RH 2003:18

B.N. ansökte hos Malmö tingsrätt om tillstånd att få adoptera sin hustrus biologiska dotter, J.N., född 1979. Han anförde: Han har uppfostrat J.N. som sin egen dotter och vill därför att de skall bli en hel familj även i formellt hänseende.

Såväl J.N. som hennes mor samtyckte till adoptionen. J.N. anförde: B.N. har varit som en far för henne sedan hon var två år gammal. Han har alltid behandlat henne som sin egen dotter, men i och med att hon inte är hans biologiska dotter har hon känt sig en aning vilsen. Det bästa för hennes personliga mognad och för familjens gemenskap är att B.N. får adoptera henne.

J.N:s biologiske far, B.G., motsatte sig adoptionen. Han anförde: J.N. är hans enda barn. Så långt modern tillåtit har han alltid skött sina plikter avseende underhåll m.m. Han har inte haft någon kontakt med J.N. sedan hennes 18-årsdag, men detta har inte berott på honom.

Malmö tingsrätt (2002-04-29, tingsfiskalen Pontus Woxner) biföll ansökningen och anförde följande.

Utredningen i ärendet ger vid handen att det sedan lång tid tillbaka råder ett naturligt och nära far- och dotterförhållande mellan B.N. och J.N., och att syftet med adoptionen är att ytterligare befästa denna relation. Någon motsvarande relation föreligger uppenbarligen inte mellan J.N. och hennes biologiske fader. Med beaktande härav, och då J.N:s egen uttryckta vilja i sammanhanget bör givas företräde framför den biologiske faderns, kan inte B.G:s bestridande anses utgöra hinder för att tillåta adoptionen.

Vid en samlad bedömning finner rätten att adoptionen får antagas vara till fördel för J.N. Laga förutsättningar att tillåta adoption är även i övrigt uppfyllda. B.N:s ansökan skall därför bifallas.

B.G. överklagade tingsrättens beslut. B.N. bestred ändring.

B.G. anförde följande i hovrätten: Han och J.N:s mor, C., var gifta och sammanbodde till dess att J.N. var nästan tre år gammal. I samband med skilsmässan löste han och C. frågorna om vårdnad och umgänge i samförstånd. C. fick vårdnaden om J.N. och själv hade han sedvanlig umgängesrätt och underhållsskyldighet. Det fungerade mycket väl och J.N. tillbringade i stort sett varannan helg och en mängd skollov tillsammans med honom. Deras relation var väldigt god och även under veckorna kom J.N. spontant hem till honom när hon hade lust. Han skjutsade J.N. till olika fritidsaktiviteter under veckorna. Under J.N:s uppväxt hade de goda kontakter med hans föräldrar och släkt och firade ofta jul och andra högtider tillsammans med dem. Umgänget fungerade sämre under ca ett halvt år då J.N. var i femårsåldern. Det var i samband med att namnbyte för J.N. aktualiserades. Han och C. gick då till en psykolog. Under den perioden mådde J.N. inte så bra och var mobbad i skolan. J.N. är allergiker och är periodvis sjuk. Efter den nämnda perioden fungerade umgänget väl fram till dess att J.N. var i trettonårsåldern. Han träffade en ny kvinna 1992 och förhållandet mellan henne och J.N. var spänt. J.N. slutade att sova över hemma hos honom 1993 men fram till 1996 kom hon fortfarande och hälsade på honom under veckorna då hon visste att hans nya sambo inte var hemma. Därefter flyttade han till Löberöd och kontakten mellan honom och J.N. upphörde nästan helt. Han hade dock månatlig kontakt med C. och han träffade J.N. två gånger, båda gångerna i C:s butik. Han har hela tiden försökt att hålla kontakt med J.N. men har inte tvingat sig på henne. Han har ringt henne vid ett flertal tillfällen men hon har alltid sagt att hon inte har tid att prata med honom. Han har lämnat samtliga sina telefonnummer och bett henne ringa när hon har tid men hon har aldrig hört av sig. Han var på födelsedagsfest på J.N:s artonårsdag. Då gav han henne en check eller en bankbok med 10 000 kr och en video. Han gratulerade henne även på hennes nittonårsdag men därefter bröts kontakten nästan helt och han hade inte kontakt med henne förrän i samband med att adoptionsansökan lämnades in. Han har försökt att följa J.N:s utveckling men det har varit svårt eftersom både C. och J.N. har ställt sig helt avvisande. Han har alltid fullgjort sin underhållsskyldighet mot J.N. och betalade underhållsbidrag fram till dess att hon fyllde 19 år. Därutöver har han gett henne presenter i samband med konfirmation, födelsedagar och andra högtidsdagar. J.N. är hans enda dotter och han älskar henne över allt annat. Han vill inte bli utraderad ur hennes liv. Han har inga andra barn.

B.N. anförde: Han har uppfostrat J.N. sedan hon var ca tre och ett halvt år. Det är J.N. som vill att han adopterar henne. Själv har han inget att vinna på det. Det är något som inte fungerar mellan J.N. och B.G. De har haft mycket dålig kontakt efter 1996. När J.N. var yngre vistades hon hos B.G. varannan vecka. Hon var ofta orolig när hon kom hem och det kunde ta en vecka innan hon var normal igen. B.G. var med på J.N:s konfirmation och hennes artonårsdag. Han har alltid gett henne presenter. Umgänget mellan B.G. och J.N. har skett helt enligt hennes önskemål. J.N. har julen 2002 flyttat till egen bostad.

J.N. uppgav bl.a.: Hon och B.G. har ingen social kontakt. När de träffats har de sett på videofilm. Vid ett tillfälle då videoapparaten gick sönder visade det sig att de inte hade något att prata om. B.G. pratar bara om sina hästar. Hon har haft problem i kontakten med B.G:s nya hustru. Hon har aldrig velat ta emot pengar eller andra presenter av B.G. Han har aldrig gett henne någon kärlek utan tror att faderskärlek är samma sak som pengar. Då hon fyllde 19 år sade han till henne att det var hennes fel att de hade en dålig relation; han kunde inte acceptera att hon hade ett eget liv. Först efter det att han gift sig berättade han om giftermålet för henne i ett brev. Hon har ingen kontakt med B.G:s familj. Han har aldrig varit hennes far. Den enda faderskärlek hon fått har hon fått av B.N. Hon vill att B.G. lämnar henne i fred och hon vill inte ha någon som kommer och stör henne.

Hovrätten över Skåne och Blekinge (2003-02-03, hovrättsråden Agneta Ohlsson, Boel Havelius och Agneta Lindelöf, referent) som höll förhandling i ärendet lämnade ansökningen utan bifall med följande motivering.

Hovrättens bedömning

I 4 kap. 6 § första stycket föräldrabalken, som erhållit sin nuvarande lydelse genom en lagändring år 1981, föreskrivs att rätten skall pröva om det är lämpligt att adoptionen äger rum. Enligt bestämmelsen får tillstånd ges endast om adoptionen är till fördel för barnet samt sökanden har uppfostrat eller vill uppfostra barnet eller det annars av hänsyn till det personliga förhållandet mellan sökanden och barnet finns särskild anledning till adoptionen.

Av de ursprungliga motiven (se NJA II 1917 s. 472, 474 och 489) till adoptionsbestämmelserna framgår att lagstiftningen på sin tid tillkom för att bereda möjlighet för den som så önskade att uppta annan som barn med den verkan att det grundades ett rättsförhållande av väsentligen samma innehåll som förhållandet mellan biologiska föräldrar och barn. Adoption borde således tillåtas endast då det finns särskild anledning att skapa ett familjerättsligt förhållande mellan den som vill adoptera och den som skall adopteras. Det ansågs emellertid inte möjligt att i lagen uppställa några mer preciserade villkor för domstolens tillstånd till en adoption, utan en lämplighetsbedömning fick företas i varje särskilt fall. Som exempel på att särskild anledning till adoption kan föreligga angavs nära släktskap mellan adoptanten och den som skall adopteras, t.ex. om en barnlös man vill lämna sitt namn och sin förmögenhet åt en vuxen systerson, som står honom nära utan att dock ha varit uppfostrad av honom. Som exempel på att adoption inte skall tillåtas angavs försök till kringgående av arvsskattebestämmelser eller namnrättsliga regler.

Den lagändring som gjordes år 1981 var ett förtydligande beträffande domstolens lämplighetsprövning. Det tillades att det, förutom att adoptionen skall vara till fördel för adoptivbarnet, måste föreligga en särskild anledning till adoptionen med hänsyn till det personliga förhållandet mellan sökanden och barnet. En sådan särskild anledning är, som nämns i lagtexten, att sökanden har uppfostrat eller vill uppfostra barnet. Även i övrigt kan det enligt förarbetena (se prop. 1980/81:112 s. 9 och 14 f.) i särskilda fall finnas anledning att befästa ett personligt förhållande mellan sökanden och adoptivbarnet, normalt ett förhållande av väsentligen samma innehåll som det som föreligger mellan föräldrar och barn. Som skäl som i sig inte utgör tillräcklig anledning till adoption angavs en allmän önskan om att bereda någon möjlighet att vistas i Sverige för att få bättre levnadsvillkor eller göra det möjligt för den som skall adopteras att få uppehålls- eller arbetstillstånd här i landet.

Barnets inställning till adoptionen är av största betydelse. På grund härav gäller enligt 4 kap. 5 § föräldrabalken som huvudregel ett krav på samtycke av den som fyllt 12 år.

Beträffande adoption av barn under 18 år krävs samtycke endast av den förälder som är vårdnadshavare. Den av föräldrarna som inte har del i vårdnaden skall dock höras i adoptionsärendet, om det kan ske. Vid adoption av den som är 18 år eller däröver skall föräldrarna höras, om det kan ske. I förarbetena till de olika bestämmelser som gällt i frågan har lagstiftaren gett uttryck åt den meningen att största hänsyn skall tas till vad den förälder som inte har vårdnad har för mening (se NJA II 1917 s. 486 och NJA 1950 s. 60). Å andra sidan uttalades i samband med en ändring av vissa av adoptionsreglerna år 1958 att vid adoption av den som är myndig föräldrarna även fortsättningsvis bör höras ”- dessa synes i vart fall ha intresse av att underrättas om den tilltänkta adoptionen -” (se NJA II 1958 s. 594). Högsta domstolen har vid tillämpningen av bestämmelsen beträffande adoption av den som är under 18 år lagt särskild vikt vid det förhållandet att föräldern i fråga genom adoptionen skulle förlora den honom eller henne annars tillkommande rätten till umgänge med barnet (se NJA 1952 s. 293 och 521, NJA 1965 s. 256, NJA 1977 s. 206 och NJA 1987 s. 116 och 628; jfr dock NJA 1977 s. 206). Beträffande adoption av den som är 18 år eller däröver har åtskilliga refererade rättsfall rört adoption av till Sverige inflyttade utlänningars ansökningar om adoption av egna barn eller nära anhöriga, bosatta i utlandet. I flera refererade rättsfall har ansökningarna avslagits på grund av att sökanden inte uppfostrat barnen och inte knutit så fasta band till den eller dem som skall adopteras att förhållandet mellan dem väsentligen var att jämställa med förhållandet mellan förälder och barn (se NJA 1986 s. 604 och NJA 1989 s. 401 I och II; jfr dock RH 1985:43). Det finns emellertid också rättsfall där bedömningen blivit den motsatta (se NJA 1989 s. 67 och NJA 1991 s. 194).

Av utredningen framgår att B.N. uppfostrat J.N. sedan hon var ca tre och ett halvt år gammal, dvs. under större delen av hennes uppväxt. Det framgår vidare att det mellan J.N. och B.N. föreligger ett nära personligt förhållande av väsentligen samma innehåll som det mellan biologiska föräldrar och barn.

B.G. har motsatt sig adoptionen. Enligt vad utredningen visar har han till dess att J.N. fyllde 19 år haft en mer eller mindre kontinuerlig kontakt med henne och fullgjort sin underhållsskyldighet. Trots att umgänget mellan B.G. och J.N. har varit i princip obefintligt sedan J.N. var 16 år har B.G., enligt vad samtliga uppgett, försökt att upprätthålla en personlig kontakt med henne. J.N. har uppgett att hon inte varit och inte är intresserad av att ha någon kontakt med B.G., vilket bekräftats av såväl B.G. som B.N. Enligt hovrättens mening kan emellertid inte dras någon säker slutsats om varför J.N. inte vill ha kontakt med B.G.

Frågan i ärendet är om adoptionen är till fördel för J.N.

Det är numera vanligt att det i en familj finns barn som bara är mannens eller kvinnans och som bevarar nära relationer till den andra av sina föräldrar. Att medge adoption i sådana fall kommer i regel inte i fråga annat än om umgänget anses vara av föga värde för barnet (jfr NJA 1987 s. 116 och 628). I förevarande fall är emellertid J.N., som ansökan avser, 23 år gammal. I stället för rätten till umgänge får därför kontakten mellan J.N. och B.G. vägas in i bedömningen.

En adoption innebär i princip att familjebanden med adoptivbarnets tidigare familj klipps av. Behovet av att stärka eller befästa familjebanden mellan adoptanten och barnet genom en adoption får vidare normalt anses mindre när barnet blivit vuxet. J.N. har uttalat att det är hennes bestämda önskan att adoptionen kommer till stånd och förklarat att hon inte vill ha någon kontakt med B.G.

Vid en samlad bedömning av samtliga omständigheter finner hovrätten att de skäl som anförts till stöd för att adoptionen skall anses vara till fördel för J.N. inte kan anses vara tillräckligt starka för att, mot B.G:s bestridande, bifalla ansökningen om adoption. Ansökningen skall därför lämnas utan bifall.

Målnummer ÖÄ 1334-02