RH 2016:74

Domskäl

Tingsrätten (f.d. rådmannen Per Pettersson samt nämndemännen Gunilla Ejenäs, Rolf Ridby och Ewa Tempelman) anförde i dom den 1 september 2016 - efter att bl.a. ha funnit att R.M. skulle dömas för mord och att K.A. skulle dömas för medhjälp till mord - i skadeståndsdelen bl.a. följande.

DOMSKÄL

Tingsrätten konstaterar inledningsvis att det genom A.A:s lämnade uppgifter och ingivna handlingar i målet är utrett att Z.A. är hans och S.M:s gemensamma dotter. A.A. har härvid uppgett att han ännu inte har berättat för Z.A. att S.M. har avlidit, eftersom att han vill bespara henne den bördan men att han kommer att berätta det för henne när hon kan hantera det. Frågan som tingsrätten således har att ta ställning till är om det trots detta föreligger förutsättningar att döma ut skadestånd för sveda och värk.

Nära anhöriga till en person som dödats genom en skadeståndsgrundande handling har rätt till skadestånd för personskada, främst psykiska besvär, som har åsamkats dem till följd av dödsfallet (se 5 kap. 2 § 1 st. 3 p. skadeståndslagen ). Efterlevande barn omfattas av bestämmelsen.

Svea hovrätt uttalade i RH 2009:77 att det i fråga om anhöriga till de som dödats genom skadeståndsgrundande handlingar, enligt förarbeten och praxis gäller en bevislättnad (se även NJA 2000 s. 521). Detta innebär enligt Högsta domstolen att det normalt inte krävs läkarintyg eller liknande utredning för att styrka att de psykiska besvären är att hänföra till personskada och att det inte behöver förebringas bevisning om skadans storlek när ersättning yrkas för psykiska besvär under sådan tid och omfattning som normalt sett uppkommer i dessa typer av fall. Av förarbetena framgår det att det även vid ett bestridande normalt bör räcka att de besvär som den närstående själv beskriver är av sådan art att de får anses medicinskt påvisbara och sålunda är att anse som en personskada (se prop. 2000/01:68 s.71 f.). Det framgår även att enbart ett påstående om en personskada inte är tillräckligt.

Tingsrätten gör följande bedömning.

I det aktuella målet finns enbart ett påstående i det enskilda anspråket om att R.M. och K.S. genom gärningen åsamkat Z.A. djup chock och allvarligt psykiskt lidande utgörande personskada i form av sveda och värk. A.A. har själv uppgett att Z.A. överhuvudtaget inte vet om att S.M. har avlidit eller hur detta har gått till. Någon beskrivning om att Z.A. har lidit några psykiska besvär genom förlusten av sin mor har således inte förebringats. Det ska i sammanhanget nämnas att rättspraxis inte ger någon allmän rätt till skadestånd för små barn under antagande att de alltid drabbas av psykiska besvär vid förlust av närstående (jfr RH 1999:34). Tingsrätten anser att det i vart fall torde krävas att en nära anhörig har underrättats om det inträffade, för att denne ska vara berättigad till ersättning, vilket får stöd av förarbetsuttalandena att enbart ett påstående om personskada inte är tillräckligt (jfr Högsta domstolens uttalanden i pleniavgörandena NJA 1993 s. 41 I och II, angående att starka billighetsskäl talar för att skadestånd ska kunna utgå om det visas att psykiska besvär har uppstått hos de närstående och att detta gäller även om de inte har bevittnat dödsfallet eller i övrigt vistats på eller i närheten av brottsplatsen samt även om det har förflutit en viss tid innan de har fått underrättelse om det inträffade. Jfr även Göta hovrätts dom den 18 juli 2011 i mål nr B 1531-11).

Tingsrätten finner vid de angivna förhållandena att Z.A:s skadeståndsyrkande inte kan vinna bifall.

DOMSLUT

Tingsrätten dömer R.M. för mord till livstids fängelse och K.S. för medhjälp till mord till 12 års fängelse. Tingsrätten ogillar Z.A:s skadeståndsyrkande.

Domskäl

Hovrätten (f.d. hovrättsrådet Lars Hesser, hovrättsrådet Anne Kuttenkeuler, och tf. hovrättsassessorn Douglas Hamilton, referent, samt nämndemännen Anita Hagelbeck och Mike Tutsch) anförde i dom den 11 november 2016 - efter att bl.a. ha funnit att R.M. skulle dömas för mord i enlighet med åtalet och att K.A. skulle frikännas - i skadeståndselen följande.

DOMSKÄL

Har personskada lett till döden, ska skadestånd utgå för personskada som till följd av dödsfallet åsamkats någon som stod den avlidne särskilt nära (5 kap. 2 § första stycket 3 skadeståndslagen). Som huvudregel gäller att det ankommer på den som kräver ersättning att visa såväl skadan som den därav orsakade förlustens storlek. I fråga om ersättning för psykiska besvär (sveda och värk) till följd av en nära anhörigs död gäller dock en särskild bevislättnad (se rättsfallen NJA 2000 s. 521, NJA 2006 s.738 och NJA 2007 s. 953).

Av utredningen i målet framgår att Z.A. (som är sju år) har vuxit upp i Turkiet tillsammans med sina asylsökande föräldrar, att föräldrarna där hade initierat en äktenskapsskillnad och att S.M. i november 2015 reste till Sverige tillsammans med R.M. I slutet av januari 2016 flyttade Z.A. till USA tillsammans med sin pappa A.A.

Hovrätten konstaterar till en början att Z.A. är en sådan nära anhörig som bestämmelsen tar sikte på, trots att hon och S.M. inte levde i samma hushåll vid tiden för mordet. Hovrätten beaktar i detta sammanhang att Z.A. och modern fram till hösten 2015 inte hade levt skilda från varandra och att det även efter moderns resa till Sverige förekom en tät kontakt mellan dem, bl.a. via WhatsApp.

Av förhöret med A.A. i hovrätten framgår att Z.A. ännu inte har underrättats om att S.M. har mördats. Att ett barn inte gjorts medvetet om en nära anhörigs dödsfall utesluter enligt hovrättens bedömning dock inte i sig en rätt till skadestånd för barnet, så länge det finns ett orsakssamband mellan dödsfallet och personskadan.

A.A. har berättat att det efter S.M:s resa till Sverige förekom tämligen regelbundna kontakter mellan Z.A. och S.M. för att lindra dotterns saknad efter mamman. Utredningen talar inte emot att kontakterna har haft avsedd effekt. Genom A.A:s uppgifter är det utrett att Z.A. mår psykiskt dåligt när hon nu inte längre har kontakt med sin mamma och att hon bl.a. gråter och är upprörd, har svårt att sova och frågar efter mamma. A.A. har på grund av besvären uppsökt en psykiatriker som, i syfte att undvika ett trauma för Z.A., har avrått honom från att i nuläget berätta om dödsfallet.

I enlighet med det som har redovisats är det utrett att S.M:s död - trots att Z.A. ännu inte informerats om den - har inneburit att kontakten med modern abrupt och totalt oväntat har upphört. Enligt hovrätten är det uppenbart att detta har påverkat Z.A:s psykiska hälsa på ett negativt sätt. Trots att även moderns resa till Sverige och Z.A:s flytt till USA har inneburit en psykisk påfrestning, måste slutsatsen dras att det finns ett tillräckligt orsakssamband mellan dödsfallet och Z.A:s besvär, vilka i enlighet med gällande praxis får anses innebära en personskada. Hon har därför rätt till ersättning för sveda och värk. Det yrkade beloppet har vitsordats som skäligt i och för sig.

DOMSLUT

Hovrätten dömer R.M. för mord till livstids fängelse och förpliktar honom att till Z.A. betala skadestånd (för sveda och värk) med 50 000 kr. Hovrätten ogillar åtalet mot K.S.

Hovrättens dom meddelad: den 11 november 2011.

Mål nr: B 7595-16.

Lagrum: 5 kap.1 och 2 §§skadeståndslagen (1972:207).

Rättsfall: NJA 1993s. 41 I och II; NJA 2000 s. 521; NJA 2006 s.738; NJA 2007 s. 953; RH 1999:34; RH 2009:77; Göta hovrätts dom den 18 juli 2011 i mål nr B 1531-11.

Litteratur: Prop. 2000/01:68 s. 71 f.