RH 2009:4

En person har underlåtit att till tullbehandling anmäla 395 ml opiumlösning (vägande 423 gram) som faller under lagstiftningens narkotikaklassifikation. Lösningen motsvarade ca 100 gram fast opium. Fråga om vilken mängd och koncentration som ska tillmätas betydelse för bedömning av brottets svårhetsgrad (enligt 6 § tredje stycket lagen om straff för smuggling).

Attunda tingsrätt

Åklagaren väckte talan mot D.T. för, såvitt nu är ifråga, narkotikasmuggling, grovt brott, och tullbrott, ringa brott enligt följande gärningsbeskrivning.

D.T. har den 6 november 2008 på Arlanda flygplats i Sigtuna kommun, i samband med införsel till landet, genom att underlåta att anmäla 423 gram opiumlösning som är narkotika till tullbehandling, uppsåtligen brutit mot ett särskilt föreskrivet förbud mot eller villkor för införseln. Brottet är grovt med hänsyn till den stora mängden narkotika.

D.T. har dessutom, vid samma tillfälle, uppsåtligen underlåtit att anmäla 800 st. cigaretter till tullbehandling och därigenom givit upphov till fara för att tull, annan skatt eller avgift undandras det allmänna.

D.T. erkände att han underlåtit att anmäla 20 gram opium - under förutsättning att det var olagligt - för tullbehandling. Han erkände tullbrottet avseende cigaretterna.

Tingsrätten (rådmannen Ulf Christiansson samt nämndemännen Anne-Marie Nelander, Barbro Persson och Bengt Svensson) fann i dom den 4 december 2008 tullbrottet, ringa brott, avseende cigaretter styrkt och anförde i den del som rörde narkotikasmuggling av opium bl.a. följande.

DOMSKÄL

Vad gäller koncentrationen av opiumet har D.T. vid huvudförhandlingen uppgett att han i två burkar transporterat 20 gram opium medan han vid förhör hos Tullverket uppgett att mängden opium uppgick till 100 gram i burkarna. Han har också vid förhöret hos Tullverket i detalj berättat hur han själv framställt vätskan och fyllt burkarna med den. Av åklagaren som skriftlig bevisning åberopat P.M. den 27 augusti 2008 framgår att vätskan i de båda burkarna innehöll opium och vägde totalt 423 gram.

Av D.T:s egna uppgifter framgår att han avsåg att dricka vätskan i dess helhet. Mot bakgrund härav och då enligt praxis hänsyn inte tas till det enskilda narkotikapreparatets koncentration är det styrkt att D.T. underlåtit att anmäla 423 gram opiumlösning som är narkotika till tullbehandling och uppsåtligen brutit mot ett särskilt föreskrivet förbud mot eller villkor för införseln. Åtalet såvitt avser smuggling av opium ska bifallas. Smugglingsbrottet är med hänsyn till den stora mängden narkotika att bedöma som grovt.

Vid straffmätningen beaktade tingsrätten att D.T. är 64 år gammal, sjuk och att avsikten var att använda opiumet som medicin för att lindra smärtor. I frågan om påföljd uttalade tingsrätten att annan påföljd än fängelse inte kunde komma ifråga på grund av det grova narkotikabrottets straffvärde.

DOMSLUT

Tingsrätten dömde D.T. för grov narkotikasmuggling enligt 6 § tredje stycket lagen (2000:1225) om straff för smuggling och tullbrott, som är att anse som ringa till fängelse 4 år.

Hovrätten

D.T. överklagade tingsrättens dom och yrkade att åtalet för grov narkotikasmuggling skulle ogillas. I andra hand yrkade han att han skulle dömas för narkotikasmuggling av endast 20 gram opium och att påföljden skulle bestämmas till skyddstillsyn eller att fängelsestraffets längd åtminstone skulle sättas ned.

Åklagaren bestred ändring. Hon förklarade sig godta att opiumet var avsett för D.T:s eget bruk.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsrådet Erica Hemtke, adjungerade ledamoten Karin Åhman, referent, och nämndemannen Gertrud Mankefors) anförde i dom den 29 januari 2009 bl.a. följande.

DOMSKÄL

I enlighet med tingsrättens i den delen inte överklagade dom har D.T. gjort sig skyldig till tullbrott, ringa brott.

D.T. har bestritt ansvar för narkotikasmuggling på den grunden att det inte är visat att det opium han förde in utgjorde annat än en sådan för medicinskt eller vetenskapligt bruk avsedd beredning som i blandning innehåller högst 0,2 procent morfin, beräknat som vattenfri morfinbas, i blandning med ett eller flera andra terapeutiskt verksamma, icke narkotiska ämnen, och som enligt Läkemedelsverkets föreskrifter (2 § a LVFS 1997:12) inte är att anse som narkotika. Han har i övrigt framställt samma invändning som vid tingsrätten.

Utredningen här är densamma som vid tingsrätten.

I målet är klarlagt att D.T. underlåtit att till tullbehandling anmäla den opiumlösning, om 395 ml och vägande 423 gram, som han förde med sig till Sverige. Av hans egna under förundersökningen lämnade uppgifter och av åberopade analysbesked framgår att det varit fråga om opium som faller under lagstiftningens narkotikaklassifikation.

Vidare framgår av den av åklagaren åberopade promemorian från Tullverket att en "fast" massa opium - i form av "en mörk klump som till utseende och lukt liknar det vanliga förekommande opiumet" - genom avdunstning kunde erhållas ur lösningen. De åberopade handlingarna sammanställda med D.T:s uppgifter om att det var samma opiumlösning som hällts i de båda raklödderburkarna ger vid handen att lösningen innehöll åtminstone 100 gram opium, vilket också stämmer väl överens med D.T:s uppgifter i förhöret hos Tullverket i anslutning till att han greps, vid vilket han uppgav att lösningen innehöll 100 gram opium, som sedan bl.a. blandats med vatten och växter.

Det finns emellertid inte någon utredning om halten av den verksamma substansen, morfin, i vare sig den opiumlösning som fördes in eller i de 100 gram fast opium som blandats ut i och också kunde utvinnas ur den.

Frågan om inte bara mängden utan också koncentrationen av rusgivande substanser, eller narkotikans renhetsgrad, ska tillmätas betydelse vid bedömningen av om ett narkotikabrott är grovt eller i övrigt vid straffmätningen har tagits upp i flera rättsfall, bl.a. NJA 1998 s. 512. Högsta domstolen menade i detta fall att utgångspunkten är att det ofta, vid tillverkning och försäljning av narkotika, finns anledning att utan närmare utredning utgå från att preparaten i fråga har en relativt normal renhetsgrad. Om det framgår att renhetsgraden är särskilt hög eller låg kan den dock, vilket framgår av sagda rättsfall, utgöra en relevant faktor vid värderingen av brottet.

Vid ställningstagande till tillämplig brottsrubricering och straffvärdet av nu aktuellt narkotikasmugglingsbrott skulle det, enligt hovrättens mening, leda till orimliga konsekvenser att utgå enbart från den mängd vätska (motsvarande 423 gram) som D.T. förde in, utan något hänsynstagande till halten morfin i vare sig lösningen eller i det opium som lösts upp. Som påpekats från försvarets sida skulle ett sådant resonemang leda till att straffvärdet skulle bestämmas av mängden vatten i en blandning. Utgångspunkten för bedömningen måste i stället i detta fall vara de 100 gram opium som lösningen innehöll.

Opium förekommer i narkotikabrottslighet både som råopium och i raffinerad eller extraherad form och intas i missbrukarledet på olika sätt. Morfinhalten kan vara högst varierande och det saknas någon "normaldos" att utgå från, och någon åtskillnad mellan preparaten görs normalt inte i straffvärdehänseende (se Sterzel, Påföljdspraxis, 3 uppl., s. 492). Farlighetsgraden brukar anses vara en tredjedel av farlighetsgraden hos heroin (jfr NJA 1994 s. 374).

D.T. har, som tidigare sagts, i förhöret hos Tullverket i anslutning till att han greps uppgett att lösningen innehöll 100 gram opium, som sedan bl.a. blandats med vatten och växter. Hans vid tingsrätten lämnade uppgifter - att han i förhöret kan ha menat att alla ingredienser tillsammans i fast form uppgick till 100 gram respektive att Tullverkets personal vid förhöret sade till honom att de skulle skriva förhörsanteckningarna på detta sätt, varefter han skulle få tillfälle att senare ändra uppgifterna - är uppenbara efterhandskonstruktioner som kan lämnas utan avseende. Någon beaktansvärd grund för ett antagande om någon extrem avvikelse i fråga om morfinhalten i de 100 gram "fast" opium som blandades ut finns därvid inte. Det har inte heller kommit fram något som ger skäl att tro att D.T. hade anledning att förvänta sig någon sådan avvikelse.

Narkotikans art och den mängd om 100 gram som hovrätten härvid anser ska ligga till grund för bedömningen av brottets svårhetsgrad gör att narkotikasmugglingsbrottet ska bedömas som grovt. Någon annan påföljd än fängelse kan inte komma i fråga. Med beaktande av de mildrande omständigheter som tingsrätten har angett och då några andra försvårande omständigheter än narkotikans art och mängd inte har framkommit kan dock fängelsestraffets längd, trots mängden farlig narkotika, stanna vid minimistraffet för grov narkotikasmuggling, nämligen två år.

DOMSLUT

Hovrätten ändrar tingsrättens dom endast på det sättet att fängelsestraffets längd bestäms till 2 år.

Hovrättsrådet Sven Jönson till vilken nämndemannen Per-Eric Lundqvist anslöt sig, var skiljaktiga och anförde: Vi delar majoritetens mening fram till och med det stycke som inleds med "Frågan om inte bara mängden utan också koncentrationen av rusgivande substanser. . .". Därefter har vi följande mening.

När det gäller att bedöma gradindelning av och straffvärde hos ett narkotikasmugglingsbrott har enligt fast praxis mängden narkotika stor betydelse. I domstolarna används allmänt vissa tabeller där innehav av viss mängd narkotika av visst slag presumeras ha visst straffvärde. För opium brukar exempelvis gränsen mellan narkotikabrott av normalgraden och grovt brott ligga kring 75 gram och ett innehav av 450 gram anses ha ett straffvärde om cirka fem år.

Tabellerna kan dock inte användas urskillningslöst. Bakom resonemangen ligger ett antagande om narkotikans farlighet och antalet doser som mängden motsvarar. Det opium som är aktuellt i målet var avsett att intas som dryck. D.T. har uppgett att en dagsdos skulle ha kunnat uppgå till ca 10 ml opiumlösning. Det har vidare framkommit att det ur opiumlösningen, om vätskan avdunstades skulle kunna utvinnas en fast massa om ca 100 gram. Det är mot bakgrund härav uppenbart att den opiumlösning som han fört in i sådan grad avviker från den typ av opium som ovanstående hjälptabeller bygger på att någon jämförelse inte kan göras med utgångspunkt från vikten opiumlösning.

D.T. har såväl under förundersökningen som vid tingsrättens huvudförhandling talat om en blandning av opium och naturliga växtdelar. Någon utredning avseende morfinhalten hos den opiummassa som skulle kunna utvinnas vid en sådan avdunstningsprocess som ovan beskrivits finns inte. Det kan heller inte uteslutas att han när han i det inledande förhöret uppgav sig ha 100 gram opium i blandningen avsåg mängden opium och växtdelar. Mot bakgrund av vad han uppgett om att opiumet skulle räcka under någon eller några månader, varvid doserna successivt skulle minskas - en uppgift som inte är sådan att den kan lämnas utan avseende - talar så mycket för att morfinhalten i opiummassan om 100 gram så kraftigt avviker från vad som är brukligt att heller inte någon jämförelse bör göras med utgångspunkt från hela den avdunstade mängden opiummassa. Däremot kan hållas för visst att de 20 gram opium som han vitsordat att han låtit fylla flaskorna med hållit en morfinkoncentration som inte anmärkningsvärt avviker från det sedvanliga. Narkotikasmugglingsbrottet är på grund av det anförda av normalgraden. Med beaktande av att narkotikan endast varit avsedd för eget bruk samt övriga mildrande omständigheter som majoriteten anfört såvitt avser straffmätningen bör påföljden bestämmas till fängelse 8 månader. Överröstade i dessa delar är vi i övrigt ense med majoriteten.

Hovrättens dom meddelad: den 29 januari 2009.

Mål nr: B 9594-08.

Lagrum: 6 § 3 st. lagen (2000:1225) om straff för smuggling.

Rättsfall: NJA 1994 s. 374; NJA 1998 s. 512; RH 2006:61; RH 2008:14; RH 2008:20.

Litteratur: Georg Sterzel-Martin Borgeke, Studier rörande påföljdspraxis m.m., 3 uppl. 2005, s. 492.