RH 2010:87

Fråga om skälig ersättning till god man enligt lagen (2005:429) om ensamkommande barn. Då en god mans rätt till ersättning är reglerad i lag är det inte möjligt att med hänvisning till ett ingånget avtal utöka eller begränsa rätten till ersättning utöver vad som i det enskilda fallet anses skäligt. Vad som utgör skälig ersättning har bedömts utifrån uppdragets art och omfattning med utgångspunkt i att ett uppdrag som god man har ett betydande ideellt inslag.

Bakgrund

Överförmyndarnämnden i Västerås (Överförmyndarnämnden) fattade beslut om arvode till J-Å.H. för åren 2005 och 2006 avseende arbete som god man för ensamkommande barn. Överförmyndarnämnden beslutade om arvode och ersättning i enlighet med J-Å.H:s kostnadsräkning vad gällde den begärda tiden, antal mil och utlägg. När det gällde timersättning och milersättning för bilresa tillämpade dock Överförmyndarnämnden de schabloner som gällde inom Västerås stad för gode män med uppdrag enligt lagen (2005:429) om ensamkommande barn istället för att bevilja ersättning helt i enlighet med rättshjälpstaxan.

J-Å.H. överklagade Överförmyndarnämndens beslut och yrkade bl.a. att tingsrätten skulle fastställa hans ersättning i enlighet med den av honom ingivna kostnadsräkningen avseende arvode, tidsspillan och utlägg.

Överförmyndarnämnden, som vid omprövning av det överklagade beslutet inte fann skäl att ändra sitt beslut, bestred överklagandet.

Tingsrätten (rådmannen Christina Brobacke anförde i slutligt beslut den 10 december 2009 bl.a. följande.

SKÄL

Enligt 12 kap. 16 § första stycket föräldrabalken har förordnade gode män rätt till skäligt arvode för sitt uppdrag samt rätt till ersättning för de utgifter som varit skäligen påkallade för uppdragets fullgörande. J-Å.H. har begärt ersättning för utfört arbete, tidspillan och utlägg. Om skäligheten av begärda antal timmar, antal mil eller övrigt utlägg råder inte tvist. Det parterna i ärendet är oense om är vilken ersättningsgrund som ska tillämpas vid bestämmandet av arvodet och därigenom vad som utgör en skälig ersättning för det aktuella uppdraget. J-Å.H. har i egenskap av asylrättsjurist begärt ersättning enligt rättshjälpstaxan medan Överförmyndarnämnden i Västerås Stad har beviljat honom arvode i enlighet med de schablonnivåer som de tillämpar vid ersättning till förordnade gode män.

J-Å.H. har gjort gällande att han alltid tidigare erhållit arvode enligt rättshjälpstaxan och att detta gäller förordnanden både från Motala kommun och Mjölby kommun. Han har gett in ett tidigare beslut om ersättning till styrkande av detta påstående. Vidare har han uppgett att det var under dessa förutsättningar som han åtog sig även det i ärendet aktuella uppdraget, som dessutom från början utgick från Överförmyndarnämnden i Motala kommun. Överförmyndarnämnden i Västerås Stad har inte ifrågasatt dessa uppgifter men har gjort gällande att ett förordnande som god man enligt lagen om god man för ensamkommande barn inte kan likställas vid ett avtal mellan kommunen och den person som förordnas som god man. Enligt Överförmyndarnämnden är det istället att ses som ett uppdrag som den gode mannen utför åt huvudmannen under tillsyn av kommunen.

J-Å.H:s uppgift om att han träffat en överenskommelse med Överförmyndarnämnden i Motala kommun om att förordnas som god man enligt lagen om ensamkommande barn mot en ersättning enligt gällande rättshjälpstaxa har lämnats obestridd av Västerås Stad och styrks dessutom av ingivet beslut om ersättning. Hans uppgift får därför tas för god. Det synes närmast vara tillfälligheter som medfört att J-Å.H:s arvode har kommit att fastställas av överförmyndarnämnden i en annan kommun än den kommun som från början gav honom förordnandet. J-Å.H. har när han åtog sig uppdraget inte kunnat förutse att arvodet skulle komma att bestämmas på andra grunder än vad som tidigare gällt mellan honom och Överförmyndarnämnden i Motala kommun och som dessutom var det som avsågs gälla vid tidpunkten för det i ärendet aktuella förordnandet. Den överenskommelse som träffats med Överförmyndarnämnden i Motala kommun kan inte anses ha upphört enbart av den anledningen att ärendet överflyttas till Västerås. Mot denna bakgrund kan det förhållandet att Västerås stad inte godtar en sådan ersättningsnivå inte tillåtas gå ut över den gode mannens rätt till ersättning. Med hänsyn härtill och då tvist inte råder avseende skäligheten av de antal timmar, mil eller övrigt utlägg som J-Å.H. har begärt ersättning för ska hans överklagande bifallas och ersättning utgå i enlighet med vad J-Å.H. fordrat.

SLUT

Med ändring av Överförmyndarnämndens i Västerås Stad beslut av den 3 september 2007 i akt nr 6054, dnr 10 och 11, fastställer tingsrätten arvodet till J-Å.H. för uppdraget som god man till 57 605 kr. Av beloppet avser 29 568 kr arvode, 13 095 kr tidsspillan, 3 421 kr utlägg och 11 521 kr mervärdesskatt. Västerås Stad ska stå för hela detta belopp.

Hovrätten

Överförmyndarnämnden överklagade tingsrättens beslut och yrkade att hovrätten skulle fastställa nämndens beslut om arvode till J-Å.H. för åren 2005 och 2006.

J-Å.H. bestred ändring och yrkade ersättning för sina rättegångskostnader i hovrätten.

Överförmyndarnämnden anförde som grund för sitt överklagande väsentligen detsamma som vid tingsrätten. Därtill anförde Överförmyndarnämnden följande. Det följer av 12 kap. 16 § föräldrabalken (FB) att det är Överförmyndarnämnden som beslutar om arvode till en god man. Arvodesbeslutet är sålunda inte något som parterna kan avtala om utan följer som en konsekvens av utfört uppdrag och beslutas efter uppdragets utförande. Det kan för övrigt inte anses rättsenligt att en kommun ska kunna binda en annan kommun vid ett avtal. Vad gäller skäligheten följer Överförmyndarnämnden Sveriges Kommuners och Landstings rekommendationer om arvode till gode män för ensamkommande barn. J-Å.H. har inte utfört sitt uppdrag på något mer utmärkande sätt än någon annan god man. En god man behöver inte heller ha den kompetens som en advokat normalt besitter. Slutligen är det inte rimligt att en kommun ska drabbas ekonomiskt av att en annan kommun väljer att inte följa de lagar och regler som riksdagen föreskriver. Om J-Å.H. känner sig vilseledd av Motala kommun finns särskilda rättsinstitut att tillgå.

J-Å.H. vidhöll vad han anfört vid tingsrätten tillade bl.a. följande. Som tingsrätten funnit är det arvode han begärt skäligt med hänsyn till arbetets art och omfattning. För det första har avtal träffats om ersättning enligt rättshjälpstaxa med Motala kommun och det var under denna förutsättning som han tog uppdraget. Överenskommelsen med Motala kommun har inte upphört att gälla bara för att ärendet flyttades över till Västerås. Överförmyndarnämnden i Motala önskade en jurist och han har bl.a. biträtt den unge vid Migrationsverket när det offentliga biträdet avträdde i samband med att överklagandet angående uppehållstillstånd avslogs. Hans arbete tillsammans med ny lagstiftning resulterade i att den unge slutligen erhöll uppehållstillstånd. Vidare är arvodet skäligt med hänsyn till att marginellt arbete har utförts i Västerås och då överflyttning av ärendet har skett p.g.a. Överförmyndarnämndens i Västerås handlande. Överförmyndarnämnden i Västerås har dels folkbokfört den unge felaktigt i Västerås utan hans nödvändiga godkännande, och dels dröjt med att utse en särskilt förordnad förmyndare som skulle ersätta hans godmanskap. Slutligen är den lagstiftning och de rekommendationer om ersättningsnivåer som åberopats av Överförmyndarnämnden inte relevanta i detta fall då de överenskommelser som gjorts skedde innan reglerna har blivit gällande.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Kristina Boutz samt hovrättsråden Kazimir Åberg och Roland Halvorsen, referent,) anförde i beslut den 6 oktober 2010 bl.a. följande.

SKÄL

Den fråga som hovrätten ska pröva är vilken ersättning som J-Å.H. ska tillerkännas för sitt arbete som god man för ett ensamkommande barn under åren 2005 och 2006. Det som är tvistigt i hovrätten är dels hur stort arvode som ska utgå, dels storleken av milersättning för utlägg för bilresa.

Ersättning till god man regleras i 12 kap. 16 § FB. Enligt denna paragraf har förordnade gode män rätt till ”ett skäligt arvode för uppdraget och ersättning för de utgifter som har varit skäligen påkallade för uppdragets fullgörande”.

Ett uppdrag som god man bygger inte på en ömsesidig avtalsförpliktelse utan har sin grund i Överförmyndarnämndens förordnande. Frågan om gode mannens rätt till ersättning är reglerad i lag. Det är därför inte möjligt att med hänvisning till ett ingånget avtal utöka eller begränsa rätten till ersättning utöver vad som i det enskilda fallet anses skäligt. Det som J-Å.H. har anfört om att han ingått ett avtal med Motala kommun om rätten till ersättning ska därmed inte tillmätas någon självständig betydelse vid bestämmandet av skälig ersättning i detta fall.

Regeln i 12 kap. 16 § FB ger ingen närmare ledning för hur arvodet ska beräknas. I förarbetena till tidigare lydelse av bestämmelsen anges att arvode till god man ska bestämmas på samma sätt som förmyndararvode, dvs. arvodet ska utgå med ett belopp som kan anses skäligt med hänsyn till förvaltningens omfattning (prop. 1974:142 s. 148). När regeln fick sin nuvarande lydelse och placering angavs i förarbetena att Överförmyndaren gavs större frihet att bestämma arvodets storlek men skulle sträva efter en rättvis och likformig bedömning, varvid riktlinjer och rekommendationer utfärdade av exempelvis dåvarande Svenska kommunförbundet kunde vara ett stöd vid tillämpningen (NJA II 1995 s. 40).

En översyn av ersättningssystemet för bl.a. gode män gjordes i samband med att 1995 års förmynderskapsreform utvärderades. En utredning tillsattes med uppgift att bl.a. se över principerna för ersättningssystemet till gode män, med utgångspunkten att uppdragen fortfarande skulle präglas av ett betydande mått av ideell verksamhet (SOU 2004:112 s. 1445). I utredningens betänkande uttalades följande angående arvodenas storlek (SOU 2004:112 s. 830-832):

Vad gäller den allmänna nivån på ersättning till förordnade förmyndare, gode män och förvaltare måste utgångspunkten vara att uppdragen i fråga även i framtiden skall präglas av ett betydande mått av ideellt arbete.

- Ställföreträdaren kan således inte förvänta sig en ersättning i nivå med marknadsmässiga löner. En strävan måste dock vara att det i varje enskilt fall skall kunna förordnas en lämplig företrädare som har kunskap och möjlighet att på bästa sätt hjälpa sin huvudman. Det är därför viktigt att ersättningen till ställföreträdare hålls på en sådan nivå att personer som är villiga att göra en insats för en medmänniska känner att de erhåller en rimlig ersättning för sitt arbete. Det vore högst olyckligt om den erbjudna ersättningen är så låg att överförmyndaren får svårt att rekrytera förordnade ställföreträdare.

Av det som anförts framgår att skälig ersättning ska bedömas utifrån uppdragets art och omfattning med utgångspunkt i att ett uppdrag som god man har ett betydande ideellt inslag.

I detta hänseende konstaterar hovrätten att vad J-Å.H. har anfört angående hur ärendet har handlagts av Västerås kommun inte är omständigheter som ska beaktas vid bedömningen av vad som utgör skälig ersättning för hans uppdrag.

Av utredningen framgår att Överförmyndarnämnden tidigare följt anvisningar från Migrationsverket att gode män för ensamkommande barn skulle ersättas med 140 kr per timme. Av cirkulär 07:74 utgivet av Sveriges Kommuner och Landsting ges riktlinjer för arvode till god man för ensamkommande barn, varvid 200 kr per timme rekommenderas.

I J-Å.H:s uppdrag som god man har ingått att i förmyndarens och vårdnadshavarens ställe vårda den unges angelägenheter och ansvara för den unges personliga förhållanden (11 kap. 1 § FB och 2 § lagen [2005:429] om god man för ensamkommande barn). Förordnandet ställer inte krav på juridisk kunskap och kompetens. Hovrätten konstaterar härvid att det av utredningen har framgått att ett offentligt biträde har varit förordnat att företräda den unge vid Migrationsverket.

Skäligheten av nedlagd tid har inte ifrågasatts av Överförmyndarnämnden. Av det som framkommit i ärendet om det arbete som utförts av J-Å.H. finner hovrätten sammantaget att J-Å.H. ska tillerkännas arvode om skäligen ansedda 11 000 kr. Med hänsyn till att J-Å.H. har F-skattsedel och har anfört att uppdraget ska ingå som en del av hans näringsverksamhet ska mervärdesskatt utgå på beloppet.

När det gäller frågan om ersättning för bilresa gör hovrätten följande bedömning. Parterna är oense om vilken milersättning som ska utgå för J-Å.H:s utlägg för bilresa. Av utredningen har framkommit att Överförmyndarnämnden tillämpar en schablonersättning om 18 kr per mil för samtliga gode män med uppdrag enligt lagen om ensamkommande barn. Hovrätten finner att denna ersättningsnivå får anses skälig. Tingsrättens beslut ska således ändras i denna del och J-Å.H. ska tillerkännas ersättning för bilresa om 112 mil med 18 kr per mil.

Enligt hovrätten är ärendet av sådan beskaffenhet att rättegångsbalkens regler om kostnadsansvar bör tillämpas. På grund av ärendets utgång ska J-Å.H:s yrkande om ersättning för rättegångskostnad avslås.

DOMSLUT

1.Med ändring av tingsrättens beslut fastställer hovrätten ersättningen till J-Å.H. för uppdraget som god man till 16 346 kr. Av ersättningen avser 11 000 kr arvode, 2 077 kr utlägg samt 3 269 kr mervärdesskatt. Västerås stad ska stå för hela detta belopp.

2.Hovrätten avslår J-Å.H:s yrkande om ersättning för rättegångskostnad i hovrätten.

Hovrättens beslut meddelat: den 6 oktober 2010.

Mål nr: ÖÄ 10392-09.

Lagrum: 12 kap. 16 § föräldrabalken; 12 § lagen (2005:429) om god man för ensamkommande barn.

Litteratur: Prop. 1974:142 s. 148; NJA II 1995 s. 40; SOU 2004:112 s. 830 ff. och 1445.