RH 2005:37
En tidigare ostraffad 20-åring döms för försök till rån riktat mot en spårvagnsförare i tjänst. Skall en skyddstillsyn förenas med fängelse enligt 28 kap. 3 § brottsbalken eller med samhällstjänst? Kan ett s.k. alternativstraff sättas längre än det längsta fängelsestraffet enligt detta lagrum?
M.F. åtalades för försök till rån enligt följande gärningsbeskrivning. M.F. och M.H. har den 15 februari 2005, tillsammans och i samförstånd, på Hammarkulletorget i Angered försökt att medelst våld och hot som för S.T. inneburit eller framstått som trängande fara olovligen ta och tillägna sig S.T:s axelremsväska, okänt värde, som denne bar runt huvudet över axeln. Våldet och hotet har bestått i att M.F. tagit ett hårt tag runt S.T:s hals och uttalat ”jag skall döda dig och ta allt du har” eller liknande uttryck. Därefter har både M.F. och M.H. ryckt och dragit i S.T:s axelremsväska i syfte att få väskan över S.T:s huvud och stjäla densamma. Fara för brottets fullbordan har förelegat eller endast på grund av tillfälliga omständigheter varit utesluten.
M. förnekade gärningen.
Vid tingsrätten hölls, förutom förhör med M.F. och M.H., på åklagarens begäran förhör med målsäganden S.T. samt vittnesförhör med S.K. och D.C.
Göteborgs tingsrätt (2005-03-10, rådmannen Matz Mårtensson samt nämndemännen Mirka Eriksson, Anders Moberg och Poliana Urgell Svensson) dömde M.F. för försök till rån till skyddstillsyn och fängelse två månader.
I påföljdsfrågan anförde tingsrätten följande.
M.F. förekommer inte i belastningsregistret. I yttrande enligt lagen om särskild personutredning i brottmål, m.m. har skyddstillsyn föreslagits som påföljd.
M.F. döms för försök till rån. Skyddstillsyn framstår som den mest ändamålsenliga påföljden. Mot bakgrund av brottslighetens straffvärde skall skyddstillsynen emellertid förenas med fängelse två månader.
M.F. överklagade domen och yrkade, såvitt nu är i fråga, en lindrigare påföljd.
Åklagaren yrkade att hovrätten skulle bestämma det fängelsestraff som M.F. skulle ådömas vid sidan av skyddstillsynen till tre månader.
Parterna bestred varandras ändringsyrkanden.
Åklagaren uppgav i hovrätten att gärningsbeskrivningen vid tingsrätten justerades på så sätt att följande mening lades till i slutet: Vid gärningstillfället har målsäganden S.T. såsom spårvagnsförare i tjänst utövat myndighet.
Hovrätten för Västra Sverige (2005-06-21, hovrättspresidenten Gunnel Wennberg, hovrättsråden Ann-Carin Glimstedt och Christer Ranch, referent, samt nämndemannen Harriet Ibold) ändrade tingsrättens dom på så sätt att hovrätten undanröjde fängelsestraffet och förordnade att skyddstillsynen skulle förenas med samhällstjänst etthundrafyrtio timmar. Om fängelse i stället hade valts som påföljd skulle straffets längd ha bestämts till sex månader.
S.T., M.F. och M.H. hördes på nytt. S.K:s och D.C:s vittnesmål vid tingsrätten förebragtes genom banduppspelning.
Hovrätten fann liksom tingsrätten att M.F. skulle dömas för försök till rån.
Såvitt avsåg påföljden anförde hovrätten i domskälen följande.
I fråga om brottens straffvärde samt straffmätning och påföljdsval för M.F. gör hovrätten följande överväganden.
För fullbordat rån är inte stadgat lindrigare straff än fängelse i ett år. Vid bedömningen av de nu aktuella försöksbrotten skall i försvårande riktning beaktas att det varit två gärningsmän som nattetid attackerat en i tjänst varande spårvagnsförare på en tämligen ödslig plats. Å andra sidan saknas tillräckliga skäl för att utgå ifrån att rånet varit planerat, våldet har inte varit av alltför allvarlig natur, händelseförloppet har varit snabbt och S.T. har kunnat avbryta det genom att kränga sig loss. Hovrätten anser att straffvärdet kan bestämmas till fängelse i åtta månader.
Ett sådant rånförsök som det nu är fråga om är ett brott av sådan art att påföljden normalt skall bestämmas till ett fängelsestraff.
M.F. är tidigare ostraffad och är nyss fyllda 20 år. Det sistnämnda gör att hovrätten, vid en tillämpning av 29 kap. 7 § första stycket brottsbalken, skulle ha bestämt ett fängelsestraff för hans del till sex månader. Tingsrätten har funnit att en skyddstillsyn är den för M.F. lämpligaste påföljden. Med hänsyn till brottets art och det fängelsestraff som hade varit aktuellt för honom kan en dom till endast skyddstillsyn inte anses tillräcklig. Frågan i hovrätten är om skyddstillsynen skall förenas med ett fängelsestraff enligt 28 kap. 3 § brottsbalken eller med samhällstjänst. Det sistnämnda påföljdsalternativet har föreslagits av Kriminalvården Göteborg Hisingen/Förorter i ett kompletterande yttrande till hovrätten. Av 30 kap. 11 § brottsbalken framgår att en skyddstillsyn får förenas med fängelse endast om det är oundgängligen påkallat med hänsyn till, såvitt nu är av intresse, brottets straffvärde. Begreppet ”oundgängligen påkallat” innebär att det krävs mycket starka skäl för att tillgripa en sådan kombination och den bör komma i fråga endast om alternativet är att döma den tilltalade till ett längre fängelsestraff. Därvid bör jämförelsen för en ung tilltalad inte göras med straffvärdet utan med det straff som skulle ha mätts ut enligt 29 kap. 7 § första stycket brottsbalken (jfr Högsta domstolens uttalanden i rättsfallet NJA 2000 s. 314). Hovrätten finner då att det fängelsestraff som skulle ha utmätts för M.F. inte gör det oundgängligen påkallat att kombinera skyddstillsynen med ett frihetsberövande. I stället skall han åläggas att utföra samhällstjänst under det antal timmar som motsvarar sex månaders fängelse, nämligen 140 timmar, och med ett s.k. alternativstraff av denna längd. Stadgandet i 51 kap. 25 § första stycket rättegångsbalken utgör enligt hovrättens mening inte hinder för ett sådant påföljdsval. M.F. har samtyckt till att utföra samhällstjänst.
Nämndemannen Tore Andersson var skiljaktig och fann att åtalet för försök till rån inte kunde bifallas men att M.F. skulle dömas för hot mot tjänsteman och att påföljden för detta skulle bestämmas till etthundra dagsböter à trettio kronor.