lagen.nu

NJA 2001 s. 183

Fråga om ansvarsfrihet enligt 15 kap. 4 § 2 st. brottsbalken i mål om mened.

(Jfr 1972 s. 532 och 1982 s. 836)

Allmän åklagare väckte vid Nacka TR åtal mot ett flertal personer, bl.a. P.A., född 1964. P.A. åtalades enligt åtalspunkten 3 för brott mot vapenlagen (1973:1176), enligt åtalspunkten 4 för anstiftan av: människorov, misshandel, olaga hot, olaga tvång och egenmäktigt förfarande och enligt åtalspunkten 9 för mened enligt följande gärningsbeskrivningar:

Åtalspunkten 3.

P.A. har någon gång underjuli 1994 i Örebro förvärvat och därefter uppsåtligen innehaft en kulsprutepistol med tillhörande ljuddämpare utan att vara berättigad till det. Brottet är att anse som grovt med hänsyn till vapnets art.

Åtalspunkten 4.

D.L. har under natten till d. 26 juli 1994 tillsammans och i samråd med andra personer, med syfte att tvinga M.S. att betala skulder till bland annat P.A. på sammanlagt 900 000 kr, på Gamla gatan i Örebro bemäktigat sig och bortfört M.S. Det har skett genom att de gripit tag i M.S. och under vapenhot tvingat in honom i en bil. De har sedan fört bilen ut ur Örebro till olika platser i terrängen och till en lokal där de har hållit honom inspärrad. Under dagen har de fört honom till en lägenhet i Örebro där de hållit honom inspärrad fram till på morgonen d. 27 juli.

D.L. och de övriga gärningsmännen har i samband med bemäktigandet bundit ihop M.S:s händer, täckt för hans ögon så att han inte kunde se och satt hans livrem i en snara om halsen. M.S. har därefter under större delen av den tid han varit berövad friheten tvingats tåla denna begränsning av sina kroppsförmögenheter.

Under hela händelseförloppet har gärningsmännen upprepade gånger hotat M.S. med skjutvapen samt hotat att döda honom och att lemlästa honom och hans barn.

Gärningsmännen har från M.S. tillgripit en plånbok innehållande bl.a. 3 000 kr och ett kontokort.

D.L. och de övriga gärningsmännen har vid bemäktigandet haft uppsåt att skada M.S. till hälsan och att tvinga honom med sig till Pålsboda för i åtalspunkt 5 angivet ändamål (grovt rån; red:s anm.), allt i syfte att skaffa sig betalning för skulden.

I enlighet härmed har de utsatt M.S. för misshandel genom att ge honom knytnävsslag i bröstet och över örat samt sparka honom i buken. Gärningsmännen har också dragit åt livremmen om halsen på honom. Av misshandeln har M.S. tillfogats underhudsblödningar, sårskador och smärta.

Gärningsmännen har på morgonen d. 27 juli fört med sig M.S. bakbunden till Pålsboda och där tvingat honom att förmå H.A. att öppna sin ytterdörr. Såvitt avser försöket att tvinga M.S. att betala skulden har fara för brottets fullbordan förelegat eller endast på grund av tillfälliga omständigheter varit utesluten.

P.A. har förmått gärningsmännen att utföra de ovan angivna gärningarna med undantag av brottet i Pålsboda genom att i Örebro under juli månad ge dem ett uppdrag med denna innebörd.

P.A. har också upplyst gärningsmännen om att M.S. under natten till d. 26 juli 1994 skulle befinna sig på en viss restaurang i Örebro, i syfte att därmed främja de aktuella brotten.

Åtalspunkten 9.

P.A. har d. 16 jan. 1995 i mål B 1176/94 i Göta HovR, där han hörts under laga ed i ett vittnesförhör, som påkallats av bland andra J.K, lämnat osanna uppgifter. Sålunda har han beträffande sina iakttagelser på Gamla gatan i Örebro d. 26 juli 1994 sanningslöst påstått att han inte sett J.K. eller någon annan bil och inte heller sett att M.S. med våld drogs bort från den bil som P.A. satt i.

J.K. har vid flera tillfällen under tiden december 1994-januari 1995 förmått P.A. till utförandet genom att uppmana honom att vid vittnesförhöret säga att han inte såg händelsen.

TR:n (ordf. rådmannen Hållstrand) meddelade dom i målet d. 5 dec. 1995, enligt vilken P.A. fälldes till ansvar enligt åtalspunkten 3 för brott mot vapenlagen enligt 37 § 1 st. samt enligt åtalspunkten 9 för mened, men åtalet mot honom för anstiftan enligt åtalspunkten 4 ogillades.

I fråga om åtalspunkten 9 anfördes i domen:

9. Mened (P.A.) och anstiftan av mened (I.K). Båda tilltalade har förnekat brott.

P.A. har berättat bl.a. följande: Han och O.G. fick två eller tre telefonsamtal från J.K. mellan TR:s- och HovR:s förhandlingen. J.K uttryckte önskemål om att de skulle hålla fast vid vad de sagt i polisförhören. Han fick också ett brev som gick ut på att friska upp hans minne inför förhandlingen. Han talade med C.V. som ringde upp åklagaren Sandberg. Han förstod av samtalet att Sandberg var införstådd med och godkände att de inte skulle säga allt de visste vid vittnesförhöret. I HovR:n tillfrågades han om han sett att M.S. blivit bortförd, vilket han besvarade nekande. Några andra frågor om händelsen på Gamla gatan ställdes inte. Han har således inte ljugit vid förhöret.

J.K. har uppgett att han på begäran av sin advokat försökt få tag i P.A. inför hovrättsförhandlingen men inte lyckats. Han hade läst i förundersökningen att P.A. uppgett sig inte ha sett något av händelseförloppet på Gamla gatan. Huruvida detta var sant hade han ingen uppfattning om.

C.V. har berättat bl.a. följande: P.A. och O.G. kontaktade honom inför hovrättsförhandlingen. De var rädda och ville att de övriga inblandade inte skulle vara närvarande när deras vittnesförhör skulle äga rum. Efter hovrättsförhandlingen åt de middag tillsammans. Båda verkade lättade och sade att de inte fått de frågor de befarat och de hade inte behövt ljuga på någon punkt. Det hade endast ställts frågan om de sett något bortrövande, på vilken de sanningsenligt svarat nej.

Chefsåklagaren Stig Sandberg har berättat bl.a. följande: Han har inga anteckningar kvar från hovrättsförhandlingen men har ett bestämt minne av att P.A. fick frågan om han sett någon mer person på platsen där M.S. släpptes av eller någon bil. På detta svarade P.A. nekande. Såvitt han minns har P.A. inte sagt att han varit utsatt för hot eller påtryckning inför hovrättsförhandlingen.

E.G. och C.A., moder till P.A., har båda omvittnat att O.G. och P.A. var rädda att vittna inför HovR:n.

Domskäl.

Allmänt om bevisningen.

Förutom målsägandeuppgifter i några punkter utgörs utredningen till största delen av de tilltalades egna uppgifter. Vittnesbevisningen som framlagts upptar till övervägande delen iakttagelser som inte direkt hänför sig till den brottsliga gärningen utan vad vederbörande hört eller sett efteråt. Åklagarens skriftliga bevisning är huvudsakligen av indiciekaraktär.

I nästan alla åtalspunkter vilar gärningspåståendet tungt på vad medtilltalade uppgett i förundersökningen, uppgifter som i flera fall ändrats vid huvudförhandlingen. Detta försvårar givetvis trovärdighetsbedömningen. Förundersökningen har pågått lång tid och har medfört att de inblandade med rätt eller orätt beskyllt varandra för olika brott som lett till motbeskyllningar och vidare utredning. Det har ofta gällt att öka på sin egen trovärdighet i förhållande till någon annans. Vänskap respektive ovänskap mellan de hörda personerna kan under målets gång ha förbytts till dess motsats. Det kan till och med vara så att synbar ovänskap är spelad. Till detta kommer personernas ovilja mot polisinblandning eftersom flera av dem haft olagliga affärer ihop. Sist men inte minst måste hänsyn tas till rädslan för hämnd p.g.a. de uppgifter man lämnar. De nu nämnda omständigheterna gäller i högre eller mindre grad för alla inblandade och gör att sanningshalten i deras uppgifter måste värderas med stor skepsis.

Genom vittnesmålet med Stig Sandberg är det styrkt att P.A. fått frågan vid vittnesförhöret i HovR:n om han sett någon mer person eller bil på platsen där de lämnade av M.S. och om han sett bortrövandet. På dessa frågor svarade P.A. nekande. I detta mål har P.A. medgett att han sett J.K. och en bil på platsen och att han sett en arm läggas runt M.S:s hals. Vad han sagt vid vittnesförhöret har således inte varit sant. P.A. har gjort gällande att han haft skälig ursäkt att lämna de felaktiga uppgifterna på grund av hot och tvång. Vad detta skulle bestå i rent konkret har han inte förmått klargöra på annat sätt än att han hade att göra med "farliga" människor och att han befarade att M.S. skulle tro att han hade något att göra med bortrövandet samt att J.K. sagt åt honom att hålla fast vid berättelsen han lämnat inför polisen. Sistnämnda omständighet har förnekats av J.K. Någon annan bevisning än P.A:s påstående finns inte i denna del. Det kan inte anses styrkt att J.K gjort sig skyldig till det påstådda brottet. Vad P.A. anfört till sitt fredande påverkar inte gärningens straffbarhet. Han skall dömas för mened.

Påföljden. - - -. P.A. dömdes 1992 till villkorlig dom för grovt bedrägeri. De brott han nu gjort sig skyldig till, brott mot vapenlagen och mened, är av den arten att de föranleder fängelsestraff.

Domslut. TR:n dömde P.A. enligt 15 kap. 1 § BrB och 37 § 1 st. vapenlagen (1973:1176) för mened och brott mot vapenlagen till fängelse 8 månader. Däremot ogillades som nämnt åtalet enligt åtalspunkten 4 och TR:ns dom vann i den delen laga kraft.

Såväl åklagaren som den tilltalade, vilken ändrat sitt namn till P.B., överklagade i Svea HovR.

Åklagaren yrkade att HovR:n skulle bedöma brottet mot vapenlagen enligt åtalspunkten 3 som grovt och därvid skärpa fångelsestraffet. P.B. yrkade att HovR:n skulle ogilla åtalet för mened enligt åtalspunkten 9 samt bestämma påföljden till villkorlig dom (jämte böter) eller att han i allt fall skulle erhålla strafflindring.

Part bestred motparts ändringsyrkanden.

HovR:n meddelade dom i målet d. 30 sept. 1999, om vilken samtliga ledamöter, nämligen hovrättsråden Rosenberg och Bergkvist, referent, tf. hovrättsassessorn Bring samt nämndemännen Nauman och Blom förenade sig i fråga om bedömningen av brottet mot vapenlagen enligt åtalspunkten 3 och påföljden, men vilken dom i fråga om åtalet för mened enligt åtalspunkten 9 dikterades av hovrättsrådet Bergkvist och nämndemännen Nauman och Blom.

HovR:n fann att brottet mot vapenlagen skulle bedömas som grovt

I fråga om åtalet för mened enligt åtalspunkten 9 anfördes i domen: HovR:ns domskäl. - - -. P.B. har här dels vidhållit att han inte uttryckligen ljugit under vittnesförhöret inför Göta HovR utan sanningsenligt svarat på de få frågor som ställdes till honom och dels- för det fall han likväl skulle anses ha lämnat osann uppgift eller förtigit sanningen - gjort gällande att han med stöd av 36 kap. 6 § RB rätteligen ägt vägra att yttra sig men att han inte erinrades om detta och att omständigheterna innebär skälig ursäkt för honom. P.B. har än vidare - det får så förstås - gjort gällande att han handlat i nöd.

P.B. har hörts på nytt liksom C.V. och C.A. Bandupptagningen av vittnesförhören vid TR:n med S.S.och E.G. har spelats upp. På P.B:s begäran har O.G. hörts på motsvarande sätt som har angetts vid åtalspunkten 3. Samma skriftliga bevisning som åberopades vid TR:n har tagits upp på nytt. - Såväl åklagaren som försvaret har hänfört sig till uppgifter som lämnats vid förhör under förundersökningen.

De inför HovR:n på nytt hörda personerna har i huvudsak berättat så som har antecknats i TR:ns dom. P.B. - som således vidhållit att han inte ljugit inför Göta HovR - har även under denna åtalspunkt framhållit att han var mycket rädd för J.K. som under hot "tvingade" P.B. att vittna i målet. – O.G:s berättelse överensstämmer på det stora hela med vad P.B. har uppgett.

HovR:n gör följande bedömning.

Enligt HovR:ns mening är det till att börja med klarlagt att P.B. - på sätt åklagaren gjort gällande - har lämnat osanna uppgifter under laga ed. Vad P.B. har uppgett om att han skulle ha befunnit sig i nöd är mycket allmänt hållet. Invändningen om nöd kan följaktligen inte föranleda ansvarsfrihet. HovR:n gör beträffande dessa frågor således ingen annan bedömning än den TR:n har gjort.

Förhållandena när P.B. hördes inför Göta HovR var inte sådana att förhöret, på grund av regleringen i 36 kap. 1 § RB, inte fick ske såsom vittnesförhör. Såvitt känt är, var förundersökningen rörande de gärningar över vilka P.B. skulle höras avslutad och P.B. ingick inte, och hade heller inte ingått, bland de misstänkta. Det förhållandet att P.B. själv må ha varit orolig för att bli misstänkt för någon delaktighet i dessa gärningar, konstituerade inte skäl för domstolen - som får antas ha varit ovetande om detta - att i enlighet med 36 kap. 14 § RB erinra honom om innehållet i 6 § samma kap. Det har också framgått att den oro som P.B. hyste i nämnda hänseende inte avsåg risken för att bli straffprocessuellt misstänkt utan fastmer frågan hur M.S. skulle reagera om denne fick för sig att P.B. varit inblandad i övergreppen mot honom. Omständigheterna kring vittnesförhöret med P.B. inför Göta HovR var på anförda skäl inte sådana att skälig ursäkt för de osanna uppgifterna kan anses ha förelegat. Och det förhållandet att P.B. senare kom att bli både misstänkt och åtalad för delaktighet i den ovannämnda brottsligheten förändrar inte denna bedömning; frågan om ursäktlighet måste avgöras utifrån de förhållanden som förelåg när den osanna utsagan lämnades.

TR:ns dom skall i denna del följaktligen stå fast.

Beträffande påföljden anfördes i domen: P.B. skall dömas för mened (åtalspunkten 9) och brott mot 1973 års vapenlag, grovt brott (åtalspunkten 3). Någon annan påföljd än ett relativt långt fängelsestraff kan inte komma i fråga. Vid straffmätningen beaktar HovR:n att P.B. genom domen d. 4 maj 1999 av Göta HovR har dömts för grovt bedrägeri m.m. till fängelse i ett år, vilken dom inte har vunnit laga kraft.

HovR:ns domslut.

1. HovR:n ändrar TR:ns domslut på följande sätt:

a) P.B. döms enligt 37 § 2 st. vapenlagen (1973:1176) för brott mot vapenlagen.

b) Påföljden bestäms - med tillämpning av 34 kap. 1 § 1 st. 2 och 3 § 2 st. BrB - till fängelse 10 månader.

Tf. hovrättsassessorn Bring och hovrättsrådet Rosenberg, som var skiljaktiga i skuldfrågan beträffande åtalet för mened, ansåg att åtalet i denna del hade bort lämnas utan bifall och att HovR:ns domskäl fr.o.m. femte stycket i detta avsnitt bort ha följande lydelse:

Den som under laga ed lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen döms enligt 15 kap. 1 § 1 st. BrB för mened. Enligt 4 § i samma kapitel skall emellertid inte dömas till ansvar för mened, om utsagan har varit utan betydelse för saken eller om någon lämnat osann uppgift eller förtigit sanningen angående sådant om vilket han haft rätt att vägra yttra sig och omständigheterna innebär skälig ursäkt för honom.

HovR:n anser att följande är utrett. J.K. var i brottmålet vid Göta HovR (mål nr B 1176/94) åtalad för motsvarande brott som åtalet mot D.L. i förevarande mål avsåg (punkten 4). J.K. åberopade inför huvudförhandlingen i Göta HovR beträffande det angivna åtalet vittnesförhör med bl.a. P.B. Denne inställde sig vid förhandlingen d. 16 jan. 1995 och avlade vittnesed enligt bestämmelsen i 36 kap. 11 § RB. P.B. erinrades dock inte - såvitt har framkommit här i förevarande mål - av Göta HovR om regleringen i 36 kap. 6 § RB, dvs. om rätten för ett vittne att vägra att yttra sig bl.a. om omständigheter vars yppande skulle röja att vittnet självt, eller någon honom närstående, har gjort sig skyldig till brott.

Svea HovR anser att det genom Stig Sandbergs uppgifter, som det saknas anledning att inte fästa tilltro till, är utrett att P.B. vid vittnesförhöret inför Göta HovR har uttalat sig så - eller ungefär så - som åklagaren påstått. Vidare är det enligt HovR:ns mening genom P.B:s egna uppgifter i målet här utrett att dessa uttalanden vid vittnesförhöret varit osanna och att P.B. vid förhöret varit medveten om osanningen. Det står enligt HovR:ns mening också klart att P.B:s utsaga inte saknade betydelse för åtalet mot J.Y -

Åtalspunkten 4 i förevarande mål innebär att åklagaren åtalade P.B. för anstiftan till bl.a. människorov, dvs. det brott som D.L. åtalades för i målet och som således motsvarar det brott som J.K. hade åtalats för i målet i Göta HovR. P.B. har frikänts av TR:n för samtliga brott vid åtalspunkten 4, och TR:ns dom i den delen står slutligt fast.

Det förhållandet att P.B. sedermera har frikänts för delaktighet i brottsliga gärningar begångna på bl.a. Gamla gatan i Örebro vid det aktuella tillfället innebär enligt Svea HovR:s mening inte att han vid vittnesförhöret inför Göta HovR saknade rätt att, så som avses i 36 kap. 6 § RB, vägra besvara frågor vars sanningsenliga besvarande skulle innebära att omständigheter framkom som visade att han själv - eller någon honom närstående - hade gjort sig skyldig till brott. Att P.B. numera skall anses vara oskyldig till den åtalade delaktigheten i brottsliga gärningar innebär ju inte att han vid tidpunkten för vittnesförhöret inför Göta HovR var att anse som oskyldig till gärningarna, låt vara att han vid den tidpunkten inte var delgiven skälig brottsmisstanke eller - måhända - ens var misstänkt för den senare åtalade delaktigheten. Det kan enligt Svea HovR:s mening i själva verket ha varit så att P.B. just genom att sanningsenligt besvara frågor om sina iakttagelser av händelsen på Gamla gatan i Örebro skulle ha kunnat väcka misstanke - eller stärka en redan väckt misstanke - om den delaktighet i brottsliga gärningar som han sålunda senare åtalades för eller om delaktighet i andra brottsliga gärningar. Och det skulle också kunna vara så att just dessa sanna uppgifter hade, om de hade fogats till åklagarens bevisning vid åtalet mot P.B. enligt åtalspunkten 4, lett till bifall till åtalet på denna punkt.

P.B. hade vid vittnesförhöret i Göta HovR uppenbarligen uppfattningen att han var skyldig att besvara de framställda frågorna om sina iakttagelser av händelsen på Gamla gatan i Örebro; huruvida han var medveten om regleringen i 36 kap. 21 § RB - om möjligheten att häkta ett vittne som vägrar fullgöra sin uppgiftsskyldighet - har dock inte klarlagts. Om Göta HovR - i enlighet med 36 kap. 14 § andra meningen RB - hade erinrat P.B. om innehållet i regleringen i 36 kap. 6 § samma balk, hade P.B. emellertid vid förhöret fått klart för sig vilka lagliga möjligheter som han hade att undgå att besvara frågor under vittnesed. Det står visserligen inte klart att P.B. också skulle ha begagnat sig av rätten enligt regleringen i 36 kap. 6 § RB att vägra att besvara dessa frågor, om han hade haft klart för sig att han haft en sådan rätt. Också en sådan vägran i sig skulle nämligen i P.B:s situation ha kunnat vara ägnad att väcka eller stärka brottsmisstanke mot honom i enlighet med det tidigare sagda. Enligt Svea HovR:s mening kan det emellertid inte anses råda något tvivel om att Göta HovR hade bort ge P.B. rätt - med stöd av regleringen i 36 kap. 6 § RB - att vägra besvara de angivna frågorna, om han med hänvisning till denna reglering hade förklarat att han inte ville besvara frågorna. Till bilden hör också - vilket utredningen här ger vid handen - att P.B. var orolig för och kände sig pressad vid vittnesförhöret i Göta HovR, vilket skedde helt utan hans eget initiativ.

Vid tolkningen av regleringen i 15 kap. 4 § BrB - om undantag från menedsansvar då uppgiftslämnaren har haft rätt att vägra yttra sig med stöd av t.ex. regleringen i 36 kap. 6 § RB och omständigheterna innebär skälig ursäkt för denne - bör enligt HovR:ns mening hänsyn tas till kravet på en rättvis rättegång ("fair trial") enligt artikel 6:1 i Europakonventionen år 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. I begreppet rättvis rättegång ingår principen om rätten att inte belasta sig själv ("the right not to incriminate oneself). Enligt Svea HovR:s mening får denna princip genomslag även vid bedömningen av räckvidden av straffansvaret för mened.

Den brottslighet som P.B. åtalades för vid åtalspunkten 4 var mycket allvarlig, och han riskerade alltså en sträng påföljd vid en fällande dom. Med hänsyn härtill och till det tidigare anförda anser Svea HovR att förhållandena sammantagna är sådana att P.B. får anses ha haft skälig ursäkt för att han inför Göta HovR under vittnesed har lämnat osanna uppgifter i det avseende som åklagaren påstått. Han skall därför enligt 15 kap. 4 § 2 st. BrB vara fri från ansvar för mened enligt åtalspunkten 9. Åtalet på denna punkt skall därför ogillas.

P.B. (offentlig försvarare advokaten B.S.) överklagade och yrkade att åtalet för mened skulle ogillas och att påföljden för brott mot vapenlagen skulle bestämmas till villkorlig dom i förening med böter.

HD meddelade prövningstillstånd såvitt avser åtalet för mened och påföljden men fann ej skäl att meddela prövningstillstånd i målet i övrigt, i följd varav HovR:ns dom i den delen skulle stå fast.

Riksåklagaren medgav att åtalet för mened skulle ogillas och att, om så skedde, fängelsestraffet skulle nedsättas något.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (Riksåklagaren genom bitr. överåklagaren Jörgen Almblad).

HD (JustR:n Magnusson, Lars K. Beckman, Danelius, referent, Westlander och Pripp) beslöt följande dom: Domskäl. Som TR:n och HovR:n funnit är P.B. övertygad om att, när han hördes som vittne inför Göta HovR i målet mot bl.a. J.K. och P.O., ha under ed lämnat osanna uppgifter om sina iakttagelser vid det tillfälle då M.S. med våld bortfördes från Gamla gatan i Örebro. P.B. åtalades senare i nu förevarande mål för att själv ha medverkat i den brottslighet som hans vittnesmål avsett, men detta åtal ogillades av TR:n, vars dom på denna punkt har vunnit laga kraft. Frågan är nu om åtalet mot honom för mened skall ogillas med tillämpning av 15 kap. 4 § 2 st. BrB på grund av att hans osanna vittnesutsaga avsett förhållanden varom han ägt vägra yttra sig och omständigheterna inneburit skälig ursäkt för honom.

Enligt 36 kap. 6 § RB får vittne vägra att yttra sig angående omständighet, vars yppande skulle röja att vittnet förövat brottslig eller vanärande handling. När det finns skäl därtill, skall vittnet enligt 36 kap. 14 § samma balk erinras om sin rätt att vägra yttra sig om sådana omständigheter.

HovR:n erinrade inte P.B. om hans rätt att under vissa omständigheter vägra att besvara de frågor som ställdes till honom. Han åtalades senare för inblandning i de brott som hans vittnesmål gällde. För det fall att han på något sätt medverkat i bortförandet av M.S. eller därmed sammanhängande brott, kan det i samband med vittnesförhöret ha uppkommit en intressekonflikt för honom på så sätt att han som svar på vissa frågor var tvungen att antingen bryta mot sin sanningsplikt eller lämna upplysningar som kunde vara belastande för honom själv. Om han hade känt till bestämmelsen i 36 kap. 6 § RB, hade han under hänvisning till denna bestämmelse kunnat vägra att besvara vissa frågor, varvid det dock är att märka att en sådan vägran kunde ha skapat misstankar mot honom eller ha förstärkt de misstankar som eventuellt redan fanns om hans inblandning i brottsligheten.Det förhållandet att P.B. senare frikänts från ansvar för medverkan i den berörda brottsligheten innebär visserligen att han är att anse som oskyldig till brotten i fråga men hindrar inte att 15 kap. 4 § 2 st. BrB ändå kan tillämpas (jfr NJA 1972 s. 532 och 1982 s. 836).

Med hänsyn till vad nu anförts får anses att P.B:s osanna vittnesutsaga avsett förhållanden varom han ägt vägra yttra sig och att omständigheterna inneburit skälig ursäkt för honom. Åtalet för mened skall alltså ogillas.

Eftersom HD inte funnit skäl att meddela prövningstillstånd i fråga om åtalet mot P.B. för brott mot vapenlagen, skall HovR:ns dom i denna del stå fast. P.B. skall alltså anses skyldig till sådant brott som,

på de skäl som angivits av HovR:n, skall bedömas som grovt. Brottet är av sådan art att annan påföljd än fängelse inte bör komma i fråga. När det gäller fängelsestraffets längd skall emellertid beaktas att brottet mot vapenlagen begåtts innan P.B. genom Göta HovR:s dom d4 maj 1999 (mål B 85/99 och B 192/99), som numera vunnit laga kraft, dömts för grovt bedrägeri m.m. till fängelse ett år. Straffet för brottet mot vapenlagen skall därför bestämmas med tillämpning av 34 kap. 3 § 2 st. BrB. Vid straffmätningen skall också enligt 29 kap. 5 § 1 st. 7 samma balk beaktas att mer än sex år numera har förflutit sedan brottet begicks. Detta bör leda till viss nedsättning av straffet. Vid en samlad bedömning av dessa omständigheter finner HD att P.B. skall dömas till fängelse två månader.

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom i själva saken ogillar HD åtalet mot P.B. för mened och dömer honom enligt 37 § 2 st. vapenlagen (1973:1176) och med tillämpning av 34 kap. 3 § 2 st. BrB för brott mot vapenlagen till fängelse två månader.

HD:s dom meddelades d. 28 mars 2001 (mål nr B 4480-99).

Metadata

Domstol
Högsta Domstolen
Avgörandedatum
2001-03-28
Målnummer
B4480-99
Lagrum
15 kap. 4 § 2 st. brottsbalken
36 kap. 6 § och 14 § rättegångsbalken
Rättsfall
NJA 1972 s. 532
NJA 1982 s. 836
Litteratur
Sökord
Mened
Ansvarsfrihet
Källa
Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta (4)

NJA 2002 s. 256: Ett innehav av en pennpistol och en patron till denna har ansetts utgöra ett vapenbrott av normalgraden. Trots presumtion för fängelse vid illegalt innehav av skjutvapen har påföljden för brottet...
NJA 2007 s. 624: Val av påföljd för två ungdomar som vid 15 respektive 18 års ålder gjort sig skyldiga till mened.
RH 2007:63: En person som åtalades för mened har ansetts ha haft rätt att vägra yttra sig eftersom hon annars skulle ha röjt en brottslig handling.
RH 2015:55: Förutsättningar för ansvarsfrihet enligt 15 kap. 4 § andra stycket brottsbalken för mened har inte ansetts föreligga när den tilltalade själv tagit initiativ till att lämna osann vittnesutsaga i mål...
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation