RH 2000:97

Justitiekanslern yrkade att I.N. skulle dömas för yttrandefrihetsbrottet olaga våldsskildring enligt följande gärningspåstående. I.N. har under tiden november månad år 1992 till och med den 7 juni 1994 samt under tiden januari - april 1997 yrkesmässigt eller i vart fall i förvärvssyfte uppsåtligen eller av oaktsamhet till allmänheten spritt videogram innehållande skildringar av sexuellt våld eller tvång samt av närgånget och utdraget grovt våld mot människor och mot djur. Videogrammen har utbjudits till försäljning genom utskick av kataloger, varvid beställning av videogrammen kunnat göras hos I.N. I.N. har framställt videogrammen genom kopiering och har därmed varit skyldig att utse utgivare. Någon sådan har inte utsetts och I.N. är därmed ansvarig för innehållet i videogrammen. I andra hand är I.N. som spridare ansvarig för innehållet i videogrammen. Gärningen är med hänsyn till omständigheterna inte försvarlig.

I.N. medgav de faktiska omständigheterna men bestred ansvar avseende vissa videogram dels för att spridning ej skett, dels för att videogrammen inte innehöll olaga våldsskildringar, dels för att han, rörande videogrammen som spreds efter januari 1997, varit i straffrättsvillfarelse rörande frågan om vissa av dessa innehöll skildringar som var att bedöma som olaga våldsskildring.

Malmö tingsrätt (1999-06-18, lagmannen Ulf Arrfelt och hovrättsassessorn Michael Cervin samt nämndemännen Rune Björk, Jan Dahlqvist och Britt Engvall) dömde I.N. enligt åtalet - med endast en mindre avvikelse - och bestämde påföljden till fängelse tre månader.

I.N. uppgav vid tingsrätten bl.a. följande om verksamheten. Under hösten 1991 eller våren 1992 började han skicka ut kataloger, bl.a. med material som han kopierat från andra kataloger. Han köpte in videofilm, till en början från Sverige och Danmark. Viss bytesverksamhet förekom också. Någon kännedom om att filmer inte fick säljas hade han inte. Det var många andra som sålde liknande filmer. En mycket stor del av handeln ägde rum per post. Han satte mestadels in annonser i kvällspressen. Det var aldrig några problem att få in dessa annonser. Fram till juni 1994 skickade han ut kataloger i någon form till mellan 4 000 och 4 500 personer. Han besökte postkontoret en gång per vecka och fick ofta använda "säckakärra" för att transportera försändelserna dit. Verksamheten blev så småningom en heltidssysselsättning. Vid ingripandet i juni 1994 hade han 20 videoapparater som han använde för kopiering. Han bedömer att det förekom våldspornografi på kanske 10-15 procent eller mellan 500 och 750 kassetter. De filmer som lett till åtal för verksamheten under 1997 innehåller mindre våld än dem som han distribuerade åren 1992-1994.

I tingsrättens egentliga domskäl anfördes beträffande bedömningen av om videogrammen utgjorde olaga våldsskildringar sammanfattningsvis följande. De åtalade framställningarna omfattar 146 videogram med en sammanlagd speltid i åtalade delar om 90 timmar. Härtill kommer dubblettmaterial, 169 videogram med en speltid om ca 137 timmar.

Framställningen innehåller varierande arter och grader av våldsutövning mot människor. De minst allvarliga skildringarna avser slag med flat hand mot mindre känsliga delar av kroppen. Varierande grader av mera allvarligt våld förekommer genom bruk av olika föremål vid misshandel såsom spön, käppar och piskor jämte klämmor och klädnypor som appliceras på bröst och könsorgan, ofta tillsammans med tyngder, samt upphängning i konstlade ställningar som innebär olika former av anspänning eller annan påfrestning. Olika yttringar av sådant mera allvarligt våld har förekommit i kombinationer och därvid framstått som så svårartade att de närmat sig de mest allvarliga former av våld som förevisats. Sådant våld som redan i sig självt är av mycket allvarligt slag avser intensiva och utdragna slagsekvenser med olika tillhyggen, ofta så att märken uppkommer, penetrering av bröst och könsorgan med nålar, bränning med ljuslågor och droppande av stearin på bröst och könsorgan på såväl kvinnor som män. Liknande mycket allvarligt våld har avsett att stearin som droppats på kroppen antänds, att elchocker utdelas och att kroppsdelar bränns med cigarettglöd eller metallföremål. Skildringarna varierar i intensitet och yttre utformning. Många av dem gör över huvud taget inte anspråk på att återge någon form av fiktivt händelseförlopp utan är endast ett återgivande av misshandel som stundtals är så allvarlig att den måste betecknas som grov och utdragen tortyr. Våldet har genomgående utövats i sexuella situationer.

Skiftande inslag av tvång med sexuell anknytning har förevisats. Personers rörelsefrihet begränsas genom att de binds, hängs upp eller fjättras vid eller i olika anordningar. Personerna har varit nakna eller nästan nakna. I de allra flesta fallen utsätts de också för olika sexuella handlingar. Direkta tvångsåtgärder utöver inskränkningar i rörelsefriheten har varierat från olika beröringar till att främmande föremål förs in i slidan eller analöppningen på de personer som utsätts. Det har också förekommit tvång att utföra sexuella handlingar som t.ex. oralsex eller att underkasta sig ytterst kränkande åtgärder som att personer utsätts för att andra urinerar på dem, att de tvingas äta avföring eller dricka urin eller att möss föreges föras in i slidan på en kvinna genom ett rör i genomskinligt material. De utsatta personernas reaktioner på tvånget är skiftande. Ibland förekommer inte någon reaktion alls. Andra reaktioner ger intryck av motvilja eller rädsla. Ett inte ovanligt motiv är att kvinnors reaktion förändras så att de förmås att känna sexuell njutning av att bli utsatta för tvång.

Tvånget har många gånger spelat en underordnad roll jämfört med våldet. När det gäller avgränsning av det straffbara området för skildringar som påstås innehålla sexuellt tvång kan man enligt tingsrättens mening inte för straffbarhet förutsätta att en skildring omedelbart återger ett tvång som en person utövar mot annan. I ett flertal situationer i de nu åtalade skildringarna förekommer inslag av så tydlig förnedring eller annan kränkande behandling att man redan därav måste dra slutsatsen att det som förekommer sker mot den utsatta personens vilja och alltså innebär sexuellt tvång i den mening som innefattas i straffstadgandet om olaga våldsskildring.

Tingsrätten uttalade i påföljdsfrågan i huvudsak följande. I.N. fälls till ansvar för olaga våldsskildring beträffande en relativt omfattande verksamhet i enlighet med åtalen med undantag av ett enstaka videogram. Straffvärdet motsvarar likväl inte fängelse ett år, och kan inte ensamt läggas till grund för val av påföljd.

I.N. förekommer inte i kriminalregistret efter år 1991. Prövotiden efter villkorligt medgiven frihet utgick den 22 november 1992.

Kriminalvårdsmyndigheten i Ystad, frivården, har i yttrande den 11 maj 1999 anfört att I.N. lever under stabila förhållanden, att något övervakningsbehov inte föreligger och att det inte finns något i utredningen som motsäger att han skulle vara lämplig för samhällstjänst. I.N. har den 3 maj 1999 samtyckt till samhällstjänst. Beträffande hans personliga förhållanden har framkommit att han framgångsrikt genomgått rehabilitering för alkoholmissbruk, att han bildat en ny familj och att han försörjer sig genom torg- och marknadsförsäljning av importerade kläder.

Frågan huruvida brottet olaga våldsskildring är av den art att fängelse normalt bör väljas som påföljd har bedömts olika i de avgöranden som är kända för tingsrätten. När fängelse valts som påföljd har arten av det våld eller tvång som förekommit jämfört med gärningarnas omfattning tillmätts betydelse. I domen den 9 mars 1998 (RH 1998:22) framhöll Hovrätten över Skåne och Blekinge med hänvisning till rättsfallet NJA 1992 s. 190 att det i första hand ankommer på lagstiftaren att ange om ett visst brott skall anses vara ett artbrott, något som inte skett i fråga om olaga våldsskildring. Den sistnämnda domen berörde emellertid även möjligheten att skildringar i bild av sexuellt våld eller tvång kunde vara av sådan art som skulle kunna bli utslagsgivande vid val av påföljd.

Den övervägande delen av brotten har åtalats genom stämningsansökan den 18 januari 1995. Brotten begicks under tiden november 1992 till och med den 7 juni 1994 och Ingvar N delgavs stämning redan den 30 januari 1995. Lagföringen har således fördröjts ganska kraftigt. Den omständigheten att I.N. fortsatt att begå brott under januari- april 1997 har emellertid bidragit till att målets handläggning dragit ut på tiden.

Med hänsyn till spridningens omfattning samt arten av det våld och tvång som förekommit i framställningarna är villkorlig dom i förening med samhällstjänst inte en tillräckligt ingripande reaktion. Påföljden bör bestämmas till fängelse.

Nämndemannen Magnus Rehn var skiljaktig i fråga om påföljden och anförde: Den rehabilitering för alkoholmissbruk som I.N. genomfört bör ha avgörande betydelse framför brottets art vid val av påföljd med hänsyn även till den tid som förflutit sedan flertalet brott begicks. Jag bestämmer påföljden till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst 60 timmar.

I.N. överklagade tingsrättens dom. Han yrkade att hovrätten skulle bestämma påföljden till en icke frihetsberövande sådan eller i vart fall sätta ned fängelsestraffet.

Justitiekanslern bestred ändring.

Hovrätten över Skåne och Blekinge (2000-12-05, hovrättslagmannen Martin Borgeke, hovrättsrådet Boel Havelius, referent, adjungerade ledamoten f.d. hovrättslagmannen Erland Aspelin och hovrättsassessorn Christina Nilsson) bestämde påföljden till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst 120 timmar. Om fängelse i stället hade valts som påföljd skulle strafftiden ha bestämts till tre månader.

I domskälen anförde hovrätten följande.

I enlighet med tingsrättens i denna del inte överklagade dom har I.N. gjort sig skyldig till yttrandefrihetsbrottet olaga våldsskildring.

Straffskalan för olaga våldsskildring är böter eller fängelse i högst två år.

Som tingsrätten konstaterat fälls I.N. till ansvar för olaga våldsskildring beträffande en relativt omfattande verksamhet. Han har under tiden november 1992 - den 7 juni 1994 och under tiden januari- april 1997 marknadsfört pornografiska videofilmer genom annonser bl.a. i dagspress om postorderförsäljning av filmer. Det saknas exakta uppgifter om hur mycket han sammanlagt har tjänat på försäljningen. Utredningen ger dock exempelvis vid handen att han perioden december 1993 - juni 1994 har haft inkomster från försäljningen om 289 200 kr. Även med beaktande av omkostnaderna har verksamheten gett ett sådan överskott att han har kunnat försörja sig på den. Han har inte haft någon annan inkomst och hans hustru uppbar endast en mindre sjukpension. Av de olika filmer som utbjudits till försäljning har 150 innehållit olaga våldsskildringar. Enligt Ingvar N har försäljningen av dessa filmer motsvarat 10-15 procent av verksamheten.

I filmerna utsätts främst kvinnor men även i vissa fall män för olika former av tvång och våld, i många fall grovt våld, i samband med sexuella aktiviteter. Någon handling i vanlig bemärkelse förekommer knappast alls i filmerna. I stället är syftet med dem uppenbarligen endast att visa hur människor förnedras och plågas sexuellt. Även grovt våld mot djur förekommer. Våldet är delvis av mycket allvarligt slag - ren tortyr förekommer i flera filmer. Skildringarna framstår som autentiska. Våldet inriktas till största delen på bröst och könsorgan, och är i flera filmer så kraftigt och utdraget att den eller de utsatta personerna rimligen måste ha erhållit skador och men som varit kännbara lång tid efter inspelningen. De mot vilka våldet och tvånget riktas skildras genomgående på ett grovt kränkande och nedvärderande sätt. Det finns enligt hovrättens bedömningen en klar risk för att skildringarna av detta oacceptabla våld kan ge negativa återverkningar på främst ungdomars syn på sexualitet och på relationen mellan kvinnor och män.

I rättspraxis har ibland som en förmildrande omständighet framhållits att de som agerar i filmerna är vuxna personer som får förutsättas delta frivilligt. Med vilken grad av frivillighet som personerna i fråga deltar är dock oklart. Det bör också observeras att det våld, som utövas i en del av de nu aktuella filmerna, går långt utöver den gräns, där ett samtycke kan befria den som utövar våldet från ansvar. Våldet är alltså brottsligt. Spridandet av filmerna innebär således att I.N. har utnyttjat och tjänat pengar på att ett straffbart våld har utövats. Spridningen utgör också en förutsättning för att sådana filmer skall spelas in.

Sammantaget är med hänsyn till innehållet i den olaga våldsskildringen och till omfattningen av verksamheten den brottslighet som I.N. gjort sig skyldig till sådan, att ett bötesstraff är otillräckligt. Hovrätten bedömer att straffvärdet av brottsligheten motsvarar ett längre fängelsestraff än det som tingsrätten har dömt ut.

Merparten av brottsligheten är begången under tiden november 1992 - den 7 juni 1994. Trots att Justitiekanslern väckte åtal redan i januari respektive mars 1995 hölls inte huvudförhandling förrän i mitten av år 1999. Att handläggningen vid tingsrätten drog ut på tiden har till stor del sin förklaring i att nya beslag gjordes hos I.N. i april 1997, vilket resulterade i ytterligare en stämningsansökan i mars 1998. Med beaktande härav och av att både förundersökningen och huvudförhandlingen varit omfattande och komplicerade kan en tidsutdräkt om fyra år vid tingsrätten inte i och för sig bedömas som särskilt anmärkningsvärd. Vid straffmätningen kan man trots detta inte alldeles bortse från att huvuddelen av brottsligheten begicks för mellan sex och åtta år sedan. Tidsutdräkten leder till att ett fängelsestraff, om ett sådant skulle dömas ut, inte hade bort överstiga fyra månader.

Det angivna straffvärdet är således långt ifrån obetydligt, men är likväl inte sådant att det i någon högre grad talar för fängelse.

I.N. dömdes senast år 1991 till fängelse sex månader för bl.a. bedrägeribrott. Den domen ligger så långt tillbaka i tiden att den inte påverkar påföljdsbestämningen.

Frågan är då om brottslighetens art är sådan att den, vid en sammanvägning med straffvärdet och med beaktande av tidsutdräkten, leder till att det vid en prövning enligt 30 kap 4 § brottsbalken föreligger skäl för fängelse.

I förarbetena till bestämmelsen om olaga våldsskildring har det inte gjorts några uttalanden till ledning för bedömningen av brottets art, även om man vid den lagändring, som genomfördes år 1991 och som innebar att maximistraffet höjdes från sex månaders fängelse till fängelse i två år, framhöll att höjningen av straffskalan var avsedd att mera allmänt ge uttryck för en strängare syn på de handlingar som omfattas av bestämmelsen (se prop. 1989/90:70 s. 44 ff). Något vägledande avgörande från Högsta domstolen finns inte.

Bedömningen om ett brott är av sådan art att skäl talar för fängelse är främst en uppgift för lagstiftaren. Endast med försiktighet bör domstolarna utan anvisningar i lagförarbeten tillämpa en praxis som innebär att fängelse oftare väljs som påföljd för en viss typ av brott än som annars är normalt (jämför rättsfallet NJA 1995 s. 80). Och om så någon gång anses böra ske ankommer det enligt hovrättens mening i första hand på Högsta domstolen att ange vilka riktlinjer som bör gälla. Underdomstolarna kan emellertid inte rimligen vara förhindrade att göra bedömningar av detta slag.

Fall av olaga våldsskildring har ett flertal gånger varit föremål för prövning i tingsrätter och hovrätter. Rättspraxis är inte enhetlig. Hovrätterna har i en del fall dömt till fängelse medan påföljden i andra fall har bestämts till skyddstillsyn eller villkorlig dom. Vid en jämförelse mellan de olika avgörandena kan konstateras att de domar som resulterat i en icke frihetsberövande påföljd har rört ett mindre antal filmer eller bilder och i ett fall har innehållet i filmerna varit av förhållandevis lindrig karaktär. Av domarnas innehåll kan slutsatsen dras att faktorer som har spelat in vid bedömningen, där fängelse valts som påföljd, har varit att ett större antal filmer spritts, att verksamheten har varit yrkesmässig och att filmerna har rört barnpornografi. I de domar där fängelse har valts som påföljd har det ibland varit frågan om både olaga våldsskildring och om barnpornografibrott, vilket det ju inte är i förevarande fall. Domstolarna har även tagit hänsyn till karaktären av det våld som återgivits i filmerna.

Den typ av omständigheter som bör läggas till grund för bedömningen av om brottslighetens art talar för fängelse är typiskt sett av ett annat slag än de omständigheter som bör ligga till grund för bedömningen av straffvärdet, även om det kan förekomma att en och samma omständighet kan ha betydelse både för straffvärdet och för bedömningen av brottslighetens art. Vid reformen avseende påföljdsbestämning den 1 januari 1989 ersatte "brottets art" rekvisitet "vad som kräves för att upprätthålla allmän laglydnad" i 1 kap. 7 § brottsbalken. Tanken var inte att allmänpreventiva bedömningar framdeles skulle sakna betydelse för påföljdsvalet. I stället ville man betona att domstolarna inte skulle göra bedömningar av i vilken utsträckning allmänpreventionen i olika enskilda fall skulle kunna tänkas vara verksam. Denna typ av överväganden skulle fortsättningsvis göras mera generellt beträffande olika typer av brott och då helst av lagstiftaren. I detta ligger att domstolen i enskilda fall inte heller skulle ha rätt att "statuera exempel" (se SOU 1986:14 s. 74).

Högsta domstolen har i en rad olika fall haft uppe frågan, om brottets art talar för fängelse. Vad Högsta domstolen därvid uttalat kan inte uppfattas på annat sätt än att skälen för fängelse med hänsyn till brottslighetens art kan vara mer eller mindre starka (se rättsfallet NJA 1999 s. 561). Uppgiften blir därmed inte bara att avgöra om brottslighetens art över huvud taget talar för fängelse utan också, om denna fråga besvaras jakande, i hur hög grad den gör det.

De olika omständigheter som i förarbetena till reformen avseende påföljdsbestämning särskilt angavs vara av betydelse för bedömningen av brottslighetens art är om brottsligheten har blivit mera utbredd eller antagit mera elakartade former. En annan omständighet som brukar nämnas i sammanhanget är att en viss brottstyp har visat sig vara svår att upptäcka eller beivra. I betänkandet Ett reformerat straffsystem (SOU 1995:91 s. 133 ff) menade Straffsystemkommittén att även brott som innefattar ett angrepp på den personliga integriteten i vissa fall bör särbehandlas med hänsyn till dess art liksom brottslighet som negativt påverkar möjligheterna att upprätthålla straffsystemets effektivitet.

Enligt hovrättens uppfattning är det förenat med stora svårigheter att med nu nämnda kriterier pröva behovet av särbehandling vid påföljdsvalet beträffande den brottslighet som Ingvar N har gjort sig skyldig till. Så mycket kan emellertid sägas som att det i målet inte har framkommit att brottslighet av aktuell typ har blivit mer utbredd eller antagit mera elakartade former. Här kan för övrigt ifrågasättas om inte en omständighet av det sistnämnda slaget, dvs. att brottsligheten har antagit mera elakartade former, lika gärna kan beaktas som en omständighet som påverkar straffvärdet (jämför dock prop. 1987/88:120 s. 100). Att brottslighet av nu aktuell typ skulle vara särskilt svår att upptäcka och beivra kan inte gärna påstås; Ingvar N annonserade ju i dagspressen om sin verksamhet. Inte heller påverkar brottsligheten straffsystemets effektivitet. När det så gäller frågan, om brottsligheten utgör ett sådant angrepp på den personliga integriteten att ett skärpt påföljdsval av detta skäl framstår som befogat, skulle en jämförelse kunna göras med brotten våldtäkt och sexuellt tvång i 6 kap. 1 respektive 2 § brottsbalken. Det som visas på filmerna utgör ju i stor utsträckning brott av dessa slag. Resonemanget skulle då kunna vara att spridningen av filmerna utgör en förutsättning för framställning av nya filmer. Vid sådan framställning kommer oundvikligen nya brott - våldtäkt, sexuellt tvång, misshandel, olaga tvång m.m. - att begås. Även om det när det gäller våldtäktsbrottet med hänsyn till dess höga straffvärde mera sällan finns anledning att åberopa brottets art vid påföljdsvalet torde det inte råda någon tvekan om att det råder en stark presumtion för fängelse vid våldtäkt och vid sexuellt tvång. Också vid misshandelsbrottet i 3 kap 5 § brottsbalken och vid brottet olaga tvång i 4 kap 4 § samma balk, talar för övrigt skäl för ett strängare påföljdsval än annars.

Enligt hovrättens mening finns det visst fog för den sålunda gjorda jämförelsen. Av betydelse för bedömningen av brottslighetens art bör emellertid även vara att det på grund av brottsligheten kan finnas en risk för att den skildrade typen av våld och tvång ökar i omfattning i samhället. Det går heller inte att bortse från att det kan åberopas starkare skäl för särbehandling när det gäller valet av påföljd för olaga våldsskildring som har bedrivits yrkesmässigt och i den omfattning som det här är frågan om än när det rör sig om brottslighet av mindre omfattning.

Sammanfattningsvis leder dessa överväganden till slutsatsen att det med hänsyn till brottslighetens art är befogat med ett skärpt påföljdsval för olaga våldsskildring av det slag som här är aktuellt. Skälen för särbehandling när det gäller påföljdsvalet får dock anses vara klart lägre än vid de brott som skildras i filmerna. Saken kan uttryckas så att först om det straff som bör dömas ut är strängare än ett par månaders fängelse bör en prövning enligt 30 kap 4 § brottsbalken leda till att skälen för fängelse väger över.

Det sagda innebär att påföljden för I.N:s del bör bestämmas till fängelse om inte särskilda skäl talar för annat. Vad det då närmast är frågan om är ifall ett fängelsestraff kan ersättas av villkorlig dom eller skyddstillsyn med samhällstjänst. IN. har nämligen samtyckt till sådan tjänst.

Enligt hovrättens mening saknas det särskild anledning att befara att I.N. kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. De allmänna förutsättningarna för villkorlig dom är därmed uppfyllda. Frivården har emellertid i ett yttrande till hovrätten anfört att I.N:s missbruksproblem är sådana att han inte är lämplig för samhällstjänst.

Av frivårdens yttrande framgår att I.N. har återfallit i alkoholmissbruk efter förhandlingen vid tingsrätten. I.N. har i hovrätten bekräftat detta, men samtidigt framhållit att han har någorlunda kontroll över sitt drickande. I detta avseende finns skäl att anmärka att I.N. under den tidsperiod som huvudförhandlingen varat i hovrätten, infunnit sig vid varje förhandlingsdag och att det inte vid något tillfälle funnits anledning att misstänka att han befunnit sig i en missbruksperiod. I.N. har för övrigt berättat att en avgörande anledning till att han konsumerat för mycket alkohol efter tingsrättens dom har varit den ovisshet och oro som han känt inför målets handläggning i hovrätten och att han under stabila förhållanden inte har någon svårighet att avhålla sig från alkohol. Hovrätten godtar dessa hans uppgifter. Det kan tilläggas att socialtjänsten har bedömt att I.N. har lätt att komma ut i arbetslivet, vilket tyder på att missbruksproblemen inte är så allvarliga. För övrigt kan nämnas att I.N. annars förefaller leva under ordnade förhållanden.

Det är självfallet så att det inte är lämpligt att meddela föreskrift om samhällstjänst om det finns underlag för bedömningen att den tilltalade saknar förmåga att utföra samhällstjänsten (se prop. 1997/98:96 s. 100). Dock gäller att missbruksproblem hos den tilltalade inte omedelbart bör diskvalificera honom för samhällstjänst. Hovrätten kommer i I.N:s fall fram till att omständigheterna är sådana att det bör vara möjligt att döma honom till villkorlig dom med samhällstjänst. Med hänsyn till det anförda och då brottslighetens straffvärde och art inte medför hinder härför bör påföljden för I.N. bestämmas till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst.

Hovrätten har visserligen kommit fram till att ett fängelsestraff, om ett sådant dömdes ut, skulle ha bestämts till fyra månader. Med hänsyn till föreskriften i 51 kap 25 § rättegångsbalken skall dock det alternativa fängelsestraffet inte sättas högre än tre månader. Antalet timmar samhällstjänst bör emellertid bestämmas med utgångspunkt i det fängelsestraff som hovrätten ansett att brottsligheten bort föranleda och blir då 120 (jämför i fråga om antalet timmar samhällstjänst justitierådet Victors tillägg i rättsfallet NJA 2000 s. 256).

Målnummer B 779/99