RH 2015:49
Parkeringsanmärkning. Begreppet allmän plats i 3 kap. 48 § första stycket trafikförordningen (1998:1276) har getts samma innebörd som i plan- och bygglagen (2010:900) vid parkeringsförbud på allmän plats i terräng inom tättbebyggt område.
Linköpings tingsrätt
Motala kommun utfärdade två parkeringsanmärkningar avseende ett fordon (släp) som tillhörde C.R. Som grund för anmärkningarna angavs att fordonet stannats eller parkerats på allmän plats inom tättbebyggt område som är terräng (3 kap. 48 § trafikförordningen [1998:1276]). Sedan C.R. bestritt betalningsansvar hos Polismyndigheten i Östergötlands län lämnade polismyndigheten bestridandet utan bifall. Som grund för beslutet angav polismyndigheten bland annat följande. Av 3 kap. 48 § trafikförordningen framgår att inom tättbebyggt område får fordon inte stannas eller parkeras på allmän plats som är terräng. Trafikförordningen innehåller sådana generella regler för trafik på väg som trafikanten är skyldig att känna till och följa oavsett om de är utmärkta eller inte. Enligt 2 § förordningen (2001:651) om vägtrafikdefinitioner är terräng ett område som inte är väg. Väg definieras som väg, gata, torg eller annan led eller plats som allmänt används för trafik med motorfordon. Angiven plats omfattas av regeln oavsett huruvida marken är privatägd eller inte. Gräsbevuxen/grusbelagd yta bredvid väg är terräng trots att parkering vanligtvis sker där.
C.R. överklagade polismyndighetens beslut och yrkade att tingsrätten skulle undanröja betalningsansvaret för parkeringsanmärkningarna. Till stöd för sin talan anförde han i huvudsak följande. Han hade under en utlandsvistelse låtit parkera sitt fordon på den aktuella fastigheten för att det inte skulle utgöra ett trafikhinder. Platsen han parkerade på är inte en allmän plats som är terräng. Det är ingen allmän platsmark, grönområde, park eller motsvarande, utan en tomt avsedd för bostadshus. Tomten ägs av Motala kommun och är till salu. Att det inte är fråga om en allmän plats som är terräng måste anses gälla oavsett om tomten ägs av kommunen eller av en privatperson. - C.R. åberopade som skriftlig bevisning ett utdrag ur Motala kommuns detaljplan.
Polismyndigheten bestred ändring och anförde utöver vad som angetts i polismyndighetens beslut bl.a. följande. Enligt lokal trafikföreskrift ingår aktuell plats i område som är tättbebyggt område. Att aktuell plats inte skulle vara allmän plats motsäger sig själv, eftersom allmänheten har tillgång till platsen och den ägs av Motala kommun. Vid kontroll av platsen har konstaterats att den uppenbart är terräng. - Polismyndigheten åberopade som skriftlig bevisning Motala kommuns lokala trafikföreskrifter om tättbebyggt område samt foton avseende aktuell uppställningsplats.
Tingsrätten (tingsnotarien Johanna Thorslund Siverling) fann i beslut den 25 juli 2014 inte skäl att göra någon annan bedömning än den som polismyndigheten hade gjort och lämnade därför överklagandet utan bifall.
Hovrätten
C.R. överklagade tingsrättens beslut och yrkade att hovrätten skulle undanröja betalningsansvaret för parkeringsanmärkningarna. Till stöd för yrkandet vidhöll han vad han anfört i tingsrätten.
Polismyndigheten överlämnade prövningen till hovrättens bedömning och uppgav i yttrande bl.a. följande. Uppställningsplatsen är otvivelaktigt terräng och platsen är belägen inom tättbebyggt område. Det är en avstyckad bostadsfastighet som inte är inhägnad. Den är obebyggd och består i nuläget av ett grönområde. Enligt detaljplan är platsen upplåten som kvartersmark. Det är en plats dit allmänheten har tillträde. Platsen är dock inte att betrakta som allmän plats enligt definition i plan- och bygglagen eller väglagstiftningen.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsråden Carl-Gustav Ohlson, Charlotta Schelvander och Andréa Erliden, referent) anförde i beslut den 8 januari 2015 följande.
HOVRÄTTENS SKÄL
Det är klarlagt att det aktuella fordonet har stått parkerat på den plats och vid de tider som framgår av parkeringsanmärkningarna. Den fråga som hovrätten ska pröva är om parkeringarna har skett i strid med 3 kap. 48 § första stycket trafikförordningen (1998:1276) (TraF).
Enligt nämnda bestämmelse får fordon inom tättbebyggt område inte stannas eller parkeras på allmän plats som är terräng. I 2 § förordningen (2001:651) om vägtrafikdefinitioner föreskrivs att med tättbebyggt område ska förstås ett visst område som enligt lokal trafikföreskrift ska vara tättbebyggt område. Vidare föreskrivs att med terräng ska förstås ett område som inte är väg. I 10 kap. 1 § andra stycket 3 och 3 § TraF bemyndigas kommunerna att meddela lokala trafikföreskrifter om bl.a. att ett visst område ska vara tättbebyggt område.
Det är utrett att den aktuella uppställningsplatsen ligger inom ett område som enligt lokal trafikföreskrift ska anses vara tättbebyggt område. Det är vidare utrett att släpet var uppställt på en gräsbevuxen plats som inte var väg och som följaktligen måste anses utgöra terräng.
Frågan som hovrätten därmed har att ta ställning till är om fordonets uppställningsplats är att anse som allmän plats i den mening som avses i 3 kap. 48 § TraF. Av de skäl som anges nedan finner hovrätten att uppställningsplatsen inte är att anse som en sådan allmän plats.
Inledningsvis kan noteras att bestämmelsen, 3 kap. 48 § TraF, infördes den 1 juni 2007 och att ett motsvarande parkeringsförbud dessförinnan hade gällt i många kommuner enligt lokala trafikföreskrifter (se Ceder m.fl., Trafikkommentarer, 7 uppl., 2014, s. 186).
Begreppet allmän plats definieras varken i TraF eller i förordningen om vägtrafikdefinitioner. Förutom i den nu aktuella bestämmelsen förekommer begreppet i bl.a. tryckfrihetsförordningen (TF), yttrandefrihetsgrundlagen (YGL), plan- och bygglagen (2010:900) (PBL) samt i brottsbalken och annan straffrättslig lagstiftning, exempelvis lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål.
I brottsbalken utgör begreppet allmän plats en förutsättning, ett s.k. rekvisit, för den straffbara handlingen vid vissa brott. Exempel på ett sådant brott är förargelseväckande beteende enligt 16 kap. 16 § brottsbalken. Begreppet har i brottsbalken en vidsträckt innebörd och anses i princip omfatta varje plats, utomhus eller inomhus, som är upplåten för eller annars ofta besöks av allmänheten. Undantaget från begreppet är enskilda områden, dit allmänheten inte har tillträde, samt skog och mark (jfr Jareborg, Brotten, Tredje häftet, 2 uppl., 1986, s. 122).
Begreppet anses ha samma innebörd i TF och YGL som i brottsbalken (Karnov bokverk 2010/11, s. 2741, not 777).
I nuvarande PBL definieras uttrycket allmän plats som ett område som enligt detaljplan är avsett för ett gemensamt behov (se 1 kap. 4 § PBL). Uttrycket förekommer i flera bestämmelser i lagen och bygger på att kommunen har ett grundläggande ansvar för sådana områden i bebyggelse som behöver användas för gemensamma ändamål som rymmer allmänna nyttigheter eller ska nyttjas av allmänheten (jfr Didón m.fl., Plan- och bygglagen 2010:900 [1 juli 2014, Zeteo], kommentaren till 1 kap. 4 §). I den äldre plan- och bygglagen (1987:10) (ÄPBL), som var gällande när den nu aktuella parkeringsbestämmelsen i 3 kap. 48 § TraF infördes, saknas en definition av begreppet. I kommentaren till bestämmelserna i lagen anges dock att med allmän plats avses områden som är allmänt tillgängliga och avsedda för gemensamt behov inom planområdet eller inom ett större område (jfr Didón m.fl., Plan- och bygglagen [1 oktober 2010, Zeteo], kommentaren till 5 kap. 3 § ÄPBL). Det kan konstateras att de nu angivna definitionerna av begreppet, som får anses överensstämma sinsemellan, är avsevärt snävare än den innebörd som uttrycket har i brottsbalken.
Samtidigt med den nu aktuella parkeringsbestämmelsen i 3 kap. 48 § TraF infördes även en parkeringsbestämmelse i 3 kap. 49 a § TraF. I denna föreskrivs ett visst parkeringsförbud på bl.a. ”allmän plats inom tättbebyggt område där kommunen är huvudman för hållande av allmänna platser”. I vilka fall som kommunen är sådan huvudman regleras i 4 kap. 7 § PBL. Där föreskrivs att kommunen ska vara huvudman för allmänna platser, men att kommunen om det finns särskilda skäl för det, i detaljplan får bestämma att huvudmannaskapet ska vara enskilt. Även ÄPBL innehöll sådana regler (se 5 kap. 4 § och 6 kap. 26 § ÄPBL).
Det förhållandet att bestämmelsen i 3 kap. 49 a § TraF på nu angivet sätt har knutits till reglerna i ÄPBL och PBL måste rimligen innebära att uttrycket allmän plats i den bestämmelsen ska tolkas i enlighet med definitionen av begreppet i de båda sistnämnda lagarna. Det torde inte finnas något bärande skäl för att begreppet ska användas i någon annan betydelse i 3 kap. 48 § TraF. Med hänsyn till att felparkeringsavgifter är offentliga avgifter för överträdelse av trafikföreskrifter, talar även legalitetsskäl för en sådan ordning. Sammantaget gör det nu sagda att hovrätten anser att begreppet allmän plats i 3 kap. 48 § TraF ska ges samma innebörd som i PBL.
Det är klarlagt att området, på vilket C.R. har parkerat sitt släp, enligt gällande detaljplan är upplåtet som kvartersmark. Området är således inte att anse som allmän plats enligt plan- och bygglagens definition. Parkeringarna har därmed, med den bedömning som hovrätten gjort, inte varit i strid med 3 kap. 48 § första stycket TraF. Någon annan grund för parkeringsanmärkningarna har inte åberopats. Betalningsansvaret för parkeringsanmärkningarna ska därför undanröjas.
HOVRÄTTENS BESLUT
Med ändring av tingsrättens beslut undanröjer hovrätten betalningsansvaret för parkeringsanmärkningarna.
Hovrättens beslut meddelat: den 8 januari 2015.
Ärende nr: ÖÄ 2308-14
Lagrum: 3 kap. 48 § trafikförordningen (1998:1276).
Rättsfall: NJA 1959 s. 493; NJA 2001 s. 430; NJA 2009 s. 266.
Litteratur: Ceder m.fl., Trafikkommentarer, 7 uppl., 2014 s. 186; Jareborg, Brotten, Tredje häftet, 2 uppl., 1986 s. 122; Karnov bokverk 2010/2011, s. 2741, not 777; Didón m.fl., Plan- och bygglagen 2010:900 (1 juli 2014, Zeteo), kommentaren till 1 kap 4 §; Didón m.f.l., Plan- och bygglagen (1 oktober 2010, Zeteo), kommentaren till 5 kap. 3 § i den äldre plan- och bygglagen (1987:10); Prop. 1992/93:210 s. 51 ff.