RH 2015:55

Domskäl

Tingsrätten (tingsfiskalen Erika Löwhagen jämte nämnd) anförde i dom den 29 april 2015 bl.a. följande.

UTREDNING

Bakgrund

---

Hörd över åtalet uppgav H.F. i huvudsak följande. Han ljög i tingsrätten och sade att det var han som körde bilen. De bytte förare. Han tänkte inte på vad eden innebar och förstod inte hur allvarligt det var. Han tänkte inte på konsekvenserna och är idag ångerfull. Han ville att C.B. skulle bli frikänd och att hon skulle slippa straff. C.B. är sjuk i cancer och han trodde inte att hon skulle orka med en rättegång. Vid tidpunkten för gärningen gick hon på både cellgifter och strålbehandling. Han ville bespara henne besvär. När det gäller frågan om hur hans och C.B:s relation såg ut vid tidpunkten för huvudförhandlingen i mål B 2064-14 uppgav han att de har varit ett par i snart tio år. De har varsin lägenhet som ligger över gatan från varandra. Ibland bor de hos honom och ibland hos henne.

DOMSKÄL

Skuld

Borde H.F. ha avlagt ed?

Enligt 36 kap. 3 § rättegångsbalken är den som är gift med part eller på liknande sätt närstående till part inte skyldig att avlägga vittnesmål. Om en sådan person trots det vittnar får denne inte avlägga ed, enligt 36 kap. 13 § samma balk. I rättsfallet NJA 2007 s. 874 har Högsta domstolen uttalat att begreppet närstående i 36 kap. 3 § rättegångsbalken avser personer som är eller har varit sambor, samt personer som utan att vara sambor lever eller har levt i en fast parrelation med en praktisk och känslomässig bindning av en inte obetydlig varaktighet.

Anteckningarna från huvudförhandlingen ger inte någon vägledning till om närståendefrågan utreddes närmare innan H.F. avlade ed. H.F. har dock, på fråga från åklagaren, bekräftat att domaren i samband med att han skulle höras ställde frågor om hans relation till C.B. och att man kom fram till att han skulle avlägga ed. H.F. och C.B. är inte gifta och de är inte heller sambor. Tingsrätten ifrågasätter inte att de har en nära relation men finner, mot bakgrund av H.F:s uppgifter, inte att relationen varit sådan att den kan jämställas med ett samboförhållande. H.F. har därmed inte varit att betrakta som närstående enligt vad som anges i 36 kap. 6 § rättegångsbalken och tingsrätten bedömer därför att det var riktigt att han avlade ed i mål nr B 2064-14.

Har H.F. lämnat osanna uppgifter enligt 15 kap. 1 § 1 st. brottsbalken?

Ansvar för mened kräver, enligt 15 kap. 1 § första stycket brottsbalken, att någon under laga ed lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen. Det krävs för straffansvar att uppsåt har förelegat. H.F. har erkänt gärningen och hans erkännande vinner stöd av utredningen i målet. Vidare har av utredningen framgått att hans utsaga inte har varit betydelselös för saken. Åtalet är därmed styrkt och ska rubriceras som åklagaren har gjort.

DOMSLUT

Tingsrätten dömde H.F. för mened, enligt 15 kap. 1 § första stycket brottsbalken, till fängelse 3 månader.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Ingela Perklev och Claes Söderqvist, referent, samt tf. hovrättsassessorn Johanna Kumlien) anförde i dom den 8 september 2015 bl.a. följande.

DOMSKÄL

Utredningen är i huvudsak densamma som vid tingsrätten. H.F. har därtill åberopat ett av honom år 2013 utfärdat testamente till förmån för C.B.

I målet är utrett att H.F. den 9 juni 2014, i Stockholms tingsrätts mål B 2064-14 mot C.B. angående grovt rattfylleri, under ed uppsåtligen har lämnat osanna uppgifter och förtigit sanningen genom att uppge att det var han som var förare av den i det målet aktuella bilen. En första fråga gäller om H.F. var att anse som närstående till C.B., i den mening som avses i 36 kap. 3 § rättegångsbalken, med följd att han enligt 13 § samma kapitel inte skulle ha avlagt ed.

H.F. har uppgett att han och C.B. är ett par sedan tio år och att de under den tiden bott tillsammans omväxlande i hans respektive hennes lägenhet. Inget har framkommit som motsäger detta. Tvärtom vinner uppgiften stöd av det i målet åberopade testamentet. H.F. och C.B. får därmed anses leva i en fast parrelation med en praktisk och känslomässig bindning av inte obetydlig varaktighet (jfr NJA 2004 s. 97). Av det följer att de var varandra närstående i den mening som avses i 36 kap. 3 § rättegångsbalken vid tiden för tingsrättens huvudförhandling i mål B 2064-14 (jfr NJA 2007 s. 874). Till skillnad från tingsrätten finner därför hovrätten att det då förelåg hinder mot att höra H.F. under ed liksom en rätt för honom att vägra yttra sig.

Enligt 15 kap. 4 § andra stycket brottsbalken ska ingen dömas till ansvar för en osann uppgift eller ett förtigande av sanningen angående sådant som han ägt vägra yttra sig om ifall omständigheterna innebär skälig ursäkt för honom. Att H.F. felaktigt avlagt ed innebär alltså inte per automatik att hans ansvar för mened bortfaller. I stället får det beaktas vid en skälighetsbedömning av den intressekonflikt som han befunnit sig i (se bl.a. prop. 1948:80 s. 477, NJA 1952 s. 262, NJA 1960 s. 210, NJA 1972 s. 532, NJA 1982 s. 836, NJA 2001 s. 183 samt Lagerbielke, Om mened, s. 159 f. och Ulväng m.fl., Brotten mot allmänheten och staten, s. 131 f.).

Det förhållandet att H.F. begått meneden i syfte att avvärja misstanke om att C.B. begått brott talar för att han haft skälig ursäkt (se ovan angivna förarbetsuttalanden till 13 kap. 4 § strafflagen i 1948 års lydelse, vilken med vissa i sak betydelselösa formella jämkningar motsvarar 15 kap. 4 § brottsbalken).

Av H.F:s uppgifter framgår emellertid att han själv tog initiativ till att lämna den osanna vittnesutsagan. Han har därmed själv framkallat den tvångssituation som han hamnat i (jfr NJA 1962 C 653). Det har inte påståtts att H.F. felaktigt uppfattat att han varit skyldig att vittna (jfr NJA 1982 s. 836). Detta talar med styrka mot att han ska anses ha haft skälig ursäkt. Huruvida tingsrätten i mål B 2064-14 låtit H.F. avlägga ed till följd av att denne lämnat bristfälliga uppgifter om sin relation till C.B. eller på grund av en felaktig bedömning av relationens betydelse, saknar mot denna bakgrund självständig betydelse.

Vid en sammantagen bedömning finner hovrätten att H.F. inte haft skälig ursäkt för att lämna osann uppgift under ed inför tingsrätten och att ansvarsfrihetsbestämmelsen i 15 kap. 4 § andra stycket brottsbalken därmed inte är tillämplig.

Tingsrättens dom ska därför inte ändras i fråga om skuld. Inte heller gör hovrätten någon annan bedömning än tingsrätten beträffande valet av påföljd och straffmätning.

DOMSLUT

Hovrätten fastställer tingsrättens dom.

Hovrättens dom meddelad: den 8 september 2015.

Mål nr: B 5021-15.

Lagrum: 15 kap. 4 § andra stycket brottsbalken; 36 kap. 3 § och 13 §rättegångsbalken.

Rättsfall: NJA 1952 s. 262; NJA 1960 s. 210; NJA 1962 C 653; NJA 1972 s. 532; NJA 1982 s. 836; NJA 2001 s. 183; NJA 2004 s. 97; NJA 2007 s. 874.

Litteratur: prop. 1948:80 s. 477, Lagerbielke, Om mened, ak. avh. 1979 s. 159 ff. och Ulväng m.fl., Brotten mot allmänheten och staten, 2012 s. 131 ff.