NJA 2007 s. 400

En person har trots ett enligt 1989 års utlänningslag i brottmålsdom meddelat förbud att återvända till riket återvänt hit vid två tillfällen. Vid det första tillfället gällde fortfarande 1989 års lag (I = B 2740-06). Vid det andra tillfället hade en ny utlänningslag (2005:716) trätt i kraft (II = B 5037-06). Åtal för brott mot utlänningslagen har ogillats i båda fallen.

I

Hässleholms tingsrätt

Allmän åklagare väckte åtal vid Hässleholms tingsrätt mot D.P.B. och en annan person. Åtalet mot D.P.B. gällde dels misshandel enligt 3 kap. 5 § BrB, dels olovlig vistelse i Sverige enligt 10 kap. 4 § första stycket utlänningslagen (1989:529). Gärningsbeskrivningen för den sist nämnda åtalspunkten hade följande lydelse:

D.P.B. har genom Malmö tingsrätts dom 2003-10-27 i mål B 6277/03 utvisats ur riket med förbud att återvända hit före 2013-11-01. Beslutet verkställdes genom att D.P.B. den 3 december 2003 överfördes till Danmark för att där avtjäna resterande fängelsestraff. D.P.B. har därefter i januari månad 2006 återvänt till Sverige och uppehållit sig i Osby utan att han haft rätt till det.

Med anledning av åtalet för misshandel yrkade en målsägande skadestånd.

Domskäl

Tingsrätten (ordförande rådmannen Thed Adelswärd) meddelade dom den 3 april 2006.

Domskäl

På anförda skäl fann tingsrätten åtalet för misshandel styrkt. Vidare fann tingsrätten att skadestånd skulle utgå och att yrkade belopp utgjorde skälig ersättning.

Beträffande åtalet för olovlig vistelse i Sverige anförde tingsrätten i domskälen följande.

Åklagaren har yrkat att D.P.B. skall dömas för olovlig vistelse i riket.

Det av åklagaren åberopade straffstadgandet i 10 kap. 4 § 1 st. utlänningslagen (1989:529) har upphört att gälla den 31 mars 2006. Samtidigt har den nu gällande utlänningslagen (2005:716) trätt i kraft. I punkten 2 i ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna till den nya utlänningslagen stadgas att om det i en lag eller någon annan författning hänvisas till föreskrifter som har ersatts genom föreskrifter i denna lag, skall i stället de nya föreskrifterna tillämpas. Någon särskild övergångsbestämmelse som tar sikte på det av åklagaren åberopade straffbudet finns inte.

Det kan givetvis inte komma ifråga att utan särskilda övergångsbestämmelser tillämpa det numera upphävda straffstadgandet i 1989 års utlänningslag på den åtalade gärningen. Frågan är då om gärningen är straffbar enligt den nya utlänningslagen. Bestämmelsen i 10 kap. 4 § 1 st. utlänningslagen (1989:529) motsvaras av 20 kap. 2 § utlänningslagen (2005:716) som lyder: Till fängelse i högst ett år eller, om brottet är ringa, till böter döms en utlänning som uppsåtligen uppehåller sig i Sverige fastän han eller hon enligt ett verkställt beslut om utvisning enligt 8 kap. 8 § inte har haft rätt att återvända hit.

D.P.B. har vistats i Sverige trots att han enligt ett verkställt beslut om utvisning enligt den numera upphävda 4 kap. 7 § utlänningslagen (1989:529) inte haft rätt att återvända hit. Något verkställt beslut om utvisning enligt 8 kap. 8 § i den numera gällande utlänningslagen (2005:716) har emellertid inte meddelats D.P.B.

Även om 8 kap. 8 § utlänningslagen (2005:716) motsvarar 4 kap. 7 § utlänningslagen (1989:529) kan det, med hänsyn till grundläggande straffrättsliga legalitetsprinciper, inte komma ifråga att utan lagstöd analogt tillämpa straffstadgandet i 20 kap. 2 § utlänningslagen (2005:716) också då någon överträtt beslut som meddelats med stöd av den gamla utlänningslagen.

Tingsrätten kan inte finna annat än att lagstiftningen numera inte ger möjlighet att straffa den som återvänder till riket i strid mot utvisningsbeslut som meddelats enligt den nyss upphävda utlänningslagen (1989:529).

Åtalet mot D.P.B. för olovlig vistelse i Sverige lämnas utan bifall.

Domslut

Tingsrätten dömde D.P.B. för misshandel enligt 3 kap. 5 § BrB till villkorlig dom och dagsböter. D.P.B. ålades att betala skadestånd till målsäganden.

Åtalet för olovlig vistelse i Sverige ogillades.

Hovrätten över Skåne och Blekinge

Åklagaren överklagade i Hovrätten över Skåne och Blekinge med yrkande att hovrätten skulle bifalla även åtalet för olovlig vistelse i Sverige och döma D.P.B. till fängelse.

Även D.P.B. överklagade. Han framställde yrkanden rörande åtalet för misshandel och påföljden samt målsägandens skadeståndstalan.

Part bestred motparts ändringsyrkande.

Åklagaren yrkade vidare att hovrätten genast skulle häkta D.P.B.

Målet föredrogs den 6 april 2006.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Per Eriksson, referent, hovrättsrådet Boel Havelius och tf. hovrättsassessorn Sofia Tollgerdt) anförde följande i beslut den 10 april 2006.

Genom Malmö tingsrätts dom den 27 oktober 2003 i mål B 6277-03 utvisades D.P.B. ur riket med förbud att återvända hit före den 1 november 2013. Beslutet verkställdes den 3 december 2003. D.P.B. har brutit mot detta förbud.

Utlänningslagen från år 1989 (1989:529) har den 31 mars 2006 ersatts av en ny utlänningslag (2005:716). Båda lagarna innehåller en bestämmelse om straff för den som uppehåller sig i landet i strid med utvisningsbeslut.

I den äldre utlänningslagen återfanns straffbestämmelsen i 10 kap. 4 §, som hade följande lydelse.

Till fängelse i högst ett år eller, om brottet är ringa, till böter döms en utlänning som uppsåtligen uppehåller sig i Sverige fastän han enligt ett verkställt beslut om utvisning enligt 4 kap. 7 § inte har haft rätt att återvända hit. Detta gäller dock inte om utlänningen har flytt hit av skäl som avses i 3 kap. 2 eller 3 §.

I ringa fall skall åtal för brott enligt denna paragraf inte väckas annat än om det är påkallat från allmän synpunkt.

Motsvarande bestämmelse i den nya utlänningslagen, 20 kap. 2 §, lyder på följande sätt.

Till fängelse i högst ett år eller, om brottet är ringa, till böter döms en utlänning som uppsåtligen uppehåller sig i Sverige fastän han eller hon enligt ett verkställt beslut om utvisning enligt 8 kap. 8 § inte har haft rätt att återvända hit.

Bestämmelserna i första stycket gäller inte om utlänningen har flytt hit av skäl som avses i 4 kap. 1 eller 2 §.

I ringa fall skall åtal för brott enligt första stycket inte väckas annat än om det är motiverat från allmän synpunkt.

Av förarbetena framgår att den nya bestämmelsen skall anses motsvara den äldre (prop. 2004/05:170 s. 315).

Som tingsrätten anfört saknas övergångsbestämmelser till 20 kap. 2 § i den nya utlänningslagen. Då den äldre utlänningslagen infördes fanns däremot en övergångsbestämmelse av detta slag. Den bestämmelsen (punkten 5) var formulerad på följande sätt.

Vid tillämpning av 10 kap. 3 § 2 och 4 § likställs med beslut om utvisning eller föreskrift som där nämns motsvarande beslut eller föreskrift enligt äldre lag.

Denna övergångsbestämmelse infördes på inrådan av lagrådet, som i lagstiftningsärendet anförde: ”Vid tillämpningen av 10 kap. 3 § 1 kan tvekan uppstå, om punkten gäller i fall då beslut om utvisning har meddelats enligt äldre lag medan själva gärningen, dvs. försvårandet av verkställighet, företas efter ikraftträdandet. Motsvarande problem kan uppkomma vid tillämpningen av punkten 3 i samma paragraf eller 10 kap. 4 §. - För att all tveksamhet skall undanröjas föreslår lagrådet att en ny punkt 5 sätts in i övergångsbestämmelserna efter nuvarande punkten 4.” Bestämmelsen fick den av lagrådet förordade lydelsen.

Det är onekligen en brist att den nya utlänningslagen saknar en uttrycklig övergångsbestämmelse av det slag som den äldre var försedd med. Emellertid framstår det som uppenbart att lagstiftarens mening inte har varit att alla tidigare meddelade förordnanden om utvisning på grund av brott automatiskt skulle förlora sin verkan, när den nya utlänningslagen trädde i kraft. Enligt hovrättens uppfattning är inte heller lydelsen av ifrågavarande bestämmelse så otydlig att det kan råda någon tvekan om att den är avsedd att tillämpas även på beslut om utvisning, som har fattats enligt tidigare lagstiftning.

På grund av det anförda får D.P.B. anses vara på sannolika skäl misstänkt för - förutom misshandel - olovlig vistelse i Sverige. Det finns risk för att han avviker eller på något annat sätt undandrar sig lagföring eller straff. Hovrättens överväganden i häktningsfrågan innebär inte att hovrätten gör en annan bevisvärdering än tingsrätten utan bara en annan rättslig bedömning. Det föreligger därför inte hinder mot att förklara D.P.B. häktad, trots att tingsrätten ogillat ifrågavarande åtal.

Hovrätten förklarar D.P.B. häktad.

Hovrätten (hovrättslagmannen Per Eriksson, referent, hovrättsrådet Boel Havelius och tf. hovrättsassessorn Thérése Lundgren samt två nämndemän) anförde följande i dom den 23 maj 2006.

Hovrättens domskäl

Hovrätten gör samma bedömning som tingsrätten vad avser åtalet för misshandel och den därtill knutna skadeståndstalan.

På yrkande av åklagaren har hovrätten i beslut den 10 och 21 april 2006, under åberopande av att det fanns risk för att han avviker eller på något annat sätt undandrar sig lagföring eller straff, förklarat D.P.B. häktad såsom på sannolika skäl misstänkt för - förutom misshandel - olovlig vistelse i Sverige. Skälen för hovrättens ställningstagande framgår av bifogade protokoll från föredragning den 6 april 2006.

Hovrätten finner inte anledning att nu göra någon annan rättslig bedömning än den som redovisats i nämnda protokoll. På grund härav och då det är utrett att D.P.B. vistats i Sverige på det sätt som åklagaren påstått skall också åtalet för brott mot utlänningslagen bifallas.

Liksom tingsrätten finner hovrätten att villkorlig dom och böter är en tillräckligt ingripande påföljd för misshandelsbrottet.

Brottet mot utlänningslagen är däremot av sådan art att annan påföljd än fängelse inte bör komma i fråga för denna gärning.

Omständigheterna får därmed anses vara sådana att gemensam påföljd inte bör dömas ut för de båda brotten. I stället bör med tillämpning av bestämmelsen i 30 kap. 3 § andra stycket andra meningen BrB påföljden för misshandelsbrottet bestämmas till villkorlig dom och böter samt för brottet mot utlänningslagen till fängelse i en månad.

Hovrätten har i beslut den 28 april 2006 hävt häktningen av D.P.B. sedan denne varit frihetsberövad i sammanlagt 30 dagar. Det fängelsestraff som han nu ådöms är därmed helt verkställt genom den tid han har varit frihetsberövad. Även om tingsrätten beaktat att D.P.B. varit berövad friheten då bötesstraffet bestämts, finner hovrätten inte skäl att höja antalet dagsböter.

Hovrättens domslut

Hovrätten ändrar tingsrättens domslut på så sätt att hovrätten dömer D.P.B. även för brott mot utlänningslagen enligt 20 kap. 2 § 1 st. utlänningslagen (2005:716) jämfört med 10 kap. 4 § 1 st. utlänningslagen (1989:529) och med tillämpning av 30 kap. 3 § 2 st. BrB bestämmer påföljden för misshandelsbrottet till villkorlig dom och dagsböter 80 å 100 kr samt för brottet mot utlänningslagen till fängelse en månad.

Högsta domstolen

D.P.B. överklagade och yrkade att HD skulle ogilla åtalet för brott mot utlänningslagen.

Riksåklagaren bestred ändring av hovrättens dom.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, rev.sekr. Ove Nilsson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.

Domskäl

D.P.B. dömdes av Malmö tingsrätt den 27 oktober 2003 för grovt narkotikabrott till fängelse tre år. Han utvisades samtidigt med förbud att återvända till riket före den 1 november 2013. Utvisningsbeslutet verkställdes den 3 december 2003.

Den 31 mars 2006 upphävdes den tidigare gällande utlänningslagen (1989:529) och ersattes av en ny utlänningslag (2005:716).

I 20 kap. 2 § i den nya utlänningslagen sägs att en utlänning skall dömas om han eller hon uppsåtligen uppehåller sig i Sverige fastän han eller hon enligt ett verkställt beslut om utvisning enligt 8 kap. 8 § inte har rätt att återvända hit. I den numera upphävda utlänningslagen fanns motsvarande bestämmelse i 10 kap. 4 § respektive 4 kap. 7 §. Någon övergångsbestämmelse som tar sikte på de aktuella lagrummen finns inte. I förarbetena (prop. 2004/05:170 s. 289 och s. 315) sägs endast att de nya paragraferna motsvarar de gamla.

D.P.B. greps den 12 mars 2006 för att i strid med återreseförbudet ha befunnit sig i Sverige. Hässleholms tingsrätt frikände honom den 3 april 2006 för olovlig vistelse i landet medan Hovrätten över Skåne och Blekinge fällde honom till ansvar för detta brott. Vid tiden för tingsrättens dom hade således den nya utlänningslagen trätt i kraft och den gamla upphört att gälla.

Frågan i målet är huruvida D.P.B. kan fällas till ansvar för den gärning som han begick mot den tidigare utlänningslagen efter det att den lagen upphävts och en ny utlänningslag trätt i kraft.

Huvudregeln i en sådan situation återfinns i 5 § andra stycket lagen (1964:163) om införande av brottsbalken. Där sägs att straff skall bestämmas efter den lag som gällde när gärningen företogs. Om annan lag gäller när dom meddelas, skall den lagen tillämpas om den leder till frihet från straff eller till lindrigare straff. Frågan i målet är således om den gärning som D.P.B. är dömd för fortfarande var straffbelagd vid tidpunkten för tingsrättens dom.

Legalitetsprincipen tillhör grunderna för den svenska straffrättsskipningen. Den uttrycks i 2 kap. 10 § första stycket RF där det stadgas att straff eller annan brottspåföljd inte får åläggas en gärning som inte var belagd med brottspåföljd när den förövades.

Principen förtydligas ytterligare i 1 kap. 1 § BrB som innehåller ett krav på lagstöd vid bestämmande av vad som utgör brott, dvs. ett förbud mot analogisk lagtolkning.

En analogisk lagtolkning kan också komma i konflikt med artikel 7 i europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (se t.ex. Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 2002, s. 255).

Legalitetsprincipen utgör däremot inte hinder mot att ett straffbud tolkas enligt vedertagna grundsatser, så att dess rätta mening utröns (se t.ex. NJA 1994 s. 480).

Det finns inte någon klar gräns mellan lagtolkning och analogisk lagtillämpning. Sådan lagtillämpning har dock sagts vara för handen när det står klart att det aktuella fallet inte kan rymmas under det straffbud som är i fråga. Det har också ansetts att analogisk lagtillämpning förekommer när en rättsregel tillämpas på ett fall som inte utan uppenbart våldförande på språket kan pressas in under ens det vagt avgränsade ytterområdet av det aktuella begreppets betydelseområde (jfr NJA 1994 s. 480 och Strömholm, Rätt, rättskällor och rättstillämpning, 4 uppl. 1992, s. 407).

Det har även uttryckts så att enligt legalitetsgrundsatsen bildar straffstadgandets ordalydelse den gräns, som inte får överskridas av en tolkning som strävar efter att realisera lagens ändamål. En analogi föreligger, när stadgandet tillämpas utanför gränserna för dess ordalydelse, medan egentlig tolkning kännetecknas av att tillämpningen håller sig inom gränserna för ordalydelsen. Det spelar ingen roll om man kan hämta stöd för en tillämpning i strid mot ordalydelsen i t.ex. stadgandets lagförarbeten eller doktrinen (se Leijonhufvud o.a., Straffansvar, 7 uppl. 2005, s. 22 f.).

Inget talar för att upphävandet av den gamla lagen lett till att beslut fattade med stöd av denna inte längre är gällande. Frågan är emellertid om samma slutsats kan dras när det gäller straffbestämmelsen mot bakgrund av det förbud mot analogitolkning som beskrivits ovan.

Allt talar i och för sig för att det inte har varit lagstiftarens mening att även utvisningar som beslutats med stöd av den gamla lagen inte skulle omfattas av straffbestämmelsen i den nya lagen. Det får antas att det är fråga om ett förbiseende att några övergångsbestämmelser med sådan innebörd inte finns med i lagen. Den tidigare lagens straffbestämmelser har i sak överförts till den nya närmast ordagrant. Emellertid är ordalydelsen i 20 kap. 2 § i den nu gällande utlänningslagen formulerad på så sätt att straffstadgandet uttryckligen hänvisar till utvisningar beslutade med stöd av 8 kap. 8 § i den nya lagen. Att tolka in att också utvisningar fattade med stöd av 4 kap. 7 § i den gamla lagen omfattas av straffbestämmelsen i den nya lagen låter sig därför inte göras med sedvanliga tolkningsmetoder. I stället krävs att en analogisk lagtolkning av bestämmelsen görs för att straffbestämmelsen skall träffa ett utvisningsbeslut som fattats med stöd av den gamla utlänningslagen. En sådan står i strid med förbudet mot analogitolkning inom straffrätten (se 2 kap. 10 § RF och 1 kap. 1 § BrB).

I 5 § andra stycket lagen om införande av brottsbalken skall den lag som gäller när dom meddelas tillämpas om den leder till frihet från straff. Mot bakgrund av att en gärning som den som D.P.B. begått inte leder till ansvar efter det att den nya lagen trätt i kraft skall den nya lagen tillämpas och inte den som gällde när gärningen begicks.

Åtalet skall därför ogillas.

Domslut

Med ändring av hovrättens dom ogillar HD åtalet.

Domskäl

HD (justitieråden Severin Blomstrand, Marianne Lundius och Anna Skarhed) meddelade den 1 juni 2007 följande dom.

Domskäl

D.P.B. dömdes av Malmö tingsrätt den 27 oktober 2003 för grovt narkotikabrott till fängelse tre år. Han utvisades samtidigt med förbud enligt 4 kap. 7 § utlänningslagen (1989:529) att återvända till riket före den 1 november 2013. Utvisningsbeslutet verkställdes den 3 december 2003.

D.P.B. greps den 12 mars 2006 för att i strid mot återreseförbudet ha befunnit sig i Sverige. Genom den nu överklagade domen dömde hovrätten D.P.B. till fängelse en månad för att i januari 2006 ha återvänt till Sverige och uppehållit sig här utan att ha rätt till det.

1989.

1989 års utlänningslag upphävdes den 31 mars 2006 och ersattes då av en ny utlänningslag (2005:716). I 20 kap. 2 § första stycket i 2005 års lag är föreskrivet straff för en utlänning som uppsåtligen uppehåller sig i Sverige fastän han eller hon enligt ett verkställt beslut om utvisning enligt 8 kap. 8 § i den lagen inte har rätt att återvända hit. En motsvarande straffbestämmelse fanns i 10 kap. 4 § i 1989 års lag, där hänvisning gjordes till ett verkställt beslut om utvisning enligt 4 kap. 7 § i den lagen. Det finns inte i den nya lagen någon övergångsbestämmelse som tar sikte på fall då en utlänning återkommer till Sverige i strid mot ett förbud som meddelats enligt den gamla lagen.

Frågan i målet är om D.P.B. kan fällas till ansvar för att han under tid då den gamla utlänningslagen alltjämt var i kraft uppehållit sig i Sverige i strid mot ett verkställt beslut om utvisning enligt 4 kap. 7 § i den lagen när den nya utlänningslagen endast straffbelägger överträdelse av ett verkställt beslut om utvisning enligt 8 kap. 8 § i den lagen.

I 5 § andra stycket lagen (1964:163) om införande av brottsbalken föreskrivs som huvudregel att straff skall bestämmas efter den lag som gällde när gärningen företogs. Men, sägs det vidare såvitt nu är av intresse, gäller annan lag när dom meddelats skall den lagen tillämpas, om den leder till frihet från straff eller till lindrigare straff.

Allt talar i och för sig för att det inte har varit lagstiftarens mening att utvisningar som beslutats med stöd av den gamla lagen inte skulle omfattas av straffbestämmelsen i den nya lagen (jfr prop. 2004/05:170 s. 289 och s. 315). Det får därför antas att det är fråga om ett förbiseende att några övergångsbestämmelser med sådan innebörd inte finns med i den nya lagen. Emellertid hänvisar 20 kap. 2 § i 2005 års lag endast till verkställt beslut om utvisning enligt 8 kap. 8 § i samma lag. Att tolka straffbudet så att det omfattar också utvisningsbeslut enligt 4 kap. 7 § i den gamla lagen skulle stå i strid mot det analogiförbud som legalitetsprincipen ställer upp. En tillämpning av den nya lagen leder alltså till frihet från straff. Härav följer att den lagen skall tillämpas. Åtalet skall alltså ogillas.

Domslut

HD ändrar hovrättens dom på det sättet att åtalet för brott mot utlänningslagen ogillas.

Referenten, justitierådet Nina Pripp, och justitierådet Torgny Håstad var skiljaktiga i ansvarsdelen och anförde:

Gärningen har företagits under tid då 1989 års utlänningslag alltjämt gällde. Gärningen var då straffbar enligt 10 kap. 4 § och 4 kap. 7 § i 1989 års lag. Även enligt den nya utlänningslagen är det straffbelagt att återvända i strid mot ett enligt den lagen meddelat och verkställt beslut om utvisning. Bestämmelserna överensstämmer alltså till sitt innehåll. Någon annan lag kan därför inte anses gälla i den mening som avses i 5 § andra stycket lagen om införande av brottsbalken. Hovrättens domslut skall därför fastställas såvitt nu är fråga.

II

Hässleholms tingsrätt

Allmän åklagare väckte åtal vid Hässleholms tingsrätt mot D.P.B. för brott mot utlänningslagen med följande gärningsbeskrivning.

D.P.B. dömdes den 27 oktober 2003 att utvisas ur riket och förbjöds att återvända hit före den 1 november 2013, varpå verkställighet av utvisningen skedde.

D.P.B. har trots det olovligen uppehållit sig i Osby i början av september 2006.

Lagrum: 20 kap. 2 § första stycket utlänningslagen (2005:716).

Domskäl

Tingsrätten (ordförande lagmannen Jörn Jacobsson) anförde följande i dom den 13 september 2006.

D.P.B. har medgett att han befunnit sig i Sverige under den av åklagaren påstådda tiden. Han har dock bestritt ansvar under påstående att den nya utlänningslagen (2005:716) saknar övergångsbestämmelser som gör det möjligt för rätten att döma honom för olovlig vistelse i Sverige, då den dom som förordnade om hans utvisning meddelades med stöd av den tidigare utlänningslagen (1989:529).

Domskäl

D.P.B:s uppgift att han vistats i Sverige under den i målet aktuella tiden vinner stöd av övrig utredning. Han har således uppehållit sig i landet i strid med förordnandet i Malmö tingsrätts dom den 27 oktober 2003.

Tingsrätten finner att den omständigheten att den nya utlänningslagen (2005:716) saknar en uttrycklig övergångsbestämmelse inte hindrar att D.P.B. döms för brott mot den nya lagen, även om utvisningen har beslutats med stöd av äldre lag (se protokoll från Hovrätten över Skåne och Blekinge, föredragning den 6 april 2006 i mål B 838-06). D.P.B. skall därför dömas för olovlig vistelse i Sverige i enlighet med åtalet. Brottet är inte att anse som ringa.

Domslut

Tingsrätten dömde D.P.B. för brott mot utlänningslagen enligt 20 kap. 2 § utlänningslagen (2005:716) till fängelse en månad.

Hovrätten över Skåne och Blekinge

D.P.B. överklagade i Hovrätten över Skåne och Blekinge och yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet.

Åklagaren bestred ändring.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Cecilia Gilljam och Lars Elmqvist, tf. hovrättsassessorn Nicklas Söderberg, referent, samt två nämndemän) anförde följande i dom den 15 november 2006.

Hovrättens domskäl

D.P.B. har i hovrätten argumenterat på samma sätt som vid tingsrätten. Han har därtill anfört att han i vart fall saknat uppsåt att begå brott mot utlänningslagen, eftersom han av lagstiftningen inte kunnat utläsa att utvisningsbeslutet alltjämt skulle vara straffsanktionerat.

Hovrätten delar tingsrättens uppfattning såvitt avser frågan om gärningens straffbarhet.

När D.P.B. i början av september 2006 uppehöll sig i Sverige hade han dömts för brott mot utlänningslagen vid två tillfällen, dels av denna hovrätt den 23 maj 2006, dels av Kristianstads tingsrätt den 29 juni 2006. Med hänsyn härtill saknar D.P.B:s invändning om bristande uppsåt fog.

Det finns inte anledning att mildra påföljden. Tingsrättens domslut skall således fastställas.

Hovrättens domslut

Hovrätten fastställer tingsrättens domslut.

Högsta domstolen

D.P.B. överklagade och yrkade att HD skulle ogilla åtalet.

Riksåklagaren bestred ändring av hovrättens dom.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, rev.sekr. Ove Nilsson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.

Domskäl

D.P.B. dömdes - - - se under I - - - de gamla.

Den 13 september 2006 dömdes D.P.B. av Hässleholms tingsrätt till fängelse en månad för att i strid med återreseförbudet ha uppehållit sig i Sverige under september månad 2006. Hovrätten fastställde tingsrättens domslut.

Frågan i målet är om straffbestämmelsen i den nya lagen är tillämplig på överträdelser av återreseförbud som meddelats med stöd av den gamla lagen.

Legalitetsprincipen tillhör - - - se under I - - - 1 kap. 1 § BrB). Åtalet för brott mot utlänningslagen skall därför ogillas.

Domslut

Med ändring av hovrättens dom ogillar HD åtalet.

Domskäl

HD (justitieråden Severin Blomstrand, Nina Pripp, referent, Torgny Håstad, Marianne Lundius och Anna Skarhed) meddelade den 1 juni 2007 följande dom.

Domskäl

Den 13 september 2006 dömdes D.P.B. av Hässleholms tingsrätt till fängelse en månad för att i strid med återreseförbudet ha uppehållit sig i Sverige i början av september 2006. Hovrätten fastställde tingsrättens domslut.

1989.

Frågan i målet är om D.P.B. kan fällas till ansvar för att han efter den nya lagens ikraftträdande uppehållit sig i Sverige i strid mot ett verkställt beslut om utvisning enligt 4 kap. 7 § gamla utlänningslagen när den nya lagen endast straffbelägger överträdelse av ett verkställt beslut om utvisning enligt 8 kap. 8 § i den nya lagen.

Efter en lagändring år 1994 följer av 1 kap. 1 § BrB ett krav på lagstöd vid bestämmande av vad som utgör brott (legalitetsprincipen). Syftet med lagändringen var att markera att analogisk tillämpning av straffbud inte längre skulle vara tillåten. (Jfr NJA 1994 s. 480.)

Allt talar i och för sig för att det inte har varit lagstiftarens mening att utvisningar som beslutats med stöd av den gamla lagen inte skulle omfattas av straffbestämmelsen i den nya lagen (jfr prop. 2004/05:170 s. 289 och s. 315). Det får därför antas att det är fråga om ett förbiseende att några övergångsbestämmelser med sådan innebörd inte finns med i den nya lagen. Emellertid hänvisar 20 kap. 2 § i 2005 års lag endast till verkställt beslut om utvisning enligt 8 kap. 8 § i samma lag. Att tolka straffbudet så att det omfattar också utvisningsbeslut enligt 4 kap. 7 § i den gamla lagen skulle stå i strid mot det analogiförbud som legalitetsprincipen ställer upp. Åtalet för brott mot utlänningslagen skall därför ogillas.

Domslut

Med ändring av hovrättens dom ogillar HD åtalet.

HD:s domar meddelade: den 1 juni 2007.

Mål nr: B 2740-06 (I) och B 5037-06 (II).

Lagrum: 4 kap. 7 § och 10 kap. 4 §utlänningslagen (1989:529), 8 kap. 8 § och 20 kap. 2 §utlänningslagen (2005:716), 1 kap. 1 § BrB, 5 § lagen (1964:163) om införande av BrB.

Rättsfall: NJA 1973 s. 109, NJA 1978 s. 452, NJA 1985 s. 788, NJA 1993 s. 511, NJA 1994 s. 480, NJA 1995 s. 606, NJA 1996 s. 613, NJA 1999 s. 215, NJA 2001 s. 623 och NJA 2006 s. 708.