RH 2016:33

Stockholms tingsrätt

Dödsboet efter U.W. (dödsboet) ansökte om stämning mot Pa.W. och yrkade att tingsrätten skulle förplikta denne att till dödsboet betala ett kapitalbelopp om 1 218 000 kr jämte ränta på visst sätt.

Pa.W. bestred käromålet och vitsordade ett kapitalbelopp om 644 796 kr.

BAKGRUND

U.W. avled den 14 januari 2014. Pe.W. är son till henne och ensam dödsbodelägare. Pa.W. är son till Pe.W. och G.W., vilka tidigare varit gifta med varandra.

U.W. och Pa.W. ägde tillsammans en bostadsrätt till ett radhus med hälften vardera. De förvärvade bostadsrätten i samband med att U.W:s hyresrätt till radhuset ombildades. Enligt ett gåvobrev upprättat den 1 maj 2010 eller dessförinnan har U.W. gett sin andel av bostadsrätten till Pa.W.

U.W. bodde kvar i radhuset till den 18 augusti 2011, då hon flyttade till ett sjukhem. Den 23 augusti 2011 underrättade Pa.W. bostadsrättsföreningen om att han var ensam ägare till bostadsrätten och hänvisade till gåvobrevet. Om gåvan är fullbordad så har det skett vid denna tidpunkt.

Pa.W. sålde bostadsrätten den 27 november 2011 för 3 000 000 kr.

Tvisten gäller om Pa.W. förvärvat U.W:s andel av bostadsrätten genom gåva och om gåvan är giltig.

GRUNDER OCH UTVECKLING AV TALAN

Dödsboet:

Förstahandsgrunden

U.W. har inte genom giltig gåva överlåtit sin andel av bostadsrätten till Pa.W. U.W. har av en okänd person förletts att underteckna gåvobrevet in blanco. Detta har skett vid okänd tidpunkt den 1 maj 2010 eller dessförinnan. Pa.W. har inte skrivit under gåvobrevet. U.W. och Pa.W. har inte haft en nära relation och hon har inte haft någon avsikt att ge bort sin andel av bostadsrätten till honom. Pe.W. har påträffat andra handlingar som U.W. har undertecknat in blanco. Pa.W. stod som ägare till hälften av bostadsrätten endast för att banken skulle bevilja bolån till U.W., som själv saknade tillräcklig inkomst.

Andrahandsgrunden

U.W:s gåva till Pa.W. är ogiltig enligt 3 kap. 31 § avtalslagen. U.W. var 91 år gammal då gåvobrevet undertecknades. U.W. led av demens och ålderssvaghet. U.W., som hade nedsatt syn och hörsel, kunde inte sköta sina egna ekonomiska angelägenheter. På grund av nedsatt motståndskraft kunde U.W. inte förstå följderna av att underteckna gåvobrevet eller att hennes bostad skulle säljas. Detta har stått klart för Pa.W., som därmed utnyttjat U.W:s trångmål, oförstånd och lättsinne, även om det är G.W. som har varit den pådrivande vid upprättandet av gåvobrevet.

Tredjehandsgrunden

Gåvobrevets villkor om tillträde den 1 maj 2010 är inte uppfyllt eftersom gåvan fullbordats först genom Pa.W:s underrättelse till bostadsrättsföreningen den 23 augusti 2011. Villkoret ska uppfattas som att gåvan ska återgå eller att den inte accepterats av Pa.W. om den inte fullbordats senast den 1 maj 2010.

---

Pa.W:

Bestridande av förstahandsgrunden

Pa.W. har genom gåvobrevet förvärvat äganderätten till U.W:s andel av bostadsrätten. Det tillbakavisas att U.W. undertecknat gåvobrevet in blanco. Gåvobrevet upprättades på U.W:s initiativ då hennes avsikt hela tiden varit att Pa.W. skulle överta bostadsrätten och bosätta sig i radhuset. G.W. var endast behjälplig med att fylla i gåvobrevet, varefter U.W. och Pa.W. undertecknade det.

Bestridande av andrahandsgrunden

Vid gåvobrevets upprättande var U.W. varken förvirrad eller oförmögen att förstå gåvobrevets innehåll. U.W. befann sig inte heller i trångmål och var inte lättsinnig.

Bestridande av tredjehandsgrunden

Underrättelsen om gåvan lämnades inte genast till bostadsrättsföreningen på grund av ett missförstånd. Pa.W. kunde inte tillträda radhuset den 1 maj 2010 eftersom U.W. skulle få bo kvar i radhuset så länge det gick. Villkoret om tillträdesdatum ska uppfattas som att gåvan skulle gälla från den 1 maj 2010, inte som att gåvan är ogiltig om den inte fullbordats senast den 1 maj 2010.

Domskäl

Tingsrätten (tingsfiskalen Douglas Hamilton) anförde i dom den 19 mars 2015 bl.a. följande.

DOMSKÄL

Har Pa.W. förvärvat U.W:s andel av bostadsrätten genom gåva?

Parterna har olika uppfattningar i frågan om U.W. genom gåva har överlåtit sin andel av bostadsrätten till Pa.W. Tingsrätten har inledningsvis att avgöra vem som har bevisbördan i denna fråga.

Pa.W. stödjer sitt anspråk på äganderätt till U.W:s andel av bostadsrätten på det aktuella gåvobrevet. Enligt dödsboet ska gåvobrevet frånkännas giltighet eftersom U.W. har saknat gåvoavsikt och undertecknat gåvobrevet in blanco. Dödsboet har alltså inte ifrågasatt att U.W. har undertecknat gåvobrevet, men menar att gåvobrevets innehåll har tillkommit först senare.

Vägledning för bevisbördans placering i denna situation kan hämtas från rättsfall som rör handlingar med påstått förfalskade underskrifter. Ett sådant rättsfall är NJA 1976 s. 667, vilket gällde en fordran grundad på en skriftlig skuldförbindelse. Högsta domstolen fann det övervägande sannolikt att gäldenären hade undertecknat skuldförbindelsen, vilket denne hade förnekat. Högsta domstolen placerade med andra ord bevisbördan på den part som gjorde gällande att handlingen var äkta, men satte beviskravet något lägre än vad som annars gäller i tvistemål. I rättsfallet RH 2009:49 tillämpades motsvarande bevisbörda och beviskrav vid prövningen av äktheten av en underskrift i ett äktenskapsförord.

Det kan i sammanhanget nämnas att Högsta domstolen för särskilda fall i stället har lagt bevisbördan på den som påstår att en underskrift är förfalskad (se NJA 1992 s. 263, 2008 s. 890 och 2009 s. 244). Huvudregeln får dock fortfarande antas vara den som kommer till uttryck i NJA 1976 s. 667 (se RH 2013:16).

Enligt tingsrätten ska således bevisbördan och beviskravet i detta mål bestämmas i överensstämmelse med NJA 1976 s. 667. Det innebär att Pa.W. har bevisbördan för att gåvobrevet är äkta och att han måste göra det övervägande sannolikt att U.W. har undertecknat gåvobrevet med det innehåll som framgår av den kopia som getts in till tingsrätten.

Tingsrätten övergår till att redogöra för den huvudsakliga utredning som presenterats i fråga om gåvobrevet och dess bakgrund.

Gåvobrevet är inte daterat, men har ostridigt upprättats den 1 maj 2010 eller dessförinnan. Som redan konstaterats har dödsboet inte ifrågasatt att U.W. i och för sig har undertecknat gåvobrevet. Vidare har gåvobrevet en underskrift som anges vara Pa.W:s. Därutöver är gåvobrevet undertecknat av två personer som anges ha bevittnat det, M.Y. och M.M.N.

U.W. var cirka 90 år gammal när gåvobrevet upprättades. Av åberopade journalanteckningar framgår att hon år 2009 och början av år 2010 led av vissa minnessvårigheter och nedsatt hörsel. Hon var vid denna tid aktuell för en demensutredning. Att döma av journalanteckningarna försämrades hennes hälsotillstånd år 2011 då hon visade tecken på tilltagande förvirring.

Dödsboet har åberopat ett brev daterat den 26 november 2012. I brevet, som anges vara undertecknat av U.W., står det att hon bestrider påstådd gåva till Pa.W.

Vid huvudförhandlingen har Pe.W., Pa.W. och G.W. uppgett bl.a. följande.

Pe.W: Pa.W. skulle på kort sikt stå som medlåntagare till bostadsrätten eftersom U.W. hade en låg inkomst. U.W:s hälsa var år 2010 mycket svag och hon var starkt påverkad av mediciner. Hon hade bristande minne och balans, vilket gjorde att hon ofta ramlade och slog sig. Han tror inte att U.W. hade en nära kontakt med Pa.W. Det hade hon däremot med G.W., bortsett från de sista åren. Han bodde i radhuset från år 2007 och ett år senare flyttade hans nya familj in. När han var i Thailand i oktober 2011 fick han reda på att G.W. hade tagit sig in i radhuset med hjälp av en låssmed för att förbereda försäljningen. Senare underrättade G.W. honom om att försäljningen av radhuset var genomförd och om gåvobrevet. Det var första gången som han hörde talas om gåvobrevet. Tidigare har han hos G.W. hittat ett gåvobrev som U.W. undertecknat in blanco. Han känner sig säker på att det aktuella gåvobrevet är ett av flera som G.W. har förmått U.W. att skriva under in blanco. När han berättade om försäljningen för U.W. blev hon förbannad och trodde inte att det var sant. Han hjälpte henne att skriva brevet av den 26 november 2012. M.Y. är en person med kriminell bakgrund som G.W. varit förälskad i. M.M.N:s man har suttit i fängelse med M.Y. G.W. har varit inblandad i deras affärer.

Pa.W: Han och U.W. kom fram till att de skulle köpa bostadsrätten tillsammans för att det var en bra investering. U.W. skulle bo kvar så länge hon kunde, därefter skulle han flytta in. Till slut blev det ändå så att bostadsrätten såldes. Han var ofta på besök hos U.W. och har hjälpt till med skötseln av radhuset. Han minns inte när de första gången diskuterade gåvobrevet. U.W. ville överföra sin andel av bostadsrätten till honom före sin bortgång. Han tror att U.W:s skäl för gåvan var att hon inte litade på Pe.W. på grund av dennes kriminella och trassliga förflutna. Han var närvarande när G.W. fyllde i gåvobrevet. Både han och U.W. skrev därefter under gåvobrevet i hennes sovrum. Ingen annan var närvarande. Exakt datum minns han inte, men det var år 2010. U.W. var trött men klar i huvudet vid gåvotillfället. Efter flytten till sjukhemmet blev hon allt mer förvirrad. Det var G.W. som skötte försäljningen och tömningen av radhuset.

G.W: Tanken har varit att U.W. skulle bo kvar i radhuset så länge hon kunde, varefter Pa.W. skulle ta över det. Hon tror att gåvobrevet upprättades i början av maj 2010, men vet inte vilken dag. Gåvobrevet hade under en tid diskuterats mellan henne, U.W. och Pa.W. U.W. tyckte det var bäst att Pa.W. tog över huset innan hon gick bort. Det var hon som fyllde i gåvobrevet, vilket hon gjorde vid samma tillfälle som U.W. och Pa.W. skrev under. Hon såg när de skrev under gåvobrevet i U.W:s rum. U.W. var vid gåvotillfället trött och svag, men klar i huvudet och medveten om vad hon gjorde. U.W. fick successivt sämre hälsa, särskilt sedan hon flyttat till sjukhemmet. Både hon och Pa.W. hade en nära relation till U.W. M.Y. och M.M.N. skrev under gåvobrevet i efterhand. M.Y. var inneboende hos henne.

R.D. har inte lämnat några vittnesuppgifter av betydelse.

Tingsrätten gör följande bevisvärdering.

Utredningen visar inte att U.W. vid gåvotillfället var otillräknelig på grund demens eller annan orsak. Det har däremot framkommit att hon vid gåvotillfället hade försvagad hälsa, både fysiskt och psykiskt. Det framstår därför som möjligt att hon kan ha förmåtts att underteckna gåvobrevet utan att fullt ut ha förstått innebörden av det. Brevet av den 26 november 2012 kan inte betraktas som tillförlitlig bevisning beträffande U.W:s inställning till gåvan.

Uppgifterna från Pe.W. och Pa.W. måste värderas med försiktighet med hänsyn till deras intresse i saken. Detsamma gäller G.W:s uppgifter mot bakgrund av hennes relation till parterna och inblandning i försäljningen av bostadsrätten. Pa.W. och G.W. har samstämmigt beskrivit omständigheterna kring gåvobrevets upprättande. Deras beskrivning är dock förhållandevis detaljfattig och på vissa punkter är den oklar. Exempelvis har de inte kunnat säga vilket datum gåvobrevet upprättades eller närmare förklarat varför det kom att ske just då. De har vidare medgett att M.Y. och M.M.N. inte var närvarande när gåvobrevet upprättades, trots att de anges som vittnen. I detta väsentliga avseende har alltså gåvobrevet visat sig vara falskt. Mot deras uppgifter måste också vägas vad Pe.W. uppgett om ett annat gåvobrev som U.W. hade undertecknat in blanco.

Vid en samlad bedömning av bevisningen finner tingsrätten att Pa.W. inte har gjort det övervägande sannolikt att gåvobrevet är äkta till sitt innehåll. Tingsrätten kommer därför fram till att U.W. inte har överlåtit sin andel av bostadsrätten till Pa.W. genom gåva.

Tingsrätten avstår från att pröva övriga grunder som dödsboet åberopat.

DOMSLUT

Tingsrätten förpliktade Pa.W. att till Dödsboet efter U.W. betala 719 589 kr och ränta på beloppet på visst sätt.

Pa.W. överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle ogilla dödsboets talan. Dödsboet motsatte sig ändring av tingsrättens dom.

Hovrätten (f.d. hovrättslagmannen Magnus Göransson, hovrättsrådet Claes Söderqvist, referent, och tf. hovrättsassessorn Christina Weilander) avgjorde målet utan huvudförhandling och anförde i dom den 22 mars 2016 bl.a. följande.

DOMSKÄL

Utredningen i hovrätten är i huvudsak densamma som vid tingsrätten.

Tingsrätten har bifallit käromålet på den första av dödsboets alternativa grunder och avstått från att pröva boets talan i övrigt. Parterna har, för det fall hovrätten gör en annan bedömning än tingsrätten i fråga om dödsboets förstahandsgrund, anfört att målet inte bör återförvisas till tingsrätten. I det följande prövar hovrätten i tur och ordning samtliga grunder som dödsboet har åberopat till stöd för sin talan (jfr Lars Welamson m.fl., Rättegång VI, 4 u. 2011, s. 120 ff.).

Förstahandsgrunden

Bevisbörda och beviskrav

Den fråga som aktualiseras genom dödsboets förstahandsgrund gäller huruvida det aktuella gåvobrevet är förfalskat, på så sätt att det fått sitt innehåll först sedan det undertecknats av U.W. (in blanco) och att det därför inte utgör bevis för någon gåvoavsikt hos henne (s.k. innehållsförfalskning). Parterna har olika uppfattning i frågan om handlingen innehöll de med handskrift tillförda uppgifterna om bl.a. gåvotagare och föremål för gåva vid tidpunkten för U.W:s undertecknande.

Vid benefika rättshandlingar har som utgångspunkt gåvotagaren bevisbördan för att en omtvistad rättshandling har företagits (jfr Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, 2005, s. 254). Detta ligger i linje med uppfattningen att parternas skyddsintressen i sådana fall generellt sett inte är jämställda utan gåvogivaren framstår som mer skyddsvärd än gåvotagaren (till skillnad mot vid onerösa avtal som förpliktar båda parter).

För det fall en gåvotagare emellertid stödjer sitt anspråk på ett av gåvogivaren undertecknat gåvobrev är situationen en annan. Enligt hovrättens uppfattning föranleder då gåvobrevet regelmässigt att den som påstår att gåvobrevet, såsom äkta urkund, inte ger uttryck för en gåva bör ha bevisbördan för riktigheten i det påståendet.

I avsaknad av rättspraxis rörande bevisbörda vid påstådd innehållsförfalskning i gåvobrev vilar denna uppfattning till del på en jämförelse med vad som gäller för fordringsförhållanden med grund i skuldebrev eller liknande handlingar. För sådana fall har det i doktrinen uttalats att gäldenären i princip har bevisbördan för ett påstående om att handlingens text har ändrats efter undertecknandet utan hans eller hennes godkännande (se Berndt Hasselrot, Försträckning m.m., 4 u. 1925 s. 24 ff. och Henrik Hessler, Obehöriga förfaranden med värdepapper, 2 u. 1981 s. 41. Jfr även Per-Olof Ekelöf m.fl., Rättegång IV, 6 u. 1992 s. 211, särskilt not 5.). Denna ståndpunkt har också kommit till uttryck i rättspraxis (se NJA 1992 s. 263, RH 2003:43 och SvJT 1924 s. 65). I doktrinen har vidare anmärkts att ståndpunkten bör vara giltig endast när det är tänkbart att förfalskningen på något sätt kan ha underlättats genom gäldenärens ovarsamma handlande (se t.ex. Hessler, a.a. s. 75 ff. och Stefan Lindskog, Betalning, 2014 s. 810).

Enligt hovrättens mening föreligger inte några bärande invändningar mot att tillämpa samma princip för bevisbördans placering vid påstådd innehållsförfalskning av gåvobrev. Det får därtill i allmänhet anses ovarsamt att, såsom det av dödsboet påstås ha gått till i detta fall, underteckna gåvobrev in blanco för omhändertagande av annan.

Beträffande beviskravets styrka finner hovrätten att det saknas skäl, med hänsyn till t.ex. den allmänna omsättningens princip eller andra generella intressen, att kräva full bevisning av gåvogivaren (jfr t.ex. RH 2003:43 och SvJT 1924 s. 65). Inte heller framstår det som ändamålsenligt att sätta beviskravet särskilt lågt (jfr NJA 1992 s. 263). Vid en sammanvägning av de olika skyddsvärda intressen som kan tänkas i mål av aktuellt slag, där fysiska parter antingen kan vara i livet eller döda när tvist uppkommer, bör i stället krävas av gåvogivaren att han eller hon gör övervägande sannolikt att gåvobrevet inte ger uttryck för en avsedd gåva (jfr om underskriftsförfalskning av skuldebrev NJA 1976 s. 667 och RH 2013:16 samt av äktenskapsförord RH 2009:49).

Mot denna bakgrund finner hovrätten, till skillnad mot tingsrätten, att dödsboet efter U.W. ska bära bevisbördan för sitt påstående om att gåvobrevet utgör en innehållsförfalskning, och därför inte återspeglar någon gåvoavsikt hos U.W., samt att det åligger dödsboet att göra detta övervägande sannolikt.

Bevisvärdering

Inledningsvis konstaterar hovrätten att gåvor av det slag som påstås i målet inte är ovanliga eller svårförklarliga när det finns nära släktband mellan gåvogivaren och mottagaren. Lika med tingsrätten anser hovrätten vidare att det med hänsyn till deras respektive intressen i saken finns anledning till försiktighet vid värderingen av de uppgifter som lämnats av Pe.W., Pa.W. och G.W.

Till stöd för sitt påstående om innehållsförfalskning har dödsboet åberopat Pe.W:s uppgifter, i huvudsak om att U.W. saknat vilja att överlåta sin andel av bostadsrätten till Pa.W. och att han (Pe.W.) hos G.W. hittat andra såsom gåvobrev betecknade handlingar vilka varit undertecknade av U.W. in blanco. Vidare har dödsboet åberopat de uppgifter som lämnats av R.D., i huvudsak om att U.W. aldrig sagt att hon ville skänka bort sin andel av bostadsrätten, samt en skriftlig förklaring undertecknad av U.W. i november 2012 om att hon förnekar att hon skänkt sin andel av bostadsrätten till Pa.W.

Den av U.W. undertecknade förklaringen har tillkommit på initiativ av Pe.W. vid en tidpunkt då hennes förvirringstillstånd, enligt dödsboets uppgift, hade tilltagit och hon önskade flytta från omsorgsboendet tillbaka till sin tidigare bostad. Mot denna bakgrund kan förklaringen, som tingsrätten har konstaterat, inte betraktas som tillförlitlig bevisning beträffande U.W:s inställning till påstådd gåva. Inte heller R.D:s uppgifter kan tillmätas betydelse i denna fråga.

Mot Pe.W:s uppgifter till stöd för dödsboets talan står Pa.W:s och G.W:s utsagor. De har samstämmigt redogjort för hur det gick till före och vid tillfället när U.W. undertecknade gåvobrevet, bl.a. på så sätt att gåvan diskuterats mellan henne och dem vid flera tillfällen, att U.W. sagt att hon ville skänka sin andel av bostadsrätten till Pa.W., att hon vid undertecknandet var trött men klar i huvudet samt att det föregicks av att G.W. med handskrift fyllde i gåvobrevet bl.a. med föremål för gåvan och gåvomottagare.

Några anmärkningar av betydelse kan inte riktas mot Pa.W:s och G.W:s utsagor i sig. Innehållet i berättelserna ger huvudsakligt stöd för Pa.W:s talan, även om hans egen uppgift om en jämförelsevis gles kontakt med farmodern före undertecknandet av gåvobrevet även talar för Pe.W:s uppfattning att de inte hade en nära kontakt med varandra. Detta hindrar inte att U.W. ändå kan ha hyst varma känslor för sitt barnbarn och velat gynna honom genom gåva. Inte heller vad som framkommit om MY:s och M.M.N:s namnunderskrifter på gåvobrevet, som inte åberopats till stöd för svaromålet, påverkar bevisvärdet av Pa.W:s och G.W:s berättelser i sig.

Även med beaktande av vad Pe.W. berättat om förekomsten av andra in blanco undertecknade gåvobrev finner hovrätten sammantaget att dennes uppgifter inte är tillräckliga för att göra det övervägande sannolikt att U.W. saknat vilja att överlåta sin andel av bostadsrätten till Pa.W. genom gåva.

Detta innebär att hovrätten, till skillnad mot tingsrätten, finner att dödsboets talan inte kan vinna bifall på dess förstahandsgrund.

Andrahandsgrunden

Dödsboet har i denna del gjort gällande att gåvan är ogiltig enligt bestämmelsen om ocker i 3 kap. 31 § avtalslagen. Frågan gäller i första hand om U.W. har förmåtts till gåvan och att underteckna gåvobrevet på grund av oförstånd, vilket bestått främst i ”nedsatt motståndskraft” till följd av ålderssvaghet och demens. Det åligger dödsboet att lägga fram full bevisning för sitt påstående om att så är fallet.

Med oförstånd avses bristande omdömesförmåga. Sådan brist kan ha sin grund i olika förhållanden. I målet hörda personer har sammantaget berättat att U.W. på sin ålderdom led av svaghet och fysisk ohälsa samt att hon sedan flytten till ett vård- och omsorgsboende i augusti 2011 blev tilltagande förvirrad.

Beträffande U.W:s tillstånd vid den i målet intressanta tidpunkten, dvs. i maj 2010 och tiden dessförinnan, framgår av åberopade journalanteckningar att hon i maj 2009 hade minnessvårigheter och var aktuell för demensutredning. I tiden därefter finns en anteckning från februari 2011 om att s.k. demensprover tagits och att ”förhöjt homocystein har varit den enda avvikelsen” samt att U.W. var ”orienterad i stort”. Den diagnos som ställdes vid samma tillfälle avsåg endast somatiska besvär. I anteckningar från mars månad samma år finns uppgifter om att U.W. uppträtt förvirrat men att hon i samtal med läkare varit ”klar och redig”. I journalblad från augusti månad samma år konstaterades att U.W. då var helt desorienterad.

Pe.W. har uppgett att U.W. år 2010 var starkt påverkad av mediciner och RD har omvittnat hennes dåliga fysiska hälsa. Pa.W. och G.W. har å andra sidan, som angetts i det föregående, framhållit att U.W. i maj 2010 var klar i huvudet, om än trött.

Vid bevisvärderingen anser hovrätten att Pe.W:s uppgifter i och för sig har ett försteg i fråga om tillförlitlighet, eftersom det är han som haft den uppenbart tätaste kontakten med modern under tiden som hon bodde kvar i radhuset. De uppgifter som han har lämnat utgör dock inget entydigt stöd för påståendet om bristande omdömesförmåga. Inte heller är så fallet med den skriftliga bevisningen. Även i ljuset av U.W:s höga ålder och hur hennes psykiska hälsotillstånd kom att utvecklas ger journalanteckningarna inte stöd för mer än att det fram till maj 2010 möjligen stundtals fanns illavarslande tecken beträffande hennes omdömesförmåga.

Vid sådant förhållande och med beaktande av de uppgifter som har lämnats av Pa.W. och G.W. är det inte visat att U.W. förmåtts till gåvan på grund av oförstånd. Inte heller kan den härledas till något lättsinne i lagens mening. Några omständigheter som kunnat utgöra ogiltighetsgrundande trångmål har överhuvudtaget inte anförts.

Detta innebär att dödsboets talan inte heller kan bifallas på dess andrahandsgrund.

Tredjehandsgrunden

I denna del av målet har dödsboet hävdat att gåvobrevet ska tolkas som att U.W:s avsikt var att gåvan skulle återgå för det fall den inte fullbordades senast den 1 maj 2010. Till stöd för detta har dödsboet åberopat att det i gåvobrevet anges att gåvan ska tillträdas det datumet. Pa.W. har bestritt att gåvobrevet ska ges den tolkningen och har åberopat G.W:s uppgift om att hon införde angivelsen av tillträdesdag endast av okunskap.

Den tolkning av gåvan som ankommer på hovrätten att göra syftar till att utreda om främst U.W:s avsikt vid gåvotillfället var att villkoret om tillträdesdag skulle vara sanktionerat. Dödsboet har inte åberopat några andra tolkningsdata än innehållet i gåvobrevet. Ordalydelsen däri ger inget stöd för någon sanktionsavsikt. Det ankommer därmed, enligt hovrättens uppfattning, på dödsboet att visa att gåvobrevet ändå ska ges den tolkning som boet påstår.

Hovrätten konstaterar att gåvobrevet utgörs av ett förtryckt formulär med utrymme för att fylla i vissa närmare angivna uppgifter. G.W. har därvid skrivit datumet på en linjerad rad efter orden ”För gåvan gäller följande villkor: 1 § Gåvan ska tillträdas”. Det finns ingen ytterligare information i gåvobrevet, vare sig förtryckt eller ifylld för hand, som kastar ljus över den närmare innebörden av villkoret. Det saknas anledning att betvivla G.W:s uppgift om att hon fyllde i datumet utan närmare avsikt därför att det syntes förutsättas i den förtryckta texten. Det har sålunda inte framkommit att U.W. haft någon särskild avsikt med angivandet av tillträdesdag och än mindre att villkoret skulle vara förenat med sanktioner, allra minst av det ingripande slag som dödsboet gör gällande. Inte heller har det från boets sida angetts något skäl till varför detta skulle ha varit eftersträvansvärt för U.W.

Mot Pa.W:s bestridande har dödsboet sålunda inte förmått visa att gåvobrevet ska tolkas så att gåvan skulle återgå om den inte tillträddes den 1 maj 2010. Dödsboets talan kan alltså inte heller vinna bifall på dess tredjehandsgrund.

Sammanfattning av hovrättens bedömning i sak

Med ändring av tingsrättens dom ska dödsboets talan mot Pa.W. ogillas.

DOMSLUT

Med ändring av tingsrättens dom ogillar hovrätten käromålet.

Hovrättens dom meddelad: den 22 mars 2016.

Mål nr: T 3578-15.

Lagrum: 31 § avtalslagen.

Rättsfall: NJA 1992 s. 263; NJA 1976 s. 667; RH 2013:16; RH 2009:49; RH 2003:43; och SvJT 1924 s. 65.

Litteratur: Per-Olof Ekelöf m.fl., Rättegång IV, 6 u. 1992, s. 211; Berndt Hasselrot, Försträckning m.m., 4 u. 1925, s. 24 ff.; Henrik Hessler, Obehöriga förfaranden med värdepapper, 2 u. 1981, s. 41; Lars Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, 2005 s. 254; Stefan Lindskog, Betalning, 2014, s. 810.