psykiatriska facklitteraturen beskrivet terapeutiskt förlopp där patienten vid den första kontakten bara berättat om någon enstaka detalj och först efter flera efterföljande samtal börjar lämna en mera utförlig berättelse. Enligt hovrättens mening tyder detta på att målsäganden A. inte suggererats av A-S.L. att berätta om övergrepp som målsäganden A. inte har varit med om.

Vad gäller de uppgifter som målsäganden B. lämnat om det övergrepp som hon varit utsatt för kan konstateras att det av vad målsäganden B:s moder berättat framgår att målsäganden B. inte pratat med målsäganden A. mellan de båda polisförhören, det ena påbörjat den 4 maj 1994 klockan 16 och det andra påbörjat påföljande dag klockan 11. Målsägandena kan därför inte ha suggererat varandra vid detta tillfälle. Målsäganden A. har efter sina kontakter med Ungdomsmottagningen vid tre olika tillfällen förhörts av polisen. Dessa förhör har tagits upp på video. Videoupptagningarna har spelats upp i hovrätten. Hovrätten kan konstatera att det inte finns något parti i förhören som tyder på att förhörsledaren inte uppträtt förutsättningslöst. Inte heller har förhörsledaren formulerat frågor eller reagerat på svar på sådant sätt att målsäganden A. kan ha suggererats att lämna uppgifter om händelser som hon inte varit med om.

I sammanhanget kan anmärkas att målsägandena varit ovänner sedan de har gått i åttonde klass, varför G.N:s påstående att målsäganden B. fått falska minnen genom att solidarisera sig med målsäganden A. är alltför svagt underbyggt för att kunna påverka bedömningen av målsägandens uppgifter.

Hovrätten har vidare kunnat konstatera att målsäganden A. har hållit fast vid de centrala delarna i sin utsaga. Detta är som den sakkunnige Egil Ruuth uppgivit ett tecken på att målsäganden A. talat sanning. Ett annat tecken på samma sak är att målsäganden A. vid vissa tillfällen under de olika former av förhör hon varit föremål för trott att hon blivit missuppfattad och att hon då rättat till saken. Belysande är den situationen när målsäganden A. i hovrätten uppgett att G.N. vid något tillfälle endast försökt föra in sitt finger i hennes slida i stället för att han - som hon tidigare sagt - faktiskt fört in fingret. Även andra liknande exempel i förhören kan noteras. Tilläggas bör att såväl målsäganden A. som målsäganden B. har lämnat samma basberättelse vid de olika tillfällen de förhörts sedan den rättsliga processen inletts.

G.N. har påtalat att målsäganden A. och målsäganden B. vid de olika förhör de varit utsatta för under den rättsliga processen till vissa delar ändrat eller tillagt uppgifter från ett förhör till ett annat. Målsäganden A. har sålunda inte kunnat bestämt beskriva tidpunkter och platser inom de aktuella bostäderna för de påstådda övergreppen. Liknande är enligt G.N. förhållandet med de uppgifter som målsäganden B. har lämnat. Enligt G.N:s mening bör detta ha till följd att målsägandenas trovärdighet förringas till den grad att deras berättelser inte kan läggas till grund för bedömningen i målet.

Betydelsen av de angivna bristerna i fråga om detaljer bör bedömas med hänsyn till vad de sakkunniga anfört om minnesfunktionerna allmänhet och särskilt hos barn. Mot den bakgrunden finner hovrätten - som konstaterat att målsägandena i allt väsentlig hållit fast vid samma berättelse sedan de för första gången berättat om vad de varit med om - att det förhållandet att målsägandena justerat uppgifter om tidpunkter eller mera detaljerade uppgifter inte medför att deras uppgifter om själva händelserna inte kan anses trovärdiga.

I målet har hävdats att målsägandenas uppgifter kan vara grundade på att de misstolkat G.N:s uppträdande i skilda avseenden. Vad som anges är t.ex. att G.N. och målsäganden A. varit i olika situationer som till det yttre i viss mån liknar men som inte stämmer överens med de olika övergreppssituationer som målsäganden A. beskrivit, såsom situationer i soffan, situationer när målsäganden A. stått på händer och en situation där G.N. säger sig ha flyttat flickorna från ett par sängar ner på golvet, eller när de båda krupit ner i den säng där G.N. legat. G.N. har menat att det i sådana situationer kan ha hänt att han av misstag kommit med sin hand mellan benen på målsägandena och till och med kan ha kommit att röra vid målsäganden A:s könsorgan under kläderna. G.N. har vidare berättat om att målsäganden A. vid mer än ett tillfälle kramat G.N:s penis innanför hans byxor och att hon kunnat göra detta eftersom han har haft byxor med hängslen. G.N. har även uppgett att målsäganden gjort detta snabbt och överrumplande. Han har enligt egen uppfattning inte velat reagera mot vad målsäganden gjort förrän han sett ett mönster i vad målsäganden gjort. Han har vänt sig mot påståendet att det varit han som tagit initiativet till händelser av åsyftat slag. G.N. har även beskrivit en händelse då målsäganden A. haft sin gymnastikdräkt på sig och dansat framför TV:n. Målsäganden A. har då enligt G.N. ställt sig framför honom och fört ned det ena axelbandet och sedan mer eller mindre klätt av sig samt utfört avancerade underlivsrörelser. G.N. har uppfattat hela situationen som en sexuell handling och torde mena att målsäganden A. varit onormalt intresserad av sexuella ting - kanske för att hon utsatts för sexuella handlingar av någon annan person.

Målsäganden A. och målsäganden B. har lämnat entydiga berättelser om vad de varit med om. Målsäganden A. har berättat om att G.N:s smekningar av hennes könsorgan till slut gjort så ont att hon senare använt salva för lindra svedan. Hovrätten finner att målsägandens uppgifter är sådana att det saknas skäl att anta att de skulle kunna grundas på sådana missuppfattningar som G.N. anser.

G.N. har hävdat att det är omöjligt att en person med hans karaktär och livsföring kan begå sexualbrott. Åklagaren har inte ens påstått att det förelegat någon för G.N. graverande omständighet i hans allmänna karaktär och livsföring i övrigt och hovrätten saknar anledning att utgå från att så skulle vara fallet. Denna utgångspunkt kan emellertid inte i sig tilläggas en bevisverkan som talar mot den bevisning som lagts fram beträffande de konkreta gärningar som åtalet gäller. G.N. har även hävdat att gärningsmän som begår sexualbrott alltid uppvisar någon form av psykisk särart som inte kan återfinnas hos G.N. och att detta talar mot att han skulle kunna vara skyldig. Hovrätten anser emellertid att vare sig vetenskapliga rön eller allmän erfarenhet stöder påståendet och hovrätten saknar därför skäl att utgå från att G.N. inte skulle kunna tänkas begå de åtalade gärningarna.

Inte heller i andra delar än de som hovrätten i det föregående behandlat har i målet förekommit något som bör medföra att tilltro inte skall sättas till vad målsägandena berättat.

Vid en sammanvägning av samtliga omständigheter i målet finner hovrätten styrkt att G.N. handlat på sätt åklagaren har påstått. Hovrätten finner att G.N:s övergrepp mot målsäganden A. är att bedöma på sätt tingsrätten angivit, dvs. som sexuellt umgänge med barn. Vad gäller den straffrättsliga klassifikationen av G.N:s övergrepp mot målsäganden B. kan följande anföras. Begreppet sexuellt umgänge innefattar förutom samlag också någorlunda varaktig beröring av den andres könsorgan eller beröring av den andres kropp med det egna könsorganet. Avsikten med gärningen måste vara att väcka eller tillfredsställa gärningsmannens eller annans sexuella drift och får inte ha skett i annat syfte. Även vid sexuellt ofredande förutsätts att handlingen har en sexuell inriktning men det räcker med att den innebär en bara flyktig beröring av annan persons könsorgan (se bl.a. prop. 1983/84:105 s. 55)

Vid den händelse som i nu förevarande mål föreligger till bedömning har G.N. någon minut smekt målsäganden B. mellan blygdläpparna. Beröringen har varit av sådan varaktighet att målsäganden B. hunnit känna obehag. Med hänsyn härtill och då gärningen uppenbarligen syftat till att väcka eller tillfredsställa G.N:s sexuella drift bör den bedömas som sexuellt umgänge med barn.

Påföljdsfrågan

G.N. har under en förhållandevis lång tidsperiod vid ett flertal tillfällen förövat sexuella övergrepp mot målsäganden A.. Han har vidare vid ett tillfälle gjort sig skyldig till sexuellt övergrepp mot målsäganden B.. Övergreppen har skett i miljöer där målsäganden A. och målsäganden B. haft anledning att känna sig trygga. Målsägandena har då varit endast sju till åtta år gamla. Därtill kommer att målsäganden A. uppenbarligen upplevt G.N. som en fadersgestalt. G.N. har hävdat att målsäganden A. varit sexuellt aktiv och företagsam. Oavsett hur det förhåller sig i den delen har den vuxne ansvaret för att barnet inte utnyttjas sexuellt.

Hovrätten finner att den samlade brottsligheten är av sådan art och har ett så högt straffvärde att påföljden bör bestämmas till fängelse. Som tingsrätten har anfört bör den tid som förflutit från brotten inte nämnvärt påverka strafftiden, medan det däremot bör beaktas att det finns grundad anledning att anta att G.N. kommer att drabbas av uppsägning från sin anställning som präst. Med hänsyn främst till hovrättens bedömning av åtalspunkten 2 bör straffet höjas.

Målnummer B 1278/94