RH 2017:36

Domskäl

Tingsrätten (lagmannen Göran Lundahl, chefsrådmannen Thed Adelswärd och rådmannen Lena Nowak) anförde i beslut den 27 mars 2015 följande.

BAKGRUND

Bakgrund till tvistefrågan

Saab Automobile AB (”Saab”) försattes i konkurs vid Vänersborgs tingsrätt den 19 december 2011. Till konkursförvaltare utsågs advokaterna A-M.P. vid advokatfirman Wistrand och H.B. vid advokatfirman Delphi. Under senhösten 2012 konstaterades att det förelåg jäv för konkursförvaltarna att föra eventuell återvinningstalan mot något av bolagen DSV Air & Sea AB och DSV Road AB (”DSV-bolagen”). Advokaten K.H. blev därför den 17 december 2012 förordnad att som medförvaltare handha bland annat frågan om återvinning mot DSV-bolagen. Samma dag som K.H. fick förordnandet väckte Saabs konkursbo (”Konkursboet”) återvinningstalan mot DSV Air & Sea AB (”DSV Air & Sea”) vid Malmö tingsrätt avseende samma betalningar som nu är aktuella i målet. Efter att det uppdagats att betalningarna i själva verket gått till DSV Road AB (”DSV Road”) återkallades käromålet vid Malmö tingsrätt. Den 5 juni 2013 väcktes denna talan mot DSV Road.

Konkursboet har i målet yrkat att tingsrätten förpliktar DSV Road att till Konkursboet utge ett kapitalbelopp om 28 441 324 kr jämte viss ränta. Som grund härför har anförts i huvudsak att DSV Road är återbetalningsskyldigt enligt 4 kap. 5 § konkurslagen (1987:672, fortsättningsvis KonkL) för ett antal betalningar av fakturor som Saab gjort till DSV Road mellan den 8 april 2011 och den 14 juni 2011 uppgående till det yrkade beloppet. DSV Road har motsatt sig Konkursboets talan och som grund härför anfört i huvudsak dels att talan har väckts för sent enligt 4 kap. 20 § KonkL, dels att inget av rekvisiten för återvinning enligt 4 kap. 5 § KonkL är uppfyllt.

Ostridiga omständigheter

Parterna är överens om att Konkursboets återvinningstalan mot DSV Road inte har väckts inom den ettårsfrist som gäller för en återvinningstalans väckande enligt 4 kap. 20 § första stycket första meningen KonkL. Frågan är dock om talan har väckts i tid med stöd av andra meningen samma bestämmelse, av vilken framgår att talan får väckas inom sex månader från det att anledning till talan blev känd för konkursboet. Eftersom talan mot DSV Road väcktes den 5 juni 2013 är den relevanta tidpunkten för den fristen således den 4 december 2012.

De fakturor som ligger till grund för konkursboets återvinningstalan fanns i Saabs lokaler före den 4 december 2012. Konkursboet hade emellertid inte före den 4 december 2012 granskat de fysiska fakturorna. På dessa fakturor fanns ett momsnummer antecknat. Momsnumret tillhörde DSV Road.

Vidare hade Konkursboet tillgång till bankallegat från Saabs bankkonto före den 4 december 2012. Av dessa framgick att i målet aktuella betalningar har skett till bank- och plusgirokonton tillhörande DSV Road. Vissa betalningsallegat innehöll firman Nordisk Transport Sverige AB. Samma firma redovisades i ett för Saab internt redovisningsregister (SAP-registret), i vilket DSV Air & Seas organisationsnummer var kopplat till Nordisk Transport Sverige AB. Konkursboet har vitsordat att det före den 4 december 2012 kände till att Saab gjort noteringar på utskrivna betalningsallegat för de i målet aktuella betalningar och där angett ”DSV Road” och ”Nordisk Transport”.

Konkursboet kände före den 4 december 2012 till att DSV Roads historiska firmanamn började på Nordisk Tranport. Likaså kände konkursboet före den 4 december 2012 till att DSV Air & Sea aldrig haft firman Nordisk Transport Sverige AB. DSV Road angavs med sitt tidigare namn som betalningsmottagare i SAP:s vendorlistor.

DSV Road och DSV Air & Sea hade samma kunskap vid samma tidpunkter. Följaktligen har DSV Road, samtidigt som DSV Air & Sea, haft uppfattningen att Konkursboets krav mot DSV Air & Sea saknat grund av de skäl som DSV Air & Sea meddelat konkursboet i brev daterat den 5 december 2012 och under processen mot DSV Air & Sea i Malmö tingsrätt. Både DSV Air & Sea och DSV Road var i vart fall en kort tid efter stämningen mot DSV Air & Sea säkra på att de transaktioner som Konkursboet påstod hade skett mellan Saab och DSV Air & Sea hade skett mellan Saab och DSV Road.

GRUNDER

DSV Road

Konkursboet har haft kännedom om de påstådda omständigheterna som åberopas till grund för återvinningstalan under minst sex månader innan talan väcktes. I vart fall skulle sådan kännedom förelegat om konkursförvaltningen handlat med den aktivitet som krävs. Talan har därmed väckts för sent och ska avvisas.

Konkursboet

Konkursboet har varken haft eller borde ha haft kännedom om att DSV Road varit rätt återvinningssvarande beträffande betalningarna före den 31 maj 2013. Med hänsyn till den omfattande utredning som genomförts i Saabs konkurs har Konkursboet utrett frågan om återvinning aktsamt och med normal aktivitet. Det faktum att DSV Road vilselett Konkursboet genom att underlåta att informera Konkursboet om det faktiska partsförhållandet ska inte ligga Konkursboet till last. DSV Road har i vart fall inte visat att Konkursboet har haft kännedom om att DSV Road varit rätt återvinningssvarande före den 4 december 2012. Talan har därför väckts inom sexmånadersfristen.

I ett följande avsnitt redovisade tingsrätten utförligt hur parterna hade utvecklat sin talan, vilket utelämnas här.

TINGSRÄTTENS SKÄL FÖR BESLUTET

DSV Road har gjort gällande att Konkursboets talan om återvinning ska avvisas eftersom den inte är väckt inom den tidsfrist som anges i 4 kap. 20 § KonkL. Som grund har bolaget anfört att Konkursboet hade kännedom om de återvinningsgrundande omständigheterna i mer än sex månader från dagen för talans väckande. Konkursboet har å sin sida invänt att talan är väckt i rätt tid eftersom det fick kännedom om de återvinningsgrundande omständigheterna tidigast den 31 maj 2013 och att konkursförvaltningen har agerat med den aktivitet som förhållandena krävt.

Talan om återvinning får enligt 4 kap. 20 § första stycket första meningen väckas inom ett år från konkursbeslutet. Av 4 kap. 20 § första stycket andra meningen KonkL framgår att talan om återvinning också får väckas inom sex månader från det att anledning därtill blev känd för konkursboet. Avgörande för att sexmånadersfristen ska börja löpa är att anledningen till återvinningstalan blivit känd för konkursboet. Därvid förutsätts att konkursförvaltaren inte förhållit sig passiv utan agerat med ”normal aktivitet”. I förarbetena nämns som exempel att konkursförvaltaren ”inte kan slå sig till ro, om han misstänker att möjlighet till återvinning kan finnas men inte är säker på sin sak, utan måste söka utreda saken närmare” (se prop. 1975:6 s. 258). Av rättspraxis framgår vidare att det, för att anledning att väcka talan ska anses vara känd för konkursboet, förutsätts att konkursboet har tillgång till sådana uppgifter som gör det möjligt att utforma en stämningsansökan (NJA 1989 s. 383). Det krävs således att konkursboet dels känner till de grundläggande omständigheterna kring transaktionen, dels vem som är rätt återvinningssvarande.

Huvudregeln är således att sexmånadersfristen börjar löpa från det att konkursboet fick kännedom om dels grundläggande fakta kring den återvinningsgrundande transaktionen, dels vem som är rätt återvinningssvarande. Det förutsätts dock att konkursförvaltningen handlat med ”normal aktivitet”. Detta innebär att för det fall konkursförvaltaren inte kan anses ha handlat med normal aktivitet börjar sexmånadersfristen löpa från den tidpunkt då konkursförvaltaren kan anses ha brustit i den aktivitetsplikt som enligt KonkL åligger honom eller henne. (se bl.a. Welamson och Mellqvist, Konkurs och annan insolvensrätt, 11 u., Norstedts juridik, 2013, s. 163 vari anges att fristen torde kunna börja löpa tidigare)

Tillämpat på de i målet aktuella omständigheterna innebär det sagda att tingsrätten ska pröva dels om Konkursboet har haft kännedom om de relevanta omständigheterna i mer än sex månader före talans väckande, dels, för det fall tingsrätten kommer fram till att sådan kännedom inte förelegat, om konkursförvaltningen har handlat med den aktivitet som krävs.

Något om bevisbördan

Utgångspunkten är att det är DSV Road som ska visa att Konkursboet har haft kännedom om de återvinningsgrundande omständigheterna i mer än sex månader från talans väckande. Bestämmelsens tillämpning förutsätter dock att konkursförvaltningen agerat tillräckligt aktivt. Eftersom Konkursboet gör gällande att bestämmelsen ska tillämpas bör Konkursboet bära bevisbördan för att konkursförvaltningen agerat med erforderlig aktivitet.

Frågan om kännedom om och tillgång till fakturorna

DSV Road har anfört att Konkursboet kände till de återvinningsgrundande omständigheterna i mer än sex månader före talans väckande eftersom Konkursboet hade tillgång till de handlingar som talan nu grundas på. Konkursboet har bestritt att de tidigare än den 31 maj 2012 hade kännedom om vem som var rätt återvinningssvarande.

Konkursboets talan innebär att betalningar om cirka 28,4 miljoner kr i 113 angivna fakturor yrkas åter. Dessa fakturor har fysiskt funnits i Saabs lokaler per det relevanta datumet, den 4 december 2012. Av fakturorna framgår vem som är rätt återvinningssvarande. DSV Road menar att det är tillräckligt att Konkursboet har haft tillgång till fakturorna och de uppgifter som framgår av dessa, för att Konkursboet ska anses ha kännedom om relevanta omständigheter. Konkursboet har invänt att de inte har haft faktisk tillgång till fakturorna, eftersom de inte vetat var dessa funnits. Av utredningen i målet har framkommit att Konkursboet inte granskat de fysiska fakturorna före det relevanta datumet. Därför har Konkursboet inte haft faktisk kännedom om fakturornas innehåll och således de relevanta omständigheterna. Frågan är dock om det, som DSV Road gör gällande, är tillräckligt att Konkursboet har haft tillgång till de relevanta omständigheterna för att kännedom ska anses föreligga. Härvid har DSV Road hänvisat till bl.a. Lennanders Lexinokommentar, vari hänvisas till ett uttalande av HD i NJA 1989 s. 383. Av NJA 1989 s. 383 framgår att det för att kännedom ska anses föreligga får förutsättas att Konkursboet har tillgång till sådana uppgifter att det är möjligt att utforma en stämningsansökan. Det sagda kan inte tolkas på så sätt att det skulle vara tillräckligt att Konkursboet har tillgång till de rätts- och bevisfakta som krävs för att talan ska kunna väckas. Lennanders kommentar föranleder inte någon annan slutsats. Enbart det faktum att fakturorna fysiskt har varit inom Konkursboets räckhåll medför inte att Konkursboet faktiskt har haft kännedom om de återvinningsgrundande omständigheterna.

Har Konkursboet haft kännedom om de relevanta omständigheterna?

En första fråga är i vilket avseende konkursförvaltningen ska ha agerat med ”normal aktivitet” för att konkursförvaltaren ska ha rätt att åberopa den förlängda tidsfristen för väckande av talan i 4 kap. 20 § första stycket andra meningen konkurslagen. Både den av Konkursboet åberopade skriftliga bevisningen och vad de hörda vittnena berättat ger vid handen att konkursförvaltningen i stort har bedrivits effektivt och skyndsamt. Konkursförvaltaren H.B. har berättat om den stora omfattningen av Saabs konkurs, om hur konkursförvaltningen var väl organiserad och att ett mycket stort arbete lades ned på utredningen. Konkursförvaltningen kan inte på något övergripande plan lastas för passivitet.

Mot bakgrund av konkursens mycket stora omfattning var det enligt H.B. nödvändigt att rationalisera arbetet vad gällde att utreda förekomsten av återvinningsbara transaktioner. Därför eftersöktes och granskades transaktioner som skett inom en viss tidsrymd och av viss storlek. Eftersom bokföringsmaterialet var så omfattande fann konkursförvaltningen, efter samråd med såväl revisorer som Saabs anställda, att uppgifterna i det interna bokföringssystemet SAP i stort var tillräckligt tillförlitliga och att det inte var rimligt att leta fram de fysiska fakturorna. Det sagda styrks också av vittnesmålen med J.H.och P.H. Det saknas anledning att invända mot att konkursförvaltaren valt att använda sig av uppgifter i det interna bokföringssystemet för att söka efter återvinningsbara tillgångar och det finns heller inte grund för annan bedömning än att konkursförvaltningen i stort har bedrivits med normal aktivitet.

Enligt tingsrättens uppfattning har det emellertid för tillämpningen av 4 kap. 20 § första stycket andra meningen KonkL inte någon avgörande betydelse huruvida konkursförvaltningen i allmänhet har bedrivits med tillräcklig aktivitet. Mot bakgrund av vad som anförts i förarbetena måste aktivitetsplikten ta sikte på utredningen av de för väckande av en återvinningstalan relevanta omständigheterna. Frågan är således inte om konkursförvaltningen i största allmänhet har agerat aktsamt och aktivt, utan om konkursförvaltningen i förhållande till utredningen av de aktuella återvinningsgrundande omständigheterna agerat med normal aktivitet.

Utredningen visar att konkursförvaltningens arbete vad avser frågor om återvinning organiserats på i huvudsak följande sätt. Konkursförvaltarna anlitade revisions- och konsultföretaget Grant Thornton för att gå igenom konkursbolagets bokföring i syfte att hitta transaktioner som skulle kunna misstänkas vara möjliga att återvinna. Inledningsvis fick Grant Thornton i uppdrag att hitta leverantörer till vilka utbetalningar på mer än en miljon kr skett under år 2011 men senare höjdes beloppet till fem miljoner eftersom materialet annars blev för stort. Av P.H:s vittnesmål framgår att Grant Thorntons arbete huvudsakligen var inriktat på bokföringsmässiga aspekter. Det ingick däremot inte i Grant Thorntons arbete att identifiera betalningsmottagare eller att matcha organisationsnummer med firmanamn. Sedan Grant Thornton identifierat ett åttiotal leverantörer som motsvarade de kriterier konkursförvaltarna fastställt började en ”återvinningsgrupp” under ledning av advokaten R.K. utreda de närmre förutsättningarna för återvinning av utbetalningarna.

Gruppen bildades i början av november 2012 och bestod av sex jurister anställda hos advokatfirmorna Delphi och Wistrand under ledning av advokaten R.K. Leverantörerna på den lista som tagits fram av Grant Thornton delades upp mellan de medverkande juristerna, vilka samrådde med varandra under arbetets gång för att bedömningen skulle ske på ett likartat, rättvist och effektivt sätt. Advokaten T.H., som är anställd vid advokatfirman Delphi, utredde de i målet aktuella transaktionerna som medlem i ”återvinningsgruppen”.

T.H. har bland annat berättat följande. Han tilldelades en handfull tänkbara fall av återvinning att utreda, däribland ett rubricerat ”Nordisk Transport”. Han insåg dock snart att Nordisk Transport inte var korrekt namn på det bolag till vilka utbetalningarna skett. I vissa andra fall framgick partsställningen av fakturor som han hade tillgång till. Det var emellertid inte möjligt att få fram fysiska fakturor i detta fall. Han hade vid möten med gruppen fått veta att det var ”för mycket” eller ”för svårt” att inhämta de fysiska selfbillingfakturorna, av vilka rätt betalningsmottagare skulle ha framgått. Uppgiften kom från R.K. eller H.K. Han hade inte anledning att ifrågasätta detta. Frågan hur han skulle säkersälla vilket bolag som var rätt part blev ”hängande” och han gjorde en preliminär version av utredningen. Enligt denna kom han fram till att DSV Road var rätt part, dock utan att vara helt säker på detta. Vid möten med återvinningsgruppen och ytterst av R.K. fick han emellertid beskedet att de leverantörslistor han fått och som hämtats från SAABs interna bokföringssystem var tillförlitliga och att han skulle utgå från dem. Av dessa framgick att det var ett bolag med samma organisationsnummer som DSV Air & Sea som var rätt part; något som senare visade sig vara felaktigt. Han fick också vid möten med återvinningsgruppen beskedet att uppgifter om till vilket bolag de bankkontonummer som återfanns på betalningsallegaten hörde omfattades av banksekretess och att det därför inte genom dessa gick att fastställa vem som var rätt part. Han bibringades denna uppfattning av R.K. T.H. har också vittnat att han personligen tycker att det hade ”varit intressant att se” till de underliggande avtalen. Detta diskuterades och T.H. tror att han frågade efter dem men minns inte om de ansågs irrelevanta eller om de inte fanns, men han hade i alla fall inte tillgång till dem. Namnet DSV Air & Sea förekom inte i några av de dokument han granskade. Han kontaktade varken DSV Road eller DSV Air & Sea per telefon; detta hade man inte tid med. Han har ingen uppfattning om huruvida det varit naturligt att kontakta något av bolagen per telefon; det var R.K:s sak att ta ställning till sådant. Nu fick han ju beskedet att vendorlistorna var tillförlitliga. Sedan upprättade han kravbrevet den 26 november 2012 till DSV Air & Sea och detta undertecknades även av R.K. Att detta utformades på ett lite speciellt sätt, såtillvida att man redovisade ”hur man hade tänkt” och bifogade ”vendor balance display” var troligen på grund av att han personligen hade lite funderingar kring om det stämde att DSV Air & Sea var rätt part. Han hade ju personligen från början kommit fram till att DSV Road var rätt part. När han sedan fick ett svar som endast innehöll ett bestridande och ingen partsinvändning antog han att DSV Air & Sea var rätt part.

Av T.H:s vittnesmål framgår att han själv kände en inte obetydlig osäkerhet beträffande vem som var rätt återvinningssvarande; DSV Road eller DSV Air & Sea. Han har uppgett att han inledningsvis personligen dragit slutsatsen att DSV Road var rätt part och att han eftersökte information för att få detta bekräftat utan att lyckas. Det är genom hans vittnesmål också klarlagt att advokaten R.K., vilken på konkursförvaltarnas uppdrag ledde arbetet med att utreda eventuella möjligheter till återvinning, var informerad om osäkerheten beträffande vem som var rätt part. Den tveksamhet T.H. kände i fråga om huruvida DSV Road eller DSV Air & Sea var rätt part måste därför omfatta hela konkursförvaltningen.

Det är ostridigt att de vendorlistor som användes för att identifiera leverantörsbolagen i detta fall var missvisande. Mot bakgrund av den tveksamhet i fråga om vem som var rätt part som T.H. gett uttryck för, framstår det som anmärkningsvärt att Konkursboet inte vidtog ytterligare åtgärder för att bringa klarhet i denna fråga. Konkursboet hade, enligt vad som framgått i målet, cirka 250 heltidsanställda jurister som arbetade med förvaltningen och därtill ett trettiotal anställda från konkursbolaget och i form av konsulter. Det har enligt Konkursboet inte rått någon direkt resursbrist även om arbetet med förvaltningen varit mycket omfattande och bedrivits under tidspress. En närmare analys av bolagsverkets register skulle relativt snabbt ha kunnat leda till slutsatsen att DSV Air & Sea aldrig haft firmanamnet Nordisk Transport Sverige AB; det namn som förekommer på flera av de bankallegat Konkursboet hade tillgång till och som är DSV Roads tidigare firmanamn. Även om återvinningsgruppen arbetade under betydande tidspress framstår det också som anmärkningsvärt att man inte per e-post eller telefon kontaktade något av bolagen för att härigenom söka få ett snabbt klarläggande av fordringsförhållandena redan innan kravet på återvinning framställdes.

Sedan väl ett antal återvinningsbara transaktioner sorterats ut kan kravet på aktivitet och aktsamhet enligt tingsrättens uppfattning inte ta sikte på konkursen i sin helhet utan bör bedömas utifrån de transaktioner som är aktuella. Det är således för den frågan då utan betydelse att konkursen i sig är mycket omfattande. Tingsrätten anser att konkursförvaltningen, då man framställde ett återvinningskrav på drygt 28,4 miljoner kronor, mot bakgrund av de misstankar man hade att DSV Air & Sea inte var rätt återvinningssvarande, borde ha varit mer aktiv. Med hänsyn till de konkreta misstankarna borde boet närmare ha utrett frågan om vem som var rätt återvinningssvarande innan talan väcktes mot DSV Air & Sea i stället för att förlita sig på en uppgift i Saabs interna redovisningssystem. Konkursförvaltningen har i detta hänseende inte agerat med den aktivitet som kan krävas. Om Konkursboet agerat med normal aktivitet och tillräcklig aktsamhet skulle man enligt tingsrättens uppfattning ha känt till de relevanta omständigheterna senast den 4 december 2012.

Har DSV Road haft någon skyldighet att upplysa Konkursboet om att man var rätt part eller att DSV Air & Sea var fel part att rikta återvinningstalan mot?

Parterna är överens om att DSV Road har haft vetskap om att återvinningstalan först väckts mot fel part. Konkursboet har gjort gällande att DSV Road har vilselett Konkursboet genom att underlåta att informera Konkursboet om det faktiska partsförhållandet och - som Konkursboets talan får förstås - att dess misstag i detta hänseende därför inte ska läggas Konkursboet till last. Konkursboet har gjort gällande att det av förarbetena framgår att det finns en lojalitetsplikt för konkursborgenärerna i förhållande till Konkursboet i detta hänseende. I specialmotiveringen till 40 b § i dåvarande konkurslag (1921:225), som väsentligen motsvarar 4 kap. 20 § i nuvarande konkurslag, (prop. 1975:6 s 258) uttalas med departementschefens instämmande bland annat följande.

”Beredningen påpekar att det enligt förslaget är tidpunkten, då anledning att väcka talan blivit känd för konkursboet som skall utgöra utgångspunkt för den särskilda tremånadersfristen. Om konkursförvaltaren haft anledning att väcka sådan talan, bör tiden anses löpa även mot enskild borgenär. Det måste dock enligt beredningen förutsättas normal aktivitet hos förvaltaren. Han kan sålunda t.ex. inte slå sig till ro, om han misstänker att möjlighet till återvinning kan finnas men inte är säker på sin sak, utan måste söka utreda saken närmare. Om enskild borgenär som känner till fakta underlåter att informera konkursförvaltaren, kan det inte läggas konkursboet till last. Förvaltaren har alltså sin talerätt kvar, om bristande aktivitet inte föreligger på hans sida enligt vad som sagts nyss.”

Det citerade förarbetsuttalandet kan enligt tingsrättens mening inte förstås så att lagstiftaren avsett att ålägga borgenären någon aktiv upplysningsplikt beträffande förhållanden som kan vara av intresse för boet då det gäller frågan om mot vilken part en återvinningstalan bör riktas. För det fall Konkursboet väljer att rikta en återvinningstalan mot någon annan kan det rimligen inte åvila en konkursborgenär att upplysa Konkursboet att talan i stället bör riktas mot borgenären själv och inte heller att upplysa konkursförvaltaren om att man anser att talan väckts mot fel part.

Konkursboet har hävdat att det svar man erhöll på sitt kravbrev från DSV Air & Sea var vilseledande genom att detta bolag svarade:

”Som ombud för DSV Air & Sea AB (DSV) får jag framföra följande med anledning av ert brev den 26 november 2012.

Konkursboets påståenden om DSVs skuld och betalningar bestrids. DSV bestrider vidare att någon transaktion skulle vara återvinningsbar enligt konkurslagen. DSV har inte otillbörligt gynnats i något avseende. Övriga villkor för återvinning enligt 4 kap 5 § konkurslagen är inte heller uppfyllda.

Konkursboets krav tillbakavisas därför i dess helhet.”

Det faktum att DSV Road och DSV Air & Sea företräddes av samma ombud kan självfallet inte innebära att ombudet varit skyldigt att upplysa Konkursboet om vilken inställning DSV Road hade till det krav man framställde mot DSV Air & Sea. Inte heller kan den omständigheten att DSV Road och DSV Air & Sea möjligen ingår i samma koncern medföra att DSV Road har något ansvar för hur DSV Air & Sea agerar i förhållande till ett återvinningskrav. Att svaret från DSV Air & Sea inte klargör för Konkursboet att man inte anser sig vara rätt part utan endast bestrider detta är enligt tingsrättens uppfattning - om det alls kan anses som ett vilseledande - inte något som kan vara av betydelse för bedömningen av vid vilken tidpunkt Konkursboet, om man visat normal aktivitet vid utredningen av mot vilken part ett återvinningskrav kunde riktas, måste anses ha haft kännedom om att DSV Road var rätt part.

Vad Konkursboet anfört beträffande DSV Roads vetskap och påstådda vilseledande genom förtigande av att man insett att boet riktat sitt krav mot fel part har därför ingen betydelse för frågan om Konkursboet har väckt talan i rätt tid.

Konkursboets talan ska avvisas

På grund av det anförda finner tingsrätten att anledning till återvinningstalan mot DSV Road blev känd för Konkursboet på sätt som avses i 4 kap. 20 § första stycket andra meningen KonkL senast den 4 december 2012. Talan är följaktligen inte väckt i rätt tid och ska därför avvisas.

SLUT

Tingsrätten avvisar Saab Automobile AB:s konkursbos talan.