NJA 2001 s. 183

Domslut

Domslut. TR:n dömde P.A. enligt 15 kap. 1 § BrB och 37 § 1 st. vapenlagen (1973:1176) för mened och brott mot vapenlagen till fängelse 8 månader. Däremot ogillades som nämnt åtalet enligt åtalspunkten 4 och TR:ns dom vann i den delen laga kraft.

Såväl åklagaren som den tilltalade, vilken ändrat sitt namn till P.B., överklagade i Svea HovR.

Åklagaren yrkade att HovR:n skulle bedöma brottet mot vapenlagen enligt åtalspunkten 3 som grovt och därvid skärpa fångelsestraffet. P.B. yrkade att HovR:n skulle ogilla åtalet för mened enligt åtalspunkten 9 samt bestämma påföljden till villkorlig dom (jämte böter) eller att han i allt fall skulle erhålla strafflindring.

Part bestred motparts ändringsyrkanden.

HovR:n meddelade dom i målet d. 30 sept. 1999, om vilken samtliga ledamöter, nämligen hovrättsråden Rosenberg och Bergkvist, referent, tf. hovrättsassessorn Bring samt nämndemännen Nauman och Blom förenade sig i fråga om bedömningen av brottet mot vapenlagen enligt åtalspunkten 3 och påföljden, men vilken dom i fråga om åtalet för mened enligt åtalspunkten 9 dikterades av hovrättsrådet Bergkvist och nämndemännen Nauman och Blom.

HovR:n fann att brottet mot vapenlagen skulle bedömas som grovt

I fråga om åtalet för mened enligt åtalspunkten 9 anfördes i domen: HovR:ns domskäl. - - -. P.B. har här dels vidhållit att han inte uttryckligen ljugit under vittnesförhöret inför Göta HovR utan sanningsenligt svarat på de få frågor som ställdes till honom och dels- för det fall han likväl skulle anses ha lämnat osann uppgift eller förtigit sanningen - gjort gällande att han med stöd av 36 kap. 6 § RB rätteligen ägt vägra att yttra sig men att han inte erinrades om detta och att omständigheterna innebär skälig ursäkt för honom. P.B. har än vidare - det får så förstås - gjort gällande att han handlat i nöd.

P.B. har hörts på nytt liksom C.V. och C.A. Bandupptagningen av vittnesförhören vid TR:n med S.S.och E.G. har spelats upp. På P.B:s begäran har O.G. hörts på motsvarande sätt som har angetts vid åtalspunkten 3. Samma skriftliga bevisning som åberopades vid TR:n har tagits upp på nytt. - Såväl åklagaren som försvaret har hänfört sig till uppgifter som lämnats vid förhör under förundersökningen.

De inför HovR:n på nytt hörda personerna har i huvudsak berättat så som har antecknats i TR:ns dom. P.B. - som således vidhållit att han inte ljugit inför Göta HovR - har även under denna åtalspunkt framhållit att han var mycket rädd för J.K. som under hot "tvingade" P.B. att vittna i målet. – O.G:s berättelse överensstämmer på det stora hela med vad P.B. har uppgett.

HovR:n gör följande bedömning.

Enligt HovR:ns mening är det till att börja med klarlagt att P.B. - på sätt åklagaren gjort gällande - har lämnat osanna uppgifter under laga ed. Vad P.B. har uppgett om att han skulle ha befunnit sig i nöd är mycket allmänt hållet. Invändningen om nöd kan följaktligen inte föranleda ansvarsfrihet. HovR:n gör beträffande dessa frågor således ingen annan bedömning än den TR:n har gjort.

Förhållandena när P.B. hördes inför Göta HovR var inte sådana att förhöret, på grund av regleringen i 36 kap. 1 § RB, inte fick ske såsom vittnesförhör. Såvitt känt är, var förundersökningen rörande de gärningar över vilka P.B. skulle höras avslutad och P.B. ingick inte, och hade heller inte ingått, bland de misstänkta. Det förhållandet att P.B. själv må ha varit orolig för att bli misstänkt för någon delaktighet i dessa gärningar, konstituerade inte skäl för domstolen - som får antas ha varit ovetande om detta - att i enlighet med 36 kap. 14 § RB erinra honom om innehållet i 6 § samma kap. Det har också framgått att den oro som P.B. hyste i nämnda hänseende inte avsåg risken för att bli straffprocessuellt misstänkt utan fastmer frågan hur M.S. skulle reagera om denne fick för sig att P.B. varit inblandad i övergreppen mot honom. Omständigheterna kring vittnesförhöret med P.B. inför Göta HovR var på anförda skäl inte sådana att skälig ursäkt för de osanna uppgifterna kan anses ha förelegat. Och det förhållandet att P.B. senare kom att bli både misstänkt och åtalad för delaktighet i den ovannämnda brottsligheten förändrar inte denna bedömning; frågan om ursäktlighet måste avgöras utifrån de förhållanden som förelåg när den osanna utsagan lämnades.

TR:ns dom skall i denna del följaktligen stå fast.

Beträffande påföljden anfördes i domen: P.B. skall dömas för mened (åtalspunkten 9) och brott mot 1973 års vapenlag, grovt brott (åtalspunkten 3). Någon annan påföljd än ett relativt långt fängelsestraff kan inte komma i fråga. Vid straffmätningen beaktar HovR:n att P.B. genom domen d. 4 maj 1999 av Göta HovR har dömts för grovt bedrägeri m.m. till fängelse i ett år, vilken dom inte har vunnit laga kraft.

HovR:ns domslut.

a) P.B. döms enligt 37 § 2 st. vapenlagen (1973:1176) för brott mot vapenlagen.

b) Påföljden bestäms - med tillämpning av 34 kap. 1 § 1 st. 2 och 3 § 2 st. BrB - till fängelse 10 månader.

Tf. hovrättsassessorn Bring och hovrättsrådet Rosenberg, som var skiljaktiga i skuldfrågan beträffande åtalet för mened, ansåg att åtalet i denna del hade bort lämnas utan bifall och att HovR:ns domskäl fr.o.m. femte stycket i detta avsnitt bort ha följande lydelse:

Den som under laga ed lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen döms enligt 15 kap. 1 § 1 st. BrB för mened. Enligt 4 § i samma kapitel skall emellertid inte dömas till ansvar för mened, om utsagan har varit utan betydelse för saken eller om någon lämnat osann uppgift eller förtigit sanningen angående sådant om vilket han haft rätt att vägra yttra sig och omständigheterna innebär skälig ursäkt för honom.

HovR:n anser att följande är utrett. J.K. var i brottmålet vid Göta HovR (mål nr B 1176/94) åtalad för motsvarande brott som åtalet mot D.L. i förevarande mål avsåg (punkten 4). J.K. åberopade inför huvudförhandlingen i Göta HovR beträffande det angivna åtalet vittnesförhör med bl.a. P.B. Denne inställde sig vid förhandlingen d. 16 jan. 1995 och avlade vittnesed enligt bestämmelsen i 36 kap. 11 § RB. P.B. erinrades dock inte - såvitt har framkommit här i förevarande mål - av Göta HovR om regleringen i 36 kap. 6 § RB, dvs. om rätten för ett vittne att vägra att yttra sig bl.a. om omständigheter vars yppande skulle röja att vittnet självt, eller någon honom närstående, har gjort sig skyldig till brott.

Svea HovR anser att det genom Stig Sandbergs uppgifter, som det saknas anledning att inte fästa tilltro till, är utrett att P.B. vid vittnesförhöret inför Göta HovR har uttalat sig så - eller ungefär så - som åklagaren påstått. Vidare är det enligt HovR:ns mening genom P.B:s egna uppgifter i målet här utrett att dessa uttalanden vid vittnesförhöret varit osanna och att P.B. vid förhöret varit medveten om osanningen. Det står enligt HovR:ns mening också klart att P.B:s utsaga inte saknade betydelse för åtalet mot J.Y -

Åtalspunkten 4 i förevarande mål innebär att åklagaren åtalade P.B. för anstiftan till bl.a. människorov, dvs. det brott som D.L. åtalades för i målet och som således motsvarar det brott som J.K. hade åtalats för i målet i Göta HovR. P.B. har frikänts av TR:n för samtliga brott vid åtalspunkten 4, och TR:ns dom i den delen står slutligt fast.

Det förhållandet att P.B. sedermera har frikänts för delaktighet i brottsliga gärningar begångna på bl.a. Gamla gatan i Örebro vid det aktuella tillfället innebär enligt Svea HovR:s mening inte att han vid vittnesförhöret inför Göta HovR saknade rätt att, så som avses i 36 kap. 6 § RB, vägra besvara frågor vars sanningsenliga besvarande skulle innebära att omständigheter framkom som visade att han själv - eller någon honom närstående - hade gjort sig skyldig till brott. Att P.B. numera skall anses vara oskyldig till den åtalade delaktigheten i brottsliga gärningar innebär ju inte att han vid tidpunkten för vittnesförhöret inför Göta HovR var att anse som oskyldig till gärningarna, låt vara att han vid den tidpunkten inte var delgiven skälig brottsmisstanke eller - måhända - ens var misstänkt för den senare åtalade delaktigheten. Det kan enligt Svea HovR:s mening i själva verket ha varit så att P.B. just genom att sanningsenligt besvara frågor om sina iakttagelser av händelsen på Gamla gatan i Örebro skulle ha kunnat väcka misstanke - eller stärka en redan väckt misstanke - om den delaktighet i brottsliga gärningar som han sålunda senare åtalades för eller om delaktighet i andra brottsliga gärningar. Och det skulle också kunna vara så att just dessa sanna uppgifter hade, om de hade fogats till åklagarens bevisning vid åtalet mot P.B. enligt åtalspunkten 4, lett till bifall till åtalet på denna punkt.

P.B. hade vid vittnesförhöret i Göta HovR uppenbarligen uppfattningen att han var skyldig att besvara de framställda frågorna om sina iakttagelser av händelsen på Gamla gatan i Örebro; huruvida han var medveten om regleringen i 36 kap. 21 § RB - om möjligheten att häkta ett vittne som vägrar fullgöra sin uppgiftsskyldighet - har dock inte klarlagts. Om Göta HovR - i enlighet med 36 kap. 14 § andra meningen RB - hade erinrat P.B. om innehållet i regleringen i 36 kap. 6 § samma balk, hade P.B. emellertid vid förhöret fått klart för sig vilka lagliga möjligheter som han hade att undgå att besvara frågor under vittnesed. Det står visserligen inte klart att P.B. också skulle ha begagnat sig av rätten enligt regleringen i 36 kap. 6 § RB att vägra att besvara dessa frågor, om han hade haft klart för sig att han haft en sådan rätt. Också en sådan vägran i sig skulle nämligen i P.B:s situation ha kunnat vara ägnad att väcka eller stärka brottsmisstanke mot honom i enlighet med det tidigare sagda. Enligt Svea HovR:s mening kan det emellertid inte anses råda något tvivel om att Göta HovR hade bort ge P.B. rätt - med stöd av regleringen i 36 kap. 6 § RB - att vägra besvara de angivna frågorna, om han med hänvisning till denna reglering hade förklarat att han inte ville besvara frågorna. Till bilden hör också - vilket utredningen här ger vid handen - att P.B. var orolig för och kände sig pressad vid vittnesförhöret i Göta HovR, vilket skedde helt utan hans eget initiativ.

Vid tolkningen av regleringen i 15 kap. 4 § BrB - om undantag från menedsansvar då uppgiftslämnaren har haft rätt att vägra yttra sig med stöd av t.ex. regleringen i 36 kap. 6 § RB och omständigheterna innebär skälig ursäkt för denne - bör enligt HovR:ns mening hänsyn tas till kravet på en rättvis rättegång ("fair trial") enligt artikel 6:1 i Europakonventionen år 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. I begreppet rättvis rättegång ingår principen om rätten att inte belasta sig själv ("the right not to incriminate oneself). Enligt Svea HovR:s mening får denna princip genomslag även vid bedömningen av räckvidden av straffansvaret för mened.

Den brottslighet som P.B. åtalades för vid åtalspunkten 4 var mycket allvarlig, och han riskerade alltså en sträng påföljd vid en fällande dom. Med hänsyn härtill och till det tidigare anförda anser Svea HovR att förhållandena sammantagna är sådana att P.B. får anses ha haft skälig ursäkt för att han inför Göta HovR under vittnesed har lämnat osanna uppgifter i det avseende som åklagaren påstått. Han skall därför enligt 15 kap. 4 § 2 st. BrB vara fri från ansvar för mened enligt åtalspunkten 9. Åtalet på denna punkt skall därför ogillas.