RH 2014:46

Luleå tingsrätt

Åklagaren väckte talan mot L.D. för mord enligt följande gärningsbeskrivning.

L.D. har berövat honom närstående G.N. livet genom att skjuta henne i huvudet med ett jaktgevär. Det hände den 24-25 april 2014 i gemensam bostad på viss adress i Boden. L.D. begick gärningen med uppsåt.

L.D. förnekade att ett skott från hans gevär hade orsakat G.N:s död och att han uppsåtligen skjutit G.N.

Domskäl

Tingsrätten (f.d. rådmannen Ulf G Andersson samt nämndemännen Kristina Falkenlöv, Jörgen Furberg och Hans Nilsson) anförde i dom den 4 september 2014 - efter att ha funnit åtalet för mord styrkt - i fråga om påföljd bl.a. följande.

DOMSKÄL

Tingsrätten finner inte skäl sätta i fråga riktigheten av bedömningen i det rättspsykiatriska utlåtandet att L.D. inte begått åtalad gärning under påverkan av allvarlig psykisk störning. Utrymme för att bestämma annan påföljd än fängelse saknas därför. I den utformning av straffskalan, som gällde fram till den 1 juli 2014 och alltså gällde när brottet begicks, angavs att den som berövar annan livet döms för mord till fängelse på viss tid, lägst tio och högst 18 år, eller på livstid. Det är inte aktuellt att överväga ett livstidsstraff utan fängelsestraffet ska vara tidsbestämt. Tingsrätten bedömer att straffvärdet för mordet ligger på mellan 12-14 år beroende på vilken vikt, som man ska lägga på den påverkan på L.D:s tillvaro och psykiska mående, som G.N:s sjukdom medfört.

När det sedan gäller L.D:s tillstånd vid själva gärningstillfället så kan sägas att han till följd av sin höggradiga berusning haft nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande. I enlighet med vad Högsta domstolen uttalat i rättsfallet NJA 2011 s. 563 ligger det i linje med bestämmelsen i 1 kap. 2 § andra stycket brottsbalken att den nedsättning av eftertanke och omdöme, som självförvållad berusning ofta leder till, i allmänhet inte ska beaktas som en förmildrande omständighet enligt 29 kap. 3 § 2 brottsbalken. Inte heller i detta fall ska L.D:s berusning betraktas som en förmildrande omständighet.

I 29 kap. 5 § brottsbalken anges emellertid att rätten, utöver brottets straffvärde, i skälig omfattning ska beakta ett antal omständigheter, som anges under punkt 1 8. Under punkt 6 anges att rätten kan beakta om den tilltalade till följd av hög ålder eller dålig hälsa skulle drabbas oskäligt hårt av ett straff utmätt efter brottets straffvärde. Om det föreligger sådan omständighet, som anges under punkt 1-8, får rätten, om särskilda omständigheter påkallar det, döma till lindrigare straff än som är föreskrivet för brottet.

När det gäller L.D:s fysiska hälsa har kommit fram att han har astmatiska besvär, högt blodtryck och huvudvärksproblematik. Det är emellertid inte några skäl, som ensamma för sig talar för att längden på fängelsestraffet ska sättas ned under straffvärdet. L.D. är emellertid 77 år gammal och fyller i januari nästa år 78 år. I förarbetena har uttalats att då gärningsmannen har uppnått den allmänna pensionsåldern, 65 år, det i regel finns anledning att mer generellt överväga om bestämmelsen ska tillämpas. Ett längre fängelsestraff torde i allmänhet drabba dem, som kommit upp mot sjuttioårsåldern hårdare än det som drabbar yngre personer (se Berggren m.fl., Brottsbalken, En kommentar, kap. 25-38, BrB 29:5 s. 9-10). Tidigare har angetts att gärningen till stor del är att tillskriva den nedsättning av eftertanke och omdöme som den självförvållade berusningen medfört hos L.D. Särskilt utifrån detta finns inte särskilda skäl att sätta längden på fängelsestraffet kortare än tio år. Med hänsyn till vad nu angetts anser tingsrätten att längden på fängelsestraffet ska bestämmas till tio år.

DOMSLUT

Tingsrätten dömer L.D. för mord enligt 3 kap. 1 § brottsbalken i dess lydelse före den 1 juli 2014 till fängelse tio år.

Åklagaren och L.D. överklagade tingsrättens dom.

Åklagaren yrkade att hovrätten skulle skärpa fängelsestraffet.

L.D. yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet. Om hovrätten skulle finna honom skyldig till uppsåtligt dödande yrkade han att gärningen skulle bedömas som dråp. Han yrkade under alla förhållanden att fängelsestraffets längd skulle sättas ned.

Parterna motsatte sig varandras ändringsyrkanden.

Hovrätten (hovrättspresidenten Margareta Bergström, hovrättsrådet Pia Sandeskog, referent, hovrättsassessorn Jonas Öhlund samt nämndemännen Lilian Holloway och Lars-Erik Johansson) fann i dom den 7 november 2014 åtalet för mord styrkt. I domskälen under rubriken Påföljd anförde hovrätten följande.

DOMSKÄL

Straffskalan för mord är fängelse på viss tid, lägst tio år och högst arton år, eller på livstid. Högsta domstolen (HD) har i rättsfallet NJA 2013 s. 376 uttalat att utgångspunkten ska vara att straffet för ett mord ska bestämmas till fängelse fjorton år. Detta innebär enligt HD att straffet normalt ska bestämmas till fängelse tolv år då omständigheterna sammantagna i någon mån talar för ett lägre straff och tio år när det kan sägas att omständigheterna är förmildrande, dock inte så klart förmildrande att gärningen ska bedömas som dråp. För att straffet ska bestämmas till fängelse sexton år bör det tvärtom krävas att det kan konstateras att omständigheterna sammantagna tydligt talar för ett högre straff medan fängelse arton år bör tillämpas endast i de fall då omständigheterna är mycket försvårande, samtidigt som de inte är av sådant slag att livstids fängelse bör dömas ut (se NJA 2013 s. 376 p. 28-30).

Utgångspunkten i detta fall är således att straffvärdet uppgår till fängelse fjorton år. I målet finns försvårande omständigheter. Brottet har begåtts mot en närstående. Vidare har L.D. uppsåtligen utnyttjat G.N:s skyddslösa ställning och svårigheter att värja sig, i och med att hon sannolikt sovit och således helt saknat möjlighet att komma undan angreppet. Å andra sidan har förloppet varit mycket hastigt och G.N. måste ha avlidit omedelbart, vilket får bedömas som förmildrande. Hovrätten finner inte att utredningen ger stöd för att L.D. till följd av en psykisk störning, sinnesrörelse eller av någon annan orsak haft nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande på ett sådant sätt som ska beaktas som förmildrande omständighet vid bedömningen av straffvärdet. Vid en sammanvägning av omständigheterna finner hovrätten att straffvärdet för brottet uppgår till fängelse fjorton år.

I likhet med tingsrätten finner hovrätten inte skäl att ifrågasätta bedömningen i det rättspsykiatriska utlåtandet, att L.D. inte begått den åtalade gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk störning, att han vid tiden för den rättspsykiatriska undersökningen inte hade en allvarlig psykisk störning och att det därmed inte finns förutsättningar att överlämna honom till rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3 § brottsbalken. Påföljden ska i följd därav bestämmas till ett fängelsestraff.

Vid straffmätningen ska rätten enligt 29 kap. 5 § första stycket 6 brottsbalken, utöver brottets straffvärde, i skälig omfattning beakta om den tilltalade till följd av hög ålder eller dålig hälsa skulle drabbas oskäligt hårt av ett straff utmätt efter brottets straffvärde. Om särskilda skäl påkallar det får rätten i sådant fall, enligt bestämmelsens andra stycke, döma till lindrigare straff än som är föreskrivet för brottet.

Hovrätten delar tingsrättens bedömning att L.D:s problem med sin fysiska hälsa inte är av så allvarligt slag att de bör beaktas i mildrande riktning vid straffmätningen (jfr rättsfallet NJA 2010 s. 485). Som tingsrätten funnit förhåller det sig dock annorlunda när det gäller L.D:s ålder. Det finns sparsamt med vägledande avgöranden i fråga om hur den tilltalades ålder bör påverka straffmätningen (jfr rättsfallen NJA 1993 s. 310 och RH 2003:64).

Av förarbetena till 29 kap. 5 § första stycket 6 brottsbalken framgår att när gärningsmannen har uppnått 65 år (motsvarande den allmänna pensionsåldern) finns det i regel anledning att mer generellt överväga om bestämmelsen ska tillämpas, särskilt vid fängelsestraff på mer än endast någon eller några månader. Skälet för bestämmelsen ifråga är att ett längre fängelsestraff i allmänhet torde drabba personer som har kommit upp mot sjuttioårsåldern hårdare än det drabbar yngre personer (prop. 1987/88:120 s. 95). Vid livstidsstraff, och för övrigt också vid mycket långa tidsbestämda straff, kan det finnas skäl att beakta åldersfaktorn också i fall då den tilltalade ännu inte har fyllt 65 år (Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, 2 uppl., s. 202).

L.D. fyller 78 år i januari 2015. Han har därmed med god marginal passerat den ålder från vilken bestämmelsen i 29 kap. 5 § första stycket 6 brottsbalken i allmänhet bör tillämpas. Ett så långt fängelsestraff som straffvärdet här påkallar skulle riskera att drabba honom osedvanligt hårt. Detta förhållande bör föranleda en väsentlig nedsättning av fängelsestraffets längd, dock inte till ett lindrigare straff än som är föreskrivet för brottet. Hovrätten anser därför att fängelsestraffet bör bestämmas till den längd tingsrätten bestämt, tio års fängelse.

DOMSLUT

Hovrätten fastställer tingsrättens domslut.

Hovrättens dom meddelad: den 7 november 2014.

Mål nr: B 724-14.

Lagrum: 29 kap. 5 § första stycket 6 BrB.

Rättsfall: NJA 1993 s. 310; RH 2003:64.

Litteratur: Prop. 1987/88:120 s. 95; Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, 2 uppl., 2012, s. 202.