RH 2001:15

Åklagaren åtalade K.J., född i september 1983, för grovt narkotikabrott under följande gärningspåstående: K.J. har den 19 januari 2001 på Sturups flygplats olovligen innehaft och förvarat 171 st tabletter innehållande MDMA (I), vilket är narkotika, och 10 st narkotikaklassade Diazepamtabletter; narkotikan har inte varit avsedd för eget bruk.

K.J. förnekade gärningen.

Trelleborgs tingsrätt (2001-02-14, rådmannen Margareta Linde-Malmberg samt nämndemännen Gudrun Andersson, Anna Karolji och Stig Larsson) dömde K.J. för den åtalade gärningen till sluten ungdomsvård sex månader.

I påföljdsfrågan yttrade tingsrätten bl.a. följande. K.J. förekommer inte tidigare i belastningsregistret. Av inhämtat yttrande från Hyllie stadsdelsförvaltning framgår bl.a. följande. K.J. har inte tidigare varit föremål för några insatser från socialtjänstens sida. Han lever under ordnade sociala förhållanden och har synnerligen goda hemförhållanden med en nära kontakt med sina föräldrar och syskon. Det har inte förekommit några uppgifter under utredningen som tyder på något missbruk av narkotika. K.J. är en ambitiös och målinriktad person som har satsat hårt på sina studier vilket lett till att han lyckats erhålla en plats på ett eftertraktat gymnasieprogram. Han förefaller ha anpassat sig väl till den nya situationen. Det föreligger inte något vårdbehov för K.J. varför några insatser från socialtjänstens sida inte är aktuella.

Den gärning som K.J. befunnits skyldig till har högt straffvärde och är av allvarlig art. K.J. var vid gärningstillfället endast 17 år. Det föreligger inte skäl att överväga ett överlämnande till vård inom socialtjänsten. Villkorlig dom i förening med samhällstjänst kan inte anses vara en tillräckligt ingripande påföljd. Synnerliga skäl får mot bakgrund av det anförda anses föreligga för att bestämma påföljden till fängelse. Eftersom han är under 18 år skall påföljden i sådant fall bestämmas till sluten ungdomsvård. Med beaktande av K.J:s ålder och till att någon villkorlig frigivning inte förekommer bör tiden för frihetsberövande bestämmas till sex månader.

K.J. överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet.

Åklagaren bestred ändring.

Hovrätten över Skåne och Blekinge (2001-04-11, hovrättsråden Rolf Trulsson och Lars Clevesköld, hovrättsassessorn Lena Juhlin, referent, samt nämndemännen Rolf Schölin och Roland Wheeldon) bestämde påföljden till skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst 200 timmar. Om fängelse i stället hade valts som påföljd skulle straffets längd bestämts till nio månader.

Hovrätten fann i domskälen inte skäl att bedöma skuldfrågan annorlunda än tingsrätten gjort och fann att brottet med hänsyn till mängden narkotika var att bedöma som grovt.

Hovrätten yttrade i påföljdsfrågan följande.

Lägsta föreskrivna straff för grovt narkotikabrott är fängelse två år. Såväl brottets straffvärde som dess art medför att det föreligger en presumtion för att påföljden skall bestämmas till fängelse.

För brott som någon har begått innan han fyllt arton år får domstolen emellertid enligt 30 kap. 5 § brottsbalken döma till fängelse endast om det finns synnerliga skäl. Av bestämmelsen följer att fängelse får dömas ut endast i sällsynta undantagsfall. Restriktiviteten med att döma till en frihetsberövande påföljd gäller även sluten ungdomsvård.

När det gäller brott som någon begått innan han fyllt tjugoett år skall vidare enligt 29 kap. 7 § brottsbalken vid straffmätningen särskilt beaktas gärningsmannens ungdom och får därvid dömas till lindrigare straff än som är föreskrivet för brottet. Hovrätten finner att ett fängelsestraff för K.J. med tillämpning härav skulle bestämmas till nio månader.

Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 2000 s. 314 uttalat att presumtionen för fängelse vid straffvärden om ett år eller däröver inte kan anses vara tillämplig i de fall straffet skulle bestämmas till under ett år med tillämpning av 29 kap. 7 § brottsbalken.

Som alternativ till en frihetsberövande påföljd aktualiseras för K.J:s del skyddstillsyn och villkorlig dom. Som skäl för villkorlig dom skall beaktas om det saknas särskild anledning att befara att den tilltalade kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet och som skäl för skyddstillsyn att det finns anledning anta att denna påföljd kan bidra till att den tilltalade avhåller sig från fortsatt brottslighet.

Av utredningen framgår att K.J. lever under socialt välordnade förhållanden, att det inte föreligger något vårdbehov för honom och att några insatser från socialtjänstens sida inte är aktuella. Det finns mot den bakgrunden och med hänsyn till att han tidigare är ostraffad inte någon sådan särskild anledning att anta att han skulle återfalla i brott som gör att en villkorlig dom i sig är utesluten. Å andra sidan ger utredningen i målet beträffande K.J:s förehavanden i samband med brottet - han skolkade från skolan och befann sig i Malmö utan föräldrarnas vetskap - och brottets karaktär i sig belägg för att han har behov av det stöd och den hjälp som kan lämnas inom ramen för skyddstillsyn och för att en sådan påföljd kan förutsättas bidra till att han inte återfaller i brott. Skyddstillsyn framstår därför som en lämpligare påföljd än villkorlig dom.

Sett utifrån brottets straffvärde och K.J:s ungdom kan det alltså inte anses föreligga hinder mot att bestämma påföljden till skyddstillsyn. Frågan är då om det föreligger andra omständigheter som medför att en sådan påföljd inte kan anses tillräckligt ingripande. De omständigheter som kan ge anledning till en sådan bedömning är tidigare brottslighet och den aktuella brottslighetens art.

K.J. är som ovan framgått inte tidigare dömd för brott.

Det narkotikabrott som K.J. nu döms för är av sådan art att starka skäl talar för att han skall dömas till en frihetsberövande påföljd. I förarbetena till den lagstiftning genom vilken möjligheten att kombinera skyddstillsyn med samhällstjänst infördes (prop. 1989/90:7 s. 20) uttalades emellertid att narkotikabrott inte generellt sett bör vara undantagna från möjligheten att döma till skyddstillsyn med samhällstjänst, även om viss försiktighet måste iakttas. Någon förändrad rättstillämpning i nu aktuellt hänseende avsågs inte när samhällstjänst infördes som ett permanent inslag i påföljdssystemet (prop. 1997/98:96 s. 97). Inte heller narkotikabrottets art bör därför, med beaktande av K.J:s ungdom, utesluta att påföljden bestäms till skyddstillsyn under förutsättning att denna erhåller tillräcklig skärpa genom att förenas med en föreskrift om samhällstjänst.

Någon samhällstjänstutredning är inte utförd. K.J. har emellertid i hovrätten upplysts om innebörden av en föreskrift om samhällstjänst och därvid samtyckt till att en icke frihetsberövande påföljd förenas med en sådan föreskrift. Samhällstjänst får också anses lämplig med hänsyn till K.J:s person och övriga omständigheter.

Sammanfattningsvis anser hovrätten att övervägande skäl får anses tala för att skyddstillsyn i förening med föreskrift om samhällstjänst är en tillräckligt ingripande påföljd i detta fall.

När rätten meddelar en föreskrift om samhällstjänst skall den i domslutet ange hur långt fängelsestraff som skulle ha dömts ut, om fängelse i stället valts som påföljd, det s.k. alternativstraffet.

Endast K.J. har överklagat tingsrättens dom. Grunderna för 51 kap. 25 § rättegångsbalken torde emellertid inte utgöra hinder för hovrätten att ange ett längre alternativstraff än den tid för sluten ungdomsvård som tingsrätten dömt ut. Av betydelse bör i stället vara att frihetsberövandet enligt alternativstraffet - fram till en tänkt tidpunkt då villkorlig frigivning tidigast skulle kunna ske - inte blir längre än frihetsberövandet som tingsrätten dömt till. Hovrätten gör därvid den bedömningen att sluten ungdomsvård om sex månader motsvarar fängelse i nio månader, vilket som ovan framgått är det fängelsestraff som brottsligheten med hänsyn till K.J:s ungdom i och för sig motiverar.

Målnummer B 566-01